Tyskland (och Belgien) sommaren 2024

Förra sommaren fick älskade maken sin 50-årspresent nästan ett år i förskott av sina föräldrar. Det för att det skulle finnas tid att köpa biljetter och planera boende, med mera. För han fick biljett till att gå och se Belgiens Grand Prix på Spa-Franchorchampsbanan. Formel 1 alltså. Jag hängde på tillsammans med Chilipojken och E. (Hur många gånger jag ångrade att följde med? Se nedan.)

Av detta lopp valde vi att göra en lite längre vistelse, och dessutom att bila ner. Med tanke på att kopplingen rasade på bilen några veckor innan avfärd, så var det en himla tur att det i presenten ingick att använda sväronens bil. Sagt och gjort - vi skickade katten till sin kattvakt/semester hos kattvakten/sväronen och tidigt en onsdagsmorgon började vår resa. Första dagen tog vi oss till Kolding i Danmark, via ett gäng broar, där vi övernattade. Dagen därpå åt vi resans bästa hotellfrukost innan vi fortsatte ner till Eschweiler, nära både den Nederländska och den Belgiska gränsen. Här bodde vi hela tiden vi var på Spa (som är kul att säga). Älskade maken älskar schnitzel, och han hade tagit reda på att det i närheten av vårt hotell fanns en restaurang som specialiserade sig på just schnitzel. Ett självklart stopp dag ett, vilket var tur för annars hade det inte blivit någon schnitzel för älskade maken. I varje fall inte på Schnitzel paradises. Här beställer man schnitzel efter storlek, från XS till XXL. Jag beställde en XS. Jag orkade inte äta hela. Älskade maken beställde en M, den var lika stor som hela tallriken. Värt att veta om du någonsin hamnar där. Vilket jag rekommenderar på grund av smaskens.

Dagen efter denna stadiga måltid var det dags att besöka Aachen. Här finns bland annat en fin katedral, som finns upptagen som ett av Unescos kulturminnen. Där ligger Karl den Store begravd, och det finns ett relikskrin som påstås innehålla Jesus svepning och någon sorts plagg från jungfru Maria. (Jo, just.) Vackert var det hur som helst, och jag upptäckte ett nytt önskejobb - gå och hyssja på högljudda turister, som inte fattar att de klivit in i en aktiv kyrka och ett heligt rum dit folk faktiskt går för att be. 

Relikskrinet längst fram. Bakom den en annan guldkista där Karl den Stores ben finns bevarade.

Aachen är en gammal stad, så det finns mycket historia att titta på, och staden bjöd också på massor av shopping. Bland annat en butik som nästan enbart sålde modelltåg och modellbilar. Det där sistnämnda gjorde att vi spenderade lång tid därinne, och älskade maken satte sprätt på en del pengar.

Fredagar i Formel 1 är också träningsdagar, och de är öppna för publiken. Då vi hade tredagarsbiljetter åkte vi alltså över gränsen till Belgien, och tog oss till banan. Här kom första gången jag ångrade att jag skulle med på själva loppet. För jädrar i min lilla låda vad det var backigt! Och jag har inte världsbäst kondis, och har dessutom rätt så ont i mitt före detta brutna ben. Särskilt när jag går långt. Vilket var precis vad jag gjorde. Vi hade också hört mardrömshistorier om att ta sig från parkeringen, och det visade sig stämma. Det var inte ens värst mycket bilar på fredagen, men det tog ändå lång tid att komma ut från parkeringen och bli dirigerad av belgisk polis. Eftersom sagda polis stod lite avigt i en viss korsning så hamnade vi dessutom på villovägar, och GPS:en lurade ut oss på en skumpig skogsväg som ledde ingenvart, i varje fall inte enligt den tyskregistrerade bil vi mötte (!) på den där tråna skogsvägen, där det egentligen inte gick att mötas. Som tur var lyckades vi vända bilen och så sakteliga ta oss över Ardennerna och tillbaka till hotellet. 

