Visar inlägg med etikett Fakta. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fakta. Visa alla inlägg

onsdag 1 oktober 2025

Sett på TV: The price of "Glee"

Jag försöker att se på dokumentärer lite då och då. Det är lätt hänt att dessa handlar om true crime, så ibland är det skönt att titta på något annat. Och eftersom jag älskade TV-serien "Glee" blev jag så klart nyfiken på en dokumentärserie på tre avsnitt som heter "The price of Glee". För om man gillade "Glee", som jag alltså gjorde, så vet man att det inte gick alldeles lysande för de flesta av skådespelarna, och att tre av dem inte finns med oss längre.

Bildkälla Metacritic

Jag trodde och hoppades att det här skulle vara en dokumentärserie om produktionen av "Glee", vad som hände lite bakom kulisserna, och vad som hände efteråt. Jag hade väldigt fel.
I stort sett handlar det om de tre skådespelarna som gått bort, allra mest om Cory Monteith och Naya Rivera. Att Mark Salling begick självmord glossades över ganska snabbt, men det kan också bero på att anledningen till att han valde att ta sitt liv troligen hade att göra med att han väntade på att dom skulle falla i det mål gällande barnpornografibrott som han hade förklarat sig skyldig i, en dom som förväntades hamna mellan fyra och sju år i fängelse. Han ville väl inte sitta i fängelse, gissningsvis. 
Då ligger det mer tragik i Cory Monteiths oavsiktliga överdos, och Naya Riveras drunkningsolycka. Och det är det vi grottar ner oss i under tre nästan timslånga avsnitt.
Övriga skådespelare möjligen nämns, och Melissa Benoist och hennes äktenskap med Blake Jenners får några minuter, och Lea Michele och hennes divaliteter får också lite utrymme. Därutöver - dödsfall. De ovan nämnda, men även några dödsfall bland personal bakom kameran.

Ingen av skådespelarna i huvudensemblen intervjuas, inte heller några av de stora namnen i produktionen. Vi får se klipp från andra intervjuer med dem, men inga som gjorts för den här dokumentären. Den enda som känns som att han hade någon legitim anledning att yttra sig här var Naya Riveras pappa, och det var också de avsnitten som blev mest rörande och kändes som att de gav en nyanserad bild.
Annars var det kameramän, frisörer, assistenter, journalister och diverse scenarbetare som intervjuades. Det pratades om en förbannelse, "men det vill jag inte kalla det". Fast... Nu gjorde du precis det.

Det här är alltså mer en pseudodokumentär, som känns som att den frossar i elände och inte pratar om ensemblen och deras samspel, mer än som skvaller. Det känns spekulativt och sensationssökande, utan att vara sensationell.
Jag såg den här dokumentären så att du slipper. Och jag önskar lite att jag aldrig hade sett den.

tisdag 2 maj 2023

"Konsten att skära i kroppar" av Lindsey Fitzharris

Hela titeln på månadsboken från april lyder som så: "Konsten att skära i kroppar. Joseph Lister & den moderna kirurgins födelse."
Att jag skulle fastna för en bok om medicinhistoria var ganska otippat, men den låg där och lockade i utbudet från årets bokrea, och som synes kunde jag inte låta bli. En utmärkt bok att läsa som månadsbok, tänkte jag, och så fick det bli.

Bildkälla The StoryGraph

Den som hade oturen att behöva en operation under den victorianska tiden kom sällan undan med livet i behåll. Om det var operationen i sig som tog död på en, så var risken stor att en smittades av den mystiska sjukhusfeber som härjade på sjukhus över hela Europa.
In på arenan träder så kirurgen Joseph Lister, som gjorde det till sitt livsverk att inte bara operera, utan dessutom bota sina patienter - och få dem att överleva.

Det är klart att det stundtals blir äckligt när en läser en bok om kirurgi och sjukdomar. Dessutom förekommer grafiska beskrivningar av minst ett djurförsök, så om det inte är din tekopp kanske det är en bra idé att skippa den här boken. Annars är den faktiskt betydligt mer intressant än vad jag kanske trodde från början. Så gillar jag också faktaböcker där någon tvingas kämpa lite för att nå fram med de teorier vi idag ser som så självklara. Som att det är bakterier som får sår att vara,och inte någon mystisk miasma som svävade omkring i luften. Att det kan vara en bra idé att rengöra både sina instrument och sig själv mellan patienterna, och inte klafsa omkring med blod upp till armbågarna och en allt annat än ren skalpell i näven. Inte undra på att folk dog nästan bara av att titta in på sjukhusen på den tiden. 

Trots sitt bitvis äckliga och svårbegripliga ämne, så var den här boken inte alls svår att läsa eller ta till sig. Den är skriven på ett sätt som gör den lätt att läsa, tempot känns ganska snabbt, fastän vi här får beskrivet en hel livsgärning. Hade jag varit mer intresserad av ämnet hade jag säkert tyckt ännu bättre om den. Som det var nu var jag mest glad över att läkarkonsten har tagit sig långt bort från de situationer som beskrivs här. 

Mitt betyg på "Konsten att skära i kroppar" blev 3/5.

tisdag 28 mars 2023

"Tao enligt Phu" av Benjamin Hoff

Efter att mödosamt ha tagit mig igenom "Ulysses" i januari och februari, ville jag verkligen ha något som skulle gå snabbare att läsa som månadsbok i mars. Och eftersom jag haft "Tao enligt Phu" i bokhyllan sedan 1990-talet utan att läsa den (inte därifrån jag fått bloggnamnet alltså) så kände jag att det var dags att plocka ner den nu och äntligen sätta igång.
Och det hann jag ju. Med råge.

Bildkälla The StoryGraph

Tao är en del av den kinesiska filosofin, till och med ett grundläggande begrepp. Det är "vägen", det som bara är. Egentligen ganska enkelt, men kan ändå upplevas som så svår. I den här boken får vi lära oss mer om Taoismen, med berättelserna om Nalle Phu som guide.
  
Det är en kort och lättläst bok, inte ens 200 sidor med ganska stort typsnitt. Tonen i den är också sådan att om det inte hade varit för en del svårare ord, så hade jag trott att den skrivits för en ganska ny läsare. Boken är också rikt illustrerad, med Ernest H Shepards klassiska bilder från A.A. Milnes berättelser om Nalle Phu och hans äventyr i Sjumilaskogen. Karaktärerna från Nalle Phu är ofta med, och det är många utdrag ur böckerna, och även ur kinesiskt litteratur som behandlar Taoismen. Här saknar jag källhänvisningar, samt någon sorts erkännande till A.A. Milne, som inte bara bidrar med mycket text (översättaren Brita af Geijerstam får cred, dock) utan dessutom med de karaktärer som hela boken baseras på. Utan Phu, och A.A. Milne, hade inte den här boken funnits. Äras den som äras bör.

