Hur jag blev mer produktiv

Fast jag inte gör något på dagarna egentligen, skulle jag kunna fortsätta den rubriken. För i och med pandemin och påföljande restriktioner så försvann båda mina jobb. Mitt butiksjobb har jag inte haft på över ett år nu, då de ändrade sina öppettider och jag blev "överflödig" som extraknäckare. Och att ha yogaklasser på liten yta gör sig inte riktigt just nu, så är det bara.
så jag har spenderat en stor del av det senaste året med att mest loda runt och göra något då och då. Och det mesta av det där jag har gjort har mest känts besvärligt. Det är lätt att bli slö, helt enkelt. Jag är en sådan där människa som mår extra bra av att ha rutiner, och det var ju inte värst rutinmässigt att bara slöa och göra det som behövde göras whenever. Vilket ofta blev inte alls, eller i sista stund. Eller efter en del tjat...

Så för några månader sedan så kände jag att jag fick lite nog av mig själv. Jag bestämde mig för att behandla min arbetslöshet som ett arbete, helt enkelt. Alltså har jag numera en "arbetsdag" där jag ska pricka av de punkter jag har bestämt mig för att utföra under dagen. Med arbetstider, raster och hela skrälldusen. 
Min ideala arbetsdag är mellan 9 - 16. 
När jag börjar för dagen är det alltså meningen att jag ska ha hunnit gå upp, träna, meditera, äta frukost, duscha/tvätta mig och klä på mig. Till och med sminka mig om jag känner för det. Beroende på hur långt träningspass jag gör är det ofta inga problem alls att vara igång någon gång mellan halv nio och nio.
Och när jag sätter mig vid mitt skrivbord och tar itu med dagens uppgifter är det första jag gör att se till att jag inte blir lockad av min telefon. Jag använder appen Forest, där jag i maj månad enbart planterar blommor i min virtuella värld.

Jultema men vem bryr sig. The Sherry Formula i min favoritpomodorovideo.

 
Sedan ser jag till att använda min tid så effektivt som möjligt, men inte glömma att kroppen behöver vila också. Här använder jag mig av pomodorotekniken. Oftast med att sätta igång en av alla "Study with me" som finna på YouTube, eller genom att klocka mig själv. Pomodorotekniken skapades för studier, men fungerar för all slags fokus, så klart. Den består av ett tidsinställt pass med koncentration följd av en kortare paus, som upprepas under en viss tid. Min favorit är en tretimmarssession med The Sherry Formula som har pass om 25/5 minuter. Alltså 25 minuter fokus, 5 minuter paus. Efter tre timmar är det lämpligt med en längre paus, sedan kan en sätta igång igen om en så önskar. (En annan vanlig tid är 50/10, 50 minuter fokus 10 minuter paus.) Under pauserna går jag gärna och tittar om det händer något vid vårt fågelbord. Eller bäddar sängen. Eller gör te. Eller bara sträcker lite på mig en stund.
Använder jag datorn går videon i bakgrunden, och jag har musiken som guide. Använder jag inte datorn sätter jag gärna bilden på fullskärm för att inte distraheras av andra roliga sidor på internätet. 

Nu när jag har något att vila öronen mot så är det så klart dags att ta itu med det som ska göras för dagen. Och här jag precis börjat med något nytt.

Förut hade jag min att-göra-lista på post it-lappar, som syns på den där gröna i hörnet. Jag gillade att göra dem lite huller om buller och stryka över allteftersom. Jag har ingen prioriteringsordning på min lista, med de tre viktigaste överst, som jag vet är vanligt, utan jag skriver upp dem i den ordning jag kommer på dem, och prickar av när jag är klar med en uppgift. Är det något jag inte hinner så flyttas det över till nästa dag. Självklart prioriterar jag. Idag är det till exempel viktigare att jag gör min sjukgymnastik än att jag gör granola, så om dagen skulle sticka iväg för mig är det så jag kommer prioritera. 
Jag har märkt att jag är som mest "på" under förmiddagen, så det är då jag gör saker som kanske kräver lite mer hjärnverksamhet. Har jag satt ett läsbeting till exempel, så kan jag skjuta på det till eftermiddagen, och ägna förmiddagen åt saker som att skriva blogginlägg, betala fakturor och svara på mejl.

