"Bygone badass broads" av Mackenzi Lee

En välbehövlig semestervecka där jag varit i det närmaste utslagen av värmebölja. Jaghar knappt ens orkat läsa, och då vet man att det är illa.
Jag valde efter mycket om och men att inte läsa nästa bok-val till Plejaderna, för min mentala hälsas skull, men på den tiden jag trodde att jag skulle läsa den hade jag bestämt mig för att lyssna. Eftersom jag inte vill använda mobilen (som jag hade lyssnat via) när jag går och lägger mig tänkte jag mig en annan bok som nattygsbok, och då föll valet på en omläsning av "Bygone badass broads" av Mackenzi Lee.

Bildkälla The StoryGraph

Eftersom det är en omläsning så visste jag vad jag skulle få, 52 berättelser om lika många kvinnor (eller ibland fler) som borde ha en plats i historieböckerna, men som ofta förbisetts. Antingen för att de tystats, fått sina idéer stulna eller  gjort sina bedrifter i skymundan.  
Vissa av de här kvinnoporträtten är mer spännande än andra, och jag hade gärna sett ytterligare fördjupning om flera om dem. I det här formatet blir det en kort och övergripande berättelse om dessa 52  kvinnor, och ibland vill man ha mer.
Det är kort och medryckande berättat av anledningen att Mackenzi Lee först skrev de här berättelserna som en återkommande grej på sitt Twitter-konto (långt innan det blev "X"), och där gällde det att skriva kort och medryckande för publikens skull. Så det här kan nästan ses som utökade Twitter-inlägg.
Boken gavs också ut på svenska under titeln "Banbrytande badass-brudar", där den fortfarande finns att tillgå som e-bok.

Mitt betyg fick vara kvar, 4/5.

"Självbetraktelser" av Marcus Aurelius

Februaris månadsbok blev klassisk filosofi. Jag har sett mer än en kille som anser att Marcus Aurelius "Självbetraktelser" är den viktigaste boken de har läst och att den förändrat deras liv. Ska se om den här tanten håller med, tänkte jag.

Bildkälla The StoryGraph

Marcus Aurelius levde mellan år 121 och 180, och blev 161 kejsare över Rom, tillsammans med sin adoptivbror Lucius. Han började skriva ner sina betraktelser över livet under en period när han levde under belägring, omkring år 170. Därmed sagt är det här en klassiker bland klassiker, och även om det kanske inte var meningen att hans ord skulle läsas av andra, så har den alltså lästs och hyllats i nästan 2000 år. Inte illa för det här svamlet.
Missförstå mig rätt - det finns säkert jättemycket att hämta ur den här texten om man är lagd åt hållet att man vill tänka djupa tankar, eller i varje fall det man tror att andra anser vara djupa tankar. Men det är liksom ingenting nytt. Nu är ju frågan om det var "Självbetraktelser" som var uppkomsten till alla de levnadsvisdomar som folk spottar ur sig än idag, eller om det bara var så att han samlade dem här. För i mycket känns "Självbetraktelser" som en citatbok, där han citerar sina egna läromästare och äldre filosofer. Det känns mer som att han förmedlar andras visdom än kommer med något nytt. Eller som jag läste en recension på Goodreads, det är lite som att han säger till sig själv att skärpa till sig i 12 kapitel. För det här är minst sagt repetitivt.

Tänk på döden.
Ditt liv är kort i hela tidsrymden.
Om någon är dum mot dig ska du rätta dem - om du kan göra det snällt.
Annars är det kanske mest ditt problem om du tog illa vid dig.

Första gången kanske det var lite intressant, men att läsa ungefär samma sak om och om igen, med lite olika ord, blev tröttande till slut. Ja, jag zonade ut flera gånger, men struntade i det för det kändes inte som att jag missade ett dugg eftersom jag redan hade läst det.
Bara för att texten inte gav mig något betyder inte det att jag inte förstår att den kan ge andra massor av insikter. Jag har kanske bara levt för länge för at tycka att det det här känns nytt, för jag har redan hört det hela livet. Hade jag läst den när jag var yngre hade jag säkert tyckt bättre om den. Om man bortser från den ofräscha kvinnosynen som tittar fram då och då.
 

"Självbetraktelser" får 3/5 i betyg av mig, mest för att det ändå var kul att läsa en riktigt gammal klassiker.

"Jag är glad att mamma dog" av Jennette McCurdy

Eftersom det är väldigt lätt att påverkas av amerikansk media, och jag dessutom har ett barn i ålder för Nickelodeon-serien "iCarly" så visste jag såklart om seriens existens, även om sagda barn inte tittade på den. Hade vi ens Nickelodeon? Jag tror inte det. Hur som, jag hade en vag aning om serien, och visste lite i bakhuvudet sådär att det var en blond tjej med. Att hon hette Jennette McCurdy visste jag dock inte, förrän hennes bok med den ganska provokativa titeln "Jag är glas att mamma dog" slog ner som en bomb för några år sedan, och återigen kastade ljus på villkoren för barnsskådespelare. Hur frivilligt är det egentligen?

Bildkälla The StoryGraph

Jennette är bara 6 år gammal när hennes mamma föreslår att Jennette ska bli skådespelerska. Eftersom Jennette alltid gör sitt yttersta för att göra mamman nöjd, går hon såklart även med på det, trots att hon kanske inte egentligen vill. Det visar sig snart att Jennette har fallenhet för att lära sig repliker och ta regi, redan i ung ålder,och rollerna börjar trilla in. När hon senare får rollen som Sam i Nickelodeon-serien "iCarly" borde lyckan vara gjord, men i Jennettes fall är det här bara början på en ny sorts bekymmer.
Jennettes mamma har länge haft hushållet i ett järngrepp, där alla gör sitt yttersta för att göra mamman nöjd. Hon har ju trots allt överlevt en svår cancer, så vad gör det att de sover på hopvikbara mattor i vardagsrummet för att alla andra rum är belamrade med mammans minnessaker? Det är mammans humör som styr familjen, och mest av allt styr hon över Jennette. De är ju trots allt mer än bara mor och dotter - de är bästa vänner också.