Jag kan känna att jag gjorde ett misstag när jag läste "Tao enligt Phu" som månadsbok. Eftersom den är så pass kort, och så pass lättläst, så hade den nog vunnit på om jag läst den i ett snabbare tempo. Nu tyckte jag ofta att det kändes som att förklaringarna hackades upp, och jag kunde få svårt att få grepp om dem, särskilt som jag ibland var tvungen att backa i texten och läsa om för att jag hade tappat sammanhanget från gången innan. Det ligger helt på mig själv. Å andra sidan tycker nog att texten var ganska hackig ändå. Hoff kan befinna sig mitt i en förklaring när någon Phu-karaktär dyker in i texten för att tillföra eller undra något som gör att Hoff förklarar en gång till med ytterligare exempel. Kan sakna ett rakare sätt att berätta och förklara.
Jag kommer nog läsa om den igen ganska snart, men då troligen i en sittning, för det skulle jag hinna med. För jag tycker att det är en rolig idé att beskriva Tao tillsammans med Phu, för det stämmer så bra. Jag önskar bara att jag inte hade hackat upp texten i 26 delar, såhär i efterhand.

"Tao enligt Phu" får 3/5 i betyg av mig.

lördag 11 februari 2023

Pale blue dot


Bildkälla Posterlounge

Look again at that dot. That's here. That's home. That's us. On it everyone you love, everyone you know, everyone you ever heard of, every human being that ever was, lived out their lives. The aggregate of our joy and suffering, thousands of confident religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and forager, every hero and coward, every creator and destroyer of civilization, every king and peasant, every young couple in love, every mother and father, hopeful child, inventor and explorer, every teacher of morals, every corrupt politician, every "superstar", every "supreme leader", every saint and sinner in the history of our species lived there - on a mote of dust suspended in a sunbeam.

- Carl Sagan



lördag 7 januari 2023

"Ett lyckligare år" av Jonas Gardell

Jag kände att "Ett lyckligare år"  var en bra titel att starta året med. Att boken legat och väntat på att bli läst sedan förra bokrean kan vi låta vara osagt. 

Bildkälla Goodreads

När Pontus Wikner anländer till Uppsala 1856 anar han inte att hans liv ska ändras för alltid. Här möter han Herman, och blir omedelbart förälskad. 
1879 är han en omtalad filosof, när han skriver ett häfte som han kallar "Psykologiska självbekännelser". Detta häfte, samt hans dagböcker bestämmer han ska förseglas och plomberas och förvaras i Uppsala universitets bibliotek efter hans död, tills dess han hustru och barn avlidit eller det har gått minst 50 år.
Det dröjer längre än så.
1970 bestämmer sig Ronny i Örebro för att han är trött på att smyga med sin homosexualitet. Inspirerad av Stonewallupproret på en gayklubb i New York, bestämmer han sig för att det är nu förändringen i samhället måste ske. Hans beslutsamhet banar väg för Sveriges första Pride-parad, 15 maj 1971 i den mellansvenska staden Örebro.

Gissa vilken mellansvensk stad jag bor i. Just det. Känner jag igen mig? Absolut i geografin, inte så mycket i skeendena. Hittar faktiskt bara en enda enda miss, och det är att Knut Säborgs dansstudio inte fanns då, den öppnade först 1997. Men det fanns andra ställen att gå danskurser på, så det känns inte som en allvarlig miss. 
Jag kan känna att jag hade velat ha mer om Pontus och Herman, om situationen för dem under sin levnadstid. Jag tyckte deras historia kändes så avklippt, men det var väl det den var också. Det var viktigt att hålla uppe fasaden, särskilt under ett århundrade då homosexualitet faktiskt blev olagligt.
Det här är en bok med mycket HBTQ+historia, och den är viktig att berätta. I korta passager får vi historiska fakta presenterade för oss, men historieboken är förklädd till en roman. De flesta namnen är personernas riktiga namn, händelserna stämmer med verkligheten.
Handlingen i boken förflyttas sedan till 1970, och här får vi lära känna Ronny under hans sexuella uppvaknande. Det var inte lätt att vara gay då heller, men hans kamp för frihet och jämlikhet skulle bli startskottet för det öppnare samhälle vi har idag. Vi får även träffa Vanja och Kerstin, som även de var med i Gay Power Club, grundad av Ronny, och initiativtagare till demonstationen, den första i sitt slag.

Boken var både lätt- och snabbläst, och jag uppskattade det sätt som Gardell närmat sig sina karaktärer eftersom de inte är karaktärer - de är, eller var, människor av kött och blod som bara vill få leva sina liv med samma fri- och rättigheter som andra. Inte för mycket begärt, kan en tycka.
Gardell har ett schwung i språket när han skriver, och om berättelsen berör honom så kommer den känslan fram lite extra. Gardells humoristiska ton finns där i vissa avsnitt, men mest är det allvaret i situationen som lyser igenom. Ibland till och med en känsla av sorg, men allra mest är boken genomsyrad av hopp. Det kan bli ännu  bättre, men det är trots allt ganska bra om en jämför. Kampen var inte förgäves.

Mitt betyg på "Ett lyckligare år" blev 4/5. 

måndag 15 november 2021

Plejaderna om "Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria" av Mian Lodalen

Plejadträff med katt, blir det om en beger sig hem till gårdagens värdinna. Hon är nämligen kattälskare av stort slag, och föder upp katter. Den här helgen förekom det till och med parning, men det slapp jag se på nära håll - tack och lov. 
Annars var det te, tilltugg och skratt, precis som vanligt. Samt att vi gav vår åsikt om den valda boken, "Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria" av Mian Lodalen.

Bildkälla Goodreads

Lisa och Lilly träffas vid en hemlig dans. Ett drygt år senare hittas deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. 
I Stockholm i början av det förra seklet, i en tid som på många sätt var ungdomarnas och arbetarnas, får vi följa Lisa och Lilly under deras sista år i livet.
Baserad på verkliga personer och skeenden.

