Sett på TV: The newsroom, säsong 2

Spoilervarning på inlägg om TV, precis som vanligt.

Det dröjde ett tag innan jag tittade vidare på den utmärkta HBO-serien "The newsroom". Allra mest kanske för att jag knappt har cyklat motionscykel de senaste veckorna (desto mer vanlig cykel, men då tittar man på vägen och inte en skärm okej!?) och det här var ju menat att vara min cykelserie. Till sist bestämde jag för att bara titta ändå, och då blev det sträcktittning i stället. Eller som älskade maken frågade: "Är det bra? Eftersom du tittar på det ena avsnittet efter det andra?" Ja, det är bra.

Bildkälla Rotten tomatoes

Någonting har hänt på nyhetsredaktionen på ANC, och advokater har kallats in för att reda ut det hela.
Efter att en medarbetare brutit fotet, ber Jim om att få ersätta honom på en reporterbuss osm följer presidentkandidaten Mitt Romney. Mest tar han jobbet för att komma bort från Maggie och Don, vars förhållande han har svårt att bevittna. 
Maggie och Don gör dock slut, och Maggie förlorar sin bästa vän, när en YouTube-video där Maggie bekänner sina känslor för Jim dyker upp.
Maggie har åkt till Afrika på en reportageresa, och blir där vittne till något så traumatiserande att hon ofta vänder sig till alkoholen - och genomgår en drastisk utseendeförändring.
Redaktionen jagar ett stort scoop om en militär operation, men då det visar sig attvissa vittnesmål varit manipulerade, så hotas flera av medarbetarnas jobb. Under bevakningen av presidentvalet kommer allt till sin spets, och många viktiga beslut fattas, både på det yrkesmässiga och det privata planet.

Det här är fortfarande en så väldigt bra serie, och jag är fortfarande bara besviken på mig själv för att jag inte hittade den förrän nu. 
I den här säsongen förekommer en fiktiv nyhet, men resten av dem är riktiga. Serien belyser också arbetet på en nyhetsredaktion, och här får vi alltså även se allt det som kan gå fel och vilka konsekvenser det kan få. Det är tvära kast, men jag tycker inte det är svårt att hänga med. Däremot kunde jag ibland tappa bort mig i tidslinjen, när det gällde samtal mellan medarbetarna och advokaterna. De genomsyrar hela säsongen, och till en början undrade jag varför de var med. Sedan klarnade bilden.

Kommer jag kasta mig över den tredje och sista säsongen, med eller utan cykel? Ja!

"Ett otänkbart öde" av Simona Ahrnstedt

Sista boken i serien om Slottet Wadenstierna, om inte Simona Ahrnstedt får för sig att skriva fler. Också den sista boken jag läser i min kronologisk-ordning-omläsning. "Ett otänkbart öde" utspelar sig några år efter "Överenskommelser", och för att vi ska kunna få till en Wadenstierna-roman behöver vi alltså besöka Beatrice och Seth. Värt att läsa bara därför.

Bildkälla The StoryGraph

Efter att ha orsakat en skandal har Alexandra Rosenkvist skickats från hemmet i Stockholm till sina stränga fastrar i Sveg. Men nu, efter tre år, ska hon äntligen få komma hem igen.
Atle Falk har affärer tillsammans mes Alexandras pappa, och nu behöver sågverket de äger tillsammans ses till. Atle erbjuder sig att resa, och får också uppdraget att hämta hem Alexandra.
Till en början kommer Alexandra och Atle inte alls överens, men under resans gång växer känslorna fram mellan dem. Atle dras till Alexandras rättsvise-tänk, och hennes konstnärliga ådra, och Alexandra upptäcker ömma sidor hos den bullrige Atle, och upptäcker vilket stort hjärta han har.
Alexandra längtar efter frihet, men vet inte att hennes familj har andra planer för henne - som absolut inte inkluderar Atle. Eller frihet.

