onsdag 30 november 2016

Novemberfavoriter

November brukar kännas som en av de mörkare månaderna, men i år har det känts lite ljusare. Kanske för att första advent kom så tidigt i år att julbelysningen tändes tidigare, vad vet jag. Eller så berodde det på supermånen - som jag inte fick se eftersom det var genommulet här. Eller bara det att solen skinit lite mer och jag har känt mig lite lugnare. Man borde ju inte leta anledningar till varför man känner sig mindre tung i sinnet, så jag gör inte det. Favoriter däremot har jag letat efter, och de kommer här.

Schumi. På grund av anledningar. 
Bok/fic: Bästa utlästa bok den här månaden är helt klart "End of watch" av Stephen King. Skrev om den igår, eller mest om trilogin i sin helhet. Var ganska trött när jag skrev det så det kanske blev lite svamligt, men who cares.
Bästa fic är den jag läser just nu. Den är jättelång! 231 kapitel och ordmässigt att jämföra med "Harry Potter och Fenixorden" så det kommer nog ta ett tag till för mig att läsa ut den. Men jag har så roligt! På riktigt sitter jag och skrattar åt den emellanåt. Den heter "Next big thing" och är tredje delen i en serie av earlgreytea68. Inception au med Arthur och Eames.

Film: Har försökt få iväg älskade maken och mig på bio men misslyckats gruvligt. Känns som att vi tittat på mycket gangsterfilm den här månaden, och gangsterfilm är egentligen inga favoriter.

Tv-program: Älskar mest "Lucifer" och "Brooklyn Nine-Nine".

Kläder: Bekväm bh utan byglar som ändå håller tuttarna på plats? Hittade mina på KappAhl. Känns som en andra hud att ha på sig. Älskar dem och ska skaffa flera.

Nagellack: Det kan vara så att jag har månadens snyggaste lack på naglarna just nu, men det här jag inte ens hunnit fotografera än. Tainted från Darling Diva Polish är ett urtvättade-jeans-blått hololack som är helt underbart. The healer från samma märke är inte tråkigt det heller, fast det är mörkgrönt.



Upptäckt: De har ett fint djursjukhus i Kumla, men jag låter gärna bli att åka dit fler gånger med en akut sjuk katt. Hon klarade sig undan med blotta förskräckelsen, men ett tag där trodde jag att jag skulle få åka hem med tom transportbur och sörja min fina Schumi.

Extra speciell rolighet: Som vanligt att träffa Plejaderna, men också att Lilla E tog ur sin tandställning, att jag var på julmarknad ute på landet och att älskade maken och jag firade vår 18-årsdag.

Mitt eget favoritinlägg: Det där jag svarar på frågor om tv.

tisdag 29 november 2016

"End of watch" av Stephen King

Stephen King bestämde sig för att skriva en trilogi om den pensionerade polisen Bill Hodges, "End of watch" är den avslutande delen i den trilogin. De två första delarna skulle jag vilja kalla för ganska så typiska kriminalromaner, men den här avslutande boken känns mer Kingsk då det smyger sig in lite övernaturliga element.

Bildkälla Goodreads
Bill Hodges sitter i väntrummet hos sin läkare när hans mobil ringer. Det är hans gamla partner som vill att han ska komma och titta på ett fall. Martine Stover och hennes mamma har hittats döda i vad som verkar vara ett mord/självmord, men då Martine var ett av offren för Mercdesmördaren Brady Hartsfield är hennes fall av intresse för Hodges.
Vad som verkar vara ett lättlöst fall visar sig dock ha många frågor som kräver svar, och det mesta pekar på att Brady inte känner sig färdig med sitt påbörjade verk. Saken är bara den att Brady befinner sig på sjukhuset på avdelningen för kroniskt hjärnskadade i ett halvt katatoniskt tillstånd.

Den här sista delen var otroligt lättläst, jag tror jag drabbades av King-fiskkroken redan i kapitel ett. Man vill liksom veta - mer än en sak.

Ska man se till hela trilogin tycker jag att de håller jämn kvalitet och spänningsgrad, även om det varit tre ganska olika berättelser. De första två håller ihop som rena kriminalromaner, med separata fall som Hodges löser, och den tredje hör ihop med den första eftersom det rör sig om samma misstänkta gärningsman. Man skulle kunna se det som att andra boken, "Finders keepers", inte har någon del i trilogin som sådan då den första och tredje delen hör så tätt samman i handling. Man kan alltså hoppa över del två, men man bör ha läst första boken, "Mr Mercedes", innan man läser någon av de andra. Självklart tycker jag att man ska läsa hela trilogin, för det är den värd.

Mitt betyg blev 4/5 på "End of watch" och eftersom de andra två böckerna i trilogin fick samma betyg av mig betyder det att trilogin i sin helhet får betyget 4/5 den med. Inte bland Kings allra mest lysande böcker, men nog så bra, med andra ord.

'Does the name Martine Stover ring a bell?'
For a moment it doesn't, then it clicks in. On a foggy morning in 2009, a maniac namned Brady Hartsfield drove a stolen Mercedes-Benz into a crowd of job-seekers at City Center, downtown. He killed eight and seriously injured fifteen. In the course of their investigation, Detectives K. William Hodges and Peter Huntley interviewed a great many of those who had been present on that foggy morning, including all the wounded survivors. Martine had been the thoughest to talk to, and not only because her disfigured mouth made her all but impossible to understand for anyone except her mother. Stover was paralysed from the chest down. Later, Hartsfield had written Hodges an anonymous letter. In it he referred to her as 'your basic head on a stick.' What made that especially cruel was the radioactive nugget of truth inside the ugly joke.

måndag 28 november 2016

Myndig

Idag har mitt och älskade makens förhållande blivit myndigt. Det är alltså 18 år sedan jag frågade chans på honom och han sa ja.
Vi har firat med att äta yakitacos, dricka cava och slutspurtshandla på Cyber Monday-rea. Jag med nytvättat hår och kattpyjamas. Superglammigt - jag vet.

