"Eliza och hennes monster" av Francesca Zappia

Ligger lite i efter i bloggerieriet, men det är okej. Har haft en del annat att ägna mig åt, samt att det är trevligare på altanen med en bok än framför datorn - helt enkelt. 
Det är många år sedan jag hörde talas om "Eliza och hennes monster" av Francesca Zappia, och den var billig på årets bokrea, och nu var det dags.

Bildkälla The StoryGraph

Vad ingen vet är att Eliza är berömd på nätet som LadyConstellation, skaparen av den påpulära webserien "Monstous sea". I skolan håller hon en låg profil och hon har inga vänner. Hennes familj förstår inte att hon hellre sitter framför datorn och jobbar, än umgås med dem på olika sportevent.
En dag börjar en ny kille i Elizas årskull, Wallace. De blir vänner, och när det visar sig att Wallace skriver fanfiction baserad på "Monstrous sea" så vill Eliza berätta sin hemlighet för honom, men något håller henne tillbaka.
Elizas monster finns nämligen inte bara i webserien, utan också inom henne.

Det gick väldigt fort att läsa den här boken. Dels för att den är full med sms-, chatt-, och mailkonversationer, men också för att det finns många illustrationer från webserien - och för att den är bra.
Det finns ett driv i berättelsen, och det händer mycket, särskilt i Elizas känsloliv. Det är stor personlig utveckling vi får se på den här boksidorna. Karaktärerna är ganska löst beskrivna till utseendet, eftersom det är deras inre känsloliv som är det intressanta. När boken är utläst kommer jag på mig själv med att veta mer om utseendet på Elizas seriekaraktärer än henne själv, eller Wallace. 
Så klart pratas det mycket om "Monstrous sea" eftersom webserien är en stor del av bokens handling, men det pratas om den som om alla involverade redan vet vad det handlar om - för det gör de. Det är bara vi läsare som inte vet. Kunde ibland bli lite jobbigt, eftersom det kunde kännas som att de passagerna mest stod och stampade på tället och inte förde berättelsen framåt, men det fanns ändå något där. Den gemensamma grunden att stå på, och den kanske jag som läsare inte behöver ha full koll på, faktiskt.
Boken är skriven för en ung publik, och dit räknas inte jag, men jag uppskattade den mycket ändå. För, som jag såg en individ på en insta-reel säga "Du har ingenting emot att se och hylla en barntillåten film, men att läsa en bok skriven för yngre publik är ett problem?" Kunde inte hålla med mer.

"Eliza och hennes monster" fick betyget 3,75/5 av mig.

"Sunrise on the reaping" av Suzanne Collins

Innehåller spoilers för "Hungerspelen".

Det blev en liten bloggpaus där, då jag tog en hel vecka för att bara lata mig. Och fylla år. Men nu kör vi igen.

Sedan sist har jag läst ut den senaste boken i Hungerspelen-serien. Den femte utgivna, men nummer två i ordningen rent kronologiskt. 

Bildkälla The StoryGraph

Det är dags för de 50:e Hungerspelen, och ute i distrikten ska snart de tävlande lottas. Den här gången, för att fira jubileet, är det fyra ungdomar från varje distrikt som ska lottas, två pojkar och två flickor.
Haymitch försöker att inte fundera så mycket över vad som ska hända, utan planerar istället för vad han ska göra när dragningen är över - hjälpa sin mamma och träffa sin flickvän.
När Haymitch ändå väljs inser han att den framtid han hoppats på inte kommer finnas där. När han också förstår att oddsen absolut inte är till hans fördel är han nästan redo att ge upp. För vad finns kvar att kämpa för om du redan förlorat allt du har kärt.

Boken är skriven i första person, och berättas helt från Haymitch synvinkel. Det är en ganska sorglös pojke vi möter i boken början, men med tidens gång blir han allt mer uppgiven. Det känns även av i bokens ton. ordvalen. Känslan i boken ändras allteftersom Haymitch gör det.
Om man kan sitt Hungerspel så vet man hur det går för Haymitch, men det gör inte händelserna på arenan mindre spännande för det. Här får vi veta vad som händer för att bryta ner Haymitch från den glad pojke med framtidsplaner som vi möter i bokens inledning, till den deprimerade alkoholist vi möter i den ursprungliga trilogin. Hur lyckades Snow/Kapitolium bryta ner honom så totalt. Och det är inte mysigt eller snällt, allt det han utsätts för och får uppleva. 
Boken var lätt att komma in i, och lätt att läsa trots sitt ganska jobbiga ämne. Det var så där spännande att jag bara ville läsa vidare, tills jag hade fått veta allt.

Mitt betyg på "Sunrise on the reaping" blev 4/5.

"Watership Down" av Richard Adams

En gång för många, många år sedan så såg jag den animerade filmen som är baserad den här boken, "Den långa flykten" som den heter på svenska. Jag minns att jag tyckte filmen var superduperlångtråkig och inte så värst mycket mer. Ändå var det något som fick mig att vilja läsa boken, som jag så klart inte hittade i någon svensk översättning. "Watership Down" fick det bli.

Bildkälla The StoryGraph

Kaninerna lever ett lugnt liv i sin kaninkoloni, tills Fiver en dag får en syn om att något förskräckligt kommer hända. Snart får han andra kaniner med sin, bland annat sin bror Hazel, och de lämnar kolonin för att söka en ny plats att bo på. 
När de kommer till Watership Down tror de att deras bekymmer är över, men deras farligaste äventyr väntar fortfarande på dem.
Hazel, Fiver och de andra kaninerna tar till alla sina förmågor och kunskaper för att överkomma sina hinder, och skaffa sig några ovanliga allierade på vägen.

Precis som med filmen så tyckte jag att boken var ganska tråkig. Jag vet inte om den hade funkat bättre på svenska, men det är ganska svårt att läsa den lilla dialog som finns bland människor på Yorkshire-dialekt av det grövre slaget. Sällan har jag sett så många apostrofer samtidigt, för att visa var orden huggits av. Som om det inte räckte så så är det såklart så att kaninerna inte talar engelska med varandra, utan ett kaninspråk som översatts, typ. Inte alla ord dock, och det kan ibland vara svårt att veta vad de egentligen menar när de talar med varandra. Googlade jag fram en ordlista? Jajamen. Och hur är det med namnen? Jo, de är krångliga såklart. Alla har inte så fiffiga namn som Hazel eller Strawberry, utan det dyker upp en och annan Thethuthinnang och Hyzenthlay också. Tack för den.
I övrigt så känns det mest som att kaninerna antingen vandrar eller äter eller gräver en ny boplats. Tills de kommer på att de bara är killar och behöver honor också, och det är här problemen börjar på allvar.
Visst stöter de på faror på vägen. Snaror, lösa hundar, rävar, jägare. Men ingen är så farlig som General Woundwort som med järntass styr över sin kaninkoloni Efrafa. Inte helt olik en Stalinfigur som styr eller Sovjet, eller varför inte en fångvaktare som bossar över ett koncentrationsläger, eller ett fångläger i stort. 
Så jo, det blir spännande ibland. Men mellan de där spännande bitarna tyckte jag att det var ganska tråkig. Hela boken kändes softa som en transportsträcka, vilket det i och för sig är.
Med tanke på allt våld kan jag tycka att det känns lite märkligt att det här är en barnbok. Dessutom är den ganska lång, mitt exemplar var på över 600 sidor. En äventyrsroman är det, men jag tycker kanske att den borde vända sig mer till ungdom än barn. 

