Skolavslutning

Skolavslutning. Står och småhuttrar på en gräsplan med några hundra andra föräldrar och övriga släktingar, som sitter på filtar och små campingstolar och pratar glatt med varandra. Väntar. 10 minuter efter att spektaklet ska börja har alla barnen på skolan tågat in och satt sig i halvcirkeln framför scenen. Nu ska det äntligen börja!
Mikrofonen funkar inte. Rektorn håller ett svamligt tal och visar att det hade behövts någon form av repetition även för en sådan här grej. Allt är liksom i osynk. Jag står och fnyser åt att hen som gjort min sons skolår tämligen värdelöst får stipendium för att hen är "en god kamrat". Jo tjena.
Förundras återigen över att man inte verkar ha ägnat sig alls åt någon textanalys av sångtexter innan man repeterade in varje årskurs sista framträdande. Femmorna sjunger "Sommartider" som handlar om att ha sex. Fyrorna sjunger "Sverige" av Kent, en tämligen ironisk sång om den svenska sommaren, att vara full på midsommar och hur "välkomnade" vi svenskar är mot främlingar. "En tiger som skäms, jag vet hur det känns."
Så äntligen får vi åka hem. Och då kommer regnet.

Ett år kvar till nästa gång.

Ungjävlar!

Ungefär en gång i veckan har jag lust att ta en unge i örat och ruska om. För ungefär en gång i veckan kommer min Lilla E hem och gråter för att denna unge har varit dum.

Denna vecka inget undantag. Nu vill hon "aldrig mer" leka med Lilla E och tycker det är lämpligt att stå och skrika "bajs" efter henne när hon gråtande traskar hemåt.

Och någonting säger mig att senast i morgon kommer samma unge ringa på och kalla Lilla E för sin allra bästa vän. Har hänt förut. Liksom.

Allergiframkallande

Idag vaknade jag och var lite ledsen. Somnade lite ledsen också, så känslan höll väl i sig. Gårdagens bokcirkel bjöd nämligen på ett tråkigt efterspel.

Min son, lilla A, har en bästis, Mr T, tillika Pernys son. Vi har två katter - Mr T har astma. Ingen bra kombination. När vi umgås familjevis brukar vi oftast vara hos Perny på grund av detta (och för att de har ett roligare barskåp). Igår var det dock jag som stod värd för bokcirkeln,och ett snabbt skifte av dag ledde till att Perny inte hade barnvakt och således tog med sina barn för att leka med mina.

Så vi dammsög och donade. Det hjälpte dock inte. Mr T kände av katterna lite för mycket och Perny avvek med sina barn då han hade tagit sina 6 doser astmamedicin och det fortfarande inte var bra.
Någon timme senare skriver Perny på Facebook att det blir en tripp till akuten och avslutar med "jävla pälsdjur". Och då blev jag lite ledsen. För nu känner jag mig enormt skyldig till att ha skickat min sons bästa vän till sjukhuset. Skitjobbigt.

Jag blev litegranna glad när det hela visade sig ha avlöpt väl. Han blev hemskickad utan åtgärd då han mådde "för bra" för att sjukvården skulle behöva sätta in någon extra medicin. Sedan att det är förkastligt att en rädd 10-åring får sitta på akuten och vänta 2 timmar mitt i natten innan någon konstaterar att han kan åka hem - det är en annan historia.

Ändå bär det på en bitter eftersmak. För nu vet jag inte om jag vågar ta hem Mr T att leka med lilla A mer. Tänk om han blir ordentligt sjuk! Fixar jag det?
Och så sneglar jag lite på mina älskade katter och undrar om det är värt det. Och blir ytterligare ledsen.

Josåatte...

Har lagt märke till att ett av mina inlägg har haft ovanligt många träffar den senaste tiden. Inlägget heter "I väntans tider" och handlar om att jag sitter och väntar på att Svenska Akademien ska kungöra vem som fått Nobelpriset i litteratur.

Jag är alltså inte med barn.
Jag planerar inte heller att bli med barn. Någonsin mer.

Jag har redan fött tre blivande skattebetalare. Det räcker bra så. Bland annat sved det en del.

Men för all del - tack för titten.

Föräldraansvar

Så. Jag var alltså på föräldramöte igår. Alltid lika kul...
Är visst klassförälder den här terminen och barnen "skulle såååå gärna vilja att vi arrangerade ett disco!" Tur att vi delar ansvaret med tre andra föräldrapar så att inte jag måste dra igång det. Jag ställer gärna upp och vaktar/poppar popcorn/serverar/bakar chokladbollar men att arrangera... Inte min grej. Jag är inte en sådan förälder har jag märkt, som bara ägnar mig åt mina barn. Jag är för självisk för det.

