"Dolores Claiborne" av Stephen King

Resan med omläsning av Stephen King fortsätter. Främst koncentrear jag mig på att läsa sådana jag bara läst på svenska tidigare, och nu läsa om dem på engelska. Här hade turen kommit till "Dolores Claiborne", som är en kompanjonbok till "Gerald's game", lite hemligt sådär.

Bildkälla The StoryGraph

Dolores är misstänkt för att ha dödat sin förmögna arbetsgivare, Vera Donovan. Nu berättar hon för polisen om sitt liv, och hennes makes suspekta död trettio år tidigare.

Boken berättas nästan helt och hållet i ett stycke, vilket ger över 300 sidor textflöde. På slutet följer några tidningsurklipp, så vi får veta hur det går efter att Dolores slutat berätta. Det här är helt och hållet hennes berättelse, och hon håller inte tillbaka. Äntligen får hon lätta sitt samveta, och berätta sanningen om makens död och hennes relation till arbetsgivare vera, vars hälsa var i förfall när hon dog.
Det kan så klart vara lite jobbigt att läsa allt i en strid ström, så därför valde jag att lyssna på boken, och tack och lov var det en kvinnlig uppläsare, Frances Sternhagen. Allt annat hade varit fel när det nu är en äldre kvinnas berättelse vi tar del av.
Det är en bra skriven bok, och jag gillar beröringen med "Gerald's game" i solförmörkelsen, som tar en central plats i båda berättelserna. Man behöver inte läsa båda böckerna, men om man gör det är det kul att hitta de ställen där berättelsen vävs samman.

"Dolores Claiborne" fick bertget 3,5/5 av mig.

Alla hjärtans dag

 

Alla hjärtans dag är egentligen inte en dag jag och älskade maken brukar uppmärksamma, men eftersom den händer på en lördag i år så har vi bestämt oss för att det får bli månadens date.
Det kommer bli middag här hemma, lite extra mysig bara, tända ljus och något gott i glasen. Lördagsgodis. Filmkväll. Bara han och jag. För mer behövs inte.

FredagsFilmen: Tron Ares

Eftersom jag redan har skrivit om de andra två "Tron"-filmerna känns det bara rättvist att även skriva on "Tron: Ares" som kom förra året - och floppade spektakulärt. Det som var menat som början på en ny filmserie (och det märks) riskerar nu att bli bara en film. Kan hoppas över, om så önskas.

Bildkälla MovieZine

Två företag tävlar om att skapa AI-modeller utanför skärmen. Dillinger Systems har skapat den perfekta soldaten, problemet är bara att en AI-modell inte kan finnas kvar längre än 29 minuter.
ENCOM leds av Eve Kim, och är Kevin Flynns gamla företag. Det misstänks att Flynn kände till koden för att skapa långvarighet, alltså evigt liv för en AI-modell. När Eve Kim och hennes team knäcker koden skickar Dillinger soldaten Ares för att stjäla den. Men Ares ser någonting hos Eve som gör att han vill skydda henne från Dillingers planer.

Jaha. Istället för att människan blir digitaliserad och hamnar i datavärlden, så har vi här AI som materialiserar sig och hamnar i människornas värld. Visuellt snygg, och hej till motorcyklarna som återigen visar upp sig. Ett bra soundtrack också, och faktiskt hyggligt skådespeleri. Ja, även från Jared Leto. Men ändå känns filmen lite tom och livlös. Den saknar något som ger den det lilla extra, en sorts charm som fanns framför allt i den första filmen (fortfarande den bästa). Fungerar fint att äta popcorn till och inte behöva tänka alltför mycket, men den berör inte riktigt. Filmen slutar med flera öppna dörrar till nya filmer, men det verkar som sagt inte troligt att det blir någon.
"Tron: Ares" finns att streama på Disney+.

"Det måste vara här" av Maggie O'Farrell

Nu har jag inga Maggie O'Farrell-böcker kvar att läsa, av de som givits ut på svenska. Sedan jag läste "Hamnet" för nästan fem år sedan har hon seglat upp som en av mina favoritförfattare. Hon har ett sätt att berätta som tilltalar mig, helt enkelt.

