"Musan" av Mats Strandberg

Det är lite roligt det där att jag aldrig har läst Engelsfors-trilogin (inte än i varje fall), men jag slukar med glädje de båda medförfattarnas soloböcker. Sara Bergmark Elfgren har blivit en av mina mest älskade svenska författare, tillsammans med sin kollega Mats Strandberg, som jag precis läst den senaste boken av. Det märks väl att han beundrar Stephen King, och det skriver jag inte som något negativt. Det finns inspiration i sättet att skriva, men samtidigt kör Mats strandberg sitt eget race. Och han vinner.

Bildkälla The StoryGraph

Deckarförfattaren Hedda Strömberg har drabbats av skrivkramp. Hon kommer ingen vart med forsättningen på sin senaste roman, och nu börjar pengarna ta slut. Hur det ska gå med henne och sonen Hugo när ekonomin är så knapp har hon ingen aning om.
Därför blir det nästan en livlina när hennes förre vän, den framgångsrike författaren David Ridings, ringer henne för att återknyta kontakten. Han bjuder henne till familjens stora hus, Villa Thamyris, för att skriva tillsammans och fira midsommar med hans familj. I det stora huset har många generationer från Davids familj frotterat sig med kultureliten, och haft egna framgångsrika karriärer inom konst, teater och författande.
Plötsligt lossnar skrivandet även för Hedda, men med inspirationen kommer också en ny syn på David och hans familj. Bakom det pampiga husets väggar döljer sig hemligheter, och kreativiteten har ett högt pris.
Så, lagom till midsommarfirandet, kommer Hugo till henne för att få fira med sin mamma.

Stackars katt. Med det sagt, varning för en kort och inte alltför grafisk scen där en liten katt får lida. Jag tyckte kanske att det var det obehagligaste i hela boken, men så älskar jag min egen lilla katt väldigt mycket också.
Mats Standberg skriver på ett sätt som fångar mitt intresse väldigt fort. Det är spännande att läsa om de här karaktärerna, och jag tycker väldigt bra om Hedda. Ibland är det Hugo som berättar, men oftast är det genom Heddas ögon vi får se det som händer i Villa Thamyris.
Historien byggs upp bra, och i slutet av boken inser man hur många ledtrådar men har fått, utan att helt kunna se mönstret i väven för det. Det blir en del överraskningar, vilket uppskattas.
Det dröjer ganska länge innan det blir läskigt på riktigt. Det byggs upp en stämning genom boken, som gör att det nästan blir en lättnad när det äntligen börjar bli rabalder på riktigt. När vi får veta vad som hänt och fortsätter att hända.

"Musan" är en av Mats Stranbergs bästa böcker, om jag får tycka. Mitt betyg blev 4/5.

FredagsFilmen: Jack the giant slayer

Av någon anledning hade jag "Jack the giant slayer" på min Watchlist på IMdB i flera år. Jag är osäker på varför, men det kan vara kombinationen Ewan McGregor, Nicholas Hoult och Stanley Tucci. Kanske. Nu har jag sett den, äntligen. 

Bildkälla Good Fon

För många år sedan rasade ett krig mellan människorna och jättarna. Kung Erik lyckades bannlysa dem tillbaka till sitt rike, och lät sedan hugga ner bönstjälken som band de två rikena samman.
Nu råkar bondpojken Jack återigen öppna vägen mellan rikena, och måste nu rädda både en kidnappad och äventyrslysten prinsessa och hela mänskligheten med sitt mod.

En helt okej film med lagom mycket av det mesta. Perfekt att fredagsmysa till, och har du Netflix så finns den där just nu. 
Ganska förutsebar, men ibland är det den bästa sortens film efter en lång vecka. Lite popcorn, lite äventyr, lite flabb, lite kärlek.

What I eat in a day #45: Extraknäcket

När fantasin tryter kan jag ju alltid registera mitt matintag under en dag. Den här månaden har man kunnat hitta mig på mitt extraknäck, så många lunchlådor har det blivit. Man behöver bara planera och laga lite extra kvällen/kvällarna innan, så går det galant. Lite så här.

Till frukost var det te, så klart, och min variant på så kallade turkiska ägg. Jag har aldrig varit i Turkiet, så jag vet inte hur väl det stämmer. Det är i varje fall naturell yoghurt som jag piffat till med citronsalt och pepparmix, ovanpå det två stekta ägg (med rinnig gula) och ovanpå det brynt smör piffat med chilipeppar. En bit siktkaka att moppa upp yoghurtgojset med i slutet. Skulle nöjt mig med ett ägg, för här blev det tyvärr lite matsvinn.

Lunchen (fotograferad hemma och kall) var helt och hållet rester från middagen dagen innan. En enda liten baconskiva blev det över till mina raggmunkar, som åts med lingonsylt (orka råröra) och morot.

"Goda till en kopp espresso..." Bah! Goda till en kopp te. Eller två. Det är både för- och eftermiddagsfika på extraknäcket, som ligger bredvid ett konditori som ibland är generösa med "bäst före"grejer. Så det brukar kunna slinka ner en kaka eller en bulle eller en biskvi eller något annat mumsig. Men just idag blev det Cantuccini från Willys.

Var lite småsugen när jag lagade middagen, så åt upp den lilla slatten saltade chips som fanns kvar i påsen, och drack en Cola till. Ja, jag har gått över till Zero. Min tandläkare tyckte det....

Middagen jag lagade var pasta med ugnsrostad tomat, lök, vitlök och fetaost. Blev mätt, och vet ni - resterna här blev ännu en lunchlåda. 

Kvällsgodis när jag läste bok blev en Babybel, en näve mixade nötter och en banan. Sov så sött med det i magen, så.

Oktober bujo

Oktober väntar runt hörnet, och jag erkänner att jag har längtat. Hösten är min favoritårstid - fram tills det blir supergrått mest hela tiden. Innan dess är det en kavalkad av vackra färger, underbara dofter, kyliga promenader och massor av varma drycker i fina muggar.
Däremot är jag inte vidare värst förtjust i Halloween, men ändå kunde jag inte motstå en washi och ett stickerark med gulliga spöken och pumpor på förra året, och då det fanns kvar av klistermärkena så valde jag att använda samma tema denna oktober. 

Jag valde att matcha med lila den här gången. Tombow 623 Purple sage och fineliner från Stabilo 58 Lilac (med ett gästspel av 59 Light lilac). Tejpen och klistermärkena kommer (i vanlig ordning) från Willwa.
Börjar månaden med en månadsöversikt och kassabokssidan.

Efter det följer mina dagliga scheman över träning och annat kul.

Efter det kommer månadens bok och månadens lack, och på andra sidan samsas vanor och humör.

Ett veckouppslag ser ut så här. Samma lika sedan flera år, för om det funkar så funkar det.

Sett på TV: The Bear, säsong 5

Om det är spoilervarning när jag skriver om TV? Ja.

Den femte och sista säsongen av "The Bear" kom i somras, och nu har även jag fått se den, under en paus från allt knark i "Breaking bad". 
Säsong 5 tar vid dagen efter att säsong 4 slutade, då Carmen kom med det oväntade beslutet att han skulle sluta. Inte bara på "The Bear", utan som kock.

