Oktoberfavoriter

Oktober är ofta den finaste månaden på året, med sina klara höstfärger och den där speciella, nästan höga luften. Krispigt. Och det brukar hålla sig till slutet av månaden, då det brukar bli mörkt och kallt och betydligt gråare. I år har det där vackra hållit sig kvar lite extra länge, så jag har haft gott om tid att njuta.
En fin månad borde jag kunna hitta favoriter på, eller hur?

Bok: Jag har bara gjort omläsningar i oktober, och då gillade jag "Heart-shaped box" av Joe Hill bäst.

Film: "No other choice".

TV: "Heated rivalry".

Nagellack: Electric feels från H&M.

Skönhet: Har hittat ner i min burk med Cicapair Tiger grass color correcting treatment från Dr.Jart+ igen.

Extra speciell rolighet: Chilipojkens flytt till egen lägenhet - igen. Den här gången i stan, så nu har mamma kortare väg för att hälsa på sin lilla pojke.
Att mitt extraknäck blev ett riktigt jobb (40%) är också kul, så klart. Fast det hände egentligen redan förra månaden.

Favoritinlägg: Granola 101. Har fått vända mig dit själv när inspirationen tröt lite sist det var dags. 

Det blev en hel del ekorrar också.

FredagsFilmen: Jennifer's body

Jag är egentligen inte jätteförtjust i skräckfilm, men ibland kan jag inte låta bli. Fast jag lät bli i nästan 20 år, innan jag så äntligen tittade på "Jennifer's body". Filmen kom redan 2009, och i huvudrollerna hittar vi Amanda Seyfried och Megan Fox.

Bildkälla Wallpaper safari

Needy och Jennifer har varit bästa vänner sedan sandlådan. Egentligen har de kanske inte så mycket gemensamt, men Needy har svårt att stå emot Jennifer och hennes krav. Som nu, då hon har bestämt att hon och Needy ska gå och se ett band på den lokala nattklubben.
Under spelningen sker en katastrof, och Needy och Jennifer blir skilda från varandra. När Jennifer sedan kommer tillbaka är hon inte som förut. Dessutom verkar en seriemördare vara lös, då flera av deras manliga klasskamrater hittas brutalt mördade.

En skräckfilm med ett budskap, kan det vara något? Absolut! I den här filmen vänder vi lite på våldet, och det är män/pojkar som är offer och kvinnor/flickor som kickar rumpa. Megan Fox är härligt elak, men leverar också en och annan sanning både i ord och handling. Amanda Setfrieds Needy blir filmens hjältinna med sitt skarpsinne och sin hämndlystnad.
Filmen berättas som en återblick av Needy, som sitter på någon sorts mental instution. 
Det ryktas om en uppföljare på "Jennifer's body", men än så länge verkar det inte vara så mycket mer än just ett rykte. 
"Jennifer's body" finns att streama på Netflix till 7 november, och på Disney+.

Oktobers nagellack

Ännu en månad går mot sitt slut, och lite som vanligt har jag inte målat med så många lack som jag tänkte mig. När jag vet att jag ska jobba mycket med händerna så tycker jag nämligen inte att det är någon idé, och i mitten av oktober hjälpte jag (och övriga familjen) Chilipojken att flytta (igen).
Men nu har alla flyttlass gått (hoppas jag) och jag kan visa upp alla tre lacken jag burit i oktober.

OPI, Black cherry chutney
Note to self - sluta försöka måla naglarna framför tv:n när det är lite skumljus. Det blir ofta inte så bra. 
Black cherry chutney har jag burit förut, men jag råkade köpa en dublett så här är det igen. Dubletten var i en mini och den bor nu hos E. Svart bas med mörkt skimmer i en sorts guldigt vinröd variant. Så pass snyggt. På riktigt alltså. Inte på mina bilder.

H&M, Electric feels
Tardisblått krämlack. Finns inte så mycket mer att säga. 

Depend, #825
Kände för lite höstfärg, så det passade fint med ett lack som påminner om rejält trötta höstlöv. Eller kaffe. Brunt med skimmer. Upplever det som något mörkare irl, och till och med en svärtad kant.

Sett på TV: Heated rivalry, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Så har jag sällat mig till det stora sällskap som tittat på hockey-romance. Om jag längtar till säsong två?

Bildkälla Prime video

Hockeyspelarna Shane Hollander and Ilya Rozanov är konkurrenter när de träffas första gången, innan sin rookiesäsong. Trots att de spelar mot varandra så kan de inte förneka den attraktion som finns mellan dem. De träffas i hemlighet på hotellrum när de råkar befinna sig i samma stad, och textar varandra ofta.
Det som bara skulle vara sex växer dock och blir något mycket starkare som ingen av dem hade räknat med.
Men hockeyvärlden kan vara kall och hård, och än så länge finns ingen öppet homosexuell spelare. Så Ilya och Shane förtsätter att dölja sin relation, och till och med hitta något annat.

