"The Queen of the damned" av Anne Rice

Tredje boken av Anne Rices vampyrkrönika är nu utläst. Den som jag alltid tyckt varit en av de tråkigaste. Så där så jag blev förvånad när det var den boken de valde att filmatisera efter "Interview with vampire". Inte undra på att den filmserien dog ut.
Jag har bara läst boken en gång förut, så det var ändå på sätt och vis spännande att återknyta till boken. Kanske skulle mitt minne av den visa sig vara missvisande? Spoiler - det var det nte.

Bildkälla The StoryGraph

Det är många som sett fram emot framträdnadet med The vampire Lestat - rockgruppen med en påstådd vampyr som ledargestalt. Särskilt bland världens vampyrer är intresset stort, för vissa i beundran, andra med hat och mord i sinnet. Att avslöja vampyrernas existens har länge varit ett tabu.
Samtidigt vaknar Akasha ur sin mångtusenåriga slummer, väckt av Lestat och hans musik. Hon beger sig ut i världen, med en helt ny plan både för vampyrerna och för hela mänskligheten.
En saling vampyrer bestämmer sig för att försöka stoppa henne, men först måste de bli införstådda med vem de ska strida emot, och vad Akashas död kan betyda för dem alla. Svaret ligger i de drömmar om ett par rödhåriga tvillingar, som många av dem haft.

Det dröjer långt in i bokens handling innan storyn riktigt kickar igång. Innan dess är det en massa olika karaktärer som presenteras, både vampyrer och dödliga. Från deras perspektiv får vi se Akashas uppvaknande, men det ger knappast svar på några frågor. 
Efter Lestats konsert drar handlingen igång på riktigt, och vi får ta del av både Akashas plan för mänskligheten (för att summera - män är roten till allt ont) och historien om vampyrernas uppkomst. Och det i sig är en lång och invecklad beättelse.
Det känns som att boken genomsyras av en slags uppbrott från kristendomen i synnerhet och religion i allmänhet. Mycket känns som Anne Rices egna religiösa grubblerier, och det kan kännas både tradigt och repetitivt under läsningens gång. Jag hinner tröttna på de där tvillingarna och allt tjat om Akashas skönhet både en och flera gånger, men det är som det är. 
Det blir aldrig värst spännande, eftersom utkomsten av hela drabbningen avslöjats redan i bokens inledning. På så sätt blir det en väldigt lång väg till ett redan etablerat slut, och hur spännande är det? Inte värst.

"The Queen of the damned" fick 2,5/5 i betyg av mig.

Majfavoriter

Av flera anledningar har maj varit en ganska jobbig månad. Jag har varit så där oförklarligt ledsen att det gjort mig nervös, och diverse faktorer i mitt liv har gjort att det mesta kännts lite eländigt. Har ändå försökt göra saker jag vet att jag mår bra av, och det har bitvis hjälpt - tills det inte gjort det.
En hel del bra saker har såklart också hänt, och jag har fått nya favoriter att titta lite närmare också den här månaden.

Ekorre!

Bok: "Eliza och hennes monster" av Francesca Zappia.

Film: Jag ska faktiskt på bio senare ikväll, så med reservation för att jag kommer älska "The Mandalorian & Grogu", så har "Rental family" varit bäst i maj.

TV: "Schitt's creek".

Nackellack: Rhodesian runaway från H&M Beauty.

Skönhet: Inget nytt under solen. På tal om solen - SPF! För bövelen.

Extra speciell rolighet: Brorsonen som bor i USA just nu, var hemma i Sverige en sväng, och passade på att åka hem till sin farmor i några dagar, och då fick jag också träffa honom. Alltid väldigt mysigt.

Favoritinlägg: Önskelistan inför kommande födelsedagen.

Nagellacken i maj

Kors i taket! Fem lack har jag burit i maj! det är ju nästan så att jag har kommit mig för med något jag brukade tycka var kul.
Lacken jag bar såg ut så här.

Depend O2, Mood on top #5203
Lila holo från Depend blev det sista jag bar från Pre Party-kollektionen. Lite ljunglila med finfina, men något spridda, regnbågar.

H&M Beauty, Moss & mayhem
Ett mörkt grågrönt krämlack. Lite sobert sådär, men det hade kanske passat bättre i gråväder än en vacker majdag. Tyckte om det sådär, och blev lite fundersam på varför just det av alla lack hamnade i mitt blickfång.

Depend, #845
Knalligt grönt förstår jag mer varför det lockade. Det drar lite åt teal, men kunde också ses som nästan gräsgrönt och ibland blev det så knalligt att det snuddade på neon. 

H&M Beauty, Rhodium runaway
Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag behöver inte fler vinröda nagellack. Ändå har jag så svårt att låta bli dem och jag hittar ofta en ursäkt. Det här är att det också kan ses som ett svärtat mörkrött. Och så är det skimmer! Men sanningen är nog helt enkelt bara den att jag tycker väldigt mycket om just vinröda nagellack - både med och utan skimmer.