På lördagen var det kvaldag, och den hade jag lätt kunnat vara utan. Inte bara för att jag inte tycker att kvalen är vidare värst spännande, utan också för att det regnade. Hela tiden nästan. Så där så att andra Formel-klasser ställde in sina sprintlopp och träningar. Trots regnkläder blev jag blöt in på bara skinnet, så det var skönt att komma tillbaka till bilen och ta på sig torra kläder. Synd bara att älskade maken burit på strumporna och inte lämnat dem i bilen, så där satt jag med iskalla fötter. Väldigt länge. För när vi väl tråcklat oss fram till kön till grindhålet som x antal bilar skulle ut genom, så stod vi still. I en och en halv timme. Kanske tog oss fem meter på den tiden. Och eftersom det regnade och det var en gräsäng/hage vi var parkerade på så blev den mer och mer lik ett gyttjefält allteftersom tiden gick. Bilar gled i den där leran snarare än körde. Men ut kom vi, och tillbaka till hotellet via en ostburgare på Donken.

Och så - söndag. Racedag! Solen sken från en vackert blå himmel. Humöret var på topp. Och vi hade en plan för att ta oss ut från parkeringen. 

Skaffade mig en Ferrari-keps och log mitt mest onaturliga leende.

Jag är hyfsat säker på att det är Leclerc som kör bilen på bilden. En Ferrari är det i varje fall.

Loppet vanns av George Russel, som senare blev diskad på grund av för lätt bil, så det blev Lewis Hamilton som vann. Vi hade rätt så bra platser, men det var tråkigt att vi kände att det inte gick att se så mycket av banan. Vi blev insläppta på ett ställer och där fick vi hålla oss sedan. 
Men nu - planen. Som gick alldeles för bra. Vi tänkte nämligen att det vore smart att försöka ta oss lite längre fram i kön, så när loppet var slut tog Chilipojken bilnycklarna och började kuta till bilen så fort han kunde. Och det gick så bra att vi inte ens hunnit fram till parkeringen när han ringde och berättade att han redan stod i kön. Och här gjorde vi dagens största tabbe. E behövde nämligen besöka en Bajamaja, så vi delade upp oss och älskade maken och jag gick för att möta bilen medan E gick till toan vid parkeringen. Fast polisen dirigerade Chilipojken åt ett annat håll än vad vi trodde och plötsligt var det inte en rask promenad längre, utan en språngmarsch i gassande sol på väg mot okänt mål. Det slutade med att Chilipojken fick lämna kön, köra en bit bort på en enslig grusväg och parkera bilen bakom en kohage. Sedan började han löpa igen. Först för att hitta mig och älskade maken, vilket gick fort. Då var det bara E kvar, men var var hon? Vilse, skulle det visa sig. Vi tappade alltså bort vår dotter i skogen i Belgien. Inre panik var ett faktum. Efter mycket om och men och med hjälp av belgisk polis, lyckades vi lista ut var hon befann sig, så jag och älskade maken började ställa oss i kö igen medan Chilipojken gick för att hämta henne. Ett kärt återseende, och det var så vår snillrika plan att komma fort från banan kostade oss en extra timme. Jag fick dessutom två blånaglar, så... Jag ångrar att jag var med på loppet, men jag ville gärna med på resan.

Efter loppet for vi hela vägen till Koblenz, för två nätter där. Älskade maken ville se Deutche Eck, där Mosel och Rhen möts, vi for med linbana över Rehn, tittade en smula på Koblenz gamla kvarter och åt en god salladslunch. 

Nära Koblenz ligger också Nürburghring, en klassisk Fomel 1-bana där det inte körs lopp längre för att banan var så olycksbenägen. Numera är den öppen för alla att köra, och jag har sett film på folk som tagit sig genom Ringen med bland annat husvagn. Det gjorde inte vi, men väl i Kia. Det här var en dröm för älskade maken, både på grund av sitt bilintresse, men också för alla gånger han kört banan i Gran Turismo. Själv satt jag och fundera på smeknamnet banan har - The green hell. Fast vi hamnade inte i räcket i varje fall, som vi såg en annan bil göra. 
Tyvärr fick vi inte filma eller ta fotografera under vårt varv på grund av banans regler, så inga bilder från det. Däremot från Moseldalen, som vi sedan åkte ner till och tillbaka till Koblenz genom.

