Februaris utlästa böcker

Trots att jag själv tycker att jag knappt alls har hunnit med att läsa, så lyckades jag läsa ut fem böcker i februari. Undrar hur jag klarade av det? Det var så mycket annat som pockade på min uppmärksamhet, men tydligen läste jag på rätt bra när jag väl bestämde mig för en lässtund. 
Nåväl, här är de i all sin prakt.

"Det måste vara här" av Maggie O'Farrell blev månadens favoritbok med 4/5 i betyg. Boken handlar främst om Daniel, men också om hans fru Claudette. Hon var en firad skådespelerska som valde att lämna karriären. Han är amerikanen som flyttat till Irland. När han hör en intervju på radion känner han att han måste få svar på vad som en gång hände med en vän han förlorade kontakten med. Ett beslut som får stora konsekvenser.

"Dolores Claiborne" av Stepen King är kompisbok med "Gerald's game". De har beröringspunkter, främst i starka händelser under en solförmörkelse. Boken berättas nästan helt i ett stycke, där Dolores förnekar mordet på sin arbetsgivare, men erkänner ett annat. Här lyssnade jag på en audiobok, och läste med i min fysiska bok. Enda sättet jag kan lyssna på en bok utan att tappa tråden.
Betyget blev3,5/5

"Svenska maskiner, ensligt belägna" av Simon Stålenhag läste jag samtidigt som "Dolores Claiborne" så jag kunde ha en läsa-i-sängen-bok också. Något av en bilderbok för vuxna, med Stålenhags fantastiska bilder av svenska landskap med en twist. Byggnader som inte finns, maskiner som inte existerar. 
Svartlöten är ett avspärrat område som fascinerar Valter, och även Linus. De fascineras även av varandra, men försöker gömma det. Många år senare återvänder Linus till Torsvik.
Återigen gav jag betyget 4/5.

"Självbetraktelser" av Marcus Aurelius var februaris månadsbok. Läste ut den långt i förväg, för den är ganska kort. En filosofisk klassiker, och visst är det kul att läsa en nästan 2000 år gammal text. Värst spännande blir det dock inte, eller ens värst intressant. Boken kommer inte riktigt med något nytt och repeterar mest samma sak om och om igen, fast kanske på lite olika sätt med olika infallsvinklar. Betyget fick bli 3/5.

"Charlies fiende" av Simona Ahrnstedt är den andra boken om Charlie, och jag gissar på minst en till. Sverigen romancedrottning hoppar på kriminalromantåget, med ett ganska lyckat resultat. Det märks dock att det här är en mellanbok, för den ställer fler frågor än den besvarar, och slutar med en sådan där twist att jag önskar att jag hade nästa bok hos mig just nu. Spännande slltså, men det kändes som att handlingen mest stod och stampade på stället. Betyget blev 2,5/5.

Februarifavoriter

Se där vad jag nästan glömde bort. Så kan det gå när man vaknar med huvudvärk och sover bort hela förmiddagen för att sedan råka fynda ett stort legoset att bygga på eftermiddagen. Hoppsan!
Men nu när februari är inne på sins allra sista timmar så kom jag på att jag skulle ju skriva om mina favoriter för den här månaden. En månad som har varit stressig och ganska jobbig mentalt, men som också bjussat på flera trevliga stunder.

Bok: "Det måste vara här" av Maggie O'Farrell.

Film: "Napoleon Dynamite".

TV: Säsong 4 av "Familjen Bridgerton" har haft mig i ett järngrepp.

Nagellack: Have fun från Depend O2, med nummer #5200. Det gröna på bilden.

Skönhet: Njä. Inte riktigt haft någon ny favorit att hylla lite extra den här månaden. Har inte  riktigt orkat bry mig, ärligt talat.

Extra speciell rolighet: Att ta en långfika på stan med bästisen.

Favoritinlägg: Alltid roligt att djupdyka i Bokrea-sortimentet.

FredagsFilmen: Longlegs

Att jag som inte ens är vidare värst förjust i skräck ändå ville se "Longlegs" är kanske lite konstigt. Jag hade dock hört att det mer var en thriller än en skräck, och inbillade mig att jag skulle få se något liknande "När lammen tystnar", där en FBI-agent försöker lösa en radda mord. Jag hade både rätt och fel.

Bildkälla Apple TV

Lee Harker är en ung begåvad FBI-agent som rekryteras till att hjälpa till att lösa en serie mord. Under flera år har hela familjer mördats av fadern som sedan tagit sitt liv. På alla mordplatser finns brev med mystiska symboler som är undertecknade "Longlegs".
Lee undersöker fallet från en ny synvinkel, och upptäcker personliga kopplingar till fallet.

