Visar inlägg med etikett Vampyr. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vampyr. Visa alla inlägg

måndag 2 november 2026

"The vampire Armand" av Anne Rice

Eftersom oktober har 31 dagar så läste jag ännu en del i Vampyrkrönikan som månadsbok, den sjätte i ordningen. Nu har jag slut på böcker jag läst tidigare, så allt från och med nu blir helt nytt för mig.

Bildkälla The StoryGraph

Armand gick in i solen, men överlevde. Nu berättar han sin historia för David.
Som mycket ung kidnappas han någonstans i Ryssland, och kommer via Turkiets bordeller så småningom tillVenedig där han hamnar under Marius beskydd. Det framgår snart att Marius har speciella planer för Armand - och att Marius kanske inte är helt mänsklig.
Inte lång tid efter att Marius gjort Armand till en av sin egen sort, så skiljs de åt av yttre krafter. Armand hamnar i Paris, som ledare för en vampyrsekt. De behåller sin primitiva tro fram till dess att en ny vampyr gör sin entré - Lestat.

Jag har bävat lite för att läsa den här boken, för en gång i tiden var det den som fick mig att tröttna på Anne Rices vampyrer, och det är därför jag aldrig läste vidare när jag väl lade ihop den här boken för minst 20 år sedan. Just nu tycker jag kanske inte att den var lika kass som jag tyckte då, men jösses amalia vilken gnällspik Armand är! Han har aldrig varit någon favoritkaraktär, och varför just han fick en egen bok begriper jag inte. Särskilt som det som hade varit intressant att läsa om i Armands vampyrliv, tiden mellan att han skiljs från Marius och till Lestat kommer in i bilden, i stort sett bara glossas över på ett par kapitel. Desto mer får vi om hur han är som människa, och hur han rantar omkring på bordeller och hos kurtisaner, innan han blir förvandlad. Om hur han överlevde sin tripp in i solen, alla syner han såg, och hur han träffade "sina" mänskliga barn Sybelle och Benji. För övrigt två hyfsat irriterande karaktärer, som måste säga Armands namn en gång per mening, och ständigt upprepa hur mycket de älskar honom.
Jag får också en dålig smak i munnen av hur unga många karaktärer i den här boken är och ändå beskrivs på ett sexuellt sätt. Armand är ungefär 17 när han förvandlas, Benji är troligen 12-13 år, Sybelle i övre tonåren. Kan bjuda in till en och annan rynka i pannan.

Jag hittade dock ett och annat som jag gillade, och trots att "The vampire Armand" har ett löjligt långsamt tempo, så var det inte fullt så hemskt att läsa den som jag till en början befarade. Fast jo, lite börjar jag tröttna nu. Ska bli skönt med vampyrpaus en månad.
Jag gav "The vampire Armand" 2,5/5 i betyg.

fredag 11 september 2026

FredagsFilmen: Nosferatu

Ibland tröttnar jag, men allra oftast är jag ett stort fan av vampyrer. Jag hade alltså koll på att det gjorts (ännu) en remake av den klassiska filmen "Nosferatu", som löst baserades på Bram Stokers roman "Dracula". Så när nyversionen av filmen dök upp upp Netflix var det inte jättesvårt att bestämma vad vi skylle rysfilmmysa till.

Bildkälla IMdB

Nygifte Thomas Hutter måste lämna sin fru Ellen när han blir skickad till Karpaterna för att hjälpa en mystisk greve säkra en fastighet i staden Wisborg. Efter att Thomas lurats att skriva på ett kontrakt i utbyte mot guld finner han sig snart fånge i grevens slott, medan greven reser mot Wisborg med pesten i bagaget - och kommer allt närmare Ellen.
Ellen bor hos vännerna Anna och Freidrich under Thomas resa, och snart börjar gå i sömnen, drabbas av epileptiska anfall och verkar hallucinera. När doktor Sievers inte kan nå grunden i Ellens tillstånd kallar han in sin gamle professor von Franz. Han kommer snart fram till att det som drabbat Ellen är värre än någon kunnat ana - Nosferatu.
Vilket offer ska krävas för att stoppa greve Orloks framfart i staden?


Tråkigt nog så tyckte jag inte så vidare värst om den här filmen. Handlingen kändes utdragen, och även om den var snyggt gjord så hade den tjänat på att vara kortare och berätta lite snabbare. Det är helt enkelt för lite handling för en två timmar lång film.
Den avviker ganska rejält både från den litterära förlagan och från stumfilmsklassikern, men det som känns igen är det som lyfter filmen. Fokuset på skuggorna, leken med ljuset, den nästan svartvita färgsättningen. Allt rabalder om Bill Skarsgårds (Orlok) mask förstår jag dock inte. Snyggt gjort att göra honom så ful, men så värst otäck tycker jag inte att han var. Inte så att man behövde hemlighålla Orloks utseende fram tills efter filmens premiär i varje fall.
Det finns säkert de som tycker att "Nosferatu" är fantastisk, men dit hörde inte jag. Även om jag inte somnade i soffan, som vissa i mitt sällskap gjorde...

tisdag 1 september 2026

"Memnoch the devil" av Anne Rice

Vampyrkrönikan som månadsbok under månader med 31 dagar fortsätter. "Memnoch the devil" är bok fem i ordningen, och en sådan där bok som jag undrar vad syftet är med den.

Bildkälla The StoryGraph

Lestat har bestämt sig. Hans nästa offer ska bli gangstern Roger, trots att Lestat förälskat sig i hans djupt religiösa dotter Dora. Samtidigt märker han att någon förföljer honom, och han blir varse att djävulen vet vem han är.
När Memnoch uppenbarar sig påstår han att han är djävulen, och att han behöher Lestats hjälp. Lestat ges möjligheten att få se alltets skapelse, paradiset och skärselden. Lestat tvingas välja mellan Gud och Djävulen, men vem ska han tro på? Talar någon av dem sanningen? 

