lördag 31 december 2016

Decemberfavoriter

Årets sista inlägg. Känns rätt så skönt att det här året bara har timmar kvar. Det känns bra att få den nystart som ett nytt år innebär. Men innan det sker tittar jag tillbaka på den månad som varit. Varsågoda - decembers favoriter.

Knappt man tror det är sant med tanke på hur grönt det är ute, men jo - det fanns snö i december.

Bok/fic: Månadens bästa bok kvalade även in på årets topp 3. "Mysterious skin" av Scott Heim har inte lämnat mig riktigt än.
Bästa fic är samma som förra månaden eftersom jag läste den en bit in i december, den var så himla lång" "Next big thing" av earlgreytea68 således. En Inception au med Arthur och Eames. Det har blivit många sådana i år.

Film: Jodå - vi kom iväg på bio den här månaden. Jag tyckte "Rouge one" var okej, men älskade maken fullkomligt älskade den. Eftersom har är husets stora Star Wars-fan är det kanske honom ni ska lyssna på.

Tv-program: Kom av mig helt med ungefär allt tv-tittande i början på december. Det enda jag verkligen ägnat mig åt är "Shameless", som numera har en åttonde säsong beställd.

Kläder: Fick en fin klänning av älskade maken som jag hade på mig på julafton. Det blir nog den ikväll också, lite lagom blingig sådär.

Nagellack: Eftersom jag bar Tainted från Darling Diva Polish precis i månadsskiftet november/december så väljer jag det. Herrejössessnyggt. Särskilt om man tänker på att jag nästan hoppade över det. Det blev kollektionens favorit för mig.



Upptäckt: Hittade biljetter till "The Phantom of the Opera" under granen. Motsatsen till otrevlig upptäckt.

Extra speciell rolighet: Hoppas lite att ikväll blir det, för det är alltid roligt att träffa sina vänner. Annars var Musikhjälpen på Stortorget här i Örebro väldigt roligt, och att Lilla E fick träffa sin idol Roy Fares och få en bok signerad av honom. Jag tror att hon minsann svävar på det där molnet fortfarande.

Mitt eget favoritinlägg: Avslutade mina inlägg om Bond med ett om hans viktigaste medarbetare. Och om jag får skriva om Q är det klart att jag blir glad.

Så - det var det. Gott nytt år! Vi ses 2017.


fredag 30 december 2016

Årsfavoriter 2016

I morgon blir det december månads favoriter, idag blir det årets.
Efter ett sådant här år kan det vara skönt att stanna upp lite och tänka efter och hitta det där som faktiskt varit bra, för det finns alltid bra saker - det är bara svårt att se dem ibland.
Det kommer ske vissa förändringar här på Livet enligt Jenny under 2017. Det stora är att jag har bestämt mig för att lägga ner min lackblogg, vilket betyder att nagellack kommer få en egen plats här. På vilket sätt vet jag inte riktigt än, men jag lovar att det inte blir ett nytt inlägg varje gång jag målar om naglarna. Vilket sker ganska ofta...

Men nu - årets favoriter!

Bok: Det kommer ett mer utförligt inlägg om några dagar om de böcker jag läst under 2016 - vilket blev en hel del. Det finns dock några titlar som snabbt fick en speciell plats i mitt hjärta och som stannat där. "Cloud Atlas" av David Mitcell, "Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr och "Mysterious skin" av Scott Heim utmärker sig lite extra.


Fic: Jag tycker jag kan utnämna en sådan i år. Jag har nämligen läst "Pet" av LadyVader nästan lite löjligt många gånger. Minst tre gånger i sin helhet - det kan vara fyra också, och vissa väl valda delar ungefär hur många gånger som helst.
Det är en Inception au med Arthur och Eames som elev och lärare på en high school. Mycket Hamlet, mycket angst, mycket vackra scener. Borde vara en roman.

Film: Det blev inte så mycket bio som jag hade hoppats det här året heller. Mina bästa biobesök var "Deadpool" och "The revenant".

Tv-program: Jag har tittat på en del serier jag haft på radarn ett tag men inte riktigt kommit mig för med förrän nu. Mest utmärker sig nog "Peaky blinders", för fy sjutton vad den serien är bra och välgjord. "Stranger things" är också väldigt bra.

Nagellack: Publicerade precis min Topp 20 för 2016 på Lackat enligt Jenny. Läs om dem här. Så här ser de ut i ett collage.



Frisyr: Fortfarande inget schampo i håret, det börjar bli lite längre igen efter förra vinterns avkapning, och just nu låter jag det grå få komma fram. Orkar inte tycka illa om att jag blir äldre längre.

Upptäckt: Att det faktiskt går att säga nej. Och ja också för den delen. Jag har mått så mycket bättre av att inte tvinga mig när jag känt att jag behöver tid för bara mig.

Kläder: Jag har trivts så bra i klänning i år. Och tycker tydligen om kläder som är lite urringade i ryggen.



Extra speciell rolighet: Alltså - det fanns biljetter till "Fantomen på Operan" under granen i år. Gissa hur mycket jag älskar den musikalen? Gissa vem som blev så lycklig att hon grät?
Saker som redan hänt som varit roliga var så klart min och älskade makens helg i Stockholm, med Adam Lambert, hotellfrukost. Kungsträdgården full i körsbärsblom och hagel. Jajamensan - det var en helg att minnas det.

Mitt favoritinlägg: Eftersom jag tycker väldigt mycket om mina bröder så blir årets favoritinlägg det om syskonkärlek. De är ena tokstollar de där brorsorna jag har. På ett bra sätt.

torsdag 29 december 2016

Hej då 2016!

Årets sista dagar planerar jag att summera på, som vanligt alltså. Just den här listan blir det femte året jag gör. Sedan blir det årsfavoriter följt av decemberfavoriter på årets sista dag. Here we go!

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Åt surströmming. Fy rackarns bubblors vad äckligt! Men nu vet jag att det är det och tror inte bara.

Höll du några av dina nyårslöften? 
Nej. Eftersom jag nästan aldrig avlägger några. Men jag lovade mig själv att ta bättre hand om min kropp lite allmänt så där, och det har jag lyckats någorlunda med.

Vilka länder besökte du?
Jag har bara varit i Sverige. Två av mina barn har däremot besökt Tyskland respektive England. Utan sin mamma...

Rotsidan, Ångermanland. Och årets kanske snyggaste bild.


Är det något du saknade 2016 som du vill ha 2017?
Förutom ett ordentligt jobb så egentligen inte. Skulle gärna jobba fler timmar på mitt extraknäck, men jag mår inte pest och pina över min arbetslöshet för tillfället. Kan bero på att jag extraknäcker, promenerar hund och har börjat leda yogapass igen. Sysselsatt mig med andra ord.

Vilket datum kommer du alltid minnas?
Den här punkten har jag grunnat på, för jag har inte riktigt lust att minnas något tråkigt ännu ett år. Det finns ju en del dödsfall i kändisvärlden som tagit mig rätt så hårt.
I stället väljer jag 23 april då jag och älskade maken var i Stockholm och såg Adam Lambert live. Så himla bra! Och dagen efter fick jag hotellfrulle. Mmmm, hotellfrulle...

Adam Lambert. Fryshuset, Stockholm 23 april 2016.


Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Att jag känt mig mentalt starkare. Har hänt en och annan grej som skulle ha kunnat ta knäcken på mig för bara ett eller ett par år sedan, som jag har lyckats hantera hyfsat bra i varje fall. Det blev ingen nedåtspiral av dem som det hade kunnat bli.

Vilket var ditt största misstag?
Att trampa snett i början på april. Låter kanske som en småsak, men det var början på en långdragen fotskada som fortfarande inte är hundraprocentigt bra, och som har hindrat mig från att träna på det sätt jag vill = power walks och stavgång.