Jo. Det här gillar ja. Och ja, jag längtar till säsong två, som ska komma i april tror jag. Fram till dess hinner jag säkert titta om på säsong ett också.
Det är mycket sex i den här serien, men allteftersom relationen mellan Shane och Ilya djupnar så får de scenerna ta ett steg tillbaka. Det märks när det blir känslor inblandade. Jag gillar att man får följa spelarna även utanför sovrummet, se vad deras liv är och vad som präglar dem. Det kan ibland vara små saker, som hur Shane viker sina kläder, till stora ting som Ilyas komplicerade relarion med sin familj och sitt hemland Ryssland. 
Avsnitt tre får Shane och Ilya kliva ut ur spotlighten och ge plats för en annan spelare, Scott Hunter, och hur ett slumpartat möte för honom leder till något så pass stort att det kommer att påverka även Shane och Iliya.
Behöver man veta något om hockey? Nej. Det är deras jobb bara. Känner mig fortfarande inte lockad att följa med älskade maken på hockeymatch. Det är sådant han har kompisar till.

FredagsFilmen: Death note

Innan Netflix satte tänderna i "Death note" och gjorde den till en amerikansk tonårs-övernaturlig-skräck-film, så var den en populär anime i Japan. Jag vet att många fans var extremt besvikna på den här filmen, men jag som inte sett förlagan utan bara hört talas om den (på grund av mina barn med anime-intresse) kände ändå ett visst mått av nyfikenhet. Så när regnet piskade mot fönstret häromdagen, passade jag på att se den.

Bildkälla Behance

Light Turner hittar en dag en mystisk bok som visar sig ha dödliga krafter. Påhejad av dödsguden Ryuk börjar han använda den, vilket leder till att han får uppmärksamhet från tjejen han gillar, polisen, och en mystisk utredare som går under namnet L.

För mig som inte vet något om förlagan var det här en okej film, åt det sämre hållet. Kändes väldigt o-unik i sitt upplägg, och skådespeleriet var väl sådär mest hela tiden.Hade jag föredragit att den inte var vittvättad? Ja, självklart. Men det är vad det är.
Det här känns som "Heathers" fast med en dödsgud, på ett ungefär. En idé som spårar ur och får stora konsekvenser. Lägger upp för en fortsättning, men en sådan har uteblivit av ganska uppenbara skäl. 
Så ska du se den, gör det om du inte bryr dig om ursprungskällan. Och det går bra att spela Candycrush medan du tittar. 

November i min bullet journal

Med tanke på det grå vädret utanför mitt fönster (dag tre med regn och mulet) så känns det passande att jag gjort klart mina bullet journal-sidor för november. Precis som att april blir grön, så gör jag november grå, bara därför att. Riktigt omfamnar och romantiserar det grå vädret som brukar vara så här års, och gör det till en del av mitt dagliga upplägg. Dessutom kan jag tycka att grått är fint, det med.

Jag börjar som vanligt månaden med en översikt och mina kassaböcker.
Tejpen jag valt i år kommer från favoritbutiken Willwa. Jag matchade den med en Tombow i nyansen N79 Warm gray 2, och två Stabilo i Black och Dark gray.

Träning och dagens uppdrag ser ut så här, innan jag fyllt i det, för det är lite privat.

Sidorna med humör, vanor, månadens bok och månadens nagellack. Intruducerade visst lite kubism över månadskortet. Kan kanske bero på att gjorde den för liten från början. Kanske. (Absolut.)

Och till sist ett veckouppslagsom ser ut som alltid. 
Nästa månad blir det nog färggladare. Och kanske sol någon dag så att det blir bättre ljus att fotografera i. 

"Heart-shaped box" av Joe Hill

På grund av Halloween är det många som omvanlar oktober till skräckmånad. Skräckfilmer och skräckböcker i drösar, med andra ord. Ibland hänger jag på, men i år har jag misslyckats rätt bra, då den enda boken inom skräckgenren jag haft i tbr-högen (förutom Vampyrkrönikan) var min omläsning av Joe Hill-romanen "Heart-shaped box". 

Bildkälla The StoryGraph

Jude Coyne är en berömd rockstjärna. Nu har hans band upplösts och själv börjar han känna av medelåldern. Tur att det finns många snygga tjejer som gärna ställer upp på en tid i Judes närhet. Han samlar också på makabra och ockulta ting, så när hans assistent upplyser honom om att de finns ett spöke till salu på en auktionssida på internet, lägger han ett bud. 
I en svart, hjärtformad ask anländer kostymen från en avliden man, och med den även hans spöke. Nu är det här inte ett slumpvist spöke, utan ett som bär på hämnd för någon Jude en gång gjorde illa.
Spöket, Craddock McDermott, svär på att förgöra Jude och alla som hjälper honom, och snart befinner sig Jude på en resa för att återkalla spöket innan hans förnuft hamnar i Craddocks klor.