Boken är rappt skriven, och när jag väl satte mig ner och läste gick det mycket fort. Det är många kapitel som är ganska korta, och det är lätt att läsa ett kapitel extra, eller flera. Det finns ganska ofta en humoristisk ton i boken, som annars är väldigt tung i sitt ämne. Det är svårt att läsa om hur Jennette blir utsatt för mammans alla påtryckningar. Hur hon får uthärda invasiva fysiska undersökningar, och när hon försöker frigöra sig får utstå mammans hotfulla glåpord. Jennettes överlevnadsstrategier leder till svåra ätstörningar och missbruk, och det tar lång tid innan hon kan börja läsa.
Jag blev väldigt gripen av Jennettes berättelse, och jag är glad att hon skrev den här boken så att vi kan få ett perspektiv från en barnskådespelare som inte är superkäck och rosenskimrande. För hur mycket har egentligen en sexåring att säga till om när hon har en manipulativ mamma som styr över både hennes kropp och hennes vilja? "Jennette vill det här" säger hon, medan Jennette redan tidigt tvivlar på om hon verkligen gör det. Är det det här hon vill ha. Det tar lång tid för henne att komma till rätta med sig själv, och det är inte så lätt att komma till rätta kring de komplicerade känslor hon har kring sin döda mamma. När boken tar slut är även jag glad att Jennettes mamma är död, så att hennes läkning kunde få börja. 

Betyget på "Jag är glad att mamma dog" blev 3/5. 

"Räv och jag: En ovanlig vänskap" av Catherine Raven

Sista boken att läsas ut 2024 var en memoarbok om en kvinna som bor i ett ensligt beläget hus, som blir kompis med en räv. Och eftersom jag gillar rävar ville jag så klart läsa en bok som skulle handla om just en räv.

Bildkälla StoryGraph

Catherine Raven har varit ensam sedan hon var 15 år. Hon bor i ett ensligt beläget hus i Montana, och pratar bara med andra när hon undervisar, då hon hellre ger sig hän åt naturen.
En dag märker hon att en räv som bor i närheten av henne kommer till hennes hus vid samma tid varje dag. De börjar en rutin.Hon läser för honom, de samtalar som bara människa och räv kan, och efter en stund ger sig räven av. Catherine inser snart att hon har blivit vän med en räv.

Oj vad jag har googlar olika amerikanska djur, fåglar och växter under läsningens gång. Även om räven är viktig för berättelsen så är det inte om honom boken handlar mest. Det är snarare än hyllning till naturen, en insikt om sig själv, och en vädjan om att vara försiktig med det vi har. Det varvas fakta och historia om växter och djur, med utdrag och funderingar kring de böcker Catherine läser. Det blir mycket "Moby Dick", "Frankenstein" och "Den lille prinsen".
Det kommer en hel del klokskap mellan den här bokens pärmar, och jag hade ett och annat aha-ögonblick. Men boken håller också ett hyfsat långsamt tempo, och ibland tycker jag att den rentutav blir lite tråkig. Jag funderade till och med på att lägga den åt sidan för ett tag, men sedan blev jag så där envis som jag kan bli ibland.

Jag gav "Räv och jag" betyget 3,5/5.

"Jävla karlar" av Andrev Walden

Häromdagen delades Augustpriset ut, och det priset vann dagens bloggämne förra året. En debutroman som är ett skönlitterärt verk och memoarer mixat till ett. I varje fall hoppas jag att allt i den här boken inte skett i verkligheten.

Bildkälla The StoryGraph

En dag får sjuårige Andrev veta att pappa inte är hans pappa - hans pappa är indian. Nu följer sju år där Andrev har sju olika pappor, som i män han undrar om han ska kalla dem pappa. Men det är inte bara papporna som händer i Andrevs liv, utan relationerna med syskonen och vännerna. Resor, sommarjobb och tjejer. En uppväxt, helt enkelt.

En lätt- och snabbläst bok, med korta bläddervänliga kapitel. Ofta väldigt roligt, och jag skrattade högt flera gånger. Men det är samtidigt ganska vemodigt och sorgligt, och jag hoppas som sagt att vissa händelser i den här boken är hittepå och inte minnen. Tyvärr tror jag dock att boken är mer sanningsenlig än inte, i dessa fall. Ändå känns texten inte så utlämnande. Vi får vissa adresser, men väldigt få namn eller andra utmärkande drag. 
Boken är indelad i sju delar, en för varje pappa, och de kallas saker som Växtmagikern, Tjuven, Indianen och Konstnären. Beroende på hur länge mamman stod ut med dem, och hur minnesvärda de var, är delarna i varierande omfång. Med tanke på att han mamma verkar ha haft mer än lovligt stor otur i valet av män i sitt liv, är det väl tur att kärleken till mamman (och syskonen) lyser igenom och vi får veta att relationen är god än i denna dag. Det kunda ha blivit så annorlunda. Starkt också att berätta om ganska tragiska händelser med så stor humor och ömsinthet.

Jag tyckte alltså mycket om den här boken, och gav "Jävla karlar" betyget 4/5.

Plejaderna om "Bröd och mjölk" av Karolina Ramqvist

Var sjätte söndag, give or take, är det träff med Plejaderna, och en sådan söndag var det i helgen. Hemma hos vår värdinna/bokväljare bjöds vi på massor av te, rostat bröd och en underbar liten dessert som en av hennes döttrar så vänligt gjort till oss. 
Självklart pratade vi om boken, men vi hann avhandla en hel massa annat också. Visst relaterat till boken, visst bara för att vi gillar att snicksnacka med varandra. Världens bästa bokcirkel är det vi har.

Bildkälla The StoryGraph

"Bröd och mjölk" handlar om en liten flickas uppväxt som författaren minns tillbaka på genom maten.  Mandarinerna, mormors risgrynspudding, rostat bröd och den perfekta måltiden hennes pappa lagade till henne. Hur ett fat med pannkakor på diskbänken betydde att hon skulle vara själv hemma. Att schwarzwaldtårta var det första ordet.
Vad är ett beroende? Vem blev hon? Det är tankar som upptar hennes sinne, nu när hon sitter vid det ärvda matbordet och blickar tillbaka på sitt liv och all mat hon minns.

Det här är ovanligt för Plejaderna, för den här gången var det memoarer vi läste och inte, som vi brukar, en roman. Det är en självutlämnade bok, med ett vackert språk som är bra både på att förmedla bilder och känslor, men också smaker och dofter. På ett sätt känns den fiktionaliserad, men samtidigt lyser de egna upplevelserna igenom. Det förekommer inga namn i boken, vare sig på personer eller platser, och det är ett intressant berättargrepp. Gör det boken bättre? Nja.
Hela boken känns faktiskt lite ätstörd, och det är så stort fokus på mat att jag tror att det var någon maträtt med på varenda uppslag, vilket ibland kunde bli lite tjatigt. Så pass att jag vid ett tillfälle kände att jag absolut inte orkade med bokens jag och denna evinnerliga risgrynspudding, så jag gjorde annat än att läsa ett tag. Boken var dock inte värst svårläst, även om några av oss hade haft svårt att komma in i den. Däremot var den tjatig. Det kändes som att den ältade runt samma frågeställning om och om igen, och kändes mer som ett försök att förstå sitt eget beteende kring mat, sett genom kvinnorna i hennes liv, än något som skulle bli en bok. Det hade räckt gott och väl om den här boken varit en essä, kanske en att läsas för personer som jobbar med ätstörningar.
Det känns som ett viktigt ämne som är värt att belysas, men vi ställer oss frågande till om det var just så här det skulle ske. Ingen av oss tyckte att boken var bra, även om vi kände att den var välskriven och hade ett bra språk. För det var repetitivt, rent av tjatigt, och mycket av bokens innehåll ställer vi oss frågande till. Som till exempel varför det behöver påpekas att hennes ätstörning inte syns, för att hon är så smal. 