Depend, Stockings everywhere #5207
Från julkollektionen 2025, så den har stått i lådan ett tag nu. Korallrött lack som drar åt orange, med guldglitter. Ja, det är ett texturlack och det torkade matt. Orkade inte ens låtsas att jag ville ta reda på hur många lager topplack som hade krävts för att göra det slätt. Gissar på minst tre. Har dock kommit över min värsta ovilja för sandlack, så det funkar bra ändå. Sitter på i skrivande stund.

"Eliza och hennes monster" av Francesca Zappia

Ligger lite i efter i bloggerieriet, men det är okej. Har haft en del annat att ägna mig åt, samt att det är trevligare på altanen med en bok än framför datorn - helt enkelt. 
Det är många år sedan jag hörde talas om "Eliza och hennes monster" av Francesca Zappia, och den var billig på årets bokrea, och nu var det dags.

Bildkälla The StoryGraph

Vad ingen vet är att Eliza är berömd på nätet som LadyConstellation, skaparen av den påpulära webserien "Monstous sea". I skolan håller hon en låg profil och hon har inga vänner. Hennes familj förstår inte att hon hellre sitter framför datorn och jobbar, än umgås med dem på olika sportevent.
En dag börjar en ny kille i Elizas årskull, Wallace. De blir vänner, och när det visar sig att Wallace skriver fanfiction baserad på "Monstrous sea" så vill Eliza berätta sin hemlighet för honom, men något håller henne tillbaka.
Elizas monster finns nämligen inte bara i webserien, utan också inom henne.

Det gick väldigt fort att läsa den här boken. Dels för att den är full med sms-, chatt-, och mailkonversationer, men också för att det finns många illustrationer från webserien - och för att den är bra.
Det finns ett driv i berättelsen, och det händer mycket, särskilt i Elizas känsloliv. Det är stor personlig utveckling vi får se på den här boksidorna. Karaktärerna är ganska löst beskrivna till utseendet, eftersom det är deras inre känsloliv som är det intressanta. När boken är utläst kommer jag på mig själv med att veta mer om utseendet på Elizas seriekaraktärer än henne själv, eller Wallace. 
Så klart pratas det mycket om "Monstrous sea" eftersom webserien är en stor del av bokens handling, men det pratas om den som om alla involverade redan vet vad det handlar om - för det gör de. Det är bara vi läsare som inte vet. Kunde ibland bli lite jobbigt, eftersom det kunde kännas som att de passagerna mest stod och stampade på tället och inte förde berättelsen framåt, men det fanns ändå något där. Den gemensamma grunden att stå på, och den kanske jag som läsare inte behöver ha full koll på, faktiskt.
Boken är skriven för en ung publik, och dit räknas inte jag, men jag uppskattade den mycket ändå. För, som jag såg en individ på en insta-reel säga "Du har ingenting emot att se och hylla en barntillåten film, men att läsa en bok skriven för yngre publik är ett problem?" Kunde inte hålla med mer.

"Eliza och hennes monster" fick betyget 3,75/5 av mig.

"Asfaltsland" av S.A. Cosby

Förra sommaren läste jag min första kriminalroman av S.A. Cosby, och fyndade sedan hans andra två, som blivit översatta till svenska, på bokrean. Sommartider är deckartider så jag tjuvstarade sommaren lite med "Asfaltsland".

Bildkälla The Storygraph

 Beuregard Montage är make, far och driver en respektabel bilmekanikerfirma. På sista tiden har affärerna dock gått dåligt, och räkningarna hopar sig. Läget blir så desperat att han ger sig in i kappkörningstävlingar, men inte heller det räcker till.
När så en gammal kumpan dyker upp och erbjuder Beuregard en del av vinsten vid en juvelstöld, så ger sig Beuregard återigen in i en värld han trodde att han hade lämnat. I sina yngre dagar var han den bäste flyktchauffören i staten, och den här stöten ser ut att bli enkel. Saker är dock sällan så enkla som de verkar vara.

Det här känns som en tidig bok i Cosbys författarkarriär. Jämför jag med "Alla syndare ska blöda" från förra året, så känns språket inte lika bra i den här. Det var väldigt många konstiga liknelser, som ungefär alla karaktärerna strödde omkring sig. Hade det varit en av dem hade det kunnat vara ett karaktärsdrag, men när alla karaktärer ges samma ordvitserier så lyser författaren igenom. Det är svårt att tycka om huvudkaraktärerna i den här boken, mycket lättare då med bikaraktärerna. Det är mycket rasism och wxtremt mycket våld. Att alla inte dog känns som ett under, med tanke på alla skjutningar, bilolyckor och regelrätta slagsmål.
Inte en vår huvudkaraktär Beuregard går riktigt att tycka om, för han gör så mycket dumheter och begår så många brott och utsätter oskyldiga för mycket fara och smärta.
Här har vi också mycket prat om bilar och körteknik vilket för mig är direkt ointressant. Det finn alltså mycket här jag hade kunnat tänka mig att vara utan.
Boken är dock snabb- och lättläst, och känns perfekt för några lata sommardagar. Något att förströ sig med, men kanske inte direkt en berättelse som stannar kvar.

Mitt betyg på "Asfaltsland" blev 3/5