Jag tyckte att det var väldigt bra den här gången också. Boken går fort att läsa, då många kapitel är ganska korta, men även de kapitel med lite fler sidor går rasande fort att läsa. För jag vill bara vidare helt enkelt. Att det tog ett tag för mig att läsa boken den här gången beror helt och hållet på att jag har haft massor av andra saker att göra de senaste veckorna, så att läsningen fått stå tillbaka. Men nu när det är avklarat kan jag grotta ner mig desto mer.
Kanske blev jag inte jätterädd när jag läste den här boken, utan den var mer spännande och då jag glömt mycket av handlingen ville jag veta hur det skulle gå. Slutet var kanske lite väl långdraget. Jag förstår att det var en sak han ville berätta där, men vägen till den saken kändes lite seg efter att action.
Jag gissar att Joe Hill och pappa Stephen King har haft massor med samtal om skrivande och skräck genom åren, för Joe Hill var en utmärkt författare i skräckgenren redan från början. "Heart-shaped box" var hans debutroman, innan dess hade han kommit ut med en del novellsamlingar.
Det var länge sedan jag läste Joe Hill, inser jag nu. Kanske kan bli något att önska sig i julklapp...

Jag gav "Heart-shaped box" 4/5 i betyg.

Sett på TV: The newsroom, säsong 3

Alltid spoilervarning på TV-inlägg.

Och där fick jag ännu en serie undanstoppad i tv-lådan. Den tredje säsongen av "The newsroom" blev också den sista. Fast att den bara hade 6 avsnitt hanns det med massor. Som vanligt. Kanske mest utanför nyhetsrummet den här säsongen.

Bildkälla Alpha coders

Will och MacKenzi har flyttat ihop och planerar sitt kommande bröllop. Sloan avslöjar att mediekoncernen ANC håller på att köpas upp, och för att rädda hela koncernen väljer ägaren Leona Lancing att sälja av sin nyhetskanal Newsnight. Ägarskapet hamnar hos en man som har helt andra uppfattningar om nyhetsrapportering än redaktionen. 
Neal tipsas om en mörklagd militärinsats, där amerikaner var inblandade och flera dödsfall förekom. Då han kom över de hemligstämplade dokumenten på ett felaktigt sätt, blandas FBI in. Neal flyr och Will tar smällen. När han vägrar namnge sin källa sätts han i fängsligt förvar, men inte innan bröllopsklockor klämtar.
Charlie kämpar för att få fortsätta göra bra nyheter, och till sist blir striden för mycket för honom och han kollapsar.

Det hanns alltså med mycket. Från bevakning av riktiga nyheter, som bombningen vid Chicago maraton, och Snowdens visselblåseri. Men också den fiktiva nyheten om militärinsatsen i utlandet, och allt kring det. Känns som att de ville visa upp vikten av källskydd och journalistisk integritet. Det var bröllop, spirande romanser och en begravning. Jo, jag fällde en och annan tår. 
Det känns som en fin säsong, och att serien fick ett bra avslut. Jag hade gärna sett en liknande serie produceras i nutid. Det finns en del material att ta av - milt sagt.
Men nu - tack för den här tiden, alla medarbetare på ANC.

FredagsFilmen: Spencer

Kirsten Stewart har kommit långt bort från Bella Swan, och i filmen "Spencer" visar hon det verkligen. 2022 nominerades hon till en Oscar för sin rollgestaltning av prinsessan Diana, i en ganska lågmäld film och ett fint porträtt av en desperat kvinna.

Bildkälla Prime video

Det är jul, och den brittiska kungafamiljen samlas på Sandringham för ett traditionsenligt firande. Diana är djupt olycklig i sitt äktenskap med Charles, och kämpar för att hålla fasaden uppe samtidigt som hon mår allt sämre mentalt.
Under dagarna på Sandringham fattar hon ett beslut.

Kirsten Strwart är fullkomligt lysande i den här rollen! Filmen berättar på ett fint sätt om den djupa kris som Diana säkerligen befann sig i när hennes äktenskap med  Charles havererade. Hennes sjukdomsbild visas nära, utan krusiduller och skönmålningar. Kärleken till sönerna får också lysa igenom.
Jag, liksom många andra, hade önskat att Diana hade kunnat få ett långt och lyckligt slut, och det är lite sorgligt att se henne gestaltas som en kvinna som äntligen tar tag i sitt eget öde - nu när vi vet vilket tragiskt slut hon ändå skulle få.
Ändå - en väldigt sevärd film. Finns att hyra bland annat på SF Anytime.

