Sett på TV: The price of "Glee"

Jag försöker att se på dokumentärer lite då och då. Det är lätt hänt att dessa handlar om true crime, så ibland är det skönt att titta på något annat. Och eftersom jag älskade TV-serien "Glee" blev jag så klart nyfiken på en dokumentärserie på tre avsnitt som heter "The price of Glee". För om man gillade "Glee", som jag alltså gjorde, så vet man att det inte gick alldeles lysande för de flesta av skådespelarna, och att tre av dem inte finns med oss längre.

Bildkälla Metacritic

Jag trodde och hoppades att det här skulle vara en dokumentärserie om produktionen av "Glee", vad som hände lite bakom kulisserna, och vad som hände efteråt. Jag hade väldigt fel.
I stort sett handlar det om de tre skådespelarna som gått bort, allra mest om Cory Monteith och Naya Rivera. Att Mark Salling begick självmord glossades över ganska snabbt, men det kan också bero på att anledningen till att han valde att ta sitt liv troligen hade att göra med att han väntade på att dom skulle falla i det mål gällande barnpornografibrott som han hade förklarat sig skyldig i, en dom som förväntades hamna mellan fyra och sju år i fängelse. Han ville väl inte sitta i fängelse, gissningsvis. 
Då ligger det mer tragik i Cory Monteiths oavsiktliga överdos, och Naya Riveras drunkningsolycka. Och det är det vi grottar ner oss i under tre nästan timslånga avsnitt.
Övriga skådespelare möjligen nämns, och Melissa Benoist och hennes äktenskap med Blake Jenners får några minuter, och Lea Michele och hennes divaliteter får också lite utrymme. Därutöver - dödsfall. De ovan nämnda, men även några dödsfall bland personal bakom kameran.

Ingen av skådespelarna i huvudensemblen intervjuas, inte heller några av de stora namnen i produktionen. Vi får se klipp från andra intervjuer med dem, men inga som gjorts för den här dokumentären. Den enda som känns som att han hade någon legitim anledning att yttra sig här var Naya Riveras pappa, och det var också de avsnitten som blev mest rörande och kändes som att de gav en nyanserad bild.
Annars var det kameramän, frisörer, assistenter, journalister och diverse scenarbetare som intervjuades. Det pratades om en förbannelse, "men det vill jag inte kalla det". Fast... Nu gjorde du precis det.

Det här är alltså mer en pseudodokumentär, som känns som att den frossar i elände och inte pratar om ensemblen och deras samspel, mer än som skvaller. Det känns spekulativt och sensationssökande, utan att vara sensationell.
Jag såg den här dokumentären så att du slipper. Och jag önskar lite att jag aldrig hade sett den.

FredagsFilmen: Casino Royale

I min serie om filmer som är bättre än sin litterära förlaga har turen nu kommit till Bond, James Bond. Alla de filmer som bygger på Ian Flemings böcker är bättre än boken, för Flemings böcker var helt enkelt inte värst bra. De dryper av misogyni, rasism, homofobi, alkohol och långdragna beskrivningar som inte tillför handlingen något. Inte för att filmernas Bond är en värst trevlig prick han heller alla gånger, men vissa av hans sämre sidor har dämpats.
"Casino Royale" är den först boken om James Bond, men film nummer 21 i ordningen (av hittills 25) - den första med Daniel Craig i huvudrollen. 

Bildkälla PX Fuel

Efter att ha fått sin licens att döda tilldelas 007 ett viktigt uppdrag. Han ska besegra Le Chiffre, bankir åt många terrorister, i ett parti poker och på så sätt förhindra att pengarna når terroristerna. Till sin hjälp får Bond Vesper Lynd, som ska förse Bond med pengarna. Men allt går inte som planerat, och Bond vet snart inte vem han kan lita på.

 

Filmen innehåller många maffiga actionscener, som den inledande parkour-jakten och ett visst rekord i antal snurrar med en bil, sju, som hölls i 20 år innan "Fall guy" kom och gjorde fler. 
Det här är alltså Craigs första film som Bond, och han axlar manteln med bravur. Jag som först var skeptisk fick äta upp min hatt, för det skulle ju visa sig att Daniel Craig skulle bli min favorit-Bond. Han gick från klarhet till klarhet i sina filmer, och skapade en Bond med ett stort hjärta som han håller nära sig då han blivit svårt bränd, både i privatlivet och yrkeslivet. "Casino Royale" är en reboot av Bond-franchisen, vilket märks på många sätt. Inte minst i att han har får sin licens att döda i öppningsscenerna, och därmed blir en fullvärdig 00-agent.
En av de bästa filmerna om Bond, tycker jag. Och klart bättre än boken. 

FredagsFilmen: Excalibur

Fortsätter på mitt irländska filmtema, för filmen "Excalibur" från 1981 är helt och hållet inspelad på Irland, även om berättelsen i sig är brittisk. Eftersom Excalibur var kung Arthurs svärd, så är det så klart om den Arthurianska legenden filmen handlar.

Bildkälla The movie database

Kung Uther har fått svärdet Excalibur av trollkarlen Merlin. När Uther dödas stöter han in svärdet i en sten, och Merlin förklarar att endast den som kan dra ut svärdet kan bli kung.
När den unge Arthur drar svärdet ur stenen faller det på honom att förena alla riddarna kring det runda bordet, och tillsammans med dem uppleva många äventyr och romanser.

Fan-trailer, men den är i varje fall inte helt suddig och dan. Jag har så klart sett den här filmen, flera gånger till och med, och den bär stort ansvar för min vurm för Arthur-legenden. Känner att en omtitt är på sin plats. Ska bara skrubba fram två och en halv timme i kalendern först. Mycket popcorn blir det. 
Jag har turen att ha filmen i min filmsamling, men det finns att streama lite här och där, bland annat på SF Anytime.

Dåliga nyheter för Bond-fans

Inlägget kommer innehålla massiva spoilers från "No time to die".

 

Bildkälla Vecteezy

För mig som älskar/t James Bond så kom det rätt så dåliga nyheter i torsdags. Trots idoga löften genom åren till alla fans, att absolut inte sälja ut Bond-franchisen, så var det precis vad som hände. James Bond ägs numera av Amazon MGM. Just precis det Amazon där jag förra veckan förklarade mig ovillig att spendera pengar. Så atte....
Fansen på det officiella Bond-kontot på Instagram var minst sagt inte glada. Det förutspåddes en utmattning av karaktären, liksom den vi sett med Matvel och Star Wara, med alltför många filmer och serier för att orka bry sig till sist. Och betyder det här att James Bond är amerikan nu? Hu vale mig!