Nu började vi alla få ganska rejält med hemlängtan. Från Koblenz åkte vi till Flensburg, och hade vi inte hamnat i rejäl trafikstockning vid Hamburg, så hade vi kanske hunnit/orka se lite av staden. Nu är det ett resmål jag vill tillbaka till i stället. 

I Flensburg hittade vi Frittenwerk, som specialiserade sig på pommes frites i alla möjliga former. Återigen ett ställe jag rekommenderar, om du hamnar i Flensburg vill säga. 
Efter en god (?) natts sömn och resans näst godaste hotellfrukost, gjorde vi vad man bör göra - handlade billig alkohol alltså. Och sedan åkte vi hem. Släppte av Chilipojken i sin nya hemort och fick äntligen sova i egen säng igen. 
Dagen efter hämtade vi katten, och sedan softade vi några dagar. Vissa semestrar behöver man semester efter. Det här var en sådan.

Ja må jag leva!

 

Gissa hur många år jag fyller idag? Lika många som det finns kort i en normal kortlek. Skål!

Ja må han leva!

Idag fyller han år, den där storebrorsan jag håller om och har kvar.
Grattis, älskade storebror!

Grattis

 

Idag skulle du ha fyllt 60 år.
Jag saknar dig, älskade storebror.

Min älskade bror

Att livet inte varit på topp den senaste tiden har kanske framkommit för den som är van läsare av min blogg och som kanske dessutom kan läsa lite mellan raderna. Jag har skrivit något om dåliga nyheter, om att jag helst vill läsa feelgood och att det inte varit så kul alla dagar. 
Det finns en mycket bra anledning till det, och den anledningen nådde sin kulmen nu i helgen. Resten är bara en bearbetning, väntan är slut.

För ett par år sedan diagnostiserades min äldsta bror med prostatacancer. Ganska snart visade det sig att den var mycket aggressiv och att den redan hade spritt sig. Åtgärder sattes in, och han svarade bra på dem. Tills för några månader sedan, då allt snabbt rasade utför. Sedan slutet av juni har han befunnit sig på sjukhus.
I fredags åkte jag till honom tillsammans med min mamma och min andra bror. För att ta farväl. Att se min bror så sjuk och medtagen, i stort sett redan borta, är något av det värsta jag har upplevt. Jag höll hans hand. Gav honom en försiktig kram när det var dags att åka hem igen. 
Morgonen därpå fick jag veta att han somnat in under natten.

Älskade storebror. Jag saknar dig och älskar dig för alltid. 

Storebror L. 13/6 1963 - 14/8 2021

Mor, lilla mor

Vänern från Dalslandshållet. Sommaren 2015.

Idag är det min mammas 80-årsdag. Den kommer kanske inte riktigt firas så som vi först trott, med ett hejdundrande kalas, men med tanke på att min pappa inte kan vara med så kanske det är lika gott att det blir lite mer stillsamt. 
Tårta blir det i varje fall, för det ska jag se till. Och känner jag mamma rätt så kommer det finnas ett överflöd av mat också. 
Mamma är nämligen sådan, omtänksam och närande - både när det gäller mat och när det gäller kärlek. Hon har sagt till mig att hon burit på en känsla av att inte ha gett oss barn tillräckligt materiellt när vi växte upp, och det var någonting jag blev förvånad över. Jag har aldrig känt att jag saknat något, för jag hade alltid min mamma.  Och min pappa. Fina föräldrar helt enkelt. (Även om jag inte fick den där "elgitarren" i julklapp när jag var liten.) Men jag antar att det är en del av föräldrarollen, att ha dåligt samvete och känna sig otillräcklig, för det gör jag mig skyldig till jag med.
Mamma är min idol. När folk säger att vi är lika varandra blir jag glad och stolt. För att vara lik en av världens varmaste och finaste människor är inte dumt alls.