"Bröd och mjölk" fick låga betyg av oss, där det högsta betyget blev 2 och det lägsta 1. Jag gav den 1,75/5 i betyg, och Plejadernas medelbetyg blev 1,45/5. Inte cirkelsämsta, men inte långt ifrån. 

"Synth-Kids!" av Tomas Z Westberg

Det kan kanske anses vara lite konstigt att jag som svensk väljer att läsa en bok om en svensk subkultur som finns utgiven på svenska - på engelska. Men det var inte jag som valde det så, utan älskade maken, vars bok "Synth-Kids!" är. Den var tydligen svår att hitta på svenska i sin helhet, samt att han tyckte att det var roligare att beställa boken direkt från författaren. Han fick en snajsig pin på köpet också!

Bildkälla Goodreads

År 1985 är Tomas 13 år och söker sin egen identitet. Han fastnar för den nya elektroniska musiken som spelas på radio, och blir en synthare.
Tillsammans med bästa vännen Gunnarsson och flickvännen Emma dras han djupt in i en subkultur som kommer påverka resten av hans liv.

"Synth-Kids!" är den engelskspråkiga utgåvan av Westbergs båda serieromaner "Synthare!" och "Extrem!". Första boken/delen handlar om högstadietiden, och den andra delen om gymnasiet upp i vuxen ålder. Hur han trevande hittar sin egen identitet med musikens hjälp, och växer upp till en ung man med ett brett kontaktnät inom hela den svenska subkultur som det var/är att vara synthare.
Bilderna är lätta att få grepp om, och passar stilen väldigt bra. Det är inte svårt alls att hänga med vare sig i handlingen eller musiken. Boken är också full med bilder och foton från dådet begav sig, och det finns spellistor till de båda delarna med den musik som hela tiden går som en röd tråd genom romanen.
För mig som aldrig var helt inne i synthsubkulturen, men ändå hade starka band till folk som var det, är igenkänningen hög.Dessutom är författaren nästan lika gammal som mig, så mycket känns igen från hur en ens hittade ny musik och nya vänner. Det var så det var att vara tonåring/ung vuxen på 1980-talet. 
Kanske är "Synth-Kids" mest till för den som var med i svängen, men även för mig som aldrig helhjärtat var det fanns det alltså mycket att hämta. Fast! Örebro är faktiskt inte en "small Swedish village". Var inte då, är inte nu. Faktiskt ganska stor,med svenska mått mätt. Men är en stockholmare så är en...

Mitt betyg på "Synth-Kids!" blev 4/5.

"Challenge accepted!" av Celeste Barber

Ett av mina favoritkonton att följa på Instagram är Celeste Barbers. Hon har gjort sig känd genom att publicera bilder på sig själv där hon gör egna fotoversioner av kändisars bilder. Ni vet, sådana där som är retuscherade, redigerade, ljussatta på smickrande vis och mer eller mindre visar upp en fantasiversion av en människa. Det där tar Celeste Barber ner på jorden några snäpp, och resultatet blir roligt, men också tänkvärt.
Hon är skådespelerska i grunden,med en passion för komedi, och det märks i hennes arbete. Och så skriver hon böcker också. Mest för barn, men för några år sedan kom hon ut med en memoar. Med den lättuggade titeln "Challence accepted! 253 steps to becoming an anti-it girl". Som jag nyligen läst ut.

Bildkälla Goodreads

Det är en memoar, men den följer ingen rak tidslinje. Det är olika nerslag i hennes liv, skeenden och personer hon berättar mer om. Som sin familj, sina vänner, sin man #hothusband. Men också om att föda barn, förlora vänner, vara mobbad, öppen hjärtkirurgi, att halka in i kändisskapet på ett bananskal, #metoo, vin, och en massa annat. 
Det är så klart roligt,och även allvarliga ämnen berättas med stor humor, men så roligt att jag skrattade högt hade jag bar en gång - i bokens inledning. Och så funderade jag på om hon kanske dricker lite väl mycket vin...
Boken är läsvärd, men kanske mest av allt för oss som redan följer henne på Instagram och har en idé om vem hon är. Frågan är om det blir så värst intressant annars.

"Challenge accepted!" fick ett udda betyg för att komma från mig. 3,75/5.

"Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" av Haruki Murakami

Sista månadsboken 2022 blev en av samma författare som fick inleda året. Haruki Murakami har skrivit både "Underground", som jag läste i januari, och decembers bok "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning".

Bildkälla Goodreads

När Haruki Murakami bestämde sig för att satsa helhjärtat på skrivandet sålde han sin jazzbar - och började löpträna. Ett år senare sprang han ensam den klassiska sträckan mellan Aten och Maraton. 

Boken innehåller en samling texter, mer essäer än något annat, som alla har löpningen som knutpunkt. Annars är det här inte alls en bok enbart för den som löper, som jag hade blivit lurad att tro. Jag hade hört att boken mest handlande om olika lopp han sprungit genom åren. Och jovisst, mycket handlar både om lopp och träning inför lopp, men kring dessa lopp hinner han tänka mycket på sitt liv i stort också. Det är inte en djuplodande memoarbok, där vi får grotta ner oss i hans privatliv, det månar han alltför mycket om, men det är en bok om hans liv och hans författarskap som löpningen är en stor del av.
Eftersom boken innehåller en massa träning inför lopp, så är det nästan oundvikligt att det talas om kropp, och där kan jag tycka boken är lite sunkig ibland. Det där smalidealet som verkar grassera i vissa delar av Asien lyser igenom på ett sätt som känns lite ofräscht. Det blir snudd på bodyshaming ibland, och om sådant tycker vi inte i det här huset.
I övrigt var det här en utmärkt liten bok. Snabbläst och lättläst, och det kändes ofta för lite att läsa mitt fåtal sidor om dagen. Så höll jag mig inte alltid till det heller, och läste sålunda ut boken en dryg vecka i förväg.

Mitt betyg på "Vad jag pratar om när jag pratar om löpning" blev 4/5.