Mitt betyg på "Watership Down" blev så klart inte jättehögt. 2;5/5 får den nöja sig med.

"Den hemliga trädgården" av Frances Hodgson Burnett

En riktigt klassisk barnbok, som jag aldrig har läst förut. "Den lilla prinsessan" har jag läst flera gånger, men nu var det äntligen dags även för "Den hemliga trädgården". Återigen med barn i huvudrollerna, för vissa budskap är det bäst att banka in i läsaren tidigt.

Bildkälla The StoryGraph

 
När Marys båda föräldrar dör skickas hon från Indien till sin morbror i England för att växa upp där.När hon anländer är hon ett surt, fult, magert och gult barn - dessutom väldigt bortskämd.
Hon finner en sorts vän i kammarjungfrun Martha, och hennes prat om alla sina syskon och heden de bor vis, väcker en nyfikenhet i Mary. Hon beger sig ut på upptäcktsfärd, och hittar så en hemlig trädgård med en tragisk historia. En dag hittar hon dörren dit, och tillsammans med några oväntade och nyfunna vänner, försöker de återställa trädgården till sin forna glans. 

Det märks väldigt väl i berättarstilen att den här boken främst vänder sig till yngre läsare. Den riktigt bankar in sitt budskap i läsaren, och allt den vill säga håller jag inte med om. Det är bland annat med en ganska kraftig dos av toxisk positivitet med något av det jag avskyr allra mest - positiva tankar. Man kanske måste ha levt igenom en rejäl depression (eller tre) och ha både social fobi, ångest och PTSD för att veta att det är bullshit. Som att jag inte önskar att det vore så enkelt som att tänka bra och positiva tankar för att bli frisk. Jovisst, det hjälper, men det är absolut inte hela lösningen. 
Motion är tydligen också bra, och frisk luft och sol. Och att äta bra och näringsrik mat. Och kanske att tro på magi, eller Det Goda. Lite predikigt sådär. Då kan till och med barn som knappt gått ett steg under sina 10 levnadsår, träna upp sig så pass att han kan vinna lopp mot sin friska kusin, efter några månaders hålligång. Så nej, jag köper inte hela budskapet.
Det finns också med en lite ofräsch doft av kolonialism, kryddad med lite rasism. För en människa som aldrig bodde i Indien, har författaren en bestämd uppfattning om både landet och de som bor där, och den är inte värst snäll och rar. Inga fina tankar där inte.
Däremot tycker jag att det är riktigt mysigt att läsa om trädgården, och de djur som bor där, och de som blir tjusade dit av mirakelpojken Dickon. Jag gillar de naturromantiska aspetkterna i boken, där till och med naturen och rödhaken kan få berätta med sin egen röst om det som händer. Det blir någon sorts poesi av det hela, och just de bitarna är de jag tycker bäst om.
Om boken har ett lyckligt slut, där alla är friska och tänker fina tankar och tror på magin? Har Påven toppig hatt?

Mitt betyg på "Den hemliga trädgården" kan inte bli högre än 2,5/5. Inte ens om jag tänker in att det riktar sig till en yngre läsare och är skriven i en annan tidsanda än min.

Plejaderna om "Middagsmörker" av Charlotte Cederlund

I söndags var det dags för sista Plejadträffen innan sommaruppehållet. På grund av inlämning av doktorsavhandling och dubbelbokning, så var vi två kvinnor kort, men vi som sågs hade en väldigt trevlig stund tillsammans. Som vanligt. 

Bildkälla The StoryGraph

16-åriga Áili har precis blivit föräldralös, och nu tvingas hon flytta till en morfar hon aldrig har träffat, som bor i Idijärvi sameby. Áili vet ingenting om samerna och deras liv, och de första mötena blir en chock för henne. Hon känner sig som en främling, och välkomnas endast av några få i byn. Mystiska saker börjar hända i byn, och snart finner sig Áili vara indragen i en flerhundraårig konflikt, där Áilis nyväckta förmågor kan vara det enda som kan skydda de hon tycker om.

Det här är alltså Plejadernas tredje bok som utspelar sig bland samer för i år, men den här gången är den inte skriven av en same. Det är också en ungdomsbok, så det gäller att ta det i beaktande när vi bedömer en bok. 
Boken är lätt- och snabbläst, och det går fort att ta sig in i handlingen. Trots en del främmande ord och uttryck var den inte svår att komma in i, och det var inga svårigheter att hänga med i bokens skeenden. Det här är den första boken i en trilogi, och flera av deltagarna kunde tänka sig att läsa de andra delarna också, och rekommendera boken till ungdomar i sin omgivning.
Jag är inte en av de deltagarna. Faktiskt var jag ganska ensam om att tycka att den här boken var riktigt dålig. Den kändes inte som en ungdomsbok, utan en barnbok. Den kändes också som att den var skriven av en mycket ung person, kanske till och med så ung som bokens Áili. Den var också full med plotholes, brott i tidskontinuiteten, och väldigt underliga karaktärer. Jag hittade så många rip offs från Harry Potter, Star Wars och alla andra böcker, filmer och tv-serier om en chosen one som ska rädda allt och alla från det onda. Den här bokens ondning gör till och med en Palpatine och börjar skjuta blixtar med händerna. Jag vet inte hur ofta jag himlade med ögonen, men jag hann få lite ont i ögonen av det. Som tur var kunde jag läsa ut den ganska fort, men det här är årets sämsta bok. Hittills.

Plejadernas medelbetyg på "Middagsmörker" blev 2,96/5. Mitt betyg var 1/5, och det kan jag kanske tycka var lite väl generöst. Men det får vara så, jag har svårt att ge sämre betyg än 1.

"I kissed Shara Wheeler" av Casey McQuiston

För några år sedan läste jag och älskade Casey McQuistons debutroman "Red, white and royal blue". Uppföljaren "One last stop" tyckte jag däremot inte så värst mycket om, så förväntningarna var ganska låga när jag gav mig på den tredje boken - "I kissed Shara Wheeler". Ångrar inte att jag läste den.

Bildkälla The StoryGraph

I fyra år har Chloe Green kämpat mot samma mål, att bli den som håller avslutningsklassens tal när det är dags att sluta high school. Efter att hennes mammor flyttat från Kalifornien till Alabama har Cloe fått kämpa för att passa in på Willowgrove Christian Academy, vilket inte varit lätt. Som sin främsta rival har hon dessutom rektorns perfekta dotter, Shara Wheeler.
En dag kysser Shara Chloe, för att sedan försvinna. Men Chloe är inte den enda som blivit kysst av Shara. Där finns Sharas pojkvän Smith, stjärna i skolans fotbollslag, och Sharas trulige granne Rory, som håller hårt fast i sin bad boy-image. De tre kastas in i en gemensam jakt för att finna Shara, och Shara har varit generös med ledtrådarna. Frågan är bara var hon är? Och varför hon valde att försvinna samma kväll som avslutningsbalen.