Fem favoriter: Appar

Det var ett tag sedan jag hittade fem favoriter senast, men nu är det dags igen.
Även om jag är en ivrig förespråkare av att inte använda telefonen alltför flitigt, så sitter jag ändå där dagligen och drunknar i blåljus. Och om man gör det, så har man förstås sina favoritappar som man öppnar. Det här är mina fem.

Bildkälla

Headspace
Nu blev ingen van läsare av min blogg förvånad. Headspace har varit med mig länge nu, och jag använder den dagligen. Min nuvarande streak är 2480 dagar, och jag är inte jättesugen på att tappa den streaken.
Det här är mitt meditationsstöd. Jag får en guidad meditation varje morgon, och vid abdra tillfällen också. Headspace är lite av en räddare i nöden, och här finns allt som rör den mentala hälsan. Meditationer, andningsövningar, fokusljud, rörelsevideos, sömnhjälp, små rara videos och massor av experter i olika ämnen att lyssna på.

Bildkälla 

Forest
Fortfarande borde ingen bli överdrivet förvånad. Forest är en produktivitetsapp, som helt sonika stänger ner alla andra appar på din telefon och istället odlar diverse träd och blommor. Man kan vitlista appar det kan vara bra att komma åt ändå, som bankappar och mail, och telefoens vanliga funktioner påverkas inte. Allt annat är låst, och om du går ur appen så dödar men ett av sina träd. Supersorgligt. Jag har ett dött träd i min stora skog, men efter det vitlistade jag Postnordappen så att det aldrig skulle hända igen.
Det finns många träd att välja bland, och varje månad släpps en ny växt som man kan tjäna ihop till genom att fokusera x antal minuter. Dessutom kan man tjäna ihop poäng som går till att plantera riktiga träd i en riktig skog. Bara en sådan grej.
Det finns säkert andra lika skojiga fokusappar där ute, men det här är min favvis.

Bildkälla

Color blaze shooter
Jag spelar så klart spel också, fast inte så många. Jag har snarare raderat en hel massa spel på sistone. Men inte Blaze shooter. Jag gillar att få min lilla gubbe åka runt en bana och skjuta bort pixlar i olika färger. Kräver lite tankekraft ibland, men sällan så pass att jag blir frusterad. Nådde nivå 2500 häromdagen, så atte...

Bildkälla

NYT Games
Min andra spellast är New  York Times Games. Massor av kluriga spel, som uppdateras dagligen. Allt från korsord i olika svårihetsgrad till suduko. Och mina favoriter Strands, Connections och Wordle. Jag har till och med nyligen skaffat en prenumeration, så att jag kunde få tillgång till alla spel, annars var det många som hamnade bakom lås och bom. 

Bildkälla 

The StoryGraph
Det hände slutligen för några veckor sedan - jag raderade Goodreads. Istället trackar jag mina böcker på appen The StoryGraph, och det är mycket roligare. Bland annat har den en bättre sökfunktion, saknade böcker laddas upp hyfsat snabbt, man kan ge betyg från 0.25 till 5.75 - av 5 (!) och får tycka till om bokens teman. Dessutom kan man göra en tbr-lista, skaffa kompisar, hänga på buddy reads och bokklubbar. Eller som jag - bara registrera mina egna böcker för att ha koll på mitt. 

Granola 101

Jag har skrivit om granola på den här bloggen förut, flera gånger till och med. Det kan bero på att det är gott, att jag äter det nästan varje vecka (älskade maken - varje dag), att det är lätt att göra själv och för att det går att ändra granolan efter tycke och smak, det man har hemma och den smak man är sugen på just nu.
I många år har jag gjort en basgranola med kanel och honung., och den har varit familjens favorit. Men vet ni - ibland blir det lite tjatigt att göra samma granola gång efter gång, år efter år. Så! Lite förändring kanske?

Granolabas

Jag gör nästan alltid min granola med följande grundrecept.

4 dl havregryn
1 dl solrosfrön
1 dl pumpakärnor
½ - 1 dl riven kokos
½  dl linfrön
2 dl blandade nötter

Blanda. Vill man kan man dratta i russin eller liknande redan här, och så har man en fin müsli. Man kan också hoppa över nötterna om man inte vill/är allergisk eller annan anledning man kan tänkas ha. Eller ha i bara en sorts nöt, vad vet jag. Jag brukar ha i en mix av sötmandel, hasselnötter, pecannötter och cashewnötter, men det beror lite på vad jag har hemma.
Andra goda nötte? Pistage, jordnötter, valnötter, paranötter.

Smaksättning

Och det är nu vi kan leka på riktigt. Min vanligaste smaksättning är alltså kanel, enligt följande formula.

1 msk kanel
3 msk kokosolja
3 msk honung

1 krm salt

Värm försiktigt till flytande, blanda med basen. 