Men vet ni, efter 18 år behöver man inte göra sig till så värst för den man älskar. Det räcker bra att titta på varandra med ömma blickar, pussas i köket medan man lagar middag och säga de där berömda orden till varandra.

Jag älskar dig Snugglepuff. Av hela mitt hjärta.


lördag 26 november 2016

Säsongssammanfattning: Reign, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Nu blev det action minsann! Historiskt inkorrekt action i många fall, men det händer lite mer den här säsongen. Ibland nästan lite för mycket. Men så slog ju jag inte ut mitt tittande över ett helt år heller, och när man får allt på ett bräde är det lätt hänt att det känns lite hastigt och lustig med vissa saker ibland.

Bildkälla Eclectic pop
Favoritavsnitt: 2x09 "Acts of war" Gillar det här avsnittet främst för att det visar en annan sida av relationen mellan Mary och Catherine, när Catherine hjälper Mary efter ett överfall. Så himla rörande scener mellan dem, men ganska läbbigt det som ledde fram till dem.
2x12 "Banished" Bash lyckas ta reda på vad som egentligen hände med Catheries tvillingdöttrar när de var spädbarn, och Catherine tar en gruvlig hämnd.
2x19 "Abandoned" Mary får Francis, och Frankrikes, hjälp att försvara Skottland. Condé tar till ett desperat grepp och binder sig till England.

Favoritkaraktär: Mary och Catherine.
Håller med en kommentar jag fick i förra säsongssammanfattningen av "Reign", och tycker att den här serien hade varit mycket intressantare om man koncentrerat handlingen mer på relationen mellan Mary och Catherine, än på alla dessa kärleksförvecklingar.

Favoritpar: Låg alla med alla? För det är lite så den här säsongen har känts. Det har varit ett evigt smygande med älskare och älskarinnor, förslag på annullerande av äktenskap till höger och vänster, och rullande i sängbolster mest hela tiden.
Jag tycker fortfarande Mary och Francis är lite gulliga tillsammans dock.

Bäst i säsongen: Det får kanske anses vara att jag ibland googlar både personer och händelser. Ibland för att se om de är helt ute och cyklar, som när de dricker champagne på 1500-talet - ur coupéglas - båda kom på 1700-talet. Så jag lär mig en del också, och det är ju alltid bra.
Och så tyckte jag det var bäst när alla dessa spöken/hallucinationer äntligen försvann.

Värst i säsongen: Förutom allt hoppande runt i diverse sängar, och alla dessa spöken som förekom så gillade jag inte hur säsongen slutade. Nu vet jag ju att Francis bara var kung i dryga året innan han dog, men här är ett sådant där sällsynt tillfälle där jag vill att det ska vara historiskt inkorrekt så att han inte är döende.

Övriga kommentarer: Lite av ett cliffhanger-slut på säsong två alltså. Sicken tur att jag kan se säsong tre när jag vill. Och den vill jag se snart, känner jag. För trots att det är historiskt inkorrekt och känns som en tv-såpa i snygga kostymer, så gillar jag ändå. Och nu vill jag hålla Francis i handen fram till slutet, som jag misstänker kommer i säsong tre.

fredag 25 november 2016

FredagsFilmen: Premium Rush

Jag blev positivt överraskad av dagens FredagsFilm, "Premium rush". Jag hittade den i en realåda för 20 kronor och tänkte: "Det är i varje fall en och en halv timme med Joseph Gordon-Levitt i cykelbyxor, så bara det är värt pengarna". Nu hade han inte cykelbyxor utan shorts, men i övrig hade jag rätt - den var värd hela tjugan.

Bildkälla Outside online
Wilee jobbar som cykelbud i New York. En dag får han i uppdrag att leverera ett kuvert till en adress i Chinatown innan ett visst klockslag. En leverans som flera personer vill förhindra att han levererar.

Jag vill inte avslöja för mycket av handlingen här, för det här är en sådan där film som visar en liten bit av sig själv i taget. Ofta genom att vi färdas fram och tillbaka på en noga upplagd tidslinje. där vi som betraktare får en bit i taget serverat åt oss.
Så jag gillade - jag gillade upplägget med tidslinjen, jag gillade att cykla i New York och kryssa fram i hög hastighet bland taxibilar, fotgängare och andra cykelbud. Jag gillade vissa saker så mycket att det kanske kom en liten tår där på slutet, men jag är ju också ovanligt blödig av mig.
Det enda jag inte var toppenförtjust i var en ganska onödig kärlekshistoria som inte tillförde något alls, det hade räckt bra om de varit kolleger. Men men... Då hade kanske inte Manny haft anledning att vara så sur på Wilee. Kanske.


torsdag 24 november 2016

The constant beat to my heart-Dagens


Låt: "Symmetry" med Little Boots feat. Phil Oakey.
Outfit: Byxa och t-shirt från H&M.
Smink: Nej.
Nagellack: The healer från Darling Diva Polish.
Frisyr: Knut.
Doft: Vanilj från ett doftljus.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Earl Grey-te, ostomelett, samt ost- och tomatsmörgås.
Fika: Citronte och lite godis.
Middag: Fish and chips.
Pryl: Vinglas.
Träning: Fuldans i vardagsrummet. Bästa!
Kvällsnöje: Gillar min bok...
Att tillägga: Saffranssäsongen är här. Märks på att Lilla E kom hem med nybakade lussebullar från sin mormor idag. Fifan så äckligt. Mvh Saffranshatare -71.

onsdag 23 november 2016

Frågor om TV

Inne hos Seriedrottningen hittade jag den här lilla listan på 10 frågor rörande tv-serier. Tänkte att det kanske kunde vara roligt (för mig) att svara på den jag med. Bara för att jag gillar tv-serier.

