Ärligt talat vet jag inte hur det kommer sig att jag har Maria Gripes "I klockornas tid" i bokhyllan. Jag vet att jag aldrig har läst den, och nu kändes som ett så gott tillfälle som något. En dag tog det, men så är den ju inte värst lång heller.
 |
| Bildkälla Goodreads |
Arvid var bara 13 år när han blev kung. Nu är han 16 men har ännu inte förlikat sig med sitt öde. Helst skulle han vilja vara en vanlig människa.
Eftersom det inte går an att bära hand på en kung så får Arvid en strykpojke. Helge har växt upp i skogen med sin morbror som är skarprättare. Nu kommer han till slottet och känner förundran över det han ser.
Jag tyckte inte om den här boken. Alls. Jag har läst mig till att många som älskar den här boken gör det för det poetiska språket, men något sådant hittade inte jag. Tvärtom tyckte jag att det var onödigt gammaldags och högtravande, fyllt med ord som känns lite väl svåra för den tilltänkta åldersgruppen.
Dessutom tycker jag att berättelsen i sig mest var underlig. Det presenteras så många potentiellt intressanta saker, som det sedan inte händer något med. Jag får en upplevelse av att inga frågor alls har besvarats när boken är slut. Jag har också känslan av att boken är mer ett utkast än ett färdigt verk. Vissa passager känns som scenanvisningar till en pjäs snarare än handling. Den här gången fastnade jag inte ens i den magiska realismen, för jag tyckte inte den fanns där. Det är mer en renodlad fantasy, eller en saga. Det fanns saker som inledningsvis var mycket intressanta, men som bara rann ut i sanden.
Så nej. Den här boken hade fått kunna stå kvar outläst i bokhyllan utan att jag för den sakens skull hade saknat den. Mitt betyg på "I klockornas tid" blev 1/5.