Vill man ha en annan olja, så kan man ha det. Rapsolja är smakneutral, olivolja sätter en lite mer pepprig ton. Eller varför inte smör? Smält eller brynt. Eller gee? 
Annan sötning än honung funkar okså, så klart. Som lönnsirap, sirap, socker, sådan där kaffesirap. Min senaste batch gjorde jag med brynt smör och vaniljsirap - smakar kaka!
Jag har också haft i jordnötssmör, som jag lät bli lite mjukare och mer medgörligt tillsammans med honung, salt och en mindre mängd kanel. 
Om man älskar äpplen - äppeljuice. Om man älskar choklad - kakao. Om man älskar blåbär - blåbärssoppa. Ja, ni fattar. Jag tycker dock att man bör ha i lite salt, för det blir helt enkelt godast så.

Nu när basen och smaksättningen är blandade med varandra, brer man ut härligheten på en plåt. Rosta i 130-140 ℃ varm ugn 30 - 50 minuter beroende på önskad rostningsgrad. Jag brukar hålla mig kring halvtimmen, och rör om ungefär var tionde minut, för jag är en sådan där som inte jagar granolakluster.

Tillsatser

Efter att granolan blivit klar, och hunnit kallna, kan man ha i sådant som kanske inte alltid vill bli uppvärmt, eller du inte vill ha värmt. Jag älskar till exempel russin, men om de blivit bakade minsta lilla så går de från mums till blä. Alltså har jag i min torkade frukt efter bakningen i ugnen. Oftast russin, men gärna annan torkad frukt. Tranbär, aprikos, fikon, jordgubbar, äppleringar. Det jag har och tycker passar till.
Annat gott att ha i efteråt är kokoschips, chokladknappar, bananchips eller hampafrön. Vem vet bäst? Du själv.

Ska gå och hälla up brynt smör/vaniljgranolan på burk nu. Räcker väl 14 dagar eller så.

Det tog slut

Idag har jag bara fyra tomma förpackningar att stoppa i plaståtervinningen. Det mesta har vi sett förut, och mycket av det - eller liknande - kommer vi se igen.

Pixi. Glow tonic. 5% glycolic acid exfoliating toner.
Den här har jag använt länge, men den igår också i min vilja att förenkla min hudvård. Så även fast jag tyckt mycket om den så blev det inget omköp. Det är dock inte omöjligt att det kommer hem en ny flaska någon gång. Det beror lite på hur det funka med min ersättare (som är 7%).
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence mask sheet. Cucumber.
Skön mask med trevlig doft, och den är inte värst kladdig. Vissa arkmasker kan kännas bra klibbiga, men det upplevde jag inte med den här. Kommer säkert hitta tillbaka till mig igen.
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protection cream.
Favvisen. Har absolut ersatt den, och kommer fortsätta göra så tills den utgår eller jag kolar vippen.
Betyg 5/5

Aussie. Bouncy curls. Shampoo.
Jag valde att hålla mig inom märket, men köpte den fuktgivande varianten när det var dags för ett omköp. För att vara ett shampo för lockigt hår så gjorde den inte mycket för mina lockar, om vi säger som så. Men jag gillade doften.
Betyg 4/5

Sett på TV: The newsroom, säsong 2

Spoilervarning på inlägg om TV, precis som vanligt.

Det dröjde ett tag innan jag tittade vidare på den utmärkta HBO-serien "The newsroom". Allra mest kanske för att jag knappt har cyklat motionscykel de senaste veckorna (desto mer vanlig cykel, men då tittar man på vägen och inte en skärm okej!?) och det här var ju menat att vara min cykelserie. Till sist bestämde jag för att bara titta ändå, och då blev det sträcktittning i stället. Eller som älskade maken frågade: "Är det bra? Eftersom du tittar på det ena avsnittet efter det andra?" Ja, det är bra.

Bildkälla Rotten tomatoes

Någonting har hänt på nyhetsredaktionen på ANC, och advokater har kallats in för att reda ut det hela.
Efter att en medarbetare brutit fotet, ber Jim om att få ersätta honom på en reporterbuss osm följer presidentkandidaten Mitt Romney. Mest tar han jobbet för att komma bort från Maggie och Don, vars förhållande han har svårt att bevittna. 
Maggie och Don gör dock slut, och Maggie förlorar sin bästa vän, när en YouTube-video där Maggie bekänner sina känslor för Jim dyker upp.
Maggie har åkt till Afrika på en reportageresa, och blir där vittne till något så traumatiserande att hon ofta vänder sig till alkoholen - och genomgår en drastisk utseendeförändring.
Redaktionen jagar ett stort scoop om en militär operation, men då det visar sig attvissa vittnesmål varit manipulerade, så hotas flera av medarbetarnas jobb. Under bevakningen av presidentvalet kommer allt till sin spets, och många viktiga beslut fattas, både på det yrkesmässiga och det privata planet.

