Plejaderna om "Stacken" av Annika Norlin

Helgen som var var det dags för sista träffen för Plejaderna innan vi tar sommaruppehåll. Semester och grejer gör att det blir svårt att samlas innan augusti, så gott om tid att läsa nästa bok.
Vår värdinna har en väldigt bakningsroad dotter, så det bjuds alltid på gott när vi kommer dit. Den här gången fick vi nybakad Hönökaka, silviakaka och chokladdadelbollar. Och te. Och väldigt trevliga samtal. Bara tre av oss hade läst boken i sin helhet, så endast halva cirkelns bertyg. Den här gången också...

Bildkälla The StoryGraph

Emilie är utbränd och har flytt från stadens alla ljud för att finna ro uppe i den norrländska ödemarken. Hon slår upp sitt tält på en höjd över en sjö, och en gång är de bara där. Sju människor som sjunger, dansar, badar och tackar för maten de äter. Emilie har upptäckt Stacken, och snart kommer Stacken upptäcka Emelie.
De är sju personer, som av olika anledningar lever tillsammans i ett stort hus. De kom dit på olika sätt och har bott där olika länge, men nu jobbar de tillsammans för att hålla sig utanför samhället och klara sig på egen hand.

Det fanns mycket att diskutera kring den här boken. Så klart om gruppdynamik, och hur olika grupper kan skapas och vilka roller de olika individerna i en grupp tar. Här liknas de vid en myrstack, och där finns det en drottning. Vi pratade också en del om de olika karaktärerna och vad vi tyckte om dem. Vi var hyfsat överens, särskilt i vad vi tyckte om Sara. Från början kanske vissa sympatier fanns där, men allteftersom blev hon bara svårare och svårare att tycka om. Nu tyckte inte jag direkt om någon karaktär, och jag tyckte faktiskt inte ens om handlingen. Jag är som vanligt trött på allt sex (sektporr) och att Sara som är Stackens ledare, baserar sin dominans i gruppen på yoga och vad hon lärt sig på ett ashram i Indien. Så återigen läggs skulden på en gammal motionsform, bara för att det ha funnits "gurus" som utnyttjat yogan och meditationen för sin egen vinnings skull. Inte undra på att så många fortfarande tror att det är likställt med hjärntvätt att meditera och anta yogaposer. Som utbildad yogalärare blir jag så trött på att yoga så lättvindigt utnyttjas som verktyg för manipulativa människor att få sin vilja igenom.
"Stacken" skavde i mig, och det är en sådan där bok som jag inte alls hade lust att läsa i. Den väckte inte min läslust, fastän att jag upplevde den som ganska lättläst och snabbläst.
Däremot är den väldigt bra skriven. Författaren vet att använda sitt språk, och det byggdes stämningar bara genom meningsuppställningar och styckeavdelningar. Applåder och visslar för en sådan skicklighet.

Betygen på "Stacken" blev lite spridda. Från 4/5 till den 2/5 som jag gav. Medelbetyget från oss som hade läst, blev 3,2/5.

Plejaderna om "Din stund på jorden" av Vilhem Moberg

Det bidde visst en liten bloggpaus. 
Innan den hann jag träffa min rara bokcirkel, eller fyra av oss i varje fall, som sammanstrålade hemma hos värdinnan för fika och boksnack. Och helt oväntade samtal som kändes så otroligt fina och öppna, där vi blottade oss för varandra och kom ännu närmare varandra, känns det som. En sådan där stund som värmde i hjärtat flera dagar efteråt. Så ja, jag hade nog en hel del att smälta innan det var dags att sätta mig vid tangentbordet och samla tankarna igen. 

Bildkälla The StoryGraph

När Albert var ung lämnade han den Småländska landsort där han växt upp. Han skapade sig ett nytt liv i USA, men livet blev inte som han tänkt sig. Nu sitter han på ett hotellrum i Malifornien och reflekterar över sitt liv. Han tänker tillbaka på sitt fädernehem, och brodern Sigfrid som uppmanat honom att ta vara på sin stund på jorden.

Den här boken är ganska långsam i sitt tempo. Bitvis är den till och med hyfsat tråkig, och många detaljer tjatas det om så att det nästan blir löjligt. Men ändå. Boken har något att säga och det kan få sin tid att säga det. Den är reflektiv och ganska filosofisk i Alberts tankar om sitt liv och livet som helhet. Vad det betyder att vara människa, och vilka spår vi lämnar efter oss - i de som minns oss, och för eftervärden. Där ger slutmeningen oss ett sorts svar, men det är så spoilerigt att det avslöjar jag inte.
Även om boken kunde kännas tröglöst så går det inte att sticka under stol med att den är välberättad och har ett väldigt vackert språk. Han kunde det där med att sätta ord på pränt, Vilhelm Moberg (denne gigant bland giganter).
Upplyftande? Absolut inte. Men en bra grund för diskussion, och den ger mycket att fundera på.

Den här gången var alla betyggivare rasande överens. Betyget blev 3/5 från alla, och då blir även medelbetyget på "Din stund på jorden" 3/5.

Plejaderna om "Ö" av Sara Bergmark Elfgren

Det har gått mer än en vecka sedan Plejaderna senast träffades för att prata bok (och annat). Bokvalet hade legat på mig, och alltså var det jag som stod värdinna den här gången. Som gofika hade Frödinge bakat en citronkladdkaka åt mig, och själv stod jag för chokladbollar och Earl Grey-cookies. Massor av te också, så klart.
Mitt val av bok var den här gången "Ö" av Sara Bergmark Elfgren.

Bildkälla The StoryGraph

Mirjam lever i sviterna av ett uppbrott när hennes halvsyster Nia tar kontakt. De har inte träffats på ett år, men nu bjuder Nia Mirjam på sitt 40-årsfirande, på ön där de båda spenderat somrarna.
Systrarna fick kontakt först i tonåren, och utvecklade snabbt en stark vänskap. Med tiden har deras vänskap avtagit, men Mirjam har alltid varit beredd att ta hand om Nia när hon och om hon så behöver. På ön ser hon en ny sida av Nia, och festen ska ta sig en oroväckande vändning.

Det var ett litet ögonblick där i boken, där flera av oss trodde att boken ska kliva över gränsen och bli lite övernaturlig. Så blev det inte, och det känns faktiskt som en lättnad (även om det också hade varit kul). Nu blev det ögonblicket ett av två där jag vände mig till älskade maken och utbrast "Nu tjocknade plotten!" Och sådant uppskattas så klart alltid. 
En lättnad att det inte trillade över i det övernaturliga, jo för det hade tagit alldeles för mycket fokus från det som vi upplevde var bokens viktiga tema. Mycket av bokens handling utspelar sig i tillbakablickar, där Mirjam, som vår berättare, kastar ljus på relationen med sin halvsyster - och Nias relationer till män. Ett viktigt tema i boken är våld i nära relationer, och jag uppskattade verkligen at det fanns webadress och telefonnummner till Kvinnofrodslinjen i bokens efterord. Just det ämnet tycker vi är så pass viktigt att det hade varit synd att dränka det i zombies eller något annat. Det är även det ämnet som ger boken dess tyngd, och i de avsnitten tyckte vi om boken allra bäst.
Många av personporträtten var kanske inte väl utvecklade, men dte ska väl inte glömmas att de ska var färgade av Mirjams ögon. Självklart har hon svårt att se och förstå vissa saker, medan hon kan se förbi och förlåta annat. Slutet av boken överraskade oss lite, och det slutade inte helt som vi ville. Ändå en förstående vändning, under omständigheterna. Enligt oss kunde dock boken ha fått slta redan på ön, utan det epilogliknande slutet. Här blev nämligen tidslinjen lite väl suddig, och det kändes som att den hände både precis efteråt och flera år in i framtiden - samtidigt. 