1.Din favoritvänskap från tv?
Jag är ju ett fan av vänskapsrelationer framför romantiska relationer alla dagar i veckan.
Stiles och Scott i "Teen Wolf". Meredith och Christina i "Grey's anatomy". Brian och Mike i "Queer as folk". Leslie och Ann i "Parks and recreation". För att nämna några.
Bland serier jag ser nu så gillar jag den spirande vänskapen mellan Chloe, Linda och Maze i "Lucifer". En polis, en psykolog och en demon. Som bäddat för roliga saker som kan hända.

Ganska typisk Stiles och Scott i de tidiga säsongerna.

2.Favoritintro?
"So no one told you life was gonna be this way..." Med andra ord gillar jag introt till "Vänner". Vi sjunger med i "The Big Bang Theory" också. Fast egentligen tycker jag att intron kan vara ganska trista. Utmärkta att spola förbi.

3.Favoritserie från 90-talet?
"Twin Peaks", "Vänner" - även om den spillde över på 2000-talet en hel del, "Picket fences", Star Trek: The Next Generation" samt "Star Trek: Voyager". För det går inte att bara välja en.

4. Roligaste tv-serien?
Då - "Vänner". För inte så länge sedan - "Parks and recreation". Nu - "Brooklyn Nine-Nine".


5. Om du fick ändra på något i en tv-serie, vad skulle det vara?
många dödsfall som man önskar aldrig hade hänt. Samt att jag önskar betydligt bättre manus till "Teen Wolf" överlag. Finns tillfällen man önskade att fansen hade fått skriva manus - här är ett sådant tillfälle. Å andra sidan var det kanske lite väl mycket fan-service i sista säsongen av "Glee"...

6. Sämsta serieavslutet?
"How I met your mother" ligger nära till hands här, men det var ingen serie jag följde jättenoga. Jag är lite putt över att det inte direkt var endgame Brian och Justin i "Queer as folk" också, men i övrigt slutade serien väldigt bra.
Så kanske "Gilmore girls" bara för att det kändes så abrupt och ofärdigt på något sätt. Himla tur att det kommer nya avsnitt på fredag! Eller "Twin Peaks" som också kändes lite abrupt, men även där är det ju nya avsnitt på gång.
För att vända på steken så hade "Six feet under" en av de allra bästa serieavsluten jag någonsin har haft nöjet att bevittna.

7. Om du bara fick se en tv-serie i resten av ditt liv, vilken skulle det vara?
Bara en? Taskigt! Borde kanske svara "Doctor Who" bara för att den finns i en triljon säsonger och har gått sedan 60-talet och den verkar inte vilja sluta heller, utan återuppstår lite då och då. Så jo -  "Doctor Who".

8. En tv-serie du ser fram emot?
"Taboo" med Tom Hardy. Har längtat sedan jag såg den första teaser trailern i våras. Kommer äntligen i januari, om jag fattat det hela rätt.



9. En tv-serie du önskar att du aldrig sett?
Jag slutar ju titta om det inte är bra, så vida inte mode envis-som-en-fastspikad-åsna träder in.
"Battlestar Galactica" kanske. Det finns ju anledningar till att den serien inte är färdigtittad än, fast vårt mål för dryga året sedan var att se klart serien innan årsskiftet 2015/2016. Det gick ju sådär. På grund av snarktråkig.

10. Läskigaste tv-karaktären?
Jag som tittar både på skräckserier och övernaturligheter borde ju att välja och vraka bland kan man tycka, men det här är ack så svårt att komma på.
Jack Randall i "Outlanders" är ju synnerligen slemmig. Jag nöjer mig så, men det finns säkert en uppsjö till jag kommer komma på senare.

Jack Randall slemmar sig. Som han gör.

tisdag 22 november 2016

"Resan till ljuset" av Andrej Djakov

I Ryssland är Metro 2033 tydligen superstort. Så stort att författaren till "Metro 2033", Dmitrij Gluchovskij, uppmuntrade sina fans att skriva egna berättelser baserade på samma värld - fanfiction om man så vill. Så skapades "Metro 2033 Universum".
Fansen i Ryssland fick även rösta om vilka berättelser som skulle ges ut i bokform och så hamnade "Resan till ljuset" av Andrej Djakov i bokpressarna. Och i min hand.

Bildkälla Goodreads
I St Peterburgs tunnelbanesystem är livet inte alltid lätt. Den föräldralöse pojken Gleb får chansen till ett nytt liv när han blir utvald av stalkern Taran att följa med på en expedition.
Man har sett ett ljus som verkar komma från marinbasen Kronstadt. Kanske kan det finnas överlevare där. Eller är det Arken, den farkost som Exodus-sekten har förutspått ska komma för att ta med de troende till det förlovade landet?

