FredagsFilmen: The Whisper man

Min bästa film i september blev "The whisper man" som finns att streama på Netflix. Filmen är baserad på en bok med samma namn av författaren Alex North, och jag har inte läst den. 
Det är en fin rollista i den här filmen - Robert De Niro, Michael Keaton, Michella Monaghan och Adam Scott som en desperat pappa som söker efter sin son.

Bildkälla TV.nu

Tom och hans son Jake flyttar tillbaka till Toms gamla hemstad Garretton, efter det att Toms fru dött. Här ska de börja om på nytt bara de två.
För 15 år sedan härjade en seriemördare i staden, Whisper man, men han sitter nu fängslad. Det fanns dock teorier om att han hade en medhjälpare, och nu när flera mord skett som verkar peka på samma gärningsman väcks de misstankarna på nytt.
Så en natt försvinner Jake.

Jag gillade den här, även om vissa delar av den var väldigt förutsebara. Jag som har läst filmvetenskap kunde med hjälp av dessa kunskaper lista ut både det ena och det andra långt innan dessa saker uppdagades, för det kändes stundtals som att filmen ramlade ner i alla dessa mönster som är vanliga i filmer. Som att man visar en sak två gånger - tredje gången annvänds den. Det var med ett par gånger, och om man vet om det är det lätt att se.
Även om upplösningen kanske inte var jätteoväntad, så var det vissa saker i slutet som ändå var överraskande. 
Det är inte den bästa filmen jag har sett, men den var bra och med ett fint skådespeleri lyckades den hålla intresset uppe. Helt lagom för en skål popcorn.

"Black house" av Stephen King & Peter Straub

Om några dagar kommer den tredje delen i Talisman-trilogin av Staphen King & Peter Straub ut, och om man kan sin King så märker man att den även kommer knyta an till Dark Tower ännu mer, då titeln är "Other worlds than these". Hur King nu kan skriva en bok med en medförfattare som avrit död i fyra år... (genom att ha ett utkast att utgå från, så klart).
Innan den boken kommer ut och raskt (?) hamnar i min hand så ville jag så klart läsa de andra två. Slumpen gjorde att jag läste "The Talisman" förra året, så då var det bara "Black house" kvar.

Bildkälla The StoryGraph

Jack Sawyer har vuxiut upp. Han har lämnat en karrlär som polis bakom sig, och bosatt sig i den lilla staden French Landing i Wisconsin. Han har nästan glömt bort vad han gjorde som liten pojke, resan han gav sig ut på för att rädda sin mamma och hennes tvilling i Territorierna.
Nu dras han in i polisyrket igen, då stadens sheriff ber honom  om hjälp med att fånga en seriemördare. Han kallas för Fisherman, och han rövar bort barn som sedan återfinns med saknade kroppsdelar. Nu har han tagit sitt fjärde offer, Ty. Ty är dock en speciell pojke, och han förs till ett okänt men skrämmande land. Ett land som Jack börjar komma ihåg allt mer.

Jag tror minsann att den här boken var bättre än "The Talisman". Det mesta av handlingne blir utredandet av morden, och bara vissa delar - som upplösningen - hamnar i det direkt övernarurliga. Det finns hela tiden där, men det är inte där fokus ligger under hela berättelsen. 
Ibland kan det kännas lite väl långt, och vissa saker är himla-på-ögonen-knasiga, emn på det stora hela är det här en stabil bok som håller hela vägen. Till och med de där sista bitarna, som berättaren går in och varnar oss för att vi kanske inte kommer tycka om. 
Boken berättas ur många olika perspektiv, men det blir aldrig otydligt vem som hamnat i fokus. Med två författare kan man kanske tro att stilen stundtals ska skifta, men det känns väldigt sömlöst och märks inte av alls.

Japp, det här gillade jag den här gången också. Mitt betyg på "Black house" blev 4/5.

Septemberfavoriter

Ska jag summera september med ett enda ord? Uppbokad.
Jag har jobbar extra, det har varit diverse aktiviteter på schemat, som bokcirkelträff, begravningar (ja, i plural), dotterns nya katter, majsplockning, familjemiddag. Jag har knappt hunnit med min favoritsysselsäätning - vara ifred. Behöver visst boka in en ledig dag utan saker som pockar på. Men det har varit roligt också.
Till och med begravningar kan vara trevliga, även om sorgen ligger där. Det är fridfullt att få ta farväl, och min erfarenhet är att det är trevligt att träffa andra som delar samma sorg, som också har fina minnen. Särskilt om det var ett tag sedan man senast träffades. 
Det var det om det - nu tittar vi på favvisarna.

Två av favoriterna den här månaden, mina grandkittens Gimli och Jiji (båda är honor).

Bok: "Musan" Av Mats Strandberg.

Film: "The whisper man", även om jag märkte av ganska tydligt att jag läst filmvertenskap, för så övertydlig var den mellan varven. Annars såg jag om på en av förra årets favoriter, "Frankenstein", och den var egentligen mycket bättre.

TV: Sista säsongen av "The Bear". Det blev inte så mycket mer TV än så den här månaden.

Nagellack: Papaya punch från H&M.

