torsdag 31 december 2020

Decemberfavoriter

Som vanligt på lilla bloggen den sista dagen på månaden - favoriter. Även om det också råkar vara den sista dagen på året.

Bok: "Allt jag fått lära mig" av Tara Westover.

Film: Jag har sett fyra filmer som fått 4 i betyg, och en som fått 1. Vilken av dessa fyra ska jag då välja? Hmm... Jag tror minsann  "Knives out", för även om jag gillade "Tenet" väldigt mycket så känner jag att jag behöver se om den en eller annan gång för att riktigt förstå vad det var jag egentligen tyckte var så bra.

TV: Jag och älskade maken är inte riktigt färdiga med "Queens gambit" än, men den är sjusärdeles bra ändå. Och så gillade jag så klart "The Madalorian". Förutom de där rymd-spindlarna...

Nagellack: Bonne nuit från Atelier rouge. Har inte blivit upp över öronen förtjust i något lack i december, men vinrött är ju ändå alltid en av favoriterna.

Skönhet: Jag har en ny hårvårdskärlek, The apple cider scrub från Budgie. Användes senast i morse och min hårbotten känns alldeles klifri och trevlig.

Extra speciell rolighet: Min egenkomponerade julkalender, där jag drog en uppgift att utföra varje dag. Som att se på film, baka något gott, dricka varm choklad, lägga en ansiktsmask och annat trevligt och mysigt. Hoppas jag kommer ihåg att göra den nästa år med.

Favoritinlägg: Backspegel 2020.

Och med det var jag färdig för i år. Gott nytt år på er! Hoppas ni får ha hälsan och glädjen under 2021 och vidare in i framtiden. Ses nästa år. 

Business quite as usual.


onsdag 30 december 2020

Lackat i december

Det är nästan så att det känns som någon sorts rekord att jag har målat naglarna 5 gånger i december. Annat var det förr när jag lackade om dem varannan, var tredje dag. Så märker jag ganska mycket att jag inte är lika intresserad längre. Jag håller inte koll på kommande eller nysläppta kollektioner, bland annat, så jag blir sällan sugen på lackköp. Just i december har jag i varje fall ett helt nytt märke som jag har testat, och det kanske är kul. 

Fem lack alltså, som såg ut såhär. I ordningen jag lackade dem.


OPI, Miss Piggy's big number
I somras fyndade jag några OPI på Rusta, och Miss Piggy var det sista av dem som hamnade på naglarna. Faktiskt mycket trevligare än vad jag kanske trodde. Ett mellanblått skimmerlack som skiftade aningen i lila. 


Atelier rouge, Bonne nuit
Ett nytt lackmärke. För mig, och som jag förstår det, även på den svenska marknaden. Letar du efter olika nyanser av rött och rosa krämlack så är det här märket för dig, annars kanske det inte direkt är så stor färgvariation. Än så länge, i varje fall.
Bonne nuit tilltalade mig så klart, med tanke på att det är ett mörkt vinrött lack, nästan lite svärtat. Jag har många i samlingen, så egentligen behöver jag inga fler, men som synes så kunde jag inte låta bli. Den här gången heller.

a England, Yeoman warder
Efter en synnerligen grå och tråkig december så tittade faktiskt solen fram på självaste julafton, och jag ändrade raskt mina julaftonslackplaner och målade på ett hololack. Yoeman warder är ett ljusare rött lack, som jag tyckte passade förträffligt till röda julgranskulor och allmänt julstök.

H&M Beauty, Devon violet
Ursäkta de ungefär mörkaste och murrigaste lackbilderna i världshistorien. Ursäkta också att lacket absolut inte har den färg som min bild påstår. Lacket är nämligen vad det heter - violett, eller lila - och inte alls så där blått som det ser ut att vara här. Tydlig lila, till och med, jag tycker inte ens att det är blurple, men det tyckte tydligen min kamera. Nåja.


Atelier rouge, Avant garde
Jag hade redan bestämt mig för att testa ceriserosa Avant garde nästa gång det var dags för Atelier rouge, och den dagsen var det visst idag. Jag önskar att penslarna i de här lacken satt så att de stämde överens med korken, som annars är exemplarisk att hålla i. Men inte. Av två testade lack har penseln suttit på sniskan i båda, och det har gjort själva lackupplevelsen mindre angenäm. Lacken är fina däremot, och det är väl tur det.

I januari kommer (förhoppningsvis) min gedigna beställning från Pahlish Black Friday, och kanske blir lack lusten större då. Kanske...

tisdag 29 december 2020

Backspegel 2020

Snart är detta år slut. Ett år som när det började hade alla förutsättningar att bli ett fint år, men som inte blev det. Jag tror hela mänskligheten kan hålla med om att det kunde ha varit bättre. Det har varit mycket elände i hela världen,och många stora frågor som ställts på sin spets. Det har skett förändringar, uppoffringar och vi har varit begränsade i det mesta. Och det har varit tungt.
För egen del har det varit lite väl jobbigt mellan varven, och jag ser verkligen fram emot att det här året ska ta slut. Jag är inte så naiv att jag tror att allt kommer lösa sig bara det blir första januari 2021, det kommer ta tid innan det blir "normalt" igen. Men jag längtar efter något nytt, och förhoppningsvis bättre, och nyår brukar vara ett bra ställe att börja om på.

Men än är inte 2020 slut. Ett par dagar kvar. Tittar vi i backspegeln ser det ut lite så här. Och allt har ju faktiskt inte varit dåligt. 


Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
Om! Bröt ett ben. Blev sövd och opererad. Hoppade på kryckor. Planerar att inte bryta fler ben i kroppen under hela mitt liv, men om jag skulle göra det så vore det ju trevligt om det inte vore ett ben i benet, för attans vad jobbigt det här varit att vara så pass orörlig.

Höll du några av dina nyårslöften?
Nej. Jag hade egentligen bara ett löfte, och det var att komma igång med stavgångsträningen igen. Och vi vet ju alla hur det gick med den saken (se ovan).

Vilken var den bästa filmen?
"1917". Behöver inte ens fundera. Och då har jag ändå sett "Tenet" nu som jag trodde skulle toppa listan. Men nej. "1917" är fantastisk.

Är det något du saknade 2020 som du vill ha 2021?
Precis som förra året så saknar jag en resa. Det blev inte ens något Årets Slott för oss, och den där resan till Grekland blev det ju definitivt inget av. Tror inte det kommer ske 2021 heller, men drömma går ju.

Vilket datum kommer du alltid minnas?
26 augusti. Även om det hann bli 27 innan jag fick veta att pappa dött.

Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Chilipojkens student. Stolt mamma.


Vilket var ditt största misstag?
Vet ni hur många gånger jag har varit sur på mig själv för att jag inte åkte in till akuten med benet när jag klantade mig i trappan? Nej? Inte jag heller, men förbannat många. Undrar hur mycket dumt med benet jag hade kunnat undvika om det upptäckts vad som gått fel redan då, i stället för att jag skulle gå runt på ett (troligtvis) brutet ben i två jävla veckor! Klant!

