Sett på TV: Bodies

Spoilervarning på TV-inläggen.

Det blev visst en tv-vecka det här. Serien "Bodies" har jag jobbat med att titta klart på under några veckors tid nu, trots att den bara är åtta avsnitt lång. Mer om det senare.

Bildkälla Netflix

2023 hittar polisen Shahara Hasan en död kropp under en protestmarch i London. Kroppen ligger naken på Longharvest Lane, skjuten i ena ögat. Någon kula finns dock inte.
Det är inte första gången någon hittar den här kroppen. Redan 1890 hittas den, på samma plats under samma omständigheter, av polisen Alfred Hillinghead. 1941 skickas den korrupte polisen Charles Whiteman till platsen för att undanröja kroppen. 
När polisen Iris Maplewood utreder orsaken till ett strömavbrott 2053 hittas kroppen igen, men då lever den fortfarande.
Fyra poliser, olika år, samma kropp. Den gemensamma nämnaren verkar vara den förmögne bankmannen Julian Harker, och arvet efter honom.

Här har vi anledningen till varför det tog tid för mig att titta på den här serien - tidsresor. Kan som sagt vara en hit eller en miss för mig, och den här gången hamnade det någonstans i mitten. Tidsresandet är inte helt linjärt i den här filmen, det är därför kroppen dyker upp olika år, och det innebär konsekvenser. Som att man inte kan ta sig tillbaka igen, när man en gång rest bakåt.
Det som gjorde att jag ändå valde att titta vidare var att jag tyckte om de olika karaktärerna. Särskilt Hillinghead 1890 hade en intressant berättelse, och mycket hos honom är grunden till hela mysteriet. Jag skulle ändå säga att seriens huvudroll är Shahara Hasan, för det är hos henne hela grunden till händelsekedjan finns. Ochus den unge Elias Mannix.
Motivet bakom hela händelseförloppet kan jag kanske tycka är lite väl långsökt, och bjussar på en sådan där tidsloop som ställer till med massor av huvudbry.
Det var inte dåligt, men hade alltså svårt att fånga mig, och kunde ibland kännas tekniskt avancerat och förvirrande.
Det här var menat som en miniserie, men ändå dyker det upp något i slutscenen av serien som öppnar upp för en fortsättning. Än så länge har jag inte hört vare sig ja eller nej om den saken, utan det ligger öppet.
Serien är baserad på seriealbum som skrivits av Si Spencer och som tecknades av fyra olika konstnärer, en för varje år. Jag är sugen på att läsa den, bara därför att.

Know you are loved.

FredagsFilmen: Napoleon Dynamite

Ni vet det där när det existerar en film, och man inte har sett den, men man har sett många klipp från den och läst mycket om den och hört att den ska vara bra? Och den filmen sedan dyker upp på Netflix? Då tittar man på den. Även om den kom 2004 och man känner sig sist på bollen. Så var fallet med "Napoleon Dynamite", som sedan den kom har blivit kultförklarad.

Bildkälla Apple TV

Napoleon Dynamite bor med sin farmor och sin storebror i den sömniga småstaden Preston. Han är en udda kille som spenderar sina skoldagar med att rita i sitt block och undvika mobbare. När Pedro börjar på samma skola får Napoleon äntligen en vän, och när Pedro vill bli skolrådsordförande bestämmer sig Napoleon för att hjälpa honom.
När farmor skadar sig flyttar deras farbror Rico in för att ta hand om dem. Han sysslar med diverse affärer han tror ska göra honom rik, och drömmer om sin tid i high school, som han gärna vill tillbaka till. Storebror Kip vill bli MMA-fighter, och har en flickvän på nätet. Flickor ja, Deb är ju söt.

 

Bitvis väldigt rolig, och med så mycket andrahandspinsamheter att man kanske behöver plocka fram skämskudden. 
Filmen innehåller också en mycket berömd dansscen, filmens klimax till och med, som improviserades fram av Jon Heder (Napoleon) under tagning. 
Jag uppskattade den här filmen väldigt mycket. Jag förstår absolut dess kultsatus och är glad att jag äntligen har sett den. Blev också februaris favoritfilm.

