Tjugofem år

Man hinner med en hel del tillsammans på 25 år.
Som att skaffa hus. Driva och lägga ner ett företag. Uppfostra tre barn till fina vuxna individer. Skaffa katt. Skaffa en katt till. Uppleva svåra motgångar och på något sätt ta sig igenom dem. Drabbas av mental ohälsa och jobba igenom den också, även om man aldrig kommer bli helt bra. Eller? Stötta varandra i sorg. Glädjas med varandra i medgång.
Man hinner leva ett helt liv. Och jag är så glad över att ha fått levt det tillsammans med min bästa vän.
Silverbröllop idag.
Jag älskar dig.

Definitivt inte en dagsfärsk bild.

Hipp hipp hurra!

Idag är det ingen vanlig dag, för det är älskade makens födelsedag! Dessutom fyller han ålder med nolla på slutet. 50 år, minsann.
Grattis älskling!

Do I love you 

to the moon and back?

No I love you

more than that

I love you to the desert sands

the mountains, stars

the planets and

I love you to the deepest sea

and deeper still

trough history

Before beyond I love you then

I love you now

I'll love you when

The sun's gone out

the moon's gone home

and all the stars are fully grown

When I no longer say these words

I'll give them to the wind, the birds

so that they will still be heard

I love you

"Love you more" - James Carter

Bröllopsdag

24 år kan gå fort ibland. Som när man inser att det gått så många år sedan man stod där framför prästen i kyrkan och sade "Ja" till den där fina personen bredvid sig som man hade bestämt sig för. Och det gick ju tydligen bra. Jag fortsätter att bestämma mig för honom hela tiden, för älskade maken är precis just det - min älskade och min make. 

Happy happy happy happy happy anniversary!

Porslinsbröllop

6 maj 2000 var en solig och varm dag från det den började tills jag gick och lade mig. Jag började dagen med ett efternamn och avslutade den med ett annat, för jag var så där traditionsenlig att jag tog min mans efternamn när vi gifte oss.

Dagen idag är solig, men inte lika varm, och jag klev ner dumt från trappan igår och skadade mitt ben. Så idag är det högläge på ben så ofta det går, vila, och stödförband.
Och så är det min och älskade makens bröllopsdag. 20 år är visst porslinsbröllop. Vi kan väl lugnt påstå att det inte var såhär vi hade planerat att fira dagen, men nu är det som det är och bara att gilla läget. Inte kunde väl vi ana att bröllopsdagen inte alls skulle bli en mysig middag på lokal som vi tänkt oss, men pandemier går inte riktigt att planera för. Eller att jag tar korta kliv ner från höga trappor...
Vi har bubbel på kylning, så det reder sig nog ändå. Bara vi har varandra och fortfarande kan titta på varandra så där som vi gjorde när vi klev ut från kyrkan den där varma eftermiddagen 6 maj år 2000. Och det gör vi.

Happy anniversary!

Älskade maken och jag har en så kallad guilty pleasure-film, i form av "So I married an axe murderer". Eller "En brud på hugget" som den fick heta på svenska... Ja, herre min je.
I denna film förekommer firandet av en 30-årig bröllopsdag och då sjungs det lite. Det där tycker älskade maken och jag är så kul att vi brukar sjunga det för varandra på våra egna årsdagar. Som idag, när vi firar att vi varit förlovade i 19 år.

Happy anniversary, älskling! Love you to the moon and back.

Bröllopsdag

Idag är det min och älskade makens 17:e bröllopsdag. Det är inte klokt vad tiden går fort ibland. Det har varit upp och ner med känslor och måenden under den här tiden, men en sak har varit rätt så självklar för oss hela tiden - att vi älskar varandra och vill leva tillsammans.
Från första daten till bröllopsklockorna gick det ganska fort för oss. Lite drygt ett och ett halvt år. Jag friade redan efter 6 dagar. Så pass säker var jag, och är fortfarande. En vän till mig frågade ett par dagar innan bröllopet, just på grund av att det gått så fort, hur jag kunde vara så säker på att jag ville gifta mig. Efter att ha funderat ungefär 10 sekunder svarade jag: "När jag föreställer mig mig själv som gammal, så har jag F med mig. Jag kan inte se min framtid utan att se honom i den." "Jamen då så", var hennes svar.

Jamen då så, indeed. Jag kan fortfarande inte föreställa mig mitt liv utan honom. Han är mitt livs kärlek. Han är min klippa, min mjuka famn, min tröst och all min längtan. Han är helt enkelt den jag älskar.