Säger som jag såg uttryckas i kommentarerna. Att James Bond dör i "No time to die" skulle visst visa sig vara det perfekta slutet.

Tror det får bli en farväl-drink i helgen. Kanske en Vesper. Eller en klassisk martini. Shaken - not stirred.

"Mythos: de grekiska myterna återberättade" av Stephen Fry

I julklapp önskade jag mig (såklart) böcker, och en av de jag önskade mig - och fick - var Stephen Frys återberättande av den grekiska mytologin. För jag gillar de där gamla berättelserna, helt enkelt, men den känns som att jag bara har läst vissa av dem, om och om igen. Därför kände jag att det här kunde vara en bok för mig.
Sedan läste jag Bibeln och "Circe" och behövde en paus från allt vad gudar heter. Men det dröjde så klart inte jättelänge innan jag slängde mig över min efterlängtade julklapp.

Bildkälla Goodreads

I begynnelsen fanns Kaos. Sedan kom mörker och ljus, himmel, vatten och jord. Efter det titaner, och på den följde olympierna, med Zeus i spetsen.
Och Zeus tyckte att det här med människor kunde vara en bra idé, så att gudarna kunde ha några att leka med. Och det var precis vad som skedde. Ungefär så här.

Det här inga nya berättelser, eller nya rön om Olympens gudar. Kan en sin grekiska mytologi så känner en igen sig, men det återberättas här på ett piggt och nytt sätt med väldigt mycket humor i sig. Det tillkommer dialoger som fick mig att fnissa flera gånger, och som ofta gör gudarna och deras subjekt lite lagom fåniga. Jag gillade det berättargreppet starkt, men det kanske inte för alla.
En sak som jag däremot inte alltid tyckte var så kul var de många fotnötterna. Även om de kunde vara intressanta så är det en sådan där grej som jag ofta tycker kan stoppa upp en text, och snarare störa än förmedla vad det nu än är de förmedlar. Jag gillade oftast innehållet i dem, en stördes av att de störde mig - på ett litet ungefär.
Dessutom tröttnade jag ganska snart på att få veta att den där guden, eller den där händelsen har lett till att vi idag använder just det där ordet. Förvisso intressant för den som är språkintresserad, men det blev lite tråkigt efter ett tag, när det inte var själva syftet med berättelsen i sig.
Jag gillade upplägget i boken. Det är så klart svårt att göra en kronologisk berättelse om en mytologi, men här har det i varje fall gjorts ett tappert försök, och fram till att Zeus sätter sig själv, och sina medgudar och gudinnor, på Olympen, så går det ganska smärtfritt. 

Jag gillade min julklapp väldigt mycket, och kommer självklart titta på Stephen Frys uppföljarböcker "Heroes" och "Troy" (som ännu inte finns på svenska). Mitt betyg på "Mythos" blev 4/5.

"The man with the golden gun" av Ian Fleming

Nu har det hänt. Jag har läst alla Ian Flemings Bond-romaner. Det finns två novellsamlingar kvar för mig att sätta tänderna i, varav en jag har läst till viss del. "Ur dödlig synvinkel" innehöll fyra Bond-noveller, men en femte novell från originalsamlingen, som inte innehöll karaktären James Bond, hade uteslutits ur den svenska översättningen då. Så jag har bestämt mig för att läsa den också. Igen. Någon gång.
Men nu var det alltså den trettonde och sista romanen det skulle handla om, "The man with the golden gun".

Bildkälla Goodreads

Bond återvänder till MI6 efter att ha varit spårlöst försvunnen i ett år. Hans lojalitet är dock kraftigt ifrågasatt och han skickas ut på vad som anses vara ett självmordsuppdrag - att oskadliggöra den ökände lönnmördaren Scaramanga.

Har en sett filmen "The man with the golden gun" så känner en inte igen sig. Gemensamt är skurkens namn, att han har tre bröstvårtor och att Mary Goodnight får vara med på ett hörn - här lite smartare än Britt Eklands urbota korkade blondin från filmen.
Boken utspelar sig till exempel i Jamaica, till skillnad från filmens Thailand. Så var ju Ian Fleming en stor älskare av Jamaica och han hade ett hus där (Goldeneye). Miljön känns således väl beskriven, om en en smula tradig, då Fleming återigen faller in i någon sorts resebroschyrsbeskriving. Som vanligt lyser sexismen, rasismen och homofobin igenom. Inte utan att jag tänker "gubbjävel" mellan varven. Eller bara lägger ner boken och suckar tungt emellanåt.
Äventyret var hyfsat spännande, men inget sensationellt. Hur det där skulle kunna vara ett självmordsuppdrag är för mig obegripligt. Det är det mest för att Bond inte agerar när han har chansen. Så klart.

Mitt betyg på "The man with the golden gun" blev 3/5. Och då var jag snäll.

"You only live twice" av Ian Fleming

I fredags var det visst "Global James Bond Day" om man ska tro den officiella James Bond-sidan på Instagram. Kände att det var lite passande att det var då jag läste ut senaste boken i ordningen av Ian Flemings Bond-serie, bok 12 med titeln "You only live twice".

Bildkälla Goodreads

Det har gått några månader sedan James Bond förlorade sin nyblivna hustru. Han sköter sitt jobb dåligt, och hela hans liv verkar vara på väg att rasa omkring honom. I ett försök att få 007 ur vägen beslutar sig M för att skicka honom på uppdrag i Japan.
Där blir han snart ombedd att undersöka ett mystiskt slott, Castle of Death. Mannen som bor där har förvandlat hela slottsgården till en botanisk trädgård full av giftiga växter. En trädgård som attraherar besökare av fel anledningar. I ett utbyte av upplysningar från den japanska underrättelsetjänsten ska Bond oskadliggöra hotet som trädgården utgör.