Jag har även ändrat min attityd till min mejl. Förut dök jag in varje gång jag fick en notis som ett nytt mejl, nu sparar jag det till en gång om dagen, eller max två. Är det mejl jag ska svara på gör jag oftast det på förmiddagen, ska jag bara kolla vad som trillat in under dagen gör jag ofta det det sista jag gör innan jag anser att min "arbetsdag" är slut. Jag får fortfarande notiser så att jag kan se vad mejlet innehåller, och är det något som brådskar så tar jag itu med det direkt. Men det är sällan brådskande, utan kan vänta till jag har tid med det, vilket alltså brukar vara så sent som möjligt.

Så ser mina dagar ut. Nu ska jag alldeles straxt ta ännu en paus med Sherry Formula, dricka mitt pepparmintte och titta ut genom fönstret på allt regn. 

Julhandel

Den här veckan har jag fått jobba. Jajamensan. För att folk har flunsan på mitt extraknäck. Från att ha suttit hemma och petat navelludd dagarna i ända till att jobba heltid en hel vecka. Och det är så kul! Jag trivs så himla bra med att jobba.
Bara det att det är kanske aningen konstigt att jag som har jättesvårt för sociala interaktioner trivs med att ha kundmöten hela dagen. Från att vilja gömma mig under en filt till att glatt möta kunder och ge den bästa servicen jag kan. Kan kanske ha att göra med att det inte riktigt är jag som står där bakom kassadisken, utan mitt försäljar-jag. Precis som det ska vara.

Men! Nu var det inte det jag ville skriva om idag i mitt lilla hörn av intranätet. Vad jag ville ha sagt är att anledningen till att det varit så kul är att jag har haft så bra kunder. Trevliga, glada människor som i stort sett alltid lämnar butiken med ett glatt "hej då". Och det betyder så himla mycket för oss som jobbar i butik, särskilt så här års. För nu börjar alldeles straxt julrushen, och med den flyger en del folkvett ut ur folks huvuden och vi som jobbar i butik blir någon sorts kretiner som man tydligen kan behandla hur man vill. Jag har på egen hand varit med om, och/eller utsatt för, att folk har klagat på att personalen där jag jobbat har gått på lunch, eller på toaletten. För tydligen förtjänar man inte mat eller toalettbesök när någon vill köpa något och få den inslagen i ett fint paket.
Var inte en sådan kund i år. Var så där snäll och trevlig som jag vet att du är.
Stressa inte sönder dig - det blir jul ändå.

Saker jag gör just nu

• Pluggar

Ja - det var väl bara det tror jag. Tråkbok. 

Ågren på besök?

Något jag alltid blir lite trött på så här när skolorna ska börja, semestern tar slut och alldeles särskilt när det är söndag, är det flitiga användandet av ordet "ångest". Man har "ångest" för att gå till sitt jobb och träffa sina kollegor, "ångest" för att gå upp tidigare på morgonen, "ångest" för att man inte kan sitta uppe till halv tre på natten och dricka rosé till lunchen.

Låt oss se vad de skriver om ångest på Wikipedia , shall we:

Ångest är ett sinnestillstånd som karakteriseras av stark rädsla, nervositet eller oro, vare sig det är situationsbetingat eller inte, men som inte beror på ett faktiskt hot eller en överhängande fara. 

 Samt även:

Ångesten yttrar sig fysiskt på samma sätt som rädsla och oro, med arousal, darrningar, muskelspänningar, påverkat andningsmönster, svettningar, palpitationer, blekhet, vidgning av pupillerna,yrsel och svimningskänslor. Dessa kan alltså vara helt normala, men de kan också vara symptom på kroppslig anspänning beroende på t ex stress, och bero på ångest. Under ångesten är personen vaksam, misstänksam och spänd på samma sätt som vid flykt- och kamprespons. Stark eller mycket långvarig ångest kan leda till apati och orkeslöshet, eftersom ångesttillstånd är mycket energikrävande. 