Vilket var ditt bästa köp? 
Min nya mobil. 

Vad spenderade du mest pengar på?
Böcker.

Vad gjorde dig riktigt glad?
Framsteg. Både andras och mina egna.

Mådde du bättre eller sämre 2020 än vad du gjort tidigare år?
Sämre. Tror flertalet av oss känner samma sak. Det har varit både fysiskt och psykiskt utmanande, och jag hoppas på en förändring snart. Glada nyheter vore inte så dumt. 

Vad var det bästa på tv?
Umbrella academy, Miracle workers (särskilt säsong 1), What we do in the shadows, och The Mandalorian.

Finns det något du önskar att du lagt ner mer tid på?
Nej. För det är ingen idé att önska en ändring på sådant som var bortom min kontroll. Att umgås med nära och kära hade annars varit högt på den listan.

Finns det något du önskar att du lagt ner mindre tid på?
Slösurfande.

Det vackraste lacket jag bar 2020? 
Kanske Clockwork castle från Pahlish? Jag tror det kommer en topplista i januari, men det kan lika gärna vara något jag glömmer bort.


Vilken var den bästa boken du läst under 2020?
Jag har alltså idag lyckats läsa ut bok 100 i år, så jag har några att välja på.
Jag har varit generös med fyror, men femmor har jag nästan bara gett till romance och olika omläsningar. Samt till "Allt jag fått lära mig" av Tara Westover. Annars var ju "Fangirl" av Rainbow Rowell väldigt rar, om vi ska ha med en roman också.

Önskade du dig något som du fick?
En stor Jellycat-räv. Ny president i USA. 


Önskade du dig något som du inte fick?
Pyjamas. Har skaffat en sådan på egen hand.

Vilka var de bästa människorna du träffade?
Familjen.

Hur skulle du beskriva din klädstil?
Tråkig. Är trött på ungefär hela min garderob.

Vad fick dig att må bra?
Rörelse. Omtanke. Värme. Sömn.

Vilken kändis var du mest sugen på?
För första gången - ingen. Fast om Keanu Reeves skulle vilja titta in på en kopp te så skulle det inte  göra något, för han verkar vara en trevlig prick.


Vilken var årets bästa låt?
Jag... vet inte...? För jag har knappt lyssnat på musik, och har jag gjort det har den knappats varit ny. 

Vem saknade du?
Pappa. Varje dag.

Vilken var din bästa månad? 
Juni och juli och augusti. För trots ett brutet ben så hade jag en fin sommar, där jag hann få fina minnen med mina föräldrar innan pappa lämnade oss.

Finns det något du hade kunnat göra bättre? 
Kanske är lite slö med sjukgymnastiken, kanske...

Hur kommer nästa år skilja sig från 2020?
Jag hoppas jag slipper gå på någon begravning. Jag hoppas folk har vett att vaccinera sig så att jag kan känna att jag kan krama om min mamma och mina bröder igen. Jag vill ha ett bättre år, och jag tror det kommer bli det. Men jag är orolig också, för jag är inte mer än människa.


måndag 28 december 2020

"Piranesi" av Susanna Clarke

Med tanke på att jag inte var superduperförtjust i "Jonathan Strange & Mr Norrell" av Susanna Clarke, så var det kanske konstigt att jag var så pass sugen på att läsa hennes nya roman, "Piranesi", att jag inte ens hade tid att vänta tills den kom ut i något annat format än inbunden. Nu fick jag en väldigt vacker inbunden bok, så det gör inte så mycket. 

Bildkälla Goodreads

Piranesi bor i Huset. Kanske har han alltid gjort det. Som sällskap har han oändliga korridorer och rum, fyllda med statyer av alla de slag. Här finns havet i de lägre korridorerna och himlen med alla stjärnorna i de övre. Han besöker Husets döda och två gånger i veckan träffar han Den Andre, för att hjälpa denne i hans sökande efter Den Stora Kunskapen.
Piranesi för noggranna anteckningar i sina dagböcker, så att han kan hålla reda på viktiga saker - som stundande översvämningar och tidens gång. Så en dag upptäcker han spår efter ännu en människa, det står något skrivet på väggarna och golven i Huset. 

Jag hade fått för mig att den här boken skulle knyta an till "Jonathan Strange & Mr Norrell", att Huset skulle vara samma som besöktes i den boken. Det är det dock inte. Det här är en helt fristående liten bok, som med sina dryga 250 sidor gick ganska snabbt att läsa. 
Berättelsen i sig är dock bitvis förvirrande, men bilden klarnar så småningom. Det är lite som en mix av en saga och en kriminalroman. Stämningen i boken är liksom drömsk. 
Huset påminner mig om det som var med i "House of leaves" men också om "Slade house", med den stora skillnaden att det här huset inte har några baktankar eller stora hemligheter. Det är ett vänligt hus. 
"Piranesi" är en väldigt trevlig bekantskap, så här med facit i hand. Den är inte alls lika omständligt berättad som "Jonathan Strange & Mr Norrell", utan mer rak på sak i sitt berättande, även om Piranesi stundtals är en förvirrad berättare. Jag fastnar lite i hans synsätt, och det tycker jag är bevis på en fin berättelse.

Mitt betyg på "Piranesi" blev 4/5.

lördag 26 december 2020

Bullet journal för januari 2021

Snart är vi där. Ett nytt år, som börjar med en ny månad. En månad då min mellanunge, Chilipojken, slutar vara tonåring och fyller 20 år. Minsann. Tiden går fort när en har roligt.

Min bullet journal ändrar sig inte mycket månad från månad, så mycket kommer se välbekant ut om du tittat på sådana här inlägg förut, men visst har jag faktiskt ändrat. Något har strukit på foten, layout har ändrats och något har kommit tillbaka. 
Eftersom sonen fyller år i januari fick han välja fritt i min washitejpsamling, och han valde en sprillans ny tejp med stiliserade blommor och blad på en svart botten. Jag valde att plocka upp det gröna ur tejpen som accentfärg, och resultatet (som jag är ganska nöjd med faktiskt) blev så här.

Månadsuppslag som ser ett precis som vanligt. Som jag tidigare sagt så använder jag inte den här kalendern till så värst mycket mer än referens och startsida, särskilt inte som jag ändå har som vana att göra alla månadens veckouppslag på ett bräde, helt enkelt för att det funkar bäst så för  mig.


En kassabokssida vill jag inte vara utan, så jag har koll på kosingen. Just nu ingen extra för yogainkomsten, helt enkelt för att jag inte har klasser just nu, under rådande omständigheter - som det heter. 
Sidan bredvid ser annorlunda ut. Jag tyckte att jag skrev upp mina böcker på lite väl många ställen i det här årets bujo, så för 2021 tänker jag inte skriva upp dem månad för månad. Nagellacken har fått en plats som vanligt, för de skriver jag inte upp någon annanstans. Och så har jag som synes flyttat hit månadsboken, och gett den större utrymme för anteckningar. Jag har valt en tjockisbok att börja året med, som jag kommer läsa både i januari och februari. Mer om den en annan gång alltså.