Jag hade länge gansk högt betyg satt på den här boken under läsningens gång. Det var slutet spm tyvärr drog ner det för mig, och mitt betyg på "Ö" landade på 3,75/5. Plejaderna i övrigt satte betyg mellan 3 och 3,5. Medelbetyget landade på 3,4/5.

Plejaderna om "Kleptomania" av Kristina Hård

Årets första Plejadträff bjöd på restfest i form av pepparkakor, både i sin vanliga form och i en underbar cheesecake med apelsinfyllning. Massor av te, massor av snack, och gästspel både av en extra deltagare och en hund. För första gången på väldigt länge var vi baåde fulltaliga och vällästa, men extradeltagaren avböjde erbjudandet om att hoppa på tåget. Eller luftskeppet.

Bildkälla The StoryGraph

Den svåraste tågolyckan i Sverige har inte lämnat några överlevande. Så när flera veckor senare en omtöcknad och avmagrad Linus Kaiser stapplar ut ur skogen så verkar det vara ett mirakel. Han påstår sig inte minnas vad som hänt honom mellan olyckan och när han hittas, bara att han virrat vilsen i skogen.
Flera år senare har Linus Kaiser skapat sig ett luftskeppsimperium och tjänat ihop en förmögenhet. Men inte alls alla pengar i världen kan rädda en människa från sjukdom. Nu är han döende, och bestämmer sig för att en gång för alla berätta vad det var som hände honom den där gången efter olyckan, vilse i trollskogen.

Boken berättas i flera olika synvinklar. Främst Linus Kaisers berättelse, men också Ingra som han berättar för, som i sun tur berättar vidare till finansministern. Vi får också följa med Halvar, som även han överlevde tågolyckan och som verkar veta mycket om skigen han hamnat i. Och så Snigeldjur, trollet utan svans, som de andra trollen bråkar med.
Det finns mycket att prata om när det gäller "Kleptomania", och det märks att boken har en fortsättning, för när den tar slut finns det många obesvarade frågor kvar. "Kleptomania" är första boken ut i en trilogi, och alla böcker finns utgivna men kan vara svåra att få tag på. Mitt ex köptes av bokväljaren direkt från författaren, så det kan vara vägen att ta för den nyfikne. Eller leta på biblioteket.
Jag kommer personligen inte bry mig om de andra delarna, för även om jag tyckte att den bjöd på en rolig och trevlig diskusion och mycket prat om folktro, så tyckte jag att boken i sig var fullkomligt värdelös.
Nog för att den inte var lockande från början, och hade den inte varit en bok för Plejaderna så hade jag aldrig läst den. Jag var jättenära att sluta läsa den, men återigen - den lästes för Plejaderna. Kanske skulle något hända som fick mig att ändra uppfattning? Men nej. Jag var redan från början inte sugen på att läsa om troll, och luftskeppen ger en ytterst liten hint om steampunk, som är min absoluta hatgenre. Jag brukar oftast inte ha något emot att läsa om övernaturligheter, men här blev det bara för mycket. Jag tyckte inte om en enda karaktär. Jag tyckte det var en tråkig story, dessutom lite rörig. Vad ville den? Mer än få en fortsättning i andra böcker. Den känns lite som en väldigt lång bok som av någon anledning delades upp i tre, så jag fick bara läsa början och början var inte bra. Jag blev inte alls sugen på att läsa vidare, inte ens i den bok jag redan läste. 
Läsningen gick trögt och långsamt, och det beror inte på att boken var svårläst utan för att den var så tråkig och jag inte ville läsa den.

Betygen på "Kleptomania" skiftade från 4,5 till 1. Jag var den som gav den där ettan, och drog ner medelbetyget en del, till 2,7/5. 
För mig hamnar "Kleptomania" på min absoluta bottenlista, som en av de sämsta böcker jag har läst.

Plejaderna om "Onda flickor" av Alex Marwood

Spoilervarning under betygen.

Bokträff med hundar och betydligt mer snack om andra saker än boken vi skulle avhandla. För ibland är inte boken det mest spännande som händer i våra liv, och det här var ett sådant tillfälle. God fika fick vi i varje fall, och en och annan hundslick. Samt rådjur på vägen på vägen hem, men det hoppade som tur var tillbaka dit det kom ifrån och fortsatte inte vidare upp på motorhuven. Det hade lagt en hel del sordin på en i övrigt trevlig dag.

Bildkälla Goodreads

För 25 år sedan dömdes två unga flickor för mord. Nu möts de igen av en slump, då den ena rapporterar om flera mord i en kuststad, där den andra hittat ett av offren.
Kirsty har blivit journalist och lever med sin make och två barn när hon blir ombedd att rapportera om morden. Där möter hon städaren Amber, och de inser snabbt vidden av den fara de befinner sig i. Med sina nya liv och nya identiteter har de mycket att förlora om någon skulle känna igen dem.

Det här borde ha varit en snabbläst bok, med korta kapitel och ett bläddervänligt upplägg. Nu var den inte det. Dels för att den var så tråkig, men också för att den var så förutsägbar. Kan ha bidragit till att den kändes tråkig, förvisso. Det finns inga karaktärer att tycka om, och vi gillande inte allt smusslande som förekom. Det var inte svårt att lista ut vem som skulle vara gärningsman, även om författaren försökt placera ut en och annan red herring. De gick dock snabbt att avslöja. Alla trådar knyts inte heller ihop, och kan kännas direkt onödiga. Varför är det ens med om det inte händer något med det.
Vad som hände för 25 år sedan får vi också ta del av i tillbakablickar från den dagen. Dessa berättas i avsnitt med kursiv stil som anges med klockslag, och med tanke på i vilken hattig ordning de anges var det tur, för annars skulle det vara svårt att förstå vad som hände.
En av oss framlade att det hade varit en bättre idé att bara koncentrera sin berättelse på just de händelserna, och fördjupa sig i det, för det var där det var lite intressant. Det kändes som att fallet inte utretts ordentligt och att mer skulle gått att finna. Som vuxna blev dock Kirsty/Jade och Amber/Bel mest ena riktiga gnällkärringar som mest tyckte synd om sig själva och hade hemligheter för människor de påstod sig älska. 
Det var också för många karaktärer som fick komma till tals i egna synvinklar, och det kunde bli svårt att hålla reda på vem som var vem och varför de skulle vara relevanta för berättelsen.

Betygen på "Onda flickor" hamnade mellan 1 och 2,5. Medelbetyget blev 1,75/5, vilket också var det betyg jag gav boken.

Spoiler! Vill du inte läsa böcker där hundar blir dödade helt i onödan/för shock value, så kan du hoppa över den här. Om du inte redan blivit avskräckt.

5 favoriter: Plejaderna

Plejaderna? Jo, det är så vi kallar oss i min lilla bokcirkel. Eller läsecirkel, som jag hört att vi borde kalla oss, men det bryr vi oss inte om. Lite samma sak, om jag ska vara ärlig.
Hur som, vi har vid det här laget läst böcker ihop i över 15 år. Några medlemmar har kommit och gått, och numera är vi 6 medlemmar och vi har varit ungefär samma i flera år nu. Vissa har pausat ibland, men man är alltid välkommen tillbaka.
När man har läst böcker tillsammans i 15 år så har man så klart hunnit med en hel del. Inte allt har varit bra, men ibland så är det riktigt, riktigt bra. 
När jag bestämde mig för att hitta mina fem favoriter bland de böcker Plejaderna har läst, så satte jag upp några regler för mig själv. Inga omläsningar - under åren har det så klart blivit böcker valda som jag redan har läst och som jag därför läst om för Plejadernas skull. De är inte med här, för jag ville ha med sådana som blev favoriter tack vare att vi  läste dem tillsammans. Det är också mina favoriter. Jag kan ha varit överens med cirkeln eller fullkomligt oense. Någon bok på den här listan kanske det bara var jag som gillade, vem vet. Och slutligen, för den som undrar inkluderar jag så klart både mitt eget betyg och vad Plejaderna gav den för medelbetyg.