På sätt och vis känns det här inte alls som en vampyrbok. Det är ytterst lite vampyr i den, men desto mer religion och religiösa grubblerier. Det känns lite som att Anne Rice ville skriva en annan sorts bok, men svepte in den i vamyrkläder för att nå ut med den. Vissa saker och teorier kan ha något visst, men mest känner jag att det är en lång resa mellan pärmarna, innan jag äntligen kan lägga ifrån mig boken för gott. Den går från vampyr till spöke till religion, med skvättar av både "Den gudomliga komedin" och "Det förlorade paradiset". Någonstans på vägen tappade den mig. 
Lägg också till att jag irriterar mig fruktansvärt på karaktären Dora, som ska var Lestats kärlek i den här boken. När så mycket hänger på henne och hon mest känns jobbig (och en aning religiöst fanatisk) så är det inte undra på att boken inte tilltalar mig i sin helhet.

Mitt betyg på "Memnoch the devil" blev 2/5. Ska bli riktigt skönt med vampyrpaus en månad nu.

tisdag 4 augusti 2026

"The tale of the body theif" av Anne Rice

Vampyrkrönikan fortsätter, och i juli var det den fjärde boken, "The tale of the body theif", som stod på agendan. Även den en omläsning, och jag kom ihåg den som en av de bästa böckerna i serien. Den längsta också, med nästan 700 sidor. Tur att jag gav den en månad.

Bildkälla The StoryGraph

Lestat har blivit en av de starkaste vampyrerna. Han börjar dock tröttna på sin tillvaro och beger sig in i Gobiöknen för att söka döden genom solen. Hans försök misslyckas dock, och han finner sig grubbla över sitt liv och undra mer och mer över mänskligheten.
När han ges chansen att få byta kropp för en dag, och prova livet som människa igen, blir frestelsen för mycket och han går med på förslaget. Den magnifika kropp han bytt till sig visar sig dock vara väldigt sjuk, och mannen som tog Lestats kropp har ingen tanke på att återlämna den.
Lestat behöver hjälp från andra dödliga för att få möjlighet att återförenas med sin kropp igen, efter att hans allierade vampyrer vänt honom ryggen.

Det är som sagt en lång bok, och det hinner hända mycket. Det är mycket filosofiska och religiösa grubblerier, och också en stor dos moral. För vad innebär det för en vampyr att plötsligt vara människa igen? Är det värt det, för chansen att se solen igen? Och hur är man egentligen en människa, särskilt en god människa? Det är inte alltid så lätt, ska det visa sig.
Lestat begår många misstag, särskilt av sexuell natur, så en lite triggervarning för det. Jag kan också konstatera att Anne Rice är bedrövligt dålig på att skriva sex. Det kanske blir så om huvudkaraktären kallas sin penis gör sitt organ. Ungefär lika kliniska och trista blir sexskildringarna.
Bitvis är det svårt att tycka om Lestat i den här boken. Som människa känns han nästan överdrivet fumlig, gnällig och snudd på patetisk. Han fattar en del moraliskt tvivelaktiga beslut, både som människa och i sin vampyrskepnad. Men ändå, det är klart att man hoppas på att allt ska gå vägen för Lestat. Han är ju ändå trots allt - Lestat.

Jag gav "The tale of the body theif" 4/5 i betyg.

tisdag 2 juni 2026

"The Queen of the damned" av Anne Rice

Tredje boken av Anne Rices vampyrkrönika är nu utläst. Den som jag alltid tyckt varit en av de tråkigaste. Så där så jag blev förvånad när det var den boken de valde att filmatisera efter "Interview with vampire". Inte undra på att den filmserien dog ut.
Jag har bara läst boken en gång förut, så det var ändå på sätt och vis spännande att återknyta till boken. Kanske skulle mitt minne av den visa sig vara missvisande? Spoiler - det var det nte.

Bildkälla The StoryGraph

Det är många som sett fram emot framträdnadet med The vampire Lestat - rockgruppen med en påstådd vampyr som ledargestalt. Särskilt bland världens vampyrer är intresset stort, för vissa i beundran, andra med hat och mord i sinnet. Att avslöja vampyrernas existens har länge varit ett tabu.
Samtidigt vaknar Akasha ur sin mångtusenåriga slummer, väckt av Lestat och hans musik. Hon beger sig ut i världen, med en helt ny plan både för vampyrerna och för hela mänskligheten.
En saling vampyrer bestämmer sig för att försöka stoppa henne, men först måste de bli införstådda med vem de ska strida emot, och vad Akashas död kan betyda för dem alla. Svaret ligger i de drömmar om ett par rödhåriga tvillingar, som många av dem haft.

Det dröjer långt in i bokens handling innan storyn riktigt kickar igång. Innan dess är det en massa olika karaktärer som presenteras, både vampyrer och dödliga. Från deras perspektiv får vi se Akashas uppvaknande, men det ger knappast svar på några frågor. 
Efter Lestats konsert drar handlingen igång på riktigt, och vi får ta del av både Akashas plan för mänskligheten (för att summera - män är roten till allt ont) och historien om vampyrernas uppkomst. Och det i sig är en lång och invecklad beättelse.
Det känns som att boken genomsyras av en slags uppbrott från kristendomen i synnerhet och religion i allmänhet. Mycket känns som Anne Rices egna religiösa grubblerier, och det kan kännas både tradigt och repetitivt under läsningens gång. Jag hinner tröttna på de där tvillingarna och allt tjat om Akashas skönhet både en och flera gånger, men det är som det är. 
Det blir aldrig värst spännande, eftersom utkomsten av hela drabbningen avslöjats redan i bokens inledning. På så sätt blir det en väldigt lång väg till ett redan etablerat slut, och hur spännande är det? Inte värst.

"The Queen of the damned" fick 2,5/5 i betyg av mig.

tisdag 12 maj 2026

"'Salem's Lot" av Stephen King

Det var väldigt länge sedan jag läste den här boken, och då hette den "Staden som försvann". Ger en rätt så bra fingervisning om vad som händer i den här boken. En mix av "Dracula" och myten om Roanoke. 
Det här var Stephen Kings andra bok, efter debuten med "Carrie", och härmed var hans stämpel som skräckförfattare präglad.