Bildkälla Goodreads

Daniel Sullivan bor på den Irländska landsbygden med sin fru och sina barn. När han en dag hör en intervju på radion väcks minnen till och han känner att han behöver få veta sanningen om en förlorad vän. Samtidigt har han en familj i USA, systrar, en far han är osams med, och två barn han aldrig träffar. 
Hans fru, Claudette, var tidigare en firad skådespelerska och filmskapare, men hon har valt att lämna berömmelsen. Hon gillar sitt liv som det är nu, och vill inte ha några komplikationer. När Daniel förlorar fotfästet i sitt sökande efter sanningen, så drabbar det alla.

Det tog en hiskeligt lång tid för mig att komma in i den här boken. Jag har haft en sådan där lässvacka som gjort att jag läst minsta möjliga ett tag nu, och det dröjde mer än halvvägs in i boken innan det lossnade för mig. Det är på inga sätt bokens fel, utan jag har bara inte haft läslust. Nästan lite konstigt, med tanke på hur bra jag tycker att den här boken är. 

Maggie O'Farrell är bra på att skapa komplexa karaktärer, som man både tycker om och finner oerhört irriterande och korkade - ibland på samma gång. De är så levandegjorda att jag nästan börjar tro att de finns på riktigt. Även miljöbeskrivningarna är fantastiska, och jag gissar att hon själv besökt flera av de platser som beskrivs i boken, och Sverige är med på ett hörn - till och med lilla Dalsland.
Boken berättas av många olika karaktärer i flera olika tidslinjer. Centrala för berättelsen är så klart Daniel och Claudette, där tyngdpunkten ligger på Daniel. Ibland kan det vara förvirrande med vilka det är som berättar, men anknytningen till Daniel och Claudette visar sig förr eller senare. Det är ändå lite trevligt att får lära känna personer som inte är centrala för berättelsen, men som ändå har något av vikt att säga. Även om jag kunde undra vem den här jeppen var som berättade nu, så gillade jag ändå det sättet att närma sig karaktärerna och bokens handling. Det var inte linjärt, men det kändes ändå som precis det den här boken behövde.

"Det måste vara här" fick 4/5 i betyg av mig.

Sett på TV: Wednesday, säsong 2

Spoilervarning på TV-inlägg.

Om jag väntade lite med det här inlägget så att jag kunde lägga upp det en onsdag? Svar ja.
Andra säsongen av "Wednesday" gick upp på Netflix i höstas, men jag väntade alltså till nu med att titta på den. Säsong tre kommer troligen senare i år, och tur är vä detl för med den cliffhangern orkar jag inte vänta lika länge som jag fick vänta på säsong två.

Bildkälla Impericon

Ett nytt läsår börjar på Nevermore, och mycket har förändrats. Wednesday och Enid delar fortfarande rum, men Enid är besviken på Wednesdays kamratskap. Vad hon inte vet är att Wednesday haft en föraning om att Enid kommer dö - och att det kommer vara Wednesdays fel.
Enid försöker istället hitt nya vänner i sin flock, och känslorna för Ajax har svalnat och istället har hon fått upp ögonen för Bruno. När hon får veta en sak om sig själv blor hon orolig, men med hjälp kan hon kanske klara sig ändå.
Hela Wednesdays familj finns plötsligt på Nevermore, då hennes lillebror Pugsley blir ny elev, och mamma Morticia ska hjälpa till med en välgärenhetsgala. Många familjehemligheter dyker upp, en i form av en zombie.
Dessutom har Wednesday fått en stalker, Thing undrar varifrån han kommer och Tyler ruvar på hämnd.

En stabil andra säsong, med lagom mycket monster och underligheter. Många gästspel från kända ansikten att glädjas åt. Kul också att se skådespelare från Familjen Addams-filmerna i den här serien. Den här säsongen Christina Ricci och Christopher Lloyd.  
Säsongen känns i vissa delar avslutad, men med en och annan cliffhanger, och en öppning för nya faror för Wednesday i kommande säsong. Den stora frågan är dock hur det kommer gå för Enid. Wednesday to the rescue.