Jag älskar dig mamma. Grattis på födelsedagen. ❤️

Världens bästa pappilur

Igår fyllde min älskade lille pappa 80 år. Inte illa pinkat av en trähäst. Särskilt inte som han sedan han fyllde 50 har sagt att han bara skulle bli 75. Han hade fel. Tur för honom!
En hinner med en hel del på 80 år. Som att födas mitt in i ett världskrig och ha alla sina tidiga barndomsår i en tid av förvirring, ransonering och samhällsuppbyggnad. Han föddes hemma, och hans först säng var en sockerlåda som min farmor bäddade ner honom i. Så småningom fick han flytta in i en utdragen byrålåda. Det var inte ett rikt liv, men det var ett liv.
Pappa och mamma har alltid strävat efter att göra mitt och mina bröders liv till något mer än vad de växte upp med. Vi fick mer saker än vad de någonsin fick, men viktigast av allt var att vi fick deras tid. Att de lyssnade på oss, gav oss råd och kärlek.
Från min pappa har jag också fått glädjen att läsa. Han tog mig ofta med till biblioteket när jag var lite. Ibland kunde vi vara där i flera timmar. Han gick och tittade bland de skönlitterära böckerna och jag satt på barnavdelningen och läste Mumin i serieformat (och en och annan Tintin). Det var han som sedan ledde in mig på böcker skrivna för vuxna när jag var i högstadieåldern, och det var han som var först med att sätta en Stephen King i mina händer.
Han är fin, min pappa. Det är dock honom jag har varit allra mest osams med, och under många år kunde vi inte umgås alls utan att det blev gräl. Jag antar att det var en del av min frigörelse, men så här långt senare kan jag tycka att det var tråkigt att vi förlorade så pass mycket tid med att vara sura på varandra.
Men oavsett hur surt det varit mellan oss så jag jag alltid vetat att han (och mamma så klart) funnits där, och de har ställt upp på så mycket. Hjälpt mig med så mycket. Framför allt hjälpt mig att bli den jag är idag. Och kunnat säga när jag gör något bra och inte bara när jag gör något tokigt. De har älskat mig, helt enkelt, och det är väl ungefär det viktigaste en förälder kan göra.

Så grattis pappiluren, pappilupsen, pappisen, pappa, älskade far. Vi sågs igår, och vi ses igen idag. Då tar vi med oss den där tårtan som var det enda du önskade dig. 💕

Skål!

Staycation

I år åker vi inte bort någonstans på älskade makens semester. Eller jo - det gör vi, för ibland åker vi bort över dagen, men vi kommer inte ha en enda övernattning någon annanstans än hemma. Vilket kanske bara är bra med tanke på att jag ofelbart sover som en kratta i någon annan säng än min egen.

Vi har vissa bestämda utflyktsmål nu i juli, och ett av dem var det följa-med-på-tvång vilket inte uppskattades helt av alla i familjen. Älskade maken och jag var dock obevekliga och packade in hela familjen, inklusive tjuriga Chilipojkar och en matsäck, i bilen och begav oss till Hampetorp för att ta färjan över till Vinön.
Jag har, trots 46 levda år varav nästan alla i Örebro, aldrig varit på Vinön. Förrän nu. På tiden kan man tycka. Och nu blir det bildspam!

Ser ni den gula lilla grejen? Färjan!

 Det tog ungefär 20 minuter att åka över till Vinön. Vill man kan man ta bilen, men vi valde att inte riskera att bli sittande i färjekö åt endera hållet och parkerade bilen i Hampetorp och upplevde ön till fots.

Så här ser det ofta ut när vår familj är ute och spatserar, vi hamnar liksom på kö. Här har vi precis börjat gå en vandringsstig som leder upp till badplatsen på öns norra sida.

Ibland såg det ut som om man befann sig på Öland eller Gotland i naturen. Vansinnigt vackert, och tur med vädret hade vi också. Lagom varmt och lite brisblåst.

Chilipojken skämtade om att han skulle sno en roddbåt och ro hem igen. Just den här tyckte han däremot såg lite osäker ut... Hans humör blev för övrigt bättre när vi väl var på ön och han började prata tv-spel med Stora J.

Ibland fick man klättra över stöttor.

