Januaris utlästa

Det blev inte många titlar utlästa i januari, bara tre böcker. Läsåret började inte bra, för den första boken jag läste hamnade på min topplista över dåliga böcker - någonsin. Efter det var det lite svårt med läslusten, något som tyvärr sitter i ännu. Jag läste också vad som gissningsvis kommer bli årets längsta bok, så även om det inte var många titlar blev det många sidor.

"Kleptomania" av Kristina Hård läste jag för Plejaderna, och det var också enda anledningen till att jag läste ut den. För det här tyckte jag inte om minsta lilla. Boken inbjöd förvisso till mången livlig diskussion och viss fördjupning i nordisk folktro, men jag tyckte ändå den var dålig. Jag tyckte inte om karaktärerna, berättelsen var rörig och berättades i alldeles för många tidslinjer och berättarperspektiv. Den här gick trögt att läsa helt enkelt för att jag inte ville läsa den. Att den är första boken av tre märks alldeles för tydligt, för den slutar med fler frågor än vad som besvarats. Mitt betyg blev 1/5. Plejaderna var lite snällare så medelbetyget blev 2,7/5.

"The hallmarked man" av Robert Galbraith, aka J.K. Rowling, är den där jättelånga boken. Önskar att böckerna om Strike kunde vara lite kortare ibland, för det händer mycket i boken som känns irrelevant. Det här är bok åtta (av tio?) om detektivbyrån Strike & Ellacott, och byrån utreder identiteten på en kropp som hittats i ett silvervalv. Samtidigt som privatliven tränger sig på, Strike blir nerskriven i skvallermedia, och både Cormoran och Robin försöker komma till rätta med sina känslor. 

Januaris favoritbok fick 4/5 i betyg.

"Interview with the vampire" av Anne Rice var månadsboken i januari, och hux flux var vi igång med ett länge planerat projekt - att läsa hela vampyrkrönikan på engelska. I bok ett berättar vampyren Louis om sitt liv. Från det att han förvandlades av vampyren Lestat, till den dag (1976 när boken kom ut kanske?) då han berättar sin historia för en ung reporter. Han grubblat mycket över sin förlorade mänsklighet och sin odödlighet, något som ställs på sin spets när barnvampyren Claudia kommer in i deras liv.
Inte så bra som jag mindes den, så betyget sänktes till 4/5. Fortfarande väldigt bra, alltså.

"Interview with the vampire" av Anne Rice

Jag har under flera års tid funderat på att läsa hela Anne Rices vampyr-krönika. Den är 13 böcker lång, och bara de fem första utgavs (en gång för länge sedan) på svenska. Så nu när jag äntligen tar tag i det här projektet, som jag antar kommer ta några år, så valde jag att läsa böckerna på engelska, och till och med skaffa mig nya fina böcker till mitt bibliotek. Ska bara komma på hur jag ska kunna klämma in en hylla till, men det löser sig. Nog.

Bildkälla The StoryGraph

En vampyr berättar om sitt liv för en reporter. Louis var ung 1790 när han lät Lestat, som ville ha hans pengar och de friheter de kunde ge, förvandla honom till en vampyr. Louis kämpar dock med sin odödlighet, och saknar den människa han var.

När barnvampyren Claudia kommer in i deras liv blir Louis hennes beskyddare, och de bestämmer sig för att lämna Lestat och undersöka varifrån de kommer. Sökandet tar dem så småningom till Paris.

Det märktes att det var länge sedan jag läste "En vampyrs bekännelse" för jag hade glömt det mesta. Jag tror också att mina minnesbilder var blandade med de från filmen med Brad Pitt och Tom Cruise. Inte så mycket tv-serien, för den är väldigt annorlunda från boken. På ett sätt blev det nästan som att uppleva boken för första gången, och jag kände att jag läste den med nya ögon.
Den är väldigt filosofisk och grubblande i tonen, och det märks på något sätt att boken är skriven utifrån sorg. Romanen skrevs och skrevs om i flera omgångar, och karaktären Claudia anses allmänt vara baserad på dottern som Anne Rice förlorade till leukemi. Jag vet inte om Anne Rice någonsin bekräftade att så var fallet, men om det är så (och det är en ganska fin tanke) så kanske både Louis och Madeleine har drag från Anne Rice själv. Bara en fundering jag har. 
Tempot i boken är ganska långsamt, och Louis försvinner ofta iväg i långa funderingar kring sin egen odödlighet, och vad det betyder att vara människa. Han hyser också väldigt ömma känslor för Claudia, och jag kan tycka att det var ganska störande att höra honom beskriva kärleken till henne som passionerad, och deras kelande känns som mellan älskade. Om vi då tänker på att  Claudia må ha "levt" länge, men hennes kropp är fortfarande ett barns, så är det något som känns direkt ofräscht.
Bokens största fel är ändå att Lestat säger "She poisoned them with absinthe", och en sådan grej går inte obemärkt förbi den hrä absintälskarens ögon. Absint är inte, och har aldrig varit, giftigt. Hög alkoholhalt, ja. Gift, nej. 

Mitt förra betyg på "Intreview with the vampire" höll inte den här gången. Det halkade ner till 4/5. Så är det nästa bok jag längtar mer efter, för Lestat. Han må vara ett monster i den här boken, men i andra är han hjälten. Louis däremot - ganska trist figur, om jag tänker efter.

"The hallmarked man" av Robert Galbraith

Bok nummer åtta om privatdetektiverna Cormoran Strike och Robin Ellacott. Jag har hört att J.K. Rowling (Robert Galbraith är hennes pseudodym för Strike-böckerna) har planerat för 10 böcker, så vi börjar närma oss slutet på berättelsen om det stämmer. 
Det finns en chans att "The hallmarked man" kommer bli min längsta bok i år, då den var nästan prick 900 sidor lång. Om det kan kännas som för mycket? Ibland så.