Det här är fortfarande en så väldigt bra serie, och jag är fortfarande bara besviken på mig själv för att jag inte hittade den förrän nu. 
I den här säsongen förekommer en fiktiv nyhet, men resten av dem är riktiga. Serien belyser också arbetet på en nyhetsredaktion, och här får vi alltså även se allt det som kan gå fel och vilka konsekvenser det kan få. Det är tvära kast, men jag tycker inte det är svårt att hänga med. Däremot kunde jag ibland tappa bort mig i tidslinjen, när det gällde samtal mellan medarbetarna och advokaterna. De genomsyrar hela säsongen, och till en början undrade jag varför de var med. Sedan klarnade bilden.

Kommer jag kasta mig över den tredje och sista säsongen, med eller utan cykel? Ja!

"Ett otänkbart öde" av Simona Ahrnstedt

Sista boken i serien om Slottet Wadenstierna, om inte Simona Ahrnstedt får för sig att skriva fler. Också den sista boken jag läser i min kronologisk-ordning-omläsning. "Ett otänkbart öde" utspelar sig några år efter "Överenskommelser", och för att vi ska kunna få till en Wadenstierna-roman behöver vi alltså besöka Beatrice och Seth. Värt att läsa bara därför.

Bildkälla The StoryGraph

Efter att ha orsakat en skandal har Alexandra Rosenkvist skickats från hemmet i Stockholm till sina stränga fastrar i Sveg. Men nu, efter tre år, ska hon äntligen få komma hem igen.
Atle Falk har affärer tillsammans mes Alexandras pappa, och nu behöver sågverket de äger tillsammans ses till. Atle erbjuder sig att resa, och får också uppdraget att hämta hem Alexandra.
Till en början kommer Alexandra och Atle inte alls överens, men under resans gång växer känslorna fram mellan dem. Atle dras till Alexandras rättsvise-tänk, och hennes konstnärliga ådra, och Alexandra upptäcker ömma sidor hos den bullrige Atle, och upptäcker vilket stort hjärta han har.
Alexandra längtar efter frihet, men vet inte att hennes familj har andra planer för henne - som absolut inte inkluderar Atle. Eller frihet.

Nu, efter att ha läst de andra böckerna i serien under året, så kan jag se hur väldigt många likheter det finns. Det är mycket som händer i "Ett otänkbart öde" som redan har hänt i de andra böckerna, särskilt ser jag likheter med "Överenskommelser". Vissa saker känns som lite väl osannolika sammanträffanden, men jag tar vad jag får.
Slutet var kanske lite väl mycket deus ex machina för min smak, men även där - jag tar vad jag får. 
Inte mycket sex, och det som var hoppade jag faktiskt över den här gången.

Jag lät betyget 3,75/5 vara kvar. Den var bra, men inte den bästa. 

FredagsFilmen: CODA

För några månader sedan hittade jag en film på någon streamingtjänst som jag tänkte kunde vara tittvärd. Om inte annat så för att den skrev Oscarshistoria när Troy Kotsur var den första döva mannen att vinna en gubbe för sin biroll som filmens pappa (Marlee Matin spelar mamman och hon vann sin gubbe redan 1987). Och så vann den för bästa film också. Och bästa manus efter förlaga. Om vi ska vara petiga.
Så. En och annan anledning att se den fanns alltså.

Bildkälla Film Affinity

Ruby är den enda hörande medlemmen i sin familj. Hon hjälper familjen tolka i mycket, inte minst när det gäller familjeföretaget inom fiskeri.
Ruby älskar att sjunga, och hon går med i skolkören (för en killes skull) och finner snart sin egen röst. Hennes musiklärare ser hennes potential och ger henne privatlektioner för att hon ska kunna söka sig vidare till en musikskola.
När företaget hotas hamnar Ruby i kläm. Hjälpa sin familj rädda företaget, eller följa sin egen dröm?

Jag undrade så jag tog reda på det. CODA är en förkortning och betyder Child Of Deaf Adult. Som familjens tolk hamnar Ruby ofta i skymundan, och hon får dåligt samveter när hon gör något för sig själv.
Familjens dynamik liksom de svårigheter hörande barn till döva föräldrar  kan drabbas av, framställs väldigt bra av de olika skådespelarna. Ingen här spelar någon de inte är i verkliga livet, utom huvudrollen Emilia Jones, som faktiskt lärde sig teckenspråk för den här filmens skull.
Jag tyckte om den här filmen otroligt mycket. Precis den typ av feelgood jag tycker om, med ett lite tårmilt avslut som rosett på popcornhinken.
Har du ett Apple-abonnemang så är det här en Apple original-film. Annars finns den att hyra lite varstans, bland annat SF Anytime.