Vilket var ditt bästa köp?
Nya behåar. Utan bygel, med stöd. Tuttarna tackar.

Vad spenderade du mest pengar på?
Nagellack och böcker.

Vad gjorde dig riktigt glad?
En kram räcker långt ibland.

Mådde du bättre eller sämre under 2016 än vad du gjort tidigare år?
Bättre. Förutom foten då.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Kommer inte på någonting faktiskt. Förutom biobesök.

Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Oroa mig över saker som är utom min kontroll.

Blev du kär? 
Är sisådär konstant kär i älskade maken, så det är ingenting jag blev utan något jag fortsatte vara.

Vilket program var bäst på tv?
Av nya serier är det "Lucifer" och "Stranger things" som berett mig mest nöje. "Brooklyn Nine-Nine är också sjusärdeles rolig och inne på sin fjärde säsong.



Hatar du någon som du inte hatade förut?
Nej.

Vilken var bästa boken du läst under året?
Topp fem ser ut så här: "Cloud Atlas" av David Mitchell, "Öster om Eden" av John Steinbeck, "Ljuset vi inte ser" av Anthony Doerr, "Pride and prejudice" av Jane Austen och "Mysterious skin" av Scott Heim. Mer om det i januari när jag summerar mitt läsår 2016.

Önskade du dig något som du fick?
Grät nästan när jag såg att halsbandet jag ville ha på Etsy var sålt. Jublade när det visade sig att det var sålt till älskade maken och låg i ett paket under granen till mig.

Önskade du dig något som du inte fick?
En annan blivande president i USA än Donald Trump.

Vilken var årets bästa film?
Skrattade hjärtligt åt både "Deadpool" och "Ghostbusters" och blev fullkomligt tagen av det brutala och vackra i "The revenant".

Vilka var de bästa människorna du träffade?
Vännerna. #minavännerärdebästa

Hur skulle du beskriva din klädstil?
Mönsterchock, färg, bekvämt.

Vad fick dig att må bra?
Gosa, läsa, massage, hudvård, vila och att säga nej.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Daniel Craig, Tom Hardy. Joseph Gordon-Levitt och Marion Cotillard. Kanske allra mest Tom Hardy...



Vem saknade du?
Det har ju onekligen känts lite tomt i huset nu när Stora J pluggar på annan ort. Fast samtidigt en aning skönt.

Vilken var din bästa månad?
Någon sommarmånad. Jag säger juni bara för att jag fyller år då, och i år kändes det helt okej att fira födelsedag igen. I ytterst liten skala.

Finns det något du skulle kunna ha gjort bättre?
Absolut.

Hur kommer nästa år skilja sig från 2016?
Jag hoppas så klart att det blir bättre för varje år, men med tanke på vilket jädra stolpskott som ska flytta in i Vita Huset så tror jag tyvärr att det kommer bli värre. Om det inte sker en sjujädra motrörelse mot den unkenhet som verkar sprida sig i världen. Jag hoppas innerligt på den där motrörelsen.

onsdag 28 december 2016

Annus horriblis

Det här året hörrni. Det har baske mig inte varit roligt på något sätt när det gäller människor vi har förlorat. Igår, mitt under en trivsam kväll med goda vänner, fick jag veta att en av mina hjältinnor gått ur tiden, och jag är så förbaskat ledsen nu.
Carrie Fisher må ha levt ett hårt liv kantat av sjukdom och drogmissbruk, men det är inte så jag minns henne. För mig är hon för alltid en prinsessa, en hjälte, en general, en ikon, en stor talang. En person med stor humor som inte var rädd för att bjuda på sig själv.
Världen har blivit så mycket fattigare i år att det är svårt att ta in. Annus horriblis är latin och betyder ett fruktansvärt år, och det är precis så det känns att 2016 har varit.

Bildkälla Moviezine
Carrie Fisher 21 oktober 1956 - 27 december 2016
Det här året har jag sett så många personer jag på något sätt blivit påverkad av i mitt liv gå bort. Vissa i förtid, andra mer väntat.
David Bowie, Alan Rickman, Black, Gene Wilder, Harper Lee, Olle Ljungström, Freddie Wadling, Josefin Nilsson, Alan Thicke, John Glenn, George Michael, Ron Glass, Kenny Baker, Andrew Sachs, George Martin, Leonard Cohen, Anton Yelchin, Prince, Doris Roberts, Ettore Scola - Carrie Fisher.
Det känns som att listan kan göras oändlig.

Vila i frid.

tisdag 27 december 2016

What I eat in a day #10 - Julstök

Dan före dan före dopparedan hade jag min sista dag av julstök för det här året. Och då åt jag det här.


Till frukost åt jag en ganska tråkig chiapudding. Den hade smak av blåbär och jordgubbar, men var ändå rätt så smaklös. Toppade den med kokos och quinoacrispies och åt en clementin till. Och drack så klart te. Gissar på Earl Grey i koppen, för det brukar det vara i Q-muggen på grund av anledningar.


Innan min promenad med hunden Oskar åt jag en banan. Inte just den här bananen, utan en annan som jag glömde fotografera. Tur att det fanns fler eller något.


Efter promenaden åt jag en omelett till lunch, med tomater och ädelost. Lite gröna blad till också, samt vatten som måltidsdryck.


Den här dagens julstök bestod av lite bakning och att göra julköttbullarna. Det måste ju provsmakas en och annan köttbulle då...


Till fika blev det mer te, såklart. Samt en skiva apelsinglaserad sockerkaka och en snickerdoodle eller två.


Firade av julstöket var avklarat med ett glas vitt vin till favoriträtten risotto med citronpesto. Och gurka.



För att runda av kvällen hade Lilla E begärt att vi skulle dricka glögg med mandel och russin, samt äta pepparkakor med blåmögelost. Så då gjorde vi det.

måndag 26 december 2016

Säsongssammanfattning: Shameless, säsong 7

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

I vanliga fall brukar "Shameless" börja sina säsonger i början på året, och jag hade förväntat mig att få vänta till nu i januari på säsong 7. Men se-på-fan-tabletter, den kom redan i oktober och har precis tagit slut.
En väldigt bra säsong dessutom, efter ett par som lämnat lite att önska.

Bildkälla Solar movie
Favoritavsnitt: 7x10 "Ride or die", 7x11 "Happily ever after", 7x12 "Requiem for a slut". Säsongens sista tre avsnitt är de bästa på ett bra tag. Tillsammans blir de nästan till och med en serieavslutning, och det slutar hoppfullt även om Monica är död, Kevin och V har förlorat baren och det verkar vara väldigt över mellan Ian och Mickey. För det finns en ny förståelse i familjen och folk har skärpt till sig lite - eller mycket. Det sker ett par hit the bottoms, och sedan ljusnar det - verkar det som.

Favoritkaraktär: Svårt att utse den här säsongen. Men syskonen Fiona, Lip och Ian ligger som vanligt varmt om hjärtat.

Favoritpar: Fick återse mitt otp för "Shameless" även om det bara för ett par avsnitt. Det känns ändå som ett bättre farväl mellan Ian och Mickey den här gången, med deras kärleksförklaringar på gränsen till Mexico. Att vi troligen inte kommer återse Mickey känns så klart tråkigt, men samtidigt lite okej.
Ett annat favoritpar är Fiona med sig själv. Hon behövde verkligen pausa från förhållanden efter förra säsongens nit med Sean, och förutom ett gäng one night stands höll hon sig killfri hela säsongen.