Den här boken utspelar sig i den fiktiva staden False Beach i Alabama, mitt i det konservativa bibelbältet. Chloes kristna skola, där även dans anses vara en synd, lär vara en av de platser där den här boken skulle bli bannlyst. Något som författaren var väl medveten om och beredd på. Hen skrev den ändå. För att det är en berättelse värd att höras, och handlar om människor som förtjänar att bli sedda.
Boken är bitvis riktigt rolig, men det ligger allvarliga saker under ytan som liksom aldrig lämnar vare mig som läser eller personerna jag läser om. Det finns mycket att ta hänsyn till, och det ansvar som läggs på Chloe och hennes kamrater är ledsamt att se.
Med det sagt undrar jag under läsningens gång om inte det är så att merparten av skolans elever är i garderoben, och de försiktigt börjar glänta på dörren. Eller är det bara de som Chole träffar på. För det känns som att alla omkring henne är gay, bi, ickebinär eller någon annan HBTQI+ tillhörighet. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot det och de behöver all representation de kan få, men jag kan inte se en enda straight karaktär, förutom en och annan förälder. Eller jo - två. Men de har knappast någon huvudroll i boken.
Jag tyckte mycket om den här boken. Karaktärerna var underbara, i de flesta fall, språket flyter på bra, och det är en sådan där bok som det är lätt att fastna i. Jag upplevde att den hade ett snabbt tempo, och var väldigt lätt- och snabbläst.

Jag gav "I kissed Shara Wheeler" 4/5 i betyg.

Plejaderna om "Fula tjejer" av Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck och Sara Ohlsson

Vad som var väldigt skönt i söndags - att få lämna kaoshemmet några timmar och hänga med mina vänner. Bokcirkeln Plejaderna är igång igen efter sommaren, och för första gången på länge var alla där och alla hade läst boken! Nästan lite kors i taket på den.
Vi pratade bok, men mest annat. Som översvämmade källare, barn och vad de har för sig nuförtin', olika bakverk och metoder för att baka dem, vädret - så klart, vi är ju svenska. Och så massor av gofika och att bara få vara och andas och skratta i några timmar. Guld värt.

Bildkälla The StoryGraph

På en högstadieskola i Gnesta har någon skapat Instagramkontot "Fula tjejer". Tjejerna på skolan blir rädda för att få sina foton publicerade där,och gör allt för att inte sticka ut från mängden.
Tilde, Eleni och Jasmine går i samma klass men har fram till nu knappt ens pratat med varandra. Nu bestämmer de sig för att tillsammans försöka sätta dit den som skapat kontot, och de har redan en tydlig misstänkt i fallet.

Boken är en ungdomsroman med inslag av spänning, vänskap, feminism och solidaritet. Det här är den första boken i en trilogi, som några av oss planerar att läsa vidare i.
Den här boken riktar sig såklart inte till den vuxne läsaren i första hand, men även vi i tantålder fann utbyte av den. Dels som ett perspektiv på hur det är i en svensk högstadieskola i dag,men vi blev också påminda om vår egen tid i högstadiet och kunde ännu en gång konstatera att det var skönt att sociala medier inte existerade under vår uppväxt. Det verkar otroligt jobbigt att tampas med det också, ovanpå allt annat som händer i den åldern. Vi kände att den här åldern representerades på ett bra sätt.

Boken är lätt- och snabbläst och kräver egentligen inte värst mycket efterarbete tankemässigt. Detta trots att det är viktiga ämnen som tas upp. 
En av oss har barn i samma ålder som bokens karaktärer, och de visade sig inte alls vara förtjusta i boken. Den var enligt dem okej, men frågeställningen hade kommit upp - varför anmälde de inte bara kontot? De hade gärna sett en annan person bakom kontot än den det var, något mer överraskande.Nu var det ganska lätt att lisa ut vem det var, och vi kan även se motivet bakom och i viss mån ha förståelse för det. Möjligen att boken ha flera öppna trådar kvar när boken tar slut,men de kanske får sina svar i de andra två böckerna? 

Det här var en omtyckt bok hos Plejaderna, vilket syns på att medelbetyget blev såpass högt som 3,6/5 -  vilket är årsbästa. Som högst fick den 4,5 och som lägst 3.
Det var jag som gav boken det lägsta betyget. Jag saknade lite mer feminism och tyckte att detektivarbetet blev bitvis ganska fånigt. Jag kände mig också distanserad från boken, och hade svårt att tycka om karaktärerna som jag upplevde som alldeles för schablonartade. Typisk lite störig tjej, poppis såklart (som säkert har adhd), typisk plugghäst som gör sitt i skymundan och inte gör så mycket väsen av sig, typisk mellantjej som flyter med men som ändå har starka åsikter som hon inte är rädd för att lufta. Och när de kommer ihop sig så uppstår magi. Ungefär.

"Eleanor & Park" av Rainbow Rowell

Jag har läst ett gäng böcker av Rainbow Rowell vid det här laget, och de är ofta hit eller miss för mig. Hon skriver mest för unga vuxna, men "Eleanor & Park" är märkt som "not suitable for younger readers" på baksidan. Så har den blivit, vad som numera kallas för utmanad (bannad) i flera skolor i USA. För i USA är de tammefan inte riktigt kloka ibland. 
"Eleanor & Park" var hennes genombrottsroman (inte debut), och den handlar - inte helt oväntat - om Eleanor och Park som går på samma high school.

Bildkälla The Storygraph

Eleanor är ny i stan, och ny på skolan och i skolbussen. Hennes kaotiska familjeliv matchas av hennes illasittande kläder och hennes bångstyriga röda hår. Hon kunde inte sticka ut mer om hon så försökte, och Eleanor vill helst inte synas.
Park försöker också göra sig osynlig. Svarta kläder, hörlurar och näsan i en bok hjälper till. Men på den stökiga bussen till skolan är det bredvid Park som Eleanor slår sig ner, för hon ser honom.
Sakta lär de känna varandra. Genom serier, blandband och sena konversationer blir de vänner, och snart så mycket mer. 

Jag älskade inte den här boken. Jag gillade den, men hade lite tråkigt med den också. 
Boken utspelar sig 1986, vilket får mig att tro att Rowell tagit med mycket av sin egen uppväxt i texten. Om så är fallet beklagar jag, för det är inte ett lätt liv Eleanor lever. De vuxna i hennes liv är ganska urusla, jag var väldigt arg  på hennes mamma när jag läste, samt såklart styvpappan. Hon har inga vänner heller. Tills hon träffar Park. Han har det heller alltid så lätt, men han får ordentligt med mat i varje fall, och slipper vara rädd för vad han pappa kan ta sig till när han är på fel humör, vilket Eleanors styvfar ofta är. Och det är här jag kan tycka att det blir jobbigt att läsa, som i tråkigt. Jag förstår att det är något stort som är osagt i den här boken, men det dröjer så länge innan vi kommer fram till den stora upplösningen att när det väl kommer blir det nästan ett antiklimax. 
Mycket av boken känns det som att handlingen står och stampar. De gör ungefär samma saker, säger ungefär samma saker, det blir liknande konsekvenser. Det är en långsam uppfart till huset i fjärran, på ett ungefär. Slutet är ganska öppet, och det gillar jag. Hoppas att Rainbow Rowell aldrig skriver en fortsättning, för det känns som att "Eleanor & Park" behöver sluta så som, och där, den gjorde.