Den här boken utspelar sig alltså inte i Moskvas tunnelbana utan i St Petersburg. Större delen av handlingen utspelar sig dock på ytan, under vandringen mellan metron och Kronstadt. Jag gillar faktiskt att de olika böckerna utspelar sig i samma universum, efter samma katastrof, men i olika städer. Jag saknade däremot en karta att titta på, så man kunde bekanta sig lite närmare med omgivningarna, men det funkar ändå.
Däremot tycker jag att boken innehåller en del geografiska missar som får mig att undra. Som en oljeplattform i Östersjön som färdats dit från Nordsjön innan katastrofen. Ni tyckte inte Öresundsbron var i vägen då? Eller är det en ovanligt låg oljeplattform? Lite sådant där. Man kan låta bli att haka upp sig på sådant dock, och bara fortsätta läsa efter att ha dragit en djup suck eller två.

Boken är väldigt lättläst, merparten klämde jag på två dagar. Det är också bra skrivet med ett ständigt driv framåt. Kapitellängden inbjuder även den att läsa "bara ett kapitel till". Och så en eller ett par oväntade vändningar i handlingen.

Ändå är det något yttepytte litet som fattas för att jag ska bli jätteförtjust. Det är lite en känsla av att det kanske händer lite för mycket ibland. Mitt betyg landade på 3/5. Jag vill dock gärna läsa uppföljaren på den här boken, men den har jag inte står och väntar i bokhyllan. Än.

Med ens blev Taran mycket allvarlig.
"Det spelar ingen roll. Om du har beslutat dig för att göra något, då tar du ett första steg. Och var inte rädd för nästa. Det enda misstaget du kan begå är att inte göra något. Det viktigaste är att du inte förlorar målet ur sikte - allt annat är ovidkommande."
Stalkerns ord gjorde Gleb djupt berörd. I sina drömmar hade han ofta föreställt sig städerna före katastrofen. Nu blev han plågsamt medveten om sin innersta önskan. Så länge han orkade skulle han söka efter ett stycke oförstörd jord. Om inte annat så för att hedra föräldrarnas minne, de som aldrig hade övergivit den drömmen och med skälvande röster berättat de mest otroliga saker om den förlorade världen. 
Gleb såg Taran rakt i ögonen.
"Tack."
"För vad då?" frågade mästaren häpet.
"För att ni valde mig."

måndag 21 november 2016

Måndagsmotivation, del 15/?

Så ja - det är måndag idag. Och vi bor i Sverige och det är november. Så när man kliver upp på morgonen är det mörkt ute, och man riskerar även tråkigt väder. Som regn och blåst - gissa vädret utanför mitt fönster.
På det adderar vi lite allmänt kroppsligt elände som ryggont och mensvärk, så känns starten på veckan 'sådär'.

Eller som älskade maken uttryckte det när han hällde upp sitt morgonkaffe i min The Shining-mugg: "Det här ska bli min måndagsmugg!"

All work and no play makes Jack a dull boy
Fast sedan tillade han: "Fast jag leker ju en hel del också, så det är ingen fara."
Och det är ju just där det ligger - attityden och vad man gör. För en måndag är bara en dag. Gör det bästa du kan av den och alla dina andra dagar. Och glöm för all del inte bort att leka.

Ta hand om dig - du är värdefull.

lördag 19 november 2016

"Avalons dimmor" av Marion Zimmer Bradley + en kommentar

En gång för en massa år sedan läste jag "Avalons dimmor" som jag lånade av min bästis. Sedan köpte jag mitt eget exemplar på en bokrea, ställde in den i bokhyllan och glömde bort den. Tills nu, när en av punkterna på årets läsutmaning var att läsa en bok med fler än 600 sidor. "Avalons dimmor" har 945 sidor, så den punkten är avprickad.
Jag mindes den här boken som bra och spännande, men tydligen har jag blivit lite mer kräsen de senaste 25 åren eller så, men mer om det längre ner.

Bildkälla Goodreads
"Avalons dimmor" berättar den arturiska legenden utifrån kvinnorna som omgav honom. Om trolldom och kärlek, kampen mellan det gamla och det nya och framför allt om hur kristendomen tränger undan de gamla gudarna och riterna.

Det tog lång tid för mig att läsa den här boken. Dels blev jag sjuk under läsningens gång och orkade verkligen inte med att jonglera med ett kilo bok i sängen - särskilt inte när sagda bok var ganska tråkig stundtals.
Som sagt har den 945 sidor i den utgåva jag äger, vilket ger en boklängd på någonstans kring 420.000 ord, vilket är ungefär lika mycket som hela "Sagan om ringen"-trilogin. Och det här är tydligen bara den första boken i en serie. Jag kommer inte läsa övriga delar.
All denna boklängd hade kunnat vara fantastisk. Det är trots allt en fantasyberättelse om riddartiden med starkt kvinnligt perspektiv och mycket intriger och ränkspel, men... Det är inte bra skrivet.
Boken lider svårt av alldeles för många onödiga ord, upprepningar och döda passager. Kill your darlings! Det är inte intressant att läsa samma sak i ungefär samma ordalag om och om igen. Det blir tråkigt när det liksom inte händer något mer spännande än att Morgaine faller i trans när hon spinner. Morgaine hann bli förbannad över att Arthur "brutit sitt löfte till Avalon" ungefär 50 gånger innan hon till slut protesterade lite och satte igång den kedjereaktion av händelser som så småningom ledde till slutet.
Det hann tjatas om gud och gudinna, synd och straff och heligt/oheligt ungefär åttahundrafemtioelva gånger i denna berättelse och jag drabbades av känslan av att författaren tycker att läsaren är lite dum i huvudet och behöver bli ordentligt korvstoppad med samma information för att den ska fatta.
Men jag fattar fortfarande inte. Hur denna bok inte kunde bli kraftigare redigerad.

