FredagsFilmen: The Mandalorian & Grogu

Jag har visst fått blodad tand när det gäller det där med att gå på bio. Efter att inte ha varit på bio på fem år så har jag nu gått på bio två gånger bara i vår! Nämen va! Och det finns mer som kommer snart som jag också vill se, så det är inte omöjligt att det blir fler biobesök inom kort.
Eftersom älskade maken är ett stort Star Wars-fan, så tänkte jag att det kunde vara roligt för honom (och mig) att få se "The Mandalorian & Grogu" på stor duk, så med popcornbyttan i handen satte vi oss i biomörkret för att se vad Grogu skulle stoppa i munnen den här gången.

Bildkälla Eventbrite

Mandaloriern Djin Darin fortsätter sitt arbete som prisjägare med att jaga reda på olika individer som forsätter imperiets arbete i det fördolda. För att få tag på en särskilt svårfångad individ skickas han till Hutterna för att hjälpa dem. Om han återför deras kidnappade brorson ska de komma med avgörande information om var denna gäckande gestalt befinner sig. Allt är dock inte riktigt vad det verkar vara, och snart får Mandaloriern och Grogu lite väl mycket att göra.

Det här var ju underhållande, och det är alltid kul att se Star Wars på en stor skärm. Fast - det kändes ganska mycket som att se dubbla avsnitt av serien. Nu gör inte det så mycket eftersom "The Mandalorian" är den bästa serien i Star Wars (inte för att jag har sett alla, men) och Grogu kan vara det bästa som finns. Han har en så rolig personlighet, och jag älskar hur mycket Djin Darin och Grogu tycker om varandra.
Det är inget måste att se den på bio dock, och jag gissar att den kommer finnas på Disney+ inom en inte alltför avlägsen framtid.

"Kvinnan i vitt" av Wilkie Collins

Jag vet inte hur många romaner jag läst som påstås vara den ursprungliga deckarromanen, men här är i varje fall en till. "Kvinnan i vitt" kom ut 1859-60 som följetong i tidsskriften "All year round" och var på sin tid banbrytande. Wilkie Collins var på sin tid mer populär än Charles Dickens, men det skulle ju komma att ändras med tiden.
"Kvinnan i vitt" har legat på önskelistan ett tag, och när den var med på Bokrean slog jag till.

Bildkälla The StoryGraph

Walter Hartright har fått arbete som teckningslärare i Cumberland. Dagen innan sin resa till sitt nya arbete tar han en sen promenad när helt plötsligt en hand läggs på hans axel. Kvinnan som påkallat hans uppmärksamhet är helt klädd i vitt, och verkar vara på flykt från något. 
Väl i Cumberland upptäcker han att en av hans elever, Laura, är förvånansvärt lik kvinnan i vitt. Hon och hennes halvsyster Marian bor iett vackert hus med sin sjuklige morbror. Laura och Walter förälskar sig i varandra, men Laura är redan förlovad, med sir Percival Gyle.
Sir Percival och hans gode vän greve Fosco har levt över sina tillgångar, och nu behöver de pengar - de pengar Laura för mied sig in i äktenskapet. För att få tag på dem gör de upp en ondsefull plan, som involverar både Laura och kvinnan i vitt.

Jag kom på mig själv med att bli märkligt engagerad i de här fiktiva människorna från nästan 200 år sedan. För det blev spännande och intrigerna staplas på varandra. Det var kanske inte supersvårt att lista ut vad som skulle sk, men att se hur det luskades ut genom olika vittnesmål, som ständigt målade upp en allt klarare bild, var en ren fröjd. Vissa saker höll kanske inte hela vägen, och vissa andra tappades bort. Jag tycker kanske också att vissa kom undan lite väl mycket med hedern i behåll, och jag hade gärna sett en annan sorts öde för dem, men jag antar att man inte kan ha allt.
Det märks också tydligt att författaren var en man. Kvinnoporträtten blir därefter. Den enda som verkar ha vett mellan öronen är marian, men hon beskrivs som väldigt ful och är hyfsat nedvärderande mot sig själv. När man läser henne och ehnnes gärningar blir hon dock en litterär favorit, och det känns nästan frusterande att Walter blir kär i Laura och inte i Marian, för Laura är liksom bara vacker. Hon beskrivs väldigt ytligt, och det viktigaste hos henne är hennes skönhet - och hennes pengar, beroende på vem som har ordet.
Boken är skriven som en radda vittnesmål från olika personer. Det blir en fallrapport, som skrivits långt efter det att fallet är löst. Det finns många mysterier att lösa, både små och stora, och det blir sällan tråkigt att läsa om dem, även om boken kan kännas lite väl omfångsrik med sina drygat 700 sidor. Ändå - jag gillar det här. Det är inte lika lättläst som en deckare skriven idag kan vara, men den håller spänningen uppe och i varje fall jag blev djupt engagerad i dessa människoöden.

"Kvinnan i vitt" fick 4/5 i betyg. Den är en klassiker av en anledning.

I'm a showgirl in the shower-Dagens

 

Låt: "Butterscotch bitch" med The Vampire Lestat. I väntan på säsong tre finns musiken.
Outfit: Svart top och roströda (bruna) byxor.
Smink: Concealer, lite blusher, lite mascara.
Doft: Nej.
Nagellack: Extremt slitet #818 från Depend. Åker av senare.
Läser: "Fåglarna och andra noveller" av Daphne de Maurier som månadsbok. Läser om "De skandalösa" av Simona Ahrnstedt för mitt eget höga nöjes skull.
Frukost: Te, banansmoothie och smörgås med jordnötssmör.
Fika: Te och kardemummabulle.
Middag: Pasta med aubergine- och tomatsås.
Motion: Promenad.
Kvällsnöje: Titta vidare på "Breaking Bad". Men först en tripp till Polisen för att förnya mitt ID.
Att tillägga: Om ni undrar vad min telefon ser när jag laddar över bilder till datorn.

Sett på TV: Interview with the vampire, säsong 2

Spoilervarning härmed utfärdad.

I söndags hade säsong tre av "Interview with the vampire" premiär, och att säga att jag är taggad på den är ingen underdrift. En del av det som händer i boken "The vampire Lestat", som säsong 3 är baserad på, har redan hänt i tv-serien. Vissa saker har avslöjats och en del namn har redan nämnts. Hur de blir löst antar jag att jag får veta när den tredje säsongen hittar in på Netflix, när det nu blir. Fram till dess får jag näja mig med musiken som släppts inför säsong tre. Men varför skriver jag så mycket om något jag inte sett än, istället för det jag redan sett? Kanske för att säsong 2 var hyfsat seg.