Bildkälla The StoryGraph

Två saker händer nästan samtidigt i den lilla staden Jeruralem's Lot, 'Salems Lot som den kallas av sina invånare. Författaren Ben Mears återvänder till sin barndomsstad för att skriva klart sin nästa bok, och Marsten House som har stått övergivet och farfattet i många år får plötsligt nya ägare. Huset byggdes av en gangster som brutalt mördade sin fru innan han begick självmord, och sedan dess har huset stått tomt och överblickat staden. Tills nu, när Kurt Barlow och Richard Straker flyttar tii 'Salems Lot för att starta en antikvitetsaffär.
Snart börjar konstiga saker hända i staden. En hund blir brutalt dödad, en pojke försvinner, och hans bror tynar bort i en mystisk sjukdom. Snart försvinner fler och fler av stadens invånare, och det är bara ett fåtal som lägger märke till det. De som märker lägger ihop sina ledtrådar och kommer fram till något fruktansvärt.

En klassisk King vid det här laget, med karaktärer som återkommer i andra verk. Särskilt ser vi fasder Callahan igen i "Dark Tower", så lite som vanligt hör Stephen Kings böcker ihop med varandra, även om det ibland kan ta några decennier innan det visar sig.
Boken är spännande, med ett rikt persongalleri. Staden målas upp så att man riktigt kan se den framför sig, och det är samma sak med dess invånare. Vissa av dem tycker man bättre om än andra. Jag kunde dock ha svårt att hålla isär vem som var vem, och därmed kunde det bli lite otydligt varför vissa föll över för vissa, men på det stora hela kanske det inte är viktigt.
Han fick alltså sin stämpel som skräckförfattare med den här boken, och det är lite synd. Skräck har nämligen en tendens att nervärderas, just för att de är ruskiga i sin natur. Det blir lätt att avfärda den typen av media som något som bara är till för att skrämmas - skräp. Det är först på senare år som jag sett den bilden av skräck luckras upp, nu kan skräckfilmer till och med nomineras till fina priser. Kanske kommer fler komma på vilken fantastisk författare Stephen King faktiskt är. Hur han bygger upp världar, inte bara i sina enskilda verk, utan hur de sträcker ut sig över varandra och bildar en väldigt stor berättelse. Jag tror inte på något Nobelpris, men min förhoppning är att han ska få mer erkännande utanför att vara en mästare av skräck. För en mästare är han.

Märks det att jag tycker om det här? "'Salem's Lot" fick 4/5 i betyg av mig.

torsdag 2 april 2026

"The vampire Lestat" av Anne Rice

Igår skrev jag om en av mina läsutmaningar, och här är ännu en - Anne Rices Vampyrkrönika. Jag har tänkt läsa alla 13 böckerna som månadsböcker de månader som har 31 dagar. Ingen press alltså, även om flera av böckerna är ganska omfångsrika och kommer ge många sidor på en dag. "The vampire Lestat" gav mig 18 sidor om dagen, och det var värt varenda ord.
Nästan hela det här året kommer det vara omläsningar, och dessutom blir det första gången jag läser böckerna på engelska.

Bildkälla The StoryGraph

Lestat vaknar ur sin slummer och hamnar mitt i 1980-talets rockmusik. Fascinerad av bandet som repar i grannhuset bestämmer han sig för att ansluta sig till dem och göra dem berömda. För att spä på berömmelsen beslutar han att göra som Louis gjort före honom - berätta sin historia. När han gör det bryter han mot flera av vampyrernas regler, och snart är han jagat villebråd.
Innan bandet ska spela sin första konsert har Lestat berättat om sitt liv som ung aristokrat i Frankrike, och sin längtan till scenen. Denna längtan tar honom till Paris, där han snart upptäcks av en vampyr som förvandlar Lestat innan han kastar sig på elden. Med sina nyvunna förmågor utforskar Lestat Paris på nya sätt, och möter världen ur en annan synvinkel. Hans sökande över svaret på varifrån vampyrerna en gång kom, leder honom på långa resor och möten med flera vampyrer.

Av de böcker i Vampyrkrönikan som jag redan har läst, så vill jag minnas att "Nattens furste", som "The vampire Lestat" fick heta på svenska, var den bästa. Den känslan höll i sig. 
Självklart är inte Lestat svartmålad i sin egen berättlese, som han var när Louis berättade honom, utan här möter vi en ganska grubbland Lestst som kastas in i att vara vampyr utan att förstå vad det betyder. Självklart är han fortfarande ganska självcentrerad, och inte så lite egotrippad, och ibland blir han till och med lite jobbig. Men under allt det där finns det en passionerad själ, som söker svar på hur och varför vampyrerna finns. Han ifrågasätter också det sätt som många vampyrer har valt att leva, och går sin egen väg. Något som både ger honom fiender men också många bundsförvanter - vissa av det mer oväntade slaget.
Jag ser fram emot att läsa vidare om vampyrerna. Det kommer bli mycket lestat framöver, och det har jag absolut ingenting emot.

Mitt betyg på "The vampire Lestat" blev 4/5

onsdag 4 februari 2026

"Interview with the vampire" av Anne Rice

Jag har under flera års tid funderat på att läsa hela Anne Rices vampyr-krönika. Den är 13 böcker lång, och bara de fem första utgavs (en gång för länge sedan) på svenska. Så nu när jag äntligen tar tag i det här projektet, som jag antar kommer ta några år, så valde jag att läsa böckerna på engelska, och till och med skaffa mig nya fina böcker till mitt bibliotek. Ska bara komma på hur jag ska kunna klämma in en hylla till, men det löser sig. Nog.

Bildkälla The StoryGraph

En vampyr berättar om sitt liv för en reporter. Louis var ung 1790 när han lät Lestat, som ville ha hans pengar och de friheter de kunde ge, förvandla honom till en vampyr. Louis kämpar dock med sin odödlighet, och saknar den människa han var.
När barnvampyren Claudia kommer in i deras liv blir Louis hennes beskyddare, och de bestämmer sig för att lämna Lestat och undersöka varifrån de kommer. Sökandet tar dem så småningom till Paris.

