"Missdådare" av Annika Sandén

Det blev faktabok som månadsbok i april. Fakta på mikrohistorienivå, till och med, när Annika Sandén tittar närmare på brott och brottslingar från förr.

Bildkälla The StoryGraph

Piffig omslagsbild, men så var ju dödsstraff betydligt vanligare på den tid Annika Sandén tittat närmare på här. Tiden sträcker sig från sent 1500-tal in på tidigt 1600-tal och geografiskt befinner vi oss i Östergötland. Vadstena är vanligt förekommande.
Från de här traktena har hon letat i gamla domstolsprotokoll, och hittat allt från misstänkta mördare, fattiga människor som stjäl, folk som begår hor (är otrogna) och stjäl från kyrkor. Vi får möta flera olika männikskoöden, och i vissa fall kan vi anan vad som hände dem, utan att veta, och i vissa andra fall vet vi desto mer. Här behandlas vikten av goda kontakter, men det lyser också igenom hur svårt livet kunde vara - kanske särskilt för utsatta kvinnor.

Det är en på det stora hela bra bok, välarbetad och noga efterforskad. Jag kunde däremot känna att den saknade något, och att den ibland kändes rörig, som att författaren inte själv visste riktigt vad det var hon ville berätta. Dessutom en del ordval och meningsuppbyggnader som jag fastnade lite vid för att de kändes konstiga, som att det var redigeringar som blivit kvar i texten och därför gjort den onödigt tungrodd.
Intressant ämnedock.

Betyget på "Missdådare" blev 3/5.

"Stulen musik" av Anders Rydell

2025 års sista månadsbok blev en historisk faktabok. "Stulen musik", med undertiteln "Nazisternas plundringar och musik som motstånd", är den sista boken i Anders Rydells "Plundrarna"-trilogi. Jag har även läst de andra två böckerna om plundrad konst och plundrade böcker och jag rekommenderar alla tre. Man behöver inte läsa dem i utgivningsordning, men det underlättar kanske en aning, eftersom vissa namn återkommer, och det kan bli lättare att få en överblicksbild av hela eländet.

Bildkälla The StoryGraph

Med målet att utrota det judiska inflytandet på den europeiska musiken arbetade Sonderstab Musik systematiskt med att plundra judiska musikers skatter. Instrument, manuskript, noter och böcker spreds och förstördes.
I "Stulen musik" får vi följa flera judiska musiker i mellankrigstiden, där många av dem steg mot framgångar. Men när nazisterna tog makten började förföljelserna. Många flydde, men de som blev kvar fick kämpa för att behållamusiken levande. Och sig själva.

Kan man läsa de här böckerna utan att bli illa berörd så har man ett hjärta av sten. Själv grät jag redan i förordet, men så är jag ju sagolikt blödig också. Det är beklämmande att veta att inte bara männsikoliv släcktes, utan också att vackra instrument, musikskatter, för alltid gått förlorade. I slutordet frågar sig författaren vad musiken hade kunnat vara i Europa om inte så många musiker tystats. Och hur kunde den musikscenen ha fått påverka även den musikscen som finns idag. Det är frågor som är omöjliga att svara på, och beklämmande att fundera över.
Vi får följa flera personer i den här boken, både plundrare och de som plundrade. Vi får veta vad de gjorde, hur de vittnade, och vad som hände med dem under och efter kriget. Ibland är det hjärtskärande läsning, ibland blev jag så förbannad så jag kokade. Inser också att jag begått ett stort misstag. Jaghar nämligen i viss mån försvarat Wagner och sagt att hans musik kapades av nazisterna. Han var inte nazizr, så mycket är sant, av den enkla anledningen att han dog innan nazist-partiet grundades. Annars hade han varit en fullblodsmedlem, då han skrev många texter som pekade ut judarna som roten till allt han ansåg vara ont. Antisemit ut i fingerspetsarna, alltså. Jag ber uppriktigt om ursäkt för att jag misstagit mig om Wagners roll för nazisiterna, för den var stor. Inte bara musikaliskt, utan också ideologiskt. Man lär så länge man lever.
Det sorgliga under läsningen är att jag nu ser samma mönster som då återigen upprepa sig. Någon annan ska bestämma vad som är fint, vad som är värt att spara till omvärlden. Någon annan ska sätta sitt namn på verksamheter, och sin prägel på offentligheten. Ja, jag tänker så klart på Trump och hans hyss. Ta makten över Kennedy Center och döpa det till Trump Kennedy Center. Riva delar av Vita Huset för att smälla upp en (antagligen) vräkig balsal. Triumfbågen han planerar. Känns väldigt likt en snubbe på 1930-talet som hade snedbena och en fånig mustasch.
Bara för det, att boken helt plötsligt fick en annan relevans - hela trilogin faktiskt - rekommenderar jag de här böckerna extra mycket nu. 

"Stulen musik" fick 4/5 i betyg av mig, och är helt klart en av de bästa böckerna jag läst under 2025. Även trilogin i sin helhet får betyget 4/5.

"Historien om Gud" av Karen Armstrong

Som månadsbok i juli gav jag mig själv en rejäl utmaning. En religionshistorisk bok som utforskar bilden av Gud inom judendom, kristendom och islam. Hur den uppkom och hur den utvecklats och vart den kan vara på väg - om den ens kommer överleva.

Författaren kommer från en religiös bakgrund, och tänkte till och med bli nunna. Det var under sin lärotid som novis i klostret som hon kände att något inte stämde, och helt enkelt förlorade sin gudstro. I stället vände hon sin nyfikenhet till forskning, och här tar hon sig an Gud i de tre abrahamitiska religionerna, men berör också mer antika gudsbilder, samt hinduism och buddism i jämförelsesyfte.
Hon börjar med judendomen, fortsätter med kristendomen och hamnar slutligen i islam, helt enkelt för att det är i den ordning de tre monoteistiska religionerna uppkom. Hon tittar på hur och varför det skedde, hur bilden av gud har förändrats och anpassats efter sin tid och sina normer. Också Gud sett ur ett filosofiskt och mystiskt perspektiv, och även ur ett (natur)vetenskapligt perspektiv. Går det att bevisa Guds existens? Eller dess brist på existens?
Avslutningsvis spekulerar hon i om den moderna människan behöver Gud, om Gud kan utvecklas för att passa in i vår tid och hur fundamentalism inom alla tre religionerna växer fram som en motpol till den växande ateismen och moderniseringen av kyrkan/templet/moskén.