Bildkälla The StoryGraph

"Enzo och konsten att köra fort i regn" av Garth Stein
Den enda boken på den här listan som jag gett 5/5 i betyg. Jag älskade den här boken på alla sätt och vis. Berättaren är hunden Enzo som dyrkar sin husse Denny, som är racingförare. Vi får genom Enzos ögon följa Dennys liv, och kärleken till husse genomsyrar hela boken.
Plejadernas medelbetyg var 4,6/5, så jag var inte ensam om att tycka om den.

Bildkälla The StoryGraph

"Liv efter liv" av Kate Atkinson
När boken finns med en räv på omslaget är det klart att jag läser den på engelska. Det här var en spännande bok att läsa, eftersom den följer Ursula som lever om sitt liv. Varje gång hon dör, föds hon på nytt och måste göra om något från förut för att kunna leva vidare. Varje gång föds hon under en snöstorm i februari 1910, men när hon dör är mer osäkert. 
Här gav jag betyget 4/5 och Plejaderna landade på 3,4/5.

Bildkälla The StoryGraph

"En saga om tidens väsen" av Ruth Ozeki
Skulle jag satt betyg på den här boken idag hade det nog blivit högre än den 4/5 den fick av mig när det begav sig. Det är nämligen en sådan där bok som inte riktigt släpper taget. 

Vi får följa Ruth, som en dag när hon promenerar på stranden hittar en Hello Kitty lunchlåda, och i den finns en dagbok skriven av den japanska tjejen Nao. 
Plejadernas medelbetyg blev den här gången 3,8/5.

Bildkälla The StoryGraph

"Evelyn Hugos sju äkta män" av Taylor Jenkins Reid
En bok som fick många fyror i betyg, bland annat av mig, medelbetyget blev 3,9/5.
Evelyn Hugo är en tillbakadragen filmstjärna från Hollywoods storhetstid. Hon var mycket omtalad för sina sju äktenskap, men har levt borta från rampljuset länge, och vägrat ge intervjuer. Nu har hon dock bestämt sig för att berätta sin historia, sanningen om hennes äktenskap. Kravet hon ställer är att den okände skribenten Monique på tidningen "Vivant" ska skriva den, och hon har sina skäl.

Bildkälla The StoryGraph

"Häng city" av Mikael Yvesand
Jag gav den här boken 4,5/5 i betyg, mina Plejadpolare var lite mer avvaktande och medelbetyget blev 2,8/5.
Boken handlar om tre killar och det sommarlov de upplevde tillsammans 1999. Det snattas snus, det byggs koja i Häng city, och i det stilla radhusområdet har ett förfärligt brott utspelats. Boken berättas på ett väldigt speciellt sätt, och känns mest som att läsaren får en direkt inblick i berättarjagets tankeströmmar. Ett sätt att berätta på som det tydligen bara var jag som uppskattade.

Att tre av de här fem böckerna var valda av mig själv kan kanske ses som ett betyg på att jag ofta vet vad jag själv vill läsa. Inte alltid dock, jag har valt bottennapp också.  

Plejaderna om "De fantastiska fruntimren på Grand Hotel" av Ruth Kvarnström-Jones

Det var inte på kanelbullens dag vi träffades, men det var kanelbullar vi smaskade i oss när vi senast sågs i bokcirkeln Plejaderna. Och skumtomtar. Och annat smått och gott, inklusive uppdateringar om varandras liv och den bästa nyheten av alla - vår pausade medlem kommer tillbaka till nästa träff! Jippi!

Bildkälla The StoryGraph

I 1900-talets början är Grand Hotel i ekonomisk knipa. Med sin formidabla läge mitt emot Stockholms slott är hotellet en juvel i turistnäringen. Styrelsen gör allt för att rädda hotellet, och bestämmer sig för att kalla in Wilhelmina Skogh som ny hotelldirektör. Fru Skogh äger redan en radda framgångsrika hotell längs med Sveriges järnvägar, och hon ser hotellets stora potential. Hon ställer höga krav, och hon blir en respekterad, men också fruktad, chef.
Från ett av Wilhelmina Skoghs hotell anländer den unga Ottilia. Som ny chef för Grand Hotells rumsbetjäning stöter hon snabbt på problem, men med hjälp från ett gäng driftiga kvinnor vänder hon snart skutan åt rätt håll.

Det här gillade Plejaderna. Merparten av oss i varje fall. Vi gillade att se kvinnan i centrum, och de klart feministiska tonerna. Skickligt placerad i den tid de levde i, där en gift kvinna blev omyndig och det var mannen som bestämde, något som kommer drabba ett av våra fruntimmer mer än de andra. De kämpar ofta i motvind, men vägrar ge upp.
Även om vi så klart tycker om de olika karaktärerna, så kan vi tycka att det var lite osannolikt att det skulle så väldans bra för alla, och att löste sig i slutet hur hopplöst det än kunde verka. Det blev gatflickan Kajsa, som ensam fick bära på allt elände. 
Boken var väldigt lätt att ta sig in i och läsa, med många korta kapitel och ett rikt och intressant persongalleri. Det händer mycket under de år boken utspelar sig, och ibland kunde det kännas lite rabbligt, som att fakta staplades på varandra utan värst mycket förankring i grundberättelsen om de fenomenala fruntimren. Jag drabbades av en känsla av att det mest var Wilhelmina Skoghs memoarer, fast omskrivet för att bli mer dramatiskt och få in mer skildringar av en politiskt omvälvande tid i svensk historia, med unionsupplösningen och den begynnande kvinnokampsrörelsen.

Betygen blev höga den här gången. Mest fyror men också en 3,5 och så mitt betyg som var det lägsta, 3/5. Jag tyckte inte det var dåligt, men jag hängde upp mig på en del saker som drog ner betyget. Ändå har jag köpt nästa bok i serien, bara för att få veta hur det går för alla. 
Plejadernas medelbetyg blev 3,75/5.

Plejaderna om "De dödas sång" av Jesmyn Ward

I söndags var det dags för Plejaderna att träffas igen efter sommaruppehållet. EN av oss saknades för att hon prioriterade att umgås med sitt nyligen utflyttat till annan ort barn - en väldigt bra prioritering. Betydde också bra med plats i bilen när vi begav oss till annan ort för att bli bjudna på gofika och prata om bok och ungefär vad som helst utöver det.

Bildkälla The StoryGraph

Trettonårige Jojo bor hos sin morfar och mormor och lillasyster Kayla i ett litet farmhus i södra Mississippi. Ibland bor också hans mamma där, när hon inte är upptagen med att ta droger med sina kompisar. Jojos pappa sitter i fängelse, men när han ska friges packar mamma Leonie in sina barn i en gammal bil och far norrut för att hämta honom. Resan blir inte vad Leonie hoppats på, utan slutar nästan i katastrof.
Samtidigt omges familjen av döda som inte kommer till ro, och vissa berättelser måste berättas till sitt slut innan alla kan gå vidare.