En rad om dagen har varit med nästan från början, och är faktiskt ett av mina favoritinslag i min bullet journal. Även om det ibland kan vara svårt att hitta något att skriva om, så är det ändå kul för mig att kunna titta bakåt och se vad som föregick i mitt huvud egentligen.
En gammal goding dyker upp på nästa sida, då jag har bestämt mig för att göra en måendekurva i varje månad, i stället för att försöka mig på - och misslyckas med - ett pixlat år för tredje året i rad. Har gjort en liten extra kolumn för lingonveckan, för det är spännande att se hur den spelar in på måendet i stort.
Och så vanekollen, där jag har ändrat på en del punkter, som jag gör ibland.


Ett av mina veckouppslag, som numera alltså rymmer två veckor på samma uppslag, för jag behöver inte hur mycket utrymme som helst att skriva upp saker på. 
Jag valde att skriva in hela månaden här, även om första veckan 2021 delas med 2020, och så lite som tre dagar släntrar med in. Jag känner mig nämligen ganska så färdig med 2020 och vill bara lämna det här året bakom mig så snart jag bara kan, så även om det bara är tre dagar så vill jag inte jonglera med 2020 års bujo mer än nödvändigt. Dessutom fyller Chilipojken år 3 januari och jag känner ett "behov" av att dokumentera det i rätt bujo. Om nu någon undrar varför jag har bara tre dagar på en sida. Säkert ingen alls som undrar. 

Nu är jag redo för 2021. Bring it on!

fredag 25 december 2020

Topp 10, film 2020

Jag tror att jag inte har sett en och annan film än som skulle kunna toppa in på den här listan, av den enkla anledningen att de hamnade i familjen igår i form av små paket under granen. Men just nu ser min Topp10-lista av filmer jag har sett (för första gången) under 2020 ut så här. I ingen ordning alls.

Bildkälla The art shelf


1917 (2019)
Jag kan väl ändå börja med det som blev årets enda biobesök, på grund av den där pandemin vi alla är innerligt trötta på. "1917" var en fantastisk bioupplevelse för mig, och jag var berörd både av filmens innehåll och helt tagen av dess utförande. Jag har fortfarande inte kommit över den. 


Bildkälla IMdB

Jojo Rabbit (2019)
En rar film som på ett humoristiskt sätt berättar en i grunden ganska tragisk historia. Om Jojo som lever i sin lilla tyska stad och slits mellan olika lojaliteter. Som den judiska flickan hans mamma gömmer på vinden, och låtsaskompisen Hitler.

Bildkälla Pinterest

The boy who harnessed the wind (2019)
En annan berättelse om en pojke som gör något bra är "The boy who harnessed the wind". Den sanna berättelsen om William som genom sitt intresse för ingenjörskonst hjälper till att rädda sin byn när torkan slår till.

 

Bildkälla IMdB

Doctor Sleep (2019)
En pojke som vuxit upp hittar vi i form av Danny Torrance från "The Shining", här som vuxen i "Doctor Sleep". En film som tar stor hänsyn både till det litterära ursprungsmaterialet, men också till Stanely Kubricks klassiska skräckfilm. Jag gillade den här filmadaptionen mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Tack för det.

Bildkälla Starsky media

Bad times at the El Royale (2018)
Vi fortsätter med lite läskiga filmer i form av "Bad times at the El Royale". En episodisk film med Tarrantino-vibbar, som berättar om ett gäng främlingar som alla tar in på samma hotell. Som titeln antyder, en allt annat än trevlig vistelse.


Bildkälla Pinterest

Joker (2019)
Efter att ha sett "Joker" så är jag inte ett dugg förvånad över att Joaquin Phoenix fick gå hem med en Oscarsstatyett för den här rollprestationen. Väldigt mörk berättelse, och ett utmärkt porträtt av en blivande klassisk serieskurk.


Bildkälla Exponent

Rocketman (2019)
Ett helt annan typ av porträtt, av en väldigt känd artist den här gången, är filmen "Rocketman" som så klart handlar om Elton John. En så kallad jukebox-musikal där vi får följa Elton från barndomen till hans nykterhet. Based on a true fantasy.


Bildkälla Heaven of horror

Rebecca (2020)
Jag älskade boken "Rebecca" av Daphne Du Maurier, jag uppskattar verkligen Hitchcocks klassiska adaption av boken, och i sanningens namn var väl inte den här nyversionen direkt nödvändig, med tanke på att den är väldigt lik den första filmen. Men jag tyckte mycket om den här ändå, om inte annat så för att jag för första gången fick se alla miljöer (och kostymer) i färg. 

Bildkälla FilmSchoolRejects

Knives out (2019)
En finurlig film med vibbar av Agatha Cristie och slutna-rum-mysterier, är filmen "Knives out". Daniel Craig spelar detektiven Benoit Blanc, som på ett underligt sätt blivit anlitad för att hitta en eventuell gärningsman bakom en känd författares död. Och i hans något excentriska familj finns det många att bli misstänksam mot.

Bildkälla Google play

Moana (2016)
En Disney kvalar in på listan i år, och det är den animerade filmen om flickan Moana som längtar ut på havet, men tvingas kvar på land av sina lojaliteter mot familj och samhälle. Men öder vill så klart annorlunda. 
(Filmen heter "Vaiana" i Europa på grund av en skådespelare (i kategorin vuxenfilm) som har Moana som artistnamn. Så atte...)

Det var årets lista det. Jag har som sagt inte hunnit titta på "Tenet" eller "Emma" än, som jag annars gissar hade platsat in här, och så är det ju massor av bra film som jag hade förväntat mig att få se på bio det här året, som skjutits på framtiden på grund av en viss pandemi. Som "No time to die, "Ghostbusters: Afterlife", "Kings man" och "Black widow". Med lite tur är vi snart igång med biobesöken igen. Bara flockimmunitet kvar...

onsdag 23 december 2020

Säsongssammanfattning: His dark materials, säsong 2

Spoilervarning härmed utfärdad.

En annan serie som precis har haft sin säsongsavslutning är "His dark materials" som stängde dörren för den här gången häromdagen.
Säsong två tar vid ganska omedelbart där den första slutade, och nu är det många världar som ska knytas ihop minsann. Några nya karaktärer dyker upp, vissa får vi återse, andra får vi säga farväl till.

Bildkälla TV Shows

Favoritavsnitt: 2x05 "The scolar" Lyra och Will försöker få tillbaka aleothimetern med hjälp av Kniven. Mary bestämmer sig för att följa ödet.
2x07 "Æsahættr" Lee är fast besluten att fullfölja sitt uppdrag, vad det än må kosta. Will får ett viktigt uppdrag av någon han länge letat efter. Möten sker, och avsked tas.

Favoritkaraktär: Säger Pan den här gången också. 

