onsdag 28 februari 2018

Februarifavoriter

Att februari känns kort beror ju på att den är det. Årets kortaste månad har idag sin sista dag, och jag har en del favoriter att dela med mig av. För att citera Mario: "Letse go!"

Bildkälla Geeky Gadgets

Bok: Jag har läst massor den här månaden. Så pass mycket att jag själv är förvånad. De flesta böckerna jag har läst har dessutom varit väldigt bra, och jag har delat ut en och annan 4:a. Och en bok fick till och med 4,5, så jag antar att den får anses vara månadens bästa bok, fast det är på skägget vill jag lova.
Priset går till "The night circus" av Erin Morgenstern.

Fic: Vet ni, jag har inte läst en enda fic i februari. Ingen hel i varje fall, men jag har varit inne och läst avsnitt ur en del favoritfics. Men det blir pass den här månaden.

Film: Projekt ett biobesök i månaden har hittills haft framgång det här året. I söndags var älskade maken och jag på bio och såg "Phantom thread", som dels har en del Oscars-nomineringar på sig, dels visst ska bli Daniel Day Lewis sista film, om man ska tro honom själv. Och visst -  det var en bra film, men kanske inte direkt fantastisk. Lågt tempo är bara förnamnet.
Den bästa filmen jag har sett den här månaden, ny för mig, är istället "Bladerunner 2049", som vi införskaffade och såg i helgen den med.
Annars är väl "Cloud Atlas" allra bäst, men den såg jag om för sådär fjärde gången.

Tv-program: Har fortfarande kommit igång med mitt tv-tittande. Har bestämt mig för att inte ifrågasätta det längre. För sanningen är att jag just nu mycket hellre läser, så då får det vara så.
Älskade maken och jag har dock börjat titta på "Fargo" och den gillar jag. Snart sett klart på säsong 1, så jag kommer göra en sammanfattning snart.

Nagellack: Här blir det svårt... Bar så många som jag verkligen trivdes alldeles förskräckligt bra i. Det första som flög in i huvudet på mig var dock Turn on the Northern Lights! från OPI, så vi kör på den.



Skönhet: Byter namn på den här punkten från Hudvård till Skönhet, för tänk om jag allra mest älskat ett läppstift eller en ögonskugga en månad? Fast den här månaden har både jag och Lilla E gillat en ansiktsmask - igen. Kicks Beauty Charcoal Powder Peel Off Mask.

Upptäckt: Det är verkligen inte besvärlit att gå ut i massor av minusgrader, om man bara klär på sig ordentligt. Och om det ger sjutton i att blåsa! För om det blåser iskalla vindar när termometern redan visar minus 15, då gör det rent av ont i det stackars skinnet. Ansiktsolja for the win!

Extra speciell rolighet: Faktiskt att gå på utvecklingssamtal för Chilipojken. Älskar när det går bra för barnen, och han får beröm för att han är glad och trevlig. Mycket stolt mamma, det här.

Mitt eget favoritinlägg: Ett kärleksbrev jag skrev till mig själv.


tisdag 27 februari 2018

BuJo mars 2018

Snart är det mars, och för att välkomna denna månad satte jag mig häromdagen ner och gjorde i ordning mina Bullet Journal-uppslag för mars. Eller BuJo som jag kallar det för, och döper en etikett till. Bara för att jag kan.



Gjorde lite annorlunda mot vad jag gjort hittills, och fick använda min Tipp Ex-penna några gånger, samt vet redan nu ett och annat jag kommer ändra på inför april, men så här såg det ut i varje fall, innan jag fyllt i några händelser.


Min startsida för mars fick den här gången mer ett vanligt kalenderutseende, med små rutor. Lite för små, när jag fick tänka efter, men i ärlighetens namn så använder jag inte månadsuppslaget så vidare värst för anteckningar, så det kanske inte gör så mycket. Planen är i varje fall att göra den större till april.
Och titta! Washitejp med rävar. Efter att jag tog bilderna fortsatte jag att klistra dit små rävar, så jag antar att mars har rävar som tema. Kladdade dit massa hjärtan i efterhand i februari också, så jag kanske har något sorts månadstema på gång här, vi får se.
Temafärg har jag bestämt sedan länge att det blir, och som synes är det grönt som gäller i mars.


Mitt uppslag där jag håller reda på nagellack, lästa böcker, sedda filmer och bloggidéer som kommer till mig. Inte ett spännande uppslag, men ett som jag använder ofta.


Habittracker och moodtracker på ena sidan, hålla reda på pengarna på den andra sidan.
Finns det någon bra översättning på ordet "tracker" i det här fallet? Skulle nämligen helst vilja skriva det på svenska. Skulle ju kunna nöja mig med Vanor och Humör, när jag tänker efter. Så kanske det blir till nästa månad. Om jag minns det.
Annars vill jag ha lite bättre koll på kosingen, och minns barndomens kassabok med nostalgiskt tindrande ögon. Så jag gjorde mig en liten rackare, så får vi se om den räcker. Lade till två små också, för min yogaverksamhet och mitt sparande. Den stora är för kontot som är knutet till mitt betalkort.


Och ett veckouppslag, inklusive de pennor jag använde när jag gjorde i ordning mina sidor.
Helt enkelt en ruta per dag, en större ruta för extra noteringar om jag har några sådana, en ruta för bloggen och en ruta för maten. Hela mars ser likadan ut, för jag gillar det här lite minimallistiska utseendet bäst. Det känns liksom vilsamt för blicken.

Är det för tidigt att börja fundera på hur jag vill ha det i april?

måndag 26 februari 2018

"Shadow kiss" av Richelle Mead

Uppdraget att läsa ut påbörjade serier fortsätter, här med bok tre i "Vampire Academy". Som heter "Shadow kiss", och inte Shadowkiss som jag skriver hela tiden på grund av tycker tydligen det.

Bildkälla Goodreads
Nu jädrar börjar det hända saker! Eller? Rose utvecklar ett mindre trevligt humör, Lissa utforskar sin magi, det är rättegång för Victor Dashkov och Dimitri och Rose smider planer för framtiden. Och sen händer det andra saker, som sabbar en massa.

Jomen, jag kan ju inte säga mer än så utan att spoila, men så är det ju när man läser serier - ju längre in i dem man kommer desto mer kan man sabba för andra läsare genom att avslöja saker som bäst upplevs på egen hand.

