Dagens olyckliga tanke

Är det inte konstigt?

Att ibland, när någon säger något snällt om mig. Som när min älskade säger att jag är vacker. Eller min mamma säger att jag är fantastisk. Eller någon av mina vänner säger att jag är smart. Eller bara visar sin uppskattning över mig.
Över mig.
Över min existens.

När de låter mig förstå att jag betyder något.
Att jag är viktig.
Att jag är någon.

Och jag då tänker:
Wow! Vilken fantastiskt människa.
Varför känner inte jag henne?

#hejångest

Light bulb moments - känner ni till det uttrycket? Det är när man plötsligt inser något, något som kanske är självklart egentligen, så där plötsligt så att det känns som att någon tänder lyset inne i skallen. En änglakör som brister ut i ett flerstämmigt "aaaaaaah" samtidigt som en solstråle bryter igenom de tunga molnen och landar rätt på ditt huvud.
Hade precis ett sådant. När jag stod inne i badrummet och smörjde min bleka lekamen med Acos oparfymerade hudlotion. Inte för att det är viktigt för saken i sig, men det var det jag gjorde.

Jag har länge sagt att jag inte är boksmart. Att jag inte tycker om att plugga. Och att det är därför jag inte har någon utbildning.
En av de sakerna är sann - jag tycker inte om att plugga. Smart är jag faktiskt däremot. Duktigt allmänbildad och jag tycker om att lära mig nya saker. Jag har bara inte lärt mig det jag kan genom att läsa om det i en lärobok - inte allt i varje fall. För jag tycker inte om att plugga för jag tycker inte om skolan och jag tycker inte om skolan för att skolan har aldrig någonsin varit en trygg miljö för mig. Sedan min andra skoldag - jag skojar inte, det var andra dagen i första klass, saker man minns hur tydligt som helst - så har skolan varit förknippad med ångest för mig. Inte för att jag förstod att det var ångest när jag var 7 år och undrade varför mina klasskamrater frös mig ute och kallade mig fula namn, nej det var jag 42 år när jag insåg. För ett halvår sedan ungefär. Att jag har levt med ångest i nästan hela mitt liv.
Om skolan är ett ställe där man spenderar sin energi, inte på att lära sig, utan på att gömma sig så att man kanske ska slippa lindrigt undan - om skolan är förknippad med ångest varenda jävla dag så är det kanske inte så konstigt om man inte trivs. Om man har svårt att koncentrera sig på annat än sin egen överlevnad - för att hårddra det - så lär man sig inte. Man halkar efter. Man blir kallad korkad. Man orkar inte.
Det spelar liksom ingen roll att det där "bara" var under min grundskoletid. Ni vet de där åren där man formas som individ. Det spelar ingen roll för jag har levt med det sedan min andra skoldag och jag lever fortfarande med det 36 år senare. Det går liksom inte över - det formade mig och har gett mig hinder som det tar väldigt lång tid att komma förbi. 36 år eller mer.
Som jag har grinat över det när jag har suttit i mina kuratorsamtal. Att det inte alls var över efter de där 9 åren, som jag har inbillat mig att det var. Att det som hände då påverkat allt i mitt liv. Som att få mig att tro att jag är dum och att det inte är någon idé att jag läser vidare. För att skolan inte är ett ställe där man utbildar sig - skolan är ett ställe där man är rädd. Där man gömmer sig. Där man kanske kan lyckas svälja ner gråten under en hel dag så att man inte ska visa att de ha lyckats med det de vill. Bara för att skrika ut sin ångest i kudden när man kommer hem.
Sedan spelar det liksom ingen roll att man har lämnat den där skolbyggnaden bakom sig och aldrig mer behöver gå in i den, att man har en ny byggnad framför sig. För det är fortfarande en skola. Faran lurar fortfarande om varenda hörn. Själva ordet "skola" har blivit förknippat med idel hemska ting. Det är allt ens instinkter har lärt en. Skola = rödflagg och troligtvis kryllar det av hajar i vattnet.

Min kurator sade en gång att om hen bestämde och valet var att någon skulle bli mobbad eller att få armen bruten så skulle hen välja armbrottet. Den som har haft en trygg skolgång tycker det där låter hur grymt och elakt som helst, vi andra förstår precis.
För en bruten arm läker. En bruten själ - not so much.