Bra skriven, fina och trovärdiga karaktärer, jag känner igen mitt åttiotal. En bra bok helt enkelt, men inte en av Rainbow Rowells bästa.

Jag gav "Eleanor & Park" 3/5 i betyg.

"Gallant" av V.E. Schwab

Veronica Elizabeth Schwab har skrivit många böcker inom urban fantasygenren vid det här laget. När hon skriver fören yngre publik använder hon författarnamnet Veronica, är det en mer vuxen publik blir det V.E. Lätt att veta vad en ger sig in på, alltså. Jag har bara läst under V.E.-namnet hittills, men jag vet inte riktigt om det är bland en mer mogen publik jag skulle sortera in "Gallant". Ung vuxen och uppåt, möjligen.

Bildkälla The StoryGraph

Olivia Prior har inga föräldrar och ingen röst. Hennes enda sällskap är andarna hon ser och hennes mammas dagbok, skriven av någon med sinnet i uppror.
En dag får hon ett brev från en morbror hon aldrig träffat, som ber henne komma hem till hans gods - Gallant. Men när hon kommer dit upptäcker hon att morbrodern är död, kvar finns bara hennes kusin och två tjänare.

Gallant har många hemligheter. När Olivia söker svar på gåtan om sin släkt, upptäcker hon en dunkel spegling, ett rike där spöken kanta form, och en mörk herre som väntar på henne.

Schwab är duktig på att måla upp världar och karaktärer, och "Gallant" är inget undantag. Känslan jag får av den är en klassisk gotisk roman, och jag vill väldigt gärna placera handlingen sisådär 200 år bakåt i tiden. Det störs dock av omnämnandet av bilar, och jag klarar inte riktigt av att tidsplacera den.Egentligen en struntsak, men av någon anledning störde det mig att inte veta när i tiden den utspelar sig.
Annars är boken lagom spännande och inte helt förutsägbar. Mycket av den påminde mig om"Crimson Peak", men aldrig så pass att det kändes som en ren efterapning. Det är också spännande att få sitfta bekantskap med en icke-verbal karaktär som Olivia är. De svårigheter hon möts av, och lättnaden hon känner när hon kan göra sig förstådd. Det är också något som hon bara är, och inget som har betydelse för handlingen och dess upplösning. Precis som att hon har svart hår, är hon också stum.

Jag tyckte bra om "Gallant",men det är inte den bästa bok jag läst av V.E. Schwab. Den blev ändå februari månads favoritbok med betyget 4/5.

"The nobleman's guide to scandal and shipwrecks" av Mackenzi Lee

Den tredje boken om syskonen Montague, och eftersom de inte är fler syskon så tar det slut nu. Det började med Monty i "The gentleman's guide to vice and virtue", fortsätter med Felicity i "The lady's guide to petticoats and piracy", och avslutas nu med Adrian i "The nobleman's guide to scandal and shipwrecks". Milslånga titlar på en utmärkt trilogi, som absolut ska läsas i rätt ordning.

Bildkälla Goodreads

Adrian Montagues framtid ser ljus ut. Han är ensam arvtagare till sin fars gods, hans kommande politiska karriär verkar lovande, och han är förlovad med kvinnan han älskar. Han brottas dock med svår ångest, och har svårt att tala med folk. Han är rädd att hans problem ska förgöra honom. Han sörjer även sin mors oväntade död, och oroar sig för att folk i hans omgivning ska förstå att han lider av samma problem som hon gjorde.
När Adrian finner en del av en trasig kikare bland sin mors saker, kastas han in i ett äventyr han aldrig hade kunnat förvänta sig. Inte mist när han upptäcker att han har en äldre bror han inte visste om. Och en syster.

Eftersom min läsiver inte är gigantisk just nu, och det varit en viss högtid alldeles nyss, så har det tagit mig oväntat lång tid att läsa den här boken. För nu har Mackenzi Lee trappat upp tempot, och ger mig en karaktär jag tycker väldigt mycket om igen. Adrian känns så genommänsklig och jag har stor igenkänning med honom. Hans ångestproblematik beskrivs på ett väldigt nära sätt, men också lätt att ta till sig. Inte så oväntat så har Mackenzi Lee samma diagnos som Adrian antagligen skulle ha fått om han levt i vår tid och inte under 1700-talet.
Vi får också återse både Monty och Felicity, och det är ett kärt återseende från min sida. Monty är precis som jag minns honom, och Felicity känns varmare i den här boken. Det är rart att se syskonkärleken mellan dem, och hur den även ger plats till Adrian. 
En aning magisk realism finns det plats för också. Det skulle kunna förklaras bort och ges en naturlig förklaring, men jag gillar Adrians upplevelse av dem bättre.

Mitt betyg på "The nobleman's guide to scandal and shipwrecks" blev 4/4, och jag antar att samma betyg får gälla även för trilogin i sin helhet, även om jag älskade den första boken. Den som var menad att bli en solobok. 

"An arrow to the moon" av Emily X.R. Pan

2019 läste jag Emily X.R. Pans debutroman "The astonishing color of after" och älskade den så pass mycket att det hamnade på det årets topplista över böcker jag hade läst. Så det var med stora förväntningar jag satte mig ner för att läsa hennes nästa bok, som har ett av de vackraste bokomslagen jag hållit i i år.

Bildkälla Goodreads

Luna Changs föräldrar väntar sig mycket av henne.Nu när hon snart ska gå ut high school hoppas de att hon med sina höga betyg ska komma in på ett fint universitet - helst Stanford. Men Luna vet inte själv om det är vad hon egentligen vill. Hon är mer intresserad av den nye killen i sin årskurs, den mystiska sprickbildningen som sprider sig över staden, och de underliga eldflugorna som plötsligt dykt upp.
Hunter Yee har alltid kunnat träffa sitt mål, till synes utan att titta. Han är trött på sina föräldrars hemligheter, de som gjort att familjen ständigt är på flykt. Om det inte vore för lillebror Cody skulle han rymma direkt. Och så är han lite nyfiken på den där tjejen i hans årskurs på hans nya skola...

Romeo och Juliet möter kinesisk mytologi i en roman med mycket magisk realism. Och många olika synvinklar. De korta kapitlen inleds med i vems synvinkel vi ser saker, och det är ju tur, för annars hade det blivit övermåttan rörigt. Jag tyckte det var rörigt ändå, och blev inte klok på vad den här berättelsen vill. Vill den vara en kärleksroman med magisk realism i? Eller ett deckarmysterium om vad det är som händer i staden Fairbridge och i Hunters familj? Eller är det en bok om att växa upp och välja sin egen väg? Krav från familjer, skola, kompisar, partner? Det blir mest ett sammelsurium till slut, och jag vet inte riktigt om jag gillar det. Visst kan en bok berätta flera olika saker, men då behöver det vara... bra.
Jag hade som sagt höga förväntningar, och jag hade hoppats på något mer än vad jag fick. Det byggs upp många frågeställningar, och sedan kommer slutet väldigt plötsligt och liksom sveper allt under mattan. Jag lämnas av en känsla av att jag har läst något byggas upp helt i onödan, med tanke på vilket slutet blev. Det känns lättköpt, på något vis.