Bildkälla The StoryGraph

Robin Ellacott har akut blivit inlagd på sjukhus efter ett utomkvedshavandeskap. Det är något hon behåller för sig själv, och när hon får veta att hennes chanser att bli gravid på naturlig väg är små, kommer barnfrågan högt upp på agendena för henne och pojkvännen Ryan Murphy. De planerar att flytta ihop, men Robin börjar tvivla på att det är det hon vill själv. Kan det vara så att hon tycker att allt går för fort och att hon behöver tänka. Samtidigt kommer många minnen upp från tidigare trauman, och när hon hotas på jobbet mår hon allt sämre.
Det här vet inet Cormoran Strike något om, när han beger sig till en ny klient som vill träffa honom i lönndom. Decima Mullins pojkvän har försvunnit och hon är övertygad om att han är den kropp som hittades svårt lämlästad i ett värdevalv till en silverbutik som specialiserat sig på silver med kopplingar till Frimurarna. Kroppen har en identifiering, men den är inte slutgiltig. Det finns dock fler kandidater till vem kroppen tillhör, och snart dras detektivbyrån in i en trasslig historia med många ledtrådar som leder år flera olika håll.
Cormoran har planer på att berätta för Robin om sina känslor för henne, men han tvekar när han märker att Robins förhållande verkar djupna. Han blir också nedskriven i pressen, och hans frustrationer växer och går ut över fel personer.
Byrån dras också med personalproblem, då en ny medarbetare verkar ha svårt att bete sig professionellt. Desssutom får de ett akvarium att ta hand om.

Det blir alltså lite för långt ibland. Jag skulle önska att vi fick följa ett fall, men då byrån har flera olika så får vi även följa dem, fastän det inte direkt är jättespännande när de skuggar misstänkt otrogna makar. I det här fallet blev kroppen i valvet nästan ett onödigt dtort fall för byrån, och mycket personliga känslor fick ta plats i det. Den här boken innehåller även en stor dos av dålig kommunikation, och det kan jag tycka är så jobbigt. Nu är det mycket av att Robin är arg på Cormoran och tror sig veta en massa saker, och han går runt och trånar efter henne och tror sig veta en massa saker han också. Sådant som kanske hade kunnat lösas med ett rejält gräl och/eller ett snack mellan delägarna (Cormoran och Robin) men icks då. De ska gå där och småputtra lite mot varandra och berätta vad de egentligen tycker, tänker och vill.
Saken kommer dock till sin spets i slutet av boken, och jag tycker mig ana att något viktigt är i görningen. De kanske behöver läka lite var för sig innan nästa steg, helt enkelt.
Boken slutar med en ganska rejäl cliffhanger, så nu längtar jag efetr bok nio lite extra mycket. Det känns som att mycket etablerades i den här boken, och det kändes också som att vi kanske äntligen kan ta farväl över vissa saker från det förflutna - särskilt Cormorans. 

"The hallmarked man" fick 4/5 i betyg. 

Januarifavoriter

Imorgon är det en helt ny månad, så vi tittar tillbaka på det som hänt i januari. Januari har varit en krasslig månad. Jag har haft ryggproblem, och bitvis mått ganska hängigt. Känt mig lite angstig också, beroende på orsaker. Fick däremot ett besked häromdagen som förhoppningsvis kan lugna sinnet lite. Samt att det nu verkar som att allt med avloppet är klart. Bara återställa kvar att göra. Men det är ett bekymmer för en annan dag. När snön smält och vi kan se det elände som var var trädgård.
Men, som sagt. Favoriter var det vi skulle titta på.

Bok: "The hallmarked man" av Robert Galbraith.

Film: "Lion". Om den indiske pojken Saroo som kommer bort från sin familj och av misstag hamnar i en stor stad. Därifrån blir han så småningom bortadopterad till ett par i Australien, och som vuxen försöker han återigen hitta sin familj. Verklighetsbaserad.
 
TV: "Stranger things". Känns nästan lite orättvis mot allt annat på TV den här månaden.

Nagellack: Majesty & mayhem från H&M.

Skönhet: Har inte blivit mycket av den varan den här månaden. Att vädra, även i många minusgrader, har dock varit en lisa för både inomhusluften och själen.

Extra speciell rolighet: Det är många födelsedagar i januari, men att Chilipojken fyllde 25 i början av månaden, och var hemma för att fira, kändes lite speciellt.

Favoritinlägg: Ser fram emot det i början på varje år - Bokåret 2025. 

Ses i februari!

Januaris nagellack

Det är nästan lite gulligt att jag månad efter månad tror att jag ska måla naglarna mer. Varje vecka. Minst. Och sedan gör jag inte det. I januari blev det återigen endast två lack, och ett av dem åkte på redan förra året för det var nyårlacket. Alltså har jag målat naglarna en gång i januari. Så kan det också gå. De två lack jag bar såg ut så här. OBS! Fotograferade i vinter"ljus".

Depend, VIP Meet and greet #5202
Nyåret firades med holo, för det är vad det här är i rätt ljus. Går att ana att det är så, men det blingade till bättre än så här i vekligheten. I övrigt är det rosa, lite åt det lila hållet, men mest bara rosa. Trivdes i det, men tyckte att det höll dåligt.

H&M, Majesty & mayhem
Eftersom det ändå är brist på ljus i Sverige så här års, passade jag på att måla med ett mörkt lack. Majesty & mayhem är ett mörkt brunt skimmerlack. Skulle säga att skimret ger lite koppartoner. Så pass fint, och jag trivdes väldigt bra i det.

Det var allt. Ses nästa månad. Antar jag.