Favoritpar: Finns inte ens några. 

Bäst i säsongen: De olika världarna. Som jag nästan börjar få grepp om.

Värst i säsongen: Att Lyra är så exceptionellt dålig på att läsa av rummet. Hon bufflar på som om hon var ensam i världen. Och detta jädra springande överallt.
Och! Did you just kill off one of my favourites?!

Övriga kommentarer: Det är fortfarande inte jättebra, men det kan kanske bero på att materialet det bygger på är sådär. Ändå är det något med "His dark materials" som gör att jag vill titta vidare, jag är nyfiken och vill veta hur det går helt enkelt.
Det märks också att serien är påkostad och jag gillar verkligen titelmusiken. Det kommer bli en tredje säsong för mig också. När den nu kommer.

tisdag 22 december 2020

"Allt jag fått lära mig" av Tara Westover

I original heter den här boken "Education: a memoir" och det är just precis vad det är. En persons memoarer - fram tills nu. Tara Westover föddes 1986, men när jag läser vissa delar av boken känns det väldigt avlägset, som att bokens händelser skulle ha skett på 1950- eller 60-talet, inte under 2000-talet.. 

Bildkälla Goodreads

Tara växer upp i bergen i Idaho, som yngsta barnet i en syskonskara om sju. Hennes föräldrar är strikta mormoner, dessutom med en stor misstro mot Regeringen. Barnen tas tidigt ur skolan och familjen förbereder sig för världens undergång med att lagra mat, vapen, bränsle och ädelmetaller.
När hon är 15 år Bestämmer hon sig för att skaffa sig en utbildning, och med stor kämpaglöd lyckas hon komma in på BYU (Brigham Young University) endast 17 år gammal, utan att först ha gått ens en dag i vanlig skola.
Utbildningen leder henne vidare till nya upptäckter, och hon börjar inse att mycket av det hon trott varit sanningar kanske inte är det. Hennes nya erfarenheter leder henne både mot brytningar, men även mot försoningar. Mot en utbildning.

Jag hade hört så mycket fantastiska saker om "Allt jag fått lära mig" att jag nästen var lite rädd för att börja läsa den. Den där oron om att jag ska ha för högt ställda förväntningar och därför bli besviken. Det blev jag inte.
Texten är väldigt levandegjord och lätt att ta till sig, vilket är på både gott och ont. Mycket av det Tara Westover berättar om är nämligen sådant som känns väldigt jobbigt att läsa, och jag kommer på mig själv flera gånger med att sitta med ett bestört ansiktsuttryck under läsningens gång, främst då gällande familjens vägran att söka läkarvård även vid de mest fruktansvärda olyckor, och i hur Tara blir behandlad av sin bror. Övergreppen är många, både fysiska och mentala, och det är inte en bok som alltid är lätt att läsa, även om den är lättläst och lättillgänglig. Den kräver en del av sin läsare, helt enkelt. Tara Westover drar sig inte för att beskriva det hemska, men hon beskriver även kärleken - till familjen, till kyrkan, till naturen hon växer upp i. Hon beskriver även väldigt bra ambivalensen, att slitas mellan vad hon alltid trott och det nya hon fått lära sig. Vems sida ska hon stå på? Vad är hon beredd att offra?

Bokens handling har så klart inte stått oemotsagd av hennes familj. Viktigt är då att inse att det här är Taras berättelse, hennes minnen, och hennes vittnesmål som ett (brotts)offer. Självklart är dock endast hennes sida av berättelsen vi får oss berättad, men bokens handling är faktagranskad av utomstående part och berättelsen känns inte alls långsökt eller påhittad - snarare väldigt, väldigt trovärdig.

Mitt betyg på "Allt jag fått lära mig" blev 5/5. En av de bästa böckerna jag har läst i år.

måndag 21 december 2020

Säsongssammanfattning: The Mandalorian, säsong 2

Alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

Att vi raskt skulle titta på säsongsavslutningen av Mandalorians andra säsong, kan ju vem som helst som träffat älskade maken lista ut med lilltån. Han är nämligen ett stort fan av Star Wars, och vad han gillar mycket med The Mandalorian är att stor hänsyn tagits till vad som kallas för "Expanded universe". Alltså allt som händer efter "Return of the Jedi" i bokform med mera - fram till dess att sequeltrilogin kom och kullkastade det mesta som varit canon i 30 år eller så. (Kanske inte jättebra att låta JJ Abrams få fria tyglar igen, med tanke på vad han gjorde mot Star Trek... Just saying.)

Bildkälla Newsweek

Anyhoodles. Vi tittade på säsongsavslutningen så snart vi kunde samla ihop hela familjen, och vi blev inte besvikna.
Säsong två har varit bättre än den första, även om det fortfarande är mycket western-film över det hela. Det är många avsnitt av typen "vi hjälper dig om du först hjälper oss", som i "jag kan tala om var du kan finna en jedi, om du först hjälper mig att få tag på en pryl från ett imperieskepp". Den här gången känns de avsnitten lite mindre bara därför att, och lite mer som att de har en mening. Säsongens stora grej (förutom att plantera för femtioelva spin offs) har varit att Mando försöker hjälpa The Child (som nu har ett namn) att komma till de sina. Och det är inte en helt enkel resa och på vägen träffar han på många individer som både hjälper och stjälper.
Säsongen bjussar också på en mycket otrevlig skurk i form av Moff Gideon, som spelarsförträffligt av Giancarlo Espinosa. Hyfsat obehaglig typ, och hans Dark Troopers är så obehagliga att de till och med blev otäcka.
Vi får också träffa på en och annan bekanting, och vissa av dessa blev jag mer förtjust i än andra. Men riktigt så stora spoilers släpper jag inte här...
Jag tycker säsong två var så pass bra att jag inte hade blivit besviken om det här hade varit ett serieslut. Nu är det redan klart med en tredje säsong, och den får vi vänta på ett år. Till jul 2021 beräknas den ha premiär.

Och återigen måste jag nämna musiken. Ludwig Göranson gör mig omåttligt svenskstolt över sin Emmy-belönade musik till "The Mandalorian". Han har gjort musik som passar så bra till seriens tema att det nästan är fjantigt. Dark Trooper temat var så bra att jag nästan smällde av lite. Ge honom alla priser!

fredag 18 december 2020

FredagsFilmen: Holidate

Ska du bara se en enda film med jultema i år, så rekommenderar jag starkt att du hoppar över "Holidate" som går på Netflix (vad är det med Netflix och superdåliga filmer förresten).

Bildkälla Netflix

Sloane och Jackson är två singlar som kommer överens om att vara varandras platoniska dejter under ett år, för att komma undan att folk försöker para ihop dem med andra. Till början går allt bra, men snart kommer verkliga känslor i vägen.