Nu, efter att ha läst de andra böckerna i serien under året, så kan jag se hur väldigt många likheter det finns. Det är mycket som händer i "Ett otänkbart öde" som redan har hänt i de andra böckerna, särskilt ser jag likheter med "Överenskommelser". Vissa saker känns som lite väl osannolika sammanträffanden, men jag tar vad jag får.
Slutet var kanske lite väl mycket deus ex machina för min smak, men även där - jag tar vad jag får. 
Inte mycket sex, och det som var hoppade jag faktiskt över den här gången.

Jag lät betyget 3,75/5 vara kvar. Den var bra, men inte den bästa. 

FredagsFilmen: CODA

För några månader sedan hittade jag en film på någon streamingtjänst som jag tänkte kunde vara tittvärd. Om inte annat så för att den skrev Oscarshistoria när Troy Kotsur var den första döva mannen att vinna en gubbe för sin biroll som filmens pappa (Marlee Matin spelar mamman och hon vann sin gubbe redan 1987). Och så vann den för bästa film också. Och bästa manus efter förlaga. Om vi ska vara petiga.
Så. En och annan anledning att se den fanns alltså.

Bildkälla Film Affinity

Ruby är den enda hörande medlemmen i sin familj. Hon hjälper familjen tolka i mycket, inte minst när det gäller familjeföretaget inom fiskeri.
Ruby älskar att sjunga, och hon går med i skolkören (för en killes skull) och finner snart sin egen röst. Hennes musiklärare ser hennes potential och ger henne privatlektioner för att hon ska kunna söka sig vidare till en musikskola.
När företaget hotas hamnar Ruby i kläm. Hjälpa sin familj rädda företaget, eller följa sin egen dröm?

Jag undrade så jag tog reda på det. CODA är en förkortning och betyder Child Of Deaf Adult. Som familjens tolk hamnar Ruby ofta i skymundan, och hon får dåligt samveter när hon gör något för sig själv.
Familjens dynamik liksom de svårigheter hörande barn till döva föräldrar  kan drabbas av, framställs väldigt bra av de olika skådespelarna. Ingen här spelar någon de inte är i verkliga livet, utom huvudrollen Emilia Jones, som faktiskt lärde sig teckenspråk för den här filmens skull.
Jag tyckte om den här filmen otroligt mycket. Precis den typ av feelgood jag tycker om, med ett lite tårmilt avslut som rosett på popcornhinken.
Har du ett Apple-abonnemang så är det här en Apple original-film. Annars finns den att hyra lite varstans, bland annat SF Anytime.

Nobels litteraturpris 2026

Kan man bli glad över att en författare man aldrig har läst får ett av litteraturvärldens finaste priser? Tydligen.
Jag har sett Anne Carson nämnas i förhandstippningarna länge nu, så jag blev glatt överraskad när jag kom hem från min ekorrspanarpromenad (en) och kollade upp nyheten.
Även om jag inte har läst hennes böcker, så betyder det inte att jag inte kommer att göra det i framtiden. Jag vet att jag mest läser romaner, men ibland är det härligt att varva intriger med lite poesi. Det kan vara nog så tankvärt, och det är en gåva att kunna förmedla känslor i poetiska verk. Ofta kortare text, men med stor slagkraft i känslogalleriet.

Bildkälla Lannan

Många av hennes böcker finns översatta till svenska, så för den som vill stilla sin nyfikenhet finns det möjligheter.

Lever som jag lär-Dagens

 

Låt: "Ong namo" med Snatam Kaur.
Outfit: Vinröda joggers, beige långärmad tröja. Från H&M.
Smink: Har jag hoppat över idag.
Doft: Den där speciella höstdoften som känns allra bäst de här klara, soliga dagarna, med en liten bit kyla i luften.
Nagellack: Black cherry chutney från OPI, som sjunger på sista versen.
Frukost: Fruktsallad med mandel, vaniljyoghurt. Te med mjölk.
Fika: Te med mjölk och en muslibar. 
Middag: Fransk bondsoppa.
Motion: Stretch, promenad, yogapass för ryggen.
Kvällsnöje: Bara ett kapitel till och en tidig(ish) sänggång.
Att tillägga: Mitt extraknäck har blivit ett jobb. 40% är en början i varje fall.