Sett på TV: The Pitt, säsong 1

Alltid spoilervarning på blogginlägg.

Och nu när vi hämtat oss från det roliga i vad titeln på den här serien blir på svensk slang, så tittar vi på vad den handlar om istället.

Noah Wyle slog igenom med dunder och brak som doktor Carter i sjukhusserien "Cityakuten" på 1990-talet. En serie jag följde länge, men inte till slutet. Carter var ändå min favorit, och det har hänt att jag ångrat att jag slutade titta. 
När så Noah Wyle bestämmer sig för att ta på sig läkarrocken igen, och dessutom återvända till akutrummet, så var det självklart att jag skulle titta på serien. Det tog några månader innan jag kom till skott, men nu är det gjort.

Bildkälla Rotten Tomatoes

När doktor Michael "Robby" Robinavitch går på sitt skift på akutmottagningen på ett sjukhus i Pittsburgh, Pennsylvania, så kan han inte ana vad som kommer ske under dagen. Dessutom är det årsdagen av hans mentors död under pandemin, ett dödsfall han anklagar sig själv för.
Under 15 timmar får vi följa doktor Robby och hans team, inklusive läkarstudenterna King, Whitaker, Javadi och Santos. Här möter de patienter som tagit överdoser, brutit ben, varit med i trafikolyckor, fått hjärtproblem och som inte går att rädda. En ambulans blir stulen, patienter i väntrummet blir otåliga, en masskjutning inträffar, och läkemedel försvinner mystiskt från patienter. 

Serien består alltså av 15 avsnitt, och speglar lika många timmar på akutmottagningen. Hela skiftet, plus några extra timmar när katastrofen slår till. Och är det inte konstigt att det alltid verkar hända något extra spännande precis vid ett tolvslag? Eller att deras frisyrer alltid ser oklanderliga ut? Förutom det så är det här en galet bra serie. Jag hade tänkt dra ut på det och bara titta när jag cyklade, men det var för spännande och intressant för att inte plöjas lite snabbare.
Samtidigt som vi får följa läkarna i sitt arbete, så får vi också lära känna dem och se vad de är för sorts personer. Deras relationer sinsemellan, och även få vissa blickar in i deras privatliv. Vissa kanske känns lite taggiga till en början, men de mjuknar allteftersom dagen går. 

Det är klart med en ny säsong av "The Pitt", och som det ser ut kommer den i januari 2026. Jag längtar redan.

FredagsFilmen: Fåglarna

Skräcktemat fortsätter, den här veckan med en film från skräckmästaren Alfred Hitchcock. "Fåglarna" på svenska, "The Birds" i original, är en studie i krypande olust och skräcken i att något så vardagligt som fåglar, en dag ska kunna vända sig mot oss. Filmen är baserad på en novell av Daphne du Maurier, och i huvudrollen som Melanie Daniels ser vi Tippi Hedren, som skulle bli ett av offren för Hitchcocks besatthet - men det är en helt annan skräckhistoria.

Bildkälla Gold derby

Melanie Daniels får upp ögonen för den attraktive ungkarlen Mitch Brenner, och bestämmer sig för att försöka fånga honom. Hon beger sig till kuststaden Bodega Bay för att leta upp honom, när hon plötsligt blir anfallen av en fiskmås.
Det är startskottet för en mardrömsliknande tid, när fåglar oförklarligt börjar anfalla människor. 

Jag tycker kanske inte riktigt att det här är skräck, mer spännande och lite otäckt. En del olustiga scener, som säkert var väldigt otäcka när filmen kom 1963, men som nu kan kännas lite futtiga i skräcksammanhang. Ändå är det en sorts krypande olust, och tanken på att fåglar, eller någon annan djurart, skulle vända sig mot oss människor, känns både fascinerande och otäck. (Annars skulle det knappast finnas en hel radda med "Apornas planet"-filmer.)
Det var ett tag sedan jag såg den sist, men den är helt klart en av mina favoriter bland Alfred Hitchcocks filmer.

Nobels litteraturpris 2025

Alldeles nyss fick vi veta att årets Nobelpris i litteratur hamnar i Ungern, hos författaren László Krasznahorkai. Och det var första gången jag hörde talas om honom.

Bildkälla The Guardian

Eller, nu ljög jag lite grann. Jag hörde honom faktiskt nämnas som en möjlig pristagare häromdagen, så de som nämnde honom då fick alltså rätt.
Att det skulle bli en man var inte oväntat, för det har aldrig i prisets historia hänt att kvinnor vunnit priset två år i rad. Sedan 2018 verkar också Akademien ha bestämt sig för att varva damer och herrar. Vore kul om de ansträngde sig mer för att göra listan mer jämlik, men då skulle ingen gubbe få priset förrän om 85 år. Ungefär.
Kommer jag läsa Laśzlo Krasznahorkai? Nu när jag släppt min idé om att läsa alla Nobelpristagare? Kanska, för ingenting är omöjligt. Men jag rusar inte direkt iväg till bokhandeln. 

