onsdag 23 maj 2018

"Grace" av Anthony Doerr

Jag har precis skaffat en ny dator, och har mycket nytt att lära mig. Testar en del nytt och nya kommandon, men jag tror nog inte att det är någon mer än jag som märker någon skillnad.

Igår kväll läste jag ut min senaste bok, en bok som älskade maken kastade sig över eftersom både han och jag älskade Anthony Doerrs förra bok, "Ljuset man inte ser". Förhoppningarna var höga med andra ord. Älskade maken funderade på att dnf:a "Grace" och ville väldigt gärna att jag skulle läsa den, bara för att se om det var honom det var fel på eller boken.

Bildkälla Goodreads
David Winkler drömmer sanndrömmar. En natt drömmer han att han ska träffa sitt livs kärlek, och straxt därefter gör han det. När deras dotter Grace föds drömmer David att han bär skulden till dotterns död i en översvämning. När så ett regnoväder hotar deras deras hem bestämmer han sig för att fly. Han lämnar landet, och först 25 år senare vågar han sig tillbaka.

Precis som i "Ljuset man inte ser" så har "Grace" ett otroligt vackert och bildrikt språk. Det är små detaljer som målar tydliga bilder, in i minsta snöflinga. Så långt är jag nöjd.
Storyn vet jag dock inte riktigt vad jag tycker om. Huvudpersonen, David Winkler, kallas nästan genomgående vid sitt efternamn, och jag ser det som ett sätt att distansera sig från honom, få honom mer på avstånd och kunna betrakta honom lite på håll. Man får aldrig riktigt grepp om honom eller lär känna honom "på riktigt". Det enda jag vet är att han är kungen av dåliga beslut, och skulle må bra av att prata lite med folk, förklara läget. Så mycket i hans liv hade blivit annorlunda om han bara förmått förklara för de närmast honom att han drömmer sanndrömmar och ibland ser katastrofer. Vi som läser tror ju på honom, hans mamma trodde på honom, varför skulle inte någon annan kunna göra det?
Boken känns som en slice of life-roman, förutom det att den utspelar sig under nästan 30 år. Slutet är väldigt abrupt och lämnar en massa frågor obesvarade, vilket förstärker känslan av att man bara fått ta del av lite av David Winklers liv, fastän att det är så länge. Det kan bero på att det egentligen inte händer så mycket omkring honom, förutom att andra människor lever sina liv. Och deras liv känns betydligt mer spännande än Winklers, och det känns vid bokens avslut som att man känner dem betydligt bättre än romanens huvudrollsinnehavare.

När älskade maken läste "Grace" tog det honom ungefär 2 månader att komma från pärm till pärm. Han tyckte helt enkelt inte om den, att den var seg och konstig och han tyckte inte alls om huvudkaraktären.  Jag förstår honom i det, och tycker ungefär samma. Språket är liksom det som räddar upp hela boken.
Älskade maken gav "Grace" betyget 2/5, men jag var lite snällare och tyckte den kunde förtjäna 3/5. Den var okej, men kanske inte så mycket mer än det.


tisdag 22 maj 2018

Tre tomma no. 54

Det har hänt något ganska overkligt och otäckt i min närhet, och jag känner mig inte direkt som vanligt. Det känns bisarrt och konstigt att världen fortfarande fungerar som vanligt, ärligt talat. Så jag har svårt att finna motivation till att blogga helt enkelt.

Eftersom jag har en del tomt, så tänkte jag dock göra ett försök att få även min vardag att återgå till något som påminner om normalt, med att helt enkelt göra ett Tre tomma-inlägg.


Rusta. Hair shampoo with almond oil.
Det här schampot är det inte bara jag som använder här hemma, utan hela familjen. Det här är inte ens den första flaskan vi gjort slut på, utan bara den första jag fick tag på. Det är väl inte det bästa och mest effektiva jag har använt, men det gör jobbet utan att torka ut mitt hår, eller min hårbotten, fullständigt.
Vi har en ny, stor pumpflaska i duschen just nu, men jag börjar känna mig nyfiken på andra schampon, ärligt talat. Doftar gott, i varje fall.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

Ansiktsmask. Cucumber peel-off. Removes dirt and grime. Easy peel mask.
Jag har lyckats riva av vilket märke det är på den här masken, men jag köpte den billigt på Rusta, och jag har sett dem drälla runt lite var stans i olika butiker, så den är nog inte värst svår att hitta.
Luktar väldigt mycket alkohol. Så där så att ögonen tårades och jag började hosta. Däremot väldigt lätt att peela av, så pass att jag undrar om den gjorde varken bu eller bä för mig. Den kändes mest jobbig, på grund av doften. Kommer troligen inte köpa den igen.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