Tyvärr, "An arrow to the moon" fick endast betyget 2/5 av mig.

"Greywaren" av Maggie Stiefvater

Det boksläpp jag sett mest fram emot hela det här året är den avslutande delen i Dreamer-trilogin - "Greywaren" av Maggie Stiefvater (en av mina favoritförfattare). Den gavs ut i oktober, men det dröjde ett tag för mig att få hit den, så därför har jag inte läst den förrän nu. För tro mig, den här hoppade jag på snart jag kunde.

Bildkälla Goodreads

Det här är bröderna Lynch. 
Declan, den äldsta som alltid varit den som tagit ansvar för familjen, men som nu finner att det inte finns en familj att rädda.
Ronan, som alltid levt i gränslandet mellan dröm och vakenhet. Och nu när gränserna suddtas ut så faller han fritt.
Matthew, som alltid varit den glada lillebrorsan. Men nu när allt känns som en illusion väcks den rebelliska sidan av honom.
För att rädda världen måste de först rädda varandra.

Jag borde ha läst en synopsis. Så jag antar att jag kommer läsa om den här trilogin för att få ett bättre grepp om den, som det var nu var jag emellanåt ganska vilse. Men jag väntar med den där omläsningen ett år eller två.
Jag återkommer ofta till Maggie Stiefvaters böcker för att jag tycker so mycket om sättet de är skrivna på. Hon har en sorts poetisk kvalitet i sin stil som sitter som en smäck i hjärtat på mig varenda gång jag läser en av hennes böcker. Person- och miljöbeskrivningarna är sådana att jag nästan ser filmer framför ögonen när jag läser. 
Det här är dock en invecklad värld, och allteftersom tillkommer saker som ibland gör det svårt att hänga med. Bilden klarnar dock ofta ganska snart, men ibland känner jag att det blir för mycket kvantfysik för mig. 
Boken har olika synvinklar för varje kapitel, och vi får även färdas bakåt i tiden till när Declan var liten och bodde på farmen The Barns med sina föräldrar, innan bröderna kom. Det är ett intressant perspektiv, även om jag inte förstod varför det fanns med till en början. Det fanns en väldigt god anledning till det, skulle det visa sig. De olika perspektiven är inte krångliga i sig, men det finns stunder då persongalleriet är det. Det må vara lätt hänt när det är två karaktärer som båda heter Jordan Hennesy, en som kallar sig Jordan, och en som kallar sig Hennesy. Vem som är vem är inte alltid superduperlätt att hålla isär, och jag blev förvirrad mer än en gång.
Det var en ganska snabbläst bok, trots att den kändes krånglig ibland. Många twister i handlingen innan vi kom till slutet, som jag uppskattade mycket. Jag tyckte mycket om den här boken, men jag älskade den inte så mycket som jag trodde jag skulle göra, så lite besviken på det.

Mitt betyg på "Greywaren" blev 4/5, vilket också blir mitt samlade betyg på hela Dreamer-trilogin.

Plejaderna om "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren

För mig var det inte jättelängesedan  jag senast läste "Mio, min Mio" av Astrid Lindgren. Det var nästan exakt två år sedan sist, så när den valdes som bok för Plejaderna bestämde jag mig för att till största delen lyssna på den. Astrid Lindgrens egen inläsning av boken finns att lyssna på på Spotify.
Häromdagen bar det alltså iväg ut på landet, där vi blev hälsade välkomna av en av världens gulligaste hundar, och hans matte så klart. Hon hade dukat upp massor av te, och en smarrig chokladkolapaj. Massor av prat om ditten och datten, högt och lågt, allvar och bus, skratt och tårar. Och så bok.

Bildkälla Goodreads

Bo Vilhelm Olson är ett barnhemsbarn som bor hos tant Edla och farbror Sixten. Egentligen ville de ha en flicka, och Bo känner att han mest av allt är i vägen. Hans kompis Benka och dennes relation till föräldrarna ser Bo på med viss avund.
En kväll blir Bo skickad att köpa skorpor, men han kommer aldrig fram till bageriet. Istället hittar han en magisk ande i en flaska, som fått i uppdrag att föra Bo till Landet i fjärran, där hans Fader Konungen väntar på honom. Här börjar Bos liv på riktigt, eller Mio som han egentligen visar sig heta. Han får det drömliv han alltid önskat sig, med en far som älskar honom och alltid har tid för honom, vänner Jum Jum, hästen Miramis och alla äventyr som Landet i fjärran kan bjuda på. 
Men även den vackraste saga har ett mörkt stråk i sig. För i Landet Utanför härskar mörkret och den onde riddar Kato. Och det är Mio som är förutspådd att strida mot riddar Kato.

Eftersom det här är en bok skriven som en barnbok, så gick den fort att läsa. Vi funderade på läsålder för den här, och kom fram till att den nog främst passar för barn från 8-9 år och uppåt. Vissa delar i den kan vara skrämmande, som en av oss deltagare kom ihåg från när hon prenterades för boken i 6-årsåldern. Jag och en till hade läst den första gången i just 9-årsåldern, och både hon jag hade älskat den redan då och läst den om och om igen. För mig är Astrid Lindgrens berättelser STOR nostalgi.
Hon kunde konsten att skriva böcker med många lager. En ser olika saker o texten beroende på hur gammal en är och var i livet en befinner sig. Det är därför det inte finns någon övre åldersgräns för hennes böcker, de funkar från det du lär dig läsa och framåt. Hon drog sig inte heller för att skriva om tunga ämnen, och hennes böcker innehåller ofta barn som far illa och som flyr in i en fantasivärld, ofta med en eller flera låtsaskompisar i släptåg. De där barnen som blivit osynliga av en eller annan anledning, valde Astrid Lindgren att synliggöra. Här kan vi ana sår från hennes eget liv, och särskilt för det barn hon tvingades lämna bort.
Det går att göra många tolkningar även av "Mio, min Mio". Som att Bo egentligen sitter på den där parkbänken i Tegnérlunden och dör, och det här är hans himmelrike. Eller att den omilda behandling han fått utstå till sist gjort att hans fantasivärld får överhanden. Det kan vara bibliska referenser. Eller - så är det äventyr, där Bo äntligen får bli Mio och återförenas med sin Fader konungen. Och den här sagan innehåller många av de vanligaste sagotemana. Kampen mellan det goda och det onda. En utvald som ska återställa balansen. En resa och ett uppdrag som kan ses som för stort, särskilt för en ung pojke.