Bäst i säsongen: Jag gillar att säsongen slutar så hoppfullt. Lip verkar äntligen ta tag i sitt alkoholmissbruk, Ian sabbade kanske förhållandet med Trevor men han har lärt sig massor den här säsongen och hittat sig själv, Fiona verkar kunna bli en slipad affärskvinna nu när hon tänker lite mer på sig själv, Debbie verkar äntligen få den familj hon drömt om, Carl på militärskola, Liam på privatskola.
Och vi slipper Monica i fortsättningen! Hemskt av mig kanske att sätta en karaktärs död på den här punkten, men jag har verkligen avskytt varenda sekund av serien hon varit med i. Hon saboterade så mycket för sina barn. "Hon älskade bara sig själv", som Fiona så riktigt uttryckte det.

Värst i säsongen: Hela grejen med Debbie och hennes stölder var verkligen asjobbiga att titta på. Skämskuddevarning. Så höll det på att gå käpprätt åt ett varmt håll också. Även att se Lip deka ner sig i missbruk och självsabotage var jobbigt, så där tackar vi Sierra för att hon sade ifrån på skarpen.

Övriga kommentarer: Det verkar bli en åttonde säsong även om det inte är totalspikat för en. Emmy Rossum tycker nämligen att hennes lön ska matcha det faktum att hon har huvudrollen i serien, och hon tycker att det är lite orättvist att William H. Macy trots det fortfarande tjänar mer än henne. Det är alltså löneförhandlingar som förhalar slutgiltigt beslut om säsong 8.
Å andra sidan skulle serien kunna sluta nu. Det kändes nästan som ett serieavslut med sina hoppfulla noter.

söndag 25 december 2016

Julfilmsvecka: Elf

Idag är det pyjamasdag i min familj. En dag där vi lallar omkring i pyjamas hela dagen, äter vad vi vill när vi vill och bara tar det allmänt lugnt. Bästa dagen på hela året, om ni frågar mig. Det brukar bli en del tv och film en sådan här dag, och därför faller veckans sista filmval på en film jag upptäckte går på tv i eftermiddag - "Elf" med Will Ferrell som titelns elf, eller alv.
Vi här i Sverige blandar inte in just elfs i gröna kläder i vårt julfirande, det är mest nissarna och gårdstomtarna, och det kan vara en anledning till att jag tycker att vissa saker i den här filmen känns främmande. Samt att den känns väldigt amerikansk och extremt överdrivet överdådig, men det kanske är så julen ser ut på andra sidan Atlanten?

Bildkälla Athena cinema
Som barn råkar pojken Buddy följa med i tomtens släde tillbaka till Nordpolen. Han adopteras av en elf och växer upp där, men hans storlek ställer till problem i tomteland. Han beger sig tillbaka till New York för att leta upp sin riktiga familj. Buddys pappa visar sig vara med på Tomtens stygg-lista eftersom han är en hjärtlös skurk. Det blir upp till Buddy att  lära honom och flera andra vad julkänsla verkligen består av.


Ärligt talat tycker jag inte att "Elf" är en värst rolig film, jag skrattade ytterst sporadiskt när jag såg den. Men Peter Dinklage är med i den, och jag kan nästan gilla filmen bara för hans skull. Och scenen där Buddy testar Jack-in-the-box.
Jag kommer alltså högst troligt bänka mig framför tvn i eftermiddag. Kanske med en kopp av någon av mina nyfådda tesorter, och med ett fat kakor.

lördag 24 december 2016

Julfilmsvecka: Die hard

Vad vore ett julfilmstema utan lite hårdkokt action med Bruce Willis? Platt intet så klart so I give to you - "Die hard".
Även "Die hard 2" skulle platsa i julfilmstemat eftersom även den utspelas i jultid, men i den är ju inte Alan Rickman med som tidernas bäste filmskurk så nej - här är det "Die hard" från 1988 som gäller. Den första och bästa.
Bildkälla Movierob
New York-polisen John McClane har flugit över till Los Angeles för att fira jul med sin fru och deras barn. Han åker till hennes kontor i en av stadens skyskrapor och hamnar mitt i en julfest. Festen får dock ett plötsligt slut när en grupp terrorister tar personalstyrkan som gisslan. De vet dock inte om att McClane befinner sig i huset. Helt och hållet till hans fördel då han får möjlighet att larma polisen, som dock är skeptisk. Så McClane börjar brottsbekämpa på egen hand.


En av de mer fascinerande sakerna med den här filmen är att se hur Bruce Willis's linne blir skitigare och skitigare för varje filmscen. Och så klart att Alan Rickman är en sådan underbar skurk i rollen som terroristledaren Hans Gruber, att man nästan blir lite tårögd av filmskurkslycka. 
Man kan så klart se "Die hard" när som helst på året, eftersom det absolut inte är en puttinuttig julfilm med julklappar och glitter i granen, men eftersom det är julpartaj i filmen så passar den lite extra bra så här års. Och idag.

God jul!

fredag 23 december 2016

FredagsFilmen + Julfilmsvecka: The Nightmare before Christmas

Det här mina vänner - det är min favoritjulfilm. Vissa kanske anser att den kan räknas som Halloween-film, men eftersom jag fullkomligen hatar den version av Halloween som importerats hit via amerikansk film, så vägrar jag se den som sådan och koncentrerar mig på jultemat. Nu kom ju den här filmen och nästlade sig in i mitt hjärta innan Halloween blev vad den nu är i Sverige, så jag kan förlåta mig själv för hur mycket jag tycker om både "The Nightmare before Christmas" och Jack Skellington. Jag såg den här filmen senast i söndags.

Bildkälla Oh my Disney
Halloween är precis slut för året och har som vanligt varit en succé. Pumpakungen Jack återvänder triumferande till Halloween-staden, men vad knappast någon lägger märke till är att Jack har tröttnat på att hela tiden göra samma sak. Av en slump hamnar han i Julstaden och blir fascinerad av vad han ser. Han förstår dock inte hela konceptet, och när Jack beslutar sig för att i år är det invånarna i Halloweenstadens tur att ge människorna en god jul, så går det inte riktigt som det brukar.


Det är Tim Burton som kom på den här berättelsen och dess persongalleri, och han var till viss del  inblandad i skapandet av filmen. Någon Tim Burton-film per se har jag dock svårt att kalla den, eftersom han inte är med i manuset eller regin. Och Johnny Depp är inte heller med...
En dockanimerad musikal kan jag ändå inte låta bli att älska, och visst känner man av Timpas estetik här. Om inte annat så för att Danny Elfman står för musiken, och även sjunger Jacks sånger. Danny Elfman är, som kanske är bekant, Tim Burtons huskompositör.

torsdag 22 december 2016

Julfilmsvecka: It's a wonderful life

En riktig amerikansk filmklassiker som tydligen visas på tv over there vareviga jul, (lite som vi svenskar med "Ivanhoe" till nyår) är "It's a wonderful life" från 1946. Eller "Livet är underbart" som den heter på svenska.

Bildkälla Ifc center
Affärsmannen George Bailey har hela sitt liv kämpat mot den girige Potter. Dagen innan jul förlorar Georges bolag en stor summa pengar och George hotas av fängelse. I sin desperation funderar han på om det bästa vore att ta sitt liv. Då skickas ängeln Clarence till George för att hjälpa honom, genom att visa honom hur livet i den lilla staden hade varit utan honom. Och kanske kan Clarence få sina vingar också.


Jag har bara sett den här filmen en gång och jag var ärligt talat inte jätteimponerad. En helt okej film förvisso, och det är alltid en fröjd att titta på James Stewart några timmar, men jag skulle knappast känna mig lockad att titta på den varje jul. Säger hon som vägrar sluta titta på "Kalle Anka" klockan tre varje julafton...

onsdag 21 december 2016

Julfilmsvecka: Trading places

Minns ni den tiden när Eddie Murphy var rolig på film, och inte bara iklädde sig fat suits och spelade åtta av tio roller i sina filmer? Knappt så jag gör det. Men det hände alltså en gång i tin', och då spelade han mot Dan Akroyd i en komedi som utspelar sig i jultid, och alltså får vara med här den här veckan. Jag tycker nämligen att "Trading places" är jätterolig! Eller "Ombytta roller" som den heter på svenska.

