Sett på TV: Schitt's creek, säsong 2

Spoilervarning på TV-inlägg, precis som alltid.

Det var ett sanr nöje att hoppa på den andra säsongen av "Schitt's creek". Eftersom det är en sitcom tar det inte jättelång att ta sig igenom säsongerna, då avsnitten brukar vara 20 minuter långa eller så. Tänk att så mycket hinner hända på så få minuter.
Den andra säsongen tar vid ganska direkt efter att den första slutade.

Bildkälla Schitt's creek fandom Wiki

Efter att försäljningen av Schitt's Creek fallit igenom finner sig familjen Rose fortfarande fast i den lilla staden. En sak bara. Var är David? Efter några oroliga dagar hittas han välbehållen hos en Amish-familj, som gärna blir av med honom.
När familjen väl är återförenad måste familjen försöka samla sig. Moira bestämmer sig för att försöka ta sig in i stadens kommunfullmäktige, med Jocelyn Schitt som störste konkurrent. Johnny försöker komma på nästa stora affärsidé, men förlorar mer pengar än han drar in, och snart hamnar familjen i ekonomisk kris. Både David och Alexis ger sig in i arbetslivet, med blandat lyckat resultat.
Alexis blir singel igen, och David och Stevies vänskap får sig en törn  när en av dem får starkare känslor för den andra.

Jag hade mycket roligare den här säsongen. Det märks att rollerna satt sig hos skådespelarna, och de levererar med en utmärkt komisk tajming. De är dysfunktionella i sin omgivning, och bitvis som familj, men det finns en djup kärlek där. Och tydligen ser folk något hos den udda familjen Rose, med tanke på all hjälp och stöttning de får från sin omgivning. Det är så vänskap byggs upp.

FredagsFilmen: IF - Låtsaskompisar

När älskade maken är på baluns vissa fredagskvällar har vi en deal. Han äter middag där han är, jag får revbensspjäll och väljer film helt själv. Senast detta hände (förra veckan) tittade jag på "IF - Låtsaskompisar", och det ångrar jag inte.

Bildkälla TV-tablå

Medan Beas pappa är inlagd på sjukhus ska hon bo hos sin farmor. I lägenhetshuset i New York blir hon nyfiken på grannarna Cal och hans anhäng av IFs, imaginära vänner. Bea kan utan problem se detta låtsaskompisar, som bor hos Cal medan de försöker hitta nya barn nu när deras egna har glömt dem. Bea lovar att hjälpa till, och snart har hon fullt upp med att para ihop rätt låtsaskompis med rätt barn.

Lagom gullig film att spendera en fredagskväll med. Det är inte svårt att lista ut vad som kommer hända, men vägen dit är väldigt underhållande. Diger rollista bland röstskådespelararna, håll extra utkik efter Brad Pitt som rösten till Keith. ;)
John Krasinski spelar inte bara pappan i den här filmen, utan har också både skrivit manuaet och regisserat. Ryan Reynolds som Cal gör det han gör bäst - en komisk roll med hjärtat på rätta stället. Cailey Fleming som Bea är bra i sin roll, och hon spelar ofta mot helt animerade figurer.
Poppa popcornen, häll något gott i glaset, och det mysroliga kan börja.

Trött i mössan-Dagens

 

Låt: "Die with a smile" med Bruno Mars & Lady gaga. Igen.
Outfit: Svart polo och mönstrade byxor från H&M.
Smink: Det var ett tag sedan sist.
Doft: Nybakat.
Nagellack: Planerar att måla om senare ikväll eller i morgon, så just nu är de bara.
Läser: "The vampire Lestat" av Anne Rice, som är min månadsbok, och "Betvingade" Simona Ahrnstedt. Båda omläsningar för läsprojekt jag har gett mig själv. Ska se om det kan hjälpa mig ut ur lässvackan.
Frukost: Overnight oats med blåbär och chiafrön. Te.
Fika: Te och kardemummakaka.
Middag: Linssoppa med nybakat bröd.
Motion: Kort yogapass, annars mest varit lat/vilat.
Kvällsnöje: Hoppas på en tv-kväll med älskade maken, men vi får se.
Att tillägga: Föreslog för älskade maken i morse att vi kunde döpa om mars till m-äsch. Trött på det mesta just nu, men kanske mest bakslag i vädret.

Fem favoriter: Påskmat

Jag gjorde en fem favoriter med julmat för flera år sedan, så nu är det hög tid att jag hittar även fem favoriter till påskbordet.
Man brukar säga att vi svenskar äter samma mat till jul, påsk och midsommar, men det stämmer inte i mitt fall. Sill och gravad lax brukar ingå, men annars har jag andra favoriter som jag gärna lagar till de olika högtiderna. Eftersom vi är värdpar även i år, så kan jag gissa att flera av de här favoriterna kommer finnas på påskbordet. Men det är inte säkert, till påsk har jag väldigt få "måsten".