The roadtrip from hell utmärkte en ganska stor del av den här boken. Då boken berättas ur tre olika perspektiv, där vi inte bara får Jojos bild av sin mamma utan också hennes egen bild av skeendena, hade vi hoppats på att kanske få en annan bild av henne, men hon framställs som lika vidrig ur alla perspektiv. Alla borde inte skaffa barn, helt enkelt. Överlag var det svårt att hitta någon karaktär att tycka om i den här boken. Jojo så klart, ibland hans morfar och ibland hans lillasyster. Men mamman - jisses vad vi ville slänga henne på tippen. Hon älskade bara två personer, och det var inte hennes barn utan sig själv och sin (vite) pojkvän, tillika barnens pappa.
För jo, den här boken handlar i allra största grad om ras och rasism i dagens USA, och historiskt sett. Det finns en symbolik i att spökena finns i träden, så att säga. Boken är skriven utifrån att så många förnekar att det finns rasism i dagens USA, vilket vi som kan tänka vet inte är fallet. Rasismen har väl inte mått så här bra over there sedan 1960-talet, som för övrigt är alldeles för kort tid sedan. Boken hade kunnat utspela sig närsomhelst i USA från slaveriets avskaffande fram till nu.
Jesmyn Ward har ett väldigt vackert språk i sitt berättande, och det var ganska lätt att komma in i boken och hitta karaktärerna, trots att hela alltet börjar med en getslakt - väldigt grafiskt berättat, och på ett sätt som ses i ett annat ljus i slutet av boken.
Med det sagt - vi blev inte helt kompis med den här boken. Den hade kanske behövt bestämma sig för vad den var - en bok om en trasig familj och rasmotsättningar, eller en bok om spöken. För när spökena tog allt större plats i bokens andra halva, var det flera av oss som tröttnade ganska rejält. Det känns som att det hade kunnat berättas ändå, och ändå varit hemskt, utan att ett av spökena till och med ska få sin egen berättarröst. 

Betygen den här gången hamnade mellan 2 och 3. Det var jag som gav "De dödas sång" 3/5 i betyg. Plejadernas medelbetyg blev 2,5/5.

Plejaderna om "Frukost på Tiffany's" av Truman Capote

När Plejaderna träffades i söndags var det en skärva av vad vi än gång varit. Vi var fyra, med andra ord. En var upptagen med annat och hade inte läst, och en av oss har pausat för ett tag (hoppas vi). En annan av oss hade inte läst hela, och det kanske jag tyckte var lite dåligt, om jag ska vara ärlig. Det var mitt val den här gången, och jag valde en bok som var 110 sidor lång. Inget som tar stor tid i anspråk, med andra ord. För mig tog det ungefär två timmar att läsa hela rasket - i en sittning. När det dessutom är en bok som ska analyseras tycker jag gott att man kan läsa ut den i sin helhet, även om man inte tycker om den. Det har flera av oss gjort, med flera böcker. För man vet aldrig - kanske det tar sig.
Nåväl. Eftersom det var en kort bok pratade vi inte bara om den, men för att vara så kort hade vi ändå en hel del att säga.

Bildkälla The StoryGraph

Författaren tänker tillbaka på sin första tid i New York, när han bodde i samma lägenhetsbyggnad som överlevnadskonstnären Holly Golightly. Hon bor i våningen under honom, och en sen kväll växer en vänskap fram mellan dem. Holly är bara 19 år, men har redan hunnit med mycket i sitt korta liv. Hon har rest, träffat massor av olika människor, haft älskare och rumskamrater. Den enda hon verkar bry sig om förutom sig själv och Katten, är brodern Fred som strider under andra världskriget.

Även om det är Författaren som berättar, så är det här Holly Golightlys bok. Den kom ut redan 1958, men hennes sätt att ta sig an livet känns väldigt modernt. På så sätt är hon en väldigt modig karaktär, sann mot sig själv. Det sägs inte rent ut, men Holly upplevs som en överlevare av sexuella övergrepp redan i ung ålder. Hon har därför lärt sig att använda sin sexualitet som ett vapen, och hon verkar inte hysa romantiska känslor mot någon. Snarare verkar männen hon omger sig med mest agera som sugar daddys. Hon utnyttjar dem för pengar, och de tror de ska få vad de vill av henne, men det får de inte alltid. Hon känns dock också naiv, och även om hon utnyttjar blir hon även utnyttjad - fast det kanske hon inte riktigt inser.
Capote skriver sina karaktärer med korta beskrivningar, sällan förskönade, och han fångar dem på pricken som de mänskliga människor de är. I det här fallet är fokus på Holly, och de omkring henne blir mest en grå massa, även om några andra får vissa karaktärsdrag. Valet av karaktärer speglas också av Capotes eget liv. Han var för den tiden något så ovanligt som öppet homosexuell, och ofta finns det med en eller flera karaktärer i hans böcker som bär spår av en annan sexualitet eller könstillhörighet än normens. 
Filmen då? För det finn en sådan, från 1961, med Audrey Hepburn i rollen som Holly Golightly. Jo, det finns beröringspunkter, men filmens Holly är inte lika sexuellt utåtagerande och filmen är en romantisk komedi, till skillnad från boken som inte innehåller någon romantik alls mellan bokens berättare och Holly.
Översättningen av boken känns tyvärr ganska daterad. N-ordet är flitigt förekommande, och på den tid när boken kom ut var det ju de ord som användes. För en läsare idag ser det inte helt läckert ut, och eftersom ordet används för att beskriva en människas hudfärg, så skulle det lätt kunna revideras till något annat. Sann mot den tid den skrevs i i all sin ära, men vissa saker får gärna ändras till att inte bli direkt sårande, i mina ögon.

Plejaderna gav "Frukost på Tiffany's" lite olika betyg. Den av oss som inte läste för att hon tyckte den var dålig gav 1/5, vi övriga i någon form av 3, där jag med mina 3,75/5 gav det högsta betyget. Plejadernas medelbetyg blev 2,8.

(Plejaderna om) "Sommarboken" av Tove Jansson

När ens lilla mamma fyller år och väljer att fira sin födelsedag samma dag som bokcirkeln ska träffas, är det inte alls svårt att välja. Mamma kommer först. Så i söndags frossade jag i god mat och tårta, medan mina bokcirkelkompisar i Plejaderna träffades på sitt håll. Förutom hon som var sjuk. Och hon som tar paus på grund av lässvacka. Och så jag då.

Bildkälla The StoryGraph

På en ö i Finska viken spenderar lilla Sophia sommaren tillsammans med sin pappa och sin farmor. Tillsammans med sin farmor ska Sophia uppleva många äventyr, och det är en stark vänskap mellan dem båda, åldersskillnaden till trots.

Boken valdes från värdinnans mammas efterlämnade bokskatt, och den ligger sålunda henne varmt om hjärtat då hennes mamma inte finns hos oss längre. Jag förstår fullständigt den känslan. Jag står ofta och fingrar på "Kristin Lavransdotter" när jag är hemma hos mamma, för att jag vet att det var den boken pappa läste (om) när han dog. Någon dag ska jag läsa den, jag också.
Jag hade hört massor av bra saker om "Sommarboken" så jag var lite glad över att få en chans att läsa den, även om jag säkert inte hade valt den själv. Jag har bara läst en roman av Tove Jansson förut, "Pappan och havet", och den tyckte jag inte vidare värst bra om. Fast den handlar ju om Mumintrollen och - jag gillar inte Mumin. Eftersom det är vad Tove Jansson är mest känd för är det kanske inte så konstigt att jag inte direkt letar efter hennes verk i övrigt. I "Sommarboken" finns det dock inte ett enda Mumintroll, så jag var mer än villig att ge den en chans.
Jag tyckte mycket om vänskapen mellan Sophia och farmorn. Det fanns en värme där som förmedlades bra genom boksidorna. Även sommarvärmen kändes av, och upplevelsen blev lite hängmatta, solvärme och humlesurr. Den har ett ganska långsamt tempo, även om den är både snabb- och lättläst. Det händer liksom inte så mycket. Det lunkar på, "i ett kärvt ömsint långsamt tempo, flytande sommardagar som passerar" för att citera en av mina bokcirkelkompisar. Faktiskt tyckte jag till och med att den var lite tråkig, och jag hade inte riktigt lust att läsa den. Boken kändes lite teflonig, ingen berättelse som satte sig direkt. Den var helt enkelt inte till mig.
En annan sak jag hade problem med, förutom den särskrivna titeln på bokomslaget, var att vissa ord i boken istället var hopskrivna. Det kan så klart vara finlandssvenska, och i så fall må det vara förlåtet, men jag hajade till när jag stötte på det. Jag tycket också att det var konstigt att boken inte indikerade att det var någon spm pratade. Jag är van vid - eller " ", men här fanns inget av det. Texten bara flöt på. Det var inte direkt svårt att hänga med i samtalen, men det kändes ändå inte helt hundra att läsa texten när den såg ut så.