Det som på pappret verkar vara en fake dating romcom med viss charm visar sig snabbt vara allt annat än det. Jag tittade på den här filmen med E, och vi höll på att sätta popcornen i halsen när Jackson blev sexuellt utnyttjad redan i filmens början. Men eftersom det var en snygg tjej som tvingade sig på honom (ordet nej förekom) så är det klart att han var okej med det. Killar kan ju inte våldtas... Överlag var det mycket sexualiserande på ett väldigt onödigt sätt (vem 17 äter en klubba på det sättet?). Dessutom med idel heterosexuella par, endast några få personer med annan hudfärg än vit, och till råga på allt en "token black guy" som Jacksons bästis.
Det är lite som att se en dålig fanfic bli film (hej 50 Shades) fast ännu lite sämre. Som ett varningsexempel på hur en inte ska bete sig är det här en utmärkt film, men som underhållning? Eh, nej tack.

Det här är på riktigt en av de sämsta filmerna jag har sett i år. Undvik den.

torsdag 17 december 2020

"Barnen på Bråkmakargatan" av Astrid Lindgren

I ärlighetens namn läste jag inte enbart "Barnen på Bråkmakargatan" utan även "Lotta på Bråkmakargatan". Båda två är ganska korta och snabblästa (tog ungefär 1½ timme att läsa båda), så det känns nästan som att jag fuskar när jag räknat in dem som enskilda böcker på Goodreads, men - de är ju trots allt enskilda böcker. Fast här skriver jag om dem båda på ett bräde.

Bildkälla Goodreads

I en liten stad någonstans i Sverige bor familjen Nyman i ett gult hus på Krukmakargatan, men med tanke på allt väsen barnen Nyman för borde den kanske döpas om till Bråkmakargatan, säger pappa. Barnen, det är Jonas, Mia-Maria och så lilla Lotta.
I huset bredvid bor den snälla Tant Berg med sin hund Skotty, och henne hälsar de ofta på. Och så har de mormor och morfar på landet. Det görs utflykter, sker små olyckor, tröjor klipps sönder, någon flyttar hemifrån, det firas jul och så leks det.

Som vanligt med Astrids böcker så går det fort att komma in i handlingen och det går (som sagt) i en rasande fart att läsa. Jag sveps liksom med, och har så trevligt under läsningen att jag knappt märker att tiden går. Lotta är en ganska härlig unge. 
"Lotta på Bråkmakargatan" fick jag i julklapp av min mamma och pappa när jag var så liten som fyra år - och det syns. Bokryggen finns inte kvar och jag har färglagt de svartvita bilderna i boken. Eller snarare - jag började färglägga dem (jättefult) och när Stora J var liten gjorde hon det ordentligt och mycket snyggare. Men det syns att boken levt ett tag och blivit läst många, många gånger (och inspirerat en och annan rymning).
"Barnen på Bråkmakargatan" har jag nog köpt själv och gett till Stora J vid något tillfälle. Boken är nämligen lika gammal som henne (1992) och det är med viss förvåning jag ser förekomsten av n-ordet. Inte helt fräscht kanske, att de leker n-slav när Lotta blivit smutsig av sot. På så sätt märks det verkligen att böckerna är skrivna på 1950-talet, på det där lite otrevliga sättet. Jag kan ju dock inte undgå att förvånas över att ordet inte redigerats bort till den utgåva jag har, men det visar å andra sidan på hur otroligt lång tid det tar att ändra på saker och för oss svenne bananer att fatta att vissa ord kan vara grovt stötande. Jag hoppas att vi snart kommer komma längre, men mycket i världen tyder tyvärr inte på det.

N-ordet till trots så hade jag ändå en trevlig stund med Lotta och hennes syskon. Betyget på båda böckerna blev 3/5.

onsdag 16 december 2020

2021 i min Bullet Journal

Nästa år kommer jag slå följe med en vinröd bujo, eftersom den rosa jag egentligen hade tänkt mig hade utgått. Sabbar min tänkta regnbåge... Jaja, det är vad det är. Vinrött är också fint (fråga min nagellackssamling).
Och när det snart är nytt år behövs så klart nya sidor. Jag har som vanligt lärt mig en del om vad som funkar och inte har funkat alls under året som gått, och jag har idéer om hur månadsuppslagen ska kunna få lite mer oumpf och passa mig bättre. Bland annat var det dags för mig att inse att det där med ett pixlat år absolut inte funkar för mig. Jag började tröttna redan i februari, och efter maj har jag inte fyllt i en enda ruta. 
Lite så här kommer det se ut. Just nu hyfsat minimalistiskt och odekorerat, vilket kan komma att ändras men troligen inte. Jag känner väl mig själv. #lat


Kunde jag ha klantat till det mer med min årsöversikt? Troligen. Det var här jag upptäckte att prickarna (dotgrid) var annorlunda i den här boken mot vad jag är vad vid från mina tidigare Leuchtturm, så jag var tvungen att tänka och inte bara kopiera rätt av från åren innan. Bummer. Det blev lite hopträngt på slutet på grund av det, och det kanske inte ser jättevackert ut, men det får gå.


En framtidslogg är alltid bra att ha, så att jag har någonstans att skriva in sådant som dyker upp innan jag har tillverkat månadssidorna. Ibland formas ju planer en bit i förväg, möten bokas in och så vidare, och dessa är det bra att ha någonstans att skriva in. I år valde jag något mindre rutor för detta ändamål, samt att jag bestämde mig för att göra en anteckning om när det är fullmåne (och när denna är en supermåne), samt en liten till om när jag beräknas börja min mens. (On a side note: skulle inte ha något emot om den kunde upphöra snart...)


Så klart är det mycket bokplaner i en bokälskares bujo. Jag planerar att även under 2021 läsa en månadsbok, och får jag snilleblixtar om sådana titlar är det finemang att ha någonstans att anteckna dessa snilleblixtar. 
Dessutom deltar jag i en bokcirkel som heter Plejaderna, och här skriver jag alltså upp när vi ska ses (eller "ses"), hos vem (Skype?) och så klart vilken bok vi ska ha läst till dess. Finns även utrymme för en kontaktlista över oss som är med i Plejaderna, men den har jag inte skrivit in än, på grund av anledningar.


Jag antecknade på alldeles för många olika ställen i 2020:s bujo vad jag läste, och vad jag ville läsa. Roligast hade jag dock med den variant av TBR-anteckningar jag "uppfann" en bit in på året, där jag skrev upp vilka böcker jag ville läsa, och prickade av dem allteftersom jag läste dem. Så 2021 är det enbart så jag kommer skriva in mina böcker, mer utförliga anteckningar gör jag ju ändå i min läsdagbok.
Gav den rejält med plats också, för där trodde jag i min enfald att bara ett uppslag skulle räcka, men eftersom jag närmar min 100 lästa böcker under 2020, så var ju det fjantigt lite av mig. 


Mer sidor även åt filmerna. Insåg snabbt under 2020 att jag skulle få slut på utrymme om jag skrev upp alla filmer jag såg, och inte bara filmer jag såg  för första gången. Än så länge ser det inte roligare ut än så här, men planen är att jag ska skriva upp filmtitel, datum jag såg filmen - och så klart ett betyg.