Ägghalvor. Den som trodde att jag inte skulle ha med ägg i någon form på den här listan, trodde fel. Jag har en gång i tiden svurit på att aldrig mer göra de här ägghalvorna, men de är så pass populära i min familj att de ber mig göra dem ändå. Bara jag slipper skala äggen, för det kan ju vara något av det jävligaste som finns ibland.

Old rag pie. Det är väldigt gott med paj till påskbordet, och min favorit är den här med filodeg och fetaost. Går att förbereda en del i förväg, vilket så klart underlättar en hel del.
Första gången E:s pojkvän firade påsk med oss fick jag veta att han är allergisk mot... ägg. Jo jag tackar jag! Nu visade det sig att det främst är ägg som inte tillagats han inte klarar av, och att det ofta funkar bra i bakad form, men varför chansa? Det går fint att ersätta äggen i det här receptet med ungefär motsvarande mängd creme fraishe, och vet jag att AB ska äta här så är det utan ägg jag gör den.

Kyckling. Jag älskar kyckling till påsk! Är vi ett litet sällskap gör jag gärna en hel kyckling i ugnen med lite örtiga kryddor på, men är vi ett större sällskap så blir det gärna kycklingfilé, bara för att det är enklare så. Brukar krydda den lite örtigt och baka den i ugnen, låta svalna något och skära upp i fina skivor. Påskens variant av julskinka. Kanske.

Påsktårta. När det är dags för fika vill jag gärna ha en god bit tårtliknande bakverk på ett fat. Helst av allt med citronsmak. Jag har inte bestämt mig än för vilken jag ska baka i år, men kanske en citron- och vallmifrökaka, eller mandelkaka med citron. Båda går lätt att göra lite tårtiga med grädde, och kanske något fint bär till. Eller...

Påskgodis. Blir det ens påsk utan godis? Länge, länge var mitt favoritpåskgodis Dragéägg från Cloetta, de där lite sega med antingen chokladöverdtag eller knäckigt sockeröverdrag. Men eftersom Cloetta hatar mig så tillverkas de inte längre (inte julgodishus heller - igen). Det finns andra ägg som kallar sig dragéägg, men de är inte som jag vill ha dem. Så i år blir jag gald för lakrits i påskägget. Eller marsipan. Eller både och.

"The only good indians" av Stephen Graham Jones

Hur länge som helst. Det är hur lång tid jag har tänkt läsa en bok av Stepehn Graham Jones. Varför? För att Stephen King rekommenderat det någon gång. Han rekommenderade till och med just precis den bok jag valde att läsa, "The only good indians".
 

Bildkälla The StoryGraph

För tio år sedan begav sig Ricky, Gabe, Lewis och Cassidy ut för att jaga. På otillåten mark sköt de vapiti (elk), och en av dem satte ett större märke på dem än de andra.
Nu är det jägarna som är villebrådet, när en ande söker hämnd. Inte bara mot de som jagade, utan också mot deras barn.

Det tog hiskeligt lång tid för mig att läsa den här boken. Läslusten ville inte alls infinna sig, och det har funnits dagar då jag inte läst alls. Jag hade svårt att få grepp om storyn och språket den här gången, och många gånger kände jag mig väldigt förvirrad. Ungefär halvvägs var det dock något som släppte, och jag fick en annan känsla för boken och berättelsen som var fångad på boksidorna.
Det här är skräck med övernaturliga inslag, så inte undra på att Stephen King gillade. Inte undra på att jag gjorde det heller. Jag tyckte mest att det var svårläst. Det är en resa inåt i vad det betyder att vara urameikan idag, med alla traditioner de bär med sig, och hur svårt det kan vara att bryta vissa tabun. De är visserligen jagade, men kanske inte bara av en and ande, utan också med de demoner de bär inom sig. De de skapat sig själva och de de har ärvt.
Jag har flera andra böcker av Stephen Graham Jones på min oändliga bokönskelista. Ett tag trodde jag att det skulle räcka med den här, men jag testar nog en till innan jag bestämmer mig för om det här är en författarstil jag tycker om eller inte. För allvarligt talat - jag tror mer att det är jag jag än boken och dess författare. Den här bristande läsluten alltså... Inte kul för någon som kallar sig en läsare.

Mitt bety på "The only good indians" blev 3/5. För när jag väl kom in i den tyckte jag bra om den.