L'Oréal. Rare flowers cleansing gel. Calming rose & jasmin extract. Dry and sensitive skin.
Nu ni, här har jag hittat en rengöring jag gillar! Så pass att jag har skaffat en ny och redan hunnit använda den nya ett tag. Om man som jag har problem med känslig hud, men ändå gillar löddrande rengöring, så kan det vara en bra idé att spana in den här. Tvättar rent skonsamt, med ett milt litet lödder, och får även bort smink utan större problem. Nu använder jag make up-borttagning de få tillfällen jag sminkat mig, men jag känner mig inte dåligt rengjord efter att ha använt den här som steg två i en sminkborttagning. Mild doft som inte direkt stannar kvar, dryg som attan - jag använder en klick stor som en ärta, om ens det, och det räcker utmärkt.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

fredag 18 maj 2018

Phoenix in final fire-Dagens


Låt: "The days" med Patrick Wolf.
Outfit: Kjol och t-shirt från H&M. Tishan pimpad med en applikation med målade tekoppar, och jag har fått den i en klädutrensning som Stora J's kompis T gjorde. Tekoppsapplikation till teälskaren? Ja, tack.
Smink: Nej.
Nagellack: Stardust Melody, eller #5069, från Depend.
Doft: Syrén och äppelblom.
Smycke: Nej.
Klocka: Nej.
Frukost: French toast Friday! Och te.
Fika: Kaffe latte, kokoschips.
Middag: Pasta med tomater, aubergine och mozzarella. Ett glas vin eller två.
Pryl: Kattborste.
Motion: Promenad med gullig hund.
Kvällsnöje: Krama på lite släktingar.
Att tillägga: Har fått veta något ganska läskigt nu på kvällen, så jag är lite skakis. Men jag har fått bra nyheter också, så det är lite splittrat i skallen just nu.

torsdag 17 maj 2018

What I eat in a day #23 - Värmebölja

Är det bara jag som får lite tråkig aptit när det blir varmt? Blir jag ens hungrig, undrar jag ibland. Eller äter jag bara för att jag är van vid det?
I tisdags, när jag tog de här bilderna, var det dessutom en annorlunda och splittrad dag, då jag inte åt på de tider jag brukade eftersom jag följde med Lilla E på ett läkarbesök mitt i min lunchrutin. Dessutom var det så varmt i tisdags att jag blev riktigt utmattad - så det var inte bara cykelturen som tog musten ur mig.


Anyhoodels - dagen började som vanligt med frukost. Kände mig "sådär" innovativ och bredde ett par mackor och åt en liten skål med yoghurt och granola till. Dessutom allergimedicin, vitamin och omega 3, samt te med mjölk och vatten. Massor av vatten - hela dagen.


Lunchen åt jag mycket tidigare än vad jag brukar, mest för att jag visste att jag var tvungen att åka hemifrån när jag brukar äta och att risken för en hangry mama på läkarbesöket annars var överhängande. Men jag var ju inte överdrivet hungrig just då, så jag gjorde mig bara en liten sallad med några tortillastrips till.


Ska man cykla sammanlagt dryga milen mitt på dagen en solgassig dag, är det en bra idé att ta med sig vatten i cykelkorgen. Så det gjorde jag. Äpplet åt jag när jag var tillbaka igen, och gick min försenade promenad med Oskar the dog.


Lilla E och jga firade att vi överlevde att navigera bland byggjobb, galna trafikanter och sommarhetta, med att äta upp min Ben & Jerry's Half baked och dricka kaffe till. Hon fick mest glass, för det var hon som blev petad på.


Kände ett enormt saltsug en stund senare, så jag passade på att äta en liten skål av de där tortillastripsen när jag ändå fyllde på min vattenburk för femtioelfte gången den dagen. Man svettas ju en hel del varma dagar, särskilt om man anstränger sig också, och det kan faktiskt vara en bra idé att inte ignorera saltsug sådana dagar, för kroppen behöver det och just salt svettas man ut en hel del. Men man ska för den sakens skull inte hälla i sig hela saltkaret, utan det är med måtta - lite som vanlig. Jag har kanske 10 strips där i skålen, och det räckte utmärkt.