Det här är en väldigt akademisk text, och ibland tappade den mig totalt. Jag hade svårt att hänga med bland alla namn på diverse gubbar och terminologin gick bitvis över huvudet på mig. Det gör inte att jag tycker det är mindre intressant. Särskilt kapitlen om religionernas uppkomst, och de avslutande kapitlen om mer modern tid, var väldigt fängslande. Det fanns en stor behållning i de andra kapitlen också, även om det ibland var svårt för mig att hänga med.
Tempot var långsamt och det fanns stunder jag önskade att jag hade valt att läsa den här som en då och då-bok och kunnat ta till mig texten på ett annat sätt. Nu kan min vilja att läsa den på en månad ha varit en anledning till att jag inte alltid hängde med - jag gav inte texten tid att rota sig.
Det här är ingen ny bok, utan den kom redan på 1990-talet. Ska man tro en dedikation i bokens inledning så gav jag den här boken i present till en av mina närmaste vänner, och bad att få låna den för att jag tyckte den lät intressant själv. Att det sedan tog 30 år för mig att läsa den är en annan femma. Gissningsvis har hon inte saknat den vidare värst, och den hamnade säkert i min ägo för att hon flyttade en massa, bland annat till många olika länder för både korta och längre perioder. Hon var minimalist innan det var modernt att vara det. Så nej, jag känner inte att jag har stulit boken, och jag tror inte hon är intresserad av att få tillbaka den. Med det sagt - den finns inte längre att hitta på svenska annat än om man ramlar på den på något antikvariat, men om intresset väcktes finns den fortfarande att hitta på engelska (tillsammans med en massa andra titlar som verkar intressanta).

Väl värd att läsa, för den intresserade. Mitt betyg på "Historien om Gud" blev 4/5.

"Gift" av Ben Hubbard

Hela titeln på den här boken är "Gift. Historien om drycker, pulver och mordiska uppsåt" och den som gissar att jag hittade den på bokrean och köpte den på grund av mitt smått morbida intresse för true crime gissar fullkomligt rätt.

Bildkälla The StoryGraph

Boken är upplagd i historisk ordning, vilket betyder att det är de gifter som förekommer i naturen som behandlas först, och de labratorieframställda otäckheterna får avsluta boken. Här finns det alltså med allt från växtrikets mer berömda gifter, ett och annat djur, till dagens hot med virus och kontaktgifter.
Om det inte vore för en del grafiska bilder, så känns den här boken ganska ung i tonen. Den är av det där övergripande formatet, som aldrig går in på djupet utan mer bara visar ytan. I vissa fall berättas mer om ett eller annat berömt giftmord, men mest är det så pass ytligt att jag kände att det här påminde om de uppslagsböcker jag använde mig av i mellanstadiet när jag sökte uppgifter inför ett skolarbete. Inte för att jag skrev om gifter när jag var 12,men om jag hade gjort det hade det varit med hjälp av den här typen av bok.
Den var ändå hyfsat underhållande, men faktiskt var den snyggare än bra. Giftgröna sprejade sidor som blev till dödskallar när man böjde sidorna - bara det var en detalj att bli glad av.
Slogs också av en tanke. Är det är en bok med varningar? Eller är det en handbok?

"Gift" fick betyget 3/5.

"Maträtternas historia" av Ted Wärnåker

Bland årets bokreafynd fanns det inte bara romaner, utan också en och annan faktabok. Som en historiebok om mat. Och eftersom jag gillar både historia och mat, ville jag så klart läsa den.

Bildkälla The StoryGraph

Boken innehåller precis det som man kan ana av titeln. I alfabetisk ordning presenteras historian bakom olika maträtter, från bearnaisesås till Wallenbergare. Det är troliga ursprung, kuriosa, presentation av kockar och namngivare till rätterna, och även en del myth busting kring vissa saker som man kanske benhårt trodde på en viss version av. Ibland finns det flera som tar åt sig äran för en maträtt, särskilt om den blivit riktigt populär.
Varje maträtt inleds med en beskrivning av dess ingredienser, men recept finns inte med här. Blir man sugen på något får man alltså själv leta reda på ett recept.
Boken är lättläst och snabbläst och bläddervänlig. Kanske inte en bok för alla, men jag med mina nischade intressen uppskatta den. 

Mitt betyg på "Maträtternas historia" blev 3/5.

"Räv och jag: En ovanlig vänskap" av Catherine Raven

Sista boken att läsas ut 2024 var en memoarbok om en kvinna som bor i ett ensligt beläget hus, som blir kompis med en räv. Och eftersom jag gillar rävar ville jag så klart läsa en bok som skulle handla om just en räv.

Bildkälla StoryGraph

Catherine Raven har varit ensam sedan hon var 15 år. Hon bor i ett ensligt beläget hus i Montana, och pratar bara med andra när hon undervisar, då hon hellre ger sig hän åt naturen.
En dag märker hon att en räv som bor i närheten av henne kommer till hennes hus vid samma tid varje dag. De börjar en rutin.Hon läser för honom, de samtalar som bara människa och räv kan, och efter en stund ger sig räven av. Catherine inser snart att hon har blivit vän med en räv.

Oj vad jag har googlar olika amerikanska djur, fåglar och växter under läsningens gång. Även om räven är viktig för berättelsen så är det inte om honom boken handlar mest. Det är snarare än hyllning till naturen, en insikt om sig själv, och en vädjan om att vara försiktig med det vi har. Det varvas fakta och historia om växter och djur, med utdrag och funderingar kring de böcker Catherine läser. Det blir mycket "Moby Dick", "Frankenstein" och "Den lille prinsen".
Det kommer en hel del klokskap mellan den här bokens pärmar, och jag hade ett och annat aha-ögonblick. Men boken håller också ett hyfsat långsamt tempo, och ibland tycker jag att den rentutav blir lite tråkig. Jag funderade till och med på att lägga den åt sidan för ett tag, men sedan blev jag så där envis som jag kan bli ibland.