Som vanligt har inte boken värst mycket gemensamt med filmen med samma namn. Det är i så fall att de båda utspelas i Japan, och att Bond förkläs som japan.
Annars är boken som de brukar vara, lika delar reseskildring och spännande äventyr. Jag tyckte dock att det här är bland de bättre böckerna jag har läst. Det är inte fullt lika sexistiskt, vilket i och för sig förklaras av att Bond befinner sig i sorg. Det smyger sig dock in, så klart, precis som rasismen och homofobin. Det är inte övertydligt, men det finns där.
Däremot kände jag att den japanska kulturen var väl efterforskad/självupplevd, även om Bond så klart tycker att det västerländska sättet är det bästa, och han gång på annan ser ner på, eller helt enkelt väljer att inte förstå, det österländska sättet att tänka och vara.
Även om det finns delar som jag tycker är remarkabelt fåniga och långsökta, så var jag ändå mestadels road när jag läste "You only live twice". Dessutom fick jag en liten överraskning i slutet av boken. Ingenting som någonsin hänt i filmerna, men som ska bli spännande att se om Fleming hann  göra något med innan han dog, eller om det blev lämnat därhän.
I Flemings serie med Bond finns det nu en roman och en novellsamling kvar för mig att läsa. Snart i hamn, med andra ord.

Mitt betyg på "You only live twice" blev 3,5/5.

"New moon" av Stephenie Meyer

Är det en bra känsla när man mest bara vill få något överstökat? Kanske inte. Men det är så jag känner inför att skriva ett inlägg om "New moon", som faktiskt fått mig att fundera på om jag kanske ska hoppa över att läsa de övriga två böckerna i serien. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag avsluta det jag påbörjat - ibland är jag mer envis än vad som är nödvändigt.

Bildkälla Goodreads

Edward bestämmer sig för att lämna Forks, och Bella, för att ge henne en chans att leva ett normalt liv. Hon vänder sig till Jacob för stöd och vänskap.

Jag hade inte ens hunnit läsa klart kapitel ett innan jag var så irriterad på Bella att jag satt och himlade med ögonen. Den känslan höll i sig hela boken, på ett litet ungefär, och det är ju lätt olycksbådande när man liksom avskyr hela seriens huvudkaraktär.
Bella är så mycket mö i nöd att det är skrattretande. Hon måste till och med räddas från sig själv. Allt hon gör kretsar alltid kring andra personer, och när jag skriver personer så menar jag sådana av hankön. När Edward försvinner ur bilden så förlitar hon sig helt på Jacob, och när han får egna problem så hamnar hon i en ny spiral av stackars-lilla-mig som gör mig snudd på illamående av tröttma. Dessutom ser jag stora problem i hennes förhållande med båda dessa gossar. Edward för att han är så kontrollerande och fattar beslut på dåligt beslut som berör dem båda, utan att fråga Bella om hennes åsikt eller ens ta hennes känslor i noggrant beaktande. Jacob för att han är dålig på att lyssna när hon säger att hon inte är intresserad av honom romantiskt, men samtidigt så har hon honom som plan B - ett tröstpris om man så vill. För ensam kan hon ju tydligen inte vara, så det är väl lika bra att "tvinga sig" och "ställa upp" nu när Jacob varit så snäll och hjälpt henne. Men ARGH! Inte undra på att en har en så snedvriden bild av hur ett förhållande funkar och vad man ska förväntas göra/ställa upp på.
Jag skulle dessutom vilja veta vad för sorts åkomma det är Bella lider av, med sina motoriska problem. Eller blev hon tappad på huvudet ovanligt ofta som bebis? Det här med att hon är så klumpig att hon inte ens kan gå på en skogsstig utan att snubbla på varenda rot, kotte eller sten som kommer i hennes väg, kan ju het enkelt inte vara normalt. Jag får känslan av att hon skulle behöva ha hjälm bara för att gå till brevlådan, på ett litet ungefär.

I övrigt då, om man bortser från att jag tydligen avskyr Bella, Jacob och Edward? Och kärlekstrianglar också, så gu' bevare mig! Jodå, en typisk transportsträcka till bok. Det händer förvisso en hel del, och mycket etableras inför de kommande böckerna, men det avslutas inte riktigt någonting så att man känner att man är färdig med boken. Till skillnad från "Twilight", som kan läsas för sig, så känner jag här att det fattas mycket information om det mesta när den sista sidan är läst. Det märks väldigt tydligt att det ska komma minst en bok till, på ett sätt som gör att man kan bli lite trött i mössan. För här har jag läst snudd på 600 sidor, utan att få ett ordentligt slut? "New moon" avslutar med betydligt fler frågor än vad den startade med.
Så det är drygt 600 sidor transportsträcka kantad av dåliga beslut, barnsliga föreställningar, osunda förhållanden och irriterande karaktärer.
Ska jag verkligen läsa bok 3 och 4? Tiden får utvisa, men just nu känner jag ja. För jag måste försöka förstå vad det var jag älskade så mycket med de här böckerna.

Mitt betyg på "New moon" blev den här gången 2/5. Rasslade ner rejält, kan vi väl säga.

"Twilight" av Stephenie Meyer

Om man har hängt med här i massor av år, så känner man till min besatthet av "Twilight". Jag älskade "Twilight"! Köpte böckerna på engelska och svenska samt i pocket med filmposteromslag. Köpte filmboxarna som kom med merchandise. Var på filmpremiärer. Köpte smycken, bokmärken, musmattor, parfymer, nagellack - fanns det så köpte jag det. Jag döpte för sjutton min katt till Cullen efter vampyr-familjen!
Men - jag har bara läst böckerna en gång. För massor av år sedan, sommaren 2010 om jag inte minns fel. Jag har tänkt läsa om dem länge, och nu var det dags. Skulle kärleken (eller besattheten) hålla i sig?

Bildkälla Goodreads

Bella flyttar från mamma i soliga Phoenix, till sin pappa i den regniga lilla staden Forks i norra Washington. Redan första dagen i sin nya skola lägger hon märke till Edward, en väldigt vacker pojke som det visar sig att hon har biologi tillsammans med. Det börjar dock dåligt mellan dem, då Edward är rent oförskämd mot Bella. Så småningom växer dock ett förhållande fram mellan dem, och Bella skräms inte alls av Edwards mörka hemlighet - att han och hans familj är vampyrer.