Bildkälla Bleeding cool

När intervjun fortsätter i Dubai blir Daniel kontaktad av Talamasca, en organisation som specialiserat sig på att katalogisera det ockulta och spåra sanningshalten i de påståenden som nått dem. Att få bevis på vampyrers existens är således högt upp på agendan. Louis betjänt har visat sig vara Armand, Louis's följeslagare och partner sedan åren i Paris efter andra världskriget.
Det är dit Claudia och Louis slutligen söker sig, efter att ha blivit besvikna på andra vampyrer de stött på i Europa. I Paris blir de bjudna till Theatre des Vampires, en populär teater med många anhängare. Vad de inte vet är att de vampyrer de ser på scen är den äkta varan. Claudia blir fascinerad, och ansluter sig till truppen, som leds av den mäktige vampyren Armand. Louis är mer avvaktande och tycker inte om mycket av det det här vampyrgänget har för sig. Armand blir han däremot intresserad av, och de inleder en raltion. Vampyrskådespelaren Santiago är dock svartsjuk påde nya vampyrerna, och smider planer för deras undergång. Också Claudia känner av de ändrade förhållandena, och hon vill ha en ny följeslagare och ber Louis hjälpa henne att förvandla sömmerskan Madeleine. Samtidigt har Louis svåra skuldkänslor för vad som hände med Lestat, och han brottas fortsatt med att komma tillrätta med sin odödlighet.
I Dubai blir Daniel alltmer misstänksam mot Armand, och får Louis att fundera på saker som sagts, gjorts och påståtts. Är hans stora kärlek verkligen att lita på?

Det här var inte alls lika bra som säsong 1, och jag vet inte riktigt varför. Kan det bero på att det händer så mycket som absolut inte finns med i bokan? Som hela tillbakablicksavsnittet med Louis och Daniels första möte? Eller att det är mycket invecklingar innan vi äntligen kommer till det oundvikliga slutet - som är så annorlunda mot i boken att det nästan kändes fel? Den nya Claudia (Bailey Bass fick förhinder)? Eller bara för att det kändes onödigt långdraget med tanke på hur lite som händer i den sista halvan av boken? Sista avsnittet däremot - top notch. Då blev det värt all väntan. Det avsnittet var bättre än hela övriga säsongen. 
Och nu äterstår bara att vänta.

Sett på TV: Schitt's Creek, säsong 5

Spoilervarning på TV-inlägg, så klart.

Nu har jag bara en säsong kvar att se av "Schitt's Creek", denna underbara lilla serie som jag är så glad att jag valde att se.  Det kan man kanske inte tro med tanke på hur lång tid det tog för mig att se klart på den här femte säsongen, men det beror allra mest på att jag har varit dålig på att motionscykla ett tag nu, och det är där jag brukar titta på "min" serie. Det är alltså både mitt motionerande och mitt serietittande som blivit lidande av min lathet. Skärpning, kanske?

Bildkälla CBC Gem

Familjen Rose finner sig mer och mer tillrätta i Schitt's Creek och har funnit fina vänner under sina år i staden. Moira befinner sig i säsongens början i Bosnien för att spela in en film. Under tiden driver Johnny hotellet vidare med hjälp av Stevie. Alexis når framgångar med sitt nystartade PR-företag, och hennes förhållande med Ted blir stabilare hela tiden. David och Patrick fortsätter att driva sin butik tillsammans, och efter en liten fnurra på tråden djupnar deras förhållande allt mer.
Jocelyn och Moira ska regissera "Cabaret" och har till en början svårt att rollsätta Sally. En resebloggare tar in på motellet. Dags att träffa Teds och Patricks föräldrar. Johnny får hälsoproblem. Någon friar. Moira får dåliga nyheter, och "Cabaret" har premiär.

Jag tycker så mycket om det här. Bara en säsong kvar, 14 fjuttiga små avsnitt, innan jag måste ta farväl. 

FredagsFilmen: Rental family

Min favoritfilm i maj blev mycket riktigt "Rental family" och inte "The Mandalorian & Grogu" som jag såg på bio samma dag jag publicerade mina majfavoriter. "Rental family" hade jjag så klart hört talas om tack vare Brendan Fraser, som spelar huvudrollen här, och då jag "missade" den på bio fick jag tålmodigt vänta på att den skulle komma till Disney+. Och när den väl gjorde det så hade jag och älskade maken filmmyskväll.

Bildkälla Flickering myth

Phillip jobbar som skådespelare i Japan, men har svårt att få jobb. När han anlitas för att agera sörjande på en iscensatt begravning är det början på en ny karriär - agera familjemedlem åt främlingar. Han tycker dock att det är svårt att skilja skådespelaren från privatpersonen, och vissa uppdrag sätter djupa spår.

En sådan där rar film där allt reder upp sig i slutändan. Vi får ta del av många olika människoöden, och vissa kommer att spela större roll både för oss som tittar och för Phillip. Filmen utforskar djupa känslor på ett finstämt sätt, och det är en fröjd att se Brendan Fraser göra det han gör bäst. Hela han utsrålar något vänligt och att se honom i den här filmen känns nästan som att få en kram. Jag gillar också att mycket dialog sker på japanska, och inte har tvättats helt för en västerländsk publik. Här finns också hyllningar till den japanska kulturen, men också en del subtil kritik av den japanska synen på homosexualitet, mental hälsa och familjedynamik. 
Kan varmt rekooendera den här pärlan till film. Bring a tissue! Finns att streama på Disney+.

Vad jag läste ut i maj

Det var helt klart något som lossnade i maj, för plötsligt ligger det sju utlästa böcker i bokhögen. Det har inte hänt på väldigt länge. För första gången i år ligger jag till och med lite före i läsmålet om 50 böcker 2026. Är det för tidigt att hoppas att läslusten är tillbaka?
Böckerna som blev utlästa i maj ligger här i hög, med först utläst överst. Precis som vanligt alltså.

"'Salem's Lot" av Stephen King är en omläsning, även om det var första gången på mer än 30 år sedan jag läste den senast. En bok med många karaktärer, otäcka otäckingar och en stad som sakta tynar bort och där bara några få förstår och tror på vad det är som händer. Betyget blev 4/5

"Alla mina barn" av Astrid Lindgren läste jag som god natt-bok under tiden jag läste "Salem's Lot" eftersom jag lyssnade och läste med i King. Den här lilla boken fick inget eget inlägg, och innehåller egentligen inget nytt om man redan läst massa Astrid Lindgren. Det här är en samling kapitel från hennes böcker, där vi får möta alla barn hon skrivit om. Från Tommy och Annika i "Pippi Långstrump" hela vägen till "Ronja Rövardotter". Jag gav den betyget 3/5.

"Stacken" av Annika Norlin är den senaste Plejadboken, alltså min lilla bokcirkel. Vi hade mycket att diskutera om boken, både om gruppdynamik och de olika karaktärerna. Jag tyckte inte om den här boken, och hade inte alls lust att läsa den. Det var något som skavde i mig hela läsningen, och jag tyckte den var obehaglig i mycket. Däremot fantastiskt bra skrivet! Plejadernas medelbetyg blev 3,2/5, jag gav den en tvåa.