Betygen blev lite blandade, från 2 till 3,5. Plejadernas medelbetyg på "Sommarboken" blev 2,6/5. Jag gav den betyget 2,5/5

Plejaderna om "Dit floden för dig" av Shelley Read

Det var en liten rar bokcirkel som träffades i helgen. Två av oss hade fått förhinder, och vi var bara tre som läst boken. Det där sista tycker jag sådär om... Hur som haver, vi smaskade på marängdajmtårta, drack te och pratade om mycket. Inte bara bok, såklart, utom mer om sådant som hänt i Örebro och sådant som hänt i ett vitt hus byggt av slavar. Vi är knappast döva och blinda för omvärlden, även om vi ibland kunde önska att vi var det.
Fast vi träffades ju såklart för att prata om en viss bok, och det gjorde vi också. Ibland.

Bildkälla The StoryGraph

När sjuttonåriga Victoria Nash av en slump träffar Wilson Moon är det början på en passionerad relation. Den är dock förbjuden och hemlig. När katastrofen inträffar måste den gravida Victoria fly från sin stränga far och sin alkoholiserade bror på familjens persikofarm, och fly upp i bergen. Men livet i den övergivna jaktstugan blir inte vad hon hoppats på, och snart finner hon sig stå inför sitt livs svåraste beslut.

Boken tar sin början under sent 1940-tal och tar sig sedan framåt mot 1971. Det är dock många tillbakablickar i Victorias berättelse, och ibland kunde det vara svårt att hänga med i var vi befann oss i tidslinjen. Jag hade gärna sett ett annat upplägg på boken där, med ett före och ett efter, men jag förstår samtidigt att författaren väldigt gärna ville starta boken med mötet mellan Victoria och Wil. Boken är lättläst, och det tog inte alls långt tid att läsa den. Kanske inte på ett positivt sätt dock, för det var lite teflonkänsla över berättelsen. Som att jag alldeles nyss var tvungen att kolla upp vad huvudpersonen hette, för jag hade liksom glömt bort att hon hette Victoria... Karaktärerna är ganska slätstrukna, så det kan ju vara en anledning. Jag tyckte inte riktigt om någon av dem heller, utan tröttnade ganska snart på hur himla eländigt livet var för dem.
Det känns som att det ska vara något tema om systerskap och att övervinna hinder, men. Det drunknar i all tragik. Det är död mamma och död älskad kusin, elak bror, alkoholiserad krigsveteran till morbror (som bara verkar vara med för att berätta ytterligare en tragisk historia), sträng pappa som har svårt att visa känslor, förlorade barn, en smågalen tant som förlorat hela sin familj, en trångsynt småstad, rasism. Och dessa persikor. Blev så väldigt trött på att läsa om persikor och persikoträd. Och ett och annat vattendrag som någon sorts sammanbindande länk.
Boken har en ton av vemod över sig, och jag kunde föreställa mig hur hela bokens berättarröst var sådär dämpad och liksom lite tragisk. Känner ni hur tragiskt och eländigt allt är? Gråter ni nu? Men nej, det gjorde vi inte. Däremot himlade jag med ögonen en hel del. Särskilt åt liknelser i stil med "grusgången var lång som en vargs ylande". Say what now? 
Boken har jämförts med "Där kräftorna sjunger" av Delia Owens, och jag kan förstå varför. Ensam tjej som klarar skivan på egen hand mot alla odds. Jag var inte så förtjust i "Kräftorna" heller, men den hade en sak - ett väldigt vackert språk med fantastiska naturskildringar. Det tyckte jag inte att "Dit floden för dig" hade.

Vi var rörande överens om att det här inte var något för oss. Högsta betyget blev 2/5 och jag gav 1,5/5. Medelbetyget hamnade på 1,8.

(Plejaderna om) "Senare" av Stephen King

Fast jag läste den på engelska, och då heter den "Later". Dessutom, som kanske anas av att jag satte Plejaderna inom parentes, så var jag inte med på träffen i söndags. Min mamma har spenderat några dagar på sjukhus och skrevs ut precis då - och jag prioriterade att hjälpa mamma med mediciner och annat. 
Jag vågar ändå gissa att de som dök upp (de var visst fyra av sex) hade det utomordentligt trevligt utan mig. Det fanns ju kattungar att gosa med. Mest synd om mig alltså, som missade kattungegos.

Bildkälla The StoryGraph

Jamie bor med sina mamma, som är förläggare, i New York. De har ett ganska bra liv tillsammans, och en stor hemlighet - Jamie kan se, och tala med, de döda. Vid några tillfällen har den förmågan varit till hjälp, för de döda kan inte ljuga. Men en dag försätter hans förmåga honom i fara, då en gammal vän till hans mamma, som är en skum polis, söker upp honom för att begära hans hjälp att lösa ett brott.

Det här är en ganska kort bok och den går fort att läsa. Även om det inte är en av Kings bästa böcker, så känns hans stil ändå igen. Kan dock inte hjälpas att det ändå känns lite stulet från "Sjätte sinnet", även om boken bjuder på helt andra twister än vad filmen gjorde. Sett ur ett barns perspektiv så är vissa av scenerna skräckscenarion, men för oss vuxna läsare känns det här mer som en spänningsroman än en skräckroman. Det finns dock vissa partier i boken i varje fall jag gärna hade varit utan. Det händer en grej i slutet av boken som inte tillför något alls till den övergripande berättelsen. Det känns mer som att det är med som något som ska chockera läsaren sådär på sluttampen. Jag tycker bara att det kändes snaskigt och onödigt, och tog bort något från berättelsen än vad det tillförde.

Det blev ganska höga betyg från Plejaderna den här gången. De flesta gav dem 3,5/5 i betyg. För mig som läste om den var det lite annorlunda. Jag tyckte inte riktigt att den höll för en omläsning, och den där grejen i slutet störde mig så pass mycket att jag valde att sänka mitt förra betyg, och den här gången gav den betyget 3/5. Plejadernas medelbetyg blev ändå 3,4/5.

Plejaderna om "Dorian Grays porträtt" av Oscar Wilde

I helgen som var befann jag mig för timmar på annan ort för en synnerligen underbar träff med bokcirkeln Plejaderna. Den här gången bjöds det på gofika, massa te och ett och annat glas portvin. Ovanpå det massor av skratt, allvar och prat om senaste bok. Tyvärr saknades två av deltagarna, det märks att det är sjuktider just nu.

Bildkälla Goodreads

När Dorian Gray får se porträttet av sig själv som hans vän Basil Hallward drabbas han av sin egen skönhet och utbrister i en önskan att han ska få vara ung för evigt och porträttet istället åldras i hans ställe. När han så märker förändringar i porträttet, men inga spår i sig själv för åren som passerar och synder som begås, blir han besatt av att hålla porträttet hemligt. Tills han en dag går för långt.