"Den hand som först höll min" av Maggie O'Farrell

Inte kunde jag ana när jag plockade upp "Hamnet" för några år sedan, att jag skulle få en ny favoritförfattare i form av Maggie O'Farrell. Sedan dess har jag läst nästan allt som givits ut på svenska, fattas bara en av de äldre böckerna, och så har hon nyligen kommit ut med en bok och har ännu en som väntar på publicering nästa år. Finns dock inte på svenska än, men eftersom jag inte har problem att läsa på engelska, så kanske jag tar snabbvägen för att läsa hennes senaste verk.
Men. Innan dess kan vi ta en titt på den bok jag nyligen läst ut, "Den hand som först höll min".

Bildkälla The StoryGraph

Efter ett slumpartat möte beger sig Lexie till London för att börja ett nytt liv. Hon har träffat Innes, och de inleder en romans som trotsar dåtidens konventioner. Det är 1950-tal, och London upplever en kulturell boom efter andra världskrigets slut, och Lexie får jobb på Innes konsttidning "Elsewhere".
I vår tid har Ted och Elina precis fått barn. Förlossningen var mycket traumatisk, och till en början har Elina svårt att minnas vad som hände. Ted däremot verkar ha motsatta problemet, då han plötsligt ser saker för sitt inre som han inte vet om de är inbillningar eller minnen.

Maggie O'Farrell är alltså en av mina favoritförfattare numera, och den här boken griper också tag i mig. Bitvis berättas den nästan som en film, vi får följa karaktärerna på ett väldigt berättande sätt - till och med baklänges. Platser får egna berättelser knutna till sig, och allt vävs ihop på ett snillrikt sätt. Jag fastnade snabbt för de olika karaktärerna, särskilt för Lexie som med sina livsval känns väldigt nyskapande och modern. Hon lever utan krusiduller, och precis som hon vill - oavsett vad andra kan tycka. 
Och så finns det en (eller två) karaktärer som jag fullkomligt avskyr, och allteftersom berättelsen går blir det bara värre med den saken.
Boken är indelad i två delar, och den första delen tog jag mig igenom ganska snabbt. Jag var nyfiken på hur de olika tidslinjerna skulle knytas ihop, vad de hade gemensamt och om de hade något gemensamt. När den andra delen tog vid trodde jag att jag hade listat ut det, och jag ville faktiskt inte läsa om det. Inga spoilers, men jag hade på känn att det skulle kunna bli riktigt sorgligt och kanske till och med lite jävligt. Jag säger inte om jag hade rätt.
Den känslan gjorde att jag tappade lusten att läsa vidare, och det var nästan så att jag till slut tvingade mig själv att läsa ut boken. Den tappade mig, med andra ord. Inte bokens fel, utan mer förknippat med känslan jag fick av den.

Boken är på inga sätt dålig för det, och i slutändan gav jag "Den hand som först höll min" 3,5/5 i betyg.

Plejaderna om "De fantastiska fruntimren på Grand Hotel" av Ruth Kvarnström-Jones

Det var inte på kanelbullens dag vi träffades, men det var kanelbullar vi smaskade i oss när vi senast sågs i bokcirkeln Plejaderna. Och skumtomtar. Och annat smått och gott, inklusive uppdateringar om varandras liv och den bästa nyheten av alla - vår pausade medlem kommer tillbaka till nästa träff! Jippi!

Bildkälla The StoryGraph

I 1900-talets början är Grand Hotel i ekonomisk knipa. Med sin formidabla läge mitt emot Stockholms slott är hotellet en juvel i turistnäringen. Styrelsen gör allt för att rädda hotellet, och bestämmer sig för att kalla in Wilhelmina Skogh som ny hotelldirektör. Fru Skogh äger redan en radda framgångsrika hotell längs med Sveriges järnvägar, och hon ser hotellets stora potential. Hon ställer höga krav, och hon blir en respekterad, men också fruktad, chef.
Från ett av Wilhelmina Skoghs hotell anländer den unga Ottilia. Som ny chef för Grand Hotells rumsbetjäning stöter hon snabbt på problem, men med hjälp från ett gäng driftiga kvinnor vänder hon snart skutan åt rätt håll.