Bildkälla Flicks

Det är oväder i Chicago, och på restaurangen är spänningen tryckt. Pengarna har tagit slut, och förrådet av råvaror sjunker. Kockarna måste snåla med sina portioner, och när ett fel på bokningssystemet gör att de blivit överbokade tänjs det både på råvaror och innovation.
Mitt i stressen kommer också beskedet att både Carmen och Luca ska sluta på "The Bear". Som om det inte vore stress nog, drabbas restaurangen av det ena missödet efter det andra. En översvämning, ingenstans att diska, bestick som försvinner, vinflaskor som tappar etiketterna, hål i taket, och en jakt på ny finansiering och mer pengar.
Under tiden ska kunder få sin mat, och hållas nöjda, och en representant från Guide Michelin väntas besöka restaurangen. 

Säsong 5 har åtta avsnitt, och sju av dem handlar om samma kaotiska dag. I sista avsnittet får vi veta vad som hände efter den där stressiga dagen, där både känslor och mat fick sig en törn. Och det känns som en bra säsong, och ett bra avslut på en bra serie. Jag känner mig nöjd så här. Mätt.

FredagsFilmen: Klara and the sun

Det är alltid kul när en bok jag har läst blir film, särskilt när jag kan ana att jag kommer sortera in filmen i det sällsynta facket "bättre än boken".  Boken är skriven av 2017 års Nobelpristagare Kazuo Ishiguru, och jag har en tudelad inställning till hans böcker. Jag tycker de är välskrivna, men hittills har jag inte älskat någon av dem. Många av hans böcker har blivit film, och nu har alltså turen kommit till "Klara and the sun", "Klara och solen" på svenska.

Bildkälla TV insider

Klara är en robot, en artificiell vän. Hon har en speciell relation till solen, och ber den hjälpa henne få en egen vän och uppfylla sitt syfte. Efter en lång väntan får hon komma till en familj, där det är meningen att hon ska vara kamrat till Josie, som har en mystisk sjukdom. 

Det känns som att det här kan bli en ganska fin film. Rolig men med en allvarlig underton.
"Klara and the sun" har svensk biopremiär 23 oktober.

Det tog slut

Förra månaden hade jag slut på så mycket att det var riktigt trångt i lådan med tomförpackningar. Den här månaden är det fyra grejer. Kommer inte ta lika lång tid alltså.

Urtekram. Dare to dream. Ageless day cream with vitamin c & ginger lily root extract.
Mitt val av dagkräm just nu. Har redan öppnat en ny. Fortfarande lite missnöjd med tuben. Hade varit bättre med en vanlig tub och inte en pump som inte kan tömma tuben ordentligt.
Betyg 4,5/5

ACO. Renewing face oil. Nourishment för age defense and natural glow + Q10.
Blev lite besviken när den här tog slut eftersom jag inte märkt av att den var på upphällningen. Svårt att se nivån på oljan i en så mörk flaska. I övrigt en ny favorit, och jag har en ny flaska på väg hem.
Betyg 5/5

It's skin. Honey firm & glow mask sheet.
Just nu har jag ingen sådan här hemma, för det var den sista i lådan. Men snart så, eftersom det är min favorit.
Betyg 5/5

SOQU. Moisturizing & brightening rice mask. Rice extract + hyaluronic acid + niacinamide.
Kommer säkert komma hem till mig igen den här också. Både SOQU och It's skin hittar jag på min lokala Ica Maxi, så det är nästan löjligt lätt att fylla på förrådet.
Betyg 4,5/5

"En sommar utan dig" av Carley Fortune

En romance med "sommar" i titeln bör kanske läsas mitt i sommaren, men jag väntade till absoluta slutet. En och annan solglimt hanns med under läsningens gång, och kanske säsongens sista lässtund på altanen, om det inte blir mysigare väder än grått, blåsigt och lite småregn mest hela tiden. Vilket i och för sig också kan vara mysigt, om man lindar in sig i en filt eller två.
Nog om det. Utläst bok var det alltså.

Bildkälla The StoryGraph

Det har blivit lite av en tradition för vännerna Lucy och Bridget att varje sommar åka till Bridgets hemmaö, Prince Edward Island på Kanadas Atlanten-kust. Här spenderar de vackra dagar med att utforska ön, äta mängder med färska ostron och dricker krispigt vin till. Och varje sommar lovar Lucys sig själv att hon inte ska hamna i samma säng som Felix igen. Anledningarna till varför de inte ska vara tillsammans är många, men enerig mellan dem sprakar. Lättare sagt än gjort, med andra ord.

Ibland finns det inget bättre än att läsa en feelgood/romance. Här är sexscenerna lite mer nedtonade, och det uppskattar jag, för de är många. Lucy och Felix kan helt enkelt inte hålla sig borta från varandra. 
Boken har en nutid, där Bridget några dagar innan sitt bröllop till synes fått kalla fötter och åker ut till ön med Lucy i släptåg. Där finns också många tillbakablickar på tidigare resor till ön, och alla gånger Lucy träffar på Felix. När händelserna kommer ifatt får vi också följa med i vad som händer sedan, och så blir det så klart en epilog med lyckligt slut.
Innan dess ska det så klart vara förvecklingar, utbrändhet, drömmar som bör förverkligas, personlig utveckling och att landa i sig själv.
Boken är väldigt lätt att läsa, och jag tog mig snabbt igenom den. Den är lite lagom i det mesta. Ofta rar, men vissa saker tyckte jag blev bra tjatiga. Jag säger bara: "Felix. Mer." Tror också att det åts så mycket ostron i den här boken att ostronbeståndet i världen sjönk av bara farten.
Och nu vill jag åka till Prince Edward Island.

Mitt betyg på "En sommar utan dig" blev 3/5.

Plejaderna om "Dit fjärilar flyger" av Suzanne Redfearn

Äntligen var jag med på en Plejadträff igen! Förra gången avstod jag för att vi flyttade på son, och för att jag valde att inte läsa boken*, då ämnet i den kändes som att det inte skulle leka snällt med min mentala hälsa. Att säga nej är också självkärlek.  
Vi får alltså ut på landet, där vi hälsades välkomna av två glada hundar och deras glada matte. Det bjussades på äppelpaj, te, och självklart massor av prat. Om valet, om livet - och om boken.

Bildkälla The StoryGraph

Efter att familjen Egide förlorat ett av sina barn i en drunkningsolycka, är mamma Marie desperat för att ge familjen en nystart. Tillsammans med sin man och deras tre kvarvarande barn, beger hon sig till New Hampshire i förhoppning att sälja familjegården, för att finansiera ett annat husköp.
När de anländer upptäcker de dock att det redan bor någon på gården. Davina, kallad flodhäxan av lokalbefolkningen, är en krigsveteran som påstår att Maries morfar gett henne tillåtelse att bo kvar i stugan så länge hon vill. 
Davina och Marie kommer på kant med varandra när Davina vägrar flytta. Staden ställer sig också på Davinas sida, och det blir allt svårare för familjen att bo kvar. Och sedan händer något oåterkalleligt.