För övrigt - det är ju inte svårläst det här, det är det inte. Det går till och med i ett rasande tempo, men! Jag hade ett par grejer som stoppade upp mitt lästempo. För det första alla dessa förklaringar som görs, om sådant som redan etablerats i böckerna sedan tidigare. Som de olika vampyrtyperna, hur vissa saker funkar rent politiskt, vem som är vem och gör vad. Jag kollade efter och det var inte förrän bokens sista tredjedel som det upphörde. Dessutom, eftersom det är Rose som berättar, så är det även hon som står för förklarandet. Och det känns lite då som att hon stoppar upp i en pågående berättelse för att berätta något annat, som jag redan vet. Så just det gillar jag inte.
Dessutom förekommer det strider mot strigoi även i denna bok, som framställs på det där lite tjatiga sättet av och-sen-så-och-sen-så. *gäsp* Så de kapitlen som säkert skulle vara spännande, tyckte jag var ganska trista.
En annan sak, fast som jag gillade, var att Rose faktiskt sade ifrån till Lissa. Att hon satte sig själv i främsta rummet. Jag upplever dhampirerna som någon sorts slavar till moroi, och det är en sak som känns lite otrevligt faktiskt. Allt i dhampirernas liv går liksom ut på att göra moroi till lags. De kommer först, som dhampirernas motto lyder. Om det sedan är till beskydd eller sex är en annan sak. Men här bestämmer sig Rose för att hon också är viktig och det finns saker i hennes liv som måste få betyda något, även om de inte rör moroi.

Jag mindes "Shadow kiss" som en av de bästa böckerna i serien, och det kan kanske finnas sanning i det, för det här tyckte jag var underhållande som sjutton. Faktiskt så pass att jag egentligen helst av allt ville fortsätta läsa i nästa bok, men eftersom vi snart ska ses i bokcirkeln kände jag behov av att läsa nästa cirkelbok först.
Mitt betyg på "Shadow kiss" blev 4/5.

söndag 25 februari 2018

Månadens nagellack - Februari

Det är den sista söndagen i februari, och vi vet ju vad det betyder - Jenny visar upp nagellacken hon burit under månaden. Ska sluta prata om mig själv i tredje person nu...

Mina naglar är inte lyckliga på mig just nu. Jag har slarvat med nagelvården, och det är ju dumt överlag men lite extra dumt nu när det är torrt och kallt väder. Mina naglar är således torra, skivar sig och spricker/går av mest hela tiden. Skärpning!
Jag försöker hålla dem ganska korta just nu, men trots att jag är så elak mot dem, så växer de ganska snabbt.

Nog med svammel nu, ni är här för att titta på nagellack.


Jag började februari mörkgrönt. Witching Hour från H&M Beauty är mörkaste gröna, om det fanns en nyans som hette midnattsgrön så skulle den nog se ut så här. Det är ett krämlack, så de små glittren som syns på mina naglar är sådana som följt med från topplacket. Attans också...


Sol i februari, så jag passade på att lacka med lack som innehåller holo. Här från A Englands senaste kollektion Tudoresque. Katherine of Aragon heter det här, precis som Henrik VIII första fru. Ett beigeguldigt lack med betydligt mer holo än det som fastnade på bild. Överlag så ser mina A England mer scattered ut än vad de verkligen är. Kanske kan skylla det på kameran.


Sist ut av de lack jag köpte på mig från OPIs Iceland-kollektion är det supertjusiga Turn on the Northern Lights! Inga bilder gör det rättvisa. Det är mörkaste blått med ett skimmer som mest syns i en rosalila nyans, men även små flashar av guldgrönt kunde anas. Många hyllar det här som kollektionens måste-ha-lack, och jag håller nog med om det.


Fick äntligen tummen ur och lackade med #5064 från Depend, som även har namnet Chasing starlight. En vacker Granny Smith-grön, med massor av silverpartiklar. Det här gillade jag. Massor! Enda problemet var att jag blev sugen på pistageglass är jag bar det.


Som synes hade jag lite problem när jag applicerade Anne Boleyn från A England. Massor av det hamnade i nagelbanden, men det är smällar man får ta. I övrigt är det ett underbart mörkrött hololack, allt som ser ut som rosa skimmer är alltså holo. Min förhandsfavorit i kollektionen, och jag är inte besviken. Förutom att jag kladdade så med det.


Lyckades fynda OPI-lack på Rusta, bland annat Sleigh Parking Only. Mörkt vampigt lila krämlack, som kan se brunt ut i vissa ljus. Älskar mörka lack på korta naglar, och det här var inget undantag.


Men ändå, lite drömmar om en stundande vår hyser jag. Så varför inte måla på lite påskkycklinggult i form av #541 från Depend. Som vanligt med gula lack är de inte så roliga att måla med, och det här var inget undantag till den regeln. Dock är det en tjock formula som jämnade ut sig hyfsat under topplack, så jag nöjde mig med två lager.
Jag hade hoppats att lacket skulle ha varit lite mer knalligt gult, men det var fint så här med. På inga sätt unikt, men fint.


Dagens naglar är dessa. Parisienne från H&M Beauty plockade jag fram ur min överfulla H&M-låda i Helmern. Jag kände för röda naglar och Parisienne är en favorit.

Nya naglar kommer i slutet av mars. Låt oss hoppas på lite varmare grader tills dess, och kanske till och med lite vårkänsla. Just idag är det verkligen vinter, vet jag efter en småblåsig promenad i 10 minusgrader. Men det var det värt!

fredag 23 februari 2018

FredagsFilmen Revisited: Struck by lightning

För lite drygt 5 år sedan skrev jag om filmen "Struck by lightning" som jag var nyfiken på främst av en anledning - den är skriven av och har Chris Colfer i huvudrollen. Och Chris Colfer var min favorit i "Glee", nämligen Kurt.

Bildkälla Tastedive
Carson Phillips stora dröm är att komma bort från den lilla stad han bor i för att studera på sina drömmars college. För att få extra poäng i jakten på drömskolan, startar han en litterär tidsskrift på sin high school, men han har svårt att få in bidrag från sina skolkamrater. tills han kommer på att utpressning säkert kan funka.


Det här är en komisk tragedi, eller en tragisk komedi. Den är stundtals skratta-högt-rolig, men har samtidigt ett oväntat djup och en ganska sorglig skildring av Carsons liv med sin trasiga mamma. Jag blev överraskad över hur sorgsen jag blev av den här filmen, trots att jag redan visste hur den skulle sluta - något som framgår av titeln.

