FredagsFilmen: The Mandalorian & Grogu

Jag har visst fått blodad tand när det gäller det där med att gå på bio. Efter att inte ha varit på bio på fem år så har jag nu gått på bio två gånger bara i vår! Nämen va! Och det finns mer som kommer snart som jag också vill se, så det är inte omöjligt att det blir fler biobesök inom kort.
Eftersom älskade maken är ett stort Star Wars-fan, så tänkte jag att det kunde vara roligt för honom (och mig) att få se "The Mandalorian & Grogu" på stor duk, så med popcornbyttan i handen satte vi oss i biomörkret för att se vad Grogu skulle stoppa i munnen den här gången.

Bildkälla Eventbrite

Mandaloriern Djin Darin fortsätter sitt arbete som prisjägare med att jaga reda på olika individer som forsätter imperiets arbete i det fördolda. För att få tag på en särskilt svårfångad individ skickas han till Hutterna för att hjälpa dem. Om han återför deras kidnappade brorson ska de komma med avgörande information om var denna gäckande gestalt befinner sig. Allt är dock inte riktigt vad det verkar vara, och snart får Mandaloriern och Grogu lite väl mycket att göra.

Det här var ju underhållande, och det är alltid kul att se Star Wars på en stor skärm. Fast - det kändes ganska mycket som att se dubbla avsnitt av serien. Nu gör inte det så mycket eftersom "The Mandalorian" är den bästa serien i Star Wars (inte för att jag har sett alla, men) och Grogu kan vara det bästa som finns. Han har en så rolig personlighet, och jag älskar hur mycket Djin Darin och Grogu tycker om varandra.
Det är inget måste att se den på bio dock, och jag gissar att den kommer finnas på Disney+ inom en inte alltför avlägsen framtid.

"Kvinnan i vitt" av Wilkie Collins

Jag vet inte hur många romaner jag läst som påstås vara den ursprungliga deckarromanen, men här är i varje fall en till. "Kvinnan i vitt" kom ut 1859-60 som följetong i tidsskriften "All year round" och var på sin tid banbrytande. Wilkie Collins var på sin tid mer populär än Charles Dickens, men det skulle ju komma att ändras med tiden.
"Kvinnan i vitt" har legat på önskelistan ett tag, och när den var med på Bokrean slog jag till.

Bildkälla The StoryGraph

Walter Hartright har fått arbete som teckningslärare i Cumberland. Dagen innan sin resa till sitt nya arbete tar han en sen promenad när helt plötsligt en hand läggs på hans axel. Kvinnan som påkallat hans uppmärksamhet är helt klädd i vitt, och verkar vara på flykt från något. 
Väl i Cumberland upptäcker han att en av hans elever, Laura, är förvånansvärt lik kvinnan i vitt. Hon och hennes halvsyster Marian bor iett vackert hus med sin sjuklige morbror. Laura och Walter förälskar sig i varandra, men Laura är redan förlovad, med sir Percival Gyle.
Sir Percival och hans gode vän greve Fosco har levt över sina tillgångar, och nu behöver de pengar - de pengar Laura för mied sig in i äktenskapet. För att få tag på dem gör de upp en ondsefull plan, som involverar både Laura och kvinnan i vitt.

Jag kom på mig själv med att bli märkligt engagerad i de här fiktiva människorna från nästan 200 år sedan. För det blev spännande och intrigerna staplas på varandra. Det var kanske inte supersvårt att lista ut vad som skulle sk, men att se hur det luskades ut genom olika vittnesmål, som ständigt målade upp en allt klarare bild, var en ren fröjd. Vissa saker höll kanske inte hela vägen, och vissa andra tappades bort. Jag tycker kanske också att vissa kom undan lite väl mycket med hedern i behåll, och jag hade gärna sett en annan sorts öde för dem, men jag antar att man inte kan ha allt.
Det märks också tydligt att författaren var en man. Kvinnoporträtten blir därefter. Den enda som verkar ha vett mellan öronen är marian, men hon beskrivs som väldigt ful och är hyfsat nedvärderande mot sig själv. När man läser henne och ehnnes gärningar blir hon dock en litterär favorit, och det känns nästan frusterande att Walter blir kär i Laura och inte i Marian, för Laura är liksom bara vacker. Hon beskrivs väldigt ytligt, och det viktigaste hos henne är hennes skönhet - och hennes pengar, beroende på vem som har ordet.
Boken är skriven som en radda vittnesmål från olika personer. Det blir en fallrapport, som skrivits långt efter det att fallet är löst. Det finns många mysterier att lösa, både små och stora, och det blir sällan tråkigt att läsa om dem, även om boken kan kännas lite väl omfångsrik med sina drygat 700 sidor. Ändå - jag gillar det här. Det är inte lika lättläst som en deckare skriven idag kan vara, men den håller spänningen uppe och i varje fall jag blev djupt engagerad i dessa människoöden.

"Kvinnan i vitt" fick 4/5 i betyg. Den är en klassiker av en anledning.