Vi var inte nådiga.
Det här är viktiga berättelser att lyfta fram. Det är viktigt att berätta om orättvisorna i världen, både då och nu, både fakta och fiktion. Men att som här ta en verklig tragisk historia och göra den här soppan av den känns inte riktigt värdigt. Det känns orättvist mot verklighetens Lisa och Lilly att de blev de här platta karaktärerna - rentav tråkiga. För att inte säga korkade. Vi gillade inte alls hur de beskrevs och fattade inga sympatier för någon av dem. Tråkigt också att allt perspektiv kommer från Lisas håll och att Lilly aldrig får komma på tal.
Berättelsen tar oss på oändliga promenader på Stockholms gator, och det känns ofta som att vi mest får vägbeskrivningar till landmärken i Stockholm förr i ti'n. Berättelsen drunknar i all research, och alla markeringar om att vi befinner oss i Stockholm 1910-11 får ta så mycket plats att ingenting blir kvar. Hade allt detta skalats bort så hade det möjligen blivit en novell, som kanske hade varit intressant. Den här berättelsen hade gjort sig mycket bättre som en reportagebok, än att försöka ge liv och röst åt några unga tjejer som inte lämnat några egna ord efter sig, mer än sitt självmordsbrev. 

Ingen av oss som läst klart boken tyckte om den. Vi tröttnade snabbt på språket och karaktärerna och de många vägbeskrivningarna och tidsmarkörerna. Boken känns på något sätt ofärdig. Vi saknar Lillys perspektiv, och ett efterspel efter självmordet. Ett självmord som vi tyckte kom väldigt abrupt, och som romantiserades på ett sätt som faktiskt blev ganska obehagligt.
Den känns också repetitiv på ett sätt som gjorde att det kändes tjatigt. Samma sak kunde berättas två gånger, ungefär som att författaren glömt bort att hon redan berättat det. Vilket ökade på känslan av en bok som inte var riktigt färdig.

Våra betyg blev låga, för som en av oss sa: "den förtjänar faktiskt inga pluspoäng när en så pass viktig berättelse blir så här dålig". Vi kände att den blev onödig snaskig, i stället för att belysa en tragedi och en problematik som lever kvar än i våra dagar - även i vårt vackra land.
Högsta betyget blev 2, det lägsta 0,5. Plejadernas medelbetyg blev 1,1.
Mitt personliga betyg på "Lisa och Lilly" blev 1/5. 

Andra Plejadboken i rad som vi tyckt illa om. Vårt hopp står till nästa bok, som är en kriminalroman och om det brukar vi tycka väldigt spritt beroende på hur förtjust en är i genren. Fast det blir först nästa år det.

torsdag 2 september 2021

"En njutbar död" av Ambrose Parry

Sista boken jag hann läsa ut i augusti är den andra historiska boken av Ambrose Parry som handlar om några läkare i Edinburgh under 1800-talets mitt.

Bildkälla Goodreads

Edinburgh 1849. Will Raven återvänder som färdig läkare till doktor Simpsons mottagning, den här gången som doktorns assistent. Här finns också Sarah, numera mrs Banks, som fortsätter arbeta på kliniken, men nu närmare patienterna. Hennes dröm om att bli läkare själv verkar  vara just det - en dröm - men ambitionen att utbilda sig vidare finns där. 
Doktor Simpson är utsatt för en smutskastningskampanj från en läkare som finner sig åsidosatt angående upptäckten av kloroform som bedövningsmedel.
Samtidigt dör människor i en oroväckande takt, ibland hela familjer. Raven tror att han kommit en ny sjukdom på spåren, men sanningen visar sig vara värre än så.

Den här bokserien vilar på fakta, men är fiktion. Doktor Simpson fanns på riktigt och mycket av det som händer kring honom i den här boken hände även på riktigt. Även de många dödsfallen är baserade på riktiga händelser och personer. 
Jag har funderingar på vad den här boken egentligen vill säga. Det är medicinsk historia blandad med kriminalroman blandad med feministiska manifest och kvinnofrigörelse blandad med någon sorts kärlekshistoria. Ibland kan det kännas som att det blir lite väl många ben att stå på.
Boken har även en tendens att bli lite repetitiv. Inte bara för att jag läser order kloroform ungefär en miljard gånger (ångrar att jag inte räknade dem) utan även för att motiv och tankegångar upprepas flera gånger. Det blir en sorts övertydlighet som snarare är irriterande än klargör något. Jag förstod första gången, tack så mycket.
Det är kanske inte direkt lysande litteratur, men boken är ändå på något sätt medryckande. Det är korta kapitel och trots att det handlar mycket om medicin så blir det aldrig medicinsk jargong som är svår att hänga med i. Jag upplevde boken som hyfsat lättläst, och snabbläst var den verkligen.

Mitt betyg på "En njutbar död" blev 3/5.

Jag har inte superbråttom att läsa den tredje boken, som precis kommit ut på engelska. Jag kan vänta till den svenska översättningen, eller hoppa över den helt. Mest för att jag vill veta hur det går för Sarah.

tisdag 9 mars 2021

Plajaderna om "Det här kommer göra ont" av Adam Kay

Vi längtar en hel massa efter att kunna ses igen på riktigt, vi i bokcirkeln Plejaderna. Fram till dess är det digitala möten som gäller och så var det även i söndags. Jag passar såklart på att duka upp gofika ändå, men som vanligt är det då rakt inte.
I söndags avhandlade vi boken "Det här kommer göra ont" av Adam Kay, en bok som fick oss att definiera vilka böcker vi ska läsa i Plejaderna lite bättre.

Bildkälla Goodreads

Efter 6 år i läkaryrket står inte Adam ut längre. Han bestämmer sig för att hänga upp stetoskopet för gott och finna ett annat livskall. Han blir komiker och skribent. När en politiker börjar göra hätska utspel mot läkare blir Adam sur och bestämmer sig för att låta sin röst om sitt förra yrke bli hörd. Han letar fram sina dagböcker från den tid då han var praktiserande läkare och skriver en bok. En stundtals väldigt rolig bok, men med en allvarlig bottenklang.

