Plejaderna om "Din stund på jorden" av Vilhem Moberg

Det bidde visst en liten bloggpaus. 
Innan den hann jag träffa min rara bokcirkel, eller fyra av oss i varje fall, som sammanstrålade hemma hos värdinnan för fika och boksnack. Och helt oväntade samtal som kändes så otroligt fina och öppna, där vi blottade oss för varandra och kom ännu närmare varandra, känns det som. En sådan där stund som värmde i hjärtat flera dagar efteråt. Så ja, jag hade nog en hel del att smälta innan det var dags att sätta mig vid tangentbordet och samla tankarna igen. 

Bildkälla The StoryGraph

När Albert var ung lämnade han den Småländska landsort där han växt upp. Han skapade sig ett nytt liv i USA, men livet blev inte som han tänkt sig. Nu sitter han på ett hotellrum i Malifornien och reflekterar över sitt liv. Han tänker tillbaka på sitt fädernehem, och brodern Sigfrid som uppmanat honom att ta vara på sin stund på jorden.

Den här boken är ganska långsam i sitt tempo. Bitvis är den till och med hyfsat tråkig, och många detaljer tjatas det om så att det nästan blir löjligt. Men ändå. Boken har något att säga och det kan få sin tid att säga det. Den är reflektiv och ganska filosofisk i Alberts tankar om sitt liv och livet som helhet. Vad det betyder att vara människa, och vilka spår vi lämnar efter oss - i de som minns oss, och för eftervärden. Där ger slutmeningen oss ett sorts svar, men det är så spoilerigt att det avslöjar jag inte.
Även om boken kunde kännas tröglöst så går det inte att sticka under stol med att den är välberättad och har ett väldigt vackert språk. Han kunde det där med att sätta ord på pränt, Vilhelm Moberg (denne gigant bland giganter).
Upplyftande? Absolut inte. Men en bra grund för diskussion, och den ger mycket att fundera på.

Den här gången var alla betyggivare rasande överens. Betyget blev 3/5 från alla, och då blir även medelbetyget på "Din stund på jorden" 3/5.