Äntligen var jag med på en Plejadträff igen! Förra gången avstod jag för att vi flyttade på son, och för att jag valde att inte läsa boken*, då ämnet i den kändes som att det inte skulle leka snällt med min mentala hälsa. Att säga nej är också självkärlek.
Vi får alltså ut på landet, där vi hälsades välkomna av två glada hundar och deras glada matte. Det bjussades på äppelpaj, te, och självklart massor av prat. Om valet, om livet - och om boken.
Efter att familjen Egide förlorat ett av sina barn i en drunkningsolycka, är mamma Marie desperat för att ge familjen en nystart. Tillsammans med sin man och deras tre kvarvarande barn, beger hon sig till New Hampshire i förhoppning att sälja familjegården, för att finansiera ett annat husköp.
När de anländer upptäcker de dock att det redan bor någon på gården. Davina, kallad flodhäxan av lokalbefolkningen, är en krigsveteran som påstår att Maries morfar gett henne tillåtelse att bo kvar i stugan så länge hon vill.
Davina och Marie kommer på kant med varandra när Davina vägrar flytta. Staden ställer sig också på Davinas sida, och det blir allt svårare för familjen att bo kvar. Och sedan händer något oåterkalleligt.
En väldig lätt- och snabbläst bok. Två av deltagarna hade lyssnat på boken och tyckte att inläsningen var okej, men att det ibland förkom konstiga pauseringar som gav texten lite stackatokänsla.
Boken har sex olika berättare, och här tycker vi lite olika om hur det lyckades förmedlas. En av lyssnarna tyckte att det var lätt att hänge med, men att man ibland kunde tappa tråden på vem som var vem. Några tyckte att de olika berättarna fått sina egna röster. Inte jag. Jag tyckte att det var väldigt svårt att hålla isär de olika berättarna, och att de alla talade med samma röst. När en åttaåring talar på samma sätt som en 58-åring, så känns det inte naturligt. Enligt mig hade boken vunnit på färre berättare, eller ännu hellre - berättad i tredje person istället för sex olika i första person.
Vi var alla överens om att mamma Marie var en väldigt jobbig karaktär. Det var också meningen att vi skulle tycka att hon var ganska oansvarig med pengar, och lite väl ilsken av sig. Vissa saker kunde vi förstå att hon reagerade starkt på - som att Davina gav hennes äldsta dotter någon sorts alkoholstinn örtmedicin mot huvuvärk. Däremot var hon kanske lite väl brysk och hade lite väl kort stubin. Tanke till handling verkade ske på ett ögonblick, utan vidare värst eftertanke.
När boken tar slut, efter ett deus ex machina-slut som fick mig att himla med ögonen, lämnas många frågor obesvarade. Som varför kontakten brutits med Maries morfar? Varför var Davinas bakgrund som barn relevant när ändå inget kom ut av det? Hur hinner man med allt detta på bara några veckor? Det är händelser för minst ett halvår i den här boken. Vad är det för fel på att bara
prata med varandra?
Det känns också som att författaren jobbat mycket med sina karaktärers bakgrund, och sedan smugit in detaljer i texten som känns helt onödiga. Och är det verkligen trovärdigt att en 15-åring sitter och svarar på kärleksbrev från främlingar? Så pass dumt att jag, återigen, himlar med ögonen.
Vi var fyra stycken som gav betyg på "Dir fjärilar flyger". Plejadernas medelbetyg blev 2,3/5, där jag gav lägst betyg med 1,75/5 och högsta betyg var 2,75/5.