Det med den här boken som fick oss att bättre definiera vilka böcker vi läser är det faktum att det här är en memoarbok. Sådana är såklart ofta mycket läsvärda, men från början har vi sagt att vi ska läsa böcker som är: skönlitterära, finns på pocket på svenska och/eller inte kostar mer än 100 kronor i inköp, inte är alltför långa och inte är den inledande boken i en serie (om inte serien består av fristående böcker). Med de "reglerna" borde vi alltså inte ha läst den här boken, men vi lät det bero den här gången. Sedan är så mycket av det som händer i "det här kommer göra ont" av sådan karaktär att det känns som att det är fiktion - men det är det alltså inte.
Boken är lättläst och gick snabbt och lätt att läsa för oss alla. Sedan kanske vi inte alltid förstod syftet med boken förrän en bit in i den, men när det blev tydligare blev boken bättre. 
Händelserna i boken kommer från Storbritannien, ett land med en ganska unik sjukvård globalt sett. Patienten får den vård den behöver oavsett kostnad, utan att betala annat än möjligen en liten patientavgift. En patient på akutavdelningen ska ha blivit bedömd inom fyra timmar. Det här ställer stora krav på personalen, som ofta arbetar långa pass, och gärna förväntas ställa upp på extra pass. Eller få ett pass tilldelat sig en dag mitt i en inbokad utlandssemester... 
Om läkarens stundtals omöjliga arbetsbörda handlar den här boken, men även om patientmöten. Roliga möten dominerar boken, och det här är en bok att skratta högt åt. En av oss lyssnade på boken på sin pendelresa och tyckte att det var lite åt det pinsamma hållet att få en skrattattack på en av sina resor. Så kan det gå. Men det är inte bara roligt, även om det mest tragiska även det går att berätta i en humoristisk ton - fram tills det inte är roligt längre. Fram tills Adam inte orkar längre och slutar. 
För det här är en bok där skrattet fastnar i halsen, mer än en gång, skulle det visa sig.
Boken innehåller ganska många fotnötter som alla utom de som lyssnade på boken hade vissa problem med. Den som läste e-bok fick alla samlade i slutet av varje kapitel, och då dessa endast markerats som stjärnor var det svårt att veta vart de hörde. Vi som läste fysisk bok upplevde att de var väldigt små. Stjärnan som markerade dem var så små att de mest såg ut som prickar, eller en ojämnhet i pappret boken är tryckt på, och texten på fotnoten var i minsta laget även den. Sedan tillförde de här fotnötterna mycket. För oss som inte haft mycket kontakt med vården var det guld värd att få medicinska termer och diagnoser förklarade, samt att det ofta förekom små roliga anekdoter även i fotnötterna. Jag skulle inte vilja vara utan dem, men kanske ett annat utförande på dem.

Betygen blev ganska samstämda den här gången. Lägst betyg var 3 och högsta 4,2. Medelbetyget landade på 3,6/5. Mitt betyg blev 4/5.


onsdag 3 februari 2021

"Mythos: de grekiska myterna återberättade" av Stephen Fry

I julklapp önskade jag mig (såklart) böcker, och en av de jag önskade mig - och fick - var Stephen Frys återberättande av den grekiska mytologin. För jag gillar de där gamla berättelserna, helt enkelt, men den känns som att jag bara har läst vissa av dem, om och om igen. Därför kände jag att det här kunde vara en bok för mig.
Sedan läste jag Bibeln och "Circe" och behövde en paus från allt vad gudar heter. Men det dröjde så klart inte jättelänge innan jag slängde mig över min efterlängtade julklapp.

Bildkälla Goodreads

I begynnelsen fanns Kaos. Sedan kom mörker och ljus, himmel, vatten och jord. Efter det titaner, och på den följde olympierna, med Zeus i spetsen.
Och Zeus tyckte att det här med människor kunde vara en bra idé, så att gudarna kunde ha några att leka med. Och det var precis vad som skedde. Ungefär så här.

Det här inga nya berättelser, eller nya rön om Olympens gudar. Kan en sin grekiska mytologi så känner en igen sig, men det återberättas här på ett piggt och nytt sätt med väldigt mycket humor i sig. Det tillkommer dialoger som fick mig att fnissa flera gånger, och som ofta gör gudarna och deras subjekt lite lagom fåniga. Jag gillade det berättargreppet starkt, men det kanske inte för alla.
En sak som jag däremot inte alltid tyckte var så kul var de många fotnötterna. Även om de kunde vara intressanta så är det en sådan där grej som jag ofta tycker kan stoppa upp en text, och snarare störa än förmedla vad det nu än är de förmedlar. Jag gillade oftast innehållet i dem, en stördes av att de störde mig - på ett litet ungefär.
Dessutom tröttnade jag ganska snart på att få veta att den där guden, eller den där händelsen har lett till att vi idag använder just det där ordet. Förvisso intressant för den som är språkintresserad, men det blev lite tråkigt efter ett tag, när det inte var själva syftet med berättelsen i sig.
Jag gillade upplägget i boken. Det är så klart svårt att göra en kronologisk berättelse om en mytologi, men här har det i varje fall gjorts ett tappert försök, och fram till att Zeus sätter sig själv, och sina medgudar och gudinnor, på Olympen, så går det ganska smärtfritt. 

Jag gillade min julklapp väldigt mycket, och kommer självklart titta på Stephen Frys uppföljarböcker "Heroes" och "Troy" (som ännu inte finns på svenska). Mitt betyg på "Mythos" blev 4/5.

tisdag 22 december 2020

"Allt jag fått lära mig" av Tara Westover

I original heter den här boken "Education: a memoir" och det är just precis vad det är. En persons memoarer - fram tills nu. Tara Westover föddes 1986, men när jag läser vissa delar av boken känns det väldigt avlägset, som att bokens händelser skulle ha skett på 1950- eller 60-talet, inte under 2000-talet.. 

Bildkälla Goodreads

Tara växer upp i bergen i Idaho, som yngsta barnet i en syskonskara om sju. Hennes föräldrar är strikta mormoner, dessutom med en stor misstro mot Regeringen. Barnen tas tidigt ur skolan och familjen förbereder sig för världens undergång med att lagra mat, vapen, bränsle och ädelmetaller.
När hon är 15 år Bestämmer hon sig för att skaffa sig en utbildning, och med stor kämpaglöd lyckas hon komma in på BYU (Brigham Young University) endast 17 år gammal, utan att först ha gått ens en dag i vanlig skola.
Utbildningen leder henne vidare till nya upptäckter, och hon börjar inse att mycket av det hon trott varit sanningar kanske inte är det. Hennes nya erfarenheter leder henne både mot brytningar, men även mot försoningar. Mot en utbildning.

Jag hade hört så mycket fantastiska saker om "Allt jag fått lära mig" att jag nästen var lite rädd för att börja läsa den. Den där oron om att jag ska ha för högt ställda förväntningar och därför bli besviken. Det blev jag inte.
Texten är väldigt levandegjord och lätt att ta till sig, vilket är på både gott och ont. Mycket av det Tara Westover berättar om är nämligen sådant som känns väldigt jobbigt att läsa, och jag kommer på mig själv flera gånger med att sitta med ett bestört ansiktsuttryck under läsningens gång, främst då gällande familjens vägran att söka läkarvård även vid de mest fruktansvärda olyckor, och i hur Tara blir behandlad av sin bror. Övergreppen är många, både fysiska och mentala, och det är inte en bok som alltid är lätt att läsa, även om den är lättläst och lättillgänglig. Den kräver en del av sin läsare, helt enkelt. Tara Westover drar sig inte för att beskriva det hemska, men hon beskriver även kärleken - till familjen, till kyrkan, till naturen hon växer upp i. Hon beskriver även väldigt bra ambivalensen, att slitas mellan vad hon alltid trott och det nya hon fått lära sig. Vems sida ska hon stå på? Vad är hon beredd att offra?