Jag gav "Räv och jag" betyget 3,5/5.

"Happy yoga. 7 skäl till att släppa taget" av Steve Ross

Min månadsbok i juni blev en omläsning av en bok som jag läste första gången 2009. Jag hade för mig att jag tyckte sådär om den redan då, och ville veta om jag nu kanske tyckte annorlunda. Det gjorde jag.

Bildkälla The StoryGraph

 Steve Ross började med yoga redan som barn, och har sedan dess utbildat sig till yogalärare och driver en yogastudio i Los Angeles. Han har även varit programledare i TV för ett program om yoga, och dessutom arbetat som turnerande musiker med stora band (vilka får du googla själv, för det står inte i boken). Under dessa år har han besökt många andliga ledare, och på så sätt kommit fram till sju olika sätt som ska leda till ett lyckligare och mer harmoniskt liv. Dessa anledningar är:
Man kan inte bli lycklig (man kan bara vara lycklig)
Du kan finna sann kärlek
Du är inte fet (och det är inte jag heller)
Du är inte ditt dagliga kneg (vem tror du att du är egentligen?)
Du kan förändra din värld
Du har aldrig blivit född och du kommer aldrig att dö
För en yogi är allting lycksalighet.

Boken är personligt skriven, med massa olika anekdoter från Ross eget liv, och hans erfarenhet både som lärare men också under sitt eget sökande. Tonen i boken känns som att den speglar honom och det han vill förmedla, den är humoristisk och lite lättsam. Lätt att ta till sig. Boken känns också snabbläst, och hade jag inte haft den som månadsbok hade den antagligen blivit omläst hyfsat fort. Men.
Efter ett tag tycker jag att den här snubben känns ganska oskön. Det finns ett och annat att ta till sig, och han är noga med att betona att man inte behöver lyda hans råd, det är upp till mig. Och jag tänker inte lyda dem. Helt enkelt för att han efter ett tag, i kapitlet "Du är inte fet", blir ganska jobbig att läsa. För här kommer hetsen. Han är själv vegetarian och äter tydligen mest raw food, och det blir då enligt honom det enda vettiga att göra. Om du inte vill dö av ditten och datten och dessutom fet, rynkig, illaluktande och kanske till och med lite ful. Här känns det som att boken fullkomligt exploderar av skrämselpropaganda och en ganska otrevlig body/fatshaming och rena rama elakheter och förolämpningar, dolda i låtsasomtanke och hans putslustiga jargong. Blev på riktigt förbannad vid flera tillfällen.
Det är dessutom dåligt med fotnötter och källor till hans påståenden. Han kan slänga sig med lite tjusiga namn och titlar för att "bevisa" ett av sina många påståenden, men jag får inte veta hur genomgripande den studien varit, om det ens varit en studie, eller var jag kan hitta den och läsa den själv. Om de håller med helt i hans eget funderande kan de möjligen förkomma i litteraturlistan i slutet av boken, men mer än så är det inte.

Nu finns inte den här boken att hitta på svenska längre, och det är kanske lika bra. Jag kan inte rekommendera den, även om det finns en del saker som jag uppskattat under lsäningens gång. Och det är de sakerna som gör att "Happy yoga" inte får superdåligt betyg. 1,75/5 landade betyget på.

"Sverige vid avgrunden 1808-1814" av Dag Sebastian Ahlander

Månadsboken i augusti blev en resa bakåt i tiden. En omvälvande tid för Sverige där rikets existens stod på spel. Om den tiden, åren 1808-1814, handlar den här boken.

Bildkälla The StoryGraph

Sverige kämpar mot krig på tre fronter, Napoleon i söder, Danmark i väster och Ryssland i öster. Finland är redan förlorat, och när delar av armén gör uppror mot kungen är katastrofen nära. Kungen avsätts i en statskupp och den nye kungen, Karl XIII, är ålderstigen och utan arvingar.
Då utser riksdagen en ny tronföljare, den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte. Valet visar sig lyckosamt. Med en ny blick tar han sig an Sveriges problem och landet går från att vara en slagpåse till att bli en av segrarmakterna mot Napoleon.

Om en liksom jag kommer från Örebro så vet en att Bernadotte valdes till tronföljare i just vår lilla stad år 1810. Sedan kanske det stannar där. Som varför han blev kung? Varför just han? Det är det den här boken berättar om, och hans kronprinsår där han styrde in Sverige på en ny politisk bana.

Jag kände att jag inte alls hade någon bra koll på skeendena här, och på det sättet är det här en intressant bok. Jag kan dock inte komma förbi känslan av att jag bara får en massa fakta upprabblat för mig. Ibland med en egen infallsvinkel, men oftare med återgivningar av citat eller text från andra källor.
Lite som vanligt när det handlar om historia är det massor av gubbar,och jag hade svårt att hålla isär dem. De levandegjordes inte så att de särskildes från varandra, och ibland hade jag stora problem med att placera dessa män på rätt plats i de olika svängningarna.
Jag saknar också något som helst perspektiv från "den lilla människan". Det kommer först i bokens epilog, som därmed blir det bästa med hela boken.

Mitt betyg på "Sverige vid avgrunden 1808-1814" blev 3/5. Mer för att det var intressant än för att det var välskrivet.

"Onda nätters drömmar" av Peter Englund

Junis månadsbok blev julklappen jag gav till älskade maken. Han är historieintresserad och tycker väldigt mycket om Peter Englunds böcker, så det var en plättlätt present att lista ut. För en gångs skull.
Hela titeln på den här boken är "Onda nätters drömmar. November 1942 och andra världskrigets vändpunkt i 360 korta kapitel". Summerar handlingen bra.

Bildkälla The StoryGraph

I november 1942 stod världen och vägde. Vilka skulle segra i det stora kriget? Axelmakterna eller de allierade? Var mänskligheten på väg mot barbari eller civilisation? Det är nu det börjar avgöras,men det är det ännu ingen som vet. Allra minst de människor som är mitt uppe i skeendena. Här får vi följa några av dem.