Bildkälla fmv.magazine
Mortimer och Randolph Duke slår vad om huruvida det är en persons miljö eller arv som avgör personens förmåga att klara sig i livet. De beslutar sig för att testa sin teori och får sin påläggskalv arresterad och utstött, samtidigt som de tar sig an en gatubedragare och ger honom möjlighet att vända sitt liv.
Billy Ray Valentine tror knappt att det är sant att de här äldre herrarna vill hjälpa honom att komma upp sig i livet, samtidigt som Louis Winthorpe III ser sitt liv raseras. När de båda möts och inser att de är brickor i ett spel, planerar de sin hämnd på bröderna Duke.


Hysteriskt roligt har jag åt den här filmen, när jag kommer åt att se den. Jag har favoritscen som inkluderar en full Winthorpe/Dan Akroyd i tomtedräkt, med en rökt laxsida. Skrattar så jag gråter åt den varenda gång.

tisdag 20 december 2016

Julfilmsvecka: Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton + lite tankar om givmildhet

För mig känns det inte riktigt som jul utan Karl-Bertil Jonsson, så det är kanske därför något har saknats för mig de senaste åren, då jag ständigt missar just "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" på tv. Det brukar delas ut en massa julklappar precis just då, där jag firar jul - lite stick i stäv med den här korta filmens budskap.

Bildkälla SVT
Karl-Bertil Jonsson är väldigt inspirerad av sin idol Robin Hood som "tar från de rika och ger till de fattiga". Han drömmer om att kunna göra något liknande, göra en skillnad för de i marginalerna. Hans arbete på Posten ger honom möjligheten och han börjar stjäla paket som adresserats till förmögna och iklädd sin pappas tomtedräkt beger han sig till fattigkvarteren för att dela ut julklappar.


Så här två dagar efter avslutad Musikhjälp här i Örebro, där det sattes ett helt fantastiskt rekord med 49 insamlade miljoner, så känns det ändå lite som att Karl-Bertil Jonssons budskap går fram här i vårt kalla land. Vi är ganska givmilda och snälla av oss, och även en liten skänkt slant kan hjälpa. För även en liten skänkt slant blir stor om de är många. Många bäckar små och så där.
Det är svårt som Örebroare att inte vara stolt just nu. Det var verkligen man ur huse för att samla pengar och det hände så mycket fint i stan den här veckan att jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det. Och vi gnällbältare fick visa en gång för alla att vi kanske inte är så mycket "det går aldriii" som "det går visst".
Bra jobbat Sverige!

Förresten går det bra att skänka pengar året om, och inte bara till jul - men det vet ni väl redan.

  • Radiohjälpen: Pg 90 1950-6
  • Cancerfonden: Pg 90 1986-0
  • Bröstcancerfonden: Pg 90 0591-9
  • Barncancerfonden: Pg 90 2090-0
  • Läkare utan gränser: Pg 90 0603-2
  • Rädda barnen: Pg 90 2003-3
  • Amnesty International: Pg 90 0072-0
  • Röda korset: Pg 90 0800-4
  • BRIS: Pg 90 1504-1
  • Friends: Pg 90 0527-3
Det finns fler. Googla bara så hittar du dem. Stor kram!

måndag 19 december 2016

Julfilmsvecka: Ensam hemma

Den här veckan kommer jag ha tema julfilm här. Julfilm är enligt mig inte lika med en tjock gubbe i röda kläder som kör släde, utan en film som utspelar sig i jultider. Det kan bli lite blandad kompott av genre alltså, och kanske inte alltid så puttinuttigt Disneyjuligt. Som sig bör.


Först ut blir ändå "Ensam hemma". Jag vet - amerikansk jul så det står härliga till, med en miljard lampor och världens fetaste gran. Varför man nu behöver julpynta så hiskeligt mycket om man ändå ska fira jul utomlands...?
Familjen McAllister ska fira jul i Paris, men i all julstress glömmer de bort Kevin där han ligger och sussar sött i sitt rum högst upp i huset. Till en början tycker Kevin att det är ganska trevligt att få rå om sig själv, men när han märker att två inbrottstjuvar planerar att slå till mot huset är det inte lika roligt lägre. Tills han gillar en stor fälla av hela huset.


Egentligen är det här en ganska avskyvärd film. Hur sjutton kan man glömma ett av sina barn och märka det först på planet? Bara en sådan sak. Men samtidigt är det lite roligt, med mammans försök att ta sig hem igen, och framför allt hur Kevin sätter dit tjuvarna Harry och Marv. Sedan att skurkarna skulle dött både en och tre gånger är en annan sak vi kan låta bli att låtsas om.

söndag 18 december 2016

Bokhelg: "Mysterious skin" av Scott Heim

Det är en vecka sedan jag läste ut den här boken, och jag har tänkt på den mycket sedan dess och behövt några dagar för att smälta den. För det här är inte en rosaskimrande barn- och ungdomsskildring.

Bildkälla Goodreads
Sommaren 1981 hittas Brian i ett kryputrymme under huset han bor i med sin familj. Han har varit med om något som han inte kan minnas, fem timmar av hans liv saknas. Han börjar tro att han har blivit kidnappad av utomjordingar, men med tidens gång dyker fler och fler minnesbilder upp. Nyckeln till de borttappade minnena kan kanske finnas hos Neil, som var med i samma knattelag i baseball som Brian den där sommaren.
Neil minns allt. Han bär på ljusa minnen från den sommaren och sin tid i knattelaget - och med den idoliserade tränaren. Han börjar tidigt ta droger, begå småbrott och prostituera sig. Sanningen om hans upplevelser bär han dock inom sig - tills den dag Brian hittar honom igen.

Det här är en sådan där bok som är oerhört vacker och samtidigt absolut fruktansvärd. Man bjuds på så vackra bilder i bokstavsform, som beskriver fruktansvärda handlingar. Som läsare satt jag vid flera tillfällen och var drabbad av en ambivalens över de vackert beskrivna kärleksscenerna - som drabbar barn. Man glömmer nästan att det är hemskt ibland, men bara ibland. Lite som att det egentligen är okej, men i botten på glaset ligger det en droppe malört eller tusen och förbittrar den söta drycken.
Det här är en bok om insikter och upptäckter och om att inse att det man upplevt kanske var värre än vad man trodde.
Boken berättas ur flera olika synvinklar, dels Brians och Neils, men också från deras familj och vänner. Vi får därför en tydlig och inte alltid smickrande bild av våra två huvudpersoner och deras handlingar. Den blyge Brian som saknar vänner, och den karismatiske Neil som nästan krossar sina vänner i sin oförmåga att känna verkliga känslor för någon annan än den som förgripit sig på honom.

Rekommenderar jag den här boken? Ja absolut. Den är underbar, textuellt mycket vacker men beskriver ett jobbig tema. Klarar man inte av just det temat bör man dock läsa en annan bok, såklart. Jag hade gärna sett att den funnits utgiven på svenska dock, eftersom vi har som krav i Plejaderna att boken ska finnas på svenska, för det här är en sådan där bok som jag vill prata om.

Mitt betyg blev 5/5, och "Mysterious skin" är en av mina topp fem för det här året.