Sedan har vi det här med allt annat det innebär att vara förälder i dagens samhälle. Jag vet inte om det beror på att jag redan har gått igenom hela den här uppfostringsgrejen en gång förut, men måste verkligen allt kollas av och kontrolleras mot andra föräldrar?
När lägger sig era barn? När är det lämplig ålder att skaffa mobiltelefon? Hur länge får de spela på datorn? Vad tittar de på när de är ute på nätet? Ska man bjuda på glass när barnet fyller år?
Är vi verkligen så ängsliga idag att vi inte kan skaffa regler som gäller i vår familj utan att kolla av mot andra först om man passar in i normen? Om ert barn säger att "alla andra får" måste ni då verkligen undersöka om så är fallet? Kan man inte säga "nej" till sitt barn utan omgivningens välsignelse?

Och här känner jag att jag blir trött och väldigt irriterad på folk runtomkring mig. Du som förälder är ansvarig för ditt barn, precis som jag är ansvarig för mitt. Vi har vissa regler hemma som vi kommer behålla oavsett vad barnens klasskompisar får och inte får göra. Vi väljer det som funkar för oss, och ja - jag skiter faktiskt i hur "alla andra" gör. Så länge du inte har ditt barn som boxboll så lägger jag mig inte i din uppfostran, och jag ser gärna att du håller dig utanför min.

När stora J gick på högstadiet fick vi föräldrar, under ett föräldramöte på skolan, skriva på ett papper om att vi inte skulle bjuda våra barn på alkohol innan de fyllt 18. Att barnen skulle sluta på just den skolan 2 år innan sin 18-årsdag var visst inte väsentligt. Det viktigaste var ju att vi föräldrar var enade, att vi hade lovat att inte ge våra barn alkohol. Allihop. För som ensam kan man visst inte stå för sitt "nej jag tänker inte köpa ut åt dig" utan att ha övriga klassens föräldrar bakom sig. Ändå kunde stora J vittna om hur det pratats om helgens fylleslag på måndagarna. Trots att vi föräldrar var så eniga i våra namnunderskrifter.

I ditt ansvar som förälder ingår det att kunna säga "nej". Man kan inte tillåta allt. Man måste hålla koll på vad de tittar på när de surfar på datorn. Man måste kunna inse att det inte är lämpligt att köpa ett spel med 18-årsgräns till en 8-åring även om de påstår att kompisarna får spela just det spelet. Man måste kunna använda sitt sunda förnuft. Det är inte farligt att lita på sig själv.

Släpp curlingborsten och lägg lite grus på isen. Barn behöver lära sig att allt inte alltid går precis som de har tänkt sig. Även om det gör det för "alla andra".

En stillsam undran

Det här med att jobba i butik kan vara intressant ibland. Något som jag reagerar starkt på är att man så fort man hamnar bakom kassan blir en person att använda som hot för små barn.

Jag tänker ta två exempel på hur föräldrar behandlar sina barn inne i min butik och vilken roll jag får spela i deras barnuppfostran. Båda hämtade från den gångna helgen och självupplevda av lilla mig.

Exempel 1: Liten kille tycker det är lagom intressant när mamma och storasyster tittar efter slips till pappa. Han går runt lite, petar på en grej här, en grej där. Vill gå ut. Hamnar så småningom ganska nära mig där jag står bakom disken och viker slipsar eller nåt. Storasyster säger då till mig: "Kan inte du skälla på honom?" Jag sa "voff".

Exempel 2: Mamma och moster med liten tjej. Liten tjej tycker halsbanden är fina och petar lite på dem. Mamman: "Du får inte röra! Ser du tjejen i kassan? Då säger hon 'ajaj'!" Tar liten flicka i handen och går ut.

Och jag bara undrar lite stillsamt - sedan när är det mitt ansvar att uppfostra totala främlingars barn? Varför ska jag behöva acceptera att ni hotar med mig? Att JAG ska skälla eller bli arg?Allvarligt talat så bryr jag mig inte så värst mycket om vad barnen inne i min butik gör, så till vida de inte raserar eller förstör med flit. Och det är faktiskt du som förälder som har ansvar för ditt barn inne i butiken - inte jag. Jag har ett jobb ett sköta, och det är inte att ta hand om ditt barn medan du tittar på en vara. Sorry. Mitt jobb är att hålla snyggt i butiken, ta hand om mina kunder, hjälpa till att plocka fram varor, ta betalt. Ditt jobb är att se till att ditt barn inte river butiken medan du kollar på örhängen.

