FredagsFilmen: Death note

Innan Netflix satte tänderna i "Death note" och gjorde den till en amerikansk tonårs-övernaturlig-skräck-film, så var den en populär anime i Japan. Jag vet att många fans var extremt besvikna på den här filmen, men jag som inte sett förlagan utan bara hört talas om den (på grund av mina barn med anime-intresse) kände ändå ett visst mått av nyfikenhet. Så när regnet piskade mot fönstret häromdagen, passade jag på att se den.

Bildkälla Behance

Light Turner hittar en dag en mystisk bok som visar sig ha dödliga krafter. Påhejad av dödsguden Ryuk börjar han använda den, vilket leder till att han får uppmärksamhet från tjejen han gillar, polisen, och en mystisk utredare som går under namnet L.

För mig som inte vet något om förlagan var det här en okej film, åt det sämre hållet. Kändes väldigt o-unik i sitt upplägg, och skådespeleriet var väl sådär mest hela tiden.Hade jag föredragit att den inte var vittvättad? Ja, självklart. Men det är vad det är.
Det här känns som "Heathers" fast med en dödsgud, på ett ungefär. En idé som spårar ur och får stora konsekvenser. Lägger upp för en fortsättning, men en sådan har uteblivit av ganska uppenbara skäl. 
Så ska du se den, gör det om du inte bryr dig om ursprungskällan. Och det går bra att spela Candycrush medan du tittar. 

November i min bullet journal

Med tanke på det grå vädret utanför mitt fönster (dag tre med regn och mulet) så känns det passande att jag gjort klart mina bullet journal-sidor för november. Precis som att april blir grön, så gör jag november grå, bara därför att. Riktigt omfamnar och romantiserar det grå vädret som brukar vara så här års, och gör det till en del av mitt dagliga upplägg. Dessutom kan jag tycka att grått är fint, det med.

Jag börjar som vanligt månaden med en översikt och mina kassaböcker.
Tejpen jag valt i år kommer från favoritbutiken Willwa. Jag matchade den med en Tombow i nyansen N79 Warm gray 2, och två Stabilo i Black och Dark gray.

Träning och dagens uppdrag ser ut så här, innan jag fyllt i det, för det är lite privat.

Sidorna med humör, vanor, månadens bok och månadens nagellack. Intruducerade visst lite kubism över månadskortet. Kan kanske bero på att gjorde den för liten från början. Kanske. (Absolut.)

Och till sist ett veckouppslagsom ser ut som alltid. 
Nästa månad blir det nog färggladare. Och kanske sol någon dag så att det blir bättre ljus att fotografera i. 

"Heart-shaped box" av Joe Hill

På grund av Halloween är det många som omvanlar oktober till skräckmånad. Skräckfilmer och skräckböcker i drösar, med andra ord. Ibland hänger jag på, men i år har jag misslyckats rätt bra, då den enda boken inom skräckgenren jag haft i tbr-högen (förutom Vampyrkrönikan) var min omläsning av Joe Hill-romanen "Heart-shaped box". 

Bildkälla The StoryGraph

Jude Coyne är en berömd rockstjärna. Nu har hans band upplösts och själv börjar han känna av medelåldern. Tur att det finns många snygga tjejer som gärna ställer upp på en tid i Judes närhet. Han samlar också på makabra och ockulta ting, så när hans assistent upplyser honom om att de finns ett spöke till salu på en auktionssida på internet, lägger han ett bud. 
I en svart, hjärtformad ask anländer kostymen från en avliden man, och med den även hans spöke. Nu är det här inte ett slumpvist spöke, utan ett som bär på hämnd för någon Jude en gång gjorde illa.
Spöket, Craddock McDermott, svär på att förgöra Jude och alla som hjälper honom, och snart befinner sig Jude på en resa för att återkalla spöket innan hans förnuft hamnar i Craddocks klor.