"Kejsarbiografier" av Suetonius

Junis månadsbok är inte ny. Den har stått oläst i min bokhylla i 20+ år, för ibland är visst inte älskade maken så intresserad som jag trott. Den är dessutom skriven för hyfsat länge sedan. Inget exakt utgivningsdatum finns, men Suetonius levde ungefär mellan år 75 - 140  e.Kr. Redan när boken skrevs så var den historia, men ganska färsk sådan, vilket gav den här boken ett väldigt intressant perspektiv.

Bildkälla Goodreads

Precis som titeln säger så är det här en samling biografier av 12 av Roms kejsare. Vi börjar med Julius Caesar, som levde år 100 - 44 f.Kr, och avslutar med Domitianus som levde 51 - 96 e.Kr.Däremellan 10 till, bland annat Nero, Claudius, Augustus, Caligula och Tiberius. 
Det här var en intressant tid att få läsa om, som att det nyligen hänt. Kristendomen kom så smått (och kallas för en farlig sekt, gissa hur mycket jag håller med), det skedde stora historiska händelser som här bara var några decennier gamla. Vesuvius utbrott som begravde Pompeji och Herculanum, uppförandet av tempel och amfiteatrar som går att se än idag. Ett avsiktligt uppeldande av Rom (tack där, Nero), och så klart en hel massa väldigt sägenomsusade kärlekshistorier och kejsarmord. Det är mord på konkurrenter hit och dit, gladiatorspel, konstiga nycker och böjelser, krig, komplotter, politiskt rävspel och tre kejsare på ett år. Var någon av dem värst omtyckt? Nja.
Plus i kanten för att vi ofta får en beskrivning av hur de såg ut. Alltid lite spännande, när en blivit så vad vid alla dessa byster med lagerkrans, att få veta att de hade spinkiga ben, kulmage, var flintis (salve calvaster!), hade bölder och utväxter, eller rentav var ganska fagra att se på.
Boken avslutas med en kort redogörelse för Roms historia, för romarriket fanns både före och efter de här 12 kejsarna. 
Den har så klart en inledning också, dels ett förord om boken i sig, men också ett om latin, det språk från vilket boken är översatt. Och latin är icke ett lätt språk, det minns jag allt från mina tre år med latin på gymnasiet. Bland annat finns det inga bra ord för att uttrycka känslor på latin, vilket ofta gör att latinska texter har en känsla av likgiltighet över sig. Ingen bestörtning, inget swoon. Det gör också att det kan känns som att boken bara räknar upp saker och händelser, och det kan i vissa fall vara ganska trist att läsa när det blir för mycket av den varan. Men det går.
Inför varje biografi får vi en liten snabb sammanfattning av kejsaren vi snart ska få läsa om, samt att vi här får veta när han levde och under vilka år han var kejsare. Sedan kommer Suetonius text, uppdelad i flera kortare kapitel.
Boken innehåller rikligt med fotnötter, och även en ordlista, som alla finns att hitta i slutet av boken, tillsammans med stamtavlor och kartor.

Det här var möjligen inte en bladvändare, utan bitvis var det mördande tråkigt. Däremot gillade jag perspektivet så pass mycket, och tyckte att det var så pass intressant, att jag ändå gav "Kejsarbiografier" betyget 4/5.

"Seriemördare. Världens värsta brottslingar berättar" av Christopher Berry-Dee

Månadsboken i maj lyckades jag läsa ut i förväg med en hel vecka. På grund av min fascination för  true crime i allmänhet och seriemördare i synnerhet så blev det just en true crime-bok om seriemördare. Jag hittade den på bokrean och klickade hem den just i syfte att ha den som månadsbok, att det blev just i maj var mer av en slump. 
"Seriemördare. Världens värsta brottslingar berättar" är baserad på intervjuer bokens författare gjort med de brottslingar som finns presenterade här. Vissa öga mot öga, vissa genom brev eller telefonsamtal.

Bildkälla Goodreads

Per definition är en seriemördare någon som begår ett minimum av tre mord vid skilda tillfällen, oftast för att uppnå någon typ av psykologisk tillfredsställelse. Det gör att den här bokens nio dömda mördare inte alltid är just seriemördare.
Bland annat finns här med ett massmord, där förvisso 6 personer blev mördade, men det var en hel familj som sköts till döds under loppet av några minuter. Ronald DeFeo Jr var inte någon mysig kille när han mördade hela sin familj, men någon seriemördare var han inte. De här morden ligger till grund för Amityville-myten, så det är ju intressant på grund av det. Men inte seriemord, alltså.
Överlag känns bokens titel som böckernas motsvarighet till en click bait-video på YouTube. Det är inga samtal. Möjligen några få korta citat som förmedlats till bokens författare, men kapitlen består mest av en redogörelse för mördarens liv och de brott de begått, i flera fall ganska grafiskt. I några fall görs ett försök att reda ut vad som kan ha varit den drivande kraften i mördarens gärningar. Psykologisk eller fysisk sjukdom, uppväxt, med mera. Men några direkta samtal med mördaren tycker jag inte att vi får. Det framkommer inte vad som sagts till författaren direkt, och vad han helt enkelt läst sig till i pressklipp och annat. "Världens värsta brottslingar berättar" med en nypa salt, alltså.

Mitt betyg på "Seriemördare. Världens värsta brottslingar berättar" blev 2,5/5. Kändes mest som att läsa ett flertal Wikipediaartiklar.

"Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden" av Maggie O'Farrell

I somras läste jag "Hamnet" av Maggie O'Farrell och tyckte så pass bra om den att jag ville läsa mer av henne. Att nästa bok av henne skulle bli en sorts memoarer var kanske inte planerat som så, men jag är nöjd med mitt val och jag vill fortfarande läsa fler av hennes böcker.

Bildkälla Goodreads

Ett antal möten med döden. Vissa ögonblicksverk, andra allvarliga tillbud. Vad skulle du göra om en främling väntade på dig på en enslig skogsstig? Om du hoppade i havet vid fel tillfälle? Blev allvarligt sjuk? 
En personlig berättelse om ett liv, sett från sjutton tillfällen när ett liv lika gärna kunde ha släckts.