Som någon som är drabbad av de här symptomen, delvis på grund av att jag inte har ett jobb att gå till imorgon, så blir jag ibland lite trött på hur folk bara slänger ur sig att de "har ångest". Över så triviala saker som att gå upp på morgonen, gå till sitt jobb och träffa sina kollegor. För om man mår som beskrivs ovan av att gå till sitt jobb - ja då är mitt tips att söka ett annat jobb. Ungefär precis nu.

Innan du har upplevt riktig ångest, och jag hoppas du slipper det, använd gärna något annat ord för att beskriva att du tycker det ska bli lite trist och jobbigt att gå till jobbet imorgon.

Skolavslutning

Igår avslutade jag mina teaterstudier. Gissa om man känner lite sorg och saknad idag. Klart jag gör.

Nu tar jag sommarlov ett tag och funderar riktigt noga på vad mitt nästa steg ska bli. Och på vad jag ska bli när jag blir stor.

Låt oss tala lite om tårar, shall we?

Så här kan man se ut en helt vanlig tisdag (förra veckan) när man precis läst ut en fanfic som slutade lite sorgligt ("The Sidhe" av Chazzam). Det var början det. Och sedan slutade jag inte gråta på hela dagen nästan, förutom när jag var i skolan och hade föreställningar. Efter en liten stund var det nämligen helt klart så att jag inte längre grät över slutet på en berättelse. Jag hade tänkt att jag skulle bryta ihop när slutproduktionen var klar men jag började alltså en dag för tidigt.

Jag har gråtit väldigt mycket det här året. I morse började jag gråta när jag sminkade mig. Tårar och eyeliner är ingen bra kombination, det blev ganska kladdigt. Det kommer alltid oväntat. Det kan vara att jag hör något, läser något, säger något eller bara tänker på något. Jag försöker hålla hjärnan tom för gissa hur trött jag är på att må så här. Väldigt.

Det här är alltså vad jag tampats med det senaste dryga halvåret. Att aldrig veta när tårarna ska komma, om det går att stoppa dem. Så jag gömmer mig. Umgås så lite jag kan och när jag gör det klistrar jag på glada jag ovanpå den här ledsna. Det är så här jag ser ut inuti ungefär hela tiden. Ledsen och ångestladdad. Min sociala fobi blir bara värre och värre. Jag vill inte träffa folk, jag vill inte prata med folk.

Och nu är det alltså meningen att jag ska börja söka jobb igen. Skriva brev och framhärda min förträfflighet när jag känner mig som en påse skit. Det fungerar inte så bra kan man väl säga...

Tom

Dagen idag har gått till att riva ner vår scen. Den vi repat och spelat "Gravölen" på under några veckor. Och det känns så sorgligt. Tomt.
Jag har plockat på mig en och annan souvenir, skrattat och gråtit.
För nästa fredag slutar vi. Skiljs åt. Och de här vännerna jag har fått under det här läsåret - kommer sakna dem något alldeles förfärligt. Att inte få träffa dem varje dag. Det är faktiskt väldigt sorgligt.

Kommer gråta mer. Den här veckan gäller det att vara beredd med näsdukarna.

1000

Tusen gånger har jag skrivit på det här lilla hörnet av internet nu. Tusen... Det är ganska mycket det. Grattis lilla bloggen!

Och häromdagen väckte jag er nyfikenhet med att antyda att det var en förändring på gång i mitt liv, och det är det. En liten en. Jag ska alltså inte skaffa fler barn (färdig), skilja mig (hemska tanke) eller flytta (trivs).
Vad jag däremot har gjort är att jag har bestämt mig för att jag inte ska gå utbildningen till teaterpedagog. Den var inte för mig. Så i fredags hade jag min sista dag där och ska från och med i morgon gå inriktningen mot teater. Skådespela alltså. Och på fredag ska jag spela upp en egenskriven monolog. Wish me luck.

Departure 2012

Bildkälla

Kanske tycker ni att det är lite synd och trist och tråkigt att jag skriver om den här begivenheten nu när den är slut. För kanske blir ni sugna på att se det själva, och ja - det är ju liksom försent för det. Om ingen av de här små pjäserna åker ut på egen turné vill säga, vilket jag tycker att de gott kunde få göra.