Boken landar i 39 olika människors liv. Det är vitt skilda öden vi möter, och alla vi lär känna i den här boken kommer inte överleva till krigsslutet.
Genom deras ögonvittnesskildringar som bevarats genom brev, dagböcker, memoarer, intervjuer, förhörsprotokoll med mera, får vi en bra överblick över den här specifika månaden. Då när det började vända. Vi får följa både militärer och civila, och de befinner sig på alla platser i världen. Från stridens hetta till ett någorlunda normalt liv. Det är hemmafruar, journalister, krigsfångar, soldater, studenter. Motståndsmän och de som tror på sin sak. Livet ombord på en ubåt, livet på en fältbordell, livet i en belägrad stad, livet i stort.
Det blir nära och intressant, och lite i vanlig ordning finns det flera av rösterna i den här boken som jag gärna skulle vilja höra mer från.
Mitt enda aber var att jag ibland hade svårt att hålla isär de olika människorna. Vem som hette vad och befann sig var. Bodde den här hemmafrun i USA, eller London eller Belgien? Stred den här soldaten vid Leningrad, eller i Nordafrika eller någon av stillahavsöarna? Det gav oftast med sig efter en liten stund,och om det inte gjorde det så tyckte jag ändå att läsningen flöt på bra och att jag inte hakade upp mig på den saken.
Peter Englund är duktig på att levandegöra sina huvudrollsinnehavare, och han lyckas bra med det även den här gången, fastän att han har 39 stycken att jobba med.

Mitt betyg på "onda nätters drömmar" blev 4/5. Önskar bara lite att jag hade läst den just i november, men men.

"Killers of the Flower Moon" av David Grann

Den här boken ligger till grund för en film i regi av Martin Scorsese som kommer i höst. 
Bokens hela titel är "Killers of the Flower Moon. Olja, pengar, mord och FBI:s födelse" och det sammanfattar väl hela boken hyfsat bra. Självklart går det mycket djupare än så, och det här är inte rolig läsning, direkt.

Bildkälla Goodreads

Osagerna hade tvingats till ett ofruktbart reservat. Men under deras till synes värdelösa mark visade det sig finnas stora oljefyndigheter, något som skulle göra osagerna till världens rikaste per capita,under 1920-talet. De kunde nu bygga hus, köra fina bilar och skicka iväg sina barn på utbildningar långt ut i världen.
Men i början av decenniet började den ena osagen efter den andra dö under mystiska omständigheter. Självmord, bisarra olyckor, sprängningar, förgiftningar, mord. 
Ungefär samtidigt bildar J. Edgar Hoover det som senare ska bli FBI. Han ser osagemorden som ett gyllene tillfälle att visa vad en federal utredning kan uträtta.

I början kändes det nästan som att jag hade börjat läsa en spänningsroman, men tyvärr är det inte så. Tyvärr som i att det är en ganska horribel berättelse och jag önskar att den inte vore sann, men det är den. 
Allteftersom berättelsen fortskrider blir det dock tydligare att det inte är en roman, inte minst för att det blir många olika namn att hålla reda på.Ibland kunde det bli lite rörigt att hålla reda på vem som var vem. Vem var god och vem var en bad guy? Och är det egentligen helt och hållet svart eller vitt, eller finns det med en gråskala också? 
Boken är väldigt väl genomarbetad, och belyser att bara för att ett fall kunde få sin lösning, så betyder det inte att det var slut där. Eller ens att det var där det började. Det är en så systematiskt grymhet att det går att likna den vid folkmord. Och för vad? Pengar. Så klart.

Jag kommer säkert filmen, någon gång. Men gissningsvis är det här ett fall av att boken är bättre, särskilt som jag anar att den kommer berätta så mycket mer.
Mitt betyg på "Killers of the Flower Moon" blev 3/5.

"Tyrannens tid" av Magnus Västerbro

Månadsboken i november kan ju tyckas vara väldigt passande, då Karl XII dog 30 november 1718 och den här boken handlar om hans regeringstid. Den fullständiga titeln är "Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII". Ännu en förträfflig historiebok skriven av Magnus Västerbro.

Bildkälla Goodreads

Karl XII blev enväldigt kung av Sverige 1697, bara 15 år gammal, då hans far, Karl XI, dog. 1700 drogs Sverige in i krig med Danmark, Polen och Ryssland. Sålunda begav sig kungen ut på kontinenten, och det skulle dröja till 1715 innan han återvände. Bakom sig lämnade han ett land han var enväldig härskare över, inga stora beslut kunde fattas utan honom, och riksdagen tilläts inte sammanträda i hans bortavaro. Lägg där till att krig är dyra, soldater dör och nya behövs rekryteras, missväxt och svält utarmar befolkningen och pesten härjar i landet. Det var inte helt kul att vara svensk på den tiden, helt enkelt.
"Tyrannens tid" berättar om några av de människor som levde i Sverige då, och även stort om hur livet här var under en kung som inte var där för sitt folk. Om familjer som splittras, små uppror och hur svårt det var att både styra landet och leva i det.
Karl XII finns med i bakgrunden, för det är ju hans handlingar och krav som påverkar Sverige och dess befolkning, men han spelar absolut ingen huvudroll. Det finns så många böcker om honom ändå, så en till hade knappats behövs. Men livet för hans befolkning är desto intressantare, och det är det boken fokuserar på.
Vissa livsöden i den här boken skulle kunna bli egna böcker, tänker jag under läsningens gång. Till och med faktabaserad historisk fiktion. Så pass spännande tycker jag alltså att det är, och så pass fängslande skriver Västerbro om de här människorna. Det blir nästan som att läsa en roman mellan varven, då de som fått bo i den här boken känns levandegjorda, om än med snå medel.

Om du gillar historia som handlar om vanliga människor snarare än kungar, krig, slagfält och maktspel så kan jag verkligen rekommendera Magnus Västerbros böcker. Börja gärna med "Pestens år", som har människor som förekommer även i den här boken.

