Plejaderna om "De dödas sång" av Jesmyn Ward

I söndags var det dags för Plejaderna att träffas igen efter sommaruppehållet. EN av oss saknades för att hon prioriterade att umgås med sitt nyligen utflyttat till annan ort barn - en väldigt bra prioritering. Betydde också bra med plats i bilen när vi begav oss till annan ort för att bli bjudna på gofika och prata om bok och ungefär vad som helst utöver det.

Bildkälla The StoryGraph

Trettonårige Jojo bor hos sin morfar och mormor och lillasyster Kayla i ett litet farmhus i södra Mississippi. Ibland bor också hans mamma där, när hon inte är upptagen med att ta droger med sina kompisar. Jojos pappa sitter i fängelse, men när han ska friges packar mamma Leonie in sina barn i en gammal bil och far norrut för att hämta honom. Resan blir inte vad Leonie hoppats på, utan slutar nästan i katastrof.
Samtidigt omges familjen av döda som inte kommer till ro, och vissa berättelser måste berättas till sitt slut innan alla kan gå vidare.

The roadtrip from hell utmärkte en ganska stor del av den här boken. Då boken berättas ur tre olika perspektiv, där vi inte bara får Jojos bild av sin mamma utan också hennes egen bild av skeendena, hade vi hoppats på att kanske få en annan bild av henne, men hon framställs som lika vidrig ur alla perspektiv. Alla borde inte skaffa barn, helt enkelt. Överlag var det svårt att hitta någon karaktär att tycka om i den här boken. Jojo så klart, ibland hans morfar och ibland hans lillasyster. Men mamman - jisses vad vi ville slänga henne på tippen. Hon älskade bara två personer, och det var inte hennes barn utan sig själv och sin (vite) pojkvän, tillika barnens pappa.
För jo, den här boken handlar i allra största grad om ras och rasism i dagens USA, och historiskt sett. Det finns en symbolik i att spökena finns i träden, så att säga. Boken är skriven utifrån att så många förnekar att det finns rasism i dagens USA, vilket vi som kan tänka vet inte är fallet. Rasismen har väl inte mått så här bra over there sedan 1960-talet, som för övrigt är alldeles för kort tid sedan. Boken hade kunnat utspela sig närsomhelst i USA från slaveriets avskaffande fram till nu.
Jesmyn Ward har ett väldigt vackert språk i sitt berättande, och det var ganska lätt att komma in i boken och hitta karaktärerna, trots att hela alltet börjar med en getslakt - väldigt grafiskt berättat, och på ett sätt som ses i ett annat ljus i slutet av boken.
Med det sagt - vi blev inte helt kompis med den här boken. Den hade kanske behövt bestämma sig för vad den var - en bok om en trasig familj och rasmotsättningar, eller en bok om spöken. För när spökena tog allt större plats i bokens andra halva, var det flera av oss som tröttnade ganska rejält. Det känns som att det hade kunnat berättas ändå, och ändå varit hemskt, utan att ett av spökena till och med ska få sin egen berättarröst. 

Betygen den här gången hamnade mellan 2 och 3. Det var jag som gav "De dödas sång" 3/5 i betyg. Plejadernas medelbetyg blev 2,5/5.