Det här är en sådan där liten film, som inte gjort mycket väsen av sig under sin levnad, men om du stöter på den kan jag varmt rekommendera den. Var beredd med näsdukarna bara.

torsdag 22 februari 2018

What I eat in a day #19 - Sportlov

Här i Örebro har vi sportlov vecka 8, det är sedan gammalt. Det betyder att jag just nu är mer veckodagsvill än vanligt, och att mina barn mest håller till på sina rum. Men jag ser dem när de är hungriga i varje fall.


Fastän att jag hade planerat att fotografera min mat igår, så glömde jag så klart bort det till frukosten. Den hann bli uppäten innan jag kom på det. Tur då att jag hade publicerat den på mitt Instagram, så jag kunde sno bilden därifrån. Man ser såklart inte mitt te med mjölk som jag dricker varje morgon, men gröten syns rätt så bra. Jag kokar (oftast) min havregrynsgröt med en nötmjölk, så även igår. Sedan toppade jag den med kanel, gurkmeja, skivad banan, pumpakärnor och lönnsirap. Yum!


Kommer jag någonsin tröttna på fräst grönkål med stekt ägg och sriracha? Troligen inte. Här dessutom med lite gott bröd.
Just igår flydde barnen hem till sin mormor och morfar för att äta lunch där. Det är nämligen så de får göra om de vill ha blodpudding, för det vägrar jag laga på grund av tycker det är äckligt och har äcklig konsistens. Så jag solokvistade på lunchen igår och kunde tänka bara på mig. Tur det, för det här är det bara jag och maken som vill ha och kan längta efter.


Till efterrätt - ett äpple.


Jag fotograferar ju aldrig mitt vattenintag, men igår föll andan på och jag gjorde just det. Här är jag precis hemkommen efter min promenad med liten schnauzer, och återfuktar mitt innanmäte. därav de röda kinderna. Igår behövde jag solglasögon på promenaden. Inte idag.


Fikastund har guld i mun. Här är det te, lite som vanligt. Till det hittade jag inte älgbajs i skogen, utan några rawbolls som låg gömda för barnen. De här är gjorda med 10 färska dadlar, 1½ dl mandelmjöl och 3 msk kakao. De smakar på riktigt som marsipanbröd. Det är därför man får gömma dem om man vill ha några för sig själv, för om Chilipojken hittar dem försvinner de fort.


Kvällsmaten igår var det älskade maken som tillagade, eftersom det här är hans paradrätt och en av dem det frågas efter ganska ofta här hemma. Pasta med räkor och broccoli, till det grönsaker och älskade makens egenkomponerade vinägrett.
Mitt bidrag? Jag skalade räkor och fixade grönsakstallriken.


Tv-godiset igår blev en skål (eller två) med linschips. Favoritsmaken är dill och gräslök.
Tv-serien jag följer just nu i älskade makens sällskap är säsong 1 av "Fargo", men det sitter långt inne med att verkligen titta. Väl där är jag road dock. Funderar på om "Quuer as folk" skulle kunna få ur mig ur min tv-svacka. Eller så låter jag det bara vara. Någon gång går det nog över. Väl?

tisdag 20 februari 2018

"New moon" av Stephenie Meyer

Är det en bra känsla när man mest bara vill få något överstökat? Kanske inte. Men det är så jag känner inför att skriva ett inlägg om "New moon", som faktiskt fått mig att fundera på om jag kanske ska hoppa över att läsa de övriga två böckerna i serien. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag avsluta det jag påbörjat - ibland är jag mer envis än vad som är nödvändigt.

Bildkälla Goodreads
Edward bestämmer sig för att lämna Forks, och Bella, för att ge henne en chans att leva ett normalt liv. Hon vänder sig till Jacob för stöd och vänskap.

Jag hade inte ens hunnit läsa klart kapitel ett innan jag var så irriterad på Bella att jag satt och himlade med ögonen. Den känslan höll i sig hela boken, på ett litet ungefär, och det är ju lätt olycksbådande när man liksom avskyr hela seriens huvudkaraktär.
Bella är så mycket mö i nöd att det är skrattretande. Hon måste till och med räddas från sig själv. Allt hon gör kretsar alltid kring andra personer, och när jag skriver personer så menar jag sådana av hankön. När Edward försvinner ur bilden så förlitar hon sig helt på Jacob, och när han får egna problem så hamnar hon i en ny spiral av stackars-lilla-mig som gör mig snudd på illamående av tröttma. Dessutom ser jag stora problem i hennes förhållande med båda dessa gossar. Edward för att han är så kontrollerande och fattar beslut på dåligt beslut som berör dem båda, utan att fråga Bella om hennes åsikt eller ens ta hennes känslor i noggrant beaktande. Jacob för att han är dålig på att lyssna när hon säger att hon inte är intresserad av honom romantiskt, men samtidigt så har hon honom som plan B - ett tröstpris om man så vill. För ensam kan hon ju tydligen inte vara, så det är väl lika bra att "tvinga sig" och "ställa upp" nu när Jacob varit så snäll och hjälpt henne. Men ARGH! Inte undra på att en har en så snedvriden bild av hur ett förhållande funkar och vad man ska förväntas göra/ställa upp på.
Jag skulle dessutom vilja veta vad för sorts åkomma det är Bella lider av, med sina motoriska problem. Eller blev hon tappad på huvudet ovanligt ofta som bebis? Det här med att hon är så klumpig att hon inte ens kan gå på en skogsstig utan att snubbla på varenda rot, kotte eller sten som kommer i hennes väg, kan ju het enkelt inte vara normalt. Jag får känslan av att hon skulle behöva ha hjälm bara för att gå till brevlådan, på ett litet ungefär.