Nej. Det är inte lika bra den här gången. Jag stör mig som f*n på Bellas klumpighet. Hon beter sig som att hon skulle behöva hjälm för att gå till brevlådan! Glömma att andas och svimma för att man blir kysst? Vad sjutton... Hon framställs lite som Kirsten Stewarts ansiktsuttryck - blir liksom ett stirrande fån så fort hon ens tänker på Edward - vilket hon gör mest hela tiden, för det är det boken handlar om.
En annan sak som efter ett tag blir riktigt tröttsamt är det repetitiva användandet av ordet "cold". Edwards kalla händer/fingrar/läppar/andetag/kropp/hud/bröst... Alltså, det är bar. Vi förstår att han är kall och stel som en sten vid det här laget. Du har liksom bankat in det i skallen på oss.

Boken/filmen har också fått välförtjänt kritik för Edwards beteende. Att Bella är en mö i nöd känns liksom inte så viktigt i sammanhanget. Att Edward ständigt villkorar deras relation och ställer krav på Bella, men hon inte får ställa motkrav är ett större problem. Han är ett kontrollfreak, och den isolering han utsätter Bella för, genom att vilja kontrollera hennes umgänge, är ett första varningstecken i ett förhållande ute i verkliga livet - inte något romantiskt. Och det här med att han stått i hennes rum och tittat på henne när hon sover sedan dag ett ungefär? Eeew....

Jag tycker dock att boken fortfarande är underhållande, och jag kommer fortsätta läsa serien. "Twilight" funkar dock som en ensambok, och man kan sluta här om man vill det.

Betyget sjunker så klart. Förra gången fick den inte överraskande 5/5, men nu får den nöja sig med 3,5/5. Tänk vad några år och lite livsvisdom kan göra.

"On Her Majesty's Secret Service" av Ian Fleming

Jag har sedan sist hunnit läsa ut två böcker, och eftersom jag har bestämt mig för att skriva om alla böcker jag läser här så kommer det alltså vankas bokinlägg ett tag framöver. Är man bokmal så är man...

Bildkälla Goodreads

Bond, James Bond är på ett uppdrag. Han ska hitta resterna av SPECTRE, terrororganisationen man misstänker fortfarande är igång trots att man försökte oskadliggöra dem i Operation Thunderball. SPECTRE's ledare, Ernst Stavros Blofeld, misstänks även han befinna sig på fri fot och smida planer på fortsatta försök till världsherravälde.
Bond har genom kontakter med den franska maffian kommit Blofeld på spåren, och han skickas till en avlägsen bergstopp i de Schweiziska alperna för att finna på information som kan vara vital för världens säkerhet.

Det här är hittills den Bond-bok jag tyckt bäst om. Jag gillar filmen väldigt mycket också, så det kanske inte var så konstigt. Filmen följer för övrigt boken väldigt bra. Lite har såklart ändrats för att göra filmen mer spektakulär, men kärnan i handlingen finns där och det är ungefär samma miljöer i både bok och film.
Vad jag däremot inte tycker om, och det har varit ett genomgående tema i alla böckerna jag har läst, är sexismen, homofobin och rasismen som finns med i böckerna. Kvinnor beskrivs ganska ofta som att de egentligen helst av allt vill bli lite slagna och våldtagna - de låtsas mest att de inte gillar det. Jo, tjena. Eller vad sägs om den här "fina" passagen: "She explained to me later that she must have been possessedby a subconsious desire to be raped." Sagt av Bonds blivande svärfar om modern till hans blivande fru. Väldigt osmakligt.
Faktiskt är det så, att även vad man kan tycka om hur kvinnor skildras i Bond-filmerna, som i vissa fall hjälplösa våp, så är det ingenting emot hur de framställs i böckerna. Tracy i "On Her Majesty's Secret Service" är till exempel djupt deprimerad och självmordsbenägen, tills Bond kommer in i hennes liv och räddar henne med sin blotta uppenbarelse. Hon blir då något våpigt som ska göra sig fin fr sin man och lyda honom, hon förlorar helt sin egen vilja så fort Bond har friat. Fast hon är fortfarande duktig på att köra bil.
Eller den här lilla rara, om vad hypnos kan hjälpa mot för åkommor: "There are well-authenticated cases of the successful treatment by these means of such stubborn disabilities as warts, certain types of asthma, bed-wetting, stammering, and even alcoholism, drug-taking and homosexual tendencies."
Jag har lite svårt att tycka att sådana texter på minsta lilla sätt är bra.

Mitt betyg på "On Her Majesty's Secret Service" blev 3,5/5.

Jag finns på Goodreads.

Marvel's The Dark Tower

När jag läste "A little life" så ville jag inte ha den som sängdagslitteratur, men jag vill ändå läsa innan jag släcker lampan för natten. Det är mitt sätt att koppla av, helt enkelt, att läsa en liten stund.
Valet föll på att äntligen ta itu med att läsa Marvel's serie baserad på Stephen Kings The Dark Tower. Albumen har stått i min bokhylla sedan de gavs ut, men jag har alltså tagit tills nu på mig att läsa dem.

Serien består av fem album och är baserade på karaktärer ur The Dark Tower-serien. Främst berättas här historien om Roland i hans ungdom, och de händelser som ledde fram till att begav sig ut på sitt uppdrag för att nå Tornet. Det här är främst sådant som antytts i romanerna men inte berättats helt ut, förutom den första delen, "The Dark Tower: The Gunslinger Born", som i bildform visar den fjärde romanen i serien, "Wizard and glass".
Har man aldrig tänkt läsa romanerna spelar det så klart ingen roll, men annars är min rekommendation att man åtminstone har läst fram till del fyra innan man tar itu med de tecknade böckerna. Helst bör man dock ha läst hela serien, för det är stundtals spoilers galore i seriealbumen. Har man redan läst böckerna kan man också se små finurliga ledtrådar som anspelar på sådant som komma ska i Rolands liv.

Jag gillar verkligen berättelserna här, och älskar så klart att jag får veta mer om Rolands liv innan berättelserna i romanserien tar sin början. Dessutom får jag rysningar av välbehag över att man har behållit seriens inledningsfras: The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.
Däremot är jag inte superduperförjust i bilderna. Det är så mycket skuggor och veck och hår som flyger omkring att jag faktiskt känner mig lite irriterad efter en stund. Att jag dessutom har svårt att se snabbt vem som är vem i bildrutan ibland, även bland de mest vanligt förekommande karaktärerna, känns lite problematiskt. De flesta känns även väldigt ålderslösa, som att alla är ungefär lika gamla, för man ser inte riktigt åldern i ansiktet. Det finns några undantag till den regeln, men berättelsen tar sin start när Roland bara är 14 år gammal, och han ser ungefär likadan ut i sista boken när det gått ungefär 10 år. Det finns bildrutor som är fantastiskt snygga, men de finns även de som man önskar kunde ha förvaltats, kanske inte bättre, men på ett annat sätt.

