Ibland tröttnar jag, men allra oftast är jag ett stort fan av vampyrer. Jag hade alltså koll på att det gjorts (ännu) en remake av den klassiska filmen "Nosferatu", som löst baserades på Bram Stokers roman "Dracula". Så när nyversionen av filmen dök upp upp Netflix var det inte jättesvårt att bestämma vad vi skylle rysfilmmysa till.
 |
| Bildkälla IMdB |
Nygifte Thomas Hutter måste lämna sin fru Ellen när han blir skickad till Karpaterna för att hjälpa en mystisk greve säkra en fastighet i staden Wisborg. Efter att Thomas lurats att skriva på ett kontrakt i utbyte mot guld finner han sig snart fånge i grevens slott, medan greven reser mot Wisborg med pesten i bagaget - och kommer allt närmare Ellen.
Ellen bor hos vännerna Anna och Freidrich under Thomas resa, och snart börjar gå i sömnen, drabbas av epileptiska anfall och verkar hallucinera. När doktor Sievers inte kan nå grunden i Ellens tillstånd kallar han in sin gamle professor von Franz. Han kommer snart fram till att det som drabbat Ellen är värre än någon kunnat ana - Nosferatu.
Vilket offer ska krävas för att stoppa greve Orloks framfart i staden?
Tråkigt nog så tyckte jag inte så vidare värst om den här filmen. Handlingen kändes utdragen, och även om den var snyggt gjord så hade den tjänat på att vara kortare och berätta lite snabbare. Det är helt enkelt för lite handling för en två timmar lång film.
Den avviker ganska rejält både från den litterära förlagan och från stumfilmsklassikern, men det som känns igen är det som lyfter filmen. Fokuset på skuggorna, leken med ljuset, den nästan svartvita färgsättningen. Allt rabalder om Bill Skarsgårds (Orlok) mask förstår jag dock inte. Snyggt gjort att göra honom så ful, men så värst otäck tycker jag inte att han var. Inte så att man behövde hemlighålla Orloks utseende fram tills efter filmens premiär i varje fall.
Det finns säkert de som tycker att "Nosferatu" är fantastisk, men dit hörde inte jag. Även om jag inte somnade i soffan, som vissa i mitt sällskap gjorde...