I övrigt då, om man bortser från att jag tydligen avskyr Bella, Jacob och Edward? Och kärlekstrianglar också, så gu' bevare mig! Jodå, en typisk transportsträcka till bok. Det händer förvisso en hel del, och mycket etableras inför de kommande böckerna, men det avslutas inte riktigt någonting så att man känner att man är färdig med boken. Till skillnad från "Twilight", som kan läsas för sig, så känner jag här att det fattas mycket information om det mesta när den sista sidan är läst. Det märks väldigt tydligt att det ska komma minst en bok till, på ett sätt som gör att man kan bli lite trött i mössan. För här har jag läst snudd på 600 sidor, utan att få ett ordentligt slut? "New moon" avslutar med betydligt fler frågor än vad den startade med.
Så det är drygt 600 sidor transportsträcka kantad av dåliga beslut, barnsliga föreställningar, osunda förhållanden och irriterande karaktärer.
Ska jag verkligen läsa bok 3 och 4? Tiden får utvisa, men just nu känner jag ja. För jag måste försöka förstå vad det var jag älskade så mycket med de här böckerna.

Mitt betyg på "New moon" blev den här gången 2/5. Rasslade ner rejält, kan vi väl säga.

måndag 19 februari 2018

"Gökens rop" av Robert Galbraith

Sitter ni ner nu? Bra. För nu har det hänt - jag har hittat en deckare som jag *trumvirvel* tycker om! Jodå, det är sant. Kan ha med författaren att göra, för Robert Galbraith är en pseudonym för en inte helt okänd författare, vars namn jag avslöjar längst ner i inlägget. Så vill du inte veta är du nu varnad. Nog för att det är ganska välkänt vem som döljer sig bakom namnet Robert Galbraith, men som sagt - vissa vill kanske bevara hemligheten, även för sig själv.

Bildkälla Goodreads
Privatdetektiven Cormoran Strike och hans tillfälliga assistent Robin Ellacott, får i uppdrag att utreda om ett självmord verkligen var ett självmord.

Jag vill riktigt på riktigt inte avslöja mer av handlingen än så. Själv visste jag inte ett dugg när jag började läsa boken, och jag är glad för det. Jag hade inga förutfattade meningar om en handling och vart den kunde tänkas föra mig, och jag blev glatt överraskad och omåttligt förtjust.
Personporträtten är förträffliga - jag blev väldigt förtjust både i bufflige Cormoran och den snabbtänkta Robin, men även bikaraktärerna gavs ordentligt med kött på benen och sådant uppskattas alltid.
Boken håller ett stadigt tempo och känns väldigt lättläst. Jag skulle vilja kalla den för underhållande och rätt så finurlig. Jag skrattade högt flera gånger, till exempel. Dessutom - jag listade inte ut hur det skulle sluta. Och det är en av de saker jag brukar kunna tycka är ganska trista med deckare/kriminalromaner - att de är så förutsebara.

Jag gav "Gökens rop" betyget 4/5, och jag har fått mersmak. Det finns fler böcker om Cormoran och Robin, och jag vill läsa dem också. Det var länge sedan jag kände så för den här genren.

∾∾∾

Det var inte förrän hon stod framför dörren två trappor upp som Robin för första gången insåg vilken typ av företag hon hade skickats till. Ingen på bemanningsföretaget hade sagt någonting om det. Namnet på papperslappen bredvid ringklockan utanför porten var också ingraverat på glasrutan i dörren: C. B. Strike, och nedanför stod ordet Privatdetektiv.
Robin stod alldeles stilla med lätt gapande mun och fylldes av en underlig känsla som ingen av hennes bekanta skulle ha förstått. Hon hade inte berättat för en levande själ (inte ens för Matthew) om sin livslånga, hemliga, barnsliga dröm.

∾∾∾

Spoileralert: Bakom namnet Robert Galbraith döljer sig ingen mindre än J. K. Rowling. Ni vet,  hon som skrivit böckerna om Harry Potter.

fredag 16 februari 2018

Soundtrack of my life



Sigrid - Dynamite

Don't know where I am with you
Forgetting time and space with you
Oh I wish we had a common view
You've seen my red as blue
I don't belong in your universe
For better or for worse

I'm the same, but I'm bolder
You'll get home, but I'm on my way out now
Not the same destinations
I will stay when you get off the train

You're as safe as a mountain
But know that I am dynamite
Oh, you're as safe as a mountain
But know that I am dynamite

Your hand is warm but my heart is blue
Is blue now
I miss you, but I've got things to do
Oh, I wish we had a common view
You've seen my red as blue
I don't belong in your universe
For better or for worse

I'm the same, but I'm bolder
You'll get home, but I'm on my way out now
Not the same destinations
I will stay when you get off the train

You're as safe as a mountain
But know that I am dynamite
Oh, you're as safe as a mountain
But know that I am dynamite
Know that I am dynamite
Know, know that I am dynamite
Know that I am dynamite

Oh, it's so cold here
'Cause I left my heart to be with you
Oh, it's so cold here
'Cause I left my heart to be with you

I'm the same, but I'm bolder
You'll get home, but I'm on my way out now
Not the same destinations
No, I will stay when you get off the train

You're as safe as a mountain
But know that I am dynamite
Oh, you're as safe as a mountain
But know that I am dynamite


torsdag 15 februari 2018

Tre tomma no. 48

Så har jag gjort slut på grejer igen. Och har en del som står och "pruttar" i badrummet, så det dröjer nog inte jättelänge till nästa gång heller.


ICA/Apotek Hjärtat. Ekologiskt cerifierad kroppslotion. Oparfymerad.
Även om jag faktiskt har tyckt om den här krämen en del, särskilt nu när det är kallt och torrt, så tror jag inte att den kommer hem till mig fler gånger. I mitt tycke är det här en "sambokräm" alltså en som man behöver hjälp med att få på sig, särskilt då på ryggen där jag inte alltid når själv. Krämen är nämligen väldigt tjock och rätt så svårarbetad, det tar ett bra tag att få den att sjunka in i huden. Väl där är den dock väldigt trevlig, och känns finfin på torr hud, även om man kan behöva mata lite extra de väldigt kalla och torra dagarna.
Det är helt enkelt appliceringen som drar ner betyget för mig. Och när man lämnar en kräm kvar på hyllan för att den är så jobbig att få in i huden, kan man lika bra låta bli att köpa en ny.
Tycker dessutom att förpackningen kändes fel här. När krämen nu är så tjock hade det antingen behövts ett större hål att klämma ut produkt ur, eller en burk kanske? För jag tycker faktiskt att det här mer är kroppssmör än lotion.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Kicks. Ready, Set, Glow! Vitamin C. Eye cream.
Nästa att ta slut av mina snålköpta reseförpackningar var ögonkrämen. Jag gillar den här massor, men tycker inte alls om hur den är förpackad i fullstorlek. Jag vill ha ögonkräm i tub så jag kan välja min mängd själv. Så det så! Så jag har annat jag använder.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Kicks. Instant treatment. Cooling beauty. Anti-stress mask.
Den här masken har jag inte riktigt blivit kompis med, ändå har jag en till därför att jag köpte ett pack med alla fyra maskerna.
Masken doftar milt och svalkar ganska rejält, men fy för den lede vad den är svår att skölja av! Det krävs ganska rejäla tag med tvättlappen för att få bort den, och då känns det snudd på som att man skulle behöva använda masken igen för att lugna ner huden. Det kanske var det som var tanken?
Plaståtervinning.
Betyg 1/5

