"The vampire Armand" av Anne Rice

Eftersom oktober har 31 dagar så läste jag ännu en del i Vampyrkrönikan som månadsbok, den sjätte i ordningen. Nu har jag slut på böcker jag läst tidigare, så allt från och med nu blir helt nytt för mig.

Bildkälla The StoryGraph

Armand gick in i solen, men överlevde. Nu berättar han sin historia för David.
Som mycket ung kidnappas han någonstans i Ryssland, och kommer via Turkiets bordeller så småningom tillVenedig där han hamnar under Marius beskydd. Det framgår snart att Marius har speciella planer för Armand - och att Marius kanske inte är helt mänsklig.
Inte lång tid efter att Marius gjort Armand till en av sin egen sort, så skiljs de åt av yttre krafter. Armand hamnar i Paris, som ledare för en vampyrsekt. De behåller sin primitiva tro fram till dess att en ny vampyr gör sin entré - Lestat.

Jag har bävat lite för att läsa den här boken, för en gång i tiden var det den som fick mig att tröttna på Anne Rices vampyrer, och det är därför jag aldrig läste vidare när jag väl lade ihop den här boken för minst 20 år sedan. Just nu tycker jag kanske inte att den var lika kass som jag tyckte då, men jösses amalia vilken gnällspik Armand är! Han har aldrig varit någon favoritkaraktär, och varför just han fick en egen bok begriper jag inte. Särskilt som det som hade varit intressant att läsa om i Armands vampyrliv, tiden mellan att han skiljs från Marius och till Lestat kommer in i bilden, i stort sett bara glossas över på ett par kapitel. Desto mer får vi om hur han är som människa, och hur han rantar omkring på bordeller och hos kurtisaner, innan han blir förvandlad. Om hur han överlevde sin tripp in i solen, alla syner han såg, och hur han träffade "sina" mänskliga barn Sybelle och Benji. För övrigt två hyfsat irriterande karaktärer, som måste säga Armands namn en gång per mening, och ständigt upprepa hur mycket de älskar honom.
Jag får också en dålig smak i munnen av hur unga många karaktärer i den här boken är och ändå beskrivs på ett sexuellt sätt. Armand är ungefär 17 när han förvandlas, Benji är troligen 12-13 år, Sybelle i övre tonåren. Kan bjuda in till en och annan rynka i pannan.

Jag hittade dock ett och annat som jag gillade, och trots att "The vampire Armand" har ett löjligt långsamt tempo, så var det inte fullt så hemskt att läsa den som jag till en början befarade. Fast jo, lite börjar jag tröttna nu. Ska bli skönt med vampyrpaus en månad.
Jag gav "The vampire Armand" 2,5/5 i betyg.

Oktoberfavoriter

Oktober är ofta den finaste månaden på året, med sina klara höstfärger och den där speciella, nästan höga luften. Krispigt. Och det brukar hålla sig till slutet av månaden, då det brukar bli mörkt och kallt och betydligt gråare. I år har det där vackra hållit sig kvar lite extra länge, så jag har haft gott om tid att njuta.
En fin månad borde jag kunna hitta favoriter på, eller hur?

Bok: Jag har bara gjort omläsningar i oktober, och då gillade jag "Heart-shaped box" av Joe Hill bäst.

Film: "No other choice".

TV: "Heated rivalry".

Nagellack: Electric feels från H&M.

Skönhet: Har hittat ner i min burk med Cicapair Tiger grass color correcting treatment från Dr.Jart+ igen.

Extra speciell rolighet: Chilipojkens flytt till egen lägenhet - igen. Den här gången i stan, så nu har mamma kortare väg för att hälsa på sin lilla pojke.
Att mitt extraknäck blev ett riktigt jobb (40%) är också kul, så klart. Fast det hände egentligen redan förra månaden.

Favoritinlägg: Granola 101. Har fått vända mig dit själv när inspirationen tröt lite sist det var dags. 

Det blev en hel del ekorrar också.

FredagsFilmen: Jennifer's body

Jag är egentligen inte jätteförtjust i skräckfilm, men ibland kan jag inte låta bli. Fast jag lät bli i nästan 20 år, innan jag så äntligen tittade på "Jennifer's body". Filmen kom redan 2009, och i huvudrollerna hittar vi Amanda Seyfried och Megan Fox.

