Hur länge som helst. Det är hur lång tid jag har tänkt läsa en bok av Stepehn Graham Jones. Varför? För att Stephen King rekommenderat det någon gång. Han rekommenderade till och med just precis den bok jag valde att läsa, "The only good indians".
 |
| Bildkälla The StoryGraph |
För tio år sedan begav sig Ricky, Gabe, Lewis och Cassidy ut för att jaga. På otillåten mark sköt de vapiti (elk), och en av dem satte ett större märke på dem än de andra.
Nu är det jägarna som är villebrådet, när en ande söker hämnd. Inte bara mot de som jagade, utan också mot deras barn.
Det tog hiskeligt lång tid för mig att läsa den här boken. Läslusten ville inte alls infinna sig, och det har funnits dagar då jag inte läst alls. Jag hade svårt att få grepp om storyn och språket den här gången, och många gånger kände jag mig väldigt förvirrad. Ungefär halvvägs var det dock något som släppte, och jag fick en annan känsla för boken och berättelsen som var fångad på boksidorna.
Det här är skräck med övernaturliga inslag, så inte undra på att Stephen King gillade. Inte undra på att jag gjorde det heller. Jag tyckte mest att det var svårläst. Det är en resa inåt i vad det betyder att vara urameikan idag, med alla traditioner de bär med sig, och hur svårt det kan vara att bryta vissa tabun. De är visserligen jagade, men kanske inte bara av en and ande, utan också med de demoner de bär inom sig. De de skapat sig själva och de de har ärvt.
Jag har flera andra böcker av Stephen Graham Jones på min oändliga bokönskelista. Ett tag trodde jag att det skulle räcka med den här, men jag testar nog en till innan jag bestämmer mig för om det här är en författarstil jag tycker om eller inte. För allvarligt talat - jag tror mer att det är jag jag än boken och dess författare. Den här bristande läsluten alltså... Inte kul för någon som kallar sig en läsare.
Mitt bety på "The only good indians" blev 3/5. För när jag väl kom in i den tyckte jag bra om den.