Mina betyg på albumen skiftade något, men jag bestämde mig för att ge serien i sin helhet betyget 4/5.

The Dark Tower: The Gunslinger Born 4/5 (baserad på romanen "Wizard and glass" som är en av mina favoriter i serien)

The Dark Tower: The long road home 3/5

The Dark Tower: Treachery 3/5

The Dark Tower: Fall of Gilead 4/5

The Dark Tower: Battle of Jericho Hill 5/5

"Bond om Bond" av Roger Moore

När man har varit borta från datorn större delen av en vecka, är det extra trevligt när man slår på den och möts av nyheten att Daniel Craig står i begrepp att skriva på för rollen som James Bond för en femte film, den 25:e i ordningen. Jippi!
För att fira det inleder jag denna vecka, som kommer ha böcker som tema, med att skriva om en bok som utgavs till 50-årsjubileet för Bond-filmerna. Den kompletta titeln på boken är "Bond om Bond. Den kompletta guiden till 50 år av Bondfilmer" av Roger Moore med Gareth Owen.

Bildkälla Goodreads

Den här boken skrevs alltså innan "Skyfall" hade haft premiär 2012, och rör således mest filmerna som kom dessförinnan. Att den nu är skriven i samarbete med Roger Moore, Bond nummer tre, betyder även att fokus ligger främst på hans filmer, men även de som kom innan han iklädde sig Bonds smoking. Ska man hårdra det så handlar den allra allra mest om Bond på 70- och 80-talet. För övrigt de filmer som Roger Moore lite ödmjukt tycker är bäst. Han fördrar tydligen slapstickhumorn och mer rullande mellan lakan sippandes champagne och mindre pang-pang och explosioner. Hans och mina gillanden skiljer sig åt en del.

Så värst komplett, som titeln antyder, tycker jag inte heller att boken är. Den är mer en coffee table-bok med fina bilder och lite putslustig text. Ingenting som är värst djuplodande alls. Jag hade hoppats på mer minnen från filminspelningar och roliga och oroliga anekdoter från bakom scenen, men det jag fick var mest lite glättigt och sådant man redan visste om - i varje fall om man gillar Bond lite mer än gemene man.
Boken känns lite putslustig emellanåt, och väldigt mycket som Roger Moore och hur han porträtterade Bond. Alltid med ett roligt skämt i rockärmen för att sätta fingret på hur förträfflig han/Bond är.

Det blev inget högt betyg den här gången, min första förtjusning till trots - 3/5 bara. Boken lånades av en av älskade makens kollegor, för han tyckte det var onödigt att skaffade den själv. Kul att ha läst den dock, men absolut inte nödvändig att ha i bokhyllan om man inte är tokförtjust i Bond. Jag skulle kunna tänka mig den för just den saken skull, och för bilderna. Önskar bara att det var fler bilder på Daniel Craig...

Plejaderna om "En saga om tidens väsen" av Ruth Ozeki

Det blev lite tyst här ett tag, utan att det egentligen var meningen. Jag hade bara större lust att läsa ut en bra bok än vad jag hade att slå på datorn och skriva blogginlägg. Så kan det gå.
Och så har jag fyllt år i helgen. Och haft bokcirkelträff - temat för dagens inlägg. Har tre utlästa böcker att skriva om nu, så jag börjar med den jag läste ut först av dessa tre, som råkar vara senaste cirkelboken.

Bildkälla Goodreads

Ruth hittar en Hello Kitty-lunchlåda uppspolad på stranden på den kanadensiska ö där hon bor. Dagboken är skriven av den japanska tonåringen Nao. Hon sitter på ett kafé i Tokyo och drömmer sig bort från ett liv som inte blivit vad hon hoppats. Nao berättar om sin skola, om sin pappa som viker origami och försöker ta livet av sig, om sin morbror kamikazepiloten och om sin gammelmormor, en hundrafyraårig zenbuddistisk nunna.
Ruth läser Naos dagbok och ser i henne paralleller till sitt eget liv. Trots att hon inser att Nao måste ha skrivit dagboken för många år sedan upplever Ruth att den skrivs framför hennes ögon. Och kanske är tiden mer flytande än vad den verkar var.

Det var en del läsbortfall den här gången, eftersom lite liv kan hända även väldigt flitiga cirkelboksläsare.
Vi som hade läst tyckte dock väldigt lika - det känns som att karaktärerna i boken talar till oss. Särskilt Nao som skriver sin dagbok riktad mot en potentiell läsare, hur osynlig denna än må vara för henne. Man känner sig träffad av hennes ord.
Man lider med Nao  när hon beskriver flytten från USA tillbaka till Japan efter att hennes pappa förlorat jobbet. Hur hon blir oerhört mobbas och utsatt i skolan, hur hennes pappa faller ner i en djup depression och hur den enda hjälp hon får kommer från hennes gammelmormor nunnan och en sommar i templet.
Även Ruths berättelse berör, men ibland känns det nästan som om hennes funderingar kring Naos ord stör de passager av texten man helst vill läsa - Naos dagbok. Det är ändå från Ruth som de  stora funderingarna föds. Som tankarna om den flytande tiden, kvantfysiken, parallella universum och hur tid och skeenden ligger som lager ovanpå varandra.

Som Doctor Who uttrycker det:

Naos text är full med små fotnötter, och det förekommer även bilagor i boken. Min rekommendation är att man läser dessa. Det är boken-Ruth som lagt till dessa, och det är i dem många av funderingarna finns. Samt även en del funderingar kring japanska ord och kanjis.