Grattis på bröllopsdagen, älskling. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

Söndagspromenad

Idag var älskade maken och jag ute på en riktigt härlig promenad i vårsolen. Det var kanske aningen kallare än vad vi först trodde att det skulle vara, men samtidigt var det så skönt att få frisk luft, dagsljusendorfiner och att hålla handen att det lätt var värt det att bli lite kall om benen. (Solen ligger fortfarande i lite fel vinkel på våra breddgrader +  att vi fortfarande klär oss ganska mycket, för att det ska kunna vara fråga om d-vitaminer. So sorry alla #dvitamin så här års så fort solen tittar fram.)
Och så fick vi se galet mycket fåglar också, som ofta är fallet så här års om man åker ut till Oset och promenerar, fågelnaturreservat som det är.
För övrigt: Oset = smultronställe. Så nu vet ni det. Ta bara hänsyn till djurlivet.

Och nu - bildspam!

Introvert

Det är fan inte lätt alla gånger att vara introvert, det ska gudarna veta. Ibland blir det lite extra övertydligt, som när man går på två föräldramöten på samma kväll. Gissa nu vad jag och älskade maken gjorde igår. Det var te/vin och glo tomt framför sig när vi kom hem som räddade oss.

För det är så här - introverta personer blir ofta totalt bulldozrade av extroverta personer. Sådana där som älskar sin egen röst och gärna vill framhäva sin egen förträfflighet. Sådana där som minsann vet bäst vad alla i omgivningen vill och behöver. Inklusive du. Inklusive ditt barn. Som de inte ens känner. Jodå, det finns ett par sådana föräldrar i Chilipojkens klass som jag satt och blev tvärförbannad på igår. Men som den introvert jag är, parad med min sociala fobi som gör att jag aldrig hade gått på det där föräldramötet utan stöd från älskade maken, så öppnade jag inte käften och sade ifrån.

Grejen är ju den att Chilipojken slutar nian i vår. När man slutar nian ska man minsann umgås. Jodå. Även om man är en klass som inte direkt hållit supersams genom åren. Även om man inte egentligen har värst mycket mer gemensamt än att man går i samma klass, så ska man umgås. Sitta i ring och sjunga allsång. Typ.
Chilipojken är som jag - introvert så det nästan gör ont. Han laddar sina batterier med att sitta på sitt rum och spela spel. Själv. Eller åker hem till bästisen och gör samma sak där. Chilipojken tycker att en lördag på stan med häxblandning i en schampoflaska låter ungefär lika lockande som att simma med hungriga hajar och blöda näsblod samtidigt. Alltså sitter han hemma med oss och käkar popcorn och kollar på film.
Chilipojkens och hans klasskamrater hade bestämt att de för sin kvarvarande klasskassa skulle ha pizzakväll. Alltså boka skolans matsal en kväll, beställa eller baka pizza själva, äta pizza och umgås. Chilipojken var så lättad över det, för det är precis en sådan där lagom aktivitet som han orkar med. Det har varit så många övernattningar, lägerkvällar, utflykter, brännbollskvällar och liknande ändå. För brännboll är ju så roligt! Eller inte.
Jo alltså - pizzakväll var bestämt. Sedan var det någon som bestämt hävdade att pizzakväll - det kunde man ju inte ha. Det skulle barnen ångra sedan, att de inte gjorde något kul istället. Som fotbollsgolf. Det är jätteroligt!
Jo det kanske det är. För personer som gillar tävlingsmoment. För personer som älskar att vara ute och sporta. För personer som får energi av att umgås. För extroverta personer.
För introverta personer är dock sådana scenarion som en mardröm. "Minnen för livet", pratades det om. Jo tack, jag minns väldigt väl alla de där brännbollskvällarna jag tvingades iväg på. På grund av den ångest jag upplevde som blev intvingad i ett socialt sammanhang där jag inte trivdes. Underbara minnen. Verkligen. Inte.

När det sedan började pratas om att vi föräldrar skulle gå över våra barns huvuden och helt enkelt bestämma åt dem att de minsann skulle spela fotbollsgolf och inte ha den där pizzakvällen de kommit överens om, fick till sist älskade maken nog och röt ifrån. "De får väl faktiskt anses vara stora nog att kunna bestämma själva vad de vill göra. Lämna gärna fotbollsgolf som förslag, men absolut inte bestämma något utan att fråga dem." Min hjälte. Och Chilipojkens.