När vi åt vår matsäck vid badplatsen förvandlades mina äldsta barn till hip-hoppare.

Älskade maken och Lilla E badade fotbad...

...tillsammans med livs levande badankor! Eller änder.

Jag förevigar vad som högst troligt är årets dopp för mig. Gillar man inte att bada i sjöar och hav tycker jag att man kan få slippa.

Det rådde eldningsförbud på ön. Jag hoppas att engelsktalande förstod det. Jag hade lust att gå på den där skylten med rödpenna, men viss humor är det.

Efter en kaffe/glasspaus och lite vila vid det mysiga caféet var det så dags att åka hem igen.

Hej då Vinön!

Judgement day - vad som hände

I måndags hade jag en av mina jobbigaste dagar med ångest på länge. Så där så att jag satt och pillade på min förpackning med ångestdämpande medicin och funderade på om jag behövde ta en. Jag bestämde mig för att avstå tills efter domen fallit - den där som jag väntat på sedan maj förra året. Man hinner samla på sig en del ångest mellan maj och februari.

Om man som läsare av min blogg blivit nyfiken på vad som hänt så förstår jag det. Därför tänker jag nu ge den korta versionen av händelserna fram till i måndags klockan två när jag fick ett samtal från den genonkologiska avdelningen på Akademiska sjukhuset i Uppsala.

Bildkälla Vetenskapspedagogen

Jag har aldrig träffat min mormor, hon dog i magsäckscancer när min mamma var bara 17 år. För några år sedan fick en av mina kusiner magsäckscancer och ett par år efter honom även hans dotter. Båda är döda idag, hon var bara 27 år.
I och med detta drogs en ärftlighetsutredning igång i min släkt. Man hittade en mutation på en gen som heter cdh-1, som styr ett protein som återfinns i bröstvävnad och magsäcksvävnad. Anlag för mutationen ger en ökad risk för både bröstcancer och diffus magsäckscancer. Den sistnämnda är en mycket otrevlig sak.
Min mamma, överlevare av bröstcancer, bär på detta anlag. Min ena bror och jag bestämde oss för att testa oss, min andra bror har hittills avstått.

I augusti förra året åkte brorsan och jag till Uppsala för att få information och ta blodprov för testet.
Vi fick möjlighet att få svaren via telefon, och eftersom det strulade lite tidsmässigt med den besökstid vi fick, valde vi så småningom den möjligheten.

I måndags fick vi alltså våra svar. Varken jag eller min bror bär på anlaget. Vilket gör att det inte heller finns någon risk för mina barn, eller hans, eftersom det här inte är något som "hoppar över en generation".

All ångest jag burit på, sedan min mamma berättade att hon bar på anlaget i maj förra året, är således som bortblåst, bara av ett telefonsamtal på tre minuter - för övrigt det bästa telefonsamtal jag någonsin fått. Utan att överdriva minsta lilla grät jag så mycket att jag knappt kunde få luft, när jag fått mitt besked. När sedan min bror hörde av sig och meddelade sitt positiva resultat grät jag så mycket att man lätt kan kalla det för att gråtskrika. Sådär så att älskade maken såg orolig ut. För min skull, eftersom jag snudd på fick en panikattack av pur lättnad.

Vi firade med min favorittårta, Gisellatårta. Och så bubbelvin igår som jag fick i grattis-till-det-positiva-resultatet-present av min svärfaster med sambo, tillika den däringa älskade hundens matte och husse.

Så ja - jag mår rätt så bra just nu. Vill bara att mamma ska komma hem från Kanarieöarna så att jag kan få  krama om henne hårt och länge.

Hej lilla pappa!

Idag fyller min älskade lilla pappa 77 år! Det kan ju tyckas vara en lyckosam ålder med så många sjuor i sig, men han har inte sådan tur att han kommer bli kramad av mig. Har man en unge som kräkts känns det snällast att hålla sig undan liksom.

Däremot har jag och Lilla E ringt och sjungit för honom, samt hurrat, och önskat honom lycka till på bilverkstan. Han vet att roa sig på födelsedagen minsann!
Och så tittar jag på det fina fotot jag har i sovrummet, på min pappa som barn. En riktig liten sötnos!