En väldig lätt- och snabbläst bok. Två av deltagarna hade lyssnat på boken och tyckte att inläsningen var okej, men att det ibland förkom konstiga pauseringar som gav texten lite stackatokänsla.
Boken har sex olika berättare, och här tycker vi lite olika om hur det lyckades förmedlas. En av lyssnarna tyckte att det var lätt att hänge med, men att man ibland kunde tappa tråden på vem som var vem. Några tyckte att de olika berättarna fått sina egna röster. Inte jag. Jag tyckte att det var väldigt svårt att hålla isär de olika berättarna, och att de alla talade med samma röst. När en åttaåring talar på samma sätt som en 58-åring, så känns det inte naturligt. Enligt mig hade boken vunnit på färre berättare, eller ännu hellre - berättad i tredje person istället för sex olika i första person. 
Vi var alla överens om att mamma Marie var en väldigt jobbig karaktär. Det var också meningen att vi skulle tycka att hon var ganska oansvarig med pengar, och lite väl ilsken av sig. Vissa saker kunde vi förstå att hon reagerade starkt på - som att Davina gav hennes äldsta dotter någon sorts alkoholstinn örtmedicin mot huvuvärk. Däremot var hon kanske lite väl brysk och hade lite väl kort stubin. Tanke till handling verkade ske på ett ögonblick, utan vidare värst eftertanke. 
När boken tar slut, efter ett deus ex machina-slut som fick mig att himla med ögonen, lämnas många frågor obesvarade. Som varför kontakten brutits med Maries morfar? Varför var Davinas bakgrund som barn relevant när ändå inget kom ut av det? Hur hinner man med allt detta på bara några veckor? Det är händelser för minst ett halvår i den här boken. Vad är det för fel på att bara prata med varandra?
Det känns också som att författaren jobbat mycket med sina karaktärers bakgrund, och sedan smugit in detaljer i texten som känns helt onödiga. Och är det verkligen trovärdigt att en 15-åring sitter och svarar på kärleksbrev från främlingar? Så pass dumt att jag, återigen, himlar med ögonen.

Vi var fyra stycken som gav betyg på "Dir fjärilar flyger". Plejadernas medelbetyg blev 2,3/5, där jag gav lägst betyg med 1,75/5 och högsta betyg var 2,75/5. 

FredagsFilmen: Nosferatu

Ibland tröttnar jag, men allra oftast är jag ett stort fan av vampyrer. Jag hade alltså koll på att det gjorts (ännu) en remake av den klassiska filmen "Nosferatu", som löst baserades på Bram Stokers roman "Dracula". Så när nyversionen av filmen dök upp upp Netflix var det inte jättesvårt att bestämma vad vi skylle rysfilmmysa till.

Bildkälla IMdB

Nygifte Thomas Hutter måste lämna sin fru Ellen när han blir skickad till Karpaterna för att hjälpa en mystisk greve säkra en fastighet i staden Wisborg. Efter att Thomas lurats att skriva på ett kontrakt i utbyte mot guld finner han sig snart fånge i grevens slott, medan greven reser mot Wisborg med pesten i bagaget - och kommer allt närmare Ellen.
Ellen bor hos vännerna Anna och Freidrich under Thomas resa, och snart börjar gå i sömnen, drabbas av epileptiska anfall och verkar hallucinera. När doktor Sievers inte kan nå grunden i Ellens tillstånd kallar han in sin gamle professor von Franz. Han kommer snart fram till att det som drabbat Ellen är värre än någon kunnat ana - Nosferatu.
Vilket offer ska krävas för att stoppa greve Orloks framfart i staden?

Tråkigt nog så tyckte jag inte så vidare värst om den här filmen. Handlingen kändes utdragen, och även om den var snyggt gjord så hade den tjänat på att vara kortare och berätta lite snabbare. Det är helt enkelt för lite handling för en två timmar lång film.
Den avviker ganska rejält både från den litterära förlagan och från stumfilmsklassikern, men det som känns igen är det som lyfter filmen. Fokuset på skuggorna, leken med ljuset, den nästan svartvita färgsättningen. Allt rabalder om Bill Skarsgårds (Orlok) mask förstår jag dock inte. Snyggt gjort att göra honom så ful, men så värst otäck tycker jag inte att han var. Inte så att man behövde hemlighålla Orloks utseende fram tills efter filmens premiär i varje fall.
Det finns säkert de som tycker att "Nosferatu" är fantastisk, men dit hörde inte jag. Även om jag inte somnade i soffan, som vissa i mitt sällskap gjorde...

Sett på TV: The newsroom, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Det var lite slumpartat att jag valde "The newsrrom" som min nya cykel-serie. Jag råkade se en reel och blev intresserad, och eftersom det är en HBO-serie och jag har HBO var det inte alls svårt att raskt lägga upp den i schemat. Ett bra val skulle det visa sig, eftersom jag mest tittade på den när jag inte cyklade.

Bildkälla Prime video

Efter att i det närmaste skällt ut en college-elev under en paneldebatt, behöver nyhetsankaret Will McAvoy återfå publikens intresse. Tillsammans med en till största delen ny nyhetsredaktion, bestämmer de sig frö att göra nyheterna bra, utan snaskigheter och skvaller. De får press på sig från bolaget, publiken och reklamintäkter. Samtidigt som de ibland pressas hårt av sitt eget bolag, har många av dem ett mer eller mindre komplicerat känsloliv, som ibland kommer i deras väg.

Det här är på riktigt en väldigt bra serie. Önskar bara att jag hade upptäckt den redan när den kom, för vissa av de nyhetssegment som är med här har fallit mog ur minnet. Jag har ändå fått en del förklarat för mig genom den här första säsongens gång, och har fått en ökad förståelse för hur en del nyhetsinslag blir viktigare än andra - även sådana som kanske gränsar på skvallernivå.
På det sättet blir det här en väldigt bra och välutveckad serie. Det finns vissa saker jag stör mig på, som Maggies och Dons on/off-förhållande och Mackenzies lite väl skrikiga ton när hon blir passionerad, men i det stora hela är det här en serie jag bara kan rekommendera. 

Sett på TV: Breaking bad, säsong 2

Spoilervarning på TV-inlägg.

Walter Whites vidare äventyr i ett land där det kostar en årslön att bli sjuk. Så vad att göra om man får en cancerdiagnos och är en duktig kemist? Börja koka meth med en av sina gamla elever. Så klart?

Bildkälla Alpha coders

Walt och Jesse kommer undan Tuco efter att han tagit dem som gisslan. För att dölja sin frånvaro fabricerar Walt en minnesförlust, vilket leder till en härva av lögner som blir svåra att hålla reda på - särskilt under narkos. 
Jesse blir utkastad från sitt hus, och flyttar in i lägenheten bredvid sin hyresvärd, Jane, som är en före detta narkoman. Snart inleder de en relation, som tar ända i förskräckelse.
Walt vill inte längre agera mellanhand, utan bestämmer att han och Jesse själva ska langa methamfetaminet. De anlitar tre langare, men när de drar sig ur har de massor av meth men inget sätt att bli av med det. Via sin advokat/penningtvättare Saul, kommer de i kontakt med Gus. När dealen med Gus går i lås missar Walt sin dötters födelse, och Skyler tröttnar på Walts beteende.

Nu är jag lite trött på knark, och har bett om en paus för att se sista säsongen av "The Bear". Mina barn hävdar bestämt att det blir mycket bättre från och med säsong tre, så vi hoppas på det. Annars är jag kanske inte direkt med i hyllningskören av den här serien. Välspelad, välgjord och känns verklighetsförankrad - men inte riktigt min tekopp. Vi får se om det kan komma att ändras.