Jag åkte alltså till huvudstaden med mina skolkamrater för att se projektföreställningarna som avgångseleverna på Stockholms Dramatiska Högskola har drömt ihop. Och jag är mer än nöjd med vad jag såg. På bilden ser ni några av framtidens skådespelare och mimare - jag säger det på en gång.

Starkast intryck på mig gjorde pjäserna "Aveldjurens tragedi" med Simon Reithner, "Extranjero" med Karl Linnertorp, "Tro" med Freddy Åsblom och "Jag är gammal, jag är inte död" med Alexandra Lindholm.
Därmed inte sagt att jag såg alla för det gjorde jag inte. Av 23 föreställningar hann jag se 8 och jag antar att jag missade en och annan goding.

Departure gick i år av stapeln för åttonde gången, och jag antar att det kommer en ny version nästa år. Se den om ni har möjlighet. Biljetterna kostar gratis.

Edit 3 oktober
Jag fick en mycket trevlig kommentar på det här inlägget från SDH themselves. Det finns fortfarande chans att se projektföreställningarna och om jag var ni och hade tid och möjlighet skulle jag ta den chansen. De är så galet bra!
Så här ser kommentaren ut i sin helhet.

Hej!
Vad kul att du skriver om vårt Departureprojekt! Alla årets 23 föreställningar kommer även att spelas på Unga Klara i Stockholm ett antal måndagar med start nu i oktober. Håll utkik på Unga Klaras hemsida.

Bästa hälsningar
/ Monica Engdahl
Kommunikationschef på Stockholms dramatiska högskola

Alltså...

Jag är så trött. Jag har dyngont i benen och fötterna och jag bröt en nagel idag. Inte anade jag att det skulle vara så fysiskt jobbigt att sluta söka jobb och börja utbilda mig.

Men det är det fanimej värt. Vartenda litet aj...

En galen vecka når sitt slut

Herrejössesamalia och hela släkten! Den senaste veckan har jag haft så fullt upp att jag knappt har hunnit känna efter hur jag mår. Det visar sig att jag mår finfint, men är lite trött. Jag har knappt hunnit med att blogga alls - vilket jag tyckt varit oerhört tråkigt. Eftersom jag har mer trafik på nagelbloggen valde jag att lägga mesta energin där och det har ju knappt varit så jag hunnit med de planerade inläggen här, FredagsFilmen och SöndagsSången. Men nu känner jag att jag är ifatt. Vill ni veta vad jag gjort i veckan? Vare sig ni vill eller inte så tänker jag berätta det.

• Måndag: Skola såklart. Vi jobbar mycket med improvisationer just nu, som är svårt och jobbigt och inte jättekul. På eftermiddagen/kvällen skulle Lilla E på kör och jag på Odd Fellow (Rebeckorna) och sedan var den dagen slut. Häpp!
• Tisdag: Skola såklart. Vi fortsatte jobba med improvisationer. På kvällen skulle Lilla E på simskola och jag blev tvångskommenderad att följa med för att vara sällis i omklädningsrummet. Det slutade med att jag var skitsur för att jag var trött, men Lilla E hade roligt i varje fall. Så var den dagen slut. Häpp!
• Onsdag: Skola såklart. Gissa vad vi jobbade med? Gissa om jag tyckte det var kul eller besvärande? Just det - det sista alternativet. Tungrott kan man säga. Ledig eftermiddag och kväll som jag spenderade med att slösurfa på grund av trött. Häpp!
• Torsdag: Skola såklart. Improvisationer på förmiddagen och förberedelser för ett särskilt evenemang efter lunch. På kvällen ledde jag yogapass och så tittade jag på "Once upon a time" med familjen. Sängen var väldigt trevlig efteråt. Häpp!
• Fredag: I skolan men kanske inte så mycket skolarbete direkt. Lokalerna som skolan är inhysta i hade stor nyinvigning efter omfattande renoveringar. Det är ett stort kulturcentrum med bibliotek, café, fritids, mötesplats och så min skola. Spenderade förmiddagen med att hjälpa till att blåsa upp ungefär 300 heliumballonger, knyta dem och sätta band i dem. Sedan släppte vi iväg dem när bandet klipptes. De som inte vissa ungsatar hann inhalera. Sedan blev jag sittande med ansiktsmålning ett flertal timmar. Fråga inte hur många tweens jag fick skriva Justin Bieber på för jag tappade räkningen. Och tron på vår framtid. Fick gå ifrån invigningen i förtid (höll på till åtta på kvällen) eftersom älskade maken skulle på Odd Fellow. Hade fredagsmys med barnen. Och så var den dagen slut. Häpp!
• Lördag: Varannan lördag hjälper jag min svärfar med en grej - det här var en sådan lördag. När det var klart åkte vi och veckohandlade. Bland annat slank det med en hårfärg till mig så numera är jag rödhårig. Hajar till varje gång jag ser min spegelbild. Ovant men snyggt. Lördagsmys med barnen för att vi kan. Åt ostfondue, drack vitt vin och tittade på den film som ligger bra till att bli FredagsFilm nästa vecka. Även den dagen tog slut. Häpp!
• Söndag: eller idag. Har inte haft någonting planerat. Hur skönt? Väldigt. Långfrukost. Äntligen ett löppass igen (ett inlägg för sig - kommer snart). Formel 1 på Monza som vanns av min ofavorit Hamilton. Blä! Vi hann även med att sortera, tvätta och hänga all tvätt från den gångna veckan. Som att ha tvättstugetid ungefär - effektivt. Barnen på lekdate hos bästisarna så jag och maken åkte till köpcentret och shoppade loss. Och ja - jag hade med mig nagellack hem... Till kvällsmat porterstek. Ännu en anledning till att aldrig bli vegetarian för fy bubblan vad det är gott!