Återigen - i en butik har DU ansvar för DITT barn. Personalen har det INTE. Och om DITT barn river ner en massa halsband vore jag tacksam om DU som FÖRÄLDER antingen säger till mig eller plockar upp. Inte bara lämnar allt och går ut. Bara som ett litet tips.

Mössa av. Mössa på.

På Facebook har det uppstått en intressant diskussion om mössförbud på skolorna. Känner att jag måste få skriva om detta.

Jag är helt och hållet FÖR att skolans regler ska följas. Råder det mössförbud under lektionstid så ska man inte ha mössa på sig. Det ska inte behöva bli tjafs och tid som tas från lektioner för att elever inte kan ta av sig mössan - följa regeln.

Däremot är jag MOT mössförbudet i sig. Jag tycker det är lite larvigt. Min åsikt är att varje individ ska ha rätt att uttrycka sin personlighet. Om man sen väljer att göra det med en toppluva, färgat hår, lappade jeans, platåskor eller knallrött läppstift är en smaksak. (Själv gillar jag det där röda läppstiftet.)


Men... I de flesta skolor är fortfarande regeln att man inte har mössa under lektionstid. Vissa lärare bryr sig väldigt mycket om den regeln, andra inte. När jag jobbade som vikarie i engelska hade jag en (och bara en faktiskt) elev som ständigt hade keps på sig. Skolan hade mössförbud. Jag brydde mig inte. Andra lärare tvingade honom att ta av den.

En bra idé, som nämndes i den där Facebook-diskussitionen, är att eleverna låter representanter från elevkåren gå till rektorn och ifrågasätta denna regel. På så sätt har man stor chans att regeln hävs. För det är ju lite larvigt att ha mössförbud i dagens samhälle, eller visst. Som att man skulle införa skoluniform. Eller tvinga av någon en näspiercing. Eller så. Lite futtigt liksom.

Fast med det sagt - så länge mössförbudet finns så är det mössa av som gäller. Svårare är det egentligen inte.

Bebislycka

Det har fötts många barn i bekantskapskretsen i år. Många söta små flickor har det blivit. Mina barns äldsta kusin väntar sitt första barn till sommaren, så jag ska bli gammelfaster. Det ni! Och i går fick jag veta att min älskade vän A och hennes flickvän B välkomnat en son till världen. Grattis!

Och för alla er dumma som tror att barn i regnbågsfamiljer mår dåligt. Läs och tänk om.

Sjung om studentens lyckliga dar...

Igår tog barnens äldsta kusin studenten. Frusen och lite lätt på pickalurven, men otroligt glad var hon. Denna lilla som jag var ute och gick med i barnvagn så att hennes föräldrar skulle få sova lite. Den första av de små liven, som somnat på min mage som liten bebis, som man följt genom alla år, med glädje och oro. Jag är "faster aster" för henne och hon gör mig stolt och glad. Denna lilla som blivit stor. Flyttat hemifrån, blivit sambo, är myndig, har jobb och har tagit studenten. Hon är inte liten längre, men för faster aster är och förblir hon lilla S. Lycka till gumman!

" För jag har tagit studenten - fy f*n vad jag är bra!"

Om två år är det min egen lilla gumma som tar studenten!

Det var inte bara studenten som fick presenter, det var en bra dag för en skogalning som mig också. Dagen till ära hade jag på mig ett par ytterst läckra skor som jag ropat in på Tradera. Jag är myyyyyycket nöjd med mitt mörkgröna fynd. När min ömma moder fick se dessa kom hon att tänka på några skopar hon själv inte använde, och det slutade med att jag cyklade hem med två skokartonger på pakethållaren.

Traderafynd.

Svarta vintage. Kan vara 60-tal.

Klart läckrast var dessa mockapumps med peeptoe. Dem skulle jag kunna gifta mig med. Snygga så man dånar, och älskade maken fick något blankt i blicken när han såg dem på. ;)

Kilklackssko i blågrönt.

Det slank med ett par kilklackssandaletter också, i blått och grönt. Kommer bli hur snygga som helst till ett par jeans och en enkel t-shirt. Sommaren är räddad!

Ikväll ska jag på absintprovning. Ska bli intressant. Då får det bli de gröna pumpsen, som en hyllning till den gröna fen.