Dålig hår-Dagens

 

Låt: Kanske "The Rush" med Editors. Var ett tag sedan jag aktivt lyssnade på musik överhuvudtaget, så jag hade missat både att de släppt ny singel och att ett album kommer i slutet av okrober.
Outfit: Vinröda joggers, Cure t-shirt och svartvit kofta. Allt från H&M.
Smink: Mer vinrött, i form av mascara från Maybelline. Lite concealer från L'Oréal och blush från Pixi.
Doft: Som jag hoppas jag snart slipper - avloppsstanken på jobbet. Det är felanmält och utreds.
Nagellack: Inget just nu.
Frukost: Körsbärsyoghurt med min hemgjorda granola, Earl Grey med mjölk.
Fika: Te och skorpa.
Middag: Rostad rissallad, med räkor. Ska testa ett nytt recept. Kan bli bra, kan bli "det här gör vi inte igen".
Motion: Yogapass, cykla till och från jobbet, pruttpromenad.
Kvällsnöje: "The bear". Efter att jag har duschat och tvättat håret.
Att tillägga: Extraknäcker några veckor den här månaden, så min vanliga rutin får ta ett steg tillbaka. Funkar än så länge.

FredagsFilmen: Den vilda roboten

Ibland är en riktigt bra animerad film allt jag behöver. "Den vilda roboten" är en Dreamwork Animations film, baserad på böcker av Peter Brown. Jag ville ha något lite lagom att titta på en kväll, och råkade hitta det som blev min favoritfilm i augusti.

Bildkälla Frame Rated

Roboten Roz vaknar till liv efter ett skeppsbrott, ensam på en obebodd ö. Här försöker hon finna ett syfte, och lära sig om den omgivning hon hamnat i. Hon blir adoptivförälder åt den lilla gåsungen Brightbill. Tillsammans med sin kompis, räven Fink, måste Roz lära Brightbill att flyga så att han kan accepteras av de andra gässen tills det blir dags att flyga söderut över vintern.

En väldigt rar film, även om storyn känns igen. Det kan behövas en och annan liten näsduk, vilket nästan känns givet vid den här typen av film.
Jag streamde "Den vilda roboten" på Netflix.

Augustis bokhög

Augusti blev inte en bra läsmånad för mig. Jag hade mycket annat som pockade på min uppmärksamhet, och fastnade också lite i en bok som var sådär rolig att läsa. 
Fyra böcker blev det, i den ordning de ligger.

"Överenskommelser" var Simona Ahrnstedts debutbok, och i mina ögon finns det inget som slår den snåriga kärleksberättelsen mellan Beatrice och Seth. Hon fånge i en påtvingad förlovning med en man hon avskyr, han den nyrike och skandalomsusade kvinnokarlen. Kommer alltid ge den 5/5 i betyg.

"Father material" av Alexis Hall är den tredje och avslutande boken i London Calling-trilogin. Det duger gott och väl med den första boken, "Boyfriend material". Lite som vanligt strular sig Luc och Oliver igenom en ny fas i sitt förhållande. Den här gången adopterar de en hund (bokens behållning) och tar sedan raskt klivet till att bli fosterföräldrar. Jo tjena. Tröttnad på allt med den här boken, men den räddades lite av sin epilog. Betyget fick bli 2,5/5.

"Memnoch the devil" av Anne Rice känns mest som en bok om religion i vampyrkläder. Mycket om himmel och helvete, Gud och Djävulen, gott och ont. Vad är verkligt och vem ska man tro på? Jag gav den 2/5 i betyg.

"Svart hjärta" av Silvia Avallone blev augustis favoritbok. Fint berättat om Emilia och Bruno, och de tragedier de bär på. Hon kommer till den lilla bergsbyn Sassaia efter ett avtjänat fängelsestraff. För att isolera sig och lära sig bära på sin börda. Avallone har blivit en av mina favoritförfattare, och även den här levererade. Betyget blev 4/5.

"Svart hjärta" av Silvia Avallone

Min femte Avallone-bok, och jag hoppas få läsa många fler. Tackar återigen den bokcirkeldeltagare som introducerade Silvia Avallone för mig, eftersom hon har blivit en favoritförfattare sedan det där första mötet i "Stål". 

Bildkälla The StoryGraph

Till den lilla bergsbyn Sassaia i Piemonte, kommer en dag den drygt 30-åriga Emilia. Hon bär på en stor hemlighet, och efter ett avtjänat fängelsestraff har hon bestämt sig för att isolera sig. Hon lever sitt liv i ensamhet och skam, och tror inte på förlåtelse för sig själv.
I byn bor också läraren Bruno, som bär på egna sår efter en olycka som gjorde honom föräldralös. 
Emilia och Bruno inleder en passionerad relation, och tvingas konfrontera känslor både hos sig själva och varandra.

Så vackert skrivet! Avallone tar sig an sina karaktärer med stor ömhet, och trots att det är ganska allvarliga saker som hänt framför allt Emilia, men även Bruno, så berättas det med sympati och förståelse. SOm läser hoppas jag att det ska vara på ett annat sätt än vad jag misstänker, förledtrådar finns där. Om det blir så låter jag vara osagt.
Det är en ganska hoppig tidslinge, som skiftar berättare, även om det verkar vara Bruno som "skriver". Det blir många tillbakablickar, för att sakta men säkert komma till kärnan, Emilias egen skildring. Det finns det somm förblir obesvarat, men det gör liksom ingenting. Det finns ändå ett hopp där, en sorts framtidstro.
Av bokens efterord förstår jag att Avallone själv har arbetat på fängelser och hållit skrivkurser där, och det är utifrån de egna erfarenheterna och de personer hon mött, som den här boken blev till. En liten påminnelse om att allt inte är svat och vitt - att det finns många sidor på en och samma berättelse.

Mitt betyg på "Svart hjärta" blev 4/5.

"Memnoch the devil" av Anne Rice

Vampyrkrönikan som månadsbok under månader med 31 dagar fortsätter. "Memnoch the devil" är bok fem i ordningen, och en sådan där bok som jag undrar vad syftet är med den.

Bildkälla The StoryGraph

Lestat har bestämt sig. Hans nästa offer ska bli gangstern Roger, trots att Lestat förälskat sig i hans djupt religiösa dotter Dora. Samtidigt märker han att någon förföljer honom, och han blir varse att djävulen vet vem han är.
När Memnoch uppenbarar sig påstår han att han är djävulen, och att han behöher Lestats hjälp. Lestat ges möjligheten att få se alltets skapelse, paradiset och skärselden. Lestat tvingas välja mellan Gud och Djävulen, men vem ska han tro på? Talar någon av dem sanningen? 

På sätt och vis känns det här inte alls som en vampyrbok. Det är ytterst lite vampyr i den, men desto mer religion och religiösa grubblerier. Det känns lite som att Anne Rice ville skriva en annan sorts bok, men svepte in den i vamyrkläder för att nå ut med den. Vissa saker och teorier kan ha något visst, men mest känner jag att det är en lång resa mellan pärmarna, innan jag äntligen kan lägga ifrån mig boken för gott. Den går från vampyr till spöke till religion, med skvättar av både "Den gudomliga komedin" och "Det förlorade paradiset". Någonstans på vägen tappade den mig. 

Lägg också till att jag irriterar mig fruktansvärt på karaktären Dora, som ska var Lestats kärlek i den här boken. När så mycket hänger på henne och hon mest känns jobbig (och en aning religiöst fanatisk) så är det inte undra på att boken inte tilltalar mig i sin helhet.

Mitt betyg på "Memnoch the devil" blev 2/5. Ska bli riktigt skönt med vampyrpaus en månad nu.