"Asfaltsland" av S.A. Cosby är en kriminalroman om smågangstern Beuregard som försökerleva ett ärligt liv. Pengabekymmer gör dock att han ska begå en sista stöt. Och det brukar sällan gå bra. En snabb- och lättläst bok med enbart moraliskt grå karaktärer. Väldigt våldsam och Beuregard möter massor av rasism. Okej för hängmattan, men inte fantastisk. Gav den ändå 3/5 i betyg.

"Eliza och hennes monster" av Francesca Zappia blev favoritboken i maj, fastän jag gav högre betyg till en annan bok. Det var något med den här som jag tycket var väldigt rart och jag tycket mycket om karaktärerna. Snabb att läsa och jag gav den 3,75/5 i betyg. Boken handlar om Eliza som har en hemlighet - att hon är skaparen bakom webserien "Monstous sea". När Wallace börjar på hennes skola bli de vänner, och det visar sig att han är en av de populäraste författarna av "Monstrous sea" fan fiction.

"The Queen of the damned" av Anne Rice är den tredje boken i vampyrkrönikan, och den som jag tyckt/tycker sämst om. Känns som att Anne Rice funderade extra mycket på relegion när hon skrev den här. Deta dröjer också väldigt länge innan boken riktigt kickar igång, först ska det introduceras många olika karaktärer tydligen. Tråkigt. 2,5/5 i betyg den här gången.

"Velvet was the night" av Silivia Moreno-Garcia blev den sista boken att läsas ut i maj. En kriminalroman som utspelar sig i Mexica City i början av 1970-talet och är basead på verkiga händelser under en politiskt turbulent tid i Mexiko. Kretsar kring sökandet efter en försvunnen kvinna där både hennes kattvaktande granne söker henne, och dessutom ett gäng smågangsters. Betyget blev 3/5

"Velvet was the night" av Silvia Moreno-Garcia

Sista boken jag hann läsa ut i maj är en bok jag har haft på önskelistan i flera år. Den var faktiskt den andra av Silvia Moreno-Garcis böcker jag hörde talas om, efter "Gods of jade and shadow", men andra titlar av samma författare kom emellan och det dröjde alltså ända till nu innan det blev av. Moreno-Garcia är en sådan där författare som är lite ojämn för mig. Vissa böcker älskar jag, andra är ganska trista och tråkiga, och vissa är helt mellanmjölkiga. Ändå kan jag inte låta bli att läsa dem, för man vet aldrig när nästa guldkorn dyker upp.

Bildkälla The StoryGraph

Maite arbetar som sekreterare på en advokatbyrå. Hon trivs inte på jobbet och relationen med mamman är ansträngd. Hon flyr ofta in i de romantiska serier hon läser, och drömmer om att en dag få bli hjältinnan i sin egen berättelse. När hennes granne ber henne passa hennes katt några dagar tar sig Maite an uppdraget, hon behöver de extra pengarna och det ger henne även tillgång till grannens lägenhet. Men grannen kommer inte tillbaka när det är bestämt, och när Maite söker efter henne dras hon in i oväntade skeenden. 
Elvis är en smågangster som jobbar för bossen El Mago. Deras uppdrag är ofta politiska, som att starta slagsmål i studentprotester. Efter att en sådan uppvigling gått lite snett får Elvis ta kommandot över en mindra grupp, som får uppdrag att hitta en försvunnen kvinna.

Det här är en historisk kriminalroman, närmast beskriven. Vissa av sakerna som händer i boken är baserade på verkliga händelser i Mexiko under 1970-talet, en politisktk turbulent tid som ännu inte är utforskad till fullo.
Här har Moreno-Garcis lagt en historia med karaktärer som faktiskt är ganska svåra att tycka om. De kan göra bra saker, men de gör också mycket dumma saker och hänger upp sina handlingar på tvivelaktig moral. 
Jag hade inte svårt att lista ut vad som skulle vara twisten i den här boken, däremot blev jag lite mer förvånad över hur blodig och våldsam vägen till slutet skulle bli. Det slutar med något av ett antiklimax, som på sätt och vis speglar den verklighet boken utspelas i. 
Moreno-Garicas böcker har ofta ett stråk av något övernaturligt i sig. Lite vampyrer, magi, mytologi eller annat. Så inte i den här boken, även om ett litet ordval om huggtänder för en stund fick mig att tro att något var på väg att hända. 

Jag gav "Velvet was the night" betyget 3/5. 

"The Queen of the damned" av Anne Rice

Tredje boken av Anne Rices vampyrkrönika är nu utläst. Den som jag alltid tyckt varit en av de tråkigaste. Så där så jag blev förvånad när det var den boken de valde att filmatisera efter "Interview with vampire". Inte undra på att den filmserien dog ut.
Jag har bara läst boken en gång förut, så det var ändå på sätt och vis spännande att återknyta till boken. Kanske skulle mitt minne av den visa sig vara missvisande? Spoiler - det var det nte.

Bildkälla The StoryGraph

Det är många som sett fram emot framträdnadet med The vampire Lestat - rockgruppen med en påstådd vampyr som ledargestalt. Särskilt bland världens vampyrer är intresset stort, för vissa i beundran, andra med hat och mord i sinnet. Att avslöja vampyrernas existens har länge varit ett tabu.
Samtidigt vaknar Akasha ur sin mångtusenåriga slummer, väckt av Lestat och hans musik. Hon beger sig ut i världen, med en helt ny plan både för vampyrerna och för hela mänskligheten.
En saling vampyrer bestämmer sig för att försöka stoppa henne, men först måste de bli införstådda med vem de ska strida emot, och vad Akashas död kan betyda för dem alla. Svaret ligger i de drömmar om ett par rödhåriga tvillingar, som många av dem haft.

Det dröjer långt in i bokens handling innan storyn riktigt kickar igång. Innan dess är det en massa olika karaktärer som presenteras, både vampyrer och dödliga. Från deras perspektiv får vi se Akashas uppvaknande, men det ger knappast svar på några frågor. 
Efter Lestats konsert drar handlingen igång på riktigt, och vi får ta del av både Akashas plan för mänskligheten (för att summera - män är roten till allt ont) och historien om vampyrernas uppkomst. Och det i sig är en lång och invecklad beättelse.
Det känns som att boken genomsyras av en slags uppbrott från kristendomen i synnerhet och religion i allmänhet. Mycket känns som Anne Rices egna religiösa grubblerier, och det kan kännas både tradigt och repetitivt under läsningens gång. Jag hinner tröttna på de där tvillingarna och allt tjat om Akashas skönhet både en och flera gånger, men det är som det är. 
Det blir aldrig värst spännande, eftersom utkomsten av hela drabbningen avslöjats redan i bokens inledning. På så sätt blir det en väldigt lång väg till ett redan etablerat slut, och hur spännande är det? Inte värst.

"The Queen of the damned" fick 2,5/5 i betyg av mig.