Till kvällsmat blev det spagetti och köttfärssås. Jag är så himla glad att jag har lyckats få hela familjen att äta fullkornsspagetti! Mättar betydligt bättre än vanlig pasta. Nu ska jag bara få dem att våga prova annan pasta också. Jag har dessutom alltid i extra grönsaker i köttfärssåsen, som morot eller rödbeta. Och så serverar man grönsaker till. Och river över lite parmesan.


"Vill du ha ett glas vin?" Dum fråga han ställde där, min älskling. Klart jag ville ha det!


Och så popcorn. För man behöver något att distrahera sig med ibland, när man tittar på hemska tv-serier som "The handmaid's tale".

onsdag 16 maj 2018

Wishlist Wednesday

Om drygt en månad fyller jag år, och eftersom jag numera firar det igen, fast i mycket liten skala, så tänkte jag passa på att tala om för presentköpare vad jag önskar mig i present. Förutom snälla barn, fred på jorden och att någon stänger av Donald Trumps käft. Här är 10 tips från mig till ... mig?

Bildkälla Kicks
Linda Hallberg är inte bara en skicklig make up-artist, numera har hon även sitt eget smink. Det hittas lättast på Kicks, tror jag minsann. Särskilt hennes pennor, som kan användas var man vill, är jag duktigt sugen på. Om någon vill sprätta iväg 499 pengar på hela Flash Crayons Midnight Kit, så tackar jag inte nej till det, men jag kan glatt nöja mig med pennan här ovan i färgen Avoir. Andra färger på pennor jag vill ha är Zhao, Happy och särskilt den röda Anger. Styckvis kostar de 149 kronor.

Bildkälla Kicks
På Kicks finns det även en arkmask från masque B.A.R. som ser ut som en räv. Det är ungefär allt jag behöver veta. Ni vet att jag gillar rävar va? Kostar 49 kronor.

Bildkälla Sheet Happens
Speaking of arkmasker, så vill jag fortfarande ha en massa sådana. Jag har faktiskt skrivit upp mig på en månatlig prenumerationsbox från Sheet Happens nu, men då det inte är superbilligt så finns risken att det bara blir en eller ett par månader som jag kan/har råd att betala den själv. Sponsring av mitt ökade arkmaskbegär står alltså på önskelistan.

Billdkälla Kicks
Jag har inte ens provsniffat på den här parfymen, men ändå väcker den begär hos mig. Kan bero på att Cate Blanchett är reklamnyllet för den. Kan bero på att den är röd. Kan bero på att doftnotena, på pappret i varje fall, är sådana som normalt tilltalar mig. Men smakar det så kostar det. Den minsta flaskan, som är allt jag behöver, kostar 635 kronor för 30 ml. Kan vara värt att testa någon gång först alltså, men ändå. *hjärtögon*

Bildkälla Skin Agent
Chub rub, eller lårskav, är otrevliga saker. Men jag vill kunna ha kjol på varma dagar. Därför skulle jag gärna vilja ha detta lilla stift att ta till, som man helt enkelt smörjer in sina innanlår med för att på så sätt undvika just lårskav. För den skiten gör ont. Move från Skin Agent kostar från 159 kronor, beroende på storlek.

Bildkälla Discshop
I början av juni släpps äntligen Call me by your name på dvd och BluRay. Ge. mig. den!

Bildkälla Adlibris
Egentligen föredrar jag att läsa i riktiga böcker, men den senaste tiden har jag börjat känna att det inte vore så dumt med en läsplatta. Som den här röda Letto Frontlight 2 från Adlibris. Kostar hela 1395 kronor, så jag kan nöja mig med den enklare Letton för 995 kronor. Fast det ingår ju några romaner och noveller i priset. Inga jag direkt längtat efter, men ändå.

Bildkälla Adlibris

Min önskelista på böcker är som vanligt ungefär 8 meter lång, så ett hett tips är att ge mig presentkort så att jag kan välja själv.

Bildkälla SF
Jag gillar ju att gå på bio också, så ett presentkort på bio skulle inte sitta fel det heller. Och jo - man ska visst det äta popcorn på bio. Men man ska inte prata högt eller använda sin mobiltelefon , för då STÖR MAN!