I'm a showgirl in the shower-Dagens

 

Låt: "Butterscotch bitch" med The Vampire Lestat. I väntan på säsong tre finns musiken.
Outfit: Svart top och roströda (bruna) byxor.
Smink: Concealer, lite blusher, lite mascara.
Doft: Nej.
Nagellack: Extremt slitet #818 från Depend. Åker av senare.
Läser: "Fåglarna och andra noveller" av Daphne de Maurier som månadsbok. Läser om "De skandalösa" av Simona Ahrnstedt för mitt eget höga nöjes skull.
Frukost: Te, banansmoothie och smörgås med jordnötssmör.
Fika: Te och kardemummabulle.
Middag: Pasta med aubergine- och tomatsås.
Motion: Promenad.
Kvällsnöje: Titta vidare på "Breaking Bad". Men först en tripp till Polisen för att förnya mitt ID.
Att tillägga: Om ni undrar vad min telefon ser när jag laddar över bilder till datorn.

Sett på TV: Interview with the vampire, säsong 2

Spoilervarning härmed utfärdad.

I söndags hade säsong tre av "Interview with the vampire" premiär, och att säga att jag är taggad på den är ingen underdrift. En del av det som händer i boken "The vampire Lestat", som säsong 3 är baserad på, har redan hänt i tv-serien. Vissa saker har avslöjats och en del namn har redan nämnts. Hur de blir löst antar jag att jag får veta när den tredje säsongen hittar in på Netflix, när det nu blir. Fram till dess får jag näja mig med musiken som släppts inför säsong tre. Men varför skriver jag så mycket om något jag inte sett än, istället för det jag redan sett? Kanske för att säsong 2 var hyfsat seg.

Bildkälla Bleeding cool

När intervjun fortsätter i Dubai blir Daniel kontaktad av Talamasca, en organisation som specialiserat sig på att katalogisera det ockulta och spåra sanningshalten i de påståenden som nått dem. Att få bevis på vampyrers existens är således högt upp på agendan. Louis betjänt har visat sig vara Armand, Louis's följeslagare och partner sedan åren i Paris efter andra världskriget.
Det är dit Claudia och Louis slutligen söker sig, efter att ha blivit besvikna på andra vampyrer de stött på i Europa. I Paris blir de bjudna till Theatre des Vampires, en populär teater med många anhängare. Vad de inte vet är att de vampyrer de ser på scen är den äkta varan. Claudia blir fascinerad, och ansluter sig till truppen, som leds av den mäktige vampyren Armand. Louis är mer avvaktande och tycker inte om mycket av det det här vampyrgänget har för sig. Armand blir han däremot intresserad av, och de inleder en raltion. Vampyrskådespelaren Santiago är dock svartsjuk påde nya vampyrerna, och smider planer för deras undergång. Också Claudia känner av de ändrade förhållandena, och hon vill ha en ny följeslagare och ber Louis hjälpa henne att förvandla sömmerskan Madeleine. Samtidigt har Louis svåra skuldkänslor för vad som hände med Lestat, och han brottas fortsatt med att komma tillrätta med sin odödlighet.
I Dubai blir Daniel alltmer misstänksam mot Armand, och får Louis att fundera på saker som sagts, gjorts och påståtts. Är hans stora kärlek verkligen att lita på?

Det här var inte alls lika bra som säsong 1, och jag vet inte riktigt varför. Kan det bero på att det händer så mycket som absolut inte finns med i bokan? Som hela tillbakablicksavsnittet med Louis och Daniels första möte? Eller att det är mycket invecklingar innan vi äntligen kommer till det oundvikliga slutet - som är så annorlunda mot i boken att det nästan kändes fel? Den nya Claudia (Bailey Bass fick förhinder)? Eller bara för att det kändes onödigt långdraget med tanke på hur lite som händer i den sista halvan av boken? Sista avsnittet däremot - top notch. Då blev det värt all väntan. Det avsnittet var bättre än hela övriga säsongen. 
Och nu äterstår bara att vänta.

Sett på TV: Schitt's Creek, säsong 5

Spoilervarning på TV-inlägg, så klart.

Nu har jag bara en säsong kvar att se av "Schitt's Creek", denna underbara lilla serie som jag är så glad att jag valde att se.  Det kan man kanske inte tro med tanke på hur lång tid det tog för mig att se klart på den här femte säsongen, men det beror allra mest på att jag har varit dålig på att motionscykla ett tag nu, och det är där jag brukar titta på "min" serie. Det är alltså både mitt motionerande och mitt serietittande som blivit lidande av min lathet. Skärpning, kanske?

Bildkälla CBC Gem

Familjen Rose finner sig mer och mer tillrätta i Schitt's Creek och har funnit fina vänner under sina år i staden. Moira befinner sig i säsongens början i Bosnien för att spela in en film. Under tiden driver Johnny hotellet vidare med hjälp av Stevie. Alexis når framgångar med sitt nystartade PR-företag, och hennes förhållande med Ted blir stabilare hela tiden. David och Patrick fortsätter att driva sin butik tillsammans, och efter en liten fnurra på tråden djupnar deras förhållande allt mer.
Jocelyn och Moira ska regissera "Cabaret" och har till en början svårt att rollsätta Sally. En resebloggare tar in på motellet. Dags att träffa Teds och Patricks föräldrar. Johnny får hälsoproblem. Någon friar. Moira får dåliga nyheter, och "Cabaret" har premiär.

Jag tycker så mycket om det här. Bara en säsong kvar, 14 fjuttiga små avsnitt, innan jag måste ta farväl.