Augustifavoriter

Augusti blev lite oväntat en ganska pissig månad. Vanligtvis är det en månad med många anledningar att fira. Två av barnen fyller år, samt en bästis, och flera andra vänner och släktingar. Sommaren brukar vara som finast, och en sorts vardag brukar infinna sig, med terminsstart och annat.
Men augusti 2026 kommer jag förknippa med döden, känns det som. För inte bara förlorade vi Dolly Parton och Tim Curry, och Norges kung Harald. Det var en skolattack också. 6 år sedan min pappa dog, 5 år sedan min älskade storebror dog. Och  - inom loppet av några timmar dog min morbror (mammas lillebror) och älskade makens farbror. Båda väntat, med sorgligt ändå.
Lägg där på att flytta hem Chilipojken från sin studieort, så kan vi summera en månad som känts lite... jobbig.
Kan jag hitta favoriter ändå? Vi får se.

Bok: "Svart hjärta" av Silvia Avallone.

Film: "Den vilda roboten"

TV: Säsong 7 av "The Rookie"

Nagellack: Av de två snarlika jag bar, var nog Depend #837 det finaste. Med minsta möjliga marginal.

Skönhet: För den inre skönhetens skull - ibland är det bra skönt att gråta ut.

Extra speciell rolighet: E och hennes sambo A har tingat kattungar! Så jag ska bli katt-mormor. Det har också varit roligt att samla familjen för att fira de där födelsedagarna. Alltid roligt att ses.

Favoritinlägg: Jag tog en liten stressrelaterad bloggpaus där, så jag har inte jättemycket att välja på. Väljer Det tog slut, mest för att det tog ett tag att skriva och det var skönt att tömma lådan. Än så länge inget nytt i den.

Nagellack i augusti

Jag som hade så pass stora planer för mitt lackande i augusti. Jag hade till och med plockat fram de lack jag ville använda, så här i slutet på sommaren, och gjort upp en liten plan (inne i huvudet). Men så hände massa saker, och lacka naglarna hamnade långt ner på prioriteringslistan. 
Av mina stora planer blev det två lack. Så kan det också gå. Det kommer gå hyfsat fort, med andra ord.

Depend, #837
Jag och nästanvita, det blev det mycket av i augusti. Det här Depend-lacket har en mjölkigt vit bas, men också ett skimmer som skiftar mellan rosa och (allra mest) guld. Bedrövligt att lacka med, men fint så jag står ut ändå.

H&M, Head in the clouds
Nästanvitt igen, men här är det den allra ljusaste rosa. Jag hade troligen behövt ett lager till för att få det riktigt täckande, men jag tröttnade på att måla efter tre. Mer jelly än kräm, så både nästanvit och nästancrelly. Jag skulle vilja påstå att det här är en dupe till Essies Ballet slippers, och det lacket har blivit en klassiker av en anledning.

Bullet journal för september

Snart dags att vända blad på väggalmanackan, och då gör jag nya sidor till min bullet journal. Jag har vetat länge att jag ville ha äppeltema i september, och så blev det.

En vanlig och en smal washitejp, samt ett ark med klistermärket. Allt det kommer från Willwa, som nyligen släppte flera nya roligheter = frestelsen är stor.
Pennorna är en Tombow dual brush i färgen 905 Red. Och två fineliners från Sakura Pigma micron PN i en röd och en svart nyans.
Inleder allt gör en månadsöversikt och mina kassaböcker. Vilket streck? Jag ser inget streck.....

Träningen och dagens uppdrag. Min lilla idé om att inte bara köra Yoga with Adriene rätt av, utan varva med andra pass, visade sig vara en bra idé. Hittills i augusti har jag bara hoppat över träningen 4 gånger. En gång för att jag inte hade minsta lilla lust, två gånger för det var så länge migränen höll i sig, och en gång för att vi hjälpte Chilipojken att flytta. Kommer sätta mig i helgen och göra en ny träningslista.

Humör och vanor på ena sidan. Månadsboken, som inte kommer vara en vampyrbok, och nagellacken på den andra sidan.

Ett veckouppslag. Har kommit fram till att jag inte saknar citaten ett enda litet dugg.

Oktober kommer bli lite favorit i repris, med spöken och grejer.

Det tog slut

Herrejisses vad jag har varit bra på att tömma diverse förpackningar sedan sis. Hela 16  stycken. Det var så mycket att jag delade upp dem på två bilder. Då ser det ut såhär.

Nivea. Creme.
Köpte en liten burk i vintras för att se om jag mindes rätt från mina tonår - att det här är bra. Och det är det, för jag har köpt en stor burk nu för att ersätta den här. Jag har använt den på torra partier, som fotkräm, som handkräm, och som nattkräm. Den här och en annan har blivit en del av min natthudvårdsrutin, och helt eratt den nattkräm jag använde förut.
Betyg 5/5

Ica. Let's face it. Rengörande wash gel.
Ännu en grej jag köpte i julas, och sedan snabbt ställde undan igen för att min vinterhy sa nej. På sommaren funkade den dock helt okej, så jag kunde använda upp den. Kommer inte köpa den igen.
Betyg 1,5/5

Pixi. Skintreats. Rose tonic. Rose & elderflower nourishing toner.
Köpte den igen när den här flaskan tog slut, och den är en av två toners jag numera använder. Som sagt förut - jag försöker förenkla min hudvårdsrutin. Får jag inte för mig annat så kommer den säkert vara ett slående inslag, eftersom jag, om inte annat, är väldigt förtjust i rosdoften. Men det finns annat jag gillar med den också.
Betyg 4/5

It's skin. Honey firm & glow mask sheet. + Rose moisture & vitality mask sheet.
Två av favoriterna bland arkmasker, där den med honung jag är den jag skulle välja om jag bara fick använda en enda arkmask resten av mitt liv. 
Betyg (på båda) 5/5

Seche restore. Restoration thinner.
Nästan ett måste för lackälskaren. Tunnar ut lack som tjocknat, både Seche vite och färgade lack. Ersätter helt enkelt de kemikalier som dunstar när flaskan öppnas och får luft i sig. Håller länge, för så ofta använder jag den inte, men den är oumbärlig för mig.
Betyg 5/5

Essie. Strong start base coat.
Mitt nya favoritunderlack. Ska alltid på, för det skyddar nageln från lackpigment och annat. Har så klart köpt en ny.
Betyg 5/5

HTH. Deodorant. Aloe vera.
Letar efter ny deo efter åratal med Nuud, och det här var inte den nya bästa. Faktiskt kommer den här gå i miljöavfallet, för det mesta är kvar. Gör armhålan blöt lääääänge, och doftar milt tvåligt i e kvart ungefär innan lökdoften kommer krypande. Byh bye!
Betyg 1/5

Atrix. Intensive protection cream.
Klämt slut på två tuber, och ersatt båda två.
Betyg 5/5

Smuuti. Watermelon sun cream. SPF 50+ UVB/UVA PA++++. Watermelon extract &hyaluronic acid.
Favoriten bland solskydd för ansiktet just nu. Hittade en KÖP 2-deal när den här var på upphällningen, så nyllet är solskyddat ett tag till.
Betyg 5/5

Urtekram. Dare to dream. Ageless eye cream. Rose hip oil & daisy extract.
Jag har redan ersatt den här med en likadan, och jag tror de har ändrat formulan. Min nya känns mer krämig än den här. Betyder föhoppningsvis att den inta bildar som små kulor som stoppar upp flödet ibland. Förutom det är det en väldigt bra ögonkräm. För mig i varje fall.
Betyg 5/5

Rituals. The ritual of Jing. Relax. Soothing body cream.
Egentligen gillar jag Rituals grejer, förutom en sak - de doftar väldigt mycket. Och om man är doftkänslig är det inte det bästa. Så även om jag tycker om hur den här känns på kroppen, och faktiskt gillar doften, så är den för starkdoftande för näsan. Smörjde benen med den, för de är en hyfsad bit från näsan.
Betyg 3/5

Rituals. The ritual of Jing. Sleep. Dry oil for body & hair.
Nej, jag har inte haft den här i håret. Den fick ibland vara massageolja, men liksom krämen här ovan hamnade den mest på benen. Doftar gott, men oftast alldeles för starkt. Jag skulle dock kunna tänka mig att köpa den igen, för den var mysig att arbeta med.
Betyg 3,5/5

Hjärtat. pH 5. Dusholja. Oparfymerad.
Tog slut och ersatter illa kvickt av en ny likadan. (Ja, jag tycker den är bättre än ACOs duscholja.)
Betyg 5/5

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Är med nästan varje månad, för så älskad är den i det här huset.
Betyg 5/5

Sett på TV: The Rookie, säsong 7

Spoilervarning på TV-inlägg.