Det märktes att det var länge sedan jag läste "En vampyrs bekännelse" för jag hade glömt det mesta. Jag tror också att mina minnesbilder var blandade med de från filmen med Brad Pitt och Tom Cruise. Inte så mycket tv-serien, för den är väldigt annorlunda från boken. På ett sätt blev det nästan som att uppleva boken för första gången, och jag kände att jag läste den med nya ögon.
Den är väldigt filosofisk och grubblande i tonen, och det märks på något sätt att boken är skriven utifrån sorg. Romanen skrevs och skrevs om i flera omgångar, och karaktären Claudia anses allmänt vara baserad på dottern som Anne Rice förlorade till leukemi. Jag vet inte om Anne Rice någonsin bekräftade att så var fallet, men om det är så (och det är en ganska fin tanke) så kanske både Louis och Madeleine har drag från Anne Rice själv. Bara en fundering jag har. 
Tempot i boken är ganska långsamt, och Louis försvinner ofta iväg i långa funderingar kring sin egen odödlighet, och vad det betyder att vara människa. Han hyser också väldigt ömma känslor för Claudia, och jag kan tycka att det var ganska störande att höra honom beskriva kärleken till henne som passionerad, och deras kelande känns som mellan älskade. Om vi då tänker på att  Claudia må ha "levt" länge, men hennes kropp är fortfarande ett barns, så är det något som känns direkt ofräscht.
Bokens största fel är ändå att Lestat säger "She poisoned them with absinthe", och en sådan grej går inte obemärkt förbi den hrä absintälskarens ögon. Absint är inte, och har aldrig varit, giftigt. Hög alkoholhalt, ja. Gift, nej. 

Mitt förra betyg på "Intreview with the vampire" höll inte den här gången. Det halkade ner till 4/5. Så är det nästa bok jag längtar mer efter, för Lestat. Han må vara ett monster i den här boken, men i andra är han hjälten. Louis däremot - ganska trist figur, om jag tänker efter.

tisdag 2 december 2025

"Dracula" av Bram Stoker

Varför gjorde jag så här? Köpte ännu ett exemplar av en bok jag redan har och har läst flera gånger, och dessutom aldrig riktigt gillat? Två anledningar. 1, det här är en nyöversättning. 2, jag ville ha med den i min samling över klassiker från Sjösala förlag, med de vita pärmarna. 
Eftersom att jag vet med mig att det här inte är en favoritbok var jag lite smart den här gången och valde att läsa den som månadsbok. Det blev ändå 17 sidor om dagen hela november, så det är ingen tunnis vi talar om, straxt över 500 sidor.

Bildkälla The StoryGraph

När Jonathan Harker skickas av sin advokatfirma till Transsylvanien, möts han av vidskepelse och skräck från lokalbefolkningen när han berättar att han är på väg till greve Draculas slott. Dracula vill bosätta sig i London, och Harker är där för att hjälpa till att upprätta rätt handlingar.
Greven beter sig dock underligt och håller ovanliga tider. Harker misstänker snart att något ondskefullt är i görningen, och misstankarna förstärks när han finner sig fången i slottet med tre förföriska kvinnor som vill dricka hans blod.
I England väntar hans fästmö Mina på besked om Harkers återkomst. Hon spenderar tid med sin vackra väninna Lucy i Whitby när ett skepp går på grund i stadens hamn. Efter det blir Lucy orolig och börjar gå i sömnen, och snart insjuknar hon i någon sorts blodsjukdom. När Mina kallas bort försämras Lucys tillstånd snabbt, och en av hennes friare, dr John Seward, kallar in sin vän och mentor dr van Helsing för att få klarhet i vad som drabbat Lucy.

Romanen om Dracula handlar egentligen väldigt lite om Dracula och vampyrer, trots sin titel. Här är det mest bekämpandet av vampyrer, och då så klart allra mest Dracula himself. Efter att Jonathan pratar med honom i slottet är han själv dock med förvånansvärt lite, mest som en drivkraft för att visa upp modet hos de fem tappra män som ska försvara Minas heder.
Boken berättas helt genom dagboksanteckningar och brev, och jag upphör aldrig att förvånas över hur detaljrika dessa brev och dagboksanteckningar är. Ingenting missas, minsta ord eller gest finns med. Känns sådär troligt, och har alltid varit en stor del av varför jag inte gillar den här typen av berättargrepp i romaner. Ett och annat brev går an, men de skrivs sällan så nyansrikt som det görs här. Eller gjorde man så när man skrev brev i slutet av 1800-talet? Jag levde inte då, så jag vet inte.
Boken har genom åren hyllats som en stor gotisk roman fylld med skräck och sexualitet. Att "Dracula" fortfarande bidrar starkt till vampyrens popularitet i olika medier är det väl ingen som tvivlar på, och det härifrån som den mesta vampyrmytologin hittar sin källa - som i sin tur är väl förankrad i gammal folktro och skrock.
Sexualitet utforskas också, genom utbyte av kroppsvätskor i form av blod. Vidare värst sensuellt blir det dock inte. Draculas gärningar kan närmast ses som våldtäkt, för han frågar knappast vare sig Lucy eller Mina om lov innan han börjar slafsa. Förförelsen av Jonathan och blodtransfusionerna Lucy får kan på samma sätt ses som polyamorösa affärer, även här med diffust samtyckte eller total avsaknad därav. 
Skräck då? Kanske inte så väst, i varje fall inte enligt mig. Jag tycker nämligen inte det är värst otäckt att Renfield äter spindlar, eller att läsa noga skildringar av resor med olika färdsätt, eller ett ständigt sökande efter lådor med jord att förstöra för Dracula. Tänk om han hade tagit med sig fem lådor i stället för 50, hur mycket kortare hade inte den här romanen blivit då.
För mig funkade det dock bra att läsa "Dracula" i ett långsamt men bestämt tempo. Det kan bero mycket på nyöversättningen av Erik Thompson också, att jag inte hade horribelt tråkigt när jag läste boken den här gången - bara ganska tråkigt. Jag uppskattar ändå vad boken gjort för vampyrgenren, och om man gillar vampyrer är det här en måsteläsning.