Bokens handling har så klart inte stått oemotsagd av hennes familj. Viktigt är då att inse att det här är Taras berättelse, hennes minnen, och hennes vittnesmål som ett (brotts)offer. Självklart är dock endast hennes sida av berättelsen vi får oss berättad, men bokens handling är faktagranskad av utomstående part och berättelsen känns inte alls långsökt eller påhittad - snarare väldigt, väldigt trovärdig.

Mitt betyg på "Allt jag fått lära mig" blev 5/5. En av de bästa böckerna jag har läst i år.

torsdag 24 september 2020

"All världens myter" av Neil Philip

Eller som den egentligen heter "All världens myter i text och bild" återberättade av Neil Philip. Han tar alltså inte cred för själva berättelserna, vilket stämmer bra för det är ju knappast han som skrivit mytologin från någonstans i världen, han har bara valt ut vilka han ville samla i den här boken.


Mitt ex har stått i bokhyllan väldigt många år, och jag gissar att jag köpt den på en bokrea någon gång för massa år sedan. Tänkte att det var dags att verkligen läsa den också.
Det här är en ganska kort bok, så jag hade egentligen inte behövt lägga den som en månadsbok, men nu gjorde jag så ändå. Jo, för det här var alltså boken jag valde som septembers månadsbok. Tänkte jag skulle läsa två berättelser om dagen, men det kändes ofta för lite så mest blev det fler, så jag läste ut den en massa dagar i förväg.
Jag gillar att boken inte bara tar upp de vanligaste grekiska och nordiska myterna, utan att mytologi och sagor från hela världen är med här. Allt från Grönland till Afrika och Australien, från Japan till Amerikas urinvånare - både i nord och syd. Däremot blir jag inte riktigt sams med indelningen, då jag ofta tycker att berättelsen inte riktigt passar in där Neil Philip valde att lägga den. Jag har grunnat på om det inte hade varit smidigare att lägga dem efter region, om inte annat för att det är lättare att komma ihåg vem som är vem då. Det går i och för sig att hoppa till nästa berättelse i ordningen, då de i flera fall har hänvisningar till nästa berättelse, eller vilken som var innan, men orka. Kan känna att det inte riktigt är mitt jobb att göra om indelningen... Som plus i kanten finns det ett "personregister" (gudaregister?) i slutet av boken, om jag någon gång behövde friska upp minnet. Hade där gärna sett fler och utförligare familjeträd över de mytologiska släkterna, för här var bara den grekiska och den nordiska mytologin representerade.
En annan sak jag inte alltid var sams med var illustrationerna. Det var ibland insprängda lite hur som happ i texten, vilket ibland störde mitt läsflöde. Dessutom med massor av bildtexter som även de stoppade upp. Lösningen blev så klart att först läsa berättelsen och sedan gå tillbaka för att kolla in bilderna och läsa bildtexter. Ibland illustreras berättelsen av fotografier, och där kunde vi även ibland få lära oss ett och annat om platsens historia, inte bara om mytologin. 
De tecknade illustrationerna tyckte jag om i all sin färgprakt, men det känns som att illustratören Nilesh Mistry inte riktigt var kompis med att måla hår. Särskilt skäggväxt såg ofta ganska konstigt ut. Allra bäst tecknande var djuren, både sådana som existerar och mytologiska djur.
Jag känner tydligt att jag inte riktigt är målgruppen här, utan snarare en nyfiken person i mellanstadieåldern. Men det finns som alltid saker att hämta även för nyfikna tanter som närmar sig 50-årsåldern.

Mitt betyg på "All världens myter" blev 3/5.

måndag 17 februari 2020

"When Hitler took cocaine and Lenin lost his brain" av Giles Milton

En lite rolig historiebok har hållit mig sällskap i februari. Jag lånade "When Hitler took cocaine and Lenin lost his brain: History's unknown chapters" av Giles Milton från E som haft den i sin bokhylla dryga året. Det här är den första boken i en serie, om två böcker hittills kan kallas för en serie. Självklart är jag nyfiken på den andra boken också, men den finns inte i huset så det får bli en annan gång i så fall.

Bildkälla Goodreads
Boken är uppdelad i två delar, som i sin tur är uppdelade i nio kapitel med 3 underkapitel. Jag har valt att läsa ett kapitel om dagen, alltså tre små berättelser om dagen. Och det gick ju fort. Boken är nämligen väldigt lättläst, på både gott och ont. Det blir ju inget djuplodande här, utan det skrapas mest på ytan. De olika berättelserna känns mest som en synopsis av något som det antagligen går att läsa mycket, mycket mer om. Nu är ju inte allt intressant, men i vissa fall blir jag nyfiken på att läsa mer. Det finns såklart en ganska så gedigen läslista i slutet av varje del, men det är ju ytterst tveksamt att jag någonsin kommer grotta ner mig i någon av dem, hur nyfiken jag än blev.

Få av de här kapitlen utspelar sig längre tillbaka än tidigt 1800-tal. Jag skulle vilja säga att det mesta rör 1900-talet, med andra världskrigets efterdyningar som ett klart avslut. Det är också mycket krigshistoria, men även en hel del kriminalhistoria med sina underliga brott och en och annan spektakulär fängelserymning.
Boken behandlar så vitt skilda ämnen som Andrés luftfärd (inte så värst okänd om en är svensk), vulkanutbrott, slaveri, kannibalism, bomber och granater och kejsaren av USA. Samt så klart Hitlers drogvanor och vad som hände med Lenins kropp - och hjärna. Precis som titeln antyder.
Det är lättläst, stundtals roligt, bitvis intressant och lätt att ta till sig.

Mitt betyg på "When Hitler took cocaine and Lenin lost his brain" blev 3,5/5. Hade det varit färre berättelser som berättade aningen mer hade mitt betyg troligen blivit högre.

onsdag 25 december 2019

"Brev från nollpunkten" av Peter Englund

Jag hade egentligen ingen plan för vilken bok jag skulle välja som min långläsning för december, så jag plockade en ur hyllan som jag hade tänkt läsa "någon gång". Någon gång blev nu, och boken jag valde lite på måfå sådär är Peter Englunds essäsamling "Brev från nollpunkten: Historiska essäer".
Boken innehåller 6 olika essäer med det gemensamt att de utspelar sig på 1900-talet, ett århundrade som varit rätt så katastrofalt och som dödat många människor.

