Februarifavoriter

Se där vad jag nästan glömde bort. Så kan det gå när man vaknar med huvudvärk och sover bort hela förmiddagen för att sedan råka fynda ett stort legoset att bygga på eftermiddagen. Hoppsan!
Men nu när februari är inne på sins allra sista timmar så kom jag på att jag skulle ju skriva om mina favoriter för den här månaden. En månad som har varit stressig och ganska jobbig mentalt, men som också bjussat på flera trevliga stunder.

Bok: "Det måste vara här" av Maggie O'Farrell.

Film: "Napoleon Dynamite".

TV: Säsong 4 av "Familjen Bridgerton" har haft mig i ett järngrepp.

Nagellack: Have fun från Depend O2, med nummer #5200. Det gröna på bilden.

Skönhet: Njä. Inte riktigt haft någon ny favorit att hylla lite extra den här månaden. Har inte  riktigt orkat bry mig, ärligt talat.

Extra speciell rolighet: Att ta en långfika på stan med bästisen.

Favoritinlägg: Alltid roligt att djupdyka i Bokrea-sortimentet.

FredagsFilmen: Longlegs

Att jag som inte ens är vidare värst förjust i skräck ändå ville se "Longlegs" är kanske lite konstigt. Jag hade dock hört att det mer var en thriller än en skräck, och inbillade mig att jag skulle få se något liknande "När lammen tystnar", där en FBI-agent försöker lösa en radda mord. Jag hade både rätt och fel.

Bildkälla Apple TV

Lee Harker är en ung begåvad FBI-agent som rekryteras till att hjälpa till att lösa en serie mord. Under flera år har hela familjer mördats av fadern som sedan tagit sitt liv. På alla mordplatser finns brev med mystiska symboler som är undertecknade "Longlegs".
Lee undersöker fallet från en ny synvinkel, och upptäcker personliga kopplingar till fallet.

Jag hade inte riktigt räknat med de övernaturliga elementen här, nej. Jag tyckte också att filmen inte var vidare värst otäck. Mer krypigt kuslig och ibland lite äcklig. De religiösa elementen var jag inte heller riktigt beredd på.
Det var en okej film, men inte vad jag hade väntat mig. Mest tyckte jag att den var ganska lågmäld, om man tänker på ämnet. Inte vad jag väntade mig, alltså. Inte heller så bra som jag hoppades på, men Nicolas Cage var som vanligt creepy med bravur, även om masken var lite väl.

Februaris nagellack

En gång har jag målat naglarna i februari, och det är ju inte mycket för en person som påstår sig gilla nagellack. Jag har inte haft lust, helt enkelt. För att göra det lite roligare valde jag att göra en skittle med de tre lack jag hade kvar av chrome-lacken från Pre party-kollektionen från Depend O2. Det rosa/magentafärgade bar jag i december, så det var dags nu.

Depend O2, #5197 #5199 #5200
Ja, jag har ångrat att jag inte bara höll mig till hololacken i den här kollektionen, för chrome är inte vidare värst kul. Visar upp alla skavanker och är svåra att få minsta lilla jämna. Lite lättare nu när mina naglar är så korta, men ändå inte alls roliga att lacka med. Så jag bestämde mig för att det fick bli en skittle, så jag kunde bli av med dem och slippa ha dem i lådan med otestade lack in i evigheten.
På lillfingret syns silverfärgade #5197 som heter Get your party started. Precis lika ospännade på nageln som jag anade. En ganska kall och vit silver.
På ringfingret (och tummen) har jag #5199 Getting ready. En ganska trevlig violett nyans, som jag tycker näst bäst om av dessa tre.
Allra mest tycker jag om #5200 Have fun, det gröna som jag har på lång- och pekfinger. En lite mintig nyans som jag absolut skulle kunna tänka mig att bära ensamt. Någon gång.

Kanske blir det roligare med lack i mars, vem vet. Jag har trots allt en av mina stora lemmings på väg in...

"Charlies fiende" av Simona Ahrnstedt

"Charlies fiende" är den andra boken av Simona Ahrnstedt om Charlie (Charlene) Andersson. Jag har läst någonstans att det ska bli en trilogi, så minst en bok till alltså.
Återigen tog det mig lång tid att läsa, vilket delvis beror på att jag varit upptagen med att hjälpa äldsta ungen att flytta, men det finns andra orsaker också.