Bildkälla H&M

Jag är ett stort fan av att sova i pyjamas, och den här hjärtmönstrade med shorts tycker jag är supersöt och korta ben är lagom att ha på sig i sommarvärmen. Jag vill ha den i storlek L. Kostar 199 kronor.

tisdag 15 maj 2018

"Den som stannar, den som går" av Elena Ferrante

Alldeles nyss läste jag ut den tredje boken i Elena Ferrantes Neapelkvartett, "Den som stannar, den som går". Det betyder att jag bara är en bok bort från att ha läst ut min tredje bokserie för i år.

Bildkälla Goodreads
Även den här treje boken tar vid direkt där den andra slutade. Som förut inleds boken med en persongalleri där vi får lära känna bokens invånare lite närmare, samt får en kort resumé om vad de haft för sig i de andra böckerna. Första kapitlet är dessutom en framåtblick från när boken utspelar sig, då vi får möta Elena och Lila som äldre för en stund.

Det har gått ganska trögt med läsningen om Lila och framförallt Elena den här gången. Dels beror det på att min hjärna smälter i värmen, dels på att jag haft en hel del att göra den senaste veckan, och även på att jag helt enkelt inte tyckt att den här boken har varit superduperbra. Den har varit okej, men samtidigt lite frustrerande och tråkig mellan varven. Och jag blir fortfarande inte klok på vänskapen/hatförhållandet mellan Lila och Elena! Särskilt Lila har jag väldigt svårt för, jag förstår helt enkelt vad hon är ute efter. Det känns som att hon har placerats i boken för att vara en motpol till Elena. Den som inte studerade vidare utan blev kvar i kvarteret i Neapel, till skillnad från Elena som fick studera och tog sig bort från Neapel. Ändå är de båda ganska lyckade i sina karriärer, om än inte i sina förhållanden. Ibland slås jag av tanken att de egentligen är samma person, att Lila och Elena är någon sorts sliding door-karaktärer, där man får veta de olika ödena på en person baserat på möjligheten att läsa vidare. Nu är det säkert inte alls så, men ibland är den känslan där ändå.

Så mycket mer kan jag inte skriva utan att börja spoila, och har man inte redan läst Neaplekvartetten så kan jag rekommendera den. Det är intressant läsning, och jag ser fram emot att snart läsa den avslutande delen.

Mitt betyg på "Den som stannar, den som går" blev 3/5.

måndag 14 maj 2018

Veckans vego: Pasta och tomatsås med röda linser

Egentligen var det meningen att vi skulle äta det här till middag idag, men då vi befann oss på resande fot i helgen och inte kunde tina kycklingen till den tänkta kycklingmiddagen, fick dessa rätter helt enkelt byta plats. Och det finns sämre sätt att både avsluta och påbörja sin matvecka. Särskilt om man har turen att ha fått en påse färgglad pasta i present, från några som nyligen varit i Rom. Det funkar såklart med vilken pasta som helst. Eller ris. Eller potatis. Eller bara en sallad. You do you.


Tomatsås med röda linser

1 burk krossad tomat (400 g)
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
2-3 morötter
1 dl röda linser
2 dl vatten
olivolja
salt, peppar
oregano, basilika, timjan

Skala och finhacka lök och vitlök. Skala och grovriv morötterna. Skölj linserna.
Fräs alla grönsaker i en skvätt olivolja några minuter, tills allt mjuknat men inte tagit färg. Häll över tomat, linser och vatten. Krydda med salt och peppar och någon örtkrydda - jag använde alla tre här ovan.
Koka på medelvärme 15-20 minuter, till linserna är mjuka. För en tunnare sås kan man behöva späda med lite mer vatten.

Servera med valfri pasta, en god sallad och riv eventuellt över lite parmesan. Bon appétit!

fredag 11 maj 2018

FredagsFilmen revisited: God's own country

Det är inte alls länge sedan jag skrev om "God's own country" och kallade den filmen som kom undan. I början på december förra året var det faktiskt. Nu har den dock släppts på dvd och jag har den i samlingen och förra helgen satte jag mig med älskade maken och tittade på den.

Bildkälla
John Saxby bor i en liten by i Yorkshire tillsammans med sin pappa och sin farmor. Efter att hans pappa har fått en stroke vilar huvudansvaret för farmen på John, vilket går sådär. För att döva ett enformigt liv brukar han supa sig full och ägna sig åt engångsligg. När det är dags för lamning på gården anlitas gästarbetaren Gheorghe från Rumänien. Till en början vill John inte alls ha honom där, men det ändras när de två kommer varandra nära.