Betygen var lite splittrade den här gången. Bokväljaren herself var en aning besviken, för det var inte så här hon riktigt mindes den (vi kom fram till att hon i tanken nog gjort en egen remix av "Mio, min Mio" och "Bröderna Lejonhjärta"). Hon gav också det lägsta betyget, på 2,5. Högsta betyg var 4, och jag var en av de som gav det betyget. Jag baserade mitt betyg på förra läsningens betyg, den jag gjorde med mina egna öron. För ärligt talat tyckte jag att Astrids egen inläsning av boken lämnade en del att önska. Bara baserat på den hade mitt betyg blivit lägre.
Plejadernas medelbetyg på "Mio, min Mio" blev 3,4/5. 

Plejaderna om " En ocean av kärlek" av Tahereh Mafi

Igår hade vi Plejadträff igen. Det var jag som hade valt bok, och i min värdinneuppgift ingår att bjuda på fika. Det bidde en citron- och mandelkaka, fruktsallad i många skålar (blanda själv) med grädde. Och te. Och snack. 
Mitt bokval var inte det lättaste. In i det sista tvekade jag mellan tre olika titlar, och tog till sist hjälp av E för att fatta mitt slutgiltiga val. Då blev det "En ocean av kärlek" av Tahereh Mafi.

Bildkälla Goodreads

Ett år efter attacken mot World Trade Center är det inte lätt att vara en 16-årig muslimsk tjej som bär hijab. Shirin har bestämt sig för att inte ens försöka skaffa några vänner på sin nya skola. Familjen kommer säkert ändå snart att flytta, till något nytt och bättre.
Med hög musik i öronen och blicken i golvet fortsätter hon att resa upp sina murar. Men så träffar hon Ocean.

Anledningen till att jag ville läsa den här boken är att den är skriven av amerikansk muslim som var ung på den här tiden. Jag ville ha det perspektivet på att plötsligt får bära ansvaret för vad en liten grupp terrorister gjort. Jag vet ju med mig att muslimer utsatts för (och fortfarande utsätts) mycket hat från människor som tror att alla muslimer är terrorister. Det var det perspektivet jag ville ha, och till viss del fick jag det, men bokens största fokus ligger så klart på den där första stora kärleken. Och breakdance.
Boken känns introspektiv och känslan är att det skulle vara egna minnen som skrivits om i romanform. Mafi säger själv att det finns mycket av henne i Shirin, men att de faktiska omständigheterna inte kommer från hennes liv. 
Shirin kunde vara svår att tycka om. Hon gjorde det inte lätt för vare sig sig själv eller sin omgivning. Hon hade redan bestämt sig för att alla ändå skulle tycka illa om henne, och hennes beteende gjorde det till en självuppfyllande profetia. Ibland känner vi dock med henne lite extra mycket, och upplever att hon får ta lite väl mycket skit för saker hon inte rår över. Inte bara terroristattentatet 2001, utan i relationen med Ocean och hans val. Elever på skolan, lärare och föräldrar beter sig rent ut sagt svinigt mellan varven. Hennes enda bundsförvanter blir Ocean, hennes bror och danstruppen. Hennes föräldrar verkar vara av den självupptagna sorten. Ständigt på väg mot något nytt och bättre, men utan att ta hänsyn till sina barn och deras behov. Av etablerade vänner och en stabil skolgång. När boken börjar så är det Shirins första dag på hennes tredje high school. 
Ocean uppfattar vi som lite väl perfekt, men samtidigt mest på ytan. Han är snygg, lång, har talang, är stark och alldeles perfekt i sitt förhållande till Shirin. Nu beskrivs ju han utifrån Shirins perspektiv så det kanske inte är jättekonstigt, men det kunde kännas lite väl repetitivt och förutsebart ibland. Jag tycker kanske inte att det är så jättebra skrivet, och känner mig inte nyfiken på Tahereh Mafis andra böcker efter att ha läst den här.
Det här är en ungdomsroman, och det kan vara värt att ha det med i tanken kring bokens uppbyggnad och centrala teman. Boken hade gärna fått gå in djupare för min del, bre ut sig mer och/eller inte haft så stort fokus på förhållandet mellan Shirin och Ocean. 

Betygen var samstämmiga den här gången. Alla gav "En ocean av kärlek" betyget 3/5, vilket betyder att medelbetyget är precis det samma.

"Slutet" av Mats Strandberg

Mats Strandberg kom in i min läsrepertoar tack vare Plejaderna i allmänhet och min vän Perny i synnerhet. Då läste jag hans böcker för vuxna, men han slog igenom som författare av ungdomsböckerna i Engelfors-trilogin (Cirkeln, Eld, Nyckeln) som han skrev tillsammans med Sara Bergmark Elfgren. Med "Slutet" återvände han till ungdomsböckernas värld.

Bildkälla Goodreads

Du är sjutton år och borde ha hela livet framför dig. Istället vet du att om en månad är allt borta. När kometen kommer allt närmare hopar sig frågorna. Vad vill du göra med den tid du har kvar? Vem vill du vara med när allt tar slut?
Simon och Lucinda är två ensamma ungdomar i en stad någonstans i Sverige. De tar sig an det kommande slutet på olika sätt, men ett dödsfall för dem samman. Tillsammans bestämmer se sig för att ta reda på vad som egentligen hände deras vän, ingen annan verkar ju göra det nu när tiden snart är slut.

Trots att den här boken har 500+ sidor så gick den väldigt fort att läsa. Kapitlen är inte långa och den delas in i delar allteftersom dagarna går mot undergången. Vi får både Simons och Lucindas perspektiv på saker, och det är inte alls svårt att hålla isär de olika synvinklarna, då det dels anges noga, dels skrivs på olika sätt. Boken lyckas även ha med mycket representation utan att det känns in your face minsta lilla, något som jag uppskattade. Det kändes naturligt, helt enkelt.
Och så rätt han fick! Boken är skriven innan pandemin som ännu inte är över, men här finns alla de med som skriker högt i sociala medier. Jag känner igen antivaxxare, människor som vägrar ta till sig att det är så här verkligheten ser ut. Kometförnekarna kan liknas vid våra klimatförnekare, och så vidare. De finns här allihop - de uppgivna, de som tror sig sitta på alla svaren, de som söker, de som leder och de som förleder. Bra siat, kan jag känna. 
Det här är självklart inte alltigenom rolig läsning. Dels för att en central del av handlingen kretsar kring ett tragiskt dödsfall och dess konsekvenser, men allra mest såklart över att boken leder till jordens undergång. Det kan vara lite ångestframkallande, och känns så trovärdigt att en nästan tror att apokalypsen är på väg. Samtidigt är det fint. Jag gillar relationen mellan Simon och Lucinda, hur de har det i sina familjer och hur de närmar sig slutet på sina olika sätt.
Det är en pre-apokalyptisk bok med en sväng av kriminalroman och en släng kärlek också. 

Full pott får den ändå inte. Mitt betyg på "Slutet" blev 4/5. Jag kommer säkert tänka mycket på den ett tag framöver, men det fattas något litet för att jag ska kunna ge den högsta betyg. 