Majfavoriter

Av flera anledningar har maj varit en ganska jobbig månad. Jag har varit så där oförklarligt ledsen att det gjort mig nervös, och diverse faktorer i mitt liv har gjort att det mesta kännts lite eländigt. Har ändå försökt göra saker jag vet att jag mår bra av, och det har bitvis hjälpt - tills det inte gjort det.
En hel del bra saker har såklart också hänt, och jag har fått nya favoriter att titta lite närmare också den här månaden.

Ekorre!

Bok: "Eliza och hennes monster" av Francesca Zappia.

Film: Jag ska faktiskt på bio senare ikväll, så med reservation för att jag kommer älska "The Mandalorian & Grogu", så har "Rental family" varit bäst i maj.

TV: "Schitt's creek".

Nackellack: Rhodesian runaway från H&M Beauty.

Skönhet: Inget nytt under solen. På tal om solen - SPF! För bövelen.

Extra speciell rolighet: Brorsonen som bor i USA just nu, var hemma i Sverige en sväng, och passade på att åka hem till sin farmor i några dagar, och då fick jag också träffa honom. Alltid väldigt mysigt.

Favoritinlägg: Önskelistan inför kommande födelsedagen.

Nagellacken i maj

Kors i taket! Fem lack har jag burit i maj! det är ju nästan så att jag har kommit mig för med något jag brukade tycka var kul.
Lacken jag bar såg ut så här.

Depend O2, Mood on top #5203
Lila holo från Depend blev det sista jag bar från Pre Party-kollektionen. Lite ljunglila med finfina, men något spridda, regnbågar.

H&M Beauty, Moss & mayhem
Ett mörkt grågrönt krämlack. Lite sobert sådär, men det hade kanske passat bättre i gråväder än en vacker majdag. Tyckte om det sådär, och blev lite fundersam på varför just det av alla lack hamnade i mitt blickfång.

Depend, #845
Knalligt grönt förstår jag mer varför det lockade. Det drar lite åt teal, men kunde också ses som nästan gräsgrönt och ibland blev det så knalligt att det snuddade på neon. 

H&M Beauty, Rhodium runaway
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag behöver inte fler vinröda nagellack. Ändå har jag så svårt att låta bli dem och jag hittar ofta en ursäkt. Det här är att det också kan ses som ett svärtat mörkrött. Och så är det skimmer! Men sanningen är nog helt enkelt bara den att jag tycker väldigt mycket om just vinröda nagellack - både med och utan skimmer.

Depend, Stockings everywhere #5207
Från julkollektionen 2025, så den har stått i lådan ett tag nu. Korallrött lack som drar åt orange, med guldglitter. Ja, det är ett texturlack och det torkade matt. Orkade inte ens låtsas att jag ville ta reda på hur många lager topplack som hade krävts för att göra det slätt. Gissar på minst tre. Har dock kommit över min värsta ovilja för sandlack, så det funkar bra ändå. Sitter på i skrivande stund.

"Eliza och hennes monster" av Francesca Zappia

Ligger lite i efter i bloggerieriet, men det är okej. Har haft en del annat att ägna mig åt, samt att det är trevligare på altanen med en bok än framför datorn - helt enkelt. 
Det är många år sedan jag hörde talas om "Eliza och hennes monster" av Francesca Zappia, och den var billig på årets bokrea, och nu var det dags.

Bildkälla The StoryGraph

Vad ingen vet är att Eliza är berömd på nätet som LadyConstellation, skaparen av den påpulära webserien "Monstous sea". I skolan håller hon en låg profil och hon har inga vänner. Hennes familj förstår inte att hon hellre sitter framför datorn och jobbar, än umgås med dem på olika sportevent.
En dag börjar en ny kille i Elizas årskull, Wallace. De blir vänner, och när det visar sig att Wallace skriver fanfiction baserad på "Monstrous sea" så vill Eliza berätta sin hemlighet för honom, men något håller henne tillbaka.
Elizas monster finns nämligen inte bara i webserien, utan också inom henne.

Det gick väldigt fort att läsa den här boken. Dels för att den är full med sms-, chatt-, och mailkonversationer, men också för att det finns många illustrationer från webserien - och för att den är bra.
Det finns ett driv i berättelsen, och det händer mycket, särskilt i Elizas känsloliv. Det är stor personlig utveckling vi får se på den här boksidorna. Karaktärerna är ganska löst beskrivna till utseendet, eftersom det är deras inre känsloliv som är det intressanta. När boken är utläst kommer jag på mig själv med att veta mer om utseendet på Elizas seriekaraktärer än henne själv, eller Wallace. 
Så klart pratas det mycket om "Monstrous sea" eftersom webserien är en stor del av bokens handling, men det pratas om den som om alla involverade redan vet vad det handlar om - för det gör de. Det är bara vi läsare som inte vet. Kunde ibland bli lite jobbigt, eftersom det kunde kännas som att de passagerna mest stod och stampade på tället och inte förde berättelsen framåt, men det fanns ändå något där. Den gemensamma grunden att stå på, och den kanske jag som läsare inte behöver ha full koll på, faktiskt.
Boken är skriven för en ung publik, och dit räknas inte jag, men jag uppskattade den mycket ändå. För, som jag såg en individ på en insta-reel säga "Du har ingenting emot att se och hylla en barntillåten film, men att läsa en bok skriven för yngre publik är ett problem?" Kunde inte hålla med mer.

"Eliza och hennes monster" fick betyget 3,75/5 av mig.

"Asfaltsland" av S.A. Cosby

Förra sommaren läste jag min första kriminalroman av S.A. Cosby, och fyndade sedan hans andra två, som blivit översatta till svenska, på bokrean. Sommartider är deckartider så jag tjuvstarade sommaren lite med "Asfaltsland".

Bildkälla The Storygraph

 Beuregard Montage är make, far och driver en respektabel bilmekanikerfirma. På sista tiden har affärerna dock gått dåligt, och räkningarna hopar sig. Läget blir så desperat att han ger sig in i kappkörningstävlingar, men inte heller det räcker till.
När så en gammal kumpan dyker upp och erbjuder Beuregard en del av vinsten vid en juvelstöld, så ger sig Beuregard återigen in i en värld han trodde att han hade lämnat. I sina yngre dagar var han den bäste flyktchauffören i staten, och den här stöten ser ut att bli enkel. Saker är dock sällan så enkla som de verkar vara.

Det här känns som en tidig bok i Cosbys författarkarriär. Jämför jag med "Alla syndare ska blöda" från förra året, så känns språket inte lika bra i den här. Det var väldigt många konstiga liknelser, som ungefär alla karaktärerna strödde omkring sig. Hade det varit en av dem hade det kunnat vara ett karaktärsdrag, men när alla karaktärer ges samma ordvitserier så lyser författaren igenom. Det är svårt att tycka om huvudkaraktärerna i den här boken, mycket lättare då med bikaraktärerna. Det är mycket rasism och wxtremt mycket våld. Att alla inte dog känns som ett under, med tanke på alla skjutningar, bilolyckor och regelrätta slagsmål.
Inte en vår huvudkaraktär Beuregard går riktigt att tycka om, för han gör så mycket dumheter och begår så många brott och utsätter oskyldiga för mycket fara och smärta.
Här har vi också mycket prat om bilar och körteknik vilket för mig är direkt ointressant. Det finn alltså mycket här jag hade kunnat tänka mig att vara utan.
Boken är dock snabb- och lättläst, och känns perfekt för några lata sommardagar. Något att förströ sig med, men kanske inte direkt en berättelse som stannar kvar.