Här har det legat porterstek. Efter att bilden togs slickade jag tallriken. Så gott är det.

Summa sumarum - jobbig vecka men attans så roligt jag har haft!

Skolstart

Sådärja! Nu har jag börjat skolan. Igen. Känns bra och väldigt konstigt på samma gång. Ska smälta lite intryck och känna lite mer på det här innan jag kommer med en mer utförlig rapport. Men jag är igång! (Och här hade jag gjort en glad smiley om jag gjorde sådant i bloggtext.)

Uppdatering

I torsdags skrev jag ett ilsket inlägg om klantskallarna på Arbetsförmedlingen. Idag kan jag meddela att jag är färdig med dem för åtminstone ett år framåt.

Nästa onsdag sätter jag mig i skolbänken igen. Jag ska gå en ettårig folkhögskoleutbildning till teaterpedagog. En sysselsättning! I ett område som intresserar mig! Studiebidrag! Endast ett stenkast hemifrån!

Dessutom - som grädde på moset och lök på laxen - kommer jag bli klasskamrat med Stora J. Äpplet har inte fallit långt från det trädet.

Så bye bye Arbetsförmedlingen! Hoppas ni hanterar mina ärenden bättre nästa gång. Om jag nu bryr mig om att låta det bli en nästa gång. Tvivlar på det. Missnöjda kunder har en tendens att inte återvända. Synd att ni inte har konkurrensen så att det kan märkas för er. Klåpare!

Drömmar, jobb och ösregn

Igår var jag kallad på ett möte på Arbetsförmedlingen för att få information om något som heter Jobb- och utvecklingsgarantin. Och här gjorde de verkligen skäl för nidnamnet Arbetsförnedringen.
Vi fick nämligen berättat för oss en metafor om hur vi satt i en röd bil och en blå bil framför oss hade stannat så att vi inte kunde komma framåt. Och där satt vi och väntade. Bara väntade på en hjälp som vi aldrig skulle få. Vilket jag och åtminstone en person till tolkade som att där satt vi och väntade på att någon skulle komma och ge oss ett jobb. Lata svin som vi är. För om vi verkligen ville ha ett jobb så skulle vi ju ha tagit oss förbi hindret/bilen vid det här laget. Inte suttit och väntat på att någon ska komma och ge oss lösningen i handen. Hade vi bara jobbat lite, istället för att vila oss och lyssna på bilradion, så hade vi inte behövt vara där. Ungefär så kändes det. Eller som personen jag pratade med när vi gick ut uttryckte det: "Ja, det där var ju förnedrande".