Eftersom boken är berättad ur kvinnligt perspektiv så blir det mycket sitta på sin kammare, dricka vin och beordra bak av honungskakor, karda-spinna-väva, fläta hår och annat tråk. Promenader ibland. Frestas att ligga med någon - ack så syndigt! Det blir inga strapatser, mer än i omkväden eller om någon drabbas av en släng av synskhet. Inga sök efter heliga Graaler, inget dräpande av drakar, inga tornerspel, inga strider mot elaka saxare. Inte värst mycket action jackson helt enkelt.
De kvinnor vi möter är främst Morgaine, Guinevere och Morgana - systern, hustrun och mostern till Arthur. Mamma Igraine blir ointressant för storyn så fort hon klämt ur sig Arthur, Sjöns härskarinna Viviane må vara mäktig men behandlas liknande som sin syster Igraine. Out of sight - out of mind.
Allra bäst tyckte jag om när Morgaine berättade, tråkigast hade jag när det var Guinevere. Maken till ängslig människa! Med tanke på vilken satans dumbom hon framställs som är det ett rent under att hon lyckades få både Lancelot och Arthur att älska henne - på livstid. Maj gawd. Själv höll jag på att somna av hennes snoozefest-passager där hon försökte bli med barn och grubblade över hur syndig hon var och 'är det inte bäst att jag ber lite till och får Arthur att bära ett baner med ett kors istället för det som hans far förde för han är ju en kristen kung. Tror jag. Eller? Och är det inte väldigt otäckt att vistas utomhus och kanske kan jag bli med barn om jag ber lite till och pratar med prästen och wowsa! vilken snygg häck Lancelot har, Kevin harpolekare däremot är jätteful. Och jag undrar om lite fler böner kan göra att jag blir med barn och kan föda en son åt Arthur'. Lite så. *gäsp*

Summa summarum - jag gillade inte så värst. Det finns så klart poänger med boken och passager som var verkligt spännande, intressanta och tänkvärda, men resan till dessa passager skedde genom betydligt tråkigare dimma än den som döljer Avalon. Boken hade lätt kunna ha samma innehåll och vara hälften så lång och dubbelt så bra.
Som det är nu ger jag "Avalons dimmor" betyget 2/5.

Morgaine rodnade. "Jag har aldrig haft en tanke på att det skulle ha med anständighet att göra om man fäster upp kjolarna för att kunna ta sig uppför ett berg lättare - nog vet väl ni män att vi kvinnor har ben precis som ni? Det kan väl ändå inte verka stötande och oanständigt att visa upp något som ni män ändå utan svårighet kan föreställa er. Jag vet ju att det finns kristna präster som påstår motsatsen, men de tycks ju ha för sig att människans kropp skapades av någon djävul och inte alls av Gud och att ingen man ens kan skåda en kvinnokropp utan att gripas av ett rasande begär att besitta den."
Då såg han åt sidan och hon förstod att han tydligen var blyg och osäker innanför den där yttre självsäkerheten och blev glad över den saken.

Det finns ännu en anledning till att jag funderade på att lägga ifrån mig den här boken för gott, där bara envishet gjorde att jag ändå läste ut den.
Nu ska man kanske inte döma verket efter personen som skapade verket, men jag fick lite ny information om Marion Zimmer Bradley under läsningens gång som gjorde att jag hade svårt att plocka upp "Avalons dimmor" igen efter den där sjuka veckan.
Efter MZB död har hennes dotter anklagat henne för att ha misshandlat och sexuellt utnyttjat henne då hon var 3-12 år gammal. Hon var inte heller det enda offret. Dessutom blev MZB man, Walter Breen ett flertal gånger dömd för sexuella övergrepp mot barn, varav dottern var ett offer. Sista domen kom året innan han dog, han dog i fängelset under avtjänande av en 10-årig dom. Dessa brott ska MZB ha varit väl medveten om och även hjälp till att dölja.
Med den här informationen var det inte helt lätt att fortsätta läsningen av boken. Det gav lite dålig smak i munnen helt enkelt.
För mig är det alltså svårt att på något sätt rekommendera den här boken, eller någon annan av Marion Zimmer Bradley. Vill man ändå läsa dem rekommenderar jag att man läser dem i e-format från förlaget Victor Gollancz Ltd. som låter alla intäkter gå till välgörenhetsorganisationen Save the Children i USA.

fredag 18 november 2016

FredagsFilmen: Fantastic Beasts and where to find them

Veckans filmpremiär för alla Harry Potter-fans *vinkar* måste väl ändå vara "Fantastic Beasts and where to find them", eller "Fantastiska vidunder och var man hittar dem" som den heter på svenska.
Filmen är den första i en planerad serie, som kommer handla om Newt Scamander och hans arbete med att sammanställa boken med samma namn som filmtiteln. En bok som Harry Potter 70 år senare får släpa omkring på i Hogwarts korridorer.

Bildkälla AliExpress
År 1926 anländer Newt Scamander till New York i sitt arbete med att hitta magiska varelser. Det som var tänkt som ett kort stopp blir något annat när Jacob - en No-Maj = mugglare, en förlagd magisk väska och några förrymda magiska varelser ställer till besvär både i den magiska världen och i människornas.


Hej lilla filmen - jag vill se dig!

torsdag 17 november 2016

Säsongssammanfattning: American Horror Story - Roanoke

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna. Fast jag har egentligen spoilat redan i rubriken...

