"Våran pojke" av Mikael Yvesand

"Våran pojke" är Mikael Yvesands andra bok, och den har blivit betydligt mer uppmärksammad än debuten "Häng city", till och med vunnit Sveriges Radios romanpris 2026.
Eftersom jag gillade "Häng city" ville jag så klart även läsa uppföljaren, och jag har en snäll mamma som gav mig den i födelsedagspresent, så det var bara att sätta igång.

Bildkälla The StoryGraph

Johan är sju år när han och hans familj flyttar till ett radhus. Han blir snart kompis med Danne och Tino, och senare även Eurotroll. Ibland händer det att Johan får besök i sitt rum på natten. Han kallar besökarna för ovänner, för de är inte hans vänner även om de kan se ut som dem. Johan växer upp, och en dag gör han något dumt, men livet går vidare.
När han flyttar hemifrån blir han granne med Jonna. Mystiska saker börjar hända i Jonnas lägenhet.

Den här boken är egentligen ganska normal - fram tills det att den inte är det. Vi följer Johan genom uppväxten. En ganska ensam och vilsen människa, ska det visa sig. Han går i skolan, han går på olika jobbkurser, han skaffar jobb. Mitt i detta helt vanliga liv händer något, men det verkar inte påverka honom vidare värst.
Men samtidigt i boken händer det underliga saker i skogen och i husen runtomkring. Det är spiongrejer, mystiska män, ett misstänkt mord eller tre, och en hemsökt Konsumbutik, som kanske har besökare från en annan dimension. En bikaraktär genomgår också en drastisk förändring.
Det är svårt att hålla sig spoilerfri, men liksom i "Häng city" händer det även i "Våran pojke" ett uppmärksammat mord, som har hämtat inspiration från ett autentiskt svenskt rättsfall. Det ligger liskom inbäddat i absurditeter. Det blir som en mix av uppväxtroman, true crime, science fiction, spionthriller och deckare. Postmodernism, helt enkelt. Det är massor av magisk realism, och vissa händelser drar mina tankar till Simon Stålenhag och hans science fiction/magisk realism-konst. SKulle den här boken illustreras vet jag konstnären för jobbet.
Boken var snabbläst och ganska kort, men det gäller att hänga med i svängarna.

Jag gav "Våran pojke" betyget 3,5/5.

Julifavoriter

Avslutar månaden med vad jag gissar är matförgiftning. Jippi... 
Annars har det varit en fin månad, med många lediga dagar och en hel del skoj på agendan. Enda (?) smolket i bägaren var dock av det ganska stora slaget, då Chilipojken inte kom in på masterprogrammet. Han kommer flytta hem igen ett tag, och det är ju mysigt för mig, men samtidigt är jag ledsen för hans skull. Bitterljuvt.
Favoriter ska jag nog kunna hitta också, om jag får tänka till lite.

Vågen och stranden, Stockholms slott

Bok: "Våran pojke" av Mikael Yvesand

Film: "The Odyssey".

TV: Bara sett "Breaking bad" så har inget att jämföra med.

Nagellack: Cantaloupe crush från H&M.

Skönhet: Massor, massor, massor med vatten.

Extra speciell rolighet: Min och älskade makens miniresa till Stockholm, kanske? Årets slott blev Stockhols slott.

Favoritinlägg: Självklart årets mid-year book freak-out.

Julis nagellack

Ni vet det där när man har bestämt sig för att ta en semestermånad? Och tänker att man ska hinna med alla möjliga roliga saker? Och hinna måla naglarna i alla möjliga roliga färger? Och sen så gör amn inte det? Just så var min juli. Alltså blir det bara två nagellack att titta på idag. Varsågod.

H&M, Cantaloupe crush
Kan det här lacket ha ett mer passande namn? Jag är osäker på det. Öppna en melon med orange fruktkött så är det just den här nyansen som du hittar. Mitt i prick, alltså. Formulan är den där squishiga jellyn, som hintar åt kräm. Tutti fritti-godis på naglarna, med andra ord.

Depend, #847
Sommarfärgernas sommarfärg? Turkosblått så det visslar om det. Kräm, men av det lite skirare slaget, så det krävde tre lager för resultatet på bilden.

Det var det hela. Ses i slutet av augusti för fler nagellack. Kanske?

"This immortal heart" av Jennifer Saints

Jennifer Saints skriver böcker baserade på grekisk mytologi, och "This immortal heart" är inget undantag. Fast här gör hon en väldigt fri tolkning av den mytologiska berättelsen om kärleken mellan Afrodite och Ares. Känslan blir lite Greek mythology goes romance. Och det funkar!

Bildkälla The StoryGraph

Kärleksgudinnan Afrodite har makten över allas hjärtan. Hon kan frammana passion och djup kärlek, men också vända bort kärleken om hon så behagar. 
Ares är hennes motsats. Som krigsgud älskar han kaos och slamret på slagfältet. Där hon skapar längtan och glädje, skapar han förstörelse och sorg.
Ändå kolliderar deras världar och passionen växer mellan dem och blir en djup kärlek. Men även gudomlig kärlek råder under Olympus lagar, och när de måste göra ett val kommer de till ett vägskäl. Ares visar sig ha förmåga att hysa den djupaste kärlek, och även Afrodite kan begå stora misstag.

Kan man sin mytologi så vet man att Afrodite var gift med Hefaistos och var otrogen mot honom med Ares. Det finns en berömd berättelse om denna kärlekstriangel och ett nät... 
Här berättas det helt annorlunda, och det är därför jag känner att boken är mer romance än bara en återberättelse av mytologin. De stora stråken finns där, och vissa berättelser från Afrodites gärning berättas här och får också ett annat djup. I centrum finns dock hennes längtan efter Ares - hennes stora kärlek.
Boken är berättad i första person, och till en början tyckte jag att det var lite jobbigt. Det gav dock med sig ganska snart, och efter ett kapitel eller så tänkte jag inte ens på det längre. Snarae gav det berättatgreppet en annan sorts intimitet till Afrodite och hennes känsloliv. 
Boken följer annars romance-formatet ganska bra, med en uppstart, ge sig hän (inte alltför grafiska sexscener, tack och lov), något som kommer i vägen, och ett lyckligt slut.
Boken var på inga sätt svårläst, men det tog ändå tid att läsa den. Inte bara för att jag var bortrest lite grann, utan också för att den aldrig riktigt ryckte tag i mig. Jag visste liksom vad jag skulle få. Men snyggt omslag har boken i varje fall, något som jag nästan förväntar mig av Jennifer Saints böcker vid det här laget.

Mitt betyg på "This immortal heart" blev 3,5/5.

FredagsFilmen: Following

Bättre sent än aldrig. Men även om du börjar titta nu när jag skriver det här (22:38) så hinner du titta klart på Christopher Nolans debutfilm innan midnatt. Filmen är bara 70 minuter lång, och finns att streama på SVT Play till 9 augusti.

Bildkälla Movistar Plus

En författare som kämpar med inspirationen börjar följa efter folk på måfå, bara för att få se vad de gör på dagarna. Han följer vissa regler, men när han bryter mot en av dem dras han in i en härva av småbrott.

Om man sett "Memento" så ser man fröet till den redan här. Det är en persin som berättar, samtidigt som tidslinjen berättas upphackat. Det gäller att hålla koll på huvudrollen för att se var i tiden vi befinner oss, för händelserna speglas i hans utseende. En icke-linjär tidslinje är också det typiskt Nolan, och det ser vi alltså redan i debuten.
Den är smart gjord, och väl värd att titta på. Och ja, svartvit. Den som inte tittar på svartvita filmer missat mycket.