Jag gillade den här boken skarpt! Den gjorde mig nyfiken - till och med på ett så pass avancerat och abstrakt ämne som kvantfysik. Jag älskade att man hade med Schrödingers katt på flera olika sätt, jag älskade de olika berörningspunkterna mellan Ruth och Naos liv, jag älskade känslan av att tiden flöt - hur allt kändes så nu fast det hänt för länge sedan. Jag gillar ögonblicken, alla 65 som ryms i en fingerknäppning. Jag gillar zenbuddismen som genomsyrar boken. Jag gillar att jag får läsa mig om historia berättad från "den andra sidan". Jag gillar den dokumentära känslan i boken och hur man inte får veta allt. Det här är inte berättelse serverad på ett silverfat, man måste tänka själv och själv fundera ut svaren på de frågor man ställer sig av texten.

"En saga om tidens väsen" var maj månads bästa bok för mig, och jag gav den betyget 4/5. Jag var inte ensam om det betyget och av oss fyra som hade läst fick den som lägst 3,5. Medelbetyget slutade på 3,8/5.

Tempeltunnan är stor som en tunna och står på ett högt träställ. När man spelar på den står man framför den vänd mot den spända huden och försöker lugna ner andningen, som är helt galen eftersom man är så nervös. Prästerna och nunnorna mässar framme vid det stora altaret och man lyssnar efter stället där man ska in, och det kommer allt närmare. Sen, i exakt rätt ögonblick, tar man ett stort andetag, höjer trumpinnarna, drar armarna bakåt och

boomBOOMBOOMBOOMBOOM...
                                                  ...BOOM!

Man måste komma in precis rätt, och fastän jag var rädd att göra fel inför så mycket folk tror jag att det gick rätt bra. Det är så häftigt att slå på trumma. När jag gör det är jag medveten om de sextiofem ögonblicken som Jiko säger att en fingerknäppning består av. Jo, allvarligt, När man spelar trumma hör man när BOOMet kommer pyttelite försent eller eller pyttelite för tidigt, för man är totalt fokuserad på den knivskarpa gränsen mellan tystad och ljud. Så jag uppnådde äntligen mitt mål och löste upp barndomens fixering vid nu, för det är det en trumma gör. När man slår på en trumma skapar man NU när tystnaden blir till ett ljud så enormt och levande att det känns som om man andas in molnen och himlen, och hjärtat är som regnet och åskan.
Jiko säger att det är ett exempel på närvarande. Ljud och inte-ljud. Muller och tystnad.

"The spy who loved me" av Ian Fleming

Var det någon som trodde att jag var färdig med Bond-böckerna bara för att jag fick slut på den hög med böcker jag lånar av min pappa på obestämd tid? I så fall trodde man fel. Jag vill nämligen väldigt gärna läsa alla de Bond-böcker som skrevs av Ian Fleming. De som är skrivna efter hans död, av andra författare, är jag sådär intresserad av. Filmerna är ju ändå bättre, i mitt tycke.

Bildkälla Goodreads

På ett hotell i Adirondackbergen sitter Vivienne Michel och minns det förflutna hon lämnade bakom sig i Europa. Nu är hon på väg till Florida, men har stannat till på hotellet för att hjälpa till att stänga det för säsongen. Det är bara hon kvar.
När Slugsy och Horror, två gangsters, dyker upp vid hotellet mitt under ett oväder, befinner sig plötsligt Vivienne i stor fara. Tills James Bond behöver ett rum för natten.

Hela den här boken berättas ur Viviennes synvinkel och om det kan man tycka både bu och bä. Personligen gillade jag det, även om vissa passager gav mig en dålig smak i munnen, och där det verkligen lös igenom vilken sexistisk karl Ian Fleming var. Och homofobisk. Och rasistisk. Jag gillade grejen med att Bonds äventyr i det här fallet inte var hans äventyr utan någon annans. För honom gav det väl knappast ens utslag på radarn.
James Bond dyker upp först i bokens senare hälft, när han måste dyka upp som en hjälte på en vit springare (en grå Thunderbird) och rädda damen i nöd. Så klart.
Boken är dock lättläst och ganska kort, så det var fort avklarat.

Hade boken något mer gemensamt med filmen än titeln? Hell to the no. Inte en bokstav faktiskt. Inte ensa namnen, förutom James Bond så klart.

Gav boken betyget 3/5, och då känner jag mig ganska generös. Även om jag gillade att det var skrivet ur en annan persons synvinkel, så är det där med kvinnligt perspektiv kanske inte riktigt herr Flemings forté.

I was running away. I was running away from England, from my childhood, from the winter, from a sequence of untidy, unattractive love-affairs, from the few sticks of furniture and jumble of overworn clothes that my London life had collected around me; and I was running away from drabness, fustiness, snobbery, the clautrofobia of of close horizons and from my inabltity, although I'm quite an attractive rat, to make headway in the rat-race. In fact, I was running away from almost everything exept the law.

FredagsFilmen: King Arthur - Legend of the Sword

Ibland är mamman och pappan ensamma hemma. Med ett barn på skolresa, ett ännu inte hemkommen från sina studier på annan ort, och det tredje på skolbal för att han ska sluta nian om ett par dagar, så insåg älskade maken och jag att tillfället var ypperligt för att - gå på bio!
Jajamen, så igår var vi och såg "King Arthur - Legend of the Sword". Vi slapp bioreklamen också, eftersom det blev något fel på tekniken och filmen inte startade i tid. Om inte älskade maken gått och frågat hade vi väl suttit där än och undrat...

Bildkälla JoBlo

Arthur växer upp på en bordell i London. Han plågas av mardrömmar som han inte förstår. Den regerande kungen, Vortigern, låter alla män i lämplig ålder komma till sitt slott för att försöka dra ett svärd ur en sten. Svärdet är magiskt och kan bara dras ur stenen av någon från den tidigare kungens blodlinje. En kung som sveks av sin bror och mördades för kronans skull. En dag hamnar Arthur på en båt på väg mot slottet och svärdet i stenen.

Det kan vara bra att ha några saker klart för sig innan man slår sig ner i biofåtöljen, eller soffan när den här filmen släpps på dvd. För det första är det här inte en historiskt korrekt film. Den är inte heller minsta lilla trogen den traditionella Kung Arthur-legenden. Det är bara att släppa alla sådana föreställningar så har man en mycket trevlig upplevelse framför sig.
Att det är Guy Richie som regisserat filmen märks tydligt. Det är massor av snabba klipp, rappa dialoger och skiftningar mellan slow motion och ultrarapid i slåss-scenerna. Slåss-scener finns det så klart gott om.
Det var hyfsad underhållning för en stund, och jag är inte besviken som så. Jag hade så klart hoppats på en mer trogen tolkning av Kung Arthur-legenden, men det faller redan i rollbesättningen av Arthur. Som enligt legenden var en pojke och inte en man. Jag var ändå road och hade en trevlig biodate med älskade maken så där mitt i veckan.
2,5/5 om jag nu ska ge ett betyg. Så medel det kan bli med andra ord.

