Plejaderna om "En saga om tidens väsen" av Ruth Ozeki

Det blev lite tyst här ett tag, utan att det egentligen var meningen. Jag hade bara större lust att läsa ut en bra bok än vad jag hade att slå på datorn och skriva blogginlägg. Så kan det gå.
Och så har jag fyllt år i helgen. Och haft bokcirkelträff - temat för dagens inlägg. Har tre utlästa böcker att skriva om nu, så jag börjar med den jag läste ut först av dessa tre, som råkar vara senaste cirkelboken.

Bildkälla Goodreads

Ruth hittar en Hello Kitty-lunchlåda uppspolad på stranden på den kanadensiska ö där hon bor. Dagboken är skriven av den japanska tonåringen Nao. Hon sitter på ett kafé i Tokyo och drömmer sig bort från ett liv som inte blivit vad hon hoppats. Nao berättar om sin skola, om sin pappa som viker origami och försöker ta livet av sig, om sin morbror kamikazepiloten och om sin gammelmormor, en hundrafyraårig zenbuddistisk nunna.
Ruth läser Naos dagbok och ser i henne paralleller till sitt eget liv. Trots att hon inser att Nao måste ha skrivit dagboken för många år sedan upplever Ruth att den skrivs framför hennes ögon. Och kanske är tiden mer flytande än vad den verkar var.

Det var en del läsbortfall den här gången, eftersom lite liv kan hända även väldigt flitiga cirkelboksläsare.
Vi som hade läst tyckte dock väldigt lika - det känns som att karaktärerna i boken talar till oss. Särskilt Nao som skriver sin dagbok riktad mot en potentiell läsare, hur osynlig denna än må vara för henne. Man känner sig träffad av hennes ord.
Man lider med Nao  när hon beskriver flytten från USA tillbaka till Japan efter att hennes pappa förlorat jobbet. Hur hon blir oerhört mobbas och utsatt i skolan, hur hennes pappa faller ner i en djup depression och hur den enda hjälp hon får kommer från hennes gammelmormor nunnan och en sommar i templet.
Även Ruths berättelse berör, men ibland känns det nästan som om hennes funderingar kring Naos ord stör de passager av texten man helst vill läsa - Naos dagbok. Det är ändå från Ruth som de  stora funderingarna föds. Som tankarna om den flytande tiden, kvantfysiken, parallella universum och hur tid och skeenden ligger som lager ovanpå varandra.

Som Doctor Who uttrycker det:

Naos text är full med små fotnötter, och det förekommer även bilagor i boken. Min rekommendation är att man läser dessa. Det är boken-Ruth som lagt till dessa, och det är i dem många av funderingarna finns. Samt även en del funderingar kring japanska ord och kanjis.

Jag gillade den här boken skarpt! Den gjorde mig nyfiken - till och med på ett så pass avancerat och abstrakt ämne som kvantfysik. Jag älskade att man hade med Schrödingers katt på flera olika sätt, jag älskade de olika berörningspunkterna mellan Ruth och Naos liv, jag älskade känslan av att tiden flöt - hur allt kändes så nu fast det hänt för länge sedan. Jag gillar ögonblicken, alla 65 som ryms i en fingerknäppning. Jag gillar zenbuddismen som genomsyrar boken. Jag gillar att jag får läsa mig om historia berättad från "den andra sidan". Jag gillar den dokumentära känslan i boken och hur man inte får veta allt. Det här är inte berättelse serverad på ett silverfat, man måste tänka själv och själv fundera ut svaren på de frågor man ställer sig av texten.

"En saga om tidens väsen" var maj månads bästa bok för mig, och jag gav den betyget 4/5. Jag var inte ensam om det betyget och av oss fyra som hade läst fick den som lägst 3,5. Medelbetyget slutade på 3,8/5.

Tempeltunnan är stor som en tunna och står på ett högt träställ. När man spelar på den står man framför den vänd mot den spända huden och försöker lugna ner andningen, som är helt galen eftersom man är så nervös. Prästerna och nunnorna mässar framme vid det stora altaret och man lyssnar efter stället där man ska in, och det kommer allt närmare. Sen, i exakt rätt ögonblick, tar man ett stort andetag, höjer trumpinnarna, drar armarna bakåt och

boomBOOMBOOMBOOMBOOM...
                                                  ...BOOM!

Man måste komma in precis rätt, och fastän jag var rädd att göra fel inför så mycket folk tror jag att det gick rätt bra. Det är så häftigt att slå på trumma. När jag gör det är jag medveten om de sextiofem ögonblicken som Jiko säger att en fingerknäppning består av. Jo, allvarligt, När man spelar trumma hör man när BOOMet kommer pyttelite försent eller eller pyttelite för tidigt, för man är totalt fokuserad på den knivskarpa gränsen mellan tystad och ljud. Så jag uppnådde äntligen mitt mål och löste upp barndomens fixering vid nu, för det är det en trumma gör. När man slår på en trumma skapar man NU när tystnaden blir till ett ljud så enormt och levande att det känns som om man andas in molnen och himlen, och hjärtat är som regnet och åskan.
Jiko säger att det är ett exempel på närvarande. Ljud och inte-ljud. Muller och tystnad.