Var den så bra som jag hoppades på? Ja, faktiskt. Den var dock överraskande lågmäld, mitt i all sin skitighet och stundtals rätt så explicita sexscener. Det var mycket som sades i bildspråk och samspel mellan skådespelarna. Det här är ingen film med stora monologer som ska förändra världen som vi ser den, eller ett bombastiskt soundtrack. Snarare en fin liten historia om hur kärlek kan förändra en människa och få denne att vilja göra en förändring. Att börja tycka om sig själv lite mer, kanske.
Och ja - landskapet är jättevackert.

En liten pärla helt enkelt, som jag absolut tycker att man ska se.

torsdag 10 maj 2018

Soundtrack of my life


Patrick Wolf - The days

The days
Passing days

I see the steeple
And trace to the spire
And the sunset
Deep in regret
Phoenix in final fire

And the time stops
Rush hour traffic slows
And my heart starts
Beating this dark
Through old flesh and cold bones

And I long to be carried on
Just once to be lifted strong
Out of the loneliness
And the emptiness
Of the days

Days
Passing days
Days

I remember I had your love once
Siezed my body whole
And in our first dance
I thought by chance
God had matched my soul

But time brought its travelling
This distance and solitudes
And in that travelling
My self damaging
I took my love far, far from you

But don't you
Still long to be carried on
Once more I could lift you strong
Out of the loneliness
And the empiness
Of the days

Passing days
Passing days
Days

Tell me
Have we gone too far?
Or did we get too close?
You've no father
I've no son
But we come ghost
I promise I will meet you, I'll meet you
At the end of the days

The days
Passing days

Won't you meet me at the end of the days?

onsdag 9 maj 2018

"The regulators" av Richard Bachman

Det är en dåligt bevarad hemlighet att författaren som gömmer sig bakom pseudonymen Richard Bachman är Stephen King. Faktiskt så är det så pass känt att det är Stephen Kings namn som blåses upp stort på alla Bachman-böckerna numera, något jag kan tycka är lite synd.
Pseudonymen Richard Bachman tog King död på redan 1985, genom att ge honom cancer, men ibland dyker det upp nya texter som har "hittats". Som "The regulators", som egentligen är en kompisbok till "Desperation" där enbart Stephen King är angiven som författare.

Bildkälla Goodreads
I en liten stad i Ohio är det vilken sommardag som helst, trots den annalkande åskan. På Poplar street kastas det frisbees, drinkar blandas, grillar hettas upp, syskon gnabbas som syskon gör, hundar busar och tidningspojken kör sin runda.
Men allt är inte som vanligt. Plötsligt dyker en bil upp och börjar skjuta invånarna på gatan. Alla försök att ringa larmnummer är förgäves. I ett av husen finns nämligen en ondsint passagerare, vars mål är att göra om villaidyllen till sin fantasibild och härska med våld.

Det finns ett gäng paralleller med "Desperation". Som att det onda som finns här har plockats upp av sin ofrivillige värd i just staden Desperation. Namnen är också desamma, i de flesta fallen, men de spelar helt olika roller i de olika böckerna.

Annars märks det väldigt mycket att det är en Stephen King-bok, för den vana läsaren. Det är samma omsorg om detaljer, kapitel med underkapitel, och språket och stilen känns igen. Ändå ville inte den här boken riktigt fastna hos mig. Den grep liksom aldrig tag, och jag tyckte inte ens att den var vidare värst spännande. Jag saknade helt den där fiskkrokseffekten som Kings böcker brukar kunna ge mig. En aning av den en gång, men den karaktären det handlade om släpptes straxt efteråt, så det blev liksom inget med den. Jag hade okså svåra problem att hålla isär de olika karaktärerna. Det blev mest en salig röra av det mesta för mig, både med personer och handling.

"The regulators" blev alltså ingen favorit för mig. Jag gillade den, men inte så värst mycket mer. Däremot skulle jag kunna tänka mig att läsa om både "Desperation" och "The regulators" lite tätare inpå varandra någon gång. Jag mindes inte värst mycket från "Desperation" och det kan nog ha spelat viss roll. Jag vet inte om man behöver läsa böckerna i en viss ordning för att uppskatta dem mer, men min gissning är att börja med King och följa upp med Bachman. Så att man lär känna Tak lite bättre. Varför man nu skulle vilja det.
Mitt betyg på "The regulators" blev 3/5.

tisdag 8 maj 2018

Tre tomma no. 53

Lite ditt och datt sedan sist.