The summer I was eight years old, five hours disappeared from my life. I can't explain. I remeber this: first, sitting on the bench during my Little League team's 7 p.m. game, and second, waking in the crawl space of my house near midnight. Whatever happened during thar empty expanse of time remains a blur.
When I came to, I opened my eyes in the darkness. I sat with my legs pushed to my chest, my arms wrapped around them, my head sandwiched between my knees. My hands were clasped so tightly they hurt. I unfolded them slowly, like a butterfly from its cocoon.

lördag 17 december 2016

Bokhelg: "Harry Potter och det fördömda barnet"

Det finns tre författare angivna till det här manuset, J.K. Rowling, John Tiffany och Jack Thorne. Det krävdes alltså tre personer för att bringa liv i Harry Potter som vuxen, men huvudpersonerna i den här pjäsen/det här manuset är Harrys och Dracos söner Albus och Scorpius.

Bildkälla Goodreads
19 år efter att Voldemort slutligen besegrades vinkar Harry farväl till sin son Albus på perrong 9½ när han ska börja på Hogwarts. Redan på tåget blir han vän med Scorpius Malfoy, Dracos son. När Albus sedan blir insorterad i Slytherin börjar en tid av ifrågasättande, och undrande om man kanske skulle kunna ändra på det förgångna för att kunna skapa en bättre nutid.

Som sagt - det här är ett manus till en pjäs, och även om det också är en åttonde berättelse om Harry Potter så är det inte på honom fokus ligger. Albus lider av att vara Harry Potters son och att ständigt jämföras med honom, och när han får chansen att ändra på sin historia så tar han den, lite obetänkt.
Det är en rätt så spännande berättelse och jag skulle inta ha något emot att se den, eller ännu en film baserad på det här manuset.
Manus går snabbt att läsa, ungefär en dag tog jag på mig. Det betyder att även händelserna i manuset gock fort - lite väl så ibland. Upplevelsen på scen lär vara en helt annan.

Är man inte ett inbitet Harry Potter-fan kan man hoppa över den här boken, men för mig som gillar Harry Potter en hel del var det bara kul att hälsa på i hans trollkarlsvärld igen.
Manus är ju skrivna som de är, så jag kommer inte gå in på det, mer än att jag gillade. Mitt betyg blev 3/5.

fredag 16 december 2016

FredagsFilmen: Rogue One - A Star Wars story

Jag var på bio igår. Och om ni redan vet att älskade maken är ett inbitet Star Wars-fan så kommer det inte alls som någon överraskning att filmen vi såg var den senaste i Star Wars-familjen, den nyligen premiärade (jo det är ett ord - numera) "Rogue One".

Bildkälla
När Jyn var liten hämtades hennes pappa tillbaka till Imperiet, då de ville ha hans kunskaper för att kunna skapa det ultimata vapnet - en planetförstörare som kallas Dödstjärnan.
Jyn lyckades fly, och många år senare vill rebellerna ha hennes hjälp att komma i kontakt med en avhoppad pilot som kanske har ett meddelande till henne från hennes far.
Jyn är snart insnärjd i planer på att stjäla vapnets planritningar.


"Rogue One" utspelar sig mellan "Episod III: Revenge of the Sith" och "Episod IV: A New Hope". Vi får återse bekanta ansikten som C-3PO, R2D2, Darth Vader, Bail Organa och snygg ansikts-cgi av bland andra Grand Moff Tarkin. "Rogue One" knyter snyggt in sig bland episoderna, och filmen tar slut precis där "A New Hope" tar vid, på ett sätt som ger rysningar.
Men... Jag var faktiskt inte jätteförtjust. Långa partier av filmen hade jag ganska tråkigt, om jag ska vara ärlig. Det hjälptes dock upp av utmärkta skådespelare in i minsta biroll, och en ny android att tycka om. Så om inte annat kan man uppskatta Alan Tudyks snustorra kommentarer som den omprogrammerade Imperiedroiden K-2SO.
Sista halvan av filmen var däremot riktigt tokbra. Älskade maken tycker däremot att hela filmen var fantastisk, och allt han hade hoppats på. Så är han en sådan där som fick gåshud av trailern också. Det här var helt enkelt precis vad han ville ha, och jag förstår honom. Där jag gillar Star Wars så älskar han - och här älskade Star Wars tillbaka. Det känns mycket som en kärleksförklaring till alla fansen, samtidigt som det är en bra sammankoppling mellan Episod 3 och 4.
Skulle jag ge betyg skulle det bli 3,5/5. Jag gissar att älskade makens skulle bli 5/5.

torsdag 15 december 2016

Rogue One-Dagens

Bildkälla 
Låt: "Imperial march" av John Williams.
Outfit: Klänning och tröja från Monki, leggins från Lager 157.
Smink: Nej. Lade en sådan där enzympeelingmask i morse och ville inte kleta smink på min nya fina hud efter det.
Nagellack: Kalinka från A England.
Frisyr: Inoljat och uppsatt.
Doft: Den däringa håroljan, som jag tycker luktar lite väl sött.
Smycke: Pärlörhängen och ringarna.
Klocka: Digital DKNY.
Frukost: Te. Gröt med kanel, pumpakärnor, banan och lönnsirap.
Fika: Te och energiboll.
Middag: Tomatsoppa med ostmacka.
Pryl: Biobiljett.
Träning: Hundprommis.
Kvällsnöje: Jag har varit på bio! Mer om det i morgon. Och så kikade vi lite på sändningen i Musikhjälpen.
Att tillägga: May the force be with you.

onsdag 14 december 2016

Godis-Dagens


Låt: Ingen särskild.
Outfit: Klänning från Monki, leggins från Lager 157, tröja från H&M.
Smink: Lite ifyllda ögonbryn och mascara bara.
Nagellack: Kalinka från A England.
Frisyr: Fläta under mössan, annars knut.
Doft: This is her från Zadig & Voltaire.
Smycke: Ringarna och hjärtformade örhängen.
Klocka: Tissot PR100.
Frukost: Te och smörgås.
Fika: Te, kardemummakaka, kanelbulle och pepparkaka.
Middag: Lövbiff med pommes frites och persiljesmör.
Pryl: Doseringstratt. Vilken grej! Det gick galant att fylla knäckformarna, för första gången någonsin. Men vi listade snabbt ut att det inte skulle funka med mandel i smeten, för doseringshålet är för litet, så de portionerade vi ut i formarna för sig.
Träning: Hundpromenad och sedan gick/halkade jag hem till mammsen och pappsen. Det var där allt godis tillverkades.
Kvällsnöje: Den dumma burken.
Att tillägga: Grattis på födelsedagen älskade brorsdotter!

tisdag 13 december 2016

Lucia-Dagens

Tycker man inte om saffran får man njuta av en annan sorts lussekatter.
Låt: Valfri Lucia/julsång.
Outfit: Tröja från Monki, kofta från Vila, byxa från Lager 157.
Smink: ... Alltså... Nä.
Nagellack: Har tydligen inte bestämt mig för vad jag vill ha än. Men baslack i varje fall.
Frisyr: Nytvättat och fönat och lite meh.
Doft: Från doftljusen. Ett med vanilj- och ett med jordgubbsdoft.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Te, yoghurt med fullkornsflingor, pumpafrön och skivad banan.
Fika: Te och minipretzels.
Middag: Cevapcici med klyftpotatis.
Pryl: Stekpincett. Som jag höll tändstickan i så jag kunde komma åt att tända det stora doftljuset.
Träning: Promenad med liten hund som stannade och sniffade på varenda snöflinga. Samt att jag gick som en anka och fick parera flera gånger för att inte halka omkull. Av de 15 år jag har bott i det här området har snöröjningen och halkbekämpningen varit under all kritik i 15 år. Hela tiden alltså.
Kvällsnöje: Vet väl inte jag!
Att tillägga: Kan vi komma överens om att alla som vill får vara Lucia - oavsett hudfärg och kön? Tack så mycket.