Nobels litteraturpris 2026

Kan man bli glad över att en författare man aldrig har läst får ett av litteraturvärldens finaste priser? Tydligen.
Jag har sett Anne Carson nämnas i förhandstippningarna länge nu, så jag blev glatt överraskad när jag kom hem från min ekorrspanarpromenad (en) och kollade upp nyheten.
Även om jag inte har läst hennes böcker, så betyder det inte att jag inte kommer att göra det i framtiden. Jag vet att jag mest läser romaner, men ibland är det härligt att varva intriger med lite poesi. Det kan vara nog så tankvärt, och det är en gåva att kunna förmedla känslor i poetiska verk. Ofta kortare text, men med stor slagkraft i känslogalleriet.

Bildkälla Lannan

Många av hennes böcker finns översatta till svenska, så för den som vill stilla sin nyfikenhet finns det möjligheter.

Lever som jag lär-Dagens

 

Låt: "Ong namo" med Snatam Kaur.
Outfit: Vinröda joggers, beige långärmad tröja. Från H&M.
Smink: Har jag hoppat över idag.
Doft: Den där speciella höstdoften som känns allra bäst de här klara, soliga dagarna, med en liten bit kyla i luften.
Nagellack: Black cherry chutney från OPI, som sjunger på sista versen.
Frukost: Fruktsallad med mandel, vaniljyoghurt. Te med mjölk.
Fika: Te med mjölk och en muslibar. 
Middag: Fransk bondsoppa.
Motion: Stretch, promenad, yogapass för ryggen.
Kvällsnöje: Bara ett kapitel till och en tidig(ish) sänggång.
Att tillägga: Mitt extraknäck har blivit ett jobb. 40% är en början i varje fall.

Skogsbad

Någonting som jag alltid upplever som så otroligt härligt när jag gör det, men som jag ändå har svårt att ta mig för att göra, är att ta mig ut i naturen. 
I helgen blev vi utmanade av barnen att gå ut på tur i Kilsbergen, och vi var raska att hänga på. Något som skulle visa sig vara väldigt mysigt och trevligt och i alldeles perfekt väder - men som ändå gjorde oss helt utmattade. Kanske är vi lite för gamla, lite för tjocka, lite för trötta och har ont på lite för många ställen, för att det ska vara helt och hållet underbart att vandra på smala, knöliga och hala stigar i väldigt kuperad terräng. Kanske.
Men ändå.
Det var vackert. Fridfullt.
Och ibland är det skönt att komma hem också.

Man behöver inte heller ge sig ut på de där smala och branta skogsstigarna för att uppleva naturen. Precis i min närhet har jag tillgång till flera olika motions/promenadslingor. Som stället där vi ofta ser ekorrar. Elljusspår. Gångvägar i vacker natur. 
Det kanske inte är lika vilt och vackert, men också en asfalterad gång i en park kan vara välgörande för själen.
Strunta i mobiltelefonen och hörlurarna. Podden, ljudboken och musiken kan vänta till en annan dag. Lyssna på ljuden omkring dig. Andas in den friska luften. Ha bra skor och gå i en takt som känns skön och bekväm. Stanna upp ibland. Titta på fåglarna, fjärilarna, en vacker blomma, ett ståtligt träd. Plocka upp de vackra höstlöven. Känn snön knarra under skorna. Se naturen skifta med årstiderna. Njut.
För det är du värd.

Septembers utlästa böcker

Jag jobbade väldigt mycket i september, men trots det lyckades jag ändå läsa ut fem böcker. Inte illa pinkat av en trähäst, som min ömma moder skulle uttrycka det. Dessa fem lagda på en hög ser ut så här.

"Dit fjärilar flyger" av Suzanne Redfearn är senaste boken att läsas av Plejaderna. Boken handlar om en familj som efter ett tragiskt dödsfall försöker få ordning på livet igen. De stöter på patrull i form av en krigsvetaran, soch snart ligger familjen i luven med en hel liten stad. Jobbiga karaktärer, konstigt språkbruk och en dålig etablering av de olika berättarrösterna, gjorde att jag gav den här boken 1,75/5 i betyg. Övriga Plejader var lite snällare, och medelbetyget hamnade på 2,3/5.

"En sommar utan dig" av Carley Fortune för vad är en sommar utan romance. Fast det är ju knappast sommar i september. Nåja. Boken handlar om vännerna Lucy och Bridget som brukar semestra på Prince Edward Island, och varje gång försöker Lucy undvika att hamna i säng med Felix. En lättläst berättelse där sexet för en gångs skull inte är så explicit, även om det förekommer ofta. Tack och bock för det. Jag gav den betyget 3/5.

"Naturligt och övernaturligt under medeltiden" av Robert Bartlett skulle visa sig vara ett riktigt dåligt val som månadsbok. Jag trodde jag skulle få folktro, jag fick torr akademisk text som mer handlade om ords uppkomst än verklig tro på vissa saker. Jag gav den 1/5 i betyg och den förtjänar inte ett eget inlägg.