Mitt betyg på "Asfaltsland" blev 3/5

Bullet journal för juni

Ungefär allt som kan gå fel när jag gör mina bullet journal-sidor gick fel den här gången. Kanske för att jag varit trött när jag gjort sidorna, kanske för att jag inte varit uppmärksam på vad jag gör, kanske för att jag var ganska oinspirerad den här gången. Visste att jag ville ha det rött, men där tog det slut.
Med det sagt - jag är missnöjd. Men så här ser det ut.

Hur sur jag blev på mig själv när jag gjorde månadsöversikten och insåg när jag var nästan klar att jag gjort den på fel sida av uppslaget? Rätt så. Det är som det är, kassaboken och månadsöversikten bytte plats den här månaden, helt enkelt.
Använda pennor är 40 Red och 46 Black från Stabilo point 88, och 815 Cherry från Tombow. Washitejpen låg i gömmorna, och om jag inte minns fel låg den i ett set om flera blommiga washis som jag köpte från Etsy för många år sedan.

Träningsuppslaget, med Yoga with Adriene på ena sidan, som det gått bättre med i maj, men inte alla dagar.

Månadsbok på ena sidan (ja, jag gjorde fel) och nagellacken på ena sidan. Humör- och vanekoll på den andra.

Första veckouppslaget. Älskar att juni börjar på en måndag. Sveriges nationaldag fick en cupcake också - lite festligt ska det väl vara.

Nästa gång är det semestermånaden juli. Undrar vad jag ska hitta på då? Något riktigt färgsprakande kanske? Vi får se.

Det som tagit slut

Vad har tagit slut sedan sist? Väldigt mycket faktiskt. Nästan så jag haft lite svårt att få igen tom-lådan, och att få plats med allt på en bild var det inte tal om. Tror att det är 13 grejer allt som allt, så det är bäst vi sätter igång.

Smuuti skin. Watermelon sun cream SPF 50+ UVA/UVB PA ++++.
Gillar när grejer har världens längsta namn. Så sent som igår spruttade jag ut det allra sista ur min Smuuti-tub, och i morse knäckte jag en ny. Saknar jag fortfarande Holika Holika? Ja. Men den är är ett väldigt bra alternativ. 
Betyg 5/5

Urtekram. Dare to dream. Ageless day cream. With vitamin c & ginger lily root extrakt.
Har behövt köpa mig en ny dagkräm igen. Funderar på om jag ska testa en annan nästa gång, men den här är bra, förutom att pumpen slutar ge kräm när det är massor kvar i tuben.
Betyg 4,5/5 (Bättre tub hade ökat betyget.)

Nivea. Double effect waterproof eye make-up remover.
Bara av gammal vana blev det samma en gång till, även om den här faktiskt inte är min favorit. Den duger, men kan svida lite i ögonen.
Betyg 3,5/5

ACO. Body lotion moist. Unperfumed.
I love you, always forever.
Betyg 5/5

Depend. Nagellack remover. Supersnabb.
I love you, always forever.
Betyg 5/5

Milkshake. Incredible milk 12 effects.
Nästan lite bölig när den här tog slut. Har ingen ny att öppna den här gången, för just nu är det inte ekonomiskt försvarbart för mig. Finns dock en 98% stor chans att den kommer hem till mig igen. Någon gång.
Betyg 5/5

It's skin. Honey firm & glow mask sheet + Blueberry vitality & moisture mask sheet.
Jag gillar och kommer köpa igen. Så det så.
Betyg 5/5

SOQU. Moisturizing & brightening rice mask.
Ny för mig och en trevlig bekantskap som kommer komma över tröskeln fler gånger. Gillar masker med ris, har jag märkt, och den här hängde och dinglande på lokala Ica, så jag testade och blev nöjd.
Betyg 4,5/5

Burt's bees. Cucumber mint lip balm.
Lagom svalt litet läppbalsam, som på riktigt doftar både gurka och mint. Inte alltid lätt att hitta, men om jag ser den kommer jag köpa om den.

Betyg 5/5

Nuud. Natural deodorant.
När sista klicken var utklämd ur den här tuben kände jag att det var slut mellan mig och Nuud nu. Främst för att den kan vara så onödigt svår att få tag på. Men jag undrar jag om jag inte ångrat mig och vill ha den tillbaka. Maken till svettdoft som uppstått utan Nuud - inte kul. Den är inte lika bra i sin nya formula, men betydligt bättre än det jag kämpar med nu. Kom tillbaka!
Betyg 4,5/5

ACO. Gentle cleanse oil.
Det var ju tråkigt att den här väldigt bra rengöringsoljan (särskilt i en dubbeltvätt) skulle lukta så kemiskt och rentav äckligt. Med en bättre doft hade den fått komma hem till mig igen, nu är jag mer tveksam och testar något annat.
Betyg 4/5 (Bättre doft hade ökat betyget.)

ACO. Glow booster. Day and night serum. Vitamin C Hyaluronic acid.
Kommer absolut komma in i mitt hus igen, men just nu får jag vara utan c-vitaminserum. Dags att shoppa lite skönhet igen, det märker ju jag.
Betyg 5/5

Wishlist Wednesday - Födelsedag edition

Det är lite mindre än en månad tills den här tanten fyller dubbelfemma, och då börjar folk undra vad jag önskar mig i present. Tydligen duger det inte längre med att önska sig fred på jorden och snälla barn, så här är några prylar också.

Bildkälla Kitch'n

Eftersom jag försöker bli bättre på det där med att äta bättre, särskilt till lunch, och jag tycker att det är tråkigt att äta samma lika flera dagar i rad samt att det ibland är en smärta i rumpan att laga bara en portion av vissa saker (tittar på dig, ris) så vore det himla bra att ha något fiffgt sätt att frysa in portioner av något. Enter Soupercubes. Har sett dem överallt och tycker de verkar vara just fiffiga. Samt att hur kul att kunna göra "Lego"lunch, av olika frysta byggblock. Ja tack.

Bildkälla Kicks

Som innehavare av en torr hårbotten som ofta kliar är det klart att jag letar efter olika sätt att minska irritationen på. Hörde talas om Moroccanoil scalp treatment, och skrev raskt upp den på önskelistan.

Bildkälla The Kitchen Lab

För flera år sedan skaffade vi smörklocka, men när E flyttade ut lät jag henne ta den med sig. Jag har kanske ångrat det en eller sjutton gånger, för smör är godast - så är det bara, och med tanke på hur lite hon använder sin så skulle jag säkert kunna få tillbaka den utan större dramatik. Men. Samtidigt vore det kul med en ny. Som inte är enbart vit. Kanske med bin på...