Bond-sorg

Den senaste veckan har varit sorglig för en Bond-fantast som mig.
Även om jag inte lyssnat på Soundgarden, så blev jag ändå ledsen över Chris Cornells död förra veckan. 52 år känns för ungt. För mig är Chris Cornell rösten bakom en av mina favorit-Bondlåtar, "You know my name" från "Casino Royale".

Bildkälla

Chris Cornell

20 juli 1964 - 17 maj 2017

Chris Cornell - You know my name

Och så igår då. Den förste Bond att gå ur tiden blev Roger Moore. Han är den som hittills spelat Bond i flest filmer, och även axlat stora roller som Simon Templar i "Helgonet" och Brett Sinclair i "The Persuaders", mer känd som "Snobbar som jobbar" i Sverige.
Han kommer kanske aldrig att bli min favorit-Bond, jag är sådär förtjust i de humoristiska elementen han tillförde rollen, men han är ändå den Bond som en gång introducerade mig till hela serien. Och även om han inte var min favorit betyder det inte att jag inte tyckte om den James Bond han skapade, eller kunde bli underhållen av den - tvärtom. Ingen har spelat Bond dåligt, och i synnerhet inte Roger Moore.

Bildkälla

Roger Moore

14 oktober 1927 - 23 maj 2017

FredagsFilmen: Dunkirk

En film jag har haft på min radar länge är "Dunkirk". Varför då? Jag som inte direkt brukar stå i kö för att se en film om andra världskriget, varför i hela friden vill jag se den här?
Christopher Nolan, är svaret på den frågan. Många av de filmer som slagit mig med häpnad de senaste 20 åren, har haft Christopher Nolan som manusförfattare och/eller regissör. Som "Memento", "The Prestige", "Dark night"-trilogin, "Inception och "Interstellar". I "Dunkirk" står han för bägge fiolerna.
Så jag hoppas på en film som är en visuell fröjd att se, även om det jag kommer få se lär vara stundtals väldigt otäckt.

Bildkälla Muddy stilettos

Filmen handlar så klart om evakueringen av de allierade trupperna från den Franska kuststaden Dunkirk, eller Dunkerque, som fransmännen skulle stava det. De allierade var vid det här laget omringade av de tyska trupperna och led svåra förluster. För att rädda soldaterna inleddes Operation Dynamo.

Jag får vänta till juli med att kunna se den, men har jag väntat så här länge kan jag vänta ett par månader till. Det här är sommarens måste-film för mig.

Bokhelg: "Harry Potter och det fördömda barnet"

Det finns tre författare angivna till det här manuset, J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Det krävdes alltså tre personer för att bringa liv i Harry Potter som vuxen, men huvudpersonerna i den här pjäsen/det här manuset är Harrys och Dracos söner Albus och Scorpius.

Bildkälla Goodreads

19 år efter att Voldemort slutligen besegrades vinkar Harry farväl till sin son Albus på perrong 9½ när han ska börja på Hogwarts. Redan på tåget blir han vän med Scorpius Malfoy, Dracos son. När Albus sedan blir insorterad i Slytherin börjar en tid av ifrågasättande, och undrande om man kanske skulle kunna ändra på det förgångna för att kunna skapa en bättre nutid.

Som sagt - det här är ett manus till en pjäs, och även om det också är en åttonde berättelse om Harry Potter så är det inte på honom fokus ligger. Albus lider av att vara Harry Potters son och att ständigt jämföras med honom, och när han får chansen att ändra på sin historia så tar han den, lite obetänkt.
Det är en rätt så spännande berättelse och jag skulle inta ha något emot att se den, eller ännu en film baserad på det här manuset.
Manus går snabbt att läsa, ungefär en dag tog jag på mig. Det betyder att även händelserna i manuset gock fort - lite väl så ibland. Upplevelsen på scen lär vara en helt annan.

Är man inte ett inbitet Harry Potter-fan kan man hoppa över den här boken, men för mig som gillar Harry Potter en hel del var det bara kul att hälsa på i hans trollkarlsvärld igen.
Manus är ju skrivna som de är, så jag kommer inte gå in på det, mer än att jag gillade. Mitt betyg blev 3/5.

Bonds viktigaste medarbetare

När Bond, James Bond ger sig ut på uppdrag så har han en liten stab bakom sig. Den stavas M, Q, Moneypenny på ett litet ungefär, eftersom det är dessa tre som innehar återkommande roller i filmerna.

M är chefen över MI6 och således den som bestämmer över Bond - egentligen. Det är inte alltid ett lätt jobb att tämja en massa 00-agenter och det händer nog mer än en gång att M ifrågasätter sitt yrkesval. Det måste dessutom vara jobbigt att skicka ut sina agenter på uppdrag och inte vara säker på om de ska komma tillbaka med livet i behåll eller inte.

Det går knappast heller att ha en organisation sedan kalla kriget utan att då och då behöva byta ut chefen. M har därför spelats av flera skådespelare genom åren.
I filmerna "Dr. No" till och med "Moonraker" spelades han av Bernard Lee. Han dog av cancer några månader in i filmarbetet med "For your eyes only", innan några av hans scener hunnit spelas in. För att hedra honom tillsattes inte rollen med någon annan skådespelare i den filmen, utan manuset skrevs om så att M istället har tagit lite välförtjänt ledigt och lämnat över ansvar på sina medarbetare.
I filmen "The spy who loved me" syns skådespelaren Robert Brown som amiral Hargreaves. När samma skådespelare sedan dök upp i rollen som M i "Octopussy" ligger det nära till hands att amiralen fått ett nytt jobb, nu som ledare för MI6. Robert Brown behöll rollen i fyra filmen, "Licence to kill" blev hans sista.
Kan M vara en kvinna? Självklart! Vilket bevisades när Dame Judi Dench klev in i rollen som ledaren för MI6 i filmen "Goldeneye". Hon tycker hjärtligt illa om Bonds metoder som hon uttrycker är sexistiska. Vilket de ju också är... Hon anses vara kall och beräknande och förlita sig mer på siffror och statistik än impulsivitet och initiativförmåga. Hon är dock inte rädd för att tat obekväma beslut och det visar sig i filmen "Skyfall", som blev Judi Dench sista som M, att hon inte bara beordrat någon att "take the bloody shot", utan att hon även offrat andra agenter för att kunna rädda många fler. När hon dör i slutet av "Skyfall" blir hon också den enda M som dött i bild. Hittills.
Judi Dench har en liten roll som M även i senaste filmen "Spectre", som ett inspelat meddelande till Bond. Positionen som M har dock tillfallit Gareth Mallory, spelad av Ralph Fiennes. Han är med redan i "Skyfall" där han arbetar i en kommitté som ska besluta om 00-divisionens vara eller icke vara. Denna fråga finns kvar i "Spectre" och Mallory förlorar faktiskt jobbet som M ett tag. När han inser att nedmonteringen av MI6 är en del av Spectres plan för världsherravälde, ger han sig dock ut i fältet och arbetar tillsammans med Bond.