Det känns som att det gått lång tid sedan jag senast tittade på poliserna i Los Angeles i form av "The Rookie", och tittar man i arkivet så är det mer än ett år sedan sist. Jag har så klart saknat mina poliser, men slängde mig ändå inte över de nya avsnitten när de dök upp på Disney+. De fick mogna ett tag. SOm fint vin. Eller vissa ostar...

Bildkälla Rotten tomatoes

Nolan är tillbaka på jobbet efter sin skottskada och kastas snabbt in i jobbet när jakten på de förrymda fångarna Oscar och Jason fortsätter. 
Två nya rookies välkomnas till stationen, och Celina närmar sig utbildningens slut. 
Det utbryter en brand under jakten på en seriemördare, och Lucy och Tim hamnar mitt i elden, vilket leder till ett bekännande av känslor. 
Nyla får känna på hur jobbigt det kan vara att vara en polis som är gift med en aktivist, när polisens arbete är skamfilat och misstron är hög. 
En influencer bussar sina fans på Wes - och Angela. Lucys rookie verkat ljuga om det mesta. Bailey begår ett stort misstag i sin rädsla för Jason. Några aprilskämt går alldeles för långt, och en smutskastningskampanj mot polisen riktar in sig på Nolan, samtidigt som han och Bailey undersöker möjligheten att få adoptera.

Jag kanske börjar tröttna en liten aning. Jag saknar det som en gång var charmen med den här serien - att utreda de brott som drabbar vanliga människor. Nu känns det mest som att det är högprofilerade brott som tar stora resurser. Två seriemördare i samma säsong måste vara något sorts rekord. Det känns alldeles för stort och uppblåst, och som att de starcars rookierna blir utkastade i hajvattnet lite väl hastigt och lustigt.
Jag är också innerligt trött på vissa bikaraktärer som tydligen måste vara med varje säsong. Monica Stevens, Oscar, Skip tracer Randy, Nolans bror och/eller hans flickvän Chastity. Samtidigt försvann Aaron hux flux, något som bara nämns lite snabbt i en replikväxling.
Men ändå. Serien har något jag tycker om. Kanske känns den lite mysigt välbekant? Jag kommer titta vidare med andra ord, när nu nästa säsong dyker upp så jag kan streama den.
"The Rookie" är förnyad för en säsong 9, som förväntas komma någon gång i början av 2027. När den kommer till Sverige är det däremot ingen som vet.

"Father material" av Alexis Hall

Nästan på pricken i fem år har jag läst London calling-trilogin av Alexis Hall. Väntan mellan bok två och tre blev nästan lite onödigt lång, och eftersom jag blev lite besviken på bok två efter den första boken (som kan läsas som ensambok) så var jag förväntansfull som sjutton för den här boken. Höll det? Vi får se.

Bildkälla The StoryGraph

Luc och Oliver gifte sig aldrig, men de lever i ett partnerskap i en förort till London - och de väntar tillökning! De ska nämligen till att adoptera en liten valp, Spud. Luc är som vanligt ett vandrande nervknippe över att ha ansvar för ett annat liv, medan Oliver är mer lugn och klartänkt.
Och när Spud flyttat in föds tanken på att öppna sitt hem och sina hjärtan ytterligare. Dags att fundera på om de har vad som krävs för att bli föräldrar.

500 sidor av den boken var ungefär 200 sidor för mycket. Och är det ens meningen att jag ska tycka om Oliver i den här boken? Han beter sig på ett sätt som bara Luc kan älska. 
Jag tröttnade snabbt på berättarstilen, med en tanke som direkt blir en replik. Sidokaraktärer som ska vara roligt originella, men som mest blir irriterande. Jag struntar fullkomligt i Lucs videokonferenser med sina kolleger, äventyr med bortskämde Saint som tror han ska kunna återförena sitt gamla punkband - med Lucs hjälp. CRAPPstonbury och alla putslustiga händelser kring den.
Men mest av allt tröttnar jag på Oliver och Luc, och det är ju synd när det är dem det handlar om. Steget från hundägare till fosterföräldrar är oroväckande kort. Så går det som det går också, när fosterbarnet Jaz levereras till dem - i handbojor.
Som sig bör blir det ett lyckligt slut ändå. Ärligt talat så var det epilogen som räddade upp betyget på den här boken.

Mitt betyg på "Father material" blev 2,5/5. Jag misstänker att jag aldrig mer kommer läsa en bok av Alexis Hall. Om jag inte läser om "Boyfriend material", för den var i varje fall bra. 
Samlat betyg på hela trilogin blir 3/5. Ärligt talat skulle jag hoppa över de två sista böckerna, och bara läsa "Boyfriend material". 

FredagsFilmen: Paul

"Paul" var en sådan där film som inte blev favoritfilm den månaden jag såg den för att en annan film var bättre. Så hade det inte varit för "Project Hail Mary" så hade jag skrivit om "Paul" för länge sedan.

Bildkälla Filmaffinity

Graeme och Clive är serietidningsfantaster från England, som besökt Comic Con i San Diego. Innan de ska återvända till hemlandet beger de sig ut på en sorts pilgrimsresa, för att besöka bland annat Area 51.
Här träffar de på Paul, en förrymd alien, som bara vill hitta tillbaka till sitt skepp. Det visar sig inte vara det lättaste, då de får amerikanska myndigheter efter sig, liksom den strikt religiöse pappan till Ruth - en kvinna som bestämmer sig för att följa med vännerna på deras äventyr.

Fantastiskt rolig liten film. Nästan så att jag förväntar mig det när Simon Pegg och Nick Frost både skrivit manus och spelar huvudrollerna.
Finns att streama på Netflix, bland annat.

Sett på TV: Nunnan + Nunnan 25 år senare

Jag minns att jag såg dokumentärfilmen "Nunnan" för många år sedan, kanske redan när den kom 2007. Så när det förra året dök upp en ny dokumentär, nu en serie med två avsnitt, så ville jag se även den. Båda finns att streama på SVT Play.