Jag höjde till och med mitt betyg på "Dracula" den här gången, och gav den 3/5.

tisdag 11 november 2025

"Bury our bones in the midnight soil" av V.E. Schwab

En av de böcker jag såg mest fram emot att den skulle komma i våras var den senaste från V.E. Schwab, för henne gillar jag. Det dröjde dock ett tag innan jag skaffade den och sedan dröjde lite till innan jag började läsa den och sedan dröjde det ytterligare innan den blev utläst. Jag har helt enkelt inte haft en enorm läslust den senaste tiden, och hittar gärna på andra saker att göra - som att dumrulla på mobilen. 

Bildkälla The StoryGraph

María träffar en mystisk änka i 1500-talets Spanien. Änkan lovar María att hon kan bli vem hon vill och lämna sin krävande make, men hon väntade sig inte att María skulle ta allt - även hennes namn.
Som Sabine färdas hon genom århundradena och får nya vänner bland andra vampyrer. Men vampyrer är inte odödliga, och förr eller senare når döden ikapp dem.
Charlotte är 18 år 1827, och har skickats till London för att uppfostras av en sträng faster. Förhoppningen är att hon ska träffa en lämplig make, när hon på en bal träffar en spännande änka som lovar att lära henne allt hon behöver veta om kärlek, livet - och döden.
Skotska Alice har nyligen börjat på college i USA när hon på en fest träffar en vacker flicka. Efter vad som skulle vara ett one night stand vaknar och märker att hela hennes värld skiftat börjar jakten på Lottie. Allt hon har att gå på är ett namn och ett suddigt foto från festen.
Snart ska tre öden vävas ihop, och inget kommer bli sig likt efter det.

Toxic lesbian vampires, har V.E Schwab mer än en gång kallat den här boken i sina sociala medier, och det stämmer ganska precis det. Till viss del kan jag känna sympatier för de tre vampyrerna vi träffar, men på ett eller annat sätt faller de ofta under läsningens gång. De känns som sådana där opålitliga berättare av både sina egna och de andras berättelse. Moraliskt grå och väldigt ofta toxiska. 
Slutet kom med en lte oväntad twist, vilket jag gillade. Dessutom tycker jag om sätter Schwab skriver på. Det är detaljerat och målar levande bilder av både karaktärer och miljöerna de rör sig i. Boken är uppdelad i flera olika delar där varje del har en av vampyrerna i fokus. Plättlätt att hålla reda på då varje sådan del inleds med deras namn. Vi får ta del av deras bakgrund, hur de var som människor, så väl som deras liv efter att de dött. I Alice delar får vi det mesta berättat i tillbakablickar och Alices tankar. Det är mycket fokus på en älskad storasyster och minnen från den lilla staden i Skottland som hon kommer från.
Det är ändå en del som fattas för att jag ska tycka att den här boken är fantastisk. Den är lite för lång, vilket gör att den ibland känns som att den upprepar sig. Jag tröttnar ganska snart på beskrivningar av hur de äter, för det är liksom tema med ytterst lite variation. Vissa vampyrregler bankas nästan in, så det är svårt att inte lista ut vad som kommer hända i slutändan (eller kanske lite, för jag blev ju överraskad över en sak). Jag hittade även vissa sakfel, som jag som historienörd hakade upp mig på. Som att det dansas vals 200 år innan valsen ens skapades. Kunde ingen av korrekturläsarna hittat det felet? Eller det här med att María dricker choklad innan hon dör. Choklad som dryck blev populärt först 150 år efter hennes död, och innan dess ansågs kakaobönan vara ganska oaptitlig. Man hade alltså inte helt kommit underfund med den när María fortfarande levde, endast 30 år efter att kakaon kom till Europa. Och skulle den ens finnas att få tag på på ett okrångligt sätt på den tiden? Tror kanske inte riktigt det.
Som sagt - stör mig på sådana fel. Massor.

Boken är dock ganska bra, om än inte riktigt så underbar som jag hade hoppats på. Det skulle kunna bli en fortsättning på den här boken, och då kommer jag gissningsvis läsa den också.
Mitt betyg på "Bury our bones in the midnight soil" blev 3,5/5.

Bury my bones in the midnight soil,
plant them shallow and water them deep.
and in my pace will grow a feral rose,
soft red petals hiding sharp white teeth.

lördag 1 november 2025

Sett på TV: Interview with the vampire, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg. 

En vit liten lögn i bloggtiteln där, för jag har sett den här seriens första säsong från en dvd eftersom "Interview with the vampire" går på en kanal jag inte har tillgång till. Min svägerska, som jag en gång för många år sedan tipsade om Anne Rices böcker, hade dock ett stort behov av att få diskutera den här serien med någon som älskar de här vampyrerna lika mycket som hon gör, och till sist blev det som så att hon gav mig den första säsongen på dvd när jag fyllde år. Att det skulle ta flera månader innan jag äntligen tittade på den är en helt annan femma. Och nu vill jag så klart ganska genast ha tag på säsong två.

Bildkälla Flicks

Journalisten Daniel Molloy har träffat vampyren Louis de Pointe du Lac förut. Då, 1973, förblev intervjun opublicerad, men nu, 2022, vill Louis åter berätta sin historia för Daniel och vill absolut att den ska publiceras. Han bjuder in Daniel till sitt hem i Dubai och tar det från början.
1910 drev Louis en framgångsrik bordell i New Orleans. Som färgad finns det dock hinder i hans väg till större framgång, och Louis kämpar ständigt mot den rasism han möts av.
Till New Orleans anländer den stilige Lestat de Lioncourt. Han förälskar sig i Louis och de inleder en relation där Lestat snart förvandlar Louis till en vampyr liksom han själv. Tillsammans når de nya framgångar, men förhållandet vacklar. Lestat tycker att Louis bryr sig för mycket om människorna, och Louis har svårt att släppa sin mänsklighet och döda sina offer.
När Loius hittar en svårt skadad unga flicka, Claudia, och bönfaller Lestat att göra även henne till en vampyr, är det början på deras förfall.