Det här var så pass rörande. Jag blev fullständigt gripen av Maggie O'Farrells berättelse om sitt liv, och utgångspunkten hon valt för att berätta om det - med döden ständigt närvarande.
Boken är uppdelad i sjutton kapitel som alla berör ett tillfälle när livet kunde ha tagit slut. Allt från sjukdomar, till olyckor, till överfall eller skrämmande ögonblick som inte hände bara av en slump. De utspelar sig inte i kronologisk ordning, men den ordning vi får känns ändå perfekt. För de kan vara påminnelser om skeenden senare i livet, bland annat. Det går säkert att läsa varje kapitel för sig, för de känns som små noveller, och i vilken ordning en nu vill, men jag skulle rekommendera att läsa dem i vald ordning. Och vill du läsa bara en bra och lättläst memoarbok, så rekommenderar jag den än mer.
För det är lättläst, trots ett ämne som kanske ibland kan kännas tungt. För samtidigt som döden är närvarande hela tiden, så är boken samtidigt en hyllning till livet.
Vissa av berättelserna är ganska korta, andra får blomma ut och berätta en annan historia i historien, och det är det som gör den här boken till en så fin berättelse. Jag gissar också att jag kan ha hjälp av att ha läst den här boken, när jag nu fortsätter utforska Maggie O'Farrells författarskap.

Mitt betyg på "Jag är, jag är, jag är: Ett hjärtslag från döden" blev 4/5.

"Onaturlig död" av Richard Shepherd

I juli månad har jag haft sällskap av en memoarbok skriven av en rättsläkare. Hela titeln lyder "Onaturlig död: Liv och död - en rättsläkares memoarer" och det sammanfattar hela boken alldeles förträffligt bra.

Bildkälla Goodreads

Redan som barn bestämmer sig Richard Shepherd för att bli rättsläkare, detta efter att ha fascinerats av en lärobok i ämnet. 
Efter utbildningen får han anställning i London, och kommer så småningom att agera sakkunnig i många stora fall - Dianas död, 9/11, bombningarna på Bali och mycket mer. Med närmare 23000 obduktioner på meritlistan, har han varit med och hittat dödsorsaker som kanske inte är vad den verkar vara vid en första anblick. Oavsett om det gäller en olycka, en naturkatastrof, självmord, mord eller ett naturlig dödsfall letar Shepherd sig fram till sanningen.

Det här var en väldigt välskriven och bitvis spännande bok. Självklart kan det bli lite grafiskt ibland, och alla bitar av boken är inte trevliga att läsa. Bland annat har jag undvikit att läsa den samtidigt som jag äter något.
Men mest är det intressant. Jag känner att jag har lärt mig något efter att ha läst ut boken, fått en annan sorts förståelse kring döden och mekaniken kring denna. 
Boken är skriven som en del av ett terapiarbete, då Richard Shepherd drabbades av posttraumatisk stress på grund av allt han bevittnat i sitt yrkesutförande, och det har känts bra att även få se den sidan av yrket, att det bitvis kan vara väldigt jobbigt och mentalt påfrestande. 
Jag har även uppskattat att boken inte bara handlar om obduktioner och döda kroppar, utan varit väl förankrad i hans privatliv. Svårigheten i att hålla ett äktenskap levande med en karriär med skiftande arbetstider och små barn. Och det har även varit roligt att följa hans barn och deras yrkesval i vuxen ålder. 

Mitt betyg på "Onaturlig död" blev 4/5.

"The autobiography of Jack the Ripper" av James Carnac

Innehavaren av ett museum för leksaker och memorabilia från radio och tv, tillfrågades om han ville köpa kvarlåtenskapen från Sydney George Hulme Beaman, skaparen av Larry the lamb och hans vänner - något som säger mig som svensk absolut ingenting. Bland dessa papper hittades ett manuskript skrivet av en James Carnac, och vid läsning framkommer det att detta skulle vara skrivet av Jack the Ripper himself. Som en bekännelse/memoar eller bara allmänt för att häckla poliskåren som aldrig fått fast honom. Manuset dateras till skiftet mellan 1920- 1930-talet, och så här långt stämmer det.
Manuset hittades på det sätt som beskrivs, som författare står James Carnac och det framstår som en memoar från en av världens mest mytomspunna seriemördare. Huruvida det är sant är upp till dig som läsare.

Bildkälla Goodreads

James Carnac växer upp i London. Hans pappa är läkare, men eftersom han har problem med rikligt intagande av alkoholhaltiga drycker, är inte hans yrke någon blomstrande affärsverksamhet. James Carnac blr föräldralös vid snart fyllda arton år, och flyttar in hos sin ingifta morbror. När James drabbas av mordlust väljer han att lämna morbroderns hem. Han lyckas hålla band på sin blodslust ända till 1888, då han beger sig till Whitechapel och under loppet av några månader begår en rad mord. 

För att vara en roman är den här boken helt okej. Jag tror alltså inte för fem öre att det verkligen är Jack the Ripper som skrivit den här boken. Jag var skeptisk redan från start, men sättet den är skriven på ökade mina misstankar om att det här var fiktion förklädd till sanning. Den stora frågan är vem som egentligen skrev den. Någon James Carnac har nämligen inte gått att finna, så gissningsvis är namnet en pseudonym. Frågan är för vem. Jag gissar på Sydney George Hulme Beaman eller någon kompis till honom. Varför skulle manuskriptet annars finnas bland hans papper?
Redan i förordet säger Carnac att memoarer ofta är så tråkiga eftersom det så sällan händer något spännande i en människas liv. När det skrivs så misstänker jag att det här är ett sätt att försöka göra sin egen text intressant. Stilen är också den från en roman. Det är ganska många dialoger för att utspela sig 40 eller fler år tidigare, men det förklarar han med att han stundtals minns det som hände som om det hänt alldeles nyss. Jo tjena. Till och med hans offer minns han vad de gjorde och sade precis innan han mördade dem - ofta på bred cockneydialekt. Också jo tjena.
Han beskriver mycket som någon som inte alls har förstahandsinformation. Att inga detaljer kring själva gärningen finns med, förklaras av att Carnacs testamentsexekutor skulle ha tagit bort viss text som ansågs alltför stötande. Varför är det då inga luckor i berättelsen, inga konstiga gap i tidslinjen eller saknade sidor?

Nope. Ingenting kan få mig att tro att det här är en sann redovisning av Jack the Rippers liv (komplett med ett motiv av att vara "född med blodslust" då han härstammar från en lång rad av franska bödlar!).
Som roman har den dock sina poänger. Deckargenren är egentligen ganska ny, men hade under den period som det här manuset skrevs, en stark period där många berömda författare kom fram, bland annat Agatha Christie. Vanligt förekommande var i dessa romaner en gärningsman som drevs av svartsjuka, makt- eller pengabegär, eller som bara helt enkelt var spritt språngande galen. Carnacs gärningsman råkar bara tycka att det vore kul att skära halsen av någon. Att skriva en roman utifrån gärningsmannens perspektiv och gå in i hens tankesätt, var också väldigt ovanligt på den tiden, så på så sätt kan den ses som något banbrytande. Så där så att det kanske var synd att den blev bortglömd i en låda på någons vind i 60 år. 