onsdag 14 februari 2018

Kärleksbrev

Idag är det alltså alla hjärtans dag. För mig är det mest ett kommersiellt jippo, och jag bryr mig inte ett dugg om i fall älskade maken ger mig rosor och choklad idag eller någon annan av årets 364 dagar. Tror faktiskt att jag skulle föredra det en annan dag än idag, ärligt talat, för en dag som idag känns det mest pliktskyldigt, medan en annan gråtrist onsdag skulle kännas mer som att det kom från hjärtat.
Nåväl - jag har i varje fall bakat hallon- och chokladmuffins dagen till ära, men annars är jag nöjd.

Det finns viktigare saker att tänka på, när det gäller kärlek, och det är att ge kärlek till sig själv. Jag menar inte att man måste älska sig själv, för det kan vara nog så svårt ibland, jag menar att man ändå kan vara snäll mot sig själv. Och nu tänkte jag vara snäll mot mig.



Kära Jenny.

Jag vet att du ofta tänker att du inte duger som du är. Jag vet att du burit länge på tankar om att du inte riktigt förtjänar att älskas av dig själv eller andra, att du skulle vara ett slöseri på utrymme, att luften du andas skulle kunna användas till något bättre. Du har fel.
Du är bra på att ge kärlek till andra, men har väldigt svårt att tro på att den kärlek du får tillbaka inte skulle vara ett påhitt. Du tror ofta inte riktigt på att andra omkring dig verkligen kan och vill älska dig, men det gör de och det vill de. För som du så ofta påminner om - du är värdefull.
Så ta den där fladdriga magen, den inte längre så elastiska huden, rynkorna vid ögonen, de grå hårstråna, ögonlocken som börjar hänga allt mer, den krånglande magen, de knakande knäna, de onda hälarna, de torra och flagande naglarna, den stela nacken, den sneda ryggen, den förvirrade och trötta hjärnan - ta allt det där som du tycker är fel med dig och ge det lite ömhet. För den där kroppen är fantastisk! Den har burit dig genom snart 47 år, den har skapat och fött fram tre nya liv, den har burit på så mycket sorg och smärta, men även på så mycket glädje och skratt och vänskap och... kärlek. Och jo - din hjärna hänger inte med ibland, och ibland behöver du lugn och ro och tystnad när det varit för många intryck på för kort tid, men det är okej. Du kan fixa det också, med de verktyg du har lärt dig och fortfarande lär dig.

Här är några saker jag älskar extra mycket med dig. Din förkärlek till röda läppstift. Din nyfikenhet. Din vilja att ständigt lära dig nya ting. Din läslust. Din nyvunna förmåga att säga nej och backa när du känner att du inte orkar. Din parfymsamling. Att du är bra på att lyssna på dina barn. Att du säger till dina barn och din man att du älskar dem - ofta. Ditt skratt. Din pyjamassamling. Att ditt hjärta är så stort. Att du är empatisk.

Kram! Från dig själv.

tisdag 13 februari 2018

Om de är små, får man ta två.

Idag är det alltså fettisdagen. sista chansen att fetta på sig innan fastans späkning i 40 dagar. Eller? Kanske inte, nej.
För andra året i rad har jag idag bakat minisemlor. Förra året bjöd jag min bokcirkel på dem. Och fick Lilla E att inse att semlor visst det är gott - om man bara inte gjorde som på hennes dagis där de lade en klump mandelmassa i en torr bulle. Hon har alltså trott att hon inte tycker om semla i en massa år, fast det visade sig att det gjorde hon visst det.
I år bakade jag dem till min familj, och vi åt dem ganska precis nyss, som efterrätt efter en god Fransk bondsoppa. Tre var fick man, så jag har bullar över i frysen. Bästa betyget? "De smakar som köpesemla."

Receptet jag utgått från hittar man här, men jag kör på vanlig vispgrädde och struntar i det där karamelliga. Semlor kan få vara semlor, enligt mig.



Minisemlor  32 stycken

25 g jäst
25 dl ljummen mjölk
75 g rumsvarmt smör
2 krm salt
1 tsk kardemumma
1 dl socker
8 dl mjöl
1 tsk bakpulver

Smula jästen i en bunke och lös upp den i mjölken. Tillsätt sedan övriga ingredienser, bakpulvret utblandat i mjölet, och arbeta till en smidig deg som släpper bunkens kanter, cirka 10 minuter i maskin.
Låt jäsa övertäckt i 40 minuter.
Stjälp upp degen på mjölat bakbord och knåda den lätt. Dela degen i 32 bitar och forma dem till runda bullar. Låt bullarna jäsa 30 minuter på plåt.
Vispa upp ett ägg med en nypa salt, pensla bullarna, och grädda dem i 250 grader varm ugn i 6 minuter. Låt bullarna svalna.

200 g mandelmassa
½ dl vispgrädde
3 dl vispgrädde
florsocker

Skär av ett lock på varje semla och ta ur en del av inkråmet. Blanda inkråmet med finriven mandelmassa (går lättast om den är kall) och ½ dl ovispad grädde. Fyll bullarna med mandelmasseblandningen.
Vispa 3 dl grädde ganska hårt och spritsa den i bullarna (eller bara klicka på den), lägg på locken och pudra över florsocker.

Idag bakade jag full sats bullar, men eftersom jag inte hade en hungrig bokcirkel att bjuda, så nöjde jag mig med att fylla 15 av bullarna så att alla i familjen fick 3 semlor var. Resten av bullarna ligger i frysen att ta till när sötsuget till fikat blir för stort.
Chilipojken mulade in sina semlor i munnen hela... Så de är verkligen inte stora. Men goda.

måndag 12 februari 2018

"The night circus" av Erin Morgenstern

Hade en minimal lässvacka där, på en hel dag, så det tog mig aningen längre att läsa "The night circus" än vad jag trodde det skulle göra. I lördags plöjde jag de sista hundra sidorna, och sedan satt jag där en liten stund och funderade, som man kan behöva göra efter att ha läst ut vissa böcker.