När blir det de introverta elevernas tur? När kan deras röster få göras hörda? När kan de få ha den avgörande rösten på vilken aktivitet som ska göras? När kan de få umgås med sina klasskamrater på ett sätt som de orkar med? Som inte kräver tre dagar i ensamhet efteråt, med hörlurar över öronen, bara för att man behöver vara ifred och fylla sina batterier?

Bildkälla Etsy 

Myndig

Idag har mitt och älskade makens förhållande blivit myndigt. Det är alltså 18 år sedan jag frågade chans på honom och han sa ja.
Vi har firat med att äta yakitacos, dricka cava och slutspurtshandla på Cyber Monday-rea. Jag med nytvättat hår och kattpyjamas. Superglammigt - jag vet.

Men vet ni, efter 18 år behöver man inte göra sig till så värst för den man älskar. Det räcker bra att titta på varandra med ömma blickar, pussas i köket medan man lagar middag och säga de där berömda orden till varandra.

Jag älskar dig Snugglepuff. Av hela mitt hjärta.

15 år sedan

För 15 år sedan stod jag i kyrkan framför prästen med älskade maken vid min sida och lyssnade på när en av mina kära vänner sjöng den här sången för oss. För idag för 15 år sedan gifte jag mig. En underbart solig dag och en sådan som jag alltid bevarar i mitt hjärta som en av de lyckligaste i mitt liv. Så som det kan vara om man hittar the one och firar det med familj och vänner. Jag har haft tur på det sättet.

Så - grattis på bröllopsdagen älskling. Bara resten kvar nu.

Depeche Mode - Somebody

I want somebody to share, share the rest of my life

Share my innermost thoughts, know my intimate details

Someone who'll stand by my side and give me support

And in return she'll get my support

She will listen to me when I want to speak

About the world we live in and life in general

Though my views may be wrong they may even be perverted

She will hear me out and won't easily be converted

To my way of thinking in fact she'll often disagree

But at the end of it all she will understand me

I want somebody who cares for me passionately

With every thought and with every breath

Someone who'll help me see things in a different light

All the things I detest, I will almost like

I don't want to be tied to anyone's strings

I carefully try to steer clear of those things

But when I'm asleep I want somebody

Who will put their arms around me and kiss me tenderly

Though things like this make me sick

In a case like this I'll get away with it

FredagsFilmen: The cars that ate Paris

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det min och älskade makens årsdag. För 16 år sedan hade vi vår första, och sista, date med varandra. 

Anledningen till den där daten, förutom att vi var ömsesidigt förtjusta i varandra, var att vi hade upptäckt ett gemensamt filmintresse och vi hade pratat en del om filmer av Peter Weir. En Weir-film ingen av oss hade sett, men som jag hade inspelad på video, var den smått bisarra historien "The cars that ate Paris", så vi bestämde att vi skulle träffas och se den. Vilket vi alltså gjorde. Fast vi såg kanske inte så mycket för vi var upptagna med att pussas. Så för 16 år sedan idag såg jag "The cars that ate Paris" med min blivande man. Och jag har inte känt att jag vill se den igen faktiskt, för det bästa med den filmen var att den var vår ursäkt att ses.

Bildkälla IMdB

I den lilla australiensiska staden Paris har man en unik affärsidé. Man orsakar bilolyckor och säljer det man kan rädda från bilvraken. Hit kommer bröderna Arthur och George och utsätts för en sådan olycka som tar Georges liv. Arthur blir dock kvar i staden och får på nära håll se misstänksamheten och det eskalerande våldet i den lilla staden.

Ja... Det här är en mycket bisarr liten sak, och jag dömer ingen som väljer att hoppa över den. Vill man se en bra film av samme regissör, Peter Weir, så kan jag rekommendera "Döda poeters sällskap", "Truman show", "Vittne till mord" och min personliga favorit "Picnic at Hanging Rock". Bland annat.

Söndagspromenad

I förmiddags satte vi oss i bilen och åkte till Oset här i Örebro för att gå söndagspromenad.

Lilla E, Chilipojken och jag. Älskade maken höll i kameran som vanligt.

På vissa ställen märktes det att det varit snålt med regn här.

Kossor!

Häger! Väl?

Ett UFO!?! Nej då, det är bara toppen på Svampen som syns över trädtopparna.

Långhårig ko! Alltså - jag bara älskar kossor. De är ju hur söta som helst! Ville klättra in i hagen och göra inbakade flätor så att de skulle se lite bättre bara.

Får! Ett av dem hade ett träd som kudde. Måste vara bästa trädet i hela dungen, kom vi fram till.