Har precis tittat klart på den sjätte säsongen av "American Horror Story". Den vars plotline lyckades hemlighållas ända fram till premiären. Till och med släppte man massor med promobilder och teaser trailers som till största delen var falska, men den riktiga handlingen fanns dold där bland all den falska marknadsföringen. Smart och skickligt gjort.

Jag är så galet glad över den här säsongen! Efter två ganska spretiga säsonger med alldeles för många och ointressanta bihandlingar, så är "Roanoke" både tätare berättad och med ett väldigt annorlunda upplägg, dessutom med endast 10 avsnitt som visats 10 veckor i rad utan minsta lilla uppehåll. Tätt. På mer än ett sätt alltså. Och så bra!
Handlingen är upplagd som en dramadokumentär i de första fem avsnitten, där vi får veta vad som hände Matt, Shelby och Lee både med deras egna ord och dramatiserat av skådespelare. Avsnitten därefter rör säsong två av vad som blev en populär tv-show, och  hur fel det gick, sista avsnittet är efterspelet.
I stort blir det här även en liten pekpinne åt underhållningsvåld och var gränsen ska dras. Är det verkligen okej att visa äkta våldsbrott och dödsfall på tv? Var går gränsen för vad som är mord och vad som är underhållning?

Bildkälla Rotten tomatoes
Favoritavsnitt: 6x01 "Chapter " Vi får träffa Matt och Shelby, ett par från Los Angeles som bestämmer sig för att skapa ett nytt liv i Norra Carolina efter att Matt blivit utsatt för ett oprovocerat överfall. De köper ett hus i utkanten av ingenstans, rustar upp det och flyttar in. Snart börjar dock konstiga saker hända, saker som först skylls på familjen Poke som blev överbudade vid försäljningen av huset. Men det är värre saker än så som ligger bakom.
6x05 "Chapter 5" Vi får veta mer om husets ursprung och blodmånen når sin kulmen.
6x06 "Chapter 6" Eftersom "My Roanoke nightmare" var en sådan succé bestämmer sig tv-producenten för en andra säsong, "Return to Roanoke". Denna ska spelas in i huset, under blodmånen och medverkande är skådespelarna från första säsongen, samt de som blev porträtterade. Det dröjer inte länge innan det går lite... fel.
6x10 "Chapter 10" Lee ställs inför rätta för mord och nyhetsrapporteringen är stor. Det görs även flera tv-program om händelserna i Roanokehuset, allt från spökjakt till intervjuer. Där vi får återse en bekant från säsong 2 - hej Lana!

Favoritkaraktär: Oj så svårt den här säsongen. Svarar att det är ett utomordentligt bra ensemblejobb. Som vanligt. Saknade dock Evan Peters som bara var med i ett fåtal avsnitt.

Favoritpar: Hehe... Nej. Eller kanske Rory och Audrey because of reasons.

Bäst i säsongen: Ungefär allt. Bra manus, bra skådespeleri, tät handling, inte så många olika handlingar som stjäl av varandra. Det var svårt att utse favoritavsnitt eftersom de var så tätt berättade och i mycket kändes det som en miniserie. Man har även lyckats förmedla den dokumentära känslan väldigt väl. Hade jag inte varit så bekant med skådespelarna hade jag kanske nästan blivit lite lurad.

Värst i säsongen: Som vanligt kan det bli lite väl släbbigt ibland. Dragning till exempel, tillhör de där grejerna jag gärna kunde varit utan att bevittna.

Övriga kommentarer: Säsong 7 kommer 2017 och ska visst knyta ihop händelser från två av de tidigare säsongerna. Jag tror det var "Murder house" och "Coven", men jag kan minnas fel. Låter spännande tycker jag, och efter den här toppensäsongen kommer jag absolut att bänka mig när det väl är dags.

måndag 14 november 2016

Plejaderna om "Kast med liten kniv" av Sara Kadefors

I lördags bar det av ut på landet där vi åt ost & kex och kladdkaka, drack te och försvann i minnen från vår egen skolgång. Anledningen till att försvann in i de där skolgångsminnena var såklart att boken vi i Plejaderna diskuterade bjöd på en massa igenkänning.

Bildkälla Goodreads
Boken handlar om Jonas och berättas i olika avsnitt i nutid och dåtid - Jonas som vuxen och gift tvåbarnsfar med egen firma, och Jonas som osäker tonåring under sina högstadieår.
I hans ungdom drabbades han av en tragedi som han aldrig riktigt kom över, och händelserna därifrån påverkar honom i hans vuxenliv och i hans relationer med vänner och familj.

Boken är väldigt lätt att läsa och faktiskt vill man läsa den fort, i varje fall upplevde vi det så. Det här är ingen munter berättelse direkt - snarare 320 sidor proppfulla med ångest och misär, utan någon vidare värst ljusning i slutet av tunneln. Vi ville liksom ha det gjort och avklarat så att vi kunde få läsa något lite roligare efteråt. Därmed inte sagt att boken är dålig, för det är den inte. Bara väldigt jobbig att läsa stundtals. för att den känns så nattsvart.
Ingenting är bearbetat känslomässigt. Tragiken bottnar i de vuxnas svek, att ingen ser och om de gör de så tittar de bort. Att sedan mönstret upprepas gör inte saken bättre, och samma misstag begås om och om igen. Man vill liksom in och korrigera misstagen, för vi ser vad som går fel och vad som skulle kunnat gjorts för att kanske göra tillvaron lite drägligare för alla inblandade.