Mitt betyg på "Tyrannens tid" blev 4/5. Kanske till och med 4,5...

"White fragility" av Robin DiAngelo

Hela titeln på den här lilla boken är "White fragility. Why it's so hard fo rwhite people to talk about racism". Och det är precis det den handlar om. Jag valde att läsa den här boken som månadsbok trots att den är relativt kort med sina ungefärliga 150 sidor, och jag är faktiskt glad över det. För här finns det mycket att ta till sig.

Bildkälla Goodreads

"White fragility" är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv, men det betyder inte att den inte är relevant för mig som svensk. Jag fick många aha-upplevelser när jag läste den, och hade ofta något att reflektera över när dagens sidor var lästa. 
Den vita skörheten det pratas om här är jag väl bekant med. För jag lever med den.Det vet vi ju alla att det inte går att säga "jag är inte rasist, men..." för det som kommer ut kommer vara ett rasistiskt påstående. Ofta ett inlärt sådant, som det är i stort sett omöjligt att göra sig av med. Men en kan välja att försöka att inte vara slentrianrasist. Att ta till sig, rätta sig och ändra sitt beteende. Inte slå ifrån sig och underminera färgade människors rätt att få uttrycka sig och sin upplevelse.
Boken ger många exempel ur verkliga samtal som författaren själv har haft under sitt arbete med att belysa rasfrågor i olika sammanhang. På arbetsplatser, skolor, föreningar eller bara rena intressegrupper. Den belyser den rasism som ligger där under ytan, och som en ibland inte ens är medveten om att en bär med sig. Det är inte bara "dåliga människor" som är rasister. Det här vänder sig inte heller till vit makt-folket, för de är i varje fall inte värst intresserade av att ändra sin ståndpunkt, utan den vänder sig till den som vill se en förändring och som väljer att börja med sig själv. Vad kan jag göra? Hur kan jag hjälpa mina medmänniskor till att känna sig trygga med mig?

"White fragility" blev min favoritbok i september, och jag gav den betyget 4/5. Boken finns även översatt till svenska, så min uppmaning blir - läs den. Det är aldrig försent att lära sig nya saker.

"Vålnadernas historia" av Magnus Västerbro

Fullständig titel på den här boken är "Vålnadernas historia. Spöken, skeptiker och drömmen om den odödliga själen", skriven av en av mina favoriter när det gäller historiska böcker, Magnus Västerbro. I den här boken tacklar han alltså det något ovanliga ämnet om spöken genom tiderna. 
Det här var min månadsbok i augusti.

Bildkälla Goodreads

Den som hoppas på att få läsa spökhistorier kommer bli besviken. Det här är spöken sett ur ett historiskt perspektiv. Och vad är spöken om inte någon sorts kvarvarande energier från döda människor. Alltså måste vi ta en titt på det här med själen, och det är då det blir lite spännande. För har människor ens en själ? För att kunna reda ut det behöver vi titta på hur döden sett ut genom tiderna. Här kommer skilda ämnen som religion, filosofi, psykologi och naturvetenskap in. Sättet människor har sett på döden och den döda kroppen har ändrats genom tiderna, och det är rätt så spännande att titta närmare på den saken i den här boken.
Jag gillar hur den är uppbyggd. Att vi börjar i det antika Grekland och sedan jobbar oss fram till vår tid. Boken behandlar den västerländska spöktron, och om jag saknar något så är det ett österländskt perspektiv. Å andra sidan kan jag förstå att det uteslutits. Författaren själv är ju västerländsk och det är den kultur som han (och jag) växt upp med som gjort honom nyfiken på ämnet. Det österländska perspektivet skulle bli en helt egen bok (som jag gärna skulle läsa).
Magnus Västebro är duktig på att levandegöra historia sett ur det lilla perspektivet. Inte de stora slagen eller de viktiga människorna, utan den lilla människan och vad som påverkat dem. Så även i den här boken.

Mitt betyg på "Vålnadernas historia" blev 3/5.

"Sleeping with psychopaths" av Christopher Berry-Dee

Den väldigt långa titeln på den här boken är "Talking with serial killers: Sleeping with psychopaths: A chilling study of the innocent lovers of savage murderers", men det orkar jag ju inte skriva ut hela jämra tiden, så "Sleeping with psychopaths" it is. Det här var min månadsbok i juli och den andra boken jag läst av Christopher Berry-Dee. Kommer vara den sista också.

Bildkälla Goodreads

Christopher Berry-Dee, den före detta officeren vid Kungliga marinen (UK), numera kriminolog, har här djupdykt ner i ett annorlunda ämne - det om de ovetande kvinnorna (och männen ibland) som levt tillsammans med kallblodiga mördare. En annan sorts offer, helt ovetande om sin partners hemska brott, tills den blir arresterad för dem. 

Jag ber att få citera från CBD:s egen summering i slutet av boken:
"... "for who am I - or we - to judge the actions and decisions made by the men and women who unknowilngly slept with monsters?" Och sedan är det just det han gör sida upp och sida ner. Jag gillade inte den här boken alls. Den känns dålig på alla sätt som tänkas kan.
Dåligt författad, dåligt redigerad, dålig sättning - jag hittade så många typfel och sättningsfel att det till sist blev löjligt. Den känns självförhärligande, och som att han försöker sälja in alla sina andra böcker. Det tänler kag inte skriva om här, för det hat jag redan skrivit om i den här boken, men du kan ju alltid googla. Och det är ungefär det det känns som att han själv har gjort. Det är ytterst få gånger han talat med personerna han skriver om, förutom mördarna, för han har minsann intervjuat över 30 seriemördare - så det så! Och sedan har han hånat dem genom att skicka ironiska vykort till dem, kul snubbe han är va! Men nej. Han känns bara konstig, och jag undrar mer än en gång vad hans motiv med den här boken är. Att håna förövarna? Att sätta skuld på deras partners? Det som han upprepade gånger, inklusive i titeln (innocent lovers) påstår att han inte ska göra, är just precis det han gör. 
För nog måste de ändå ha förstått? Sett varningsflaggorna? Gissat sig till att det är något fel på deras män som gör ditten och datten? En väldigt dålig kriminolog som inte ens verkar förstå basen i psykologi. Hört talas om gaslighting? Bland annat. Själva sättet han skriver om kvinnor på är ganska smaklöst. Han skriver inte rakt ut att många av dem är helt pantade i pallet, men det är underförstått. I ett fall skriver han att hon troligen är mindre vetande. Och hur kan du veta det? Du har ju inte pratat med henne själv. Jag saknar källhänvisningar i hela den här boken, men antar att inga finns att få för att han har klippt och klistrat från sådant han hittat på nätet själv. Med andra ord är det här en bok att ta med en rejäl nypa salt. Eller ännu hellre - hoppa över den.