måndag 12 december 2016

You've got green eyes like the forest-Dagens

Skator på grannens tak och kamouflerad hund.
Låt: Gissa.... "Brooklyn, you're killing me" med Andrew McMahon in the Wilderness.
Outfit: Klänning från Monki, tröja från H&M, byxor från Lager 157.
Smink: Fick måndagsledigt också.
Nagellack: Nakna naglar.
Frisyr: Knut.
Doft: Vanilla EdT som jag testade på The Body Shop. Ni vet att jag gillar vanilj va?
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Te - såklart, äggviteomelett med pastrami, banan.
Fika: Te och äpple.
Middag: Teriyakilax med ris.
Pryl: Mobil. För nu har jag fått tillbaka den! Tack Lilla E som hämtade upp den åt mig.
Träning: Promenad i snön med vit hund, julklappsshoppingtraskat i galleria.
Kvällsnöje: Klappa katt. Cullen sitter och glor på mig just nu och jag känner att jag fattar piken.
Att tillägga: Jodå - det lutar åt att det blir en vecka Dagens. I varje fall fram till FredagsFilmen.

söndag 11 december 2016

I keep waking up on fire-Dagens


Låt: "Brooklyn, you're killing me" med Andrew McMahon in the Wilderness. En effektiv earworm.
Outfit: Kofta och tröja från H&M, byxor från Lager 157.
Smink: Söndagsledigt fejs.
Nagellack: Emberstone från Orly.
Frisyr: Fläta eller slarvig knut.
Doft: James Bond for Women II.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.
Frukost: Te och smörgåsar. Kallrökt skinka på surdgsbröd. Mmmmm....
Fika: Te och brända mandlar.
Middag: Entrecote med pommes frites och hemslagen bearnaisesås.
Pryl: Ost.
Träning: Traskat omkring på en julmarknad. Om det gills.
Kvällsnöje: Ingen aning.
Att tillägga: Glad tredje advent på er!

lördag 10 december 2016

My heart is a troubled captain-Dagens

Wonder woman pose vs. Hunchback of Notre Dame pose. Eller nå't.
Låt: "Brooklyn, you're killing me" med Andrew McMahon in the Wilderness.
Outfit: Tröja, kofta och kjol från H&M, leggins från Lager 157.
Smink: CC creme från Lumene, ögonbrynsgel från Model co., blusher från SoSusan, ögonskugga från Nyx, ögonpenna från H&M, mascara från IsaDora, läppstift från L'Oréal.
Nagellack: Emberstone från Orly.
Frisyr: Fläta.
Doft: Rain från Marc Jacobs.
Smycke: Långa örhängen med strass från H&M.
Klocka: Jacques Lemans F1 edition.
Frukost: Te, kokt ägg, macka, flingor med mjölk.
Fika: Te och skorpor.
Middag: Kyckling, sallad och bröd.
Pryl: Mobil. Glömde min på jobbet nämligen...
Träning: Nope.
Kvällsnöje: Bokrelease för "Alvhilda - Sökandet" av Pernilla Lindgren.
Att tillägga: Häpp!

fredag 9 december 2016

FredagsFilmen: Ex machina

Förra året kom en liten sci fi-film ut, med Alicia Vikander i en av de viktiga rollerna. Övriga roller spelas av Oscar Isaac och Domhnall Gleeson. Det är en stundtals lite obehaglig film, men samtidigt väldigt tankeväckande och vacker. Filmens namn? "Ex machina" - från maskinen på latin.

Bildkälla Comingsoon.net
Caleb jobbar som programmerare för den framgångsrike men tillbakadragne Nathan. En dag vinner han på företagets lotteri - en chans att få träffa Nathan i hans hem och lära sig av honom.
Nathan har dock andra planer. Han vill att Caleb ska testa hans AI, Ava, för att utröna om hon är så pass mänsklig att hon skulle kunna tas för människa.


torsdag 8 december 2016

Air conditioned nightmare-Dagens


Låt: "Brooklyn, you're killing me" med Andrew McMahon in the Wilderness.
Outfit: Klänning från Monki, leggins från Ica Maxi, kofta från Vila.
Smink: Jag är som vanligt sminkfri.
Nagellack: Polovetsian dances från A England.
Frisyr: Oborstat. Så ett mellanting mellan lockigt och bara rufsigt.
Doft: Sötsliskig hårolja. Sådär sötsliskig att det är lite synd att den är så dryg...
Smycke: Ringarna.
Klocka: Inget behov av det idag.
Frukost: Te, smörgås och frukt.
Fika: Te och kanelbulle.
Middag; Kanelkyckling med ris.
Pryl: Är en hundvalp en pryl? För i så fall hundvalp, för jag har träffat 6 schnauzervalpar idag. Samt deras mamma, mormor och morfar. Morfar är den där jag brukar gå ut och gå med. Och nu vill jag ha en schnauzer. *hjärtögon*
Träning: Promenad.
Kvällsnöje: Läsa och dricka prosecco.
Att tillägga: Det börjar bli ett Dagens-tema det här, mig i ett soffhörn med Cullen. Men så gosar han och jag en del med varandra också.

onsdag 7 december 2016

Bonds viktigaste medarbetare

När Bond, James Bond ger sig ut på uppdrag så har han en liten stab bakom sig. Den stavas M, Q, Moneypenny på ett litet ungefär, eftersom det är dessa tre som innehar återkommande roller i filmerna.

M är chefen över MI6 och således den som bestämmer över Bond - egentligen. Det är inte alltid ett lätt jobb att tämja en massa 00-agenter och det händer nog mer än en gång att M ifrågasätter sitt yrkesval. Det måste dessutom vara jobbigt att skicka ut sina agenter på uppdrag och inte vara säker på om de ska komma tillbaka med livet i behåll eller inte.

Det går knappast heller att ha en organisation sedan kalla kriget utan att då och då behöva byta ut chefen. M har därför spelats av flera skådespelare genom åren.
I filmerna "Dr. No" till och med "Moonraker" spelades han av Bernard Lee. Han dog av cancer några månader in i filmarbetet med "For your eyes only", innan några av hans scener hunnit spelas in. För att hedra honom tillsattes inte rollen med någon annan skådespelare i den filmen, utan manuset skrevs om så att M istället har tagit lite välförtjänt ledigt och lämnat över ansvar på sina medarbetare.
I filmen "The spy who loved me" syns skådespelaren Robert Brown som amiral Hargreaves. När samma skådespelare sedan dök upp i rollen som M i "Octopussy" ligger det nära till hands att amiralen fått ett nytt jobb, nu som ledare för MI6. Robert Brown behöll rollen i fyra filmen, "Licence to kill" blev hans sista.
Kan M vara en kvinna? Självklart! Vilket bevisades när Dame Judi Dench klev in i rollen som ledaren för MI6 i filmen "Goldeneye". Hon tycker hjärtligt illa om Bonds metoder som hon uttrycker är sexistiska. Vilket de ju också är... Hon anses vara kall och beräknande och förlita sig mer på siffror och statistik än impulsivitet och initiativförmåga. Hon är dock inte rädd för att tat obekväma beslut och det visar sig i filmen "Skyfall", som blev Judi Dench sista som M, att hon inte bara beordrat någon att "take the bloody shot", utan att hon även offrat andra agenter för att kunna rädda många fler. När hon dör i slutet av "Skyfall" blir hon också den enda M som dött i bild. Hittills.
Judi Dench har en liten roll som M även i senaste filmen "Spectre", som ett inspelat meddelande till Bond. Positionen som M har dock tillfallit Gareth Mallory, spelad av Ralph Fiennes. Han är med redan i "Skyfall" där han arbetar i en kommitté som ska besluta om 00-divisionens vara eller icke vara. Denna fråga finns kvar i "Spectre" och Mallory förlorar faktiskt jobbet som M ett tag. När han inser att nedmonteringen av MI6 är en del av Spectres plan för världsherravälde, ger han sig dock ut i fältet och arbetar tillsammans med Bond.