Bildkälla Goodreads
Cirkusen dyker upp utan förvarning. Plötsligt står den bara där, med sina randiga tält i svart och vit. En skylt vid ingången förkunnar att cirkusen kommer öppna när natten faller och stänger när dagen gryr.
När solen gått ner börjar ljusen blinka och snart lyser en skylt upp: Le Cirque de Réves. Drömmarnas cirkus. Dörrarna i ingången öppnas. Nu är cirkusen öppen. Nu kan du stiga in.

Jag vill faktiskt inte berätta mer om handlingen än så, för jag tror att det här är en sådan där bok som är bättre ju mindre man vet från början. Det är en bok att få upptäcka, helt enkelt. Själv visste jag inte mycket mer än att den är min favorit-booktubers, Hannah på A Clockwork reader, älsklingsbok. Hannah hyllar den så högt att jag så klart blev nyfiken. Jag kanske inte riktigt tycker att det är den bästa boken någonsin, men den var väldigt bra och mångbottnad och jag har en bestämd känsla av att jag kommer läsa om den. Vissa böcker förtjänar en omläsning lite mer än andra, och "The night circus" är en sådan. Jag tror att det finns så mycket mer att upptäcka och lägga märke till i den här boken, än vad man gör vid en första läsningen. Boken känns som att den går att utforska på samma sätt som besökarna på Le Cirque de Réves utforskar de många tälten.

Jag upplevde boken som väldigt lättläst, trots att den kan se lite respektingivande ut med sina över 600 sidor. Det är dock ganska stort typsnitt, och ett bra tempo i texten, som hela tiden driver på. Kapitlen är alltifrån ett par sidor långa till ganska omfångsrika, men det känns aldrig som att tempot stannar upp eller stagnerar. Det tuffar på, helt enkelt. Det enda som kan vara aningen förvirrande är möjligtvis den allt annat än linjära tidslinjen. Mitt tips är att hålla noga koll på datumen som inleder varje kapitel så att man vet när man är.
För övrigt: var beredd på magisk realism, illusioner, drömmar och önskningar, underbara karaktärer, fantasieggande miljöer och att ingenting är vad det ser ut att vara.

Mitt betyg på "The night circus" blev 4,5/5. Boken finns tyvärr inte översatt till svenska. Jag hoppas att man gör film på den här, för jag satt genom hela boken och såg framför mig hur fantastisk den skulle kunna bli som film.

∾∾∾

The circus arrives without warning.
No announcements precede it, no paper notices on downtown posts and billboards, no mentions or advertisements in local newspapers. It is simply there, when yesterday it was not.
The towering tents are striped in white and black, no golds and crimsons to be seen. No color at all, save for the neighboring trees and the grass of the surrounding fields. Black-and-white stripes on the grey sky; countless tents of varying shapes and sizes, with an elaborate wrought-iron fence encasing them in a colorless world. Even what little ground is visible from outside is black or white, painted or powdered, or treated with some other circus trick.
But it is not open for business. Not just yet.

∾∾∾

fredag 9 februari 2018

Fredagsmys: French toast Friday

Som jag älskar allitterationer! Det blir det i och för sig på sätt och vis om jag skriver Fattiga riddare Fredag också, men om hashtaggen #frenchtoastfriday redan existerar på Instagram, who am I to argue?

Fattiga riddare har blivit min go to-frukost på fredagar. Faktiskt betydligt snabbare att tillaga än man kan tro, om man bara gör det lätt för sig.
Alltså: vispa upp ett ägg, doppa bröd i ägget, stek brödet i lite olja i medelvarm stekpanna tills brödet är gyllene på båda sidor. Toppa med vad du vill och njut!
Ett ägg räcker ofta till två skivor bröd, och man kan använda vilket bröd man vill. Till och med en delad kanelbulle om man vill vara  riktigt busig. Personligen använder jag gärna något fullkornsrostbröd, men whatever floats your boat.

I sin allra naknaste form smakar dessa fattiga riddare inte värst mycket mer än bröd med stekt ägg runt, så "hemligheten" ligger i vad man toppar med. Här kommer tre söta och ett salt förslag, från några av mina tidigare frukostar.


Kanel har jag nästan alltid på, för enligt mig ska det vara kanel på fattiga riddare. Här är det dessutom hinnfria klyftor av en apelsin, och några chokladknappar. Slank ner...


Här strödde jag inte kanelen direkt på brödet, utan stekte i stället ett tärnat äpple i en aning rapsolja tills det mjuknade. Sedan karamelliserade jag äpplet i ungefär två teskedar honung och lite kanel. Tror jag snart måste reprisera den varianten...


Allra oftast äter jag dem dock såhär: kanel, hallon och flytande honung eller lönnsirap. Här är det jordgubbshonung, som grädde på moset. Man kan såklart använda vilket bär som helst, men vi har massor av hallon i frysen som plockades från vår hallonhäck i somras, så jag njuter så länge vi har dem kvar.


Och så det salta alternativet - några skivor bacon och lite lönnsirap. Jodå, jag hade kanel på de här fattiga riddarna också. Kanel är en sådan där krydda som passar ganska mycket, inte bara bullar. Tro mig.

torsdag 8 februari 2018

What I eat in a day #18 - Läsdag

Det var ett tag sedan jag delade med mig av vad jag äter, men igår så fotodokumenterade jag matintaget igen. En dag som höll sig till bra ätande fram tills vi började titta på tv på kvällen, och drog fram både snacks och sprit. Tsk, tsk...


Den här bilden (eller en liknande) kommer ni få se i repris imorgon, för jag har en plan...
Det är ett par fattiga riddare med kanel, hallon och lite jordgubbshonung. Till det drack jag te och tog en d-vitamin. Och så dricker jag massor av vatten under dagen, ur min ständiga följeslagare vattenburken.


Efter alla mina morgonbestyr satte jag mig ner för att läsa en bok, och det var ungefär det jag gjorde under resten av dagen, fram tills tv:n slogs på. Som sällskap till boken drack jag ett par koppar te och åt några mandlar. Och så slog jag av en flisa på muggen lite senare, så att jag blev lite ledsen i ögat. Men jag gillar boken.