Bildkälla The StoryGraph

Charlie är inte klar än. Nu när hon fått sin hämd på sin ex-pojkvän som lurade av henne allt och gjorde att hon dömdes till fängelse, kan hon gå vidare med sitt liv och försöka hitta svaret på frågan varför? Varför just hon? Och hur dog egentligen hennes pappa? Var det verkligen bara så att han var ett oskyldigt offer för en skjutning som gick fel?
Samtidigt har hon svårt att släppa tankarna på Joel, åklagaren som satte dit henne. För även han har förtstått att Charlie inte var skyldig och försöker ställa saker till rätta. Dessutom är hon väldigt attraherad sv honom, och kan inte glömma kyssen han gav henne.
Joel å sin sida är minst lika attraherad han, men han är lojal mot sin hustru och försöker upprätthålla familjebilden.
Samtidigt händer det mycket kring Charlie, och en mäktig och osynlig fiende verkar dra i alla trådar.

Bok två i en trilogi, och det märks. Den här boken bygger bara upp, men avslutar ytterst lite. Jag brukar kalla den här typen av bok för transportsträckeböcker, och det är precis så det känns även här. Vi är på väg någonstans, och nu har vi (kanske) nått halvvägs dit.
Mest känns det här som en studie i att Charlie försöker lista ut saker. Om sitt liv, om sin relation, om sin familj, om hur och varför hon hamnade i fängelse. Egentligen. Det händer en hel del, men samtidigt känns det som att det händer väldigt lite. När boken är slut har vi bara tagit några korta kliv framåt på vägen mot gåtans lösning. En hyfsat oväntad twist i slutet hjälpte inte upp berättelsen i sin helhet, som mest kändes ältande och som om mycket text var utfyllnad för att sätt ord på sidor. Jag kommer såklart läsa den avslutande (?) boken också, för jag vill veta hur det går (förutom ifall Charlie och Joel får varandra på slutet, för det har jag vetat sedan bok ett att de får). Jag önskar bara att jag redan hade den i handen, för den här boken känns mest antiklimaktisk.

Mitt betyg på "Charlies fiende" blev 2,5/5.

"Självbetraktelser" av Marcus Aurelius

Februaris månadsbok blev klassisk filosofi. Jag har sett mer än en kille som anser att Marcus Aurelius "Självbetraktelser" är den viktigaste boken de har läst och att den förändrat deras liv. Ska se om den här tanten håller med, tänkte jag.

Bildkälla The StoryGraph

Marcus Aurelius levde mellan år 121 och 180, och blev 161 kejsare över Rom, tillsammans med sin adoptivbror Lucius. Han började skriva ner sina betraktelser över livet under en period när han levde under belägring, omkring år 170. Därmed sagt är det här en klassiker bland klassiker, och även om det kanske inte var meningen att hans ord skulle läsas av andra, så har den alltså lästs och hyllats i nästan 2000 år. Inte illa för det här svamlet.
Missförstå mig rätt - det finns säkert jättemycket att hämta ur den här texten om man är lagd åt hållet att man vill tänka djupa tankar, eller i varje fall det man tror att andra anser vara djupa tankar. Men det är liksom ingenting nytt. Nu är ju frågan om det var "Självbetraktelser" som var uppkomsten till alla de levnadsvisdomar som folk spottar ur sig än idag, eller om det bara var så att han samlade dem här. För i mycket känns "Självbetraktelser" som en citatbok, där han citerar sina egna läromästare och äldre filosofer. Det känns mer som att han förmedlar andras visdom än kommer med något nytt. Eller som jag läste en recension på Goodreads, det är lite som att han säger till sig själv att skärpa till sig i 12 kapitel. För det här är minst sagt repetitivt.

Tänk på döden.
Ditt liv är kort i hela tidsrymden.
Om någon är dum mot dig ska du rätta dem - om du kan göra det snällt.
Annars är det kanske mest ditt problem om du tog illa vid dig.

Första gången kanske det var lite intressant, men att läsa ungefär samma sak om och om igen, med lite olika ord, blev tröttande till slut. Ja, jag zonade ut flera gånger, men struntade i det för det kändes inte som att jag missade ett dugg eftersom jag redan hade läst det.
Bara för att texten inte gav mig något betyder inte det att jag inte förstår att den kan ge andra massor av insikter. Jag har kanske bara levt för länge för at tycka att det det här känns nytt, för jag har redan hört det hela livet. Hade jag läst den när jag var yngre hade jag säkert tyckt bättre om den. Om man bortser från den ofräscha kvinnosynen som tittar fram då och då.
 

"Självbetraktelser" får 3/5 i betyg av mig, mest för att det ändå var kul att läsa en riktigt gammal klassiker.