Det här var en omläsning för mig, och eftersom jag redan äger boken plockade jag helt enkelt ner den från bokhyllan. Slogs ganska tidigt av hur dåligt omslaget på mitt exemplar är, för Dorian beskrivs som guldlockig med vackra blå ögon - ganska långt från snubben på mitt omslag alltså. Nog om det.
Vad tyckte vi då? Det var en ganska blandad kompott. Vissa delar av boken är ganska långtråkiga, och rabbliga. Det händer inte mycket mer än att vi får interiörer beskrivna i detalj, och det är ju inte jättespännande läsning. En del språkbruk kändes också hyfsat föråldrat, och ibland behövdes en liten mental påminnelse om att boken skrevs i en annan tid där vissa nedsättande ord om andra människor än den vita mannen var betydligt mer vanliga. Och det visar väl på att vi har blivit bättre (även om vissa delar av världen (tittar på dig USA) snarare verkar backa än gå framåt) nu när vi hajar till som vi gjorde över de orden. Det märks att Oscar Wilde skrev mycket för scenen, för det är ganska detaljerade scenbeskrivningar, och handlingen utspelar sig i ett begränsat antal rum. Det känns som en teaterscen snarare än en film. Mycket av handlingen drivs också av dialoger, med vissa dialogfria handlingar som var bärande för att föra berättelsen framåt.
Vi funderade också över Lord Henrys roll, han som fick den ganska naive Dorian att bli fåfäng, uttrycka sin önskan, och därifrån bli alltmer syndig i sitt leverne. Om Dorian nu sålde sin själ, var det till Lord Henry han gjorde det? Tycker vi synd om Dorian? Nej. Han tycker synd om sig själv, men alla känslor han uttrycker är självcentrerade och alla handlingar han begår gör han för egen vinning, även när han försöker intala sig att han varit god för någon annans skull.
Är boken aktuell idag? Tydligen. Vi har influencervärlden, med alla sina filter, sälja onödiga (ibland direkt farliga) produkter allt längre ner i åldrarna, fillers och plastikkirurgi för att behålla sin ungdom och vara vackra. Hade den här boken skrivits idag hade Dorian sålt sin själ till en selfie eller liknande.
Jag tänker också på filmen "The substance" där man tar ett ämne för att undvika att åldras. Jag har inte sett den och kommer inte se den, för E har varnat mig för all body horror = sak jag inte riktigt pallar med. Så ämnet är ständigt aktuellt - jakten på den perfekta ytan. Ibland på bekostnad av själen.

Betygen varierade från 1 till 3. Plejadernas medelbetyg på "Dorian Grays porträtt" blev 2,2. Mitt betyg var 3/3.

Plejaderna om "Bröd och mjölk" av Karolina Ramqvist

Var sjätte söndag, give or take, är det träff med Plejaderna, och en sådan söndag var det i helgen. Hemma hos vår värdinna/bokväljare bjöds vi på massor av te, rostat bröd och en underbar liten dessert som en av hennes döttrar så vänligt gjort till oss. 
Självklart pratade vi om boken, men vi hann avhandla en hel massa annat också. Visst relaterat till boken, visst bara för att vi gillar att snicksnacka med varandra. Världens bästa bokcirkel är det vi har.

Bildkälla The StoryGraph

"Bröd och mjölk" handlar om en liten flickas uppväxt som författaren minns tillbaka på genom maten.  Mandarinerna, mormors risgrynspudding, rostat bröd och den perfekta måltiden hennes pappa lagade till henne. Hur ett fat med pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara själv hemma. Att schwarzwaldtårta var det första ordet.
Vad är ett beroende? Vem blev hon? Det är tankar som upptar hennes sinne, nu när hon sitter vid det ärvda matbordet och blickar tillbaka på sitt liv och all mat hon minns.

Det här är ovanligt för Plejaderna, för den här gången var det memoarer vi läste och inte, som vi brukar, en roman. Det är en självutlämnade bok, med ett vackert språk som är bra både på att förmedla bilder och känslor, men också smaker och dofter. På ett sätt känns den fiktionaliserad, men samtidigt lyser de egna upplevelserna igenom. Det förekommer inga namn i boken, vare sig på personer eller platser, och det är ett intressant berättargrepp. Gör det boken bättre? Nja.
Hela boken känns faktiskt lite ätstörd, och det är så stort fokus på mat att jag tror att det var någon maträtt med på varenda uppslag, vilket ibland kunde bli lite tjatigt. Så pass att jag vid ett tillfälle kände att jag absolut inte orkade med bokens jag och denna evinnerliga risgrynspudding, så jag gjorde annat än att läsa ett tag. Boken var dock inte värst svårläst, även om några av oss hade haft svårt att komma in i den. Däremot var den tjatig. Det kändes som att den ältade runt samma frågeställning om och om igen, och kändes mer som ett försök att förstå sitt eget beteende kring mat, sett genom kvinnorna i hennes liv, än något som skulle bli en bok. Det hade räckt gott och väl om den här boken varit en essä, kanske en att läsas för personer som jobbar med ätstörningar.
Det känns som ett viktigt ämne som är värt att belysas, men vi ställer oss frågande till om det var just så här det skulle ske. Ingen av oss tyckte att boken var bra, även om vi kände att den var välskriven och hade ett bra språk. För det var repetitivt, rent av tjatigt, och mycket av bokens innehåll ställer vi oss frågande till. Som till exempel varför det behöver påpekas att hennes ätstörning inte syns, för att hon är så smal. 

"Bröd och mjölk" fick låga betyg av oss, där det högsta betyget blev 2 och det lägsta 1. Jag gav den 1,75/5 i betyg, och Plejadernas medelbetyg blev 1,45/5. Inte cirkelsämsta, men inte långt ifrån. 

Plejaderna om "Matrix" av Lauren Groff

Det var inte helt lätt för mig att välja bok till senaste bokcirkelträffen, för jag hade mer än en jag tvekade mellan. Till slut föll valet på den jag tänkt på längst, så i söndags träffades vi för att prata om "Matrix" av Lauren Groff.
Eftersom det var ett tag sedan vi sågs hann vi också med en massa annat prat, om allt som hänt sedan sist. En mycket trevlig träff, precis som vanligt, med vänner, te och gofika med tiramisu och äppelkaka.

Bildkälla The StoryGraph

England under 1100-talet. Kungens oäkta dotter Marie de France anses för ful för att giftas bort, och skickas till ett kloster långt från hovet. På klostret lever nunnorna under fattiga förhållanden, och svälter i bristen på mat. Till en början är även Marie redo att dö, eller fly från klostret, men snart finner hon sig till rätta i sin nya roll. Som klostrets priorinna kan hon ändra förhållandena i kloster, och snart har hon skapat en fristad för sina nunnor, där hon tar tillvara på deras styrkor så att klostret kan blomstra. Skilda från män och deras influenser lever Marie och hennes kloster ett liv i lyx och lust.
Boken bygger på verklighetens Marie de France.

Om verklighetens Marie de France vet man just ingenting, men hon har lämnat efter sig dikter och översättningar av Aesops fabler. Hon räknas som en av medeltidens viktigaste författare, och man tror att hon kom från Frankrike och man tror att han hette Marie, men egentligen vet man inte det utan det är antaganden baserade på hennes texter. Troligen har hon inte ens varit i kloster, utan verkar ha varit en högt uppsatt adelsdam som var väl skolad. Men hur kul är det? Verkar Lauren Groff ha tänkt. 

