"The hallmarked man" av Robert Galbraith

Bok nummer åtta om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott. Jag har hört att J.K. Rowling (Robert Galbraith är hennes pseudodym för Strike-böckerna) har planerat för 10 böcker, så vi börjar närma oss slutet på berättelsen om det stämmer. 
Det finns en chans att "The hallmarked man" kommer bli min längsta bok i år, då den var nästan prick 900 sidor lång. Om det kan kännas som för mycket? Ibland så.

Bildkälla The StoryGraph

Robin Ellacott har akut blivit inlagd på sjukhus efter ett utomkvedshavandeskap. Det är något hon behåller för sig själv, och när hon får veta att hennes chanser att bli gravid på naturlig väg är små, kommer barnfrågan högt upp på agendena för henne och pojkvännen Ryan Murphy. De planerar att flytta ihop, men Robin börjar tvivla på att det är det hon vill själv. Kan det vara så att hon tycker att allt går för fort och att hon behöver tänka. Samtidigt kommer många minnen upp från tidigare trauman, och när hon hotas på jobbet mår hon allt sämre.
Det här vet inet Cormoran Strike något om, när han beger sig till en ny klient som vill träffa honom i lönndom. Decima Mullins pojkvän har försvunnit och hon är övertygad om att han är den kropp som hittades svårt lämlästad i ett värdevalv till en silverbutik som specialiserat sig på silver med kopplingar till Frimurarna. Kroppen har en identifiering, men den är inte slutgiltig. Det finns dock fler kandidater till vem kroppen tillhör, och snart dras detektivbyrån in i en trasslig historia med många ledtrådar som leder år flera olika håll.
Cormoran har planer på att berätta för Robin om sina känslor för henne, men han tvekar när han märker att Robins förhållande verkar djupna. Han blir också nedskriven i pressen, och hans frustrationer växer och går ut över fel personer.
Byrån dras också med personalproblem, då en ny medarbetare verkar ha svårt att bete sig professionellt. Desssutom får de ett akvarium att ta hand om.

Det blir alltså lite för långt ibland. Jag skulle önska att vi fick följa ett fall, men då byrån har flera olika så får vi även följa dem, fastän det inte direkt är jättespännande när de skuggar misstänkt otrogna makar. I det här fallet blev kroppen i valvet nästan ett onödigt dtort fall för byrån, och mycket personliga känslor fick ta plats i det. Den här boken innehåller även en stor dos av dålig kommunikation, och det kan jag tycka är så jobbigt. Nu är det mycket av att Robin är arg på Cormoran och tror sig veta en massa saker, och han går runt och trånar efter henne och tror sig veta en massa saker han också. Sådant som kanske hade kunnat lösas med ett rejält gräl och/eller ett snack mellan delägarna (Cormoran och Robin) men icks då. De ska gå där och småputtra lite mot varandra och berätta vad de egentligen tycker, tänker och vill.
Saken kommer dock till sin spets i slutet av boken, och jag tycker mig ana att något viktigt är i görningen. De kanske behöver läka lite var för sig innan nästa steg, helt enkelt.
Boken slutar med en ganska rejäl cliffhanger, så nu längtar jag efetr bok nio lite extra mycket. Det känns som att mycket etablerades i den här boken, och det kändes också som att vi kanske äntligen kan ta farväl över vissa saker från det förflutna - särskilt Cormorans. 

"The hallmarked man" fick 4/5 i betyg. 

Januarifavoriter

Imorgon är det en helt ny månad, så vi tittar tillbaka på det som hänt i januari. Januari har varit en krasslig månad. Jag har haft ryggproblem, och bitvis mått ganska hängigt. Känt mig lite angstig också, beroende på orsaker. Fick däremot ett besked häromdagen som förhoppningsvis kan lugna sinnet lite. Samt att det nu verkar som att allt med avloppet är klart. Bara återställa kvar att göra. Men det är ett bekymmer för en annan dag. När snön smält och vi kan se det elände som var var trädgård.
Men, som sagt. Favoriter var det vi skulle titta på.

Bok: "The hallmarked man" av Robert Galbraith.

Film: "Lion". Om den indiske pojken Saroo som kommer bort från sin familj och av misstag hamnar i en stor stad. Därifrån blir han så småningom bortadopterad till ett par i Australien, och som vuxen försöker han återigen hitta sin familj. Verklighetsbaserad.
 
TV: "Stranger things". Känns nästan lite orättvis mot allt annat på TV den här månaden.

Nagellack: Majesty & mayhem från H&M.

Skönhet: Har inte blivit mycket av den varan den här månaden. Att vädra, även i många minusgrader, har dock varit en lisa för både inomhusluften och själen.

Extra speciell rolighet: Det är många födelsedagar i januari, men att Chilipojken fyllde 25 i början av månaden, och var hemma för att fira, kändes lite speciellt.

Favoritinlägg: Ser fram emot det i början på varje år - Bokåret 2025. 