Tv-serier tror jag att jag klarar mig på ett uppslag med. Jag planerar att göra som jag gjort förut, och skriva upp en serie, göra en ring för varje avsnitt som jag sedan fyller i när avsnittet är tittat på. Blir väldigt färgglada sidor av det.


Och en sida för mina yogapass, så jag kommer ihåg vad jag lägger fokus på under klasserna. Brukar räcka med en rad per tillfälle, mer noggranna anteckningar av lektionsplaner har jag på annan plats, det här är bara som en liten påminnelse.


Och slutligen en punktlathund. Eftersom dotgriden som sagt ser annorlunda ut i den här boken mot vad jag är van vid, kan den här sidan komma till stor användning under 2021. 
Jag har även sparat några sidor innan jag ska skriva in januari, så att jag har plats för att skriva in lite mer årsvisa saker som jag kommer på allteftersom tiden går. Jag har även planerat in sidor för ett penntest av mina Tombows, men jag har inte börjat med det än, eftersom jag har en del pennor på vift. Ska samla ihop dem innan jag börjar rita. Ett bra sätt både att planera temafärger, samt att se vad jag redan har för färger när jag börjar känna villhov av en ny penna eller fem.

Borde börja med januarisidorna snart, men jag har inte riktigt bestämt hur jag vill att de sidorna ska se ut än. Ska fundera ett varv till och börja med dem i helgen, är planen.

tisdag 15 december 2020

"Our dark duet" av V.E. Schwab

När en har läst bok ett i en duologi är det en bra idé att även läsa bok två. Och eftersom jag hade "Our dark duet" liggande i tbr-högen redan, så var det en enkel sak att plocka ner det från sagda hylla och börja läsa. 

Bildkälla Goodreads

Ett halvår har gått efter händelserna i "This savage song", och Kate och August lever med de val de gjorde då.
August arbetar aktivt för att skydda staden Verity från dess monster. Kate har blivit monsterjägare. När ett nytt monster dyker upp behöver de återigen samarbeta för att råda bot på hotet, samtidigt som gamla fiender lurar i skuggorna.

Jag har egentligen inte så mycket att skriva om den här boken, som jag inte redan har sagt när jag skrivit om den första boken, på grund av spoilers. Som vanligt gillar jag skarpt sättet den är skriven på, och även om jag hade en liten, liten startsträcka när det kom till att läsa, så fastnade jag snabbt när jag väl tog mig tid, och jag riktigt rann igenom storyn. Boken överraskade mig på slutet, på ett sätt som jag inte trodde att jag skulle tycka om, men som jag faktiskt gillade.

Mitt betyg på "Our dark duet" blev 4/5, vilket även är det samlade betyget på duologin i sin helhet.

  

måndag 14 december 2020

Månadens tomförpackningar

Inte mycket alls som tagit slut sedan sist. Bara tre grejer, och alla har vi sett förut - och kommer se igen.


ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Ständig favorit som jag helst inte vill vara utan. Så jag är inte det. Ersatt med likadan alltså.
Betyg 5/5

Atrix. Intense protection cream.
Favorithandkrämen. Om jag har en ny likadan nu? Jajamen. 
Betyg 5/5

Ica. Ekologisk certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Förutom att just den här tuben var av den där konstiga formulan som mer är en salva än en kräm, som vissa tuber är, så är den här nattkrämen en favorit och jag har så klart en ny i rotation.
Betyg 5/5

lördag 12 december 2020

Säsongssammanfattning: Girls, säsong 6

Alltid spoilervarning.

Så där ja. Sista säsongen av "Girls" tittad på, så nu sitter jag som bäst och funderar på vilken serie jag ska glo på härnäst.


Bildkälla Amazon

Favoritavsnitt: 6x08 "What will we do this time about Adam?"
6X09 "Goodbye tour"
6x10 "Latching"
Seriens tre avslutande avsnitt är ett enda långt farväl till  de karaktärer vi lärt känna. Vissa så pass omärkligt att jag inte tänkte på det förrän serien var slut, vilket gör att jag inte till 100% känner mig färdig med alla, men det är ju så det är i verkliga livet. Den här säsongen är fokus stort på Hannah och vänskap som går i kras, och det är sorgligt så klart, och visas bäst i de här tre avsnitten.

Favoritkaraktär: Hannah. För en gångs skull.

Favoritpar: Inget.

Bäst i säsongen: Hannahs överraskningsgraviditet, som ställde så mycket på sin spets. Det var även spännande att se hur hon tacklade den, och hur den påverkade hennes olika relationer och människorna runtomkring henne.

Värst i säsongen: När vänskapen rasade. Särskilt när Shoshanna i stort sett gjorde slut med alla. Jag förstår henne, men det var så där så att jag blev lite ledsen över det, för det skedde på ett nästintill elakt sätt. Eller - det var elakt.

Övriga kommentarer: "Girls" fick en del kritik för sin brist på mångfald, och jag kan hålla med där. I stort sett alla är vita, med några få (manliga) undantag är de alla heterosexuella, och det till och med skojas med icke-binära. På så sätt är det här kanske inte en jätterepresentativ serie, men jag har gillat den ändå. Så här med facit i hand kanske till och med lite mer än vad jag fört trodde. När jag tänker på den så uppskattar jag en hel del med den, även om vissa delar har besvärat mig å det grövsta. Och en av de saker jag tyckt alla mest om är att den inte dragit sig för att visa upp det fula. Att folk inte är perfekta, utan att vi alla har både bra och dåliga sidor. Samt att det inte är säkert att en få behålla sina vänner för alltid - även om det känns som det just där och då. På så sätt är den verklighetsnära, och det uppskattade jag verkligen.

fredag 11 december 2020

Kvällens-Dagens

 


Låt: Ingen. Enligt Spotifys wrap up så har spenderat mindre än 3000 minuter i år med att lyssna på musik. Så när jag säger att jag knappast lyssnar alls på något, så skojar jag inte.
Outfit: Pyjamas från H&M (gammal).
Smink: Jag har städat bland mitt smink idag. Det närmaste jag varit det på några månader.
Nagellack: Miss Piggy's big number från OPI, som jag hittade billigt på Rusta i somras.
Doft: Nyduschad. Med parfymfria produkter as per usual.
Smycke: Ringar.
Klocka: Hade jag på mig senast i tisdags.
Läser: "Our dark duet" av V.E. Schwab, samt att jag alldeles snart är klar med Gamla Testamentet i Bibeln och kan börja på det Nya. Ska jag vara ärlig? Skitbok.
Frukost: Te och macka.
Fika: Te och skumtomtar. Tänker snart kvällsfika på varm choklad.
Middag: Vegonuggets med pommes frites, goda dipsåser och grönsaker.
Pryl: Skumtomte.
Motion: Morgonyoga.
Kvällsnöje: Troligen "Mandalorian".
Att tillägga: Inget alls egentligen. Hoppas ni har en fin december, trots den katastrofala bristen på solstrålar. Där jag bor har vi inte ens sett skymten av det där brinnande gasklotet den här månaden. Saknar den.

torsdag 10 december 2020

"Elevation" av Stephen King

Vissa böcker går lite snabbare än andra att läsa. Som en liten en på bara 132 sidor - och med bilder. En sådan bok är Stephen Kings "Elevation".