Sett på TV: Bridgerton, säsong 4

Som alltid spoilervarning på TV-inlägg.

Den fjärde säsongen av "(Familjen) Bridgerton" hade premiär i slutet av januari med fyra avsnitt, och de sista fyra kom sedan i slutet av februari. Jag brukar se alla avsnitten på ett bräde om jag kan, men den här gången var det så mycket spoilers överallt att jag sträcktittade på de första fyra och sedan behövde vänta (!) flera veckor (!) innan jag kunde få se ett lyckligt slut.

Bildkälla Tom's guide

Under storebror Anthonys Indien-resa faller allt ansvar för familjens förmögenhet på Benedict. Han tycker det är jobbigt och påfrestande och väljer att rumla runt och festa så ofta han kan. Mamma Violet är trött på hans fasoner och avtvingar honom löftet att komma i tid till familjens maskeradbal, som ska inleda säsongen i societeten. Hn kommer, om än lite sent, och blir snart förtrollad av en ung kvinna i silvermask och silverklänning. När klockan slår tolv och det är dags att demaskera sig, försvinner hon och kvar står en förvirrad och förälskad Benedict med bara en av hennes handskar kvar.
Sophie arbetar som hushållerska hos Lady Gun, som gifte sig med hennes far när hon var barn. Lady Gun har två egna döttrar i Sophies ålder, och såg inte alls med blida ögon på sin nye makes oäkta dotter. När han dog behöll hon Sophie i hemmet, men degraderade henne till piga.
Nu har hennes styvsystrar debuterat och Sophie längtar också efter att få gå på bal. Med lite list lyckas hon lura sig in på säsongens första bal, som är en maskeradbal i huset Bridgerton.
Francesca återvänder från Skottland med sin make John och de bestämmer sig för att spendera lite tid i London så att hon ska kunna träffa sin familj. De försöker få en egen familj, men det vill sig inte riktigt, och Francesca känner sig förvirrad av hela akten. När Johns kusin Michaela kommer på besök blir Francesca allt mer orolig.
Violet bestämmer sig också för att bjuda över Lord Anderson. På en kopp te.

Den centrala kärlekshistorien den här säsongen är så klart den mellan Benedict och Sophie. Askungen? Så det smäller om det! Men det lyckas oväntat bra, och belyser en hel del om de klasskillnader som fanns (finns) och de relationer som kinde uppstå när man älskade någon som ansågs tillhöra fel klass. För att det är kärlek mellan de här två känns ända till mig i tv-soffan. Luke Thomson och Yerin Ha har en fantastisk personkemi och känns väldigt trygga med att spela av varandra även i de mest intima scenerna. Tack och lov är det få sådana, för det dröjer innan de kan/vågar ge sig hän. Det blir istället ett trånande och längtande som känns i hjärterötterna.
Det händer så klart andra saker än att benedict försöker hitta Sophie. Bland annat inträffar ett dödsfall som skakar om och väcker många funderingar. Lady Danbury försöker få drottningens tillåtelse att besöka sitt hemland, och Lady Whistledown/Penelope känner konsekvenser av sina skriverier och fattar ett beslut om sin skvallerspalt. Allt detta är små saker som ändå är viktiga, och som ger handlingen en annan dimension än att bara handla om kärleksförvecklingar och baler. 
Jag gillade också att tjänstefolket fick synas me den här säsongen, och vi får en inblick i vad som krävs för att driva ett så pass stort hushåll som familjern Bridgertons. 
Serien är beställd för två säsonger till som kommer någon gång. Ingenting är känt om dem än, men om jag får gissa så tror jag att fokus kommer ligga på Eloise nästa säsong. Tycker mycket av det som hände kring hennes karaktär under den här säsongen lutar åt det. 

Sett på TV: Only murders in the building, säsong 5

Spoilervarning på TV-inläggen.

Det var alla tiders cliffhanger som avslutning på säsong fyra av "Only murders in the building", och en liknande cliffhanger blev det även på den här säsongen, den femte. Ett offer som hittas precis innan eftertexterna börjar rulla.
Det märks att den här serien är populär, för gästskådespelarna haglar. Den här femte gången ser vi bland annat Dianne Wiest, Beine Feldstein, Bobby Cannavale, Renée Zellweger, Christoph Waltz och Meryl Streep återvänder som Loretta. Fokus ligger ändå på Oliver (Martin Short), Charles (Steve Martin) och Mabel (Selena Gomez) som den här gången ska försöka lösa mordet på Arconias omtyckte dörrvakt Lester.