Bildkälla Booktopia

Som alltid önskar jag mig pussel. Mina favoriter har blivit "The world of..."-pusslen från Orion Publishing, och det finns många bland de pusslen jag önskar mig. Eftersom jag redan har pusslat Jane Austen vore det kanske på sin plats att pussla lite Brontë.

Bildkälla Adlibris

Iykyk. Som älskare av Stephen Kings Mörka tornet är det svårt att inte bli lite nipprig över den här bilderboken. Det ser ut att vara en barnbok, men är det verkligen det. Väldigt dyr bok, nästan 10 kronor per sida, men å vad jag vill ha den.

Det finns så klart många andra saker att önska sig. Resten av böckerna på önskelistan. En tyngdpläd. Dyvlingefåtölj från IKEA. Massa fina temuggar. Massa fina tekannor. Massa fina kläder. Men vi stannar här för idag.

Plejaderna om "Stacken" av Annika Norlin

Helgen som var var det dags för sista träffen för Plejaderna innan vi tar sommaruppehåll. Semester och grejer gör att det blir svårt att samlas innan augusti, så gott om tid att läsa nästa bok.
Vår värdinna har en väldigt bakningsroad dotter, så det bjuds alltid på gott när vi kommer dit. Den här gången fick vi nybakad Hönökaka, silviakaka och chokladdadelbollar. Och te. Och väldigt trevliga samtal. Bara tre av oss hade läst boken i sin helhet, så endast halva cirkelns bertyg. Den här gången också...

Bildkälla The StoryGraph

Emilie är utbränd och har flytt från stadens alla ljud för att finna ro uppe i den norrländska ödemarken. Hon slår upp sitt tält på en höjd över en sjö, och en gång är de bara där. Sju människor som sjunger, dansar, badar och tackar för maten de äter. Emilie har upptäckt Stacken, och snart kommer Stacken upptäcka Emelie.
De är sju personer, som av olika anledningar lever tillsammans i ett stort hus. De kom dit på olika sätt och har bott där olika länge, men nu jobbar de tillsammans för att hålla sig utanför samhället och klara sig på egen hand.

Det fanns mycket att diskutera kring den här boken. Så klart om gruppdynamik, och hur olika grupper kan skapas och vilka roller de olika individerna i en grupp tar. Här liknas de vid en myrstack, och där finns det en drottning. Vi pratade också en del om de olika karaktärerna och vad vi tyckte om dem. Vi var hyfsat överens, särskilt i vad vi tyckte om Sara. Från början kanske vissa sympatier fanns där, men allteftersom blev hon bara svårare och svårare att tycka om. Nu tyckte inte jag direkt om någon karaktär, och jag tyckte faktiskt inte ens om handlingen. Jag är som vanligt trött på allt sex (sektporr) och att Sara som är Stackens ledare, baserar sin dominans i gruppen på yoga och vad hon lärt sig på ett ashram i Indien. Så återigen läggs skulden på en gammal motionsform, bara för att det ha funnits "gurus" som utnyttjat yogan och meditationen för sin egen vinnings skull. Inte undra på att så många fortfarande tror att det är likställt med hjärntvätt att meditera och anta yogaposer. Som utbildad yogalärare blir jag så trött på att yoga så lättvindigt utnyttjas som verktyg för manipulativa människor att få sin vilja igenom.
"Stacken" skavde i mig, och det är en sådan där bok som jag inte alls hade lust att läsa i. Den väckte inte min läslust, fastän att jag upplevde den som ganska lättläst och snabbläst.
Däremot är den väldigt bra skriven. Författaren vet att använda sitt språk, och det byggdes stämningar bara genom meningsuppställningar och styckeavdelningar. Applåder och visslar för en sådan skicklighet.

Betygen på "Stacken" blev lite spridda. Från 4/5 till den 2/5 som jag gav. Medelbetyget från oss som hade läst, blev 3,2/5.

Sett på TV: Schitt's creek, säsong 4

Spoilervarning på TV-inlägg.

Har haft lite tv-paus, men nu är jag igång med "Schitt's Creek" igen. Jag tror minsann att den här serien bara blir bättre och bättre för varje säsong. Inte alls svårt att sträcktitta då.
Händelserna i säsong 4 tar vid straxt efter där säsong 3 slutade.

Bildkälla Rotten tomatoes

David och Patrick tar flera steg för att stärka sitt föehållande, även om oväntade fnurror kan uppstå. Johnny och Stevie fortsätter driva hotellet tillsammans och anställer också Roland, som plötsligt får behov av extra pengar. Moira jobbar på i kommunfullmäktige, men börjar också hitta en egen krets, som inte bara dansar efter hennes pipa, och hennes gamla berömmelse är kanske inte det viktigaste längre. Alexis bestämmer sig för att gå på college, och efter en utbildning startar hon sitt eget företag inom pr-branschen. Hon försöker också komma över Ted, som nu har gått vidare med ett nytt föehållande.
Dessutom hittas en död man på hotellet, samt ett graviditetstest som drar undan mattan för familjen Rose. Moira och Alexis anordnar en singelvecka, och fär Patrick och David får Tina Turner en ny innebörd.

Som vanligt är det dråpliga scener när familjen försöker anpassa staden efter sig själva, utan att märka att de börjar anpassa sig efter staden. Det är också många fina scener där vi får se hur deras känslor fördjupas, och hur de dag för dag finner modet att vara sig själva, och hur de blir mer och mer en familj som bryr sig om varandra.
Två säsonger kvar. "Schitt's Creek" finns på Disney+.

"'Salem's Lot" av Stephen King

Det var väldigt länge sedan jag läste den här boken, och då hette den "Staden som försvann". Ger en rätt så bra fingervisning om vad som händer i den här boken. En mix av "Dracula" och myten om Roanoke. 
Det här var Stephen Kings andra bok, efter debuten med "Carrie", och härmed var hans stämpel som skräckförfattare präglad.

Bildkälla The StoryGraph

Två saker händer nästan samtidigt i den lilla staden Jeruralem's Lot, 'Salems Lot som den kallas av sina invånare. Författaren Ben Mears återvänder till sin barndomsstad för att skriva klart sin nästa bok, och Marsten House som har stått övergivet och farfattet i många år får plötsligt nya ägare. Huset byggdes av en gangster som brutalt mördade sin fru innan han begick självmord, och sedan dess har huset stått tomt och överblickat staden. Tills nu, när Kurt Barlow och Richard Straker flyttar tii 'Salems Lot för att starta en antikvitetsaffär.
Snart börjar konstiga saker hända i staden. En hund blir brutalt dödad, en pojke försvinner, och hans bror tynar bort i en mystisk sjukdom. Snart försvinner fler och fler av stadens invånare, och det är bara ett fåtal som lägger märke till det. De som märker lägger ihop sina ledtrådar och kommer fram till något fruktansvärt.