Bildkälla Wallpaper safari

Needy och Jennifer har varit bästa vänner sedan sandlådan. Egentligen har de kanske inte så mycket gemensamt, men Needy har svårt att stå emot Jennifer och hennes krav. Som nu, då hon har bestämt att hon och Needy ska gå och se ett band på den lokala nattklubben.
Under spelningen sker en katastrof, och Needy och Jennifer blir skilda från varandra. När Jennifer sedan kommer tillbaka är hon inte som förut. Dessutom verkar en seriemördare vara lös, då flera av deras manliga klasskamrater hittas brutalt mördade.

En skräckfilm med ett budskap, kan det vara något? Absolut! I den här filmen vänder vi lite på våldet, och det är män/pojkar som är offer och kvinnor/flickor som kickar rumpa. Megan Fox är härligt elak, men leverar också en och annan sanning både i ord och handling. Amanda Setfrieds Needy blir filmens hjältinna med sitt skarpsinne och sin hämndlystnad.
Filmen berättas som en återblick av Needy, som sitter på någon sorts mental instution. 
Det ryktas om en uppföljare på "Jennifer's body", men än så länge verkar det inte vara så mycket mer än just ett rykte. 
"Jennifer's body" finns att streama på Netflix till 7 november, och på Disney+.

Oktobers nagellack

Ännu en månad går mot sitt slut, och lite som vanligt har jag inte målat med så många lack som jag tänkte mig. När jag vet att jag ska jobba mycket med händerna så tycker jag nämligen inte att det är någon idé, och i mitten av oktober hjälpte jag (och övriga familjen) Chilipojken att flytta (igen).
Men nu har alla flyttlass gått (hoppas jag) och jag kan visa upp alla tre lacken jag burit i oktober.

OPI, Black cherry chutney
Note to self - sluta försöka måla naglarna framför tv:n när det är lite skumljus. Det blir ofta inte så bra. 
Black cherry chutney har jag burit förut, men jag råkade köpa en dublett så här är det igen. Dubletten var i en mini och den bor nu hos E. Svart bas med mörkt skimmer i en sorts guldigt vinröd variant. Så pass snyggt. På riktigt alltså. Inte på mina bilder.

H&M, Electric feels
Tardisblått krämlack. Finns inte så mycket mer att säga. 

Depend, #825
Kände för lite höstfärg, så det passade fint med ett lack som påminner om rejält trötta höstlöv. Eller kaffe. Brunt med skimmer. Upplever det som något mörkare irl, och till och med en svärtad kant.

Sett på TV: Heated rivalry, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Så har jag sällat mig till det stora sällskap som tittat på hockey-romance. Om jag längtar till säsong två?

Bildkälla Prime video

Hockeyspelarna Shane Hollander and Ilya Rozanov är konkurrenter när de träffas första gången, innan sin rookiesäsong. Trots att de spelar mot varandra så kan de inte förneka den attraktion som finns mellan dem. De träffas i hemlighet på hotellrum när de råkar befinna sig i samma stad, och textar varandra ofta.
Det som bara skulle vara sex växer dock och blir något mycket starkare som ingen av dem hade räknat med.
Men hockeyvärlden kan vara kall och hård, och än så länge finns ingen öppet homosexuell spelare. Så Ilya och Shane förtsätter att dölja sin relation, och till och med hitta något annat.

Jo. Det här gillar ja. Och ja, jag längtar till säsong två, som ska komma i april tror jag. Fram till dess hinner jag säkert titta om på säsong ett också.
Det är mycket sex i den här serien, men allteftersom relationen mellan Shane och Ilya djupnar så får de scenerna ta ett steg tillbaka. Det märks när det blir känslor inblandade. Jag gillar att man får följa spelarna även utanför sovrummet, se vad deras liv är och vad som präglar dem. Det kan ibland vara små saker, som hur Shane viker sina kläder, till stora ting som Ilyas komplicerade relarion med sin familj och sitt hemland Ryssland. 
Avsnitt tre får Shane och Ilya kliva ut ur spotlighten och ge plats för en annan spelare, Scott Hunter, och hur ett slumpartat möte för honom leder till något så pass stort att det kommer att påverka även Shane och Iliya.
Behöver man veta något om hockey? Nej. Det är deras jobb bara. Känner mig fortfarande inte lockad att följa med älskade maken på hockeymatch. Det är sådant han har kompisar till.