Bildkälla Goodreads
Det här är absolut inte boken att välja om du vill ha en bok att bli lite på glatt humör av. Vill du däremot bli berörd och få tänka till så är den toppen. Det är bitvis både väldigt skrämmande och väldigt otäck läsning. Som sig bör kanske när en läser texter om skyttegravskrig, koncentrationsläger och atombomber. Jag har suttit och gråtit när jag har läst, riktigt kippat efter andan emellanåt. Så nej - någon feel good är det då rakt inte frågan om. Faktiskt så långt ifrån att inte ens feel bad räcker till. Men så är det väl när en läser något som baseras på verkligheten, på riktiga historiska skeenden och vägen fram till dem. Särskilt när resultatet ofta varit väldigt många människors död.

Ur förordet till "Brev från nollpunkten":

Under 1900-talet har 183 miljoner människor dött till följd av andra människors beslut, vilket innebär att fler bragts om livet under detta sekel än under alla föregående sekler sammantaget. Länge tänkte vi att det faktiskt var så att katastroferna under seklets första hälft bara var tillfälligheter och att deras blotta monumentalitet skulle göra dem svåra att glömma och omöjliga att upprepa. Men nu vet vi bättre. Vi har nyligen sett händelser som tvingar oss att undra om dessa stora tragedier kanske inta bara var temporära yttre störningar, utan har samma rötter som våra påtagliga framsteg. Och vi kan nu också skåda betydande försök att förneka det som skett, en verksamhet som bara finner sin logiska fullbordan just i återupprepningen. Därför är det idag viktigare än någonsin att att minnas. Den här samlingen texter är ett litet bidrag till den uppgiften.
183 miljoner döda. Besväret med fakta av det slaget är att de sin skenbara exakthet till trots är abstrakta. 183 är en meningsfull siffra: den går att översätta till lika många platser eller ting eller ansikten. 183 miljoner däremot, det är bara ett ljud. Och när vi möter det förflutnas plågor är det alltför ofta i form av dessa ljudande abstraktioner. I en genomsnittlig historiebok blir ett helt folk till intet på en halvsida och en nation går under i en bisats. Och hålen som uppstått när abstraktionerna störtat genom vårt medvetande söker vi förgäves fylla med adjektiv: "ohyggligt", "vidrigt", "barbariskt". Problemet är bara att ju mer tiden går och avståndet växer, desto mer "adjektiviserade" blir kunskaperna. De laddade orden markerar att det skedda visst var horribelt men blir så småningom en ersättning för riktig insikt. Och sedan, när verkligheten skyms bakom en sky av siffror och värdeord, kan förnekelsens maskineri börja bryta ned allt till en fin mäld som sakta rinner bort mellan våra fingrar.

Boken är väldigt välskriven och detaljerad, som jag numera förväntar mig när jag läser Peter Englund. Den höll också mitt intresse uppe hela vägen och jag tyckte väldigt mycket om alla 6 essäerna i den här boken. Men om du bara ska läsa en av dem så rekommenderar jag "På rundtur i labbet". Borde vara obligatorisk läsning i skolan, om ni frågar mig. Det är också den jag tyckte var otäckast att läsa, så en liten varning för det.
Bästa Peter Englund hittills. Högsta betyg så klart, 5/5.

torsdag 10 oktober 2019

Nobels litteraturpris 2018 och 2019

Lite som vanligt har jag ingen aning om vilka det är som fått Nobels litteraturpris. De få gånger jag har hört talas om pristagaren innan tillkännagivandet, eller till och med läst dem, har varit så få att jag inte ens behöver använda alla fingrarna på handen. Men så är det väl lite allmänt, ibland känns det som att Akademien njuter av att få medelläsaren att känna sig dum.

Inte för att jag känner mig dum, per se, för jag tycker gott att Svenska Akademien själva kan få stå för dum-fiolerna den här gången. Det har väl inte gått någon förbi att de har haft ett tämligen turbulent åt och medlemmar har droppat som flugor när väl möjligheten att avgå som ledamot uppstod. Tyvärr är det ett och annat stolpskott kvar i Akademien (ja, jag tittar särskilt på er Horace E., Kristina L. och Sture A.), och i varje fall mitt förtroende för sagda inrättning är rejält naggat i kanten. Jag tycker helt enkelt inte att Nobelpriset är lika kul lägre.

Jag är till exempel mer än lite ledsen över att dörren i år inte öppnades av Sara Danius, utan av den nya ständige sekreteraren efter hennes avgång, Mats Malm, även om han säkert är jättesnäll. Jag tycker också att det är superdupertoppenbra att det inte längre är enbart Svenska Akademien utan att det numera finns en Nobelkommitté, där vissa ovan nämnda personer inte ingår, men däremot några andra, från Akademien utomstående, personer.

Och de valde att fördela prisen så här.

Bildkälla Literary Hub
2018 års pris, som alltså delas ut ett år försent på grund av all turbulens i Akademien, går till den polske författaren (och psykologen) Olga Tokarczuk. Henne hade jag faktiskt hört talas om innan. Igår. När det började spekuleras om vem som möjligen kunde få priset.
Hon skriver främst romaner och noveller, men även poesi. Känner mig nyfiken här. Samt - en kvinna! Ta mig f*n på tiden!

Bildkälla DW
Årets pris, 2019, går så klart till en man. Österrikaren Peter Handke, som numera bor i Frankrike. Författare, översättare, filmregissör, manusförfattare. Är visst kontroversiell, och här är jag inte alls nyfiken på att läsa, men det kanske jag gör ändå.

Så. Lite som vanligt alltså. För mig okända. Vita. Européer. Men det var ju kul för dem!

fredag 27 september 2019

"Ayurveda för kropp och själ" av Peter Ljungsberg och Eva Sanner

"Ayurveda för kropp och själ" var min månadsbok i september. Den är ganska kort så jag läste ut den i förväg för några dagar sedan. Ofta när jag läser en bok som den här så skriver jag inget särskilt inlägg om den, för jag tänker att det mest är repetition för mig i mitt yrkesutövande och inte av så stort intresse för någon annan än mig, men den här gången ville jag skriva speciellt om boken, för att jag tycker att den är så pass bra.