Kollade man noga på mitt BuJo-inlägg häromdagen, så såg man att jag till onsdagen hade planerat att äta mandelbollar med pasta till lunch. Det gjorde jag också. Samt lite fräst svartkål och några körsbärstomater. Och ketchup, för det är gott till. Vattenglaset är inte med på bild, men det stod på bordet.


Efter promenad med liten hund och massor av läsning kände jag att det var dags för lite mellis. Te - så klart, och ett skivat äpple med jordnötssmör och lite kanel. Och ja - jag har en räv på mitt mobilfodral. Vad annars?


Vi har väldigt dåligt ljus vid vårt matbord, så jag ska tolka bilden åt er. Till kvällsmat åt vi en svamp- och fetaostpaj. Till det massor med grönsaker. Jag har ruccola- och machésallad på tallriken samt gurka, tomat, oliver och en balsamicodressing. Och så ett par grissini.


Sedan släppte hämningarna! Älskade maken och jag tittar på "Fargo" och då behövde jag popcorn. Ville ha dem med tryffelsalt, men det missade älskade maken som stod för poppningen. Det här var bara en av x antal nävar av de vita fluffiga, som vi kallar dem.


Sedan kom vi på att det var lill-lördag, och då borde man få dricka ett glas Xanté! Så då gjorde vi det. Och åt sådana där potatispinnar till. Dessa är inte pommes pinnes, utan en annan sort med paprikasmak. Inte så salta, men det är väl ungefär det enda som är "nyttigt" med dem.


Och så satte vi i oss rätt så många av sådana här små salta pretzels. Inte bra...
Det här är för övrigt en oöppnad påse pretzels, för jag missade att fotografera dem vi åt av igår. Men jag, Lilla E och älskade maken satte i oss ungefär två tredjedelar av en påse igår. Hoppsan!

onsdag 7 februari 2018

"Call me by your name" av André Aciman

Eftersom jag missade "Call me by your name" på bio så bestämde jag mig för att läsa boken medan jag väntar på dvd-släppet, när det nu blir. Och ja - jag är ganska bitter över att jag inte pallrade mig iväg och såg den, för min gissning är att den är fantastisk. Hur förklarar man annars de fyra Oscars-nomineringarna, bland annat bästa manliga huvudroll och bästa film?
Men nu var det inte filmen jag skulle skriva om utan boken. Som jag kastade mig över när den dök upp, och slukade på två dagar.

Bildkälla Goodreads
Elio är 17 år och spenderar sin sommar med att transkribera musik, spela tennis och umgås med sina vänner, särskilt Marzia. Varje sommar kommer en sommargäst på besök under 6 veckor, för att hjälpa Elios pappa med hans arbete och för att arbeta med sitt eget projekt. Den här sommaren är det Oliver som besöker den italienska kuststaden, och vänder upp och ner på Elios tillvaro. Elio finner snart att hans dagar kretsar kring tankar om Oliver, och mellan dem uppstår snart ett förhållande.

Var ska jag börja? Jag hade hoppats på att jag skulle älska "Call me by your name" lite mer än vad jag gjorde, faktiskt. Inte så att den på minsta lilla vis inte är en bra bok, för det är den, men det fattades något för att jag skulle bli riktigt, riktigt såld på den.
Jag känner mig lite som att jag snokar. Det känns som att läsa någons dagbok, och jag får ständigt en känsla av att boken måste vara självupplevd. Med andra ord känns den som att den är skriven väldigt nära hjärtat på författaren, och man förstår verkligen Elios inre kamp med vad som faktiskt är ett sexuellt uppvaknande.
Det här är heller ingen sockersöt berättelse, och vill man ha en sådan samt ett lyckligt slut så får man leta efter en annan bok. Det finns alldeles för många hinder för att Elio och Oliver ska kunna bli något mer än en semesterflirt - som adresser på olika kontinenter, en betydande åldersskillnad när en av dem fortfarande går i high school (för jag får intrycket av att denne amerikansk/italienske gosse går i amerikansk skola i varje fall) och den andre gått ut college och numera undervisar. Dessutom genomsyras boken av en känsla av viss homofobi, sådan som den i högsta grad var under 80-talet då boken utspelar sig. Även Elio har problem att acceptera att han skulle kunna vara sexuellt attraherad av Oliver, för det är liksom inte så "det är". Oliver vill dessutom till en början inte gå för långt, så att de inte ska ha "något att skämmas för". Som läsare kan jag tycka att det känns lite sorgligt.

En bestående känsla av boken var att jag tyckte den kändes ändlös. Som att den här sommaren som Elio berättar om kan sträcka sig vidare i eoner. Han kan börja berätta en sak, sväva ut i något annat, för att sedan återvända till det ursprungliga ämnet. På så sätt känns boken som en monolog, en berättelse utan egentlig början eller slut. En liten bit av livet som påverkat allt annat och därför är värd att berättas om. Å andra sidan finns det också stunder där Elio förlorar mig helt, och jag tappar tråden eller nästan känner mig lite dum. Det känns inte som en tonåring, utan som en vuxen man som berättar om en tonåring. Vilket det ju också är.
Även om jag slukade boken på två dagar vill jag inte kalla den lättläst. Jag lade ifrån mig den flera gånger för att låta handlingen sjunka in, eller fundera lite över det jag läst. I viss mån är den även rätt så explicit, kanske inte just i sexscenerna, utan mer i Elios fantasier. Och allt sådant är inte jättegulligt att läsa om, eller ens lite småsexigt.
När boken var slut satt jag ändå där med tårarna rinnande, för jag blev väldigt berörd. Och så ville jag så innerligt gärna ha Olivers röst också, för jag tror och hoppas att hans känslor för Elio var större än vad de kanske kan verka. Men det här är Elios bok, Elios berättelse, och i och med det är Oliver sekundär. En biroll i Elios liv, men en viktig sådan.

Mitt betyg på "Call me by your name" blev 4/5, men jag vajade på den där fyran och ville kanske ha den lite högre. Så en stark fyra, kan vi väl nöja oss med.