Bildkälla Tumblr

Det händer att jag skriver saker

"Snälla, låt honom inte lida mer."
Jag tittar upp från mitt skissblock för att se varifrån rösten kommer. Det är en av hans vänner, som jag inte sagt mer än hej till fastän jag vet att de är nära varandra. Har varit vänner i åratal.
"Ursäkta?" frågar jag för jag har verkligen ingen aning om vad hon pratar om eller varför i himmelens namn hon pratar med mig. Om det nu är det hon gör, tänker jag och kastar en snabb blick över axeln för att se om det står någon bakom mig. Med tanke på taggbuskarna som växer bakom bänken jag sitter på vore det dock ett märkligt ställe att stå på om man pratar med någon, så jag antar att det är mig hon pratar med trots allt.
Hon nickar till och tittar bort över fotbollsplanen och jag följer hennes blick. Oh.
Han sitter under ett träd. Inte på sin vanliga plats utan längre bort. Ensam. Han ser sorgsen ut.
"Han har varit helt eländig i flera dagar. Han pratar knappast alls, vet du. Suckar bara. Som om hans valp hade dött eller något. Inte för att han har någon valp..." tillägger hon.
Och verkligen, vad vill hon att jag ska säga? Eller göra? Det har gått nästan en vecka sedan festen och självklart har jag sett honom i skolan, i korridorerna och på lektionerna. Några gånger har jag till och med kommit på honom med att titta på mig, men så snart han har insett att jag lagt märke till honom har han alltid snabbt vänt bort blicken. Han har hållit sin löfte om att låta mig vara ifred.
Om jag är ärlig mot mig själv har det varit ganska tråkigt. Jag saknar honom, självklart gör jag det. Men samtidigt har det varit en lättnad att än en gång få kliva in i mitt tempel av ensamhet, omsluta mig med tystnad. Det är ganska skönt att vara ensam. I varje fall är det det jag intalar mig själv.
När hon vänder tillbaka blicken mot mig ser jag uppgivenheten i hennes ögon. Jag tittar tillbaka på honom där han sitter och sakta drar upp grässtrån ur marken.
"Du," säger hon. "Jag vet vad som hände på festen, jag vet att han sårade dig, säkert på ett sätt som jag inte ens kan föreställa mig - i varje fall är det det han säger. Men det gör ont i honom också, kan du inte se det? Han vill... Jag vet inte. Han vill ha dig tillbaka antar jag, ha dig i sitt liv. För du gjorde honom glad, okej? På något sätt fick du honom att glömma vissa saker. Han är alltid så påklistrat glad, men några av oss kan se förbi det där spelet. Så det är därför jag vet förstår du. Han saknar dig men han tror att han har klantat sig så mycket att du aldrig någonsin kommer kunna förlåta honom. Men jag har tittat på dig också de här dagarna. På er båda två. Och du ser ganska eländig ut du också."
Först då lyfter jag blicken från honom och jag tittar rakt på henne, in i de där mörka ögonen som nästan, men inte riktigt, är svarta.

"Han skrämde mig." Det var inte vad jag hade tänkt säga men det är i varje fall sant.

"Han skrämde dig?" frågar hon och hennes ena ögonbryn åker så högt upp att det nästan försvinner upp i hennes hårfäste. "Har du sett honom? Han är typ... jätteliten. En dagisunge kunde spöa honom."

Men det är ju inte så att jag trott att han verkligen skulle skadat mig. Det var bara det att...

"Det väckte lite jobbiga minnen," säger jag, och utan att jag tänker på det söker sig mina fingrar till ärret.

"Alltså... Kan du inte bara prata med honom? Snälla?" Hon går sin väg lika plötsligt som hon dök upp och hennes klackar klapprar mot betongplattorna.

Ännu utan namn

Se inte på mig
Jag orkar inte känna din blick
söka efter ärren som inte syns
såren som inte blöder
Där inuti
Fråga mig inte hur jag mår
Jag orkar inte ljuga
för att skydda dig från sanningen
du ändå inte vill höra

Mrs Data skriver

Det första jag blir medveten om är mina egna hjärtslag. Som om alla mina sinnen har försvunnit från mig när jag slogs medvetslös och de är den första delen av mig som återvänder till verkligheten. Ett stadigt och rytmiskt trummande i mitt bröst, det stilla ljudet av blod som rusar i mina ådror. Som en försäkran om att jag fortfarande finns här, det finns fortfarande liv i den här kroppen, min kropp. Och jag finner det så underligt, att mitt hjärta slår så lugnt när det borde dundra, hoppa som en skrämd kanin i mitt bröst. Den tanken får mig att inse att jag andas, och med den tanken kommer smärtan för det gör ont att andas. Så väldigt ont. Det känns som att mitt bröst inte kan vidga sig och jag känner en skarp smärta i revbenen. Smärtan finns överallt om jag känner efter. I mitt bröst, min mun, min panna. Mina ögon är fortfarande slutna när jag för en darrande hand mot min mun och jag är inte minsta förvånad när jag känner något kladdigt och vått under mina fingrar. Försiktigt blinkar jag tills mina ögon öppnas och jag ser den grå världen. Den fuktiga, grå asfalten som mitt ansikte ligger tryckt mot, de grå betongväggarna som sträcker sig upp mot en regngrå himmel ovanför mig där jag ligger i en övergiven gränd. Den enda färgen som bryter mot allt det grå är mina röda fingrar, röda från blodet jag har utsmetat i ansiktet och som fortfarande sipprar från ett gapande sår i pannan. På något sätt lyckas jag ta mig upp på fötterna och samla ihop de utspridda ägodelarna från min skolväska. Jag lyckas till och med ta några darrande steg. Det är inte förrän jag ser järnröret som ligger  på marken, det med mitt blod på och några av mina hårstrån som extra dekoration, som verkligheten kommer ikapp och jag till fullo inser vad som har hänt. Jag faller ner på alla fyra och kräks våldsamt.