Om jag hann ångra mitt val innan vi träffades? Ja. För det här visste jag redan från början av boken att den inte skulle uppskattas av alla. Å andra sidan är det just då vi kan ha våra bästa diskussioner, när vi försöker lista ut vad författaren egentligen ville med sin bok. Och "Matrix" bjöd på en massa frågor.
På sidan kan det kanske se ut som en bok om nunnor som isolerar sig från samhället i allmänhet och från män i synnerhet. Och sedan lever se ganska bekväma liv, dolda för omvärlden bakom sina murar (eller i sin labyrint) och fria att leva sina lev som de vill. Och så massor av sex - fast maskerat som att de balanserar sina inre vätskor. Som tur är är det inte bara jag som tröttnat på grafiska beskrivningar av sex, så gällande det kunde vi vara ganska nöjda, för det var inte ofta och det var beskrivet på ett ganska osexigt sätt. 
Att det bara är en massa kvinnor i boken gör att den blir lite spännande ur ett feministiskt perspektiv. Förutom vissa kungligheter tror vi inte att en enda man blir namngiven i boken, vilket gör att den inte klarar av ett omvänt Bechdel-test, och det är det inte ofta vi stöter på. Att Marie dessutom tar över plikterna som i vanliga fall faller på en präst gör även det boken spännande. Inte ens alla nunnor tycker det är en bra idé att utestänga prästerna från klostret, men Marie står på sig. Vi tror kanske inte att det kunde gå till så på riktigt, men det hade kunnat hända, och den här boken är ett tankeexperiment på det.
Marie får även uppenbarelser i den här boken, som ett sätt att driva handlingen framåt. Och den av oss deltagare som vuxit upp i en väldigt religiös familj, tyckte att de bitarna var riktigt obehagliga att läsa om. De beskrevs nämligen på ett sätt som påminde henne om den kristna skrämselpropaganda hon är uppväxt med, och de gjorde henne illa till mods. Vi andra kände inte så, men det kan vara värt att notera.

Det var inte helt lätt att komma in i texten, och vi var delade på var vi tyckte boken var som bäst - i början eller i slutet. Jag är team början, för först var jag riktigt nöjd med mitt val och tyckte att det här var ju alla tiders. Men det gick över, kan vi säga. 
Det kunde också vara svårt att hitta ställen att vila sig från texten på. Vissa kapitel var jättekorta, medan andra var väldigt långa, utan värst mycket pauser i texten.

Betygen blev blandade den här gången. Från 1 till 3,2. Medelbetyget från Plejaderna blev 2,4/5. Mitt betyg var 3/5.

Plejaderna om "Middagsmörker" av Charlotte Cederlund

I söndags var det dags för sista Plejadträffen innan sommaruppehållet. På grund av inlämning av doktorsavhandling och dubbelbokning, så var vi två kvinnor kort, men vi som sågs hade en väldigt trevlig stund tillsammans. Som vanligt. 

Bildkälla The StoryGraph

16-åriga Áili har precis blivit föräldralös, och nu tvingas hon flytta till en morfar hon aldrig har träffat, som bor i Idijärvi sameby. Áili vet ingenting om samerna och deras liv, och de första mötena blir en chock för henne. Hon känner sig som en främling, och välkomnas endast av några få i byn. Mystiska saker börjar hända i byn, och snart finner sig Áili vara indragen i en flerhundraårig konflikt, där Áilis nyväckta förmågor kan vara det enda som kan skydda de hon tycker om.

Det här är alltså Plejadernas tredje bok som utspelar sig bland samer för i år, men den här gången är den inte skriven av en same. Det är också en ungdomsbok, så det gäller att ta det i beaktande när vi bedömer en bok. 
Boken är lätt- och snabbläst, och det går fort att ta sig in i handlingen. Trots en del främmande ord och uttryck var den inte svår att komma in i, och det var inga svårigheter att hänga med i bokens skeenden. Det här är den första boken i en trilogi, och flera av deltagarna kunde tänka sig att läsa de andra delarna också, och rekommendera boken till ungdomar i sin omgivning.
Jag är inte en av de deltagarna. Faktiskt var jag ganska ensam om att tycka att den här boken var riktigt dålig. Den kändes inte som en ungdomsbok, utan en barnbok. Den kändes också som att den var skriven av en mycket ung person, kanske till och med så ung som bokens Áili. Den var också full med plotholes, brott i tidskontinuiteten, och väldigt underliga karaktärer. Jag hittade så många rip offs från Harry Potter, Star Wars och alla andra böcker, filmer och tv-serier om en chosen one som ska rädda allt och alla från det onda. Den här bokens ondning gör till och med en Palpatine och börjar skjuta blixtar med händerna. Jag vet inte hur ofta jag himlade med ögonen, men jag hann få lite ont i ögonen av det. Som tur var kunde jag läsa ut den ganska fort, men det här är årets sämsta bok. Hittills.

Plejadernas medelbetyg på "Middagsmörker" blev 2,96/5. Mitt betyg var 1/5, och det kan jag kanske tycka var lite väl generöst. Men det får vara så, jag har svårt att ge sämre betyg än 1.

(Plejaderna om) "Stöld" av Anne-Helén Laestadius

Senaste Plejadträffen var en av de där sällsynta som jag inte var med på. Prioriterade att spendera tid med Chilipojken innan han återvände till sin nya hemort, samt att jag var väldigt trött efter bröllopet dagen innan. Jag visste att jag troligen inte skulle kunna vara med på en träff i april, eftersom jag har haft mycket uppbokat på helgerna senaste tiden, och så blev det. Det viktigaste är ändå att värdinnan kan. Jag har ändå fått in alla betyg, eftersom det är jag som för bok över dem, så jag vet hur de ser ut i varje fall, även om jag inte vet vad som diskuterades. Jag antar att de hade det trevligt i varje fall, för det är det jämt när vi träffas. 

Bildkälla The StoryGraph

När Elsa är nio år skidar hon ensam ut till gärdet för att se renarna. Hon kommer då på en man med att döda hennes egen renkalv. Hon hotas och skräms till tystnad, och dödantet av renkalven blir bara ännu ett av alla nedlagda fall hos polisen.
Tio år senare älskar Elsa fortfarande allt med renarna, men som kvinna är det svårt att få delta i rendrivningen. Samtidigt har hon blivit alltmer medveten om det hat hon utsätts för bara för att hon är same. Alla fördomar, och folks illvilja mot samerna och deras renar. Hon vill ha till en förändring, men det är inte lätt när hennes handlingar hotar att göra dem illa som hon vill beskydda.

Boken innehåller ganska grafiska skildringar av djurplågeri, då tjuvjagade renar hetsas till döds på ett makabert vis. 
Annars var boken lättläst, och särskilt den inledande delen hade väldigt korta meningar. Så pass att jag kom på mig själv med att önska mig ett och annat kommatecken och lite mer komplexitet i texten. Det hade inte skadat om texten varit lite mindre drivande och istället bjudit in till att stanna upp och reflektera lite. För det här är en viktig berättelse, som förtjänar att reflekteras över. Jag vet själv en och annan person jag skulle vilja att den läste den här boken, just precis för att de har den jargongen mot samerna och renarna som framkommer här. Rent rasistisk, om jag ska vara ärlig. 
Jag älskade dock inte den här boken så mycket som jag hade hoppats på att jag skulle göra. Jag har velat läsa "Stöld" länge, men nu känner jag mig tveksam till om jag är sugen på att fortsätta läsa Sápmitrilogin. Kanske, kanske inte. Jag tyckte inte riktigt om karaktärerna i boken, och kunde till och med ha svårt att hålla isär dem. Jag tappade till och med greppet om Elsa en och annan gång. Boken tappade mig också på slutet. Jag hade gärna sett rättvisa skipas på ett annat sätt, men det kanske ligger alltför långt ifrån verkligheten. 

Mitt betyg på "Stöld" blev 3,5/5. Plejadernas medelbetyg hamnade på 3,7/5. Bra, men inte så fantastisk som jag hade hoppats på.

Plejaderna om "Uppdrag Hail Mary" av Andy Weir

Det blev en veckas försening på Plejadträffen, då vår värdinna tyvärr blev sjuk. Så kan det gå. Men i söndags samlades vi allihopa, åt gott, pratade om högt och lågt, gosade med kattunge och husets vuxna katter (värdinnan föder upp Neva masquerade).
Och så pratades det bok - så klart. För mig blev det en omläsning den här gången, då jag läste "Uppdrag Hail Mary" första gången sommaren 2022, och älskade den så mycket att den var en av det årets bästa böcker. Frågan är om den höll för en omläsning. 