∾∾∾

"Do you really like to read that much?" she asked as we ambled our way casually in the dark toward the piazetta.
I looked at her as if she had asked me if I loved music, or bread or salted butter, or ripe fruit in the summertime. "Don't get me wrong," she said. "I like to read too. But I don't tell anyone." At last, I thought, someone who speaks the truth. I asked her why she didn't tell anyone. "I don't know..." This was more her way of asking me for time to think or to hedge before answering. "People who read are hiders. They hide who they are. People who hide don't always like who they are."
"Do you hide who you are?"
"Sometimes. Don't you?"
"Do I? I suppose." And then, contrary to my every impulse, I found myself stumbling into a question I might otherwise never have dared ask. "Do you hide from me?"
"No, not from you. Or maybe, yes, a bit."
"Like what?"
"You know exactly like what."
"Why do you say that?"
"Why? Because I think you can hurt me and I don't want to be hurt." Then she thought for a moment. "Not that you mean to hurt anyone, but because you're always changing your mind, always slipping, so no one knows where to find you."

∾∾∾

tisdag 6 februari 2018

Bullet Journal 2018

Även jag har hoppat på det här med en bullet journal, alltså att göra sin egen kalender och anpassa den efter mig och mina behov. Väldigt roligt och absolut ett format som passar mig bättre än en färdig kalender, även om man kan anpassa sitt eget innehåll som med till exempel Personlig Almanacka som jag använt mig av de senaste 7 åren eller så. Nu tog jag det ännu ett steg längre, men lät tanken få mogna i nästan ett helt år innan jag tog steget fullt ut.
Självklart har jag gjort missar redan nu, men sådant ser jag bara som saker att lära sig av, så det är inte så farligt.
Min bullet journal, eller BuJo som de ofta kallas, är inte direkt skriven efter den traditionella mallen heller, för en sådan skulle inte vara "min" kan jag känna. Jag prickar av mina punkter lite som jag vill istället, och lite som jag är van vid.

Och ja - det är en kattass med på bilden. Cullen är en linslus.
 Man kan göra sin BuJo i vilken anteckningsbok som helst, men jag hakade på Leuchttrum1917-tåget, med sina prickade sidor. Hittade en knalligt gul som jag föll rätt så handlöst för, och så fick jag en penloop i julklapp av Chilipojken, att ha min reservoarpenna i.
Dekorerar gör jag inte mycket, mest blir det någon glad färg på texten, eller lite washitejp. Och självklart har jag tejp med rävar på.


Mitt första misstag gjorde jag när jag lade min årsöversikt över ett helt uppslag. Det kommer jag rätta till för nästa år, och har redan skrivit upp det på en sida i slutet av min BuJo som är dedikerad planer för nästa år.
Det fina i kråksången med Leuchttrum är att sidorna är numrerade och att det finns ett register i bokens inledning, så att jag kan hitta sidor lätt som kanske hamnat lite fel när jag klantat mig/inte tänkt färdigt.


En av de sakerna jag inte riktigt tänkte färdigt på är att jag missade att göra en future log. Behöver man verkligen det med en årsöversikt? Jo, jag saknade en sådan rätt så omgående, då det i en sådan finns plats att skriva upp det som händer flera månader framåt. Som att Lilla E ska till Tyskland i april på skolutbyte. Min future log gjorde jag i efterhand och placerade den sist i boken och markerade upp en sida med washitejp så att den ska bli plättlätt att komma åt, för jag använder den mer än vad jag först trodde att jag skulle göra.


En sida för bokklubben Plejaderna var ganska given. Våra  träffar planeras 6-8 veckor framåt, så det är skönt att ha något ställe att skriva upp dem på, samt var vi ska vara och vilken bok vi ska läsa. Jag har gömt nästa värdinna under en av mina pennor, men boken som kan anas att vi ska läsa till nästa gång är "Tjänarinnans berättelse" av Margaret Atwood.


Jag är ju inte bara galen i böcker, utan har ett hjärta som klappar hårt för film också. Alltså har jag några sidor dedikerade till just det. Dels filmer som jag håller koll på när de går upp på bio, jag kommer gissningsvis se en promille av dem, och dels filmer jag sett. Inga omtittningar, som att jag såg om "Cloud Atlas" för fjärde gången i helgen, utan filmer som är nya för mig. Dessutom i vilket format de varit, samt ett litet betyg på dem. För så rullar jag. Älskar listor!


Det finns de som lägger stora teman i sina BuJos varje månad, men inte jag. Min månad inleds helt enkelt med en månadsöversikt där jag skriver in viktiga händelser. Inget särskilt alls, med andra ord. Vill man gärna se hur fint andra kan göra sina BuJos så kan jag rekommendera tre av mina favoritkanaler på YouTube, som har mycket BuJo-innehåll. Caitlin's Corner, AmandaRachLee och She Meets City.
Kan vara värt att kolla in bara för att se vilka konstverk de gör sina böcker till. Själv har jag inte ork för dylika dekorationer, men det är kul att titta på när andra gör det.


Efter min månadsinledning har jag ett uppslag med "Månadens". I mitt fall är det månadens nagellack, utlästa böcker, sedda filmer (för man kan inte skriva ner sina böcker och filmer på för många ställen), samt idéer för bloggen. Får ni så klart inte se ännu, men jo - ett BuJo-inlägg står med där.


En så kallad habittracker och en humörtracker också. Mest för att det är så kul att fylla i rutor och göra diagram. Som ni ser har det inte varit mycket träning hittills i februari, på grund av lat, men annars rullar det på rätt fint, om jag får säga det själv.


Ett typiskt veckouppslag ser ut så här. Det här var en annan sak jag gjorde "fel" i januari, då jag gav varje vecka ett helt uppslag. Det behöver inte jag, kan vi väl lugnt påstå, men om man har mycket om sig och kring sig så kan man såklart behöva mer plats än vad jag har gjort här. Gömmer kommande bloggidér och lite namn under pennor, men jag försöker numera tänka framåt för att inte stressa hjärnan.
Även därför jag skrivit in luncher och snacksförslag, så jag inte står där med kurrande mage och tom hjärna. Har hänt lite för ofta, och då antingen äter jag något dumt, som en påse chips, eller alldeles för lite, som en näve mandlar till lunch och tror att jag ska må bra av det. Saker man lär sig om sig själv efter 46 år...

Lite så ser min BuJo ut. Det kommer säkert hända massor med den under året, men hittills är jag mycket nöjd, och har roligt som sjutton med den. Längtar redan tills jag får göra mars...