Skönhet: Concealer från L'Oréal. True match radiant serum.

Extra speciell rolighet: Att E och hennes sambo A äntligen fick hämta hem sina små katter. Så väldigt gulliga och busiga och förvånansvärt lugna med att komma till ett nytt ställe. Märks att de är kullsystrar.

Favoritinlägg: Har inget som sticker ut för mig, men eftersom jag blev nöjd med min bullet journal för oktober så väljer jag det inlägget bara därför att.

Septembers nagellack

Den här månaden blev det mer som jag hade tänkt mig med nagellacken. Ett lack varje helg, som jag kan titta på innan det slits av av jobb och vardagsbestyr. Fyra lack åkte på den här månaden alltså, varav ett kommer från min digra samling. När man blir sugen på en viss färg så...

H&M Vegan & Natural, Piece of stillness
Jag är helt övertygad om att de här lacken utgår ur H&Ms sortiment, och det här blir troligen det sista av dem jag provar. Alla de här lacken har varit kräm, kanske ibland med en dragning åt jelly. Piece of stillness är dock helt och hållet kräm, i en vacker blå nyans som påminner mig om blå blommor. Blåklockor, förgätmigej. Jag tycker namnet passar riktigt bra.

H&M, Papaya punch
Känns som ett riktigt sommarlack. Orange med koralldrag. En aning crelly, men mest kräm. En färg som jag trivdes utmärkt med.

OPI, Lincoln park after dark
Riktigt härligt nästansvart krämlack. Lite besvärligt att måla med, och det hade en förkärlek för mina nagelband. Jag försökte få fram lackets mörkt lila färg, men det här är så mörkt att det mest såg ut att vara svart ungefär hela tiden. Fast det finns där och lurar under ytan - det där murrigt lila.

Pahlish, Ponyo
Jag blev väldigt sugen på ett grönt lack, och det hade jag inget o otestade lådan så det blev till att dyka ner i den stora samlingen jag har. Och där hittade jag Ponyo från Pahlish Ghibli-kollektion. Drar en del åt det turkosa hållet, men är mer grönt i mina ögon. Utan solgass rätt på så finns där ett vackert guldskimmer, och i rätt ljusförhållanden (som jag inte hade när jag fotograferade den här gången) så dyker det upp massor av holo. Som sol som slår ner på havsvågor. Kan passa bra om man vet vad filmen "Ponyo på klippan vid havet" handlar om. 

"Musan" av Mats Strandberg

Det är lite roligt det där att jag aldrig har läst Engelsfors-trilogin (inte än i varje fall), men jag slukar med glädje de båda medförfattarnas soloböcker. Sara Bergmark Elfgren har blivit en av mina mest älskade svenska författare, tillsammans med sin kollega Mats Strandberg, som jag precis läst den senaste boken av. Det märks väl att han beundrar Stephen King, och det skriver jag inte som något negativt. Det finns inspiration i sättet att skriva, men samtidigt kör Mats strandberg sitt eget race. Och han vinner.

Bildkälla The StoryGraph

Deckarförfattaren Hedda Strömberg har drabbats av skrivkramp. Hon kommer ingen vart med forsättningen på sin senaste roman, och nu börjar pengarna ta slut. Hur det ska gå med henne och sonen Hugo när ekonomin är så knapp har hon ingen aning om.
Därför blir det nästan en livlina när hennes förre vän, den framgångsrike författaren David Ridings, ringer henne för att återknyta kontakten. Han bjuder henne till familjens stora hus, Villa Thamyris, för att skriva tillsammans och fira midsommar med hans familj. I det stora huset har många generationer från Davids familj frotterat sig med kultureliten, och haft egna framgångsrika karriärer inom konst, teater och författande.
Plötsligt lossnar skrivandet även för Hedda, men med inspirationen kommer också en ny syn på David och hans familj. Bakom det pampiga husets väggar döljer sig hemligheter, och kreativiteten har ett högt pris.
Så, lagom till midsommarfirandet, kommer Hugo till henne för att få fira med sin mamma.

Stackars katt. Med det sagt, varning för en kort och inte alltför grafisk scen där en liten katt får lida. Jag tyckte kanske att det var det obehagligaste i hela boken, men så älskar jag min egen lilla katt väldigt mycket också.
Mats Standberg skriver på ett sätt som fångar mitt intresse väldigt fort. Det är spännande att läsa om de här karaktärerna, och jag tycker väldigt bra om Hedda. Ibland är det Hugo som berättar, men oftast är det genom Heddas ögon vi får se det som händer i Villa Thamyris.
Historien byggs upp bra, och i slutet av boken inser man hur många ledtrådar men har fått, utan att helt kunna se mönstret i väven för det. Det blir en del överraskningar, vilket uppskattas.
Det dröjer ganska länge innan det blir läskigt på riktigt. Det byggs upp en stämning genom boken, som gör att det nästan blir en lättnad när det äntligen börjar bli rabalder på riktigt. När vi får veta vad som hänt och fortsätter att hända.

"Musan" är en av Mats Strandbergs bästa böcker, om jag får tycka. Mitt betyg blev 4/5.