"Musan" av Mats Strandberg blev min favoritbok i september, och är nog min favorit av hans böcker hittills. Jag gav den 4/5 i betyg. 
Författaren Hedda har skrivkramp och  tar tacksamt emot en inbjudan att fira midsommar med sin vän David och hans familj. Familjen har i flera generationer varit i centrum i kultur-Sverige, och Hedda känner sig lite bortkommen. 

"Black house" av Stephen King & Peter Straub är en omläsning inför släppet av den tredje boken i Talismanen-trilogin. Jack Sawyer har vuxit uppp och hans resor till Territorierna har fallit i glömska. När barn mördas brytalt i den lilla staden han bor, och försvinnandena verkar höra ha koppling till Territorierna, dras Jack med in i jakten. Mitt omläsningsbetyg blev 4/5.

FredagsFilmen: The Whisper man

Min bästa film i september blev "The whisper man" som finns att streama på Netflix. Filmen är baserad på en bok med samma namn av författaren Alex North, och jag har inte läst den. 
Det är en fin rollista i den här filmen - Robert De Niro, Michael Keaton, Michella Monaghan och Adam Scott som en desperat pappa som söker efter sin son.

Bildkälla TV.nu

Tom och hans son Jake flyttar tillbaka till Toms gamla hemstad Garretton, efter det att Toms fru dött. Här ska de börja om på nytt bara de två.
För 15 år sedan härjade en seriemördare i staden, Whisper man, men han sitter nu fängslad. Det fanns dock teorier om att han hade en medhjälpare, och nu när flera mord skett som verkar peka på samma gärningsman väcks de misstankarna på nytt.
Så en natt försvinner Jake.

Jag gillade den här, även om vissa delar av den var väldigt förutsebara. Jag som har läst filmvetenskap kunde med hjälp av dessa kunskaper lista ut både det ena och det andra långt innan dessa saker uppdagades, för det kändes stundtals som att filmen ramlade ner i alla dessa mönster som är vanliga i filmer. Som att man visar en sak två gånger - tredje gången annvänds den. Det var med ett par gånger, och om man vet om det är det lätt att se.
Även om upplösningen kanske inte var jätteoväntad, så var det vissa saker i slutet som ändå var överraskande. 
Det är inte den bästa filmen jag har sett, men den var bra och med ett fint skådespeleri lyckades den hålla intresset uppe. Helt lagom för en skål popcorn.

"Black house" av Stephen King & Peter Straub

Om några dagar kommer den tredje delen i Talisman-trilogin av Staphen King & Peter Straub ut, och om man kan sin King så märker man att den även kommer knyta an till Dark Tower ännu mer, då titeln är "Other worlds than these". Hur King nu kan skriva en bok med en medförfattare som avrit död i fyra år... (genom att ha ett utkast att utgå från, så klart).
Innan den boken kommer ut och raskt (?) hamnar i min hand så ville jag så klart läsa de andra två. Slumpen gjorde att jag läste "The Talisman" förra året, så då var det bara "Black house" kvar.

Bildkälla The StoryGraph

Jack Sawyer har vuxiut upp. Han har lämnat en karrlär som polis bakom sig, och bosatt sig i den lilla staden French Landing i Wisconsin. Han har nästan glömt bort vad han gjorde som liten pojke, resan han gav sig ut på för att rädda sin mamma och hennes tvilling i Territorierna.
Nu dras han in i polisyrket igen, då stadens sheriff ber honom  om hjälp med att fånga en seriemördare. Han kallas för Fisherman, och han rövar bort barn som sedan återfinns med saknade kroppsdelar. Nu har han tagit sitt fjärde offer, Ty. Ty är dock en speciell pojke, och han förs till ett okänt men skrämmande land. Ett land som Jack börjar komma ihåg allt mer.

Jag tror minsann att den här boken var bättre än "The Talisman". Det mesta av handlingne blir utredandet av morden, och bara vissa delar - som upplösningen - hamnar i det direkt övernarurliga. Det finns hela tiden där, men det är inte där fokus ligger under hela berättelsen. 
Ibland kan det kännas lite väl långt, och vissa saker är himla-på-ögonen-knasiga, emn på det stora hela är det här en stabil bok som håller hela vägen. Till och med de där sista bitarna, som berättaren går in och varnar oss för att vi kanske inte kommer tycka om. 
Boken berättas ur många olika perspektiv, men det blir aldrig otydligt vem som hamnat i fokus. Med två författare kan man kanske tro att stilen stundtals ska skifta, men det känns väldigt sömlöst och märks inte av alls.

Japp, det här gillade jag den här gången också. Mitt betyg på "Black house" blev 4/5.