De flesta av oss i Plejaderna gick i skolan samtidigt som bokens huvudperson, och det är här vi känner igen oss så det baxnar om det. Det handlar inte direkt om oss, men vi kan med lätthet räkna upp vilka av våra klasskamrater som förde liknande liv som Jonas och hans kompisgäng. Jag kan tänka mig att det gör boken lite mer intressant just för oss.

Betygen var av medelslag, mest 3:or med en 3,5 och en 4 som avvikelser. Medelbetyget blev 3,25/5 så straxt över medel.
Även om det är jobbig läsning och boken känns så väldigt nattsvart, så väcker den ändå känslor. Det här är inte en teflonbok där orden man läser bara glider av, och sådana böcker uppskattar vi, även om ämnet just den här gången var lite väl ångestladdat för vår smak.


fredag 11 november 2016

FredagsFilmen: Legend

Om man har en skådis man gillar, och denne skådis spelar tvillingbröder i en film, då vill man se den. Alltså införskaffade vi och titta på den här veckans FredagsFilm - "Legend". Skådisen är förresten Tom Hardy, och han spelar tvillingbröderna Reggie och Ronnie Kray.

Bildkälla Slant Magazine
I 60-talets London härjade gangsterbröderna Reginald och Ronald Kray. Tvillingbröder utseendemässigt lika varandra, men med vitt skilda personligheter. Det här är berättelsen om dem, människorna de omgav sig med - inklusive kändisarna som besökte deras nattklubbar, och deras brottsliga förehavanden.


Filmen är baserad på verkliga händelser och personer. Reggie och Ronne fanns alltså på riktigt, likaså Mad Teddy Smith, som spelas av Taron Egerton som fyllde år igår, och Frances Kray som spelas av Emily Browning.

torsdag 10 november 2016

Säsongssammanfattning: Reign, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det gick inte direkt fort för mig att se första säsongen av "Reign". Att många av de serier jag tittar på har startat sina nya säsonger är bara en av anledningarna, en annan är att den varit lite... tråkig.
Jag har hört "Reign" kallas den mest historiskt inkorrekta serien av alla, och det ligger något i det. Bara det att hon gifter sig i vit klänning. Väldigt snygga kostymer förresten, men ska inte sätta sig och titta på den här serien och tro att man ska få så mycket mer än en snygg förpackning på vad som i grund och botten är en serie om kärlek och maktkamp. Lite som "Dallas" fast på 1500-talet. Och med mindre axelvaddar och fler svärd.

Bildkälla Godwin muscat
Favoritavsnitt: 1x07 "Left behind" När kung Henry rider ut med sina män får slottet oväntat besök. Snart finner sig slottets invånare vara fångar, och det är bara genom mycket list och oväntade allianser som de kan bli fria igen.
1x22 "Slaughter of innocence" Kung Henrys galenskap blir allt tydligare när det verkar som att han hyser planer på att döda Francis för att kunna gifta sig med Mary och därigenom kunna göra anspråk på England tron, såväl som Skottlands. Lola ska föda sitt barn, Greer återförenas med Leith. Och pesten kommer till Frankrike.

Favoritkaraktär: Mary. Tror jag.

Favoritpar: Man försöker sig på en kärlekstriangel med Mary, Francis och Bash som jag tycker är tämligen tråkig. Ganska givet att det blir Mary och Francis eftersom de faktiskt var gifta på riktigt. Och jag var Team Francis så jag är nöjd med det.
Annars är det så mycket par och frierier och älskarinnor till höger och vänster att jag blir alldeles vimmelkantig.

Bäst i säsongen: Har jag sagt att det är många vackra klänningar i den här serien? Jag gillar att titta på vackra klänningar.

Värst i säsongen: Förutom att de försöker göra serien sexig med helyllekaraktärer? Alla historiska misstag. Pagan-grejen med "The darkness" är rätt så gäspig. Att Nostradamus viskar hela tiden. Det är mycket jag stör mig på.

Övriga kommentarer: Det tog ungefär ett halv avsnitt innan jag kände Megan Fellows som Drottning Catherine - Anne på Grönkulla alltså. Alltid trevligt att återse gamla favoriter, även om Anne var betydligt snällare än Catherine.

onsdag 9 november 2016

American Horror Story

När verkligheten överträffar dikten. Det här är skrämmande på riktigt. Jag ville verkligen inte vakna till nyheten om att Trump vinner valet i USA, men det gjorde jag. Och jag blir så ledsen. Och rädd.
I'm afraid of Americans.

9 november 1989 revs Berlinmuren. 9 november 2016 är vi tillbaka på ruta ett igen. Det här är en mörk dag i världshistorien. Eller som Chilipojken uttryckte det: "US of A, expiration date November 8 2016."

Hur fan tänkte ni där? Inte alls tydligen.


tisdag 8 november 2016

Tre tomma no. 22

Kolla vem som fotograferade och skriver om de senaste tre tomma direkt när det händer! Trodde jag inte om mig själv att jag kunde vara så snabb, jag som gladeligen erkänner mig själv som synnerligen lat.
Nu lär det dröja ett tag, för jag har nog ingenting som är på vippen att ta slut. Tror jag?