Kicks. Treatment. Nail growth.
Den här har jag faktiskt inte gillat. Förvisso märker jag av att naglarna växt aningen fortare, men när det sker till bekostnad av att naglarna blir skräp så spelar den där extra snabba längden ingen roll. Jag måste ändå klippa och fila ner naglarna för att de är supersköra, skivar sig och går av. Jag är rätt så säker på att det är just denna lilla flarra som är boven i dramat när det gäller det, eftersom den är det enda jag ändrade på i min nagelrepertoar. Den här kommer inte hem till mig fler gånger. Hej då!
Miljöfarligt avfall, eftersom det finns produkt kvar. Vissa saker vill man inte använda slut på. Den stora korken är dock avtagbar, så den kommer hamna  plaståtervinningen på en gång.
Betyg 1/5

Natural world. Argan oil of Marocco. Moisture rich hair treatment oil.
En silikonig hårolja med rätt så neutral doft. Jag gillar den, men känner inget jättestort behov av att jogga iväg till affären och köpa en ny. Nackdelen med den är just silikonerna, men den känns ändå ganska trevlig på något oförklarligt sätt. Känns inte som en hårolja direkt, utan mer som en vårdprodukt. Jag kunde använda den här när jag no poo:ade, trots alla silikoner. Vilket förvånade mig en hel del redan då.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

Kicks. Instant treatment. Glowing beauty. Exfoliating & tingling mask.
Vet inte vilken i ordningen jag gjort slut på här. Tredje? Tror jag. Och jag har en till i badrummet som redan är öppnad. En favorit helt enkelt.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

måndag 7 maj 2018

Vad jag läste i april

Efter några månader där jag förvånat mig själv med min lästakt, så känns det som att det börjar lugna ner sig lite nu. I april blev det 6 böcker, vilket känns lite mer normalt men ändå ganska mycket.
Och de 6 böcker jag har läst är de här, i ordningen nerifrån och upp.


Jag började månaden med att avsluta en serie, för att sedan raskt börja läsa en ny serie. Jag och bokserier alltså...

"Breaking dawn" av Stephenie Meyer. Sista boken i Twilight saga, och jag är nöjd med att ha klarat av den här serien igen. Funderade på att dnf*:a den här boken, ärligt talat, men är man envis så är man. Betyg 2/5.
(*dnf = did not finish)

"Rosie Potters lyckliga liv efter detta" av Kate Winter. Senaste boken att läsas för Plejaderna. Vi var inte nöjda. Mitt betyg var 2/5, Plejadernas medelbetyg blev 1,6/5.

"Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante. Bok 1 i Neapelkvartetten. Betyg 3/5.

"Morsning & goodbye" av Magnus Härenstam och Petter Karlsson. En memoar/biografi! Läser jag inte ofta. Betyg 3/5.

"Hennes nya namn" av Elena Ferrante. Bok 2 i Neapelkvartetten, och den jag utnämnde till aprils bästa bok. Betyg 4/5.

"Bygone badass broads" av Mackenzi Lee. Även den en lite udda fågel i min läsrepertoar, men den gillades mycket. Tävlade om att bli aprils favorit, men föll på att den inte är en roman. Hur tänkte jag där? Betyg 4/5.

fredag 4 maj 2018

FredagsFilmen revisited: Varje gång jag ser dig

För något mer än tre år sedan hade jag precis tittat på en kortfilm som jag visste var ursprunget till en långfilm. "Varje gång jag ser dig" är en brasiliansk film om vänskap och kärlek och frigörelse. Numera har jag sett den, och har den till och med i min filmsamling.

Bildkälla 
Leonardo är blind och längtar efter ett mer oberoende liv. Hans vardag, vänskapen med bästa vännen Giovanna och hans syn på livet, förändras när en ny pojken, Gabriel, börjar i klassen.


Det här är en ganska lågmäld film. Stillsam och vacker, på något sätt. Jag tycker personligen att den var jättegullig, även om jag bitvis var rätt så förbannad på Leos hela livssituation. Jag förstår så väl att han vill bryta sig ut.
Det här är något så ovanligt som en hbtq+-film med ett hoppfullt slut. Så många filmer med det temat är bara kamp, död och elände, men här får vi se en rar och trevande kärlekshistoria spelas upp. Utan alltför mycket fanfarer för den sakens skull.