Mitt betyg på "Sleeping with psychopaths" blev 1/5. Är så arg på den att jag ska glömma bort dess existens nu.

"Klubben. En undersökning" av Matilda Voss Gustavsson

Hösten 2017 kom #metoo med buller och bång och pekade på hur vanligt det faktiskt är med sexuella trakasserier och övergrepp. Många yrkesgrupper gjorde sina egna uppror, allt från sjukvården till kulturarbetare.
Här i Sverige skrev en kvinnlig reporter ett stort reportage för Dagens Nyheter, där 28 kvinnor trädde fram och anklagade den så kallade "Kulturprofilen". En man som i många år drivit en klubb för kulturella evenemang, och för det mottagit många bidrag och utmärkelser, och haft förankringar högt upp i Svenska Akademien. Samtidigt hade skvallret gått i decennier om hans sexuella övergrepp, hans tafsande. 
"Klubben" är boken om arbetet med det reportaget, men också om allt det som hände efteråt.

Bildkälla Goodreads

Det här är egentligen en ganska lättläst bok, och jag hade säkert kunna plöja mig igenom den på en dag eller två eller tre. Nu valde jag att läsa den som månadsbok i april, och på sätt och vis är jag glad över det, för nu kunde jag portionera ut ilskan och förskräckelsen över en längre period.
För jag blir förskräckt. Över övergreppen det vittnas om, och hur han tillåts komma undan med dem. Inte bara för att ingen vågar anmäla honom, utan för att det finns de som vet vad han håller på med (kanske inte hur grovt dock) men ändå låter honom hållas. Hur det tystas ner, och hur han omhuldas och upphöjs. Hur han hotar sina offer och andra som vågar protestera mot hans handlingar.
När sedan Svenska Akademien blandas in, i form av att hans klubb, som han driver med sin hustru som sitter på en av stolarna, fått bidrag från Svenska Akademien och därmed hamnat i en jävssituation, blir ilskan ännu lite större. Nu börjar härskarteknikerna och svartmålningarna dugga tätt. Den dåvarande Ständige Sekreteraren i Svenska Akademien, Sara Danius, får den otacksamma uppgiften att försöka reda ut röran som uppstår. Och på något sätt lyckas "kulturprofilens" vänner i Akademien få henne till syndabocken. Sådant fult jävla rävspel, och jag blir arg så jag ser rött bara jag tänker på det. Att det idag sitter ledamöter i Svenska Akademien som aktivt motarbetade en lösning på problemet, är det som gör att jag inte längre har något förtroende alls för Svenska Akademien. Ja, jag tittar extra mycket på er, Sture Allén och Horace Engdahl. (Alla som tror att det var HE som läckte Nobelpristagare i förväg till JCA räcker upp en hand.) 

Boken är alltså inte alls svår att läsa, bara en är beredd på att bli förbannad ungefär femtioelva gånger. Vi får följa författarens arbete med artikeln och efterspelet till den, och insprängt i texten är vittnesmål från JCAs offer, och medarbetare. Det är en bok som känns viktig, på något sätt. Dels som ett dokument över Me too här i Sverige, men också som ett exempel på hur det går till när en man begår ett brott, och en kvinna får axla rollen som syndabock - igen. 

Mitt betyg på "Klubben" blev 4/5.

"Heligt blod, helig gral"

Månadsboken i mars blev en som har stått på hyllan i källaren väldigt länge. En sådan där bok som inhandlades när det talades mycket om den, men som aldrig blev läst då. "En annan dag" var min ständiga tanke, och med tanke på min månadsläsning så kunde det knappast komma en bättre "annan dag" än en hel månad. 
Författarna till den här boken är en trio: Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln.

Bildkälla Goodreads

Vad döljer sig egentligen bakom sägnen om den heliga gral? Författarna gav sig ut på en mångårig jakt för att lösa mysteriet, en jakt som förde dem till Frankrike. Här fann de ledtrådar om Tempelriddarna, det hemliga sällskapet Prieuré de Sion och ett försök att återge den merovingiska ättelinjen dess politiska makt. Deras upptäckter verkar visa på att Jesus inte dog på korset, utan gifte sig och fick barn och att hans blodslinje kan finnas än idag. Kanske uppdagades kristendomens mest välbevarade hemlighet på pergamentrullar i Sydfrankrike för snart 200 år sedan.

Känns bokens "intrig" bekant? Då gissar jag att du kommit i kontakt med Dan Browns bok "Da Vinci-koden". Författarna till den här boken var nämligen lite sura på herr Brown för att han så frikostigt använde sig av deras forskningsmaterial, utan att de dem cred för det. Med rätta, för jag finner det föga troligt att Dan Brown forskat fram de här resultaten själv, eller bara råkat komma fram till samma slutsatser - till och med snott namn till sin roman direkt från den här boken/verkligheten. 