Depend. Nagellacksremover. Supersnabb. Favoriten. Ni har sett den förr och kommer se den igen.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Monuspa. Warming ginger massage and body oil. Bortglömd flaska jag fick i en Glossybox någon gång. Hade ett par ryggmassager kvar i sig, men nu är den slut. Rätt så härlig faktiskt, med sin värmande effekt. Dock är det bra om man gillar doften av ingefära, för den doftar ingefära mycket. SKulle kunna köpa igen om jag trillade på den, men kommer inte leta efter den.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Depend. Nagellacksremover. Snabb/Doftfri. En gång för länge sedan var det slut på den blå removern i affären när jag hade removerkris. Så jag köpte den lila - och jag har avskytt den sedan dess. Funkar i stort sett bara på krämlack, lämnar efter sig en oljig hinna. Luktar blöt skumbanan, så det där "doftfri" ger jag inte mycket för. Ni vet den där ryskänslan av naglar på svarta tavlan? Den får jag av att använda Depends lila remover. Inte undra på att det tagit 3+ år att göra av med den. Kommer inte över tröskeln en gång till.
Plaståtervinning.
Betyg 1/5

måndag 7 november 2016

Take me anywhere I don't care-Dagens


Låt: "There is a light that never goes out" med The Smiths.
Outfit: Linne, tröja och huvtröja från HM, leggins från Ica Maxi/My wear.
Smink: Nej.
Nagellack: Is this Silva? från OPI.
Frisyr: Knut.
Doft: Hårolja från Body Shop.
Smycke: Ringarna. Är i STORT behov av att slå ut dem en storlek eller två.
Klocka: Nej. Eller den inre, för den har funkar ganska bra idag.
Frukost: Earl Grey, yoghurt med granola, banan och satsumas.
Fika: Te och äpple.
Middag: Risotto med citronpesto. Kladdkaka till efterrätt eftersom det är kladdkakans dag idag.
Pryl: Långkalsong.
Träning: Promenad med Oscar the dog. Det var ju inte varmt och skönt direkt.
Kvällsnöje: Läsa, gosa, klappa katt.
Att tillägga: Funderar på en Trisslott. Ni vet - på grund av "plötsligt händer det". Fick en kram av Chilipojken bara apropå. Det är man inte bortskämd med direkt...

söndag 6 november 2016

Tre tomma no. 21

Återigen har jag varit osedvanligt trög med att fotografera mina tomma förpackningar, jag är bara en tomming bort från nummer 22 vid det här laget. Får se om jag blir lika lat med den.


Kung Markatta. Kallpressad kokosolja. Jag använder inte bara min kokosolja när jag poppar popcorn, gör granola och annan mat - jag använder den helhjärtat på kroppen också. Som sminkborttagning, som massageolja, som hårolja. Köpte mig en stor burk häromsistens som jag pytsar över från i en mindre burk att ha i badrummet. Blir enklare så. Den här bodde dock på badrumshyllan i ungefär ett år, så det är en dryg rackare också.
Glasåtervinning på burken, metallåtervinning på locket.
Betyg 5/5

Renu. Extra firming Lip and eye active lift. Den här har jag använt främst som ögonkräm. Den kom i en Glossybox för länge sedan, men det var först nu som jag verkligen började använda den. Förutom att mina ögonlock blev ännu oljigare än vad de redan var, och nej - jag smorde inte ögonlocken med den, så klart - så var den helt okej. Märkte inte av någon "extra firming" dock och jag visste tidigt att jag skulle använda upp flaskan, men inte leta efter den igen.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

Kicks. Vitamin C. Ready, set, glow! Eye cream. Den här ögonkrämen har dock hittat hem till min badrumshylla i fullstorlek. Jag älskar allt med Kicks Vitamin C-serie och ögonkrämen är inget undantag. Här märker jag betydligt bättre av de där minimerande-av-puffiga-ögon-och-fina-linjer-och-mörka-ringar-grejen än med Renus ögonkräm här ovan. Dryg är den också. Och doftar gott den korta stund den doftar.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

fredag 4 november 2016

FredagsFilmen: V för Vendetta

Remember, remember the fiftht of November...

Femte november firas Guy Fawkes-dagen i England, med brasor och fyrverkerier - lite som vår Valborgsmässoafton kanske. Så jag tänkte att eftersom idag är dagen innan femte novmber så kunde det vara en lämplig dag att titta lite närmare på en film som flitigt använder sig av en eller tusentals Guy Fawkes-masker, nämligen "V för Vendetta" från 2005.

Bildkälla IMP Awards
I ett framtida Storbritannien har en facistisk regering tagit över landet. Evey räddas en kväll av en mystisk man i en Guy Fawkes-mask som kallar sig V. Hon blir nyfiken på honom och i slutändan bestämmer hon sig för att hjälpa honom i hans kamp för att störta regeringen och avsluta det som Guy Fawkes en gång påbörjade.


Baserad på en serieroman av David Lloyd, manus av Wachowki-syskonen som även ligger bakom "Matrix"-filmerna, regi av James McTeigue, och med Hugo Weaving, Natalie Portman och Stephen Rea i de bärande rollerna.

onsdag 2 november 2016

Soundtrack of my life


Depeche Mode - Stripped

Come with me
Into the trees
We'll lay on the grass
And let the hours pass

Take my hand
Come back to the land
Let's get away
Just for one day

Let me see you 
Stripped down to the bone
Let me see you 
Stripped down to the bone

Metropolis 
Has nothing on this
You're breathing in fumes
I taste when we kiss

Take my hand
Come back to the land
Where everything's ours
For a few hours

Let me see you 
Stripped down to the bone
Let me see you 
Stripped down to the bone

Let me hear you 
Make decisions
Without your television
Let me hear you 
Speaking just for me

Let me see you 
Stripped down to the bone
Let me hear you 
Speaking just for me

Let me see you 
Stripped down to the bone
Let me hear you
Crying just for me

Let me see you 
Stripped down to the bone
Let me hear you 
Speaking just for me