Jag hade inte riktigt räknat med de övernaturliga elementen här, nej. Jag tyckte också att filmen inte var vidare värst otäck. Mer krypigt kuslig och ibland lite äcklig. De religiösa elementen var jag inte heller riktigt beredd på.
Det var en okej film, men inte vad jag hade väntat mig. Mest tyckte jag att den var ganska lågmäld, om man tänker på ämnet. Inte vad jag väntade mig, alltså. Inte heller så bra som jag hoppades på, men Nicolas Cage var som vanligt creepy med bravur, även om masken var lite väl.

Februaris nagellack

En gång har jag målat naglarna i februari, och det är ju inte mycket för en person som påstår sig gilla nagellack. Jag har inte haft lust, helt enkelt. För att göra det lite roligare valde jag att göra en skittle med de tre lack jag hade kvar av chrome-lacken från Pre party-kollektionen från Depend O2. Det rosa/magentafärgade bar jag i december, så det var dags nu.

Depend O2, #5197 #5199 #5200
Ja, jag har ångrat att jag inte bara höll mig till hololacken i den här kollektionen, för chrome är inte vidare värst kul. Visar upp alla skavanker och är svåra att få minsta lilla jämna. Lite lättare nu när mina naglar är så korta, men ändå inte alls roliga att lacka med. Så jag bestämde mig för att det fick bli en skittle, så jag kunde bli av med dem och slippa ha dem i lådan med otestade lack in i evigheten.
På lillfingret syns silverfärgade #5197 som heter Get your party started. Precis lika ospännade på nageln som jag anade. En ganska kall och vit silver.
På ringfingret (och tummen) har jag #5199 Getting ready. En ganska trevlig violett nyans, som jag tycker näst bäst om av dessa tre.
Allra mest tycker jag om #5200 Have fun, det gröna som jag har på lång- och pekfinger. En lite mintig nyans som jag absolut skulle kunna tänka mig att bära ensamt. Någon gång.

Kanske blir det roligare med lack i mars, vem vet. Jag har trots allt en av mina stora lemmings på väg in...

"Charlies fiende" av Simona Ahrnstedt

"Charlies fiende" är den andra boken av Simona Ahrnstedt om Charlie (Charlene) Andersson. Jag har läst någonstans att det ska bli en trilogi, så minst en bok till alltså.
Återigen tog det mig lång tid att läsa, vilket delvis beror på att jag varit upptagen med att hjälpa äldsta ungen att flytta, men det finns andra orsaker också.

Bildkälla The StoryGraph

Charlie är inte klar än. Nu när hon fått sin hämd på sin ex-pojkvän som lurade av henne allt och gjorde att hon dömdes till fängelse, kan hon gå vidare med sitt liv och försöka hitta svaret på frågan varför? Varför just hon? Och hur dog egentligen hennes pappa? Var det verkligen bara så att han var ett oskyldigt offer för en skjutning som gick fel?
Samtidigt har hon svårt att släppa tankarna på Joel, åklagaren som satte dit henne. För även han har förtstått att Charlie inte var skyldig och försöker ställa saker till rätta. Dessutom är hon väldigt attraherad sv honom, och kan inte glömma kyssen han gav henne.
Joel å sin sida är minst lika attraherad han, men han är lojal mot sin hustru och försöker upprätthålla familjebilden.
Samtidigt händer det mycket kring Charlie, och en mäktig och osynlig fiende verkar dra i alla trådar.

Bok två i en trilogi, och det märks. Den här boken bygger bara upp, men avslutar ytterst lite. Jag brukar kalla den här typen av bok för transportsträckeböcker, och det är precis så det känns även här. Vi är på väg någonstans, och nu har vi (kanske) nått halvvägs dit.
Mest känns det här som en studie i att Charlie försöker lista ut saker. Om sitt liv, om sin relation, om sin familj, om hur och varför hon hamnade i fängelse. Egentligen. Det händer en hel del, men samtidigt känns det som att det händer väldigt lite. När boken är slut har vi bara tagit några korta kliv framåt på vägen mot gåtans lösning. En hyfsat oväntad twist i slutet hjälpte inte upp berättelsen i sin helhet, som mest kändes ältande och som om mycket text var utfyllnad för att sätt ord på sidor. Jag kommer såklart läsa den avslutande (?) boken också, för jag vill veta hur det går (förutom ifall Charlie och Joel får varandra på slutet, för det har jag vetat sedan bok ett att de får). Jag önskar bara att jag redan hade den i handen, för den här boken känns mest antiklimaktisk.

Mitt betyg på "Charlies fiende" blev 2,5/5.