Nog om det, och åter till "Heligt blod, helig gral". Jag hade hoppats på en spännande bok, men blev snabbt besviken. Den är ganska torr i tonen, och så detaljerad att det blir långtråkigt. Det är så mycket årtal, ortsnamn och släkter att jag ofta finner att jag tappat tråden totalt.
Ibland känns det som att boken redan från början tror att jag som läser redan vet vad boken handlar om och vad slutsatsen ska bli. Jag hade vissa förkunskaper, men kände ändå att det kunde bli väldigt rörigt och dimmigt emellanåt. För den som älskar att gotta ner sig i detaljer och årtal (och upprepningar) kan den här boken vara en guldgruva.
Mycket av det som kommer fram här känns milt sagt väldigt spekulativt, och ibland får jag till och med intryck av att den vill vara just det. Författarna skriver om korsreferenser och källor, men redovisar bara för de som verkar bekräfta deras teorier. Det osar lite katt över det, och jag var glad många gånger att jag månaden innan läst "Alternativa fakta" av Åsa Wikforss. Det gjorde mig nämligen extra misstänksam och uppmärksam på vad som verkligen sägs i den här texten. Min slutsats är att boken är en teori, men jag vet inte om jag tror på den. Heller.
I bokens senare del kommer det bästa med hela romanen - Bibelkritiken. Särskilt Nya Testamentet, och främst de fyra evangelierna. Kanske inte så konstigt att de koncentrerar sig på just det, med tanke på att boken vilar på att Jesus faktiskt hade fru och barn. Går det att bevisa månne?
Nya Testamentet sätts här i sin historiska kontext. Både böckernas handling i sig, men även hur de reviderades och vilka böcker som en gång på 300-talet valdes för att berätta om Jesus och vara till grund för den (då) nya religionen kristendom. Samma texter som Bibeln innehåller idag...
(För några år sedan läste jag hela Bibeln som långläsning under några månader, och förvandlades från agnostiker till ateist. Jag uppskattade alltså den här delen av boken extra mycket.)
"Heligt blod, helig gral" utgår från att Jesus verkligen existerat, och att vissa aspekter av författarnas forskning skulle kunna sätta hela kristendomen i gungning. 

Jag tycker alltså att "Heligt blod, helig gral" kanske inte är det bästa jag läst, men jag beundrar beslutsamheten och forskningen kring den, och köper författarnas teorier. Lite torrt berättat, men då och då nästan lika spännande som en roman. 
Mitt betyg på "Heligt blod, helig gral" blev 3/5.

"Alternativa fakta" av Åsa Wikforss

Februaris månadsbok har jag lånat av E, som fick den i skolan. "Alternativa fakta. Om kunskapen och dess fiender" är en väldigt intressant bok om ett ämne som tyvärr blivit alltför aktuellt de senaste åren.

Bildkälla Goodreads

Finns det alternativa fakta? Är kunskap en social konstruktion? Kan något vara sant frö mig men inte för dig, eller är sanning något objektivt? Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi, undersöker det omdiskuterade ämnet kunskapsresistens från ett filosofiskt perspektiv. Hon diskuterar vad kunskap är, vilka psykologiska mekanismer som ligger bakom resistensen mot fakta och hur vi kan motverka en sådan resistens.

Det märks tydligt att Åsa Wikforss blivit lite förbannad på Trump och hans administration. Det är så vitt jag vet de som står bakom begreppet, eller i varje fall gjorde det aktuellt igen. Boken kom ut 2017, så innan Trump förlorade valet och innan pandemin bröt ut. Vissa exempel i boken kan på det viset kännas lite daterade, men kärnan finns där och ämnet är dagsaktuellt idag. Desinformation flödar över världen, och det gäller att se upp så att en inte trillar i fällan. Vilket är lätt hur uppmärksam en än är. 
Boken utgår från filosofin, och för mig som inte har jättestora kunskaper i det ämnet så är det bitvis svårt att hänga med. Det kan kännas ibland som att boken mest vänder sig till den redan invigde, men jag hänger ändå med på det mesta och jag tycker att det kommer fram många klokskaper i den här boken. 
Boken tar upp vad fakta är, vad kunskap är, och varför kunskapsresistens växt fram. Vikten av källkritik, men också viljan hos individen att ifrågasätta. Både det vi får oss tillsagt, och det vi tror oss veta.
Här presenteras också sätt att motarbeta kunskapsresistens. Svensk skola får rejält med dask (och det med rätta), men också medierna och deras vinklingar av rubriker och fakta för att locka publik. Till och med nyhetssändningar och debatter på tv får en släng av sleven. Vissa av de sakerna har jag redan tänkt på, andra blir något av a-ha!-upplevelser.

Jag gillade den här boken. Jag hängde som sagt inte alltid med i resonemanget, men tycker att språket var lagom tillgängligt även för den som inte är professor i filosofi. Som lilla jag som bara tyckte att bokens ämne verkade vara intressant. Och det var det också. Det finns mycket att ta till sig av den här boken, och jag hoppas att den läses flitigt av pedagoger, journalister och politiker - de som har en vror/avgörande roll för att stoppa kunskapsresistens.

Mitt betyg på "Alternativa fakta" blev 3/5. 

"Underground" av Haruki Murakami

Haruki Murakami är så klart mest känd för sina romaner, men han skriver andra typer av böcker också. I "Underground" undersöker han vad som hände när den religiösa sekten Aum spred saringas i Tokyos tunnelbana 1995.

Bildkälla Goodreads

Måndagen den 20 mars 1995 var en klämdag i Japan, men många var ändå på väg till sina arbeten. Många av dessa valde att åka med Tokyos tunnelbana, något som skulle komma att påverka deras liv för lång tid framöver.
På fem olika tåg, i fem olika vagnar, vid ungefär samma tidpunkt, punkterade fem medlemmar ur den religiösa sekten Aum sina medhavda plastpåsar med sarin med spetsiga paraplyer. Sedan gick de av tågen, och gasen spred sig i tunnelbanevagnarna med förödelse som följd.