Bildkälla Goodreads

I den lilla staden Castle Rock i Maine, har paret Diedre och Missy nyligen öppnat en restaurang. Gästerna sviker dock, på grund av sina fördomar mot ett samkönat par.
Scott bor på samma gata som Diedre och Missy och har hamnat lite på kant med dem. Han ser dem plötsligt i en annan dager och inser att även hans fördomar gör livet svårt för paret. Mellan dem växer så småningom en allians fram. 
Scott lider dock av en mystiskt åkomma som gör att han snabbt tappar i vikt, utan att det syns alls på honom. Ett mysterium som kanske hans nya vänner kan hjälpa honom med.

En sak som Stephen King är mycket bra på, och som gör att jag återkommer till hans böcker hela tiden, är hans förmåga att snabbt fånga läsaren. Eftersom det här är en så pass kort bok så kastas vi snabbt in i berättelsen, och redan på sida två har min nyfikenhet väckts. Jag vill veta vad det är som det hintas om, vad mysteriet är. Han tecknar även snabbt upp miljön och karaktärerna, och handlingen rasslar till fort så det är bara att vända blad. Det är en King-berättelse, helt enkelt, och som sådan tycker jag mycket om den.
Jag kan dock hålla med om viss kritik den fått. Som att det återigen är en heterosexuell medelålders man som räddar dagen, och med en liten uppoffring vänder på hela pannkakan. Han blir nästan lite av en Jesus-gestalt.
Att boken dessutom vann Goodreads omröstning 2018 och utsågs till "Best horror" är nästan absurt. För det här är inte skräck. En liten släng av fantasy, men allra mest en berättelse om en liten stad och hur vänskap kan växa fram och bli viktig på en plats där en kanske inte alltid trodde det. Och vikten av att kunna ta emot hjälp när den erbjuds. 

Jag tyckte som sagt var om den ändå, fastän att jag inte älskade allt med den. Betyget blev 4/5.

tisdag 8 december 2020

"Shirley" av Charlotte Brontë

Vad jag vet så skrev Charlotte Brontë fyra romaner under sin levnad, samt en del prosa, noveller och några utkast som inte han  bli något mer innan hennes död när hon var endast 38 år gammal. Nu när jag läst ut "Shirley" så har jag läst ut alla hennes (färdigställda) romaner och därmed nått ett av mina läsmål - det att läsa alla romaner som systrarna Brontë gav ut.

Bildkälla Goodreads

Robert Moore är fabriksägare i Yorkshire och illa omtyckt i regionen då han anses vara hänsynslös mot sina arbetare och bara bry sig om sina nya maskiner som gör att arbetare avskedas. I själva verket är han på ruinens brant och kämpar för att inte gå i konkurs, och för att återupprätta sitt familjenamn och släktens heder.
Hans avlägsna kusin Caroline besöker ofta hans hem, men då hon märker att Robert drar sig undan henne sluter hon sig alltmer inom sig själv. Hon lyckas dock bli god vän med Shirley Keeldar, en myndig arvtagerska som flyttat tillbaka till trakten efter att ha blivit uppfostrad hos sin farbror. 
Oroligheter utspelar sig. England är i krig, upprorsmakare hotar fabriken och kvinnor som försöker leva sina liv blir tillbakahållna av män och hjärtats irrgångar.

Det tog lååång tid för mig att läsa ut boken. Vi kan skylla på bristande ork på grund av gråväder (blir så trött...), flera dagar med spänningshuvudvärk och att jag haft annat för mig, men den enkla sanningen är denna - jag tyckte inte värst bra om den.
Boken i skriven i någon sorts tredje person där författaren/berättaren ideligen bryter in och vänder sig direkt till mig med ett "Läsare!" och jag blir omåttligt störd på det. Den är också väldigt omständligt skriven, med långa passager som känns som att det bara faller ut i intet, samt ett något för rikt persongalleri. Är det verkligen nödvändigt för oss som läser att lära känna alla som bor i trakten? Känns inte som det. Bokens romanser, för så klart finns det sådana, hamnar massor i skymundan och känns mest hoprafsade på bokens sista 100 sidor eller så. Innan dess lider såklart våra hjältinnor av hjärtesorg, till och med så pass att de blir sjuka av det.
Titelns Shirley dyker dessutom upp väldigt sent i boken, vi hinner nästan halvvägs innan hon flyttar in på sitt ärvda familjegods. När hon dyker upp är hon dock en frisk fläkt som har en ny sin på kvinnans roll, och som tar fasta på sin roll som godsägare. I varje fall fram till slutet... Skulle jag ha gett boken dess titel hade jag valt "Caroline", för om det ens finns en huvudperson så är det hon som är den.
Annars känns det allra mest som en tårtbit av brittisk industrihistoria, och det finns verklighetsbaserade inslag vad gäller friställande av arbetare och attacker på fabriker och fabriksägare. 

Så. Nix pix kakmix. "Shirley" uppskattade jag inte alls, och betyget blev 2/5. Charlotte Brontës sämsta roman i mitt tycke (bäst är så klart "Jane Eyre").

Kuriosa: Shirley var förr ett mansnamn, och det var på grund av den här boken som flickor började döpas till Shirley, och det är väl som ett kvinnonamn de flesta av oss uppfattar det idag.

måndag 7 december 2020

Soundtrack of my life


Black with Sam Brown - Fly up to the moon

Gonna fly up to the moon
Raising all of my money
Can't make it too soon
I am sick of it down here
Gonna rise up to the moon

So this is how the world ends
Not with a bang but with a wimpy
Don't laugh too soon
I am sick of it down here
Gonna rise up to the moon

Who needs all the troubles of today?
What's the difference anyway?
I feel out of focus
What can I do?
There's only you

Gonna fly up to the moon
Raising all of my money
Can't make it too soon
I am sick of it down here
Gonna fly up to the moon
(Gonna fly)

When they open the borders where will you be?
I'll climb the highest tree
To avoid the stampede
And if I should fly
Only you, only you
You, you
There's only you
That would say goodbye

fredag 4 december 2020

Allt jag läste i november

Novembers läshög var inte lättfotograferad, men så blir det väl när det är den mörka årstiden. Hoppas ni ser lite grann av vad jag läste i varje fall. Som vanligt i utläsningsordning uppifrån och ner.

 


"The Scorpio races" av Maggie Stiefvater är en av mina favoritböcker av en av mina favoritförfattare. Så självklart gav jag den betyget 5/5. Den här gången också.