En klassisk King vid det här laget, med karaktärer som återkommer i andra verk. Särskilt ser vi fasder Callahan igen i "Dark Tower", så lite som vanligt hör Stephen Kings böcker ihop med varandra, även om det ibland kan ta några decennier innan det visar sig.
Boken är spännande, med ett rikt persongalleri. Staden målas upp så att man riktigt kan se den framför sig, och det är samma sak med dess invånare. Vissa av dem tycker man bättre om än andra. Jag kunde dock ha svårt att hålla isär vem som var vem, och därmed kunde det bli lite otydligt varför vissa föll över för vissa, men på det stora hela kanske det inte är viktigt.
Han fick alltså sin stämpel som skräckförfattare med den här boken, och det är lite synd. Skräck har nämligen en tendens att nervärderas, just för att de är ruskiga i sin natur. Det blir lätt att avfärda den typen av media som något som bara är till för att skrämmas - skräp. Det är först på senare år som jag sett den bilden av skräck luckras upp, nu kan skräckfilmer till och med nomineras till fina priser. Kanske kommer fler komma på vilken fantastisk författare Stephen King faktiskt är. Hur han bygger upp världar, inte bara i sina enskilda verk, utan hur de sträcker ut sig över varandra och bildar en väldigt stor berättelse. Jag tror inte på något Nobelpris, men min förhoppning är att han ska få mer erkännande utanför att vara en mästare av skräck. För en mästare är han.

Märks det att jag tycker om det här? "'Salem's Lot" fick 4/5 i betyg av mig.

FredagsFilmen: Apex

Det verkar som att halva världen redan sett filmen "Apex" på Netflix, men om du råkar vara en av de som inte sett den än (eller bara undrar vad jag tycker) så tänkte jag ha den som ämne för veckans FredagsFilm.

Bildkälla Flasz on film

Efter en tragisk klätterolycka beger sig Sasha ut i den australiensiska vildmarken för att komma ifrån allt, och för att forsränna i kajak. Hon träffar lokalbon Ben, som till en början verkar vara en trevlig prick. Snart visar det sig dock att han inte är så snäll som han utgett sig för att vara, och Sasha finner sig vara villebrådet i hans jakt.

Ganska förutsebar, men underhållande för det. Det är mycket action och en och annan otäck sak som händer, men på det stora hela bjuder inte filmen på några stora överraskningar. Charlize Theron och Taron Egerton är som vanligt stabila i sina roller, och särskilt Theron visar än en gång varför hon är så bra att ha i actionfilmer - hon kan det där med att kicka rumpa och vara sårbar samtidigt.
Helt okej popcorn-rulle, och om du mot förmodan missat det så är det en Netflix-film och finna således att se på just Netflix.
Och den svängiga låten vi hör både i trailern och i filmen är "Go" med Chemical Brothers.

Depend O2, Pre Party

Hösten 2025 släppte Depend en kollektion (i sin O2 formula) som jag blev så där sugen på att jag köpte hela rasket med åtta lack. Det skulle jag kanske ha låtit bli, eftersom kollektionen består av två versioner av samma färg, en holografisk och en i ... krom. Det där sistnämde är sedan länge inte en favorit för mig. De tenderar att visa upp precis allt som är frl på nageln, och de är dessutom väldigt jobbiga att måla med och tenderar att lämna bald spots galore. Jag skulle ha nöjt mig med de holografiska...
Men nu gjorde jag inte det och kollektionen blev sålunda stående i otestade lådan väldigt länge. Men så kom solen = perfekt hololackljus, och nu har jag helt plötsligt målat alla lack. Och då såg det ut så här.

#5198 Dress your finest Sa ju det - skavanker. Redan i november bar jag det här rosa kromlacket. Jag hatade det inte, men jag tyckte inte om det heller. Magentarosa, med aningen mörkare kantaer.

#5202 VIP meet and greet Firade in 2026 med den holografiska varianten av det rosa lacket. Lycka till att fota holo i vinterljus. Lacket är lite mer nedtonat än i kromvarianten, men drar fortfarande lite åt lila. De fina holoregnbågarna kan nästan anas på lillfingret.

Slog till med en skittle för att bli färdig med kromlacken. 
#5197 Get your party started är det silverfärgade av lacken. Lite vittonad och precis så trist och tråkig som jag anade. Det var därför det bara fick vara med på en nagel.
#5199 Getting ready är det lila lacket som prydde ringfingret och tummen. Fin färg, i varje fall.
#5200 Have fun är alltså det gröna lacket, och det som ohotat var finast av kromlacken. Skulle till och med kunna tänka mig en fullhandsmanikyr med det lacket.

#5204 Party rockin' är nog min favorit i hela kollektionen. Det ser nästan lite turkost ut på den här bilden, men irl var det betydligt mer grönt. Lite sjöskum, där solen glittrar i havsvågorna. 

#5201 Ice breaker Klassiskt silverfärgat hololack. Lite spridda regnbågar, men ändå en väldigt fin holo. Lite kalltonad och vit, och jag gillade mycket.

#5203 Mood on top blev sista lacket ut i den här kollektionen. Ljust ljunglila holo med superfina regnbågar. Det här tyckte jag också mycket om. Näst bäst?

Aprils utlästa böcker

Det var sådär på vippen att jag lyckades få till fyra utlästa böcker i april, men som tur var var den där sista boken för månaden av det där bläddervänliga slaget som återuppväckte min sinande läslust lite. Så här såg det ut i april.

"Din stund på jorden" av Vilhelm Moberg läste jag för bokcirkeln Plejaderna. En grubblande och drömmande bok med filosofiska drag, där Albert sitter och tänker tillbaka på sitt liv. Drömmer om sitt barndomshem och storebror som dog alldeles för tidigt. Plejaderna var arsande överens den här gången och medelbetyget blev det samma som alla av oss gav, 3/5.

"The pairing" av Casey McQuiston blev jag faktiskt lite besviken på. Jag hade hoppats på en plöja-bok redan här, men hakade upp mig på det väldigt explicita innehållet. Det kändes som att karaktärerna bara stod och stampade, och det här var ett sådant där fall av att man bara ville att de skulle prata med varandra - för sjutton. Theo och Kit är barndomsvännerna som blev ett kärlekspar och som sedan gjorde slut och bröt med varandra. Nu träffas de på en mat- och dryckresa genom Sydeuropa, och slår vad om vem som kan få omkull deras snygga reseledare. Betyget blev ändå 3/5 även här. 

"Kvinnorna på Weyward Cottage" av Emilia Hart blev aprils favoritbok med betyget 4/5. Kanske ett lite glädjebetyg, eftersom jag var glad att jag äntligen läste en bok jag ville läsa för att jag gillade den. Tre olika kvinnoöden, från 1600-talet till idag, vävs ihop av ödet och Weyward Cottage. Mycket om manligt våld, och att slå sig fri som kvinna. 