Bildkälla Disney+

När dörrvakten Lester hittas död i fontänen på innergården till Arconia, samma kväll som Olivers och Lorettas bröllop, vill så klart vår trio försöka reda ut dödsfallet. 
Ett finger i en räkcocktail leder dem till misstänkta maffiakopplingar, och när de hittar en hemlig svartklubb i  form av ett casino i husets källarvåning ökar mysteriet ytterligare. Vems var fingret? Vad har den nye robotdörrvakten att tillföra? Vad har tre miljardärer med mysteriet att göra? Och vem är det som köper lägenheter i Arconia, och varför?

Serien börjar kanske tappa lite av sitt behag, men jag tycker ändå fortfarande om mixen av komedi, drama och deckare som den här serien bjuder på. Många roliga karaktärer hinner titta förbi, och när mysteriet får sin lösning var det bara lite oväntat.
Jag kommer så klart titta även på säsong 6 när det kommer någon gång i höst.

"Only murders in the building" finns att streama på Disney+.

Februaris utlästa böcker

Trots att jag själv tycker att jag knappt alls har hunnit med att läsa, så lyckades jag läsa ut fem böcker i februari. Undrar hur jag klarade av det? Det var så mycket annat som pockade på min uppmärksamhet, men tydligen läste jag på rätt bra när jag väl bestämde mig för en lässtund. 
Nåväl, här är de i all sin prakt.

"Det måste vara här" av Maggie O'Farrell blev månadens favoritbok med 4/5 i betyg. Boken handlar främst om Daniel, men också om hans fru Claudette. Hon var en firad skådespelerska som valde att lämna karriären. Han är amerikanen som flyttat till Irland. När han hör en intervju på radion känner han att han måste få svar på vad som en gång hände med en vän han förlorade kontakten med. Ett beslut som får stora konsekvenser.

"Dolores Claiborne" av Stepen King är kompisbok med "Gerald's game". De har beröringspunkter, främst i starka händelser under en solförmörkelse. Boken berättas nästan helt i ett stycke, där Dolores förnekar mordet på sin arbetsgivare, men erkänner ett annat. Här lyssnade jag på en audiobok, och läste med i min fysiska bok. Enda sättet jag kan lyssna på en bok utan att tappa tråden.
Betyget blev3,5/5

"Svenska maskiner, ensligt belägna" av Simon Stålenhag läste jag samtidigt som "Dolores Claiborne" så jag kunde ha en läsa-i-sängen-bok också. Något av en bilderbok för vuxna, med Stålenhags fantastiska bilder av svenska landskap med en twist. Byggnader som inte finns, maskiner som inte existerar. 
Svartlöten är ett avspärrat område som fascinerar Valter, och även Linus. De fascineras även av varandra, men försöker gömma det. Många år senare återvänder Linus till Torsvik.
Återigen gav jag betyget 4/5.

"Självbetraktelser" av Marcus Aurelius var februaris månadsbok. Läste ut den långt i förväg, för den är ganska kort. En filosofisk klassiker, och visst är det kul att läsa en nästan 2000 år gammal text. Värst spännande blir det dock inte, eller ens värst intressant. Boken kommer inte riktigt med något nytt och repeterar mest samma sak om och om igen, fast kanske på lite olika sätt med olika infallsvinklar. Betyget fick bli 3/5.

"Charlies fiende" av Simona Ahrnstedt är den andra boken om Charlie, och jag gissar på minst en till. Sverigen romancedrottning hoppar på kriminalromantåget, med ett ganska lyckat resultat. Det märks dock att det här är en mellanbok, för den ställer fler frågor än den besvarar, och slutar med en sådan där twist att jag önskar att jag hade nästa bok hos mig just nu. Spännande slltså, men det kändes som att handlingen mest stod och stampade på stället. Betyget blev 2,5/5.