Bernard Lee, Robert Brown, Judi Dench, Ralph Fiennes.

Självklart klarar sig inte M utan ett väldigt duktig sekreterare, eller assistent som vi säger numera. Denna duktiga assistent är såklart Miss Moneypenny. Förnamnet Eve får hon först i "Skyfall".
Den Moneypenny som är mest välkänd är den som spelades av Lois Maxwell. Hon är ganska betuttad i Bond, något han utnyttjar när han flörtar sig till vissa förmåner.
Maxwell spelade Moneypenny i alla filmerna med Connery, Lazenby och Moore som Bond, så det är inte undra på att det är just hennes ansikte som förknippas med Moneypenny.
När Timothy Dalton tog över som Bond tog Caroline Bliss över som Moneypenny. Hon medverkade bara i de två filmer som Dalton spelade Bond i, och gör ärligt talat inget större intryck.
Då lägger man lite mer märke till Samatha Bond som Moneypenny, i Pierce Brosnans filmer. Fortfarande flörtig med Bond, men samtidigt så väntar hon inte direkt på honom. Det roligaste med henne tycker jag kanske ändå är att hon heter Bond i efternamn på riktigt. Lite fniss-varning på det.
M fick sedan klara sig utan sekreterare i två filmer. "Casino Royale" och "Quantum of solace" är Moneypennyfria, och det är först i "Skyfall"som hon dyker upp igen. Nu spelas hon av Naomie Harris och får en bakgrund! Yay! Innan hon blev M's assistent arbetade hon i fältet, och är bland annat ute på uppdrag med Bond. Det är henne M beordrar att "take the bloody shot", vilket leder till att Bond lämnas som död.

Lois Maxwell, Caroline Bliss, Samantha Bond, Naomie Harris.

Så kommer vi till min favorit i hela filmserien, förutom James Bond himself, nämligen Q. Han är chef över Q-avdelningen på MI6, de som skapar alla dessa finurliga manicker och spionvapen som mer än en gång hjälpt Bond ur en till synes olöslig knipa. Precis som med Moneypenny här ovan, lyste Q med sin frånvaro i de första två Daniel Craig-filmerna, men annars har han varit behjälplig i alla filmer utom "Live and let die".
I första filmen, "Dr. No", spelades Q i en kort scen av Peter Burton. Han kallas in från 'vapenarsenalen' för att byta ut Bonds Beretta mot en Walther PPK. Han kallas aldrig Q i filmen men det anses ändå vara en Q då Q's uppgift består i att utrusta Bond med vapen såväl som fantastiska manicker.
Den bäst kända Q är såklart Desmond Llewlyn. I filmen "The spy who loved me" blir han kallad Major Boothroyd, men närmare än så kommer vi aldrig ett namn på Q. När Llewelyn spelar Q gör han det på ett ganska faderligt sätt, som att Bond är en besvärlig liten unge som behöver bli tillsagd att stilla still och vara uppmärksam lite. "Do pay attention, 007" sägs mer än en gång. Han är dock kärleksfull i sina tillrättavisningar och mån om sina agenter. Vid ett flertal tillfällen får han också arbeta med Bond ute i fältet, ibland genom att tillhandahålla utrustning, ibland mer handgripligt.
Llewelyns Q gick i pension med filmen "The world is not enough". I verkligheten dog Llewelyn i en bilolycka några veckor efter filmens premiär, 85 år gammal.
Ny Q blev John Cleese, i mina ögon inte det mest lyckade valet. Han spelade Qs medhjälpare redan i "The world is not enough" och kallades då lite skämtsamt för R av Bond, eftersom R kommer efter Q i alfabetet. John Cleese var alltså med i två filmer, men han hade rollen som Q endast i "Die another day".
Ett betydligt bättre val i rollen som Q tycker jag alltså att Ben Whishaw är, som spelar Q i "Skyfall" och "Spectre". Det är således en ganska ung Q nu, mer av ett datasnille än uppfinnare av exploderande pennor. Bond försöker hunsa lite med honom, men det märks ändå att han är lite imponerad av hans talanger, och han söker hjälp av Q vid flera tillfällen.

Peter Burton, Desmond Llewelyn, John Cleese, Ben Whishaw.

Och det avslutar mina inlägg om Bond. För den här gången. Jag kommer säkert återvända för Bond är ju alltid Bond och jag råkar vara en fangirl här. Men för i år är jag färdig. Tror jag.

FredagsFilmen: Fantastic Beasts and where to find them

Veckans filmpremiär för alla Harry Potter-fans *vinkar* måste väl ändå vara "Fantastic Beasts and where to find them", eller "Fantastiska vidunder och var man hittar dem" som den heter på svenska.
Filmen är den första i en planerad serie, som kommer handla om Newt Scamander och hans arbete med att sammanställa boken med samma namn som filmtiteln. En bok som Harry Potter 70 år senare får släpa omkring på i Hogwarts korridorer.

Bildkälla AliExpress

År 1926 anländer Newt Scamander till New York i sitt arbete med att hitta magiska varelser. Det som var tänkt som ett kort stopp blir något annat när Jacob - en No-Maj = mugglare, en förlagd magisk väska och några förrymda magiska varelser ställer till besvär både i den magiska världen och i människornas.

Hej lilla filmen - jag vill se dig!