"Hoje eu quero voltar sozinho", som filmen heter i original, var Brasiliens bidrag till Oscars 2014. Den kom inte med bland de nominerade filmerna det året.

torsdag 3 maj 2018

BuJo Maj 2018


Sköna maj. Med regn. *suckar djupt*
Nåväl - innan april hann bli maj satte jag mig med en 80-talsspellista på Spotify, färgglada pennor och en dos tålamod för att göra maj månads sidor i min bullet journal. Jag hade beställt lite mer washi-tejp som inte hunnit dyka upp än när jag gjorde mina sidor, bland annat den jag tänkt mig för maj. Den sitter på plats nu, men inte på de här bilderna.


Maj är den månad då älskade maken fyller år (gissa vilken dag) och eftersom han har orange som favoritfärg så valde jag orange som maj månads temafärg. Gjorde samma typ av månadsöversikt/startsida som i april, och blev väldigt nöjd med resultatet.


Även mitt list-uppslag ser likadant ut som det brukar. Det är här jag håller reda på ordningen jag bär nagellack i, vilka böcker jag har läst och vilka filmer jag har sett, samt klottrar ner bloggidéer.


Nu börjag det se annorlunda ut. Min vanekoll ser ungefär likadan ut, men jag har slagit ihop flera punkter som förutvarit varit spridda, och gjort om dm till en enda. Eller två enda. Döpte dem till morgonrutin och kvällsrutin, och har sedan spaltat upp vad jag anser döljer sig i de punkterna. Men det är min lilla hemlighet.


Jag gjorde även om min humörkoll. Från att ha varit i diagramform tänkte jag göra en fylla-i version av den. Jag kommer helt enkelt måla i varje cirkel med en korresponderande färg. Förhoppningsvis kommer jag ha mest röda och orangea cirklar, och absolut inga svarta, när månaden tagit slut. Gjorde en ring för mycket, men löste det med att klippa in lite washitejp i den överblivna cirkeln.


Lite affirmationer har ingen dött av. Fick en sida liksom över, och bestämde mig för att förvandla den till en sida där det är meningen att jag ska fylla i en rad om dagen. Det kan vara en anteckning om något jag gjort, ett citat, ett visdomsord, början på en dikt - vad jag än vill.


 Min budgetsida från förra månaden kopierade jag rakt av för att den funkade så bra för mig. Håller koll på alla mina konton här, både privata och professionella.


April var även månaden då jag började tycka att det var bra plottrigt med en vecka per sida. Kollade på massor av förslag på veckouppslag och fastnade för den här varianten. Större rutor för varje dag med mer plats att anteckna. Övrigt tomt utrymme kommer få tjäna som min braindump för just den veckan, med bloggschema (jo, jag gör ett sådant), matlista och blandade tankar som behöver präntas ner innan jag glömmer dem.

Det var min maj det. Hoppas bara att vädret blir bättre snart.

onsdag 2 maj 2018

"Bygone badass broads" av Mackenzi Lee

Den kompletta titeln på den här boken är "Bygone badas broads: 52 forgotten women who changed the world". Titeln säger allt i det här fallet, även om jag faktiskt hade hört talas om en och annan av de här kvinnorna förut. Särskilt en viss svensk drottning...

Bildkälla Goodreads
När jag för 20 år sedan läste genusvetenskap så läste jag kvinnlig historia. Det gjorde även älskade maken när han tog sin fil. kand i just ämnet historia. Alltså en särskild kurs med fokus på kvinnor i ett historiskt perspektiv. Och jag kan inte hjälpa att jag tycker att en sådan kurs borde kunna vara överflödig. Borde inte historia vara just det? Utan fokus på kön? Missförstå mig rätt, jag tycker inte att kvinnorna ska bort ur historieböckerna - jag tycker de ska in i dem.
Hur kan man liksom glömma bort att historia är så mycket mer än kungalängder, krig och slag och människor med snopp? Dessutom har det genom alla tider funnits kvinnor som slagits de också - för sin egen tillvaro, för sitt land, för något de tror på. Men dessa är så lätt att skriva bort i ett historiskt perspektiv. Därför är det med stor glädje och lättnad jag ser att det finns de som vill ge dessa bortglömda kvinnor deras plats i historien åter. Både enskilda individer och i grupp - den stora massan.