"1Q84: Tredje boken" av Haruki Murakami fick avsluta trilogin. Tyckte det blev lite repetitivt med den här boken, och tyckte inte lika mycket om den som de andra två böckerna. Trilogin i sin helhet gav jag betyget 4/5, den här sista boken fick betyget 3/5

"I klockornas tid" av Maria Gripe var en snabbläst bok, men jag tyckte inte om den. 1/5 blev mitt stränga betyg.

"Ronja Rövardotter" av Astrid Lindgren tillhör dock favoriterna. Snabbläst även den, men på det trevliga sättet. En bok att längta till, på något sätt. Betyget blev 4/5.

"En katts resedagbok" av Hiro Arikawa var Plejadboken för den här gången. Träffade mig mitt i hjärtat så jag gav den betyget 4/5. Övriga Plejader var lite mer avvaktande, och medelbetyget hamnade på 2,8/5.

"Vaggvisa" av Leïla Slimani ska du inte läsa om du vill ha lyckliga slut och glada barn i dina böcker. Allt går liksom åt helvete här, vilket du vet från första meningen. Sedan är resten av boken vägen till katastrofen. Gav den 3,5/5 i betyg.

"This savage song" av V.E. Schwab blev månadens favoritbok (av de nylästa). En urban fantasy med riktiga monster. Första boken i en duologi. Betyget blev 4/5.

"Matilda" av Roald Dahl är en rar bok, men också en att bli upprörd över eftersom det finns så många vuxna idioter i den, vars stora nöje verkar vara att plåga barn. Men det slutar så klart lyckligt, som sig bör. Betyget blev 3,5/5.

"Röda nejlikan" av Emmuska Orczy blev månadens sista bok. Ett romantiskt äventyr, helt enkelt. Egentligen tredje boken i en serie, men går utmärkt att läsa på egen hand. 3/5 blev betyget.

torsdag 3 december 2020

Säsongssammanfattning: Girls, säsong 5

Spoilervarning som vanligt.

Jag har redan börjat titta på den sjätte och sista säsongen av "Girls", så det känns lite som att det är på tiden att jag sammanfattar säsong 5, som det tog mig väääldigt lång tid att börja titta på. Snart klar med ännu en serie alltså, därtill en jag haft på min önskelista ett bra tag. 
Säsong 5 utspelar sig ett tag efter där säsong 4 slutade, som i sig gjorde ett 6-månader-senare-skutt i slutminuterna. Mycket har tydligen hänt under tiden kameran varit avstängd.

Bildkälla 

Favoritavsnitt: 5x01 "The wedding" Det är dags för bröllop mellan Marnie och Desi och medan förberedelserna pågår kommer mycket bubblande till ytan. Shoshanna får lyda Marnies order, Ray hjälper en förtvivlad Desi, Hannahs nya pojkvän Fran har ett pinsamt möte med Adam. Och så regnar det.
5x06 "The panic in Central Park" Efter ett gräl med Desi flyr Marnie från lägenheten. Hon träffar sitt ex Charlie och spenderar dagen med honom och fattar ett stort beslut.
5x09 "Love stories" Shoshanna erbjuder sin hjälp till Ray för att försöka rädda hans café. Hannah stöter på en frenemy och spenderar tid med henne.
5x10 "I love you baby" Jessa och Adam har ett stort gräl om Hannah. Marnie ber Ray följa med henne på turnén med Desi. Shoshanna gläds åt sina framgångar. Och Hannah har hittat ny inspiration och är med på ett ett skrivevent. 

Favoritkaraktär: Möjligen Elijah. Stort fall av everybody sucks here. Precis som vanligt.

Favoritpar: Tyckte det var lite gulligt med Elijah och Dill, även om Dill kanske inte var riktigt att lita på.

Bäst i säsongen: Sekvenserna med Shoshanna i Japan gillade jag. Och att Hannah bestämde sig för att ta upp skrivandet igen, för jag hade väldigt svårt för henne som lärare på den där skolan. 

Värst i säsongen: Såg jag mer kön än vad jag är bekväm med den här säsongen? Ja. Hände att jag höll handen för skärmen ibland. Jag kanske är pryd, när allt kommer omkring.

Övriga kommentarer: Var så irriterad på Hannah mellan varven att det var riktigt jobbigt att det är hon som är huvudpersonen. Och varför är det så att två av de fyra huvudkaraktärerna är i förhållanden med de andra tvås ex-pojkvänner? Finns det inga andra människor i hela New York att ligga med utan måste de hämtas från den här lilla klicken om mindre än 10 personer. Kan störa mig på sådant, det blir lite såpopera över det hela. 

onsdag 2 december 2020

"Röda nejlikan" av Emmuska Orczy

Min BFF och jag hyste en närmast fanatiskt fascination för tv-filmen "Röda nejlikan" i vår glada ungdom. Och då menar jag såklart den versionen med Anthony Andrews som sir Percival Blakeney och Jane Seymour som hans vackra hustru. Bff:en har alla böcker i serien, men jag har bara denna, som är den tredje i ordningen, men som även kan läsas för sig. 

Bildkälla Goodreads

Året är 1792. I Paris pågår Franska revolutionen för fullt, och varje dag förlorar förut ädla familjer sina huvuden till giljotinen. Men en engelsman, som går under aliaset Röda Nejlikan, gäckar de franska medborgarna på blod, då han helt fräckt räddar undan folkets tidigare förtryckare, och ger dem en fristad på Brittisk mark. Hans identitet är hemlig, och franska underrättelsetjänsten söker honom överallt.
Margeurite Blakeney, tidigare firad fransk skådespelerska, tvingas genom utpressning att hjälpa sina forna fransmän att försöka röja Röda nejlikans identitet.

Det här är en tvättäkta romantisk äventyrsroman. Dels mycket kärlek och kärleksförvecklingar, men samtidigt en massa äventyr och en kapplöpning med tiden för att försöka rädda oskyldiga från ett hemskt öde på ett parisiskt torg. Det är ganska rappt skrivet, och ibland kan jag känna att det kanske går lite väl fort och blir lite väl underliga och krångliga kringelikrokar i berättelsen. (Vill minnas att det fanns en och annan kontinuitetsmiss också, men det kanske var som jag inbillade mig.) Det är på inga sätt en svårläst bok utan den gick fort att komma in i och att läsa ut. Inget under av intrig alltså, det här har vi läst förut. 
Men! Det är ändå så härligt äventyrligt och romantiskt. Emmuska Orczy brukar också tillskrivas äran att vara den första att skapa en maskerad hjälte, som bekämpar brott och orättvisor med ett litet "band of brothers" till hjälp, allt medan han själv leder sina tappra utan att röja vem han är och alltid maskerad så att inte ens hans närmaste vet vem han är. Vare sig Fantomen, Batman eller Zorry var alltså först, utan den äran tillskrivs Röda Nejlikan.
Min bestående känsla efter att ha läst boken, är så klart att jag nu vill se filmen. Igen. Och troligen igen efter det.

Mitt betyg på boken "Röda nejlikan" blev 3/5