Det är väldigt mycket som skiljer den här serien från den litterära förlagan. Bara det att Loius är färgad, och att berättelsen tar sin början 1910 snarare än under 1700-talet. Det är ingenting jag ogillar, snarare ger det berättelsen en ny dimension och Louis kamp med sig själv blir ännu tydligare. Att spegla en färgad mans kamp, dessutom en homosexuell man, under en tid när rasismen var stor (ja, jag vet att den fortfarande är hemsk) och det var brottsligt att vara gay blir lite av en genidrag. 
Den första säsongen behandlar ungefär halva den fösta boken, och tar slut när vampyrerna beger sig till Paris. Då han Daniel Molloy börjat undra över uppriktigheten i Louis berättelse, då han hittat flera olikheter mot det han berättade för nästan 50 år sedan och det han berättar nu. Vilket leder till att säsong 1, så klart, slutar med en cliffhanger och en ganska rejäl twist. Så som sagt, jag vill ha tag på säsong två så snart det bara går.

Det är klart med en tredje säsong också, som ska berätta Lestats historia. Serien kommer då byta namn till "Anne Rice's The Vampire Lestat", och bara det gör mig ytterst nöjd och belåten. Hur många säsonger det kan bli återstår att se, det finns 13 böcker i Vampyrkrönikan att hämta inspiration från. Och ja, att se den här serien har fått mig att ta tag i den där saken jag har funderat på i flera år - att skaffa böckerna på engelska och läsa hela rasket. Har de första två nu, bara 11 kvar.

lördag 28 juni 2025

"Certain dark things" av Silvia Moreno-Garcia

Min femte bok av Silvia Moreno-Garcia, och den här är inte en historisk roman som de andra jag har läst av henne, utan en mer nutida bok. Fantasy är det dock fortfarande, då det är många vampyrer och en och annan genetiskt modifierad hund. Vår värld med annorlunda, alltså. Skådeplatsen är dock fortfarande Mexiko.

Bildkälla The StoryGraph

När vampyrernas existens blev känd, drevs många av dem ut från sina länder och flydde till andra, mer välkomnande länder. Som Mexiko. Bland alla dessa vampyrklaner och deras inbördes stridigheter är Mexico City en fristad, där inga vampyrer tillåts. Därför märks det ganska tydligt att minst en vampyr tagit sig över stadens gränser, när ett söndertuggat lik hittas i en gränd.
I staden bor Domingo som levt många år ute på gatan. En kväll i tunnelbanan möter han den mystiska och vackra Atl. Hon är en vampyr som härstammar från de gamla aztekiska vampyrerna, och nu har hon flytt till Mexico City i ett försök att komma undan en vampyrklan som försöker utrota hela hennes klan. Hennes tanke är att erbjuda Domingo pengar för att få en måltid och sedan skicka iväg honom, men Domingo vägrar ge sig av. Snart tvingas de fly från flera olika hot, och det ska visa sig att Domingos gatusmarta attityd ska komma till nytta.

Här bjussas det på en helt annan vampyr än den jag är van vid från Dracula eller Twilight. Mer än en faktiskt, då det ska visa sig finnas flera olika typer av vampyrer, som alla har olika utseende, förmågor och sätt att inta föda på. Dieten består dock i samtliga fall av människor.
Hade boken fått koncentrera sitt berättande kring Domingo och Atl hade jag kanske tyckt bättre om den här boken. Nu innehåller den minst fem olika berättarvinklar, och då kände jag att det blev lite väl spretigt i berättandet. Tempot i boken var också ganska långsamt, och det hände och berättades om en massa saker som egentligen vare sig tillförde något till berättelsen, eller gjorde den mer intressant. Jag tycker alltså inte att det här är en av Moreno-Garcias bästa böcker, men helt klart läsvärd för den som gillar vampyrböcker. Väldigt snyggt omslag har den också. 

Jag gav "Certain dark things" 3/5 i betyg.

fredag 16 maj 2025

FredagsFilmen: Bram Stoker's Dracula

Det är inte första gången jag skriver om den här filmen. "Bram Stoker's Dracula" från 1992 är en av de bästa Dracula-filmerna. Faktiskt så är den till och med bättre än boken den med sin titel påstår att den ska vara en så trogen adaption av. Boken består nämligen till största delen av fiktiva brev, dagboksanteckningar och annat nedskrivet material, som till synes samlats till en bok. Och jag erkänner gladeligen att brevromaner oftast inte tillhör mina favoriter. Dessutom är det vissa saker som finns med i filmen som inte ens anas i boken.

Bildkälla Viaplay

Jonathan Harker reser till Transsylvanien för att hjälpa greve Dracula att köpa egendom i London. Men något händer, och Jonathan blir kvar på grevens slott, medan greven själv beger sig till London för att försöka finna Jonathans fästmö, Mina. Mina är nämligen en kopia av hans älskade som varit död i 400 år. För greve Dracula bär på många hemligheter, och döden är hans ständige följeslagare.



Det jag gillar bättre med filmen än med boken är hur Dracula förklaras. Här är han inte enbart ett monster, utan han ges ett motiv och ett känsloliv. Monster är han förvisso fortfarande, men inte ett helt platt sådant som bara är till för att skrämma.
Dessutom är filmen väldigt snygg att se på, och även om de gör fel med absinten så kan jag förlåta det i det här fallet. 
För den som vill se filmen och inte har turen att ha den hemma i filmsamlingen, så finns den att streama lite varstans för en liten slant. 

fredag 25 oktober 2024

FredagsFilmen: Salems Lot

Många King-fans blev glada i hågen, jag inkluderad, när nyheten om en ny filmatisering av "Salems Lot" tillkännagavs. Sedan blev det fördröjningar, som så klart skylldes på vissa strejker i Hollywood. Och så kom det sista dråpslaget som kunde få en att ana att allt inte gått som planerat - ingen biopremiär. Istället gick filmen direkt till streaming på Max, och det är där jag har sett den.