"Bygone badass broads" är baserad på en rad Tweets som Mackenzi Lee gjort, hashtaggade med just #BygoneBadassBroads. Här satte hon fokus på kvinnor hon tyckte förtjänade lite uppmärksamhet. Detta har alltså nu getts ut i bokform.
Det är skrivet lättillgängligt, med glimten i ögat och viss humor. Vi får ta del av 52 olika berättelser, och eftersom vissa av dem innehåller mer än en kvinna så är det egentligen mer än 52 "bortglömda" kvinnor. Jag kunde gärna ha läst hela biografier, eller romaner, om vissa av de här kvinnorna. Allt ifrån Kjesarinnan Xi Ling Si som räknas som upptäckare av silke, till Angela Morley som startade sitt liv som man och är odödliggjord genom filmmusik du har hört - hon samarbetade nära med John Williams, bland annat. Här finns pionjärer inom konst, litteratur, vetenskapliga upptäckter, arkitektur, ingenjörskonst, utbildning, politiska rörelser och vanligt hederligt motstånd mot förtryck. Kvinnor som i vissa fall fått sina idéer stulna av män, eller som gjort bedrifter som män i deras omgivning fått ta hedern för. Det händer att man blir förbannad ibland, när man läser.

Mackenzi Lee har en examen i historia och har ett speciellt intresse för kvinnors historia och queer-historia. Det märks att hennes hjärta klappar för det här, och hon är även författaren bakom historiska romance-romaner med queertema. Jag gillar sättet hon skriver på, och rekommenderar verkligen hennes böcker.
Jag gillade den här boken skarpt och gav den betyget 4/5. Enda anledningen till att jag inte valde den som aprils favoritbok är att den inte är en roman - något som jag nog ångrar lite. Jag tycker nog att den här var bättre faktiskt.

Väl värd att läsa för vem som helst, men framför allt för den som är intresserad av historia. Kommer sätta den här i händerna på älskade maken, tror jag.

tisdag 1 maj 2018

"Hennes nya namn" av Elena Ferrante

I går utnämnde jag "Hennes nya namn", del 2 i Elena Ferrantes Neapelkvartett, till aprils bästa bok. Utan att ens ha skrivit om den. Rättar till det nu. Jag har läst ut en till bok i helgen, så den kommer nog upp imorgon.

Bildkälla Goodreads
"I hennes nya namn" tar vid ganska direkt där "Min fantastiska väninna" slutade. Det är en presentation av persongalleriet samt ett inledande kapitel som fungerar som en slags resumé, innan vi plockar upp tråden igen. Därför misstänker jag att hela serien är skriven som ett flöde av text och verkligen berättar om ett helt liv - eller två.

Anledningen till att bokens Elena satte sig ner och skrev ner den här berättelsen, var att hon inte ville att hennes väninna Lila skulle falla i glömska, när hon försökt utradera sig själv och försvunnit. Jag tycker dock mest att det här är Elenas berättelse, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är Elena som skriver. Lila är dock tätt invävd i Elenas liv, även när de är ifrån varandra påverkar de varandra. Det är en sorts symbios, men även en sorts parasiterande. Jag blir inte klok på vänskapen mellan Elena och Lila. Det är ömsom kärlek och ömsom hat. De sårar varandra ständigt, särskilt Lila har en tendens att trycka ner och såra Elena som får mig att tänka att om jag hade en sådan person i min vänskapskrets så skulle jag undvika denne som pesten. Det känns toxiskt, helt enkelt.

Bitvis är boken lite långtråkig, som en väldigt detaljerad sommar på Ischia där det kändes som att varje timme redogjordes för.
Jag är heller inte så förtjust i beskrivningar av sex, som mest förmedlar en lätt känsla av äckel. Det kan å andra sidan vara meningen.
Jag förfäras även över våldet, särskilt mot kvinnorna i boken. Det slås på döttrar, systrar, fruar och det beskrivs som så normaliserat. Nu var det säkert så i Neapel på 60-talet, men jag som vuxit upp i en tillvaro med icke-våld, tycker att det känns otäckt och störande. Här är det inget tal om att gå vid första slaget från sin man, för man är ändå van vid att få stryk av sin far och sina bröder. Som en uppfostransgrej. Och ve den karl som tittar fel på en av deeras kvinnor - det blir en knytnäve i ansiktet utan frågor.
Så är comorran en stor del i den här berättelsen, även om det är så fint invävt i historien att det knappast märks. Men pengarna måste ju komma från någonstans, och rädslan för vissa individer.

Jag gillade "Hennes nya namn" mer än den första boken, och det ska bli intressant att fortsätta följa både Elena och Lila. Mitt betyg på "Hennes nya namn" blev 4/5.