Grattis på födelsedagen pappsilupsen! Jag älskar dig.

Myndig

Idag har mitt och älskade makens förhållande blivit myndigt. Det är alltså 18 år sedan jag frågade chans på honom och han sa ja.
Vi har firat med att äta yakitacos, dricka cava och slutspurtshandla på Cyber Monday-rea. Jag med nytvättat hår och kattpyjamas. Superglammigt - jag vet.

Men vet ni, efter 18 år behöver man inte göra sig till så värst för den man älskar. Det räcker bra att titta på varandra med ömma blickar, pussas i köket medan man lagar middag och säga de där berömda orden till varandra.

Jag älskar dig Snugglepuff. Av hela mitt hjärta.

Vegetariska veckan

För ett par veckor sedan hade vi vegetarisk vecka i hushållet. Det var faktiskt Chilipojken som kom med förslaget, och vi övriga i familjen var inte sena att haka på. Jag tyckte såklart att det var en så pass rolig idé att jag bestämde mig för fotobevis av hela veckan.

Vi veckohandlar på lördagar, så vår vegetariska matvecka sträckte sig från lördag till fredag.
Vi startade upp veckan med bakat ris med halloumi och sallad. Det här är för övrigt en av mina favoriträtter. Inte så bra för midjemåttet kanske, så det gäller att inte äta det för ofta.

Söndag var lasagnedag. Receptet till den här lasagnen kommer från "Mera vego" och är ett sådant där som barnen, och deras föräldrar, kan efterlysa ibland.

Måndag middag var falafel med bröd, grönsaker och frittar. Tyckte mina falafel blev 'sådär' den här gången, men de dög väl. Behöver en matberedare om jag ska göra falafel igen, det är alldeles för besvärligt att bara använda mixerstaven.
Även det här receptet kommer från "Mera vego".

Tisdag med urmakarpasta. Vi kallar den så för att idén kommer från älskade makens lillasyster, som är just urmakare. Pasta, röd pesto - jag gör min själv numera, kidneybönor, fetaost och kanske lite oliver också.

Onsdag är ofta soppdag här hemma. Här har jag gjort en skördesoppa med lök, morot och rotselleri som mixats slät med lite creme fraishe. Sedan stekte jag trattkantareller med lite vitlök, att toppa soppan med. Så gott!

Torsdagen blev lite fancy. Även här ett recept från "Mera vego", i detta fall gnocchi med rostad butternutpumpa. Jag gjorde inte gnocchin själv. Den här gången...

Vegetariska veckan avslutades med dumplings och vårrullar med nudlar, dipsåser och grönsaker. Både dumplingsarna och vårrullarna kommer från frysdisken. Betyget blev - det här äter vi igen.

En väldigt lyckad vecka matmässigt. Alla tyckte om all maten. Nu är ju inte vegetariskt något nytt för den här familjen då vi äter det ganska ofta, men vi tyckte alla att det var roligt att ha en temavecka så här. Vi var även alla engagerade i maten, råvarorna och tillagningen - något jag tyckte var extra roligt. Det är inte ofta jag får så mycket hjälp i köket eller familjen samlad till matbordet så snabbt.
Det här med temaveckor kommer självklart komma oftare på familjens matrepertoar. Kanske inte nödvändigtvis vegetariskt, man kan ha landstema till exempel. Italiensk vecka..... Mmmm!

Ett paradis på jorden

Den här veckan har jag befunnit mig på resande fot. Vi tog bilen och hälsade på älskade makens farbror och faster som bor i Ångermanland. Och där finns det en del underbara saker att besöka. Bland annat Rotsidan - och här har vi ett av mina favoritställen i hela detta avlånga land.
Rotsidan består av kilometervis med havsslipade klippor och bjuder på en underbar utsikt med öppen horisont. Väl värt en utflykt om du är i krokarna. Och ja - man kan bada där. Fast det gjorde inte jag på grund av är en badkruka. Och det var kallt så det gjorde lite ont i tårna.