"Underground" består av flera olika delar, och gavs från början inte ut som den helhet jag har läst här. Den baseras på intervjuer, och Murakami kommer mest fram själv i de olika delarnas för- och efterord.
Den första delen, som heter just "Underground", består av intervjuer med människor som på ett eller annat sätt påverkades av attacken. De kanske skadades själva, arbetade på tunnelbanan, var läkare eller räddningspersonal som tog hand om de skadade, eller en anhörig till någon som skadats svårt eller avlidit. Intervjuerna Som skedde ungefär 18 månader efter attacken) är indelade efter vilket tåg det handlar om, och varje sådan del inleds med en kortare beskrivning av vad som hände och den som begick dådet, baserat på deras vittnesmål under rättegångarna.
den här första delen är hyfsat tragisk läsning, då många skadats svårt. Ändå beskriver de ganska sakligt vad de drabbats av. Det är samstämmiga vittnesmål, både gällande skeenden och symptom och den maktlöshet många av dem känt. Allt från svårighet att få information, till bristen på hjälp både i den akuta fasen men även efteråt. Jag slås av en känsla av kulturkrock. Arbetsmoralen är så hög bland många av de som intervjuats, att de ändå kämpar för att sig till sina arbeten trots att flera av dem blivit ganska allvarligt skadade. I några fall kan vi nästan ana att deras skador förvärrades av att de dröjde med att söka vård, då gasen suttit kvar i deras kläder. 
Boken rör också vid hanteringen av fallet efteråt. Den bristande beredskapen när själva attacken inträffat är en sak, men också hur de skadade behandlats efteråt. I vissa fall har förståelsen från omgivningen i allmänhet och arbetsgivaren i synnerhet, varit så dålig att många känt sig tvungna att sluta på sina jobb. Det är som att sådant som PTSD inte existerar, och detta berörs också vid olika samtal med psylologer, som även de fått plats i boken.
I bokens andra del, "The place that was promised", är det medlemmar i Aum som intervjuats. Ganska tätt inpå attentaten även här, men efter intervjuerna i "Underground". Det är inga av de högre medlemmarna som intervjuats, eller några gärningsmän till dådet, utan de vanliga medlemmarna som inte visste vad som pågick, även om de ofta befann sig i samma kretsar som de som utförde dådet. Det är ett sätt att försöka förstå varför en person söker sig till den här typen av gemenskap, och vad som kan få dem att så blint lyda en ledare. Vi får inga svar på varför attentaten skedde. 
Vissa vittnesmål slår hårdare än andra - från båda sidorna av myntet. Som den kvinnliga sektmedlemmen som blev utsatt för elchocker straxt efter att hon avvisat ledarens sexuella inviter. Eller den unga gravida kvinnan vars man var ett av de 12 dödsoffren. 

Mitt betyg på "Underground" blev 3,5/5.

"Poltava" av Peter Englund

I augusti läste jag Peter Englunds bok "Poltava. Berättelsen om en armés undergång". Titeln säger allt, det här är en redogörelse för hur svenska armén åkte på fullständigt smisk vid slaget vid Poltava, 28 juni 1709.

Bildkälla Goodreads

Karl XII och hans armé hade stridit i många år, och befann sig på marsch mot Moskva när de sommaren 1709 belägrade staden Poltava i Ukraina.
Den ryska armén under ledning av tsar Peter den store stod på andra sidan, när svenska armén bestämde sig för att slå till en gång för alla i ett överraskningsslag, och på så sätt besegra den ryska armén.
Anfallet misslyckades dock av flera anledningar, och resultatet blev en förödande förlust för svenskarna. 

Peter Englund är duktig på att skriva medryckande om historia, och det är därför jag ofta återvänder till hans böcker. Till och med när jag har tråkigt är det ändå intressant, på ett litet ungefär. Och jag som tycker att det intressantaste med historia är att läsa om vardagsliv och sådant som händer utanför slagfält och krig, har således tråkigt ganska ofta under läsningen av "Poltava".
Det är en utmärkt redovisning av just det här slaget, och det märks att det har gjorts ordentligt med research inför uppdraget. Är en intresserad av krigshistoria i allmänhet och historia om slag och slagfält i synnerhet, är det här en guldgruva. Boken beskriver slaget och dess utveckling, timma för timma - ibland till och med ner på minuterna. Vi får följa olika befäl och soldater och andra som följer armén, och i vissa fall veta deras öden.
Boken ger också en väldigt bra beskrivning av alla krigets fasor. Från skräcken på slagfältet till alla de fruktansvärda skador som kunde uppstå, olika fasansfulla sätt att dö på. Här är boken utmärkt, och det är en av anledningarna till att jag inte gav upp mitt i alla statistik och uppräkning. 

Mitt betyg på "Poltava" blev 2/5.

"Onaturlig död" av Richard Shepherd

I juli månad har jag haft sällskap av en memoarbok skriven av en rättsläkare. Hela titeln lyder "Onaturlig död: Liv och död - en rättsläkares memoarer" och det sammanfattar hela boken alldeles förträffligt bra.

Bildkälla Goodreads

Redan som barn bestämmer sig Richard Shepherd för att bli rättsläkare, detta efter att ha fascinerats av en lärobok i ämnet. 
Efter utbildningen får han anställning i London, och kommer så småningom att agera sakkunnig i många stora fall - Dianas död, 9/11, bombningarna på Bali och mycket mer. Med närmare 23000 obduktioner på meritlistan, har han varit med och hittat dödsorsaker som kanske inte är vad den verkar vara vid en första anblick. Oavsett om det gäller en olycka, en naturkatastrof, självmord, mord eller ett naturlig dödsfall letar Shepherd sig fram till sanningen.

Det här var en väldigt välskriven och bitvis spännande bok. Självklart kan det bli lite grafiskt ibland, och alla bitar av boken är inte trevliga att läsa. Bland annat har jag undvikit att läsa den samtidigt som jag äter något.
Men mest är det intressant. Jag känner att jag har lärt mig något efter att ha läst ut boken, fått en annan sorts förståelse kring döden och mekaniken kring denna. 
Boken är skriven som en del av ett terapiarbete, då Richard Shepherd drabbades av posttraumatisk stress på grund av allt han bevittnat i sitt yrkesutförande, och det har känts bra att även få se den sidan av yrket, att det bitvis kan vara väldigt jobbigt och mentalt påfrestande. 
Jag har även uppskattat att boken inte bara handlar om obduktioner och döda kroppar, utan varit väl förankrad i hans privatliv. Svårigheten i att hålla ett äktenskap levande med en karriär med skiftande arbetstider och små barn. Och det har även varit roligt att följa hans barn och deras yrkesval i vuxen ålder. 

Mitt betyg på "Onaturlig död" blev 4/5.