Svanbarn. Mamma och pappa var inte långt borta.

Eftersom häckningsperioden för fåglarna är över sedan länge, kan man gå ända fram till Hjälmarens strand. Så då gjorde vi det. Här blickar jag ut över vågorna, för även om solen sken från en vackert blå himmel, så blåste det rätt så mycket.

Älskar den här promenaden. Det är så vackert här.

Chilipojken hittade en sten att stå på.

Lilla E tog över den när han tröttnade.

Det var vår söndagspromenad det. Och nu ska jag äta glass.

Out and about

Jag har varit på rymmen. Inte för att det har märkts eftersom jag tidsinställde ett par inlägg åt er, men älskade maken och jag skaffade lite barnpassning (tack mammsen och pappsen) och drog till Mariefred för en övernattning på värdshus och lite till.

Redo för bildspam? Här kommer det!

Vi övernattade på Gripsholms värdshus och klagade absolut inte på utsikten från rummet. Älskade maken hade fått en övernattning i present och sedan betalade vi för en fyrarätters middag och vin till maten.

Jättemysigt rum. Kuddarna var kanske lite väl mjuka för min smak, men det var rent och ljust och fint och det fanns badkar!

Vi var på en guidad visning på Gripsholms slott också. Man fick tyvärr inte ta foton där, men när vi hittade det världsberömda dåligt uppstoppade lejonet undangömt i ett av tornrummen, så trotsade vi fotoförbudet för en stund. Vi skrattade så tårarna rann åt detta en gång så ståtliga lejon. Att påstå att han såg fånig ut är liksom bara början.

På slottsgården fick man fotografera i varje fall. Jag hittade en önskebrunn och passade på att önska något.

Slottet är väldigt oregelbundet format, något som gjordes för att det skulle vara lättare att försvara. Inte för att slottet någonsin användes som den försvarsfästning det en gång var tänkt som.

Det fanns i varje fall två kanoner utanför slottet. Ståtliga vargformade grejer som ändå kallas Galten och Suggan.

Älskade maken tar kort på mig som tar kort på slottet. Han var väldigt stolt över sin metabild.

Från slottet hade man den här utsikten över kyrkan med Gripsholm värdshus i förgrunden. Man ser fönstret till vårt rum på den här bilden.

Teatertornet sett från utsidan. Det finns en jättefin 1700-talsteater därinne, med bevarade kulisser och hela faderullan. Tyvärr används inte scenen som den borde. Någon borde ta tag i det, känner jag.

Utanför slottet hittade vi ett par runstenar också. De känns igen sedan förr. Denna från 1000-talet och räddad från ett öde som tjärövertäckt tröskel inne i slottsbyggnaden.
"Tola lät resa stenen efter sin son Harald, Ingvars broder. De foro manligen fjärran efter guld och österut gåvo örnen föda. De dogo söderut i Särkland."

"Hälgulv (?) och Öulv de läto resa båda stenarna efter sin broder Kätilmund och (gjorde) bro efter Soma sin moder. Men Brune (?) hennes bror högg (runorna)." Från 1000-talet.

Vi passade på att spana ut över Mälaren också. Bland annat hann vi se ångbåten som dagligen går mellan Stockholm och Mariefred, påbörja sin resa tillbaka till Stockholm.

Ett litet kulturminnesmärkt stationshus hittade vi på ångbåtsbryggan. Tyvärr var det låst så vi fick inte kika inuti.

Dagen därpå besökte vi ett annat slott, nämligen Taxinge slott som ligger väldigt bildskönt inte jättelångt från Mariefred. Taxinge slott kallas även kakslottet på grund av...

...sin kakbuffé som alltid innehåller minst 65 olika sorters bakverk. Om det var svårt att bestämma sig? Sjukt svårt faktiskt. Ni ser väl min galna blick.

Så här glad blir jag när jag får äta kakor, bullar och tårta till lunch.

Eftersom vi var nära Strängnäs tog vi en liten tripp dit också. Älskade maken ville besöka Tintin-butiken som finns där, och jag tyckte vi skulle passa på att spana in vår stiftskyrka. Jag har aldrig varit i Strängnäs förut, så det var mitt första besök i domkyrkan. Mycket ståtligt måste jag säga. Jag gillar kyrkorum, de är ofta så fridfulla. Skönt för mitt kaotiska sinne att finna frid ibland.

Så här puttinuttigt är det alltså i Strängnäs. Men ungefär tre sekunder efter att den här bilden togs började det hällregna så då skyndade vi oss till bilen och åkte hem igen.