Ses i februari!

Januaris nagellack

Det är nästan lite gulligt att jag månad efter månad tror att jag ska måla naglarna mer. Varje vecka. Minst. Och sedan gör jag inte det. I januari blev det återigen endast två lack, och ett av dem åkte på redan förra året för det var nyårlacket. Alltså har jag målat naglarna en gång i januari. Så kan det också gå. De två lack jag bar såg ut så här. OBS! Fotograferade i vinter"ljus".

Depend, VIP Meet and greet #5202
Nyåret firades med holo, för det är vad det här är i rätt ljus. Går att ana att det är så, men det blingade till bättre än så här i vekligheten. I övrigt är det rosa, lite åt det lila hållet, men mest bara rosa. Trivdes i det, men tyckte att det höll dåligt.

H&M, Majesty & mayhem
Eftersom det ändå är brist på ljus i Sverige så här års, passade jag på att måla med ett mörkt lack. Majesty & mayhem är ett mörkt brunt skimmerlack. Skulle säga att skimret ger lite koppartoner. Så pass fint, och jag trivdes väldigt bra i det.

Det var allt. Ses nästa månad. Antar jag.

Bullet journal för februari

Jag har inte glömt bort att göra min bullet journal för februari. Jag var dock väldigt oinsoirerad, så det satt långt inne och jag hade många funderingar innan jag till slut bestämde mig. Det blev ännu en rosa månad, men den här gången mörkare rosa och med svart som accentfärg.

Ännu en gång var det washitejpen som betämde hela alltet. Den här med rosa rosor minns jag inte varifrån den kommer, men den känns både lite murrig och lite romantisk, Rosor är alltid rosor, och februari är tots allt månaden då Alla hjärtans dag firas, om man nu är lagd åt det hållet.
Som svarta pennor använde jag mina Pigma micron från Sakura, i nästan alla tjocklekerna. Tombow blev 723 som helt enkelt heter Pink, och fineliner nummer 17 i färgen Hliotrope från Stabilo.
Jag inleder med en månadsöversikt, och en blank sida som kommer förbli blank. Tror jag.

Nästa uppslag rör den där träningen jag alltid tor att jag ska entusiastiskt utföra. Har gått si och så med den saken på sistonde, men någon sorts vilja finns där i varje fall. 

Månadens att göra, sådant som hände, saker att hålla koll och en humöröversikt. Jag har alltså slopat vanekollen, och istället lagt in en annan sorts hålla koll. Mer en blandning av vanekoll och allmän spaning på mitt välmående.

Månadens bok kommer bli en klassiker av det mer filosofiska slaget. På det här uppslaget vill jag också hålla koll på nagellack och mina finanser.

Avslutningsvis ett av veckouppslagen. Kanske blev ett en bit in på månaden för att jag hade gjort ett misstag veckouppslaget innan. Jag säger inte att det var så, men kanske.

Troligen blir det inte rosa i mars också, men jag säger inte att det inte blir rosa. Man vet aldrig med mig.

Sett på TV: The Sandman, säsong 2

Spoilervarning på TV-inlägg.

Den andra säsongen av "The Sandman" blir också den sista, vilket var bestämt redan innan tvåan började filmas. Serien förföljdes också av en del otur, då Neil Gaiman, som en gång skapade "The Sandman" som seriebok, drog sig ur produktionen efter anklagalser om sexuella trakasserier. Jag vet att det skapade förseningar, men jag vet inte hur mycket. Det känns ändå som att det gått en väldigt lång tid sedan vi senast mötte Morpheus och hans drömvärld, men nu var det alltså dags igen.

Bildkälla Coming soon

När de oändliga kallas till ett möte leder det till oväntade händelser, för alla utom Ödet. Morpheus ger sig av till Helvetet för att befria en själ, och möter en uppgiven Lucifer som vill gå i pension. Nyckeln till Helvetet hamnar hos Morpehus, som behöver hitta en ny herre över regionen.
När Morpehus och Delirium ger sig ut för att söka efter sin försvunne bror Destruction, skapas svallvågor som hotar att förgöra hela Drömvärlden - och dess herre.

Den här säsongen var inte riktigt lika bra som den första. Den kändes stundtals ganska seg, och väldigt grubblig emellanåt. När den dessutom knyts ihop med händelser från den förra säsongen, så är det mer än lovligt synd att det var så länge sedan jag såg den, för vissa saker hade jag helt glömt bort. Tycker kanske också att Tom Sturridge gick omkring och såg lite väl plutligt sur ut mest hela tiden. En riktig lättnad att se honom le till slut, även om det bara en kortis.
Serien slutar bra, och på ett väldigt slutgiltigt sätt. Sista avsnittet är ett specialavsnitt som handlar om Döden - som har en ledig dag som hon spenderar med en journalist.
Jag kommer inte sakna "The Sandman", men jag är glad att jag har sett den.