(Bara saker jag skriver, inget jag upplevt.)

Utan titel

Tvingar mig själv.
Ena foten framför den andra. Ett steg i taget.
Andas. In och ut.
Syre. Jag behöver syre. Men lugnt.
Tvingar mig själv att duscha. Klä på mig. Sminka mig.
Upprätthålla någon sorts normalitet.
Läser.
Tittar på tv.
Försöker hålla tankarna rena.
Försöker hålla tårarna borta.
Försöker att inte känna.
Och misslyckas.

Ord från min penna

Jag står högst uppe på bron. Mina ögon kan den här utsikten. De vet att ett par mil bakom mig är vattnet en stilla sjö, inte den hotfullt svartfjälliga orm som sakta ringlar sig bort mot havet, som jag nu har långt under mina fötter.

Dagen är grå som en duvvinge. Ett stilla regn faller och förvandlar mina lockar till tunga testar som klistrar sig mot min panna, mina kinder. Husen vid flodens strand tvättas sakta rent från allt damm som virvlat under de senaste veckornas torka. Det är ett efterlängtat regn. De tjocka molnen hälsades med jubel.

Jag står här, som så ofta förr, och jag har stått här länge med blicken bort mot flodens krök. Jag ser husen utan att se dem. Jag ser den välbekanta utsikten. Hur många gånger har jag korsat den här bron under mitt liv? Tusen? Tiotusen? Och alltid stannat på just den här punkten, där bron välver sig som högst. Där man nästan kan snudda vid himlavalvet. Där man kan nå månen och stjärnorna och solen. Hur ofta? Ingen vet. Och ingen behöver veta.

Men när började jag tänka tanken? Redan som barn tror jag. Den svindlande tanken om hur lätt det vore. Att bara svinga benen över broräcket och släppa taget. Falla. Ner i glömskan. Skulle jag dö innan jag slog i vattnet, av chocken? Eller skulle jag slås medvetslös mot ytan och sedan drunkna medan jag drogs vidare, ner i den svartfjälliga ormens buk? Alltid samma tanke, en svindlande tanke om ett fall.

Edit: För att inte skrämma fler av mina läsare så vill jag bara påpeka att det här är fiktion. 

Bakgrund

Hur många gånger har jag gått igenom det här nu? Varit ledsen över samma gamla jävla skit? Inte tillräckligt många gånger tydligen för here I go again.
Jag vill verkligen vara klar med det här, gå vidare. Jag vill inte återuppleva skräcken och vanmakten från mitt förflutna. Jag vill inte.
Jag vill må bra. Slippa ångest och sorg i hjärtat. Men det går fanimej inte.
När jag tror jag är fri från demonerna kommer något minne tillbaka. Kristallklart. Och så är jag där igen. Det ligger alltid där bakom.
Som en skugga. En gråkall skugga som luktar dy och ruttet, kyla som sprider sig.
Kopparsmak i munnen från alla gånger jag sprang för att komma undan. Komma bort. Smaken av alla tårar jag svalde ner för att spara dem. Inte gråta dem framför dem. Alla dessa tårar som jag aldrig tillät mig att gråta och som fortfarande ligger som ett sovande monster djupt där inne. Undangömt men aldrig glömt.


Fiktion men ändå helt sant. Tyvärr.

When inspiration strikes, part 2

My eyes darted from his eyes to his lips as he almost in slow motion licked them. Oh my god. Moist lips on that perfect mouth. I did't really think at all. Just closed what little space was still between us and put my mouth on top of those perfect lips.
He didn't hestitate in the slightest before he took my arm, the one he still held in a firm grip at the wrist, and wrapped it around his waist at the same time as his other hand came up to my neck and drove my face closer to his.

(Synd bara att det inte är det jag ska skriva till skolan som jag får inspiration till...)

When inspiration strikes

I was nervous because he was... well... wonderful. In every way. Kind of perfect actually. Man was I in the deep end of the pool.
I could hear the dryer coming to a halt in another room close by. A hatch that opened and a few moments later footsteps coming down the hall. A soft knock on the door and there he was in all his glory. Dark unruly locks of hair, the most golden eyes in all of the universe, a sweet smile playing with those perfectly blushed lips. I almost gasped at the sight.
Oh dear God almighty - I've found one of your angels. Please don't claim him back.

Utan titel

Så tyst är du

så stilla

Sömnen smeker dina ögons ljus

En dröm om värme

en dröm om vila

en dröm om vänskap och kärleks sus

Så tyst är du

min kära

Så tyst är världen i detta nu