Bernard Lee, Robert Brown, Judi Dench, Ralph Fiennes.
Självklart klarar sig inte M utan ett väldigt duktig sekreterare, eller assistent som vi säger numera. Denna duktiga assistent är såklart Miss Moneypenny. Förnamnet Eve får hon först i "Skyfall".
Den Moneypenny som är mest välkänd är den som spelades av Lois Maxwell. Hon är ganska betuttad i Bond, något han utnyttjar när han flörtar sig till vissa förmåner.
Maxwell spelade Moneypenny i alla filmerna med Connery, Lazenby och Moore som Bond, så det är inte undra på att det är just hennes ansikte som förknippas med Moneypenny.
När Timothy Dalton tog över som Bond tog Caroline Bliss över som Moneypenny. Hon medverkade bara i de två filmer som Dalton spelade Bond i, och gör ärligt talat inget större intryck.
Då lägger man lite mer märke till Samatha Bond som Moneypenny, i Pierce Brosnans filmer. Fortfarande flörtig med Bond, men samtidigt så väntar hon inte direkt på honom. Det roligaste med henne tycker jag kanske ändå är att hon heter Bond i efternamn på riktigt. Lite fniss-varning på det.
M fick sedan klara sig utan sekreterare i två filmer. "Casino Royale" och "Quantum of solace" är Moneypennyfria, och det är först i "Skyfall"som hon dyker upp igen. Nu spelas hon av Naomie Harris och får en bakgrund! Yay! Innan hon blev M's assistent arbetade hon i fältet, och är bland annat ute på uppdrag med Bond. Det är henne M beordrar att "take the bloody shot", vilket leder till att Bond lämnas som död.

Lois Maxwell, Caroline Bliss, Samantha Bond, Naomie Harris.
Så kommer vi till min favorit i hela filmserien, förutom James Bond himself, nämligen Q. Han är chef över Q-avdelningen på MI6, de som skapar alla dessa finurliga manicker och spionvapen som mer än en gång hjälpt Bond ur en till synes olöslig knipa. Precis som med Moneypenny här ovan, lyste Q med sin frånvaro i de första två Daniel Craig-filmerna, men annars har han varit behjälplig i alla filmer utom "Live and let die".
I första filmen, "Dr. No", spelades Q i en kort scen av Peter Burton. Han kallas in från 'vapenarsenalen' för att byta ut Bonds Beretta mot en Walther PPK. Han kallas aldrig Q i filmen men det anses ändå vara en Q då Q's uppgift består i att utrusta Bond med vapen såväl som fantastiska manicker.
Den bäst kända Q är såklart Desmond Llewlyn. I filmen "The spy who loved me" blir han kallad Major Boothroyd, men närmare än så kommer vi aldrig ett namn på Q. När Llewelyn spelar Q gör han det på ett ganska faderligt sätt, som att Bond är en besvärlig liten unge som behöver bli tillsagd att stilla still och vara uppmärksam lite. "Do pay attention, 007" sägs mer än en gång. Han är dock kärleksfull i sina tillrättavisningar och mån om sina agenter. Vid ett flertal tillfällen får han också arbeta med Bond ute i fältet, ibland genom att tillhandahålla utrustning, ibland mer handgripligt.
Llewelyns Q gick i pension med filmen "The world is not enough". I verkligheten dog Llewelyn i en bilolycka några veckor efter filmens premiär, 85 år gammal.
Ny Q blev John Cleese, i mina ögon inte det mest lyckade valet. Han spelade Qs medhjälpare redan i "The world is not enough" och kallades då lite skämtsamt för R av Bond, eftersom R kommer efter Q i alfabetet. John Cleese var alltså med i två filmer, men han hade rollen som Q endast i "Die another day".
Ett betydligt bättre val i rollen som Q tycker jag alltså att Ben Whishaw är, som spelar Q i "Skyfall" och "Spectre". Det är således en ganska ung Q nu, mer av ett datasnille än uppfinnare av exploderande pennor. Bond försöker hunsa lite med honom, men det märks ändå att han är lite imponerad av hans talanger, och han söker hjälp av Q vid flera tillfällen.

Peter Burton, Desmond Llewelyn, John Cleese, Ben Whishaw.
Och det avslutar mina inlägg om Bond. För den här gången. Jag kommer säkert återvända för Bond är ju alltid Bond och jag råkar vara en fangirl här. Men för i år är jag färdig. Tror jag.

tisdag 6 december 2016

Hej lilla pappa!

Idag fyller min älskade lilla pappa 77 år! Det kan ju tyckas vara en lyckosam ålder med så många sjuor i sig, men han har inte sådan tur att han kommer bli kramad av mig. Har man en unge som kräkts känns det snällast att hålla sig undan liksom.

Däremot har jag och Lilla E ringt och sjungit för honom, samt hurrat, och önskat honom lycka till på bilverkstan. Han vet att roa sig på födelsedagen minsann!
Och så tittar jag på det fina fotot jag har i sovrummet, på min pappa som barn. En riktig liten sötnos!


Grattis på födelsedagen pappsilupsen! Jag älskar dig.

måndag 5 december 2016

Bakom lucka nummer 5 hittar vi...

...att bli väckt när jag precis har somnat av den där #¤%¤#¤ lastbilen vars chaufför tycker det är okej att högljutt brumma in i villaområdet när som helst på dygnet och parkera utanför mitt hus. Denna gång med stereon på svinhög volym to top it off. Sabla idiot!

...barn som kräks. Bland annat på golvet. Har jag hört - hade det varit jag som torkat upp hade det blivit mer än en spya på golvet, om en sägert.

...smygande huvudvärk. Jaja, jag slapp huvudvärk nästan ett helt dygn i varje fall.

Veckan börjar bra. Eller så.

söndag 4 december 2016

Soundtrack of my life


Mark Owen - Stars

Gonna build a rocket
Anytime you want it
Paint it pretty colours
Gonna light it up and take us to the moon
That's what I'm gonna do
That's what I'm gonna

Save up all the paper
Gonna need litter
Maybe take minute
To get in my head directions all the way
You want to get away
I'm taking you

Through the eyes of the black hole
And the open doors
Through the cracks in the pavement
In conversation

From the top of the empire
To a state unknown
If I say that I'm leaving
Just got to hang on

'Cause we're just stars
Trying to get back to where we're from
And one by one
We're gonna leave this planet
So don't look back
'Cause you know that it's all just time
When you've got nothing on your mind
You've made it

Somewhere in the future
Talk about forever
Take yourself a picture
Waiting  in the rain for a postcard from the sun
The one that never comes
The one that never shows
The one that never, is building something

From the heart of the wreckage
In another zone
Are we losing our balance?
I think we've got vertigo

From the top of the empire
To a state unknown
If I tell you I'm leaving
Just got to hang on

'Cause we're just stars
Trying to get back to where we're from
And one by one
We're gonna leave this planet
So don't look back
'Cause you know that it's all just time
When you've got nothing on your mind
You've made it

From the top of the empire
To a state unknown
Are we losing our balance?
I think we've got vertigo

'Cause we're just stars
Trying to get back to where we're from
And one by one
We're gonna leave this planet
So don't look back
'Cause you know that it's all just time
When you've got nothing on your mind
You've made it

'Cause we're just stars
Trying to get back to where we're from
One by one
We're gonna leave this planet
So don't look back
'Cause you know that it's all just time
When you've got nothing on your mind
You've made it

lördag 3 december 2016

"Arvet efter dig" av JojoMoyes

Om du inte redan har läst "Livet efter dig" av Jojo Moyes men planerar att göra det, så är det en bra idé att sluta läsa nu. "Arvet efter dig" är nämligen en fortsättning av "Livet efter dig" och det här inlägget kommer innehålla spoilers.