Det här gillade Plejaderna. Merparten av oss i varje fall. Vi gillade att se kvinnan i centrum, och de klart feministiska tonerna. Skickligt placerad i den tid de levde i, där en gift kvinna blev omyndig och det var mannen som bestämde, något som kommer drabba ett av våra fruntimmer mer än de andra. De kämpar ofta i motvind, men vägrar ge upp.
Även om vi så klart tycker om de olika karaktärerna, så kan vi tycka att det var lite osannolikt att det skulle så väldans bra för alla, och att löste sig i slutet hur hopplöst det än kunde verka. Det blev gatflickan Kajsa, som ensam fick bära på allt elände. 
Boken var väldigt lätt att ta sig in i och läsa, med många korta kapitel och ett rikt och intressant persongalleri. Det händer mycket under de år boken utspelar sig, och ibland kunde det kännas lite rabbligt, som att fakta staplades på varandra utan värst mycket förankring i grundberättelsen om de fenomenala fruntimren. Jag drabbades av en känsla av att det mest var Wilhelmina Skoghs memoarer, fast omskrivet för att bli mer dramatiskt och få in mer skildringar av en politiskt omvälvande tid i svensk historia, med unionsupplösningen och den begynnande kvinnokampsrörelsen.

Betygen blev höga den här gången. Mest fyror men också en 3,5 och så mitt betyg som var det lägsta, 3/5. Jag tyckte inte det var dåligt, men jag hängde upp mig på en del saker som drog ner betyget. Ändå har jag köpt nästa bok i serien, bara för att få veta hur det går för alla. 
Plejadernas medelbetyg blev 3,75/5.

FredagsFilmen: Alien

Det har varit en del "Alien" här genom åren, och än är vi inte klara. Eftersom oktober tydligen ska handla om skräck och spökerier, bestämde jag mig för att göra oktobers fredagsfilmstema till skräckfilmer jag sett - och faktiskt tyckt om. Och först ut är alltså "Alien", som fortfarande är min favorit i filmserien.

Bildkälla British cinematographer

Rymdskeppet Nostromo är på väg tillbaka till Jorden med sin besättning, då skeppsdator upptäcker en signal från en planet. Besättningen väcks ur sin kryosömn för att undersöka signalens ursprung.
Några ur besättningen lämnar Nostromo för att undersöka signalens ursprung, och under sin tid på planeten blir en av dem, Kane, överfallen av en varelse som sätter sig fast över hans ansikte.
Trots att han egentligen borde sättas i karantän, släpps han tillbaka ombord på Nostromo. Efter en tid släpper varelsen taget om Kane och dör. Men allt är inte så vanligt som man skulle kunna tro. Snart är något ondskefullt lös i skeppet, som dödar besättningsmedlemmarna en efter en.

Jag har hört att filmen först pitchades för studion som "Hajen", fast i rymden och det är en ganska bra sammanfattning av filmens handling. "Alien" kom redan 1979, och skulle alltså bli den första i en lång radda filmer som mer eller mindre bygger det här rymdmonstret - xenomorphen.
Jag tycker alltså att det är den här första filmen som är den bästa, även om jag tycker att "Aliens", den andra filmen, endast är ett litet snäpp efter.
Det är något med stämningen i den här som gör att den känns extra läskig. De är fångade ombord ett rymdskepp med ingenstans att ta vägen samtidigt som de blir jagade av ett till synes oförstörbart monster. Dessutom är Sigourney Weaver alltid härlig att se när hon kickar rumpa.
Jag har även minnen starkt förknippade med när jag såg den här filmen första gången, så det ligger säkert lite sådant i vågskålen när det gäller varför jag tycker allra bäst om den här. 
Alla filmer i "Alien" finns att streama på Disney+.

Septembers hög med utlästa böcker

Det gick aningen bättre med läsningen i september. Jag hann läsa ut fem böcker, där en fick årets hittills högsta betyg som ensam bok. (Högre betyg på ett par av romanerna i samlingsutgåvan "Romaner" av Hjalmar Söderberg som jag läste förra månaden.)
Som vanligt är de utlästa i den ordning de ligger på bilden.

"Rose Madder" av Stephen King blev septembers favoritbok. Den är en del av min omläsning av King-böcker, och jag var nyfiken på om jag skulle tycka lika bra om den som jag gjort förut. Och kanske väckte den mig ur ännu en lässvacka. 
Handlar om Rose som flyr från sin våldsamme make, men han är inte redo att ge upp henne. När Rose försöker börja om sitt liv upptäcker hon en tavla i en pantbank som hon känner att hon måste ha, och tavlan verkar vilja ha henne lika mycket.
Årets högsta betyg hittills, med 4,5/5.