Sedan började det ösregna när jag var på väg hem med älskade makens födelsedagspresent under armen, så jag såg ut som en dränkt katt när jag kom hem, men det är en annan femma.

Så kom natten till idag och jag har drömt.
I min första dröm hade jag suttit på ett kafé där man skulle betala när man gick ut. Jag var färdigfikad och skulle nu gå till kassan och betala för mitt te och min tekaka med ost. Det blev lite strul och kaos framme vid kassan lagom tills det blev min tur, och två betydligt yngre tjejer lyckades nästla sig in framför mig. När jag då sträckte mig förbi dem och bad att få betala för att jag skulle hinna med en buss, snäste personen i kassan till om att jag minsann hade två personer före mig. Men jag svarade att nej, det var min tur och de hade faktiskt trängt sig före mig. Då fick jag inte bara betala min fika utan fick dessutom tillbaka en extra tia i växel. Den skulle jag få för att hon i kassan varit otrevlig.

I min andra dröm var jag på en lekplats där det även fanns klätterställningar för vuxna. Jag och några till begav oss in i ett torn, ett grönt trätorn. Man klättrade upp på utsidan och gick sedan in i tornet och jobbade sig ner mot utgången. Att ta sig uppåt igen var omöjligt för det var dörrar som låstes, trappor som bara gick åt ett håll (drömmars logik ni vet) och rutschkanor man inte kunde ta sig uppför för de var så hala. På vägen ner var det stationer med utställda konstverk, och det var de som hade lockat in mig.
Väl nere på botten inser jag och mitt sällskap att det inte går att ta sig ut! Det finns två hål som det är meningen att man ska krypa igenom, det ena var alldeles för litet utom för mycket små barn och det andra var blockerat av en stolpe på utsidan av tornet. Vi är alltså fast! Vad gör man?
Så inser vi plötsligt att om man tar i ordentligt kan man välta hela tornet och på så sätt ta sig ut, vilket vi gör. Och ja - även i drömmen hoppas man att det vältande tornet inte ska träffa någon oskyldig förbipasserande.

Nu tänker jag drömtolka lite fritt för det får jag eftersom det är mina drömmar, min blogg och mitt liv.
Jag känner mig ju ganska så mycket på botten faktiskt, på riktigt. Som att jag är fast och inte kan komma ut. Jag ser vägarna det är meningen att jag ska ta, men de är blockerade. Av reella hinder eller av ungjävlar som kommer och tar mitt jobb. Men nu känner jag kanske lusten komma tillbaka. Att kämpa lite för vad som är min rätt och för att komma vidare. Tydligen ska jag få bra betalt också. För jag tror faktiskt på riktigt allvar att jag snart har ett jobb jag kommer trivas förträffligt med. Det bara känns så, som att det är på gång. Magkänslan säger mig det, intuitionen. Inte bara för att svärmor har varit hos en spådam som sagt att det kommer hända för mig när jag är 41 (vilket jag är om tre veckor) utan för att jag äntligen börjat få tillbaka lusten att söka de jobb som finns. Jag kollar mailen varje dag och är inte rädd för avslag längre. De kommer de också, men nu ser jag dem inte som personliga påhopp längre.

Det finns ett ljus i slutet på tunneln och det är inte ett annalkande tåg. Det går att välta tornet jag är fast i.

Goddag yxskaft

Jag har fått en ny platsförmedlare hos Arbetsförmedlingen. Han den där som fick mig att gråta för en månad sedan. Nu har han fått mig att skratta. Inte för att det har hänt något roligt på jobbfronten utan mer av förundran över vad det är för stolpskott som jobbar på AF.
För en månad sedan undrade han hur många a-kassedagar jag hade kvar. En fråga jag ställde mig frågande till då jag ansåg att det någonstans i deras anteckningar om mig borde stå att jag inte har någon a-kassa alls. Eftersom de har gett mig idiotiska råd.
I fredags skickade han en bibba utskrifter från deras platsbank på jobb han tyckte jag kunde söka. "I Örebro län!" som han skrev. Lägg gärna märke till att län var understruket. Alltså kan jag raskt konstatera att geografikunskaperna är det lite si och så med där, eftersom det var två jobb i Strängnäs och ett i Mariefred - som ligger i Södermanlands län. Ett annat av de jobbtips jag fick krävde att man hade körkort och tillgång till egen bil. Vilket betyder att han fortfarande inte kan ha läst igenom mina handlingar då det klart och tydligt står i dessa att jag inte har körkort. Alls. Och jag kommer inget skaffa heller.