Bildkälla Filminstitutet

När Marta är 19 år och nyligen tagit studenten, bestämmer hon sig för att bli nunna. Hon kliver in i Karmelitklostret i Glumslöv i Skåne, för att under bön och tyst arbete försöka bli ett med Gud.
Både filmen och den efterföljande serien följer Marta och hennes familj. Eftersom klosterlivet är så strängt, återknyter vi med Marta främst genom hennes familj. 
Jag tänkte det skulle vara en bra idé att se om den första filmen innan jag återsåg familjen och Marta, men det var kanske inte helt nödvändigt. Serien innehåller många klipp från den första filmen, och det mesta av filmmaterialet från klostret är hämtat därifrån. 
Serien känns nästan mest som att den handlar om Martas familj, och hur hennes beslut påverkat familjen - föräldrarna, syskonen och syskonbarnen.
Det handlar om kärlek, uppoffringar, Gud, bön och starka familjeband.

Jag är själv inte religiös, jag räknar mig faktiskt som ateist numera, men jag tycker ändå att det är fascinerande att följa Marta och hennes familj. Jag kanske inte tycker som de gör, men deras val har validitet, och de verkar alla vara fina människor - på sitt sätt.
Eftersom Martas val känns så främmande för mig, är det här en mycket intressant dokumentärserie. Jag kan varmt rekommendera den. 

Muffins med banan och valnötter

För 16 år sedan lade jag upp det här receptet på bananmuffins, då med choklad och ingen bild. Nu har jag bakat dem igen, fast kanske lite annorlunda, och jag har en bild den här gången. Favorit i repris, med andra ord.

Bananmuffins med valnötter

100 g smör
3 3/4 dl vetemjöl
1½ tsk bakpulver
½ tsk bikarbonat
2 ägg
1 1/4 dl gräddfil, filmjölk eller kärnmjölk*
2 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2 medelstora mogna bananer
1 dl valnötter

Smält smöret, mosa bananerna, och hacka valnötterna. 
Blanda vetemjöl, bakpulver och bikarbonat i en skål. Vispa ägg, socker och vaniljsocker i en annan skål. Tillsätt först smöret, sedan gräddfil* och de mosade bananerna. Rör ner mjölblandningen tills det precis är blandat, och tillsätt sedan nötterna.
Fyll en smord muffinsplåt, eller muffinsformar till 2/3 med smeten. 
Grädda dem i 175℃ 30-40 minuter, prova med en stick. Täck plåten med folie om du tycker de tar för mycket färg.
Ät som de är, eller varma med lite smör.

*Gräddfil har man kanske inte alltid hemma, och jag ghar dessutom väldigt sällan filmjölk i kylen - eller kärnmjölk för den delen. Det går dock att göra en hemmagjord variant. Blanda ca 1 msk vitvinsvinäger med vanlig mjölk till önskad mängd. Låt stå några minuter så att mjölken tjocknar och skär sig lite. Klart att använda!

Tut tut-Dagens

 

Låt: Har inte lyssnat på musik idag. Om man inte räknar bilradion, och då var den enda bra låten jag hörde "Die with a smile" med Bruno Mars & Lady Gaga.
Outfit: Brun top och rostbruna coulottes, från H&M.
Smink: Nej.
Doft: Nybakat.
Nagellack: Så pass slitet #837 från Depend. Åker straxt av. Ska bara skriva klart det här först.
Frukost: Yoghurt med honung, vindruvor och min hemgjorda granola. Te också, så klart.
Fika: Bananmuffins, Caramello-choklad och mer te.
Middag: Pasta med svamp.
Motion: Danspass, motionscykel och promenad. Vill man röra på sig lite lagom ansträngande, och kanske ta lite extra hand om ömma leder eller så, så kan jag varmt rekommendera kanalen Yes2next på YouTube.
Kvällsnöje: "Breaking bad"...
Att tillägga: Det är bra med goda vänner som äger ett släp man kan få låna vid behov. Och nu när Chilipojken flyttar hem igen så har vi ett behov. Tack tack tack.

"Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt

Min tredje läsning av Simona Ahrnstedts debutroman "Överenskommelser", självklart som en del av min omläsning av böckerna om slottet Wadenstierna. Den första att ges ut, men den tredje i den kronologiska ordning jag valt att läsa om serien i. 

Bildkälla The StoryGraph

Året är 1880 när Beatrice Löwenström och Seth Hammerstaal träffas på Operan. Det blir deras första möte, men deras vägar korsas ofta efter den gången. Beatrice är föräldralös och lever med sin farbrors familj, där hon är hårt hållen, och hennes enda vän är kusinen Sofia. Seth har lyckats bygga upp sin egen förmögenhet, och är nu en av Sveriges rikaste män. Han äe skandalomsusad med många kvinnoaffärer, men när han möter Beatrice händer något inom honom.
Men Beatrice farbror har gjort en överenskommelse som hotar att krossa det som växer mellan Beatrice och Seth.

Det är alltid lika trevligt att träffa Beatrice och Seth igen. Resten av persongalleriet - kanske inte lika kul, nej. Valde att hoppa över vissa delar av boken den här gången, för att de är så jobbiga att läsa. Jag vet att de händer ändå.
Förutom att boken ibland kan bli lite otydlig i vems synvinkel vi tittar på berättelsen nu, så är det här från början till slut en helt underbar bok. Jag vet redan nu att jag kommer läsa den igen.

Mitt betyg på "Överenskommelser" är och förblir 5/5.

FredagsFilmen revisited: The Odyssey

Nu när jag har kommit över min bioskräck var det ganska givet att jag skulle se Christopher Nolans senaste alster på stor duk. "The Odyssey" skrev jag om redan i september förra året och i min mening var den värd all längtan. Filmen är såklart baserad på "Odysséen" av Homeros.

Bildkälla Fortress of solitude

Det trojanska kriget är slut och Agamemnons armé står som segrare efter nio långa år. Nu vill soldaterna hem igen, till sina väntande familjer. Odysseus kliver i båten för att ta sig hem till sin älskade hustru Penelope och sonen Telemachos, som bara var några år gammal när han gav sig av.
Resan hem blir dock inte så enkel som det var tänkt. Efter att ha förargat Poseidon blir resan allt mer farofylld, och Odysseus och hans besättning råkar ut för många äventyr, som alla inte överlever.
Hemma på Ithaca har Odysseus hustru Penelope fullt sjå med att hålla sina friare i schack. De vill att hon ska ta sig en ny make, så att Ithaca kan få en kung. Penelope vägrar dock ge upp hoppet om att Odysseus ska återvända, och tar till alla medel för att hålla dem ifrån sig.

Vad Odysseus ska råka ut för på sin långa resa hem är egentligen ganska givet. Historien är känd sedan länge, och det är svårt att göra alltför fria tolkningar. I sann Nolansk anda är doch tidslinjen uppbruten, och handlingaen skiftar mellan äventyren Odysseus är med om, händelser från kriget, och vad som sker på hans hemmaö.
Förutom att folk bredvid mig inte kunde låta bli sina mobiltelefoner under filmens gång, så hade jag en väldigt trevlig stund i biosalaongen. Jag märkte knappt av att filmen var tre timmar lång, för den höll min uppmärksamhet hela vägen. 
Det är inte Christopher Nolans bästa film, men den ligger i toppskiktet. Helt klart värd popcornpengen.

Utläst i juli

Semestertider är lästider för många, men inte för mig. Jag höll ett hyfsat tempo och läste fem böcker i juli, men det var mycket annat som lockade på uppmärksamhet. Miniresor, utflykter, glassar och en utmattande värmebölja eller tre.
Fem böcker bör väl ändå anses som ganska normalt för mig, så jag känner mig nöjd med min prestation.