"En enda dag" av Carley Fortune är en helt vanlig romance med vissa inslag av teflon. Som i att jag knappt minns att jag läst  den ens en gång. Handlar om Fern och Will som hade en fantastisk dag tillsammans för 10 år sedan, och det var meningen att de skulle ses igen, men Will dök aldrig upp. Nu är han däremot på hotellet hon precis ärvt, och han kan vara räddningen för hotellets framtid - och kanske också Ferns.
Precis det som vi tror ska hända, händer. Betyget blev 3/5

"Candide" av Francois Voltaire är en välkänd litteraturklassiker om ynglingen Candide och hans storslagna äventyr ute i den vida världen, allt för kärleken till den vackra Kunigunda. Trots allt elände som han ser och som händer honom, har han ändå en tro på att allt ska ordna sig till det bästa.
En av upplysningens viktigaste böcker, och här gör Voltaire upp med klassamhället, filosofi och framför allt kyrkan. Satirisk så kallad pikareskroman, och jag uppskattade den även utanför mina litteraturvetenskapsstudier, då jag läste den första gången. Betyget blev det udda 3,75/5.

"De fenomenala fruntimren på Garnd Hôtel" av Ruth Kvarnström Jones har jag läst för Plejadernas räkning. Vi ska ses i helgen, så jag säger inte mer än att jag möjligen skaffat kompisboken/fortsättningen på den här, som handlar om NK.
Baserad på verkliga händelser och personer, men i högsta grad fiktion om kvinnor som arbetade på Grand Hôtel i början av 1900-talet, med hotelldirektören Wilhelmina Skogh i spetsen.

"Wellness" av Yvonne Lin var månadens långbok i september. Den kom ut i början av 2000-talet, och det känns som att den inte åldrats väl. Hela layouten känns konstig, och boken har ett stort och klumpigt format som gör den obekväm att läsa i. Dessutom en lite sådär självgod ton, och ibland med så invecklade formuleringar att den känns mer som en lärobok än en inspirerande bok om att få må bra.
Jag gav den 2/5 i betyg.

Sett på TV: The price of "Glee"

Jag försöker att se på dokumentärer lite så och så. Det är lätt hänt att dessa handlar om true crime, så ibland är det skönt att titta på något annat. Och eftersom jag älskade TV-serien "Glee" blev jag så klart nyfiken på en dokumentärserie på tre avsnitt som heter "The price of Glee". För om man gillade "Glee", som jag alltså gjorde, så vet man att det inte gick alldeles lysande för de flesta av skådespelarna, och att tre av dem inte finns med oss längre.

Bildkälla Metacritic

Jag trodde och hoppades att det här skulle vara en dokumentärserie om produktionen av "Glee", vad som hände lite bakom kulisserna, och vad som hände efteråt. Jag hade väldigt fel.
I stort sett handlar det om de tre skådespelarna som gått bort, allra mest om Cory Monteith och Naya Rivera. Att Mark Salling begick självmord glossades över ganska snabbt, men det kan också bero på att anledningen till att han valde att ta sitt liv troligen hade att göra med att han väntade på att dom skulle falla i det mål gällande barnpornografibrott som han hade förklarat sig skyldig i, en dom som förväntades hamna mellan fyra och sju år i fängelse. Han ville väl inte sitta i fängelse, gissningsvis. 
Då ligger det mer tragik i Cory Monteiths oavsiktliga överdos, och Naya Riveras drunkningsolycka. Och det är det vi grottar ner oss i under tre nästan timslånga avsnitt.
Övriga skådespelare möjligen nämns, och Melissa Benoist och hennes äktenskap med Blake Jebbes får några minuter, och Lea Michele och hennes divaliteter får också lite utrymme. Därutöver - dödsfall. De ovan nämnda, men även några dödsfall bland personal bakom kameran.

Ingen av skådespelarna i huvudensemblen intervjuas, inte heller några av de stora namnen i produktionen. Vi får se klipp från andra intervjuer med dem, men inga som gjorts för den här dokumentären. Den enda som känns som att han hade någon legitim anledning att yttra sig här var Naya Riveras pappa, och det var också de avsnitten som blev mest rörande och kändes som att de gav en nyanserad bild.
Annars var det kameramän, frisörer, assistenter, journalister och diverse scenarbetare som intervjuades. Det pratades om en förbannelse, "men det vill jag inte kalla det". Fast... Nu gjorde du precis det.

Det här är alltså mer en pseudodokumentär, som känns som att den frossar i elände och inte pratar om ensemblen och deras samspel, mer än som skvaller. Det känns spekulativt och sensationssökande, utan att vara sensationell.
Jag såg den här dokumentären så att du slipper. Och jag önskar lite att jag aldrig hade sett den.