"Hjältar och monster på himlavalvet" av Maj Samzelius

2021 verkar vara året då jag ofta befinner mig i den grekiska mytologin. Och det är ju intressanta myter, som en kan känna igen i andra texter, så det känns inte direkt som slöseri med tid. Möjligen en känsla av att jag läst det förut, för det har jag.
"Hjältar och monter på himlavalvet" sändes först som följetong i barnradion, men då folk ganska omgående bad att få även en bok, så hamnade texterna så småningom i just bokformat. Fyra böcker blev det, och det är dessa jag har läst i en samlingsvolym under oktober.

En sensommarkväll ute på ön i skärgården går tv:n sönder. Morbror Martin börjar då berätta historier för barnen, som handlar om stjärnbilderna. Om gudar, människor, hjältar och monster som alla hamnat på stjärnhimlen.

Stjärnhistorierna kommer med en ramberättelse, där morbror Martin berättar historier för barn som kanske till en början inte var så jätteintresserade. Intresset växer dock snart, och Martin får fortsätta berätta även kommande somrar under många år. 
Jag hade kanske möjligen kunnat tänka mig vara utan den där ramberättelsen. Inte för att den är dålig, men den är inte heller särskilt bra. Jag är inte här för att få veta hur barnen växer upp till exempel. Jag vill läsa om berättelserna bakom stjärnbilderna. Om det nu ska vara en ramberättelse, där de ofta pratar om var stjärnorna finns på himlen, så hade det varit passande med illustrationer som visar just dem, och hur vi kan hitta dem. Boken är rikt illustrerad, men då är inte stjärnbilderna som de ser ut på himlen med, och det kan jag tycka är lite synd. Det finns förvisso stjärnkartor med, av både den norra och den södra stjärnhimlen, men den ger mig ganska få ledtrådar om var på himlavalvet jag ska titta, särskilt om en inte kan en enda stjärnbild sedan innan. Inte för att jag gått ut och tittat direkt, men för mig som i stort sett bara känner igen Orion och Karlavagnen, hade det varit kul med en lite mer pedagogisk utpekning av stjärnbilderna jag precis läser om. 
Nu är det ju kul att läsa de här berättelserna ändå, oavsett deras stjärnbilder och position på himlen. Den grekiska mytologin är som bekant (?) en otrolig mängd sagor, av både det humoristiska och det rent tragiska slaget. 
Det var inte första gången jag läste de här berättelserna, inte ens första gången jag läste boken. Det är som att återse gamla bekanta. Möjligen att det kändes lite repetitivt, eftersom jag läst så mycket mytologi tidigare i år, men då får jag väl skylla mig själv som väljer att göra så. Jag kunde också störa mig på språket, och det livliga användandet av talspråk. Det känns väldigt förenklat, och ibland nästan lite vårdslöst. Nu är jag en äldre läsare än den tänkta publiken, men jag är en sådan där grinig person som tycker att det är viktigt att lära sig stava rätt från början, och då hjälps inte det av att böcker innehåller felaktiga stavningar, som "mycke" istället för "mycket", som exempel.

Mitt betyg på "Hjältar och monster på himlavalvet" blev 3/5.

1981 var årets julkalender "Stjärnhuset" som även den var baserad på den grekiska mytologin tolkad av Maj Samzelius. Här är det Mytha (Sif Ruud) som berättar för pojken Astro (Johannes Brost). Finns på SVT Play.

"Any way the wind blows" av Rainbow Rowell

Sista boken ut i trilogin om Simon Snow och hans vänner. En bokserie som tog sin avstamp i en påhittad story i boken "Fangirl" av samma författare, och sedan fick ett eget liv. 
Böckerna om Simon Snow (och Baz, Penelope och Agatha) är en Chosen One-trilogi, om ungdomar som gått på en magisk skola och där tampats med diverse mysterier. Första boken, "Carry on", handlar om sista året på Watford och den slutgiltiga kampen. Efterföljande böcker koncentrerar sig på tiden efter att allt fått sin upplösning - eller bara börjar.

Bildkälla Goodreads

Simon, Baz, Penelope och Agatha återvänder till London för att ta itu med sina olika problem. Simon försöker komma fram till vad han ska göra med sitt liv nu. Vill han ens tillhöra den magiska världen längre? Och om han inte vill det - hur blir det då med hans förhållande med Baz?
Baz tacklar två olika familjekriser, varav en handlar om uppkommandet av nya Chosen Ones. Särskilt en ställer till med bekymmer för Baz.
Penelope har händerna fulla med Shepard, den Normale amerikanen hon smugglat in i London för att försöka hjälpa honom med den förbannelse han dragit på sig.
Agatha har bara fått nog - av allt.

Boken innan den här, "Wayward son", var något av ett känslomässigt drama. Det kändes som en allvarlig splittring var på gång i gruppen, och jag upplevde den som väldigt angstig och med en stor brist på den viktiga ingrediensen kommunikation. Allt det som uppstod i den boken kommer till sin spets i "Any way the wind blows". Första biten av boken är ganska så rejält ledsam, men det reder ut sig så småningom när de *tada!* pratar med varandra.
Jag gillar att böckerna avhandlar vad som änder med huvudkaraktärerna efter att sista striden stått. Hur de mår och anpassar sig till livet efter. Efter striden, efter examen, efter magin. Och det är inte alltid så lätt att växa upp, många misstags görs och alla kan inte göras ogjorda. Det märks att de är överlevare av trauman, helt enkelt.
Mycket av berättelsen i den här boken är de olika karaktärerna skilda åt. Agatha har alltid känts som att hon står lite utanför, inte riktigt hittar en plats i de här berättelserna, men även hon får ett avslut i den här boken.
Storyns stora delar kretsar lite som vanligt kring Penelope och hennes snille, samt förhållandet mellan Simon och Baz. Med en lagom dos olika mystiska saker att lösa.

Trilogin kanske inte slutade exakt hundra procent så som jag hade hoppats, men jag är duktigt nöjd ändå. Säcken är hopknuten med en prydlig rosett. 

Betyget blev 5/5.

"What if it's us" av Becky Albertalli och Adam Silvera

När två författare av litteratur för unga vuxna slår sig ihop uppstår ljuv musik. Väl? Jag har förvisso bara läst Becky Albertallis böcker sedan tidigare, men jag är även nyfiken på Adam Silvera. Kanske främst "They both die at the end", som avslöjar slutet redan i titeln.
"What if it's us" är den första boken de samarbetar på, de jobbar just nu på en uppföljare på den här, som verkar som att den alldeles straxt kommer finnas ute i handeln.

Bildkälla Goodreads

Arthur och hans familj spenderar sommaren i New York, annars bor de i Georgia. Arthur har praktikplats på sin mammas advokatfirma, och han är ute för att köpa kaffe till kontoret när han möter Ben.
Ben har nyligen gjort slut med sin pojkvän, och ska nu posta tillbaka hans saker till honom. Utanför postkontoret träffar han Arthur.
Omständigheter gör att skiljs åt innan de hinner byta telefonnummer med varandra. Och hur hittar man ens någon igen i en så stor stad som New York?