Bildkälla Heaven of horror

När författaren Ben Mears återvänder till sin barndomsstad Jerusalems Lot anar han inte att han snart kommer stå i centrum för övernaturliga krafter. Han planerar att skriva en bok om Marsten House, men upptäcker att huset nyligen köpts av en antikhandlare som öppnar butik i staden. Med ankomsten av en mystisk försändelse till Marsten House börjar underliga saker hända i den lilla staden.
En pojke försvinner, och snart börjar en blodsjukdom spridas. Bara några få anar vidden av sjukdomen - vampyrer.



Tyvärr blev det inte så bra som jag hade hoppats. "Salems Lot" är en sådan där bok som är svår att klämma in på två timmar, och det kan vara därför den fallerar. Handlingen känns påskyndad, och karaktärerna får aldrig tid att vare sig sätta sig hos mig som tittar eller utvecklas till sin potential. Jäktig är det ord som passar bäst in på hur jag upplevde filmen. Visst, det finns bitar som kan ge rejält med kalla kårar och bitvis kan det bli en aning läskigt. Men inte ens jag, lättskrämd som jag är, tyckte att det här var värst otäckt. Skräck? Nja. 
En okej film, men boken är så klart bättre. Tror jag ska läsa om den. Det var trots allt sisådär 30 år sedan sist.

torsdag 2 november 2023

Säsongssammanfattning: What we do in the shadows, säsong 5

Spoilervarning på tv-inlägg.

Som vi skrattade den här säsongen! Ibland var det svårt att veta om jag skrattade mest åt det som hände på tv:n eller åt älskade makens skrattsalvor. Så vi grät, så mycket skrattade vi. 
De fyra första säsongerna finns att streama på Disney+, hela klabbet finns på HBOMax.

Bildkälla FX

Femte säsongen av "What we do in the shadows" tar vid där den fjärde slutar, på ett ungefär. Guillermo har förvandlats av vampyren Derek, men något står inte rätt till och han får inte riktigt till det med vampyregenskaperna. Dessutom var det inte hans mästare som förvandlade honom, något som inte ses med blida ögon i vampyrvärlden. Så medan Lazslo försöker hjälpa Guillermo gäller det att hålla förvandlingen hemlig för Nandor.
Nadia och hennes docka har egna bekymmer. Som hur de ska bli av med förhäxningen som Nadia drabbas av, och det här med att vara en själ som är fånge i en docka. Samtidigt försöker Guiden bli accepterad i gruppen,men stöter på problem mest hela tiden.
Colin Robinson har äntligen blivit vuxen igen, men vad som borde vara ett enkelt liv kan bjussa på problem det med. För hur ska en energivampyr få näring om han plötsligt blir intressant?

Jag gillade den här säsongen betydligt mer än den förra, så kanske stämmer min teori om att allt blir roligare med Colin Robinson precis som han är. Överlag känns de lite mer som sig själva i den här säsongen, och det är precis så roligt som jag blivit bortskämd med. Jag hoppas att "What we do in the shadows" får många fler säsonger. En sjätte är det klart med, i varje fall.

tisdag 10 oktober 2023

Säsongssammanfattning: What we do in the shadows, säsong 4

Spoilervarning på TV-inlägg.
 
Vi var inte snabbast på bollen att se den fjärde säsongen av vampyrserien "What we do in the shadows". Faktiskt såpass tröga i starten att den femte säsongen hann komma till fullo innan vi ens tittat klart. Antar att vi ser på den snart.
Säsong tre slutade med att gänget splittrades. Nadja och en ofrivillig Guillermo for till London, Nandor gav sig av för att upptäcka sig själv, och Laszlo stannade kvar för att ta hand om varelsen som kröp ut ur Colin Robinsons döda kropp.

Bildkälla The Playlist

Självklart är inte vampyrgänget splittrat så länge. De återvänder till Staten Island ungefär samtidigt. Nadja och Guillermo lämnade London och vill nu starta en vampyrnattklubb, komplett med blodsprinklers som i "Blade". Nandor har med sin en djinn som kan uppfylla alla hans önskningar, så han bestämmer sig för att fortsätta finna kärleken. Guillermo har inte gett upp planerna på att bli vampyr en dag. Laszlo känner sig som en förälder till Baby-Colin, men har svårt att hänge med i hans uppväxtsfaser, så de övriga vampyrerna (och Guillermo) kliver in för att axla lite av ansvaret.
Huset är i stort behov av reparationer, men då Colin var ansvarig för ekonomin blir det svårt att finansiera projektet. Tur att hjälpfinns att få och att nattklubben drar in pengar.

Säsong fyra är rolig, men jag tycker inte det här har varit den bästa säsongen. Det finns avsnitt och scener som glimtar till, och visst skrattar jag fortfarande, men jag tycker inte det är lika bra. Något fattas. Min gissning är att jag helt enkelt saknar Colin Robinson, då han varit en av mina favoritkaraktärer i serien. Med tanke på att Baby-Colin växer upp under säsongens gång, så känns det skönt att han kommer vara tillbaka i säsong 5.

fredag 17 februari 2023

FredagsFilmen: Renfield

Med tanke på gårdagens inlägg är det lätt att misstänka att jag har Nicholas Hoult-tema den här veckan. Och det kanske jag har, men oavsiktligt i så fall. Det råkar bara vara han som har titel-/huvudrollen i veckans film - "Renfield".

Bildkälla Universal Pictures

Efter århundraden som hantlangare åt Dracula, har Renfield tröttnat. I dagens New Orleans försöker han slita sig loss från sin herres klor, vilket kanske inte är helt lätt. Världen är galen, och Dracula ger inte upp sin familiar i första taget. 



Japp. Nicolas Cage som Dracula. Ser hysteriskt roligt ut, i mitt tycke.