Bildkälla AdLibris
"Ayurveda för kropp och själ" är en utmärkt plats att börja på om en är nyfiken på ayurveda. Boken ger en bra överblick över ayurveda och hur det kan användas i praktiken. Det finns en bra tabell för att hitta sin egen dosha, och sedan kan en välja själv om en vill läsa boken i sin helhet eller bara koncentrera sig på de delar som handlar om ens egen dosha.
Boken beskriver olika skeenden, både balanser och obalanser, på ett lättöverskådligt och lättillgängligt sätt. Den beskriver saker noga, men kanske inte jättedjuplodande - för det finns det andra böcker att ta till, det här upplever jag som en bra grundbok, fördjupning får ske på annat håll. Bra även att boken är skriven utifrån ett svenskt perspektiv och anpassad till svenska förhållanden. Det finns saker som kan vara svåra att ta till sig om en bara tittar på det ursprungliga. Ayurveda är ju trots allt en mångtusenårig tradition från Indien, och vissa bitar kan vara svårapplicerade på våra "kalla norden" förhållanden.
Egentligen har jag bara en sak som jag inte blev så förtjust i, och det var kapitlet om parrelationer. Här var det heteronormativt minsann. På riktigt så att det står utskrivet man/kvinna och inte person/person. Fick mig att tänka lite och fundera ett varv eller två på saken.

Jag gav betyg på den här boken, och även om jag tycker att den är bra skriven, lättillgänglig, överskådande och en förträfflig plats att börja på, så blev det inte mer än 3/5. Faktaböcker får sällan mer av mig, så är det bara.

fredag 22 februari 2019

"Den oövervinnerlige" av Peter Englund

Jag har sedan ett drygt halvår tillbaka ägnat mig åt "Projekt läsa en bok på en månad". Alltså inte en enda bok under månaden, utan en bok utspridd över en månad. Som en väldigt lång bok, en bok med ett svårt/tråkigt/jobbigt ämne som jag ändå vill läsa, eller en bok jag känner är en utmaning, helt enkelt.
Den senaste av dessa böcker är "Den oövervinnerlige: Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt" av Peter Englund. I oktober förra året läste jag denna boks föregångare "Ofredsår", med samma undertitel. Jag tyckte den var lite tungrodd mellan varven, så vis av den erfarenheten gav jag mig själv väldigt lång tid på att läsa denne bok med sina nästan 800 sidor, så jag har läst "Den oövervinnerlige" sedan i julas. Men nu är jag klar!

Bildkälla Goodreads
"Ofredsår" slutade med Drottning Kristinas abdikation, och en skulle ju kunna tro att "Den oövervinnerlige skulle ta vid direkt där den slutade. Så är dock inte fallet, utan vi backar bandet och stiftar närmare bekantskap med Kristinas kusin Karl Gustav, han som blev nummer tio med namnet Karl på den svenska tronen. Och det är ju trevligt att få en ordentlig bakgrund till denne man, men samtidigt lite tråkigt att liksom börja om från början.
Förra bokens huvudperson, Erik Dahlberg, dyker inte upp i berättelsen förrän lång senare, vilket gör att det känns som att Karl X är den här bokens egentliga huvudperson, hur mycket de båda böckerna än har samma undertitel. Jag har inget emot det, för han var en intressant person, Kalle tio, men jag hade liksom fäst mig lite vid Erik och saknade honom.
Jag saknade även de mer vardagsnära berättelserna i "Den oövervinnerlige". Det där som hände utanför slagfälten, i den vanliga människans liv. Det förekommer några levnadsbeskrivningar och mer mikrohistoriska inslag, men mest handlar den här boken om - krig.
Det är ett evinnerligt marscherande och belägrande, strider och regelrätta slag, ingångna och brutna freder och allianser, kulor, granater och svärdshugg, soldater som såras och stupar. Krig helt enkelt. Och jag tycker inte att det är det mest spännande att läsa om. Riktigt på alerten var jag nästan bara när den svenska armén tågade över Bält (både Stora och Lilla). Så fort de var över isen tappade jag visst intresse igen.
Det är liksom lite väl utdraget, lite väl detaljerat berättat - lite långrandigt och emellanåt tråkigt, helt enkelt. Till och med älskade maken erkände att han haft lite svårt att komma igenom boken, och då är han ändå väldigt intresserad av historia, älskar Peter Englunds böcker, och tycker att det är rätt så kul att läsa om krig och gamla slag. Så ja, det var en smart idé av mig att dela upp boken på 2+ månader så att jag kom undan med 11 sidor per dag.

Mitt betyg på "Den oövervinnerlige" blev 2,5/5. Jag kommer dock fortsätta läsa i serien, när nästa bok nu kan tänkas komma.

fredag 2 november 2018

"Tystnadens historia och andra essäer" av Peter Englund

Älskade maken har länge velat att jag ska läsa Peter Englunds böcker, och nu har han lyckats få mig att läsa 4 av dem. Slutet av "Ofredsår" läste jag dessutom parallellt med "Tystnadens historia", så man kan väl påstå att jag har varit på lite av en Peter Englund-tripp de senaste månaderna.

Bildkälla Goodreads

"Tystnadens historia och andra essäer" är precis vad den heter, en essä-samling. Och den här gillar jag skarpt, så pass att jag meddelade älskade maken att det här var den bästa Englund jag läst. Hittills.
Det är helt enkelt så att ämnena för de olika essäerna varit intressanta. Man kan kanske inte tro att det går att nörda ner sig i tandborstens historia, eller massagestavens eller skruvmejselns, men det är alltså fullt möjligt. Dessutom skrivet på ett sätt som gör ämnet än intressantare. Jag rycks liksom med och blir fortsatt nyfiken.
Mycket sätts också i sitt rätta historiska och kulturella sammanhang. Som berättelsen om förlagan till min julaftonsfavorit "Tjuren Ferdinand", som berättas utifrån traditionen med tjurfäktningar. Fortfarande djurplågeri i mina ögon, men nu fick jag lite historisk bakgrund till denna barbari (i mina ögon).
Eller finansbubblorna. Varifrån kom de och hur kan det vara så att vi om och om igen hamnar i en ny? Den första rörde tulpanlökar i 1600-talets Holland, vet jag numera. Satt och baxnade över vad folk var villiga att betala för en enda tulpanlök. Så, ett ämne som jag egentligen inte tycker är värst intressant blev intressant i en annan kontext.
Och det är det som gör "Tystnadens historia" så intressant. Det fanns inte en enda av de här 14 essäerna som jag inte uppskattade, på ett eller annat sätt.