Fördel med att inte ha a-kassa? Jag behöver inte söka ett enda av dessa idiotförslag till jobb. And I won't.

Dagens datum

Vaknar och känner mig lite väl matt och hängig. Lite småont i halsen, snörvlig. Jaha. Jaja - jag ska ju inget göra idag, bara lacka naglarna, så jag kan väl vara sjuk då.
Skickar iväg familjen till jobb och skola. Stora J lyckades till och med försova sig. Så går det om man lägger sig och somnar om efter att man ätit frukost. Konstiga vanor hon har, den där ungen.
Bestämmer mig för att jag vill ha gröt till frukost. Ingen lingonsylt kvar. Som jag måste ha på min havregrynsgröt. Fick uppgradera mig till mannagrynsgröt med äppelmos.
So far quite good.
Borstar tänder, klappar katt, löser en sudoko. Knäpper på datorn.

Sitter som bäst och kollar in bilder på Essies kommande kollektion när mobilen ringer. Känner inte igen numret och tänker att det kanske är någon som vill boka yogapass eller om något av alla de miljontals jobb jag söker.
Men nej - det är påstridige mannen från Telenor.
Jag har börjat vänja mig vid att de ringer då och då och vill något, ibland bara för att höra om jag nöjd. Vilket jag varit. Fram till nu. Någon har inte fått lära sig vad ordet nej betyder, nämligen. Plötsligt skulle han och jag fixa ett nytt avtal.
På vad då, undrade jag?
Jo, jag skulle förlänga mitt abonnemang, få x antal fria sms varje månad och tada! en ny telefon!
Jag vill inte ha det, svarade jag. Om jag byter telefon vill jag först gå och titta på vad som finns, inte bara få en som han bestämmer.
Men varför då? Det skulle ju bli en sådan jag har nu.
Jag vill inte ha en sådan jag har nu. Och varför i hela friden byta något som fungerar?
Jo - för mobiltelefoner är förbrukningsvaror. Och jag har ju haft min i 2 år snart. Dags för en ny!
Men nu är ju inte jag den där snubben i deras reklam som byter telefon så fort det kommer en ny på markaden, så jag sade nej - jag vill inte byta/förlänga mitt abonnemang just nu och jag vill absolut inte ha en ny telefon.
Det slutade med att jag skrek i luren att jag inte var intresserad och avslutade samtalet.

Tror ni att Telenor precis har förlorat en kund? Som de har haft sedan de hette Eouropolitan? You bet!

Sedan dröjde det inte lång stund innan telefonsamtal 2. Jag satt faktiskt och författade ett mail till Telenors kundtjänst där jag ifrågasatte deras arbetsmetoder när hemtelefonen plingade till. Jo, för jag är så omodern att jag har en hemtelefon. Och inte surfar jag på mobilen heller fast jag skulle kunna. Rena rama stenåldern.

I varje fall - telefonen ringer och det är min nye platsförmedlare från Arbetsförmedlingen. Ni vet, den där "inskrivningsenheten för a-kassorna" som jag inte har fått någon hjälp av alls under det gångna året. Han ville höra hur det gick för mig och hade jag kanske goda nyheter för jag var ju på intervju i december. Nej - jag fick inte det jobbet. Heller.
Och så säger han att det är bara att fortsätta blablabla och jag verkar ju motiverad och driven. Men nej, rättar jag honom. Jag är inte alls motiverad. Jag har inte varit det på flera månader. Och här brast det. Jag blev ledsen.
Man kan väl säga som så att det slutade med att han sa att jag kunde ringa honom om jag "behövde prata". Jag tror han tyckte lite synd om mig.

Efter avslutat samtal ringde jag upp älskade maken och satt och storbölade.

För vet ni - jag tycker inte det här är värst roligt alltså. Jag vill ha ett jobb.