Om en är bekant med Dracula så vet en redan att Renfield är Draculas slav som lyder sin herres minsta vink. Ska bli intressant att se en film där han försöker slå sig fri. 
Filmen har biopremiär 14 april, så jag får ge mig till tåls ett tag till.

onsdag 3 november 2021

Säsongssammanfattning: What we do in the shadows, säsong 3

Som alltid är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Det var ett kärt återseende att fara till Staten Island och hälsa på i vampyrhuset igen. Säsong två slutade i ett blodbad, då Guillermo tog i rejält för att skydda sin mästare Nandor. Som ett led i detta finns det nu inte så många vampyrer kvar, så det blir våra vampyrvänner som behöver fylla vampyrrådets platser. Och Colin Robinson försöker ta reda på mer om energivampyrer.

Bildkälla Rotten tomatoes


Favoritavsnitt: 3x01 "The prisoner" Efter massakern på vampyrrådet, hålls Guillermo fängslad av Nandor, Colin, Laszlo och Nadia så att de kan bestämma vad de sak göra med honom. När de får veta att de blivit utnämnda till det nya vampyrrådet bestämmer de sig för att göra honom till sin livvakt, men först hypnotisera honom så att han aldrig ska skada dem.
3x09 "A farewell" Nandor bestämmer sig för att ta en super slumber, en sorts dvala där vampyrer kan vila i hundratals år. Colin Robinson tror att Nandor gör så för att slippa delta i hans 100-årskalas. Samtidigt ska huset få besök av det högsta vampyrrådet. Vi tar farväl av en kär vän.

Favoritkaraktär: Gillar dem alla, men Guillermo och Colin Robinson blir bara bättre och bättre. 

Favoritpar: Finns inget annat än Laszlo och Nadia. Om vi inte ska räkna Nandors olika försök till romans, så klart.

Bäst i säsongen: Vänskapen som uppstår mellan Colin Robimson och Laszlo. De hinner med en hel del den bus här säsongen.

Värst i säsongen: Att en av dem dör. Eller? 

Övriga kommentarer: Det blev klart med en säsong fyra redan innan säsong tre hade haft premiär. Och med tanke på var den tredje säsongen slutade så är ju det himla bra.

måndag 6 september 2021

"Any way the wind blows" av Rainbow Rowell

Sista boken ut i trilogin om Simon Snow och hans vänner. En bokserie som tog sin avstamp i en påhittad story i boken "Fangirl" av samma författare, och sedan fick ett eget liv. 
Böckerna om Simon Snow (och Baz, Penelope och Agatha) är en Chosen One-trilogi, om ungdomar som gått på en magisk skola och där tampats med diverse mysterier. Första boken, "Carry on", handlar om sista året på Watford och den slutgiltiga kampen. Efterföljande böcker koncentrerar sig på tiden efter att allt fått sin upplösning - eller bara börjar.

Bildkälla Goodreads

Simon, Baz, Penelope och Agatha återvänder till London för att ta itu med sina olika problem. Simon försöker komma fram till vad han ska göra med sitt liv nu. Vill han ens tillhöra den magiska världen längre? Och om han inte vill det - hur blir det då med hans förhållande med Baz?
Baz tacklar två olika familjekriser, varav en handlar om uppkommandet av nya Chosen Ones. Särskilt en ställer till med bekymmer för Baz.
Penelope har händerna fulla med Shepard, den Normale amerikanen hon smugglat in i London för att försöka hjälpa honom med den förbannelse han dragit på sig.
Agatha har bara fått nog - av allt.

Boken innan den här, "Wayward son", var något av ett känslomässigt drama. Det kändes som en allvarlig splittring var på gång i gruppen, och jag upplevde den som väldigt angstig och med en stor brist på den viktiga ingrediensen kommunikation. Allt det som uppstod i den boken kommer till sin spets i "Any way the wind blows". Första biten av boken är ganska så rejält ledsam, men det reder ut sig så småningom när de *tada!* pratar med varandra.
Jag gillar att böckerna avhandlar vad som änder med huvudkaraktärerna efter att sista striden stått. Hur de mår och anpassar sig till livet efter. Efter striden, efter examen, efter magin. Och det är inte alltid så lätt att växa upp, många misstags görs och alla kan inte göras ogjorda. Det märks att de är överlevare av trauman, helt enkelt.
Mycket av berättelsen i den här boken är de olika karaktärerna skilda åt. Agatha har alltid känts som att hon står lite utanför, inte riktigt hittar en plats i de här berättelserna, men även hon får ett avslut i den här boken.
Storyns stora delar kretsar lite som vanligt kring Penelope och hennes snille, samt förhållandet mellan Simon och Baz. Med en lagom dos olika mystiska saker att lösa.
Trilogin kanske inte slutade exakt hundra procent så som jag hade hoppats, men jag är duktigt nöjd ändå. Säcken är hopknuten med en prydlig rosett. 

Betyget blev 5/5.

tisdag 16 februari 2021

"Fangs" av Sarah Andersen

Vid senaste beställningen från "hovleverantören" AdLibris så ville E att jag skulle beställa en bok åt henne också, så då gjorde jag det. Och nu har jag lånat och läst den själv. Det gick ganska fort.

Bildkälla Goodreads

Vamp är en trehundra år gammal vampyr. På en bar träffar hon en kväll sin perfekta matchning - som är en varulv. Det här är deras kärlekshistoria.

Jag läste den här boken i söndags, på Alla Hjärtans Dag, och tyckte att det var den perfekta boken en dag som denna. Att den var så snabbläst beror på att det är en tecknad roman, och en ganska kort sådan. Men som sagt säger en bild mer än tusen ord, och det är lätt att försvinna in i de fina bilderna. Bilderna är ganska enkla, inte utsmyckade med massa krusiduller, utan rätt på och berättar sin historia förträffligt i all sin enkelhet.
Det här är en berättelse om att träffa någon som faktiskt är perfekt för en, även om det kan se ut som att de inte alls skulle passa ihop vid en första anblick. Hon som är goth, han som är hipster. Hon som älskar mörkret, han som tycker månen kan vara lite påfrestande. Och i detta finner de varandra och en fin kärlekshistoria målas upp för oss.

Jag tyckte att "Fangs" var så pass rar att jag gav den betyget 4/5. Boken är dessutom i en jättevacker utgåva, inbunden i rött tyg och med svartsprayat snitt. Mycket tjusigt, minsann