Jag tyckte att det var väldigt bra den här gången också. Boken går fort att läsa, då många kapitel är ganska korta, men även de kapitel med lite fler sidor går rasande fort att läsa. För jag vill bara vidare helt enkelt. Att det tog ett tag för mig att läsa boken den här gången beror helt och hållet på att jag har haft massor av andra saker att göra de senaste veckorna, så att läsningen fått stå tillbaka. Men nu när det är avklarat kan jag grotta ner mig desto mer.
Kanske blev jag inte jätterädd när jag läste den här boken, utan den var mer spännande och då jag glömt mycket av handlingen ville jag veta hur det skulle gå. Slutet var kanske lite väl långdraget. Jag förstår att det var en sak han ville berätta där, men vägen till den saken kändes lite seg efter att action.
Jag gissar att Joe Hill och pappa Stephen King har haft massor med samtal om skrivande och skräck genom åren, för Joe Hill var en utmärkt författare i skräckgenren redan från början. "Heart-shaped box" var hans debutroman, innan dess hade han kommit ut med en del novellsamlingar.
Det var länge sedan jag läste Joe Hill, inser jag nu. Kanske kan bli något att önska sig i julklapp...

Jag gav "Heart-shaped box" 4/5 i betyg.

Sett på TV: The newsroom, säsong 3

Alltid spoilervarning på TV-inlägg.

Och där fick jag ännu en serie undanstoppad i tv-lådan. Den tredje säsongen av "The newsroom" blev också den sista. Fast att den bara hade 6 avsnitt hanns det med massor. Som vanligt. Kanske mest utanför nyhetsrummet den här säsongen.

Bildkälla Alpha coders

Will och MacKenzi har flyttat ihop och planerar sitt kommande bröllop. Sloan avslöjar att mediekoncernen ANC håller på att köpas upp, och för att rädda hela koncernen väljer ägaren Leona Lancing att sälja av sin nyhetskanal Newsnight. Ägarskapet hamnar hos en man som har helt andra uppfattningar om nyhetsrapportering än redaktionen. 
Neal tipsas om en mörklagd militärinsats, där amerikaner var inblandade och flera dödsfall förekom. Då han kom över de hemligstämplade dokumenten på ett felaktigt sätt, blandas FBI in. Neal flyr och Will tar smällen. När han vägrar namnge sin källa sätts han i fängsligt förvar, men inte innan bröllopsklockor klämtar.
Charlie kämpar för att få fortsätta göra bra nyheter, och till sist blir striden för mycket för honom och han kollapsar.

Det hanns alltså med mycket. Från bevakning av riktiga nyheter, som bombningen vid Chicago maraton, och Snowdens visselblåseri. Men också den fiktiva nyheten om militärinsatsen i utlandet, och allt kring det. Känns som att de ville visa upp vikten av källskydd och journalistisk integritet. Det var bröllop, spirande romanser och en begravning. Jo, jag fällde en och annan tår. 
Det känns som en fin säsong, och att serien fick ett bra avslut. Jag hade gärna sett en liknande serie produceras i nutid. Det finns en del material att ta av - milt sagt.
Men nu - tack för den här tiden, alla medarbetare på ANC.

FredagsFilmen: Spencer

Kirsten Stewart har kommit långt bort från Bella Swan, och i filmen "Spencer" visar hon det verkligen. 2022 nominerades hon till en Oscar för sin rollgestaltning av prinsessan Diana, i en ganska lågmäld film och ett fint porträtt av en desperat kvinna.

Bildkälla Prime video

Det är jul, och den brittiska kungafamiljen samlas på Sandringham för ett traditionsenligt firande. Diana är djupt olycklig i sitt äktenskap med Charles, och kämpar för att hålla fasaden uppe samtidigt som hon mår allt sämre mentalt.
Under dagarna på Sandringham fattar hon ett beslut.

Kirsten Strwart är fullkomligt lysande i den här rollen! Filmen berättar på ett fint sätt om den djupa kris som Diana säkerligen befann sig i när hennes äktenskap med  Charles havererade. Hennes sjukdomsbild visas nära, utan krusiduller och skönmålningar. Kärleken till sönerna får också lysa igenom.
Jag, liksom många andra, hade önskat att Diana hade kunnat få ett långt och lyckligt slut, och det är lite sorgligt att se henne gestaltas som en kvinna som äntligen tar tag i sitt eget öde - nu när vi vet vilket tragiskt slut hon ändå skulle få.
Ändå - en väldigt sevärd film. Finns att hyra bland annat på SF Anytime.