Jag tror alltså inte att det var Jack the Ripper som skrev det här. Jag kan så klart ha fel. Men som kriminalroman skriven när den skrevs så är den ändå intressant. Kanske mest för den som är extra intresserad av deckare och/eller Jack the Ripper-litteratur (ripperature). En varning för grafiska bilder i boken. Så pass att jag är glad att det inte fanns färgfilm i kamerorna 1888. Särskilt bilden på Mary Jane Kelly var svår att se.

Mitt betyg på "The autobiography of Jack the Ripper" blev 3/5. 

Plajaderna om "Det här kommer göra ont" av Adam Kay

Vi längtar en hel massa efter att kunna ses igen på riktigt, vi i bokcirkeln Plejaderna. Fram till dess är det digitala möten som gäller och så var det även i söndags. Jag passar såklart på att duka upp gofika ändå, men som vanligt är det då rakt inte.
I söndags avhandlade vi boken "Det här kommer göra ont" av Adam Kay, en bok som fick oss att definiera vilka böcker vi ska läsa i Plejaderna lite bättre.

Bildkälla Goodreads

Efter 6 år i läkaryrket står inte Adam ut längre. Han bestämmer sig för att hänga upp stetoskopet för gott och finna ett annat livskall. Han blir komiker och skribent. När en politiker börjar göra hätska utspel mot läkare blir Adam sur och bestämmer sig för att låta sin röst om sitt förra yrke bli hörd. Han letar fram sina dagböcker från den tid då han var praktiserande läkare och skriver en bok. En stundtals väldigt rolig bok, men med en allvarlig bottenklang.

Det med den här boken som fick oss att bättre definiera vilka böcker vi läser är det faktum att det här är en memoarbok. Sådana är såklart ofta mycket läsvärda, men från början har vi sagt att vi ska läsa böcker som är: skönlitterära, finns på pocket på svenska och/eller inte kostar mer än 100 kronor i inköp, inte är alltför långa och inte är den inledande boken i en serie (om inte serien består av fristående böcker). Med de "reglerna" borde vi alltså inte ha läst den här boken, men vi lät det bero den här gången. Sedan är så mycket av det som händer i "det här kommer göra ont" av sådan karaktär att det känns som att det är fiktion - men det är det alltså inte.
Boken är lättläst och gick snabbt och lätt att läsa för oss alla. Sedan kanske vi inte alltid förstod syftet med boken förrän en bit in i den, men när det blev tydligare blev boken bättre. 
Händelserna i boken kommer från Storbritannien, ett land med en ganska unik sjukvård globalt sett. Patienten får den vård den behöver oavsett kostnad, utan att betala annat än möjligen en liten patientavgift. En patient på akutavdelningen ska ha blivit bedömd inom fyra timmar. Det här ställer stora krav på personalen, som ofta arbetar långa pass, och gärna förväntas ställa upp på extra pass. Eller få ett pass tilldelat sig en dag mitt i en inbokad utlandssemester... 
Om läkarens stundtals omöjliga arbetsbörda handlar den här boken, men även om patientmöten. Roliga möten dominerar boken, och det här är en bok att skratta högt åt. En av oss lyssnade på boken på sin pendelresa och tyckte att det var lite åt det pinsamma hållet att få en skrattattack på en av sina resor. Så kan det gå. Men det är inte bara roligt, även om det mest tragiska även det går att berätta i en humoristisk ton - fram tills det inte är roligt längre. Fram tills Adam inte orkar längre och slutar. 
För det här är en bok där skrattet fastnar i halsen, mer än en gång, skulle det visa sig.
Boken innehåller ganska många fotnötter som alla utom de som lyssnade på boken hade vissa problem med. Den som läste e-bok fick alla samlade i slutet av varje kapitel, och då dessa endast markerats som stjärnor var det svårt att veta vart de hörde. Vi som läste fysisk bok upplevde att de var väldigt små. Stjärnan som markerade dem var så små att de mest såg ut som prickar, eller en ojämnhet i pappret boken är tryckt på, och texten på fotnoten var i minsta laget även den. Sedan tillförde de här fotnötterna mycket. För oss som inte haft mycket kontakt med vården var det guld värd att få medicinska termer och diagnoser förklarade, samt att det ofta förekom små roliga anekdoter även i fotnötterna. Jag skulle inte vilja vara utan dem, men kanske ett annat utförande på dem.

Betygen blev ganska samstämda den här gången. Lägst betyg var 3 och högsta 4,2. Medelbetyget landade på 3,6/5. Mitt betyg blev 4/5.

"Bellman. Biografin" av Carina Burman

När min pappa fyllde 80 år önskade han sig ingenting i present, förutom tårta och sällskap av sin familj. Min äldsta storebror kunde dock inte hålla sig utan gav honom också en bok, pappa var ju en läsare av rang. Boken han fick är i tegelstensformat och heter "Bellman. Biografin" och är just precis det, en biografi över Carl Michael Bellman. 
Min pappa hann aldrig läsa den boken. Nu har jag gjort det i stället, och jag tror pappa hade tyckt om den. Bra val av min storebror.

Bildkälla Goodreads

Carl Michael Bellman är en del av svenskt kulturarv. Vi sjunger hans visor i skolan och på fester, drar "Bellmanvitsar", och jag minns att min farmor brukade köpa Bellmanlotter när jag var liten. Är du svensk vet du (förhoppningsvis) vem Bellman var. 
Ändå är ganska lite känt om hans liv. Det finns inte mycket efterlämnad korrespondens, och även om han snart efter sin död 1795 började nå kultstatus, så får många av ögonvittnesskildringarna tas med en nypa salt. Det är ju så lätt att försköna, eller förfula, någon som blivit upphöjd av sin eftervärld.
Biografin är uppbyggd från hans egen nedtecknade livsskildring (som även den får tas med en nypa salt då det även är lätt att försköna sig själv), andra personers forskning, de offentliga handlingar som finns att tillgå (kyrkböcker mm), samt så klart den största källan av dem alla - hans diktning.
Mycket av den här biografins livsberättelse tar avstamp i, eller speglas av, hans dikter. Inte bara då de välkända Fredmans epistlar och sånger, utan även små verser han skrev på beställning eller bara när andan föll på. 
Boken blir även en översikt över livet i Stockholm under den sena hälften av 1700-talet, då C.M. Bellman levde 1740 - 1795. Även här med stort avstamp i diktningen. 

Boken är trots sitt omfång inte alls svår att ta till sig. Den är lätt att läsa och fylld av illustrationer. De sista 150 sidorna i boken är noter och källhänvisningar för den som vill fördjupa sig lite extra, men inte alls nödvändig för att läsa boken och få en bra överblick över Bellmans liv. Boken lämpar sig för den nyfikne läsaren lika väl som för forskaren.