"Rakbladstårar" av S.A. Cosby handlar om två före detta fängelseinterner som inte har något gemensamt mer än att de vill sätta dit sins söners mördare. Sönerna var gifta med varandra, och blev skjutna på öppen gata. Boken berör både rasfrågor och HBTQ+-dito. Väldigt mycket våld, en del av det grafiskt. Betyget hamnade på 3/5

"Bygone badass broads" av Mackenzi Lee var en omläsning. Korta nedslag om 52 kvinnor som alla gjort avtryck i världen. Betyg 4/5

"This immortal heart" av Jennifer Saint kan enkelt beskrivas som mytologi goes romance. Här berättelsen om kärleksgudinnan Afrodit, och hur hon faller för krigsguden Ares. Inte helt trogen mytologin, men bra för det. Betyget blev 3,5/5.

"Våran pojke" av Mikael Yvesand valde jag som månadens favoritbok, även om det inte var den jag gav högst betyg. Den fick 3,5/5 i betyg av mig, men det var ändå något med dem som fängslade mig. Den var bra skriven, och en sådandär plöja-bok som jag blir så glad när jag hittar.

"The tale of the body theif" av Anne Rice är den fjärde boken i vampyrkrönikan och månadsboken för juli. Lestat får chansen att bli mänsklig för en dag, men blir lutad och hans riktiga kropp försvinner. Mycket grubblerier och bitvis lite långrandig. Ändå en av de bästa i serien, och betyget 4/5 är välförtjänt.

Sett på TV: Breaking bad, säsong 1

Spoilervarning på inlägg om TV.

Jag har blivit övertalad av yngsta barnet att se "Breaking bad", eftersom det enligt henne är "den bästa serien någonsin". Smällhöga betyg på IMDb bidrog så klart också till att jag ville se den. Så just nu är den min och älskade makens projekt. Wish us luck.

Bildkälla Genius

Walt White arbetar som kemilärare på en high school i Albuquerque, New Mexico, och extraknäcker på en biltvätt för att försörja familjen. Hans fru Skyler är gravid med deras andra barn, och sonen Walter Jr. har cerebral pares. Han har blivit nyfiken på stadens droghandel, då hans svåger ofta talar vitt och brett om olika tillslag han gjort som narkotikapolis. Walt följer med Hank på ett tillslag och ser en före detta elev, Jesse Pinkman, smita från brottsplatsen.
När Walt får veta att han har lungcancer i stadium III och kommer överleva ungefär två år, tar han till drastiska metoder för att säkra sin familjs försörjning när han går bort.
Han tar kontakt med Jesse och de bestämmer sig för att koka meth-amfetamin tillsammans.

Jag erkänner att jag inte alls tycker det här är vidare värst fantasiskt. Jag har lovat att ge serien en fortsatt chans, men den här typen av serie är ingenting som jag brukar tycka om. Jag har dock blivit lovad karaktärsutveckling som heter duga, om jag bara tar mig till säsong tre... Bara att bita ihop och traggla vidare.
Första säsongen var ganska kort, bara sju avsnitt, men min tveksamhet gjorde att det tog tid att titta. Jag känner att jag börjar bli tv-serietrött igen...

"The tale of the body theif" av Anne Rice

Vampyrkrönikan fortsätter, och i juli var det den fjärde boken, "The tale of the body theif", som stod på agendan. Även den en omläsning, och jag kom ihåg den som en av de bästa böckerna i serien. Den längsta också, med nästan 700 sidor. Tur att jag gav den en månad.

Bildkälla The StoryGraph

Lestat har blivit en av de starkaste vampyrerna. Han börjar dock tröttna på sin tillvaro och beger sig in i Gobiöknen för att söka döden genom solen. Hans försök misslyckas dock, och han finner sig grubbla över sitt liv och undra mer och mer över mänskligheten.
När han ges chansen att få byta kropp för en dag, och prova livet som människa igen, blir frestelsen för mycket och han går med på förslaget. Den magnifika kropp han bytt till sig visar sig dock vara väldigt sjuk, och mannen som tog Lestats kropp har ingen tanke på att återlämna den.
Lestat behöver hjälp från andra dödliga för att få möjlighet att återförenas med sin kropp igen, efter att hans allierade vampyrer vänt honom ryggen.

Det är som sagt en lång bok, och det hinner hända mycket. Det är mycket filosofiska och religiösa grubblerier, och också en stor dos moral. För vad innebär det för en vampyr att plötsligt vara människa igen? Är det värt det, för chansen att se solen igen? Och hur är man egentligen en människa, särskilt en god människa? Det är inte alltid så lätt, ska det visa sig.
Lestat begår många misstag, särskilt av sexuell natur, så en lite triggervarning för det. Jag kan också konstatera att Anne Rice är bedrövligt dålig på att skriva sex. Det kanske blir så om huvudkaraktären kallas sin penis gör sitt organ. Ungefär lika kliniska och trista blir sexskildringarna.
Bitvis är det svårt att tycka om Lestat i den här boken. Som människa känns han nästan överdrivet fumlig, gnällig och snudd på patetisk. Han fattar en del moraliskt tvivelaktiga beslut, både som människa och i sin vampyrskepnad. Men ändå, det är klart att man hoppas på att allt ska gå vägen för Lestat. Han är ju ändå trots allt - Lestat.

Jag gav "The tale of the body theif" 4/5 i betyg.

"Våran pojke" av Mikael Yvesand

"Våran pojke" är Mikael Yvesands andra bok, och den har blivit betydligt mer uppmärksammad än debuten "Häng city", till och med vunnit Sveriges Radios romanpris 2026.
Eftersom jag gillade "Häng city" ville jag så klart även läsa uppföljaren, och jag har en snäll mamma som gav mig den i födelsedagspresent, så det var bara att sätta igång.

Bildkälla The StoryGraph

Johan är sju år när han och hans familj flyttar till ett radhus. Han blir snart kompis med Danne och Tino, och senare även Eurotroll. Ibland händer det att Johan får besök i sitt rum på natten. Han kallar besökarna för ovänner, för de är inte hans vänner även om de kan se ut som dem. Johan växer upp, och en dag gör han något dumt, men livet går vidare.
När han flyttar hemifrån blir han granne med Jonna. Mystiska saker börjar hända i Jonnas lägenhet.

Den här boken är egentligen ganska normal - fram tills det att den inte är det. Vi följer Johan genom uppväxten. En ganska ensam och vilsen människa, ska det visa sig. Han går i skolan, han går på olika jobbkurser, han skaffar jobb. Mitt i detta helt vanliga liv händer något, men det verkar inte påverka honom vidare värst.
Men samtidigt i boken händer det underliga saker i skogen och i husen runtomkring. Det är spiongrejer, mystiska män, ett misstänkt mord eller tre, och en hemsökt Konsumbutik, som kanske har besökare från en annan dimension. En bikaraktär genomgår också en drastisk förändring.
Det är svårt att hålla sig spoilerfri, men liksom i "Häng city" händer det även i "Våran pojke" ett uppmärksammat mord, som har hämtat inspiration från ett autentiskt svenskt rättsfall. Det ligger liskom inbäddat i absurditeter. Det blir som en mix av uppväxtroman, true crime, science fiction, spionthriller och deckare. Postmodernism, helt enkelt. Det är massor av magisk realism, och vissa händelser drar mina tankar till Simon Stålenhag och hans science fiction/magisk realism-konst. SKulle den här boken illustreras vet jag konstnären för jobbet.
Boken var snabbläst och ganska kort, men det gäller att hänga med i svängarna.

Jag gav "Våran pojke" betyget 3,5/5.