Mitt betyg på "Tystnadens historia och andra essäer" blev 4/5. Vissa av essäerna är dessutom helt klart värda ett toppbetyg, men det kan ni gott ta reda på själva vilka de är.

torsdag 1 november 2018

"Ofredsår" av Peter Englund

En bok med ett jättelångt namn egentligen, "Ofredsår. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt." Men det orkar jag inte skriva ut hela tiden, så det får bli bara "Ofredsår".
Boken är ungefär lika lång och faktatung som sin titel. Jag smetade ut min läsning av "Ofredsår" på hela oktober och då hamnade jag på cirka 20 sidor att läsa varje dag. Vissa dagar kändes även det som för mycket...

Bildkälla Goodreads
"Ofredsår" är första delen i Peter Englunds svit (trilogi? Den är inte färdigskriven än.) om 1600-talet. Detta omvälvande århundrade som präglades av krig, eller ofred.
Berättelsens centralgestalt är Erik Jönsson Dahlberg, och denna första bok följer honom tills han är i 30-årsåldern, från födseln 1625 och vidare till 1656 då han insjuknar i (och överlever) pesten.
Boken är koncentrerad kring den svenska historien, men berör så klart även händelser ute i Europa, men även i Afrika och Amerika. Vi återvänder ständigt till Erik, men besöker även platser och händelser där han inte var.
Som väntat av en bok som heter "Ofredsår" så är det många och långa beskrivningar av krig, slag och soldatliv, blandat med sådant som hände i hoven och även den vanliga människans liv. Även om boken till stor del handlar om just krig, vilket jag ärligt talat kan tycka är jättetråkigt att läsa om, så får vi oss även tillhanda andra saker, som hur man lekte, synen på skolgång och utbildning och vetenskap, vad man åt och hur, synen på kärlek och äktenskap, och tack vare Erik får vi även följa med på en klassresa. Från fattig och föräldralös till en av männen i kungens krets.
Jag tycker så klart att det är roligast att läsa om livet och inte om slagfältet. Det är stundtals ett evigt uppräknande av antalet kanoner, soldater, ton med krut och militärstrategi så att ögonen går i kors. De dagar jag läst sådan text har varit ganska tungrodda, kan vi väl säga.
Jag har även läst en massa historiska texter det här året, bland annat flera av just Peter Englund, och ibland kan jag känna att det också kan bli repetitivt. Det här har han skrivit förr och det här har jag redan läst - lite så.
Ändå är det bitvis riktigt intressant och spännande, och jag tycker att herr Englund har ett sätt att levandegöra historien och göra den lite mer lättillgänglig. Plus i kanten också för att det inte bara är krig, utan även detaljer om hur livet högst troligen såg ut på 1600-talet.

Mitt betyg på "Ofredsår" blev 3,5/5. I november läser jag Erland Lagerlöfs översättning av Homeros "Odysséen".

fredag 7 september 2018

"Silvermasken" av Peter Englund

Fullständig titel på denna lilla bok (tydligen skriven på uppdrag av Svenska Akademien) är som följer: "Silvermasken: En kort biografi över Drottning Kristina."

Bildkälla Goodreads

Det är just det den är. Det handlar inte jättemycket om Kristinas liv innan hon abdikerade, och barndomen bara glossas över. Så just precis det där som jag hade tyckt varit intressant att läsa om, av det fick jag inte så mycket. Överhuvudtaget så är det här inte en bok som går på djupet, utan att den är kort innebär också att den känns ganska ytlig. Ett och annat nytt kanske jag lärde mig, men min övergripande känsla var att jag som läsare helst redan skulle kunna en massa om Drottning Kristina, det kändes som att boken tog för givet att jag redan hade ganska gedigna kunskaper och att den här boken kunde tjäna som ytterligare en röst i debatten. Och ärligt talat - jag tycker att Kristina är en väldigt intressant historisk gestalt, men så där superdupermycket kunde/kan jag inte om henne och hennes liv, mest det grundläggande.
"Silvermasken" handlar mest om Kristinas liv i Europa efter det att hon lämnat tronen, men även där på ett lite ytligare sätt. Däremot fick jag veta vad titeln syftade på, och det var ju lite spännande.

Jag tyckte att boken stundtals kändes lite dammig och tråkig. Trots ett intressant ämne så ville det sig inte riktigt med läsningen den här gången. Det gick trögt helt enkelt för att språkbilden inte tilltalade mig så värstans. En annan sak är alla dessa fotnötter... Ibland är fotnötterna jätteintressanta och jag får känslan av att de gott kunde ha fått flytta upp i bokens handling, ibland är de så irriterande att jag vill kasta boken tvärs över rummet. Alltid en fara med fotnötter i böcker, men det kunde ha varit värre. Tro mig.


Trots det så är "Silvermasken" en hyfsat intressant bok om en intressant människa. Det är ju inte utan att man undrar hur det hade blivit om Kristina inte bestämt sig för att katolicismen var hennes grej, utan valt att fortsätta vara protestant och med det även valt att behålla tronen. Inga krigarkungar vid namn Karl, bland annat. Hm...
Mitt betyg blev 3/5 den här gången. Mest för att Drottning Kristina var en spännande filur.

måndag 20 augusti 2018

"Förflutenhetens landskap" av Peter Englund

Som jag brukar göra när det gäller böcker med essäer, poesi eller noveller, så har jag parallelläst "Förflutenhetens landskap - Historiska essäer" av Peter Englund med annat.
Peter Englund är en aning av älskade makens idol, och han har länge försökt få mig att läsa något av honom. Till slut bad jag honom att välja ut några böcker, och av dem tre han "började med" föll alltså mitt val på denna essäsamling.

Bildkälla Goodreads
Jag är intresserad av historia, men jag är inte överdrivet intresserad av krigshistoria. Det här med kungalängder, slagfält och stridsstrategier tycker jag inte är överdrivet spännande. Essäerna som berör det tycker jag alltså inte är de mest spännande i den här samlingen. Förutom när Peter Englund blir personlig och går in på sina egna upplevelser av när han själv har besökt berömda slagfält, då är det lite mer spännande när det inte bara rapas upp en massa fakta som jag inte orkar hetsa upp mig över.
Bäst är ändå essäerna som berör andra saker, som vardagslivet eller historielektioner i vissa ämnen. Som häxjakter, sexualitet, synen på gråtande, fattigdom och ensamhet. De texterna tycker jag är mycket intressanta.
Språket är stundtals rätt så akademiskt, men samtidigt lekfullt med en del hittepåord som man kan behöva fundera till över ett varv eller två. Det blir med andra ord inte en bok att slöläsa, utan det kan vara en bra idé att hålla korpgluggarna öppna och hjärnan i varje fall en aning på alerten.

Mitt betyg på "Förflutenhetens landskap" blev 3/5.