Mitt betyg på "Bellman. Biografin" blev 4/5.

"Allt jag fått lära mig" av Tara Westover

I original heter den här boken "Education: a memoir" och det är just precis vad det är. En persons memoarer - fram tills nu. Tara Westover föddes 1986, men när jag läser vissa delar av boken känns det väldigt avlägset, som att bokens händelser skulle ha skett på 1950- eller 60-talet, inte under 2000-talet.. 

Bildkälla Goodreads

Tara växer upp i bergen i Idaho, som yngsta barnet i en syskonskara om sju. Hennes föräldrar är strikta mormoner, dessutom med en stor misstro mot Regeringen. Barnen tas tidigt ur skolan och familjen förbereder sig för världens undergång med att lagra mat, vapen, bränsle och ädelmetaller.
När hon är 15 år Bestämmer hon sig för att skaffa sig en utbildning, och med stor kämpaglöd lyckas hon komma in på BYU (Brigham Young University) endast 17 år gammal, utan att först ha gått ens en dag i vanlig skola.
Utbildningen leder henne vidare till nya upptäckter, och hon börjar inse att mycket av det hon trott varit sanningar kanske inte är det. Hennes nya erfarenheter leder henne både mot brytningar, men även mot försoningar. Mot en utbildning.

Jag hade hört så mycket fantastiska saker om "Allt jag fått lära mig" att jag nästen var lite rädd för att börja läsa den. Den där oron om att jag ska ha för högt ställda förväntningar och därför bli besviken. Det blev jag inte.
Texten är väldigt levandegjord och lätt att ta till sig, vilket är på både gott och ont. Mycket av det Tara Westover berättar om är nämligen sådant som känns väldigt jobbigt att läsa, och jag kommer på mig själv flera gånger med att sitta med ett bestört ansiktsuttryck under läsningens gång, främst då gällande familjens vägran att söka läkarvård även vid de mest fruktansvärda olyckor, och i hur Tara blir behandlad av sin bror. Övergreppen är många, både fysiska och mentala, och det är inte en bok som alltid är lätt att läsa, även om den är lättläst och lättillgänglig. Den kräver en del av sin läsare, helt enkelt. Tara Westover drar sig inte för att beskriva det hemska, men hon beskriver även kärleken - till familjen, till kyrkan, till naturen hon växer upp i. Hon beskriver även väldigt bra ambivalensen, att slitas mellan vad hon alltid trott och det nya hon fått lära sig. Vems sida ska hon stå på? Vad är hon beredd att offra?

Bokens handling har så klart inte stått oemotsagd av hennes familj. Viktigt är då att inse att det här är Taras berättelse, hennes minnen, och hennes vittnesmål som ett (brotts)offer. Självklart är dock endast hennes sida av berättelsen vi får oss berättad, men bokens handling är faktagranskad av utomstående part och berättelsen känns inte alls långsökt eller påhittad - snarare väldigt, väldigt trovärdig.

Mitt betyg på "Allt jag fått lära mig" blev 5/5. En av de bästa böckerna jag har läst i år.

"Eat, pray, love" av Elizabeth Gilbert

Sista boken ut i Bloomsbury's Modern Classics. Det betyder att jag är klar med ett av årets läsmål. Ursprungsplanen var att läsa en bok i månaden i serien, men vissa månader har jag hunnit med fler så jag blev klar lite snabbare än vad jag trodde. 

Sista boken i serien fick jag jaga lite i just den här utgåvan, eftersom den plötsligt inte fanns att få tag på längre från förlaget. Som tur var hittade jag den på eBay, annars hade serien inte varit komplett, och jag hade blivit sur.

"Eat, pray, love" av Elizabeth Gilbert alltså. Någon sorts memoarer som spänner över ett år. Har blivit film med Julia Roberts, som jag inte sett.

Bildkälla Goodreads

Efter en uppslitande skilsmässa och efter att ett annat förhållande spruckit, beger sig Elizabeth Gilbert ut på en resa för att försöka hitta sig själv. Hon bestämmer sig för att spendera ett år med sig själv och fyra månader vardera i Italien, Indien och Indonesien. Här försöker hon lära sig finna en balans i livet och hon söker även efter Gud. Det här är hennes berättelse om det året.

Till att börja med - det är svårt att tycka om en bok, särskilt om det är memoarer, när jag kommer på mig själv med att tycka mer och mer illa huvudpersonen själv. Hon är helt oförmögen att se sitt eget privilegium, sin egen roll i hur hon hamnade där hon hamnade. Jag tycker hon känns rätt så självgod. Se hur jag offrade allt! Se hur jag gav och gav och tog av mig själv (som att önska i födelsedagspresent att ens vänner och bekanta ska hjälpa till att bekosta ett hus åt en (1!) fattig människa) och lade upp mig själv på ett altare för att göra alla lyckliga. Är jag inte fin? Är jag inte fantastisk? 

Alltså, nej. Jag köper inte det. Vi får inte veta varför eller på vilket sätt hennes äktenskap sprack. Bara att det var bittert och att det går att gnälla över det i 350 sidor, även långt efter det att hon "förlåtit" honom. Gräv lite i din egen trädgård, vännen.

Jag tycker att gnälla, älta och vara pilsk skulle vara en bättre titel på den här boken. Eller varför inte: En privilegierad Manhattan-prinsessa gnäller över samma sak i tre olika länder som börjar på I. 

På slutet zonade jag ut när hon än en gång beskriver hur hon sitter och tar in all smärta hon känner. Ska säkert vara jättefint (igen) men jag blir mest irriterad. Det är ett sabla tjat om hennes spruckna äktenskap och pojkvännen hon måste lämna för att förhållandet inte var bra, och det här speglar sig i hela boken - fram tills hon träffar en man som hon kan ge sig hän åt. Då blir det tyst om de där andra plötsligt.

Delen som utspelar sig i Indien, där hon spenderar fyra månader på ett ashram, var för mig en repetition i den yogiska filosofi jag läste under min utbildning till yogalärare. Jag har även en massa jag vänder mig mot i det här avsnittet. Bara att hin pratar om "sin guru" hela tiden. Jag är lärd i en yogaskola som hävdar att tiden för gurus är över, för att det är så lätt att det byggs en kult annars (vilket ändå skedde till ganska stor del även i "min" yogaskola, eftersom folk är dumma i huvudet och inte vill tänka själva). Det är inte alls svårt att googlesöka för att få reda på att så är fallet även den här gången. Allt kämpande med mantran och meditationer känns också så tillkrånglat att jag liksom baxnar lite. Gör det bara. Men nej, fröken perfekt måste få alla rätt för att känna att hon duger. *suck*

Och i Italien äter hon en och annan pizza, men mest är det ett jädra tjat om David. 