"Missdådare" av Annika Sandén var min månadsbok i april. Undertiten säger det mesta - "Brott och människoöden i Sverige omkring 1600". Mikrohistoria om brott och brottslingar från förr. Välarbetad, men saknade något för mig. Betyget blev åter igen 3/5.

"Missdådare" av Annika Sandén

Det blev faktabok som månadsbok i april. Fakta på mikrohistorienivå, till och med, när Annika Sandén tittar närmare på brott och brottslingar från förr.

Bildkälla The StoryGraph

Piffig omslagsbild, men så var ju dödsstraff betydligt vanligare på den tid Annika Sandén tittat närmare på här. Tiden sträcker sig från sent 1500-tal in på tidigt 1600-tal och geografiskt befinner vi oss i Östergötland. Vadstena är vanligt förekommande.
Från de här traktena har hon letat i gamla domstolsprotokoll, och hittat allt från misstänkta mördare, fattiga människor som stjäl, folk som begår hor (är otrogna) och stjäl från kyrkor. Vi får möta flera olika männikskoöden, och i vissa fall kan vi anan vad som hände dem, utan att veta, och i vissa andra fall vet vi desto mer. Här behandlas vikten av goda kontakter, men det lyser också igenom hur svårt livet kunde vara - kanske särskilt för utsatta kvinnor.

Det är en på det stora hela bra bok, välarbetad och noga efterforskad. Jag kunde däremot känna att den saknade något, och att den ibland kändes rörig, som att författaren inte själv visste riktigt vad det var hon ville berätta. Dessutom en del ordval och meningsuppbyggnader som jag fastnade lite vid för att de kändes konstiga, som att det var redigeringar som blivit kvar i texten och därför gjort den onödigt tungrodd.
Intressant ämnedock.

Betyget på "Missdådare" blev 3/5.

"Kvinnorna på Weyward Cottage" av Emilia Hart

Sista boken jag hann läsa ut i april (förutom långläsningen) blev också månadens favoritbok. Jag hade funderingar på att välja den till Plejaderna, men då föll valet på "Ö". Jag ångrar absolut inte det valet, men den här hade också varit kul att prata om, av flera olika anledningar.

Bildkälla The StoryGraph

Kate flyr från sin våldsamme pojkvän. Hon beger sig till Weyward Cottage, som hon har ärvt av sin gammelfaster som hon knappast minns. På plats försöker hon skapa sig en ny tillvaro, ett nytt liv, samtidigt som hon gräver djupare i sin egen historia.
Violet bor på ett färnämt gods med sin far och bror, och tjänstefolket. Hon skulle vilja studera djuren, främst insekterna, men enligt hennes far är stydier endast till för män. Modern dog när Violet var ung, och det enda hon har som ledtrådar om henne är en medaljong med ett W och ordet Weyward inristad på en golvlist.
Altha står anklagad för att genom häxeri vara ansvarig för en mans död. Genom sina förmågor har hon ofta hjälpt byborna, men nu ses hon som ett hot.

Boken beättas i tre olika tidslinjer där Altha, Violet och Kate berättar sin egen historia. De kopplas samman genom släktskap, och genom de män som styr i deras liv. 
Det här är en bok om mäns våld och våldsamma män, och hur kvinnorna i deras omgivning gör sig fria från dem. Ofta med naturen som hjälp. Det är en mycket subtil magisk realism, då de tre kvinnorna har stark koppling till naturen och ofta tar hjälp av de djur som finns omkring dem.
Det är inte svårt att hålla reda på vem som har ordet, då varje kapitel börjar med berättarens namn. Kapitlen är också ganska korta, och bjuder in till att läsa bara lite till. Jag sträckläste mig igenom bokens sista halva, främst för att jag upplevde den som väldigt lättläst. Althas berättelse är skriven i första person, de övriga i tredje.
Boken har en klart feministisk ton, med sina tre berättelser om kvinnlig frigörelse. Jag tror dock inte att den skulle klara ett Bechdel-test (två namngivna kvinnor som pratar om någonting annat än män). Nu förklaras det av att det är just män de frigör sig från. Misshandlande makar eller pojkvänner, en kontrollerande far, mäns dömande ögon, det patriarkala synsättet på kvinnor. De tar för sig och skapar sina egna öden, även om det sitter långt inne ibland.

"Kvinnorna på Weyward Cottage" fick 4/5 i betyg. 

FredagsFilmen: Pig

Aprils favoritfilm blev lite oväntat "Pig" med Nicolas Cage i huvudrollen. Jag hade inga stora förväntningar, men hade hört bra om den, så jag blev lite överraskad av filmen i sin helhet. Dessutom visar Nicolas Cage här - återigen - vilken fantastisk skådespelare han är. Faktiskt. Han har kanske lite otur med sina manusval ibland, men han är väldigt mångsidig i sitt skådespeleri och kan med bravus axla det mesta, från komedier till djupa draman. Så det så.

Bildkälla Collider

Tryffeljägaren Rob är en ensling som bor långt från andra människor. Hans enda sällskap är hans älskade tryffelgris. När hon blir stulen beger sig Rob ut för att söka efter henne, och hans letande tar honom tillbaka till Portland, Oregon, och ett förflutet han hade velat glömma.

Lite John Wick, fast med en gris. FIlmen blev oväntat våldsam några gånger, men mest är det en film om en inre resa och att få vara den man vill. Och så klart den djupa vänskape som kan uppstå mellan en människa och ett djur. En liten filmpärla som jag varmt rekommenderar. 
"Pig" finns att streame på SVT Play till 10 maj, och finns också på HBO Max.

Aprilfavoriter

Grattis kungen på 80-årsdagen! Och Sven Nordqvist.
Det är alltså Valborg, och sista dagen i april. Jag kommer tarditionsenligt inte besöka någon brasa, men grillen kommer tändas och kanske kan jag få till en rabarberpaj. 
April har varit en känslosam månad, men väldigt fin. Mycket bra som har hänt i mitt vardagsliv, gör att omvärlden känns lite mindre taggig den här månaden, även om oron finns där.
Favoriter har det så klart funnits också. Låt oss se efter.

Så pass mycket vitsippor!

Bok: "Kvinnorna på Weyward Cottage" av Emilia Hart.

Film: "Pig". 

TV: Har helt klart "The Pitt"-baksmälla för jag har inte tittat på TV alls sedan säsongsavslutningen. "XO Kitty" var också rar.

Nagellack: Party rockin' från Depend O2, #5204.

Skönhet: Har skaffat mig en concealer för första gången på flera år, så nu håller jag på och blir kompis med den. Lite roligare att sminka sig igen.

Extra speciell rolighet: Det har varit så mycket den här månaden, med påsk och födelsedagar och utflykter och fikaträffar. Men senaste Plejadträffen blev ett så där sällsynt fint möte mellan vänner, att det fortfarande värmer flera veckor senare.

Favoritinlägg: Lunchveckan. Gissa någon som redan hunnit vända sig dit för onspiration. *räcker upp handen*