Bildkälla The StoryGraph

Ryland Grace vaknar upp på en okänd plats utan några minnen alls - han minns inte ens sitt eget namn. Han förstår dock att han är vetenskapsman och befinner sig i rymden. Allteftersom hans minnen återkommer förstår han att han är ensam överlevare på ett uppdrag ut bland stjärnorna, för att försöka finna en lösning på det problem som hotar allt liv på Jorden. 

Vi var eniga i att den här boken var en bladvändare som sög in oss som läste. De som lyssnade fann sig sätta sig ner och lyssna intensivt, och inte pyssla med annat under tiden de lyssnade. Det var också en sådan där bok där det varit lätt att läsa bara lite till, och sedan upptäcka att klockan är alldeles för sent på natten för tockna stolleprov. Kort sagt - vi gillade.
Det kunde bli lite jobbigt ibland med alla vetenskapliga uträkningar och beskrivningar, men eftersom de egentligen inte var viktigare för handlingen än att etablera något, så gjorde det ingenting om vi inte riktigt förstår vad som skedde. Spoiler - det gjorde vi inte.
Det allra bästa med boken är dock de relationer Ryland Grace bygger upp under bokens gång. Arbetet med att försöka hitta lösningen på Jordens problem, varvas med återblickar i hans liv när minnena återvänder till honom. Alla är kanske inte hundra procent underbara, men de drivs alla mot samma mål, till vilket pris som helst.
Vi ställde oss också frågan om hur mänskligheten skulle bete sig om det scenario som utspelar sig i boken skulle bli verklighet. Vi hoppas så klart att mänskligheten skulle gå samman och försöka hjälpa varandra, men tyvärr är det svårt att tro att det skulle bli så. Se bara på hur världen ser ut idag. Skulle verkligen de som har dela med sig till de som inte har? Eller är var och en sig själv närmast? 

Som sagt var - den här gillade vi. Plejaderna säger bra, bra, bra! *jazzhänder*
Medelbetyget på "Uppdrag Hail Mary" blev 4,6/5, vilket betyder att den delar på topplatsen (med "Livet efter dig" av Jojo Moyes) bland våra utlästa böcker. Som lägst fick den 4/5, högst 5/5. En av de där femmorna stod jag för, för jo, boken håller för en omläsning. Det var precis lika spännande och mysigt den här gången.

"Plejaderna" om "Folk som sår i snö" av Tina Harnesk

I helgen var jag på årets första bokcirkel. Det bjussades på gofika och det pratades om det mesta. Men inte om bok. För det här var ett sådant där tillfälle där nästan ingen läst boken, så det lilla prat som blev om den var mest mellan mig och dagens värdinna som var de enda som läst ut boken. Annars var den delvis läst av de flesta, men inte riktigt så att det fanns diskussionsunderlag. Sådant tycker jag är lite tråkigt, och då hamnar Plejaderna inom " ", för jag kommer bara bjussa på mina egna tankar kring boken, då det var ungefär det som sades den här gången.

Bildkälla The StoryGraph

När Máriddja får veta att hon har cancer bestämmer hon sig raskt för att undvika all sorts behandling och dessutom undanhålla sanningen för maken Biera. Ingen annan ska lägga sig i hennes liv eller död. Den enda hon kan prata med är växeltelefonisten Siri, som finns i den moderna telefonapparaten maken släpat hem.
Kajs mamma har nyligen dött, och nu går flyttlasset mot Norrbotten. Ska hans sambo Mimmi våga ställa frågan hon bär på, och kommer den här nya platsen ge Kaj de svar han sökt om mamman och den hemlighet hon tog med sig till graven.

Det är två berättarlinjer i den här boken, och det är som läsare inte jättesvårt att lista ut hur det hör ihop. Däremot är det här en sådan där bok där det är underhållande att läsa om hur dessa linjer så småningom ska flätas samman. Jag skrattade flera gånger, grät en och annan tår.
Boken känns både lättillgänglig och lättläst. Den har ganska korta kapitel som bjuder på den där bara-lite-till-känslan, och det fina språket gör att läsandet bara rasslade på. Det tog inte många sittningar för mig att läsa ut den här boken.
Det är också väldigt intressant att få ett samiskt perspektiv, för en gångs skull. Författaren har själv samiskt ursprung, och har på så sätt förstahandsinformation att delge läsaren. Det finns sår i den här boken som är svårläkta, men under bokens gång kommer vi närmare en försoning. Det värmer. Jag tycker också om hur vikten av att få ha sitt eget namn kommer fram här. Försöken att sopa bort det samiska finns där, men också kampen för att få behålla det och särskilt den integritet som finns i att få äga sitt eget namn.

För första gången på mycket läge tycker jag väldigt mycket om en bokcirkelbok som jag inte själv har valt. Det här var verkligen en fullträff, och det är bra synd att inte fler av oss hade läst den, för jag ville verkligen få diskutera den. Nåja, det är som det är med den saken. I skrivande stund har den fått in fyra betyg och då blir medelbetyget 3,8/5.

Jag gav "Folk som sår i snö" 4/5 i betyg.

Plejaderna om "Väggen" av Marlen Haushofer

Äntligen! Efter ett par veckors försening på grund av dubbelbokning så kunde Plejaderna äntligen ses i söndags för att prata om senast utlästa bok. Som jag hade läst redan i oktober...
Massor av prat och skratt, gofika med morotskaka och pepparkaka, gjorde oss till en mycket nöjd bokcirkel när det var dags att vända hemåt igen.

Bildkälla The StoryGraph

En kvinna besöker sin kusins jaktstuga i bergen,men väljer att gå och lägga sig istället för att följa med dem till bykrogen. När hon vaknar nästa morgon är hon ensam, och vägen mot byn är spärrad av en osynlig vägg. På andra sidan väggen är alla hon ser,människor och djur, döda.
Tillbaka i stugan får hon sällskap av en hund,en katt och en ko, och med dem skapar hon en ny familj och försöker anpassa sig till det nya liv hon står inför.

Det händer verkligen inte mycket i den här boken. Det är många vardagliga bestyr för att få tag på mat och förbereda sig på den kommande vintern. Väldigt mycket antydningar om sådant som ska komma. Boken blir mycket väntan. Som läsare vet vi att något tragiskt kommer hända, men inte hur eller när.
Det finns mycket att tänka på här. Människans ensamhet och litenhet gentemot en främmande kraft. Vikten av att ta hand om naturen och oss själva. Boken blir lite av en Robinson Crouse, fast i alperna. Det är många tankar på överlevnad, men inte så mycket på att ta sig därifrån. Ganska snart ger hon upp försök att kartlägga väggen och den plats hon blivit fängslad på, och hon funderar bara korta ögonblick på olika sätt att ta sig därifrån. Vi undrar också vad det är för regler kring den här väggen. Den fångar djurliv, men verkar inte ha någon påverkan alls på väder, då det blåser och snöar och regnar utan några synbara hinder. På så sätt fallerar det lite.
Det finns saker att ta av och fundera vidare på själv, och språket i boken är väldigt vackert. Vi får däremot inga svar, och några filosofiska funderingar verkar vår huvudkaraktär inte mäkta med. Efter att väggen konstaterats vara där, accepterar hon son nya verklighet väldigt snabbt. En riktig introvert, som klara sig bra själv i skogen med hunden Lo och kossan Bella.

Betygen blev lite spridda den här gången. Majoriteten av oss gav "Väggen" 2/5 i betyg, värdinnan toppade med en 4:a, och jag - som tyckte den var så långtråkig att jag stundtals blev arg på den, gav den 1,5. Plejadernas medelbetyg blev 2,3/5.