Jag får inte ut ett enda dugg ur den här boken. Faktiskt så önskar jag författaren dit pepparn växer när jag avsluar boken. Eller som jag sa: "Jaha. Det här var ju inte så värst bra". Och så började jag ranta ännu mer än vad jag redan gjort.

För vissa är säkert den här boken en fantastisk berättelse om en resa inåt. För mig blev det mest tradigt. Jag har läst sämre böcker, och till en början tyckte jag bitvis att det var riktigt bra. Men jag orkar inte med Liz ego som strömmar genom hela boken. Jag jag jag jag jag. 

Mitt betyg på "Eat, pray, love" blev 2/5. En väldigt svag tvåa. Jag lämnar bara halvpoäng, men den är nog närmare 1,75 egentligen.

"Min historia" av Michelle Obama

Innan den där conflakesfärgade katastrofen till människa flyttade in i ett visst vitt hus (byggt av slavar) i Washington, bodde det en annan familj där. En historisk familj, i det att de var de första afro-amerikanska att bo där. Så klart talar jag om Barack Obama som valdes till USAs president och satt sina två ämbetsperioder, och nu får se allt han kämpade för raseras av den där orangea demonen.

Boken jag precis har läst är dock skriven av hans fru, Michelle Obama, och då hon faktiskt inte är vidare värst intresserad av politik så handlar hennes memoarer väldigt lite om just det. Det här är i stället en berättelse om hennes liv - från uppväxten i Chicagos Southside till flytten ut ur Vita Huset.

Bildkälla Goodreads

Självklart är det intressant att läsa en bok skriven av en afroamerikan just nu när ungefär hela världen visar sitt stöd till Black Lives Matter-rörelsen i USA. Allt var såklart inte rosenrött under Obamas ämbetstid, men det är svårt att få en bättring när en ständigt blir nedröstad i kongressen (jävla republikaner). Det handlar dock väldigt lite om vad Barack Obama gjorde (eller inte gjorde) under sin tid i Vita Huset, utan mer om Michelles arbete med att främja barns hälsa. Faktiskt så handlar bara bokens sista del om tiden när Barack Obama var president, utan boken handlat mest om Michelle själv, så klart - det är ju hennes memoarer, och hur hon hamnade där hon gjorde - i hela världens strålkastarsken.

Från ganska enkla förhållanden i Chicago, men en MS-sjuk pappa, en beskyddande bror och en mamma som kämpade för hennes möjlighet att få en bättre utbildning. Till collegetiden på Princeton och Harvard, vidare till en ansedd juristfirma där hon blev ombedd att ta hand om en ny praktikant - Barack Obama.

Hur känslor växte fram mellan dem, hur de med viss svårighet bildade familj, Baracks strävan efter att göra en skillnad politiskt, medan Michelle försökte få pusslet att gå ihop med en man som ofta var hemifrån, ett ansvarsfullt arbete och två små döttrar. Och så vidare.

Och visst är det intressant att följa Michelle på hennes klassresa. Men det blir ibland också ganska tråkigt. Inte för att jag egentligen hade trott att hon skulle skriva mer om politiken i Vita Huset (men hon ger DT en och annan känga) men jag hade kanske hoppats på en lite större inblick i livet som politikerhustru. Som det känns just nu blev det lite "och sen så" över det hela.

Jag gillade att hon drog paralleller mellan sin uppväxt och sitt vuxenliv, och att hon var så pass öppenhjärtig om de svårigheter hon hade på vägen dit där hon är idag. Men ibland fick jag känslan av att hon nästan skyndade förbi partier som hade varit intressanta att fördjupa sig i. Som svårigheterna att få barn. Det faktum att hon och hennes man gått i parterapi. Det att det kanske inte alltid är så kul att vara presidenthustru och få allt en gör synat i sömmarna.

Jag fann boken vara ganska trögläst, och det var på vippen att jag bröt in med något annat bara för att liva upp stämningen lite. Men eftersom jag är ganska envis när jag läser, så tog jag mig ändå igenom den. Inte snabbt, men det gick.

Mitt betyg på "Min historia" av Michelle Obama blev 3/5.

"Bokklubben vid livets slut" av Will Schwalbe

Är det en bokklubb om det bara är två personer i den? Eller är det bara ett par personer som läser samma böcker och pratar om dem? Jag tycker det är en bokklubb, för en bokklubb som är värt något är en där deltagarna själva bestämmer att det är en sådan, och sätter sina egna regler. Som Will och hans mamma Mary Anne.

Bildkälla Goodreads

När Wills mamma diagnosticeras med bukspottskörtelcancer bestämmer han sig för att göra henne sällskap på sjukhuset när hon får sin behandling. En dag när samtalsämnena tagit slut frågar han henne vad hon läser just nu, och så startar deras bokklubb.

Det här är en sann berättelse, och en behöver inte göra som Mary Anne och läsa slutet först för att veta hur det slutar. Det syns redan i titeln. Boken handlar till stor del om böcker (och jag tror minsann att den är utan stora spoilers!) och samtal som kommit fram med dessa böcker som utgångspunkt. Boken innehåller även minnen och anekdoter från både Mary Annes och Wills liv, innan bokklubben startade. Det är alltså inte en bok som utspelar sig i ett väntrum, utan boken är till stor del en skildring av en älskad mamma och de samtal hon haft med sin son i hennes livs slutskede.
Boken är till största delen skriven i efterhand, och det märks på de något stolpiga dialogerna emellanåt. Det sägs en hel del klokskap på ett sätt som inte alltid känns som att det faller naturligt, men det är så klart svårt att återge samtal efter att de har hänt. Vissa ord kanske en kan minnas, och kärnan av samtalet, men det flytande språket i ett samtal är svårt att förmedla. Jag tycker ändå författaren har lyckats ganska bra, och det var bara ibland jag reagerade på att det kändes konstlat.
Något jag slås av är att den här familjen verkar ha det väldigt gott ställt. De har alla haft intressanta karriärer och verkar inte sakna pengar - eller sjukförsäkringar. Det är inte alla som kan åka till Florida, Geneve och London under pågående cancerbehandling, men det funkar för Mary Anne.
Mary Anne verkar också ha levt ett alldeles extraordinärt intressant liv, med ett brinnande intresse för flyktingfrågor. Och litteratur, såklart. För jisses vad de hinner läsa under den här tiden, jag är imponerad över lästakten, minst sagt.
Boken gick snabbt att läsa och känns som att den är fullpackad med boktips. Det är en bok om böcker, om kärleken till böcker, och om kärleken till en mamma som försvann för tidigt.

Jag gav "Bokklubben vid livets slut" betyget 3/5.