Vad var det för datum nu igen? Jaha - fredag den 13:e.

Nervöst

Jag har en hel fjärilsfarm i magen just nu. Är nervös så jag blir alldeles torr i munnen.

Jag har nämligen äntligen fått tid för en anställningsintervju. Om en vecka. Hinner vara nervös länge. Bra.

Ett år tog det visst. Hade min sista arbetsdag i början av december förra året. Sedan dess har jag sökt över 100 olika jobb, många av dem utanför min bekvämlighetszon. Och nu - äntligen - hände något.
Håll en tumme eller två för mig nästa torsdag.

(Shit. Vad ska jag ha på mig?)

Things I do

Saker jag gjort idag:

• Vaknat
• Druckit frukost. Smoothies is da shit om man mår illa av att tugga frukostmacka.
• Vikt ihop massor av ren tvätt.
• Tvättat 4 maskiner.
• Gjort ett yogapass för ryggen och sjungit ett lååååångt mantra.
• Ätit lunch.
• Tittat när Tabatha läxat upp en hel frisörsalong. Så mycket roligare än "Arga kocken".
• Sökt ett jobb. För övrigt hatar jag att gå in och kolla min mail numera då inboxen bara är full av spam och "tack för din ansökan, men..."
• Mentalt förberett mig för att älskade maken ska åka till Stockholm å tjänstens vägnar i 2 dagar. Sova själv - gillar't inte.

Bara resten av dagen kvar då.

Frustration!

Nu vill jag fanimej i min lilla låda ha ett jobb! Det här är inget roligt. Alls.

Ont i magen och grina varje dag? Känna sig totalt värdelös och överflödig? Nej tack.

Få piffa sig varje morgon, utföra ett gott dagsverke och känna sig ledig när man är det och inte bara extra lat? Ja tack.

Jag är alltså en lagom gammal kvinna, lite rund om magen. Jag är glad, arbetsvillig och en fena på att lära mig nya saker, dessutom inte rädd för att fråga om det är något jag inte kan eller förstår. Jag är lojal, snäll, envis, bra på att baka kakor till fikat, utbildad lärare i yoga, har mer än 12 års erfarenhet från detaljhandeln och behärskar svenska och engelska ungefär lika bra. Älskar att läsa, älskar nagellack, älskar katter (utom de lösspringande fanskapen som skiter i min trädgård), älskar te, älskar min familj, älskar vackra ting.

Jag är dessutom en bortslösad arbetskraft, som just nu tappat sugen totalt. För eftersom jag inte är berättigad till a-kassa (eftersom jag driver eget pyttelitet företag som yogalärare) så är jag inte intressant att få ut på arbetsmarknaden. Jag får ingen hjälp alls av Arbetsförmedlingen mer än att de säger "fortsätt som du gör" varannan månad när jag pratar med någon på kundtjänst. Hade jag varit under 25, stämplat eller sjukskriven hade de jobbat häcken av sig för mig. Nu har jag fått klara mig själv sedan december. Tack och bock. Var det Arbetsförnedringen ni kallades? Bra smeknamn tydligen, för mitt stavningsprogram reagerade inte alls på det...

Jag vill ha ett jobb. Ungefär vad som helst - men jag vill inte ringa telefonsamtal för jag har någon typ av social fobi vad gäller telefoner, och jag har inget körkort så jag kan med andra ord inte köra bil. Och jag kräks av blod och nålar så inget inom vården.

Min dröm skulle vara en bokhandel. Eller en nagellacksaffär. Eller en tebod. Eller alla ovanstående alternativ hopslagna till en.

Kom igen nu - anställ mig! Pretty please with sugar on top?

Kopplar om

Dags att ställa om hjärnan lite. Jag envisas med att säga att jag ska "leda ett yogapass". Nu ska det bli andra ord som faller ur min mun.

Jag har eget företag. Jag tar betalt för det jag gör. Jag betalar skatt. Det jag gör är att jag leder yogapass, men det ändrar inte på det faktum att det jag gör är ett arbete.

Från och med nu ska jag säga att jag jobbar. För det är det jag gör.

Vem har sagt att man inte får älska det man jobbar med? Ingen.