Fortsätter nostalgiblicka mig tillbaka till mitt 1990-tals många biobesök. "The Commitments" var en sådan där självklar film, som alla i min bekantskapskrets såg minst en gång. Jag hann se den tillsammans med min pappa också, under ett besök hemma, något år innan han gick bort. Ganska underbart att se honom bli småkär i en film som handlar om musik från hans egen ungdom, fast i ett nytt koncept. För här är det soul för hela slanten.
 |
| Bildkälla Rotten tomatoes |
Jimmy Rabbitte upptäcker att hans hemstad Dublin, Irland saknar ett bra soul-band. Han tar på sig rollen som manager och skapar "The Commitments". Lite kontroversiellt kanske, att idel vita ska spela musik som skapats av färgade, men det finns sätt att kringgå det också. "The irish are the black of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the North Side Dubliners äre the blacks of Dublin. So say it once, say it loud. I'm black - and I'm proud!"
Det ska dock visa sig att det inte är helt lätt att hålla ihop ett gäng ganska nya vänner, med egna starka viljor.
Alltså. Ord kan inte riktigt beskriva hur mycket jag tycker om den här filmen. Musiken gör en stor del av den, såklart, men berättelsen bakom framträdandena är också så där härliga att se att det bara blir lite varmt i hjärtat. Det här är roligt, dramatiskt och en stor kärleksförklaring till soul. En film som är på min absoluta topplista. Så. Bra.