De känns stundtals ganska brådmogna de här unga gossarna. De är på gränsen till att fylla 17 - sista året i high school - och har fundamentalt olika inställningar till sin skolgång och sina framtidsutsikter. Trots sin unga ålder är de förvånansvärt vuxna i det mesta. De för vuxna resonemang och har ett språk som känns väldigt moget, till och med i sms-konversationer.
Självklart uppstår en massa friktion, och det finns tillfällen där jag är rädd att boken ska ta en vändning åt det pluttesnuttiga hållet, när det borde vara tvärtom. På det sättet blir jag inte besviken på boken, den är inte rädd för att visa på personers dåliga sidor, och de konsekvenser det kan få. Det känns realistiskt på så sätt.
Sedan vet jag inte om berättelsen tagit skada av att det är två författare, ni vet det där om kockar och soppor. Jag har bitvis svårt att hålla isär Arthur och Ben, trots att "deras" kapitel inleds med deras namn. Jag tycker kanske också att kemin mellan dem inte riktigt finns där. Det var inget pirr i magen en enda gång från min sida, inga sådana där förväntningar. Jag kom på mig själv med att stundtals riktigt längta till slutet, så att både de och jag kunde få gå vidare.

Boken är lättläst och gick fort att läsa. Inte alltför långa kapitel, och många styckeindelningar, gör det här till en ytterst bläddervänligt bok. Jag föll kanske inte pladask vare sig för karaktärerna eller storyn, men den var lite lagom gullig sådär. Om jag läser uppföljaren återstår att se, för jag var faktiskt ganska nöjd såhär.

Mitt betyg på "What if it's us" blev 3/5.

"The upside of unrequited" av Becky Albertalli

För några år sedan läste jag "Simon vs the homo sapien agenda", som på svenska raskt döptes om till "Love, Simon" när filmen baserad på boken fick den titeln. Filmen gav oss en spin off-serie som heter "Love, Victor" och som jag ännu inte sett.
Boken fick sina uppföljare den med, och dessa räknas in i något som kallas Simon-verse. "The upside of unrequited" är den andra boken i den serien, så jag som läste "Leah on the offbeat" förra året har alltså läst dem i fel ordning. Det spelar egentligen ingen roll. Läser en dem i rätt ordning hamnar de i kronologisk ordning, men det är inga jättespoilers att läsa dem fel - märkte jag. 

Bildkälla Goodreads

Molly har aldrig riktigt förstått hur en gör för att få en pojkvän. Eller en flickvän. Hennes tvillingsyster Cassie säger hela tiden åt henne att hon måste ta för sig mer, men Molly tar det säkra före det osäkra - hellre ensam än hjärtekrossad.
Men när Cassie skaffar sig en flickvän som har en perfekt hipsterkille som bästis, så bestämmer sig Cassie för att det vore den perfekta lösningen. Will är charmig, flirtig och skulle vara en perfekt första pojkvän till Molly.
Om det inte vore för Reid. Mollys Tolkien-fan och arbetskamrat. Som hon aldrig skulle kunna falla för. 

De av Becky Albertallis böcker jag har läst har alla några saker gemensamt. De har starka hbtq+-teman, även om huvudpersonen i det här fallet är straight. De är också lättlästa och helt underbart gulliga. 
Det märks även att Becky Albertalli har en bakgrund som barn- och ungdomspsykolog. Hon går varsamt fram med sina karaktärer och speglar verkliga problem som kan uppstå när en har mycket som snurrar runt i skallen. Som att vara queer, ha ångest, dåligt självförtroende eller ha svårt att uttrycka sig. Här är det inget konstigt, utan något helt normalt som kanske kan vara jobbigt, men som går att arbeta med.
På pappret kanske "The upside of unrequited" (på svenska "Fördelen med olycklig kärlek") verkar vara en bok om att bli kär och skaffa sig en pojkvän, men det stora temat för mig var det om ändrade förhållanden i en familj, och hur en kan älska varandra på nya sätt. Något som kan vara nog så svårt att acceptera, men som ofrånkomligt händer i alla relationer allteftersom tiden går. Jag fick ut mest av det ändrade förhållandet mellan Molly och hennes tvillingsyster Cassie, när Cassie träffade sin flickvän och självklart vill vara på tu man hand med henne - vilket gjorde att Molly kände sig åsidosatt. Så klart.
Det talas även en del om att Molly är överviktig och gärna döljer sig i kläder, men jag skulle inte vilja påstå att boken handlar om kroppspositivism för det. Snarare är det något Molly fortfarande tampas med när boken slutar. Alla problem löser sig inte mellan pärmarna i en bok, precis som i verkliga livet.

Jag tyckte mycket om den här boken. Det enda jag hade problem med var vem som skrev vad i sms-konversationerna. Där kunde det bli lite rörigt - annars inte alls. Snabbläst, rar, många karaktärer att tycka om.
Mitt betyg på "The upside of unrequited" blev 4/5.

"Mister Impossible" av Maggie Stiefvater

Som jag har längtat! Först efter att bok två i Dreamer-trilogin ens skulle ges ut, sedan var det en lååång väntan på att boken skulle komma hem till mig. Så snart den var här kastade jag mig över den, och nu är den alltså utläst. 

Bildkälla Goodreads

Är det slutet på världen eller slutet på Drömmare som närmar sig?
Behöver Drömmarna energilinjerna för att rädda världen, eller är det deras handlingar som kommer döma den till undergång?
Ronan, Hennesy och Bryde försöker göra Drömmarna kraftfullare, samtidigt som Moderators närmar sig för att stoppa dem och den katastrof som förutspåtts.
Samtidigt försöker Jordan och Declan komma på en lösning på problemet med att en Drömmares föremål slutar leva om deras Drömmare dör - allt för att rädda Matthew och Jordan.

Det märks tydligt i den här boken att Maggie Stiefvater inte bara skriver böcker som jag tycker mycket om - hon är också konstnär. Det målas mycket, det tittas mycket på berömda tavlor. Det pratas teknik, komposition, färger och specifika konstverk. Det är lätt att börja plugga konsthistoria på Wikipedia, om vi säger som så. Det är inget måste att vara bra på eller ens intresserad av konst, men jag kan gissa att det finns vissa partier i den här boken som är extra intressanta för den konstintresserade - kanske särskilt om en gillar John Singer Sargent.
Bok två lider lite av den där transportsträckekänslan som jag ofta upplever i bokserier. Att det tar lång och omständig tid att komma till någon sorts slutsats. Om en berättelse har en början, en mitt och ett slut, så känns det ofta som att det bara är "mitt" när den här känslan infinner sig. Att jag kanske hade behövt läsa om "Call down the hawk", eller åtminstone läst en synopsis innan, gjorde ju inte saken bättre. Jag hade helt enkelt glömt bort en del, och hade svårt att hänga med i svängarna på grund av det. Och trots att Hennesy (Drömmare) och Jordan (Dröm) bara befann sig på samma plats en liten stund, så hade jag jättesvårt att hålla isär dem, och vem av dem som upplevt vad. Men det ligger på mig snarae än på författaren.
Otroligt vackert språk som vanligt. Och minst tre plot twist på slutet som gör att väntan på bok tre känns alldeles för lång. Jag tror den är planerad att komma ut 2022 någon gång.

Mitt betyg på "Mister Impossible", bok två i Dreamer-trilogin, blev 4/5.