Bildkälla Goodreads
Det har gått nästan två år sedan Will valde att avsluta sitt liv på Dignitas. Lou försöker gå vidare med sitt liv, men känner sig rotlös och sorgen är fortfarande stor. Efter en olycka återknyter hon med sin familj och börjar även gå till en grupp för att tala om sin sorg. Hon träffar också en ny man som hon kanske kan våga gå vidare med. Så dyker någon från Wills gamla liv upp och ställer allt på ända.

Vi läste "Livet efter dig" i Plejaderna för några år sedan - den innehar fortfarande vårt högsta medelbetyg. Jag älskade den boken då, men i efterhand har jag känt en stor motvilja till den. Den känns kanske lite plagierad. Bland annat har jag hårdnackat vägra att se filmen "Livet efter dig", och det tog emot mycket att läsa den här uppföljaren. Jag ville helt enkelt inte. För mig var berättelsen slut när Will dog, och jag var inte värst nyfiken alls på hur det gått för Lou och hennes brokiga familj - eller Wills familj för den delen. Så nej - jag tänkte inte läsa "Arvet efter dig". Nähä du, nej nej.
Men det gjorde jag alltså, och det med raketfart. Det här är förvisso en bok i en stil man känner igen - massor av lustigheter händer kring huvudpersonen och saker planteras redan i de första kapitlet som man bara vet kommer hända senare. Lite skrivet enligt mall alltså, och sådant kan vara gäspigt värre. Men boken bjuder på en del överraskningar också, och en bihistoria jag verkligen inte kunnat ana mig till, som tillförde boken mycket.

I slutändan hamnade mitt betyg på 5/5, även om den där femman ligger på gränsen för att bli en sådan. Men jag blev road, oroad, berörd och intresserad av boken, så femman får bestå. Faktiskt är det så att jag inte skulle ha jättemycket emot en eller ett par böcker till om Lou, så att vi får veta hur det går med hennes vidare äventyr.

Jag tvekar, sedan tar jag ett steg upp på muren, med armarna lyfta utåt sidorna, som en lätt berusad lindansare. Med den ena foten framför den andra avancerar jag långsamt på betongen, och brisen får håren på mina utsträckta armar att ställa sig upp. När jag först flyttade hit, då när alltihop drabbade mig som hårdast, brukade jag ibland utmana mig själv att gå på muren, från ena ändan av huset till den andra. När jag nådde den ena gaveln brukade jag skratta rakt ut i nattluften. Ser du? Jag är här - levande - ända ute på kanten. Jag gör det som du sa till mig!
Det har blivit en hemlig vana: jag, stadens silhuett, tryggheten som mörkret ger, anonymiteten och vetskapen om att ingen vet vem jag är häruppe.

fredag 2 december 2016

FredagsFilmen: Road to Perdition

Egentligen är inte gangsterfilmer en genre jag tycker värst mycket om. Brukar vara alldeles för mycket tuffa killar och pangpang för att hålla mitt intresse filmen igenom. Så det är kanske konstigt att slumpen gjorde att jag sett tre filmer med gangstertema på sista tiden, alla i olika tidsepoker. Den jag tyckte bäst om var till och med en omtittning för mig, och det tillhör definitivt inte vanligheterna med denna genre.
FredagsFilmen får således bli "Road to Perdition" med Tom Hanks i huvudrollen. I andra stora roller ser vi Paul Newman, Daniel Craig, Jude Law och en mycket ung Tyler Hoechlin.

Bildkälla Fanart.tv
Mike Sullivan arbetar som hitman åt gangsterbossen John Rooney. En dag ser hans son, Michael Sullivan Jr, vad hans pappa verkligen jobbar med. Han svär på att hålla tyst om vad han sett, men Connor Rooney, Johns son, vill inte ha några lösa trådar utan bestämmer sig på egen hand för att röja Mike och hans familj ur vägen.


När till och med Chilipojken sitter kvar i soffan fast chipsen tagit slut, så vet man att man tittar på en bra film.

torsdag 1 december 2016

All I want for Christmas...

Årets önskelista är ganska kort. Mest vill jag ha snälla barn, fred på jorden och inte huvudvärk på minst ett år.

Bildkälla AdLibris
Kokboken "Ännu mera vego" har jag velat ha sedan minuten den landade i bokhandeln. Hoppas hoppas hoppas att den ligger under granen. Jag har en bokönskelista lång som min arm på AdLibris, om ni undrade. Den här är med där.

Bildkälla Amazon
Självklart behöver jag inte ett effektlack med flagor i 18 karats guld, men eftersom "The man with the golden gun" är det enda lacket från OPIs Skyfall-kollektion jag saknar så behöver jag det.

Bildkälla Etsy
Det här supersnygga halsbandet från Etsyshoppen HopeHomeEssentials skulle jag inte bli ledsen över. Och då brukar jag inte gilla blått, så gissa om jag hjärtar det här.

Bildkälla Discshop
Jag har varit lite, eller mycket, nostalgisk över vissa saker senaste tiden, och bland dessa saker finns tv-serien "Tredje klotet från solen" och jag vill gärna ha boxen med hela serien.

Det var väl ungefär det hela. Eftersom det inte riktigt funkar att ha en räv som husdjur. Gjorde det det skulle jag ha en räv på önskelistan.

onsdag 30 november 2016

Novemberfavoriter

November brukar kännas som en av de mörkare månaderna, men i år har det känts lite ljusare. Kanske för att första advent kom så tidigt i år att julbelysningen tändes tidigare, vad vet jag. Eller så berodde det på supermånen - som jag inte fick se eftersom det var genommulet här. Eller bara det att solen skinit lite mer och jag har känt mig lite lugnare. Man borde ju inte leta anledningar till varför man känner sig mindre tung i sinnet, så jag gör inte det. Favoriter däremot har jag letat efter, och de kommer här.

Schumi. På grund av anledningar. 
Bok/fic: Bästa utlästa bok den här månaden är helt klart "End of watch" av Stephen King. Skrev om den igår, eller mest om trilogin i sin helhet. Var ganska trött när jag skrev det så det kanske blev lite svamligt, men who cares.
Bästa fic är den jag läser just nu. Den är jättelång! 231 kapitel och ordmässigt att jämföra med "Harry Potter och Fenixorden" så det kommer nog ta ett tag till för mig att läsa ut den. Men jag har så roligt! På riktigt sitter jag och skrattar åt den emellanåt. Den heter "Next big thing" och är tredje delen i en serie av earlgreytea68. Inception au med Arthur och Eames.

Film: Har försökt få iväg älskade maken och mig på bio men misslyckats gruvligt. Känns som att vi tittat på mycket gangsterfilm den här månaden, och gangsterfilm är egentligen inga favoriter.

Tv-program: Älskar mest "Lucifer" och "Brooklyn Nine-Nine".

Kläder: Bekväm bh utan byglar som ändå håller tuttarna på plats? Hittade mina på KappAhl. Känns som en andra hud att ha på sig. Älskar dem och ska skaffa flera.

Nagellack: Det kan vara så att jag har månadens snyggaste lack på naglarna just nu, men det här jag inte ens hunnit fotografera än. Tainted från Darling Diva Polish är ett urtvättade-jeans-blått hololack som är helt underbart. The healer från samma märke är inte tråkigt det heller, fast det är mörkgrönt.



Upptäckt: De har ett fint djursjukhus i Kumla, men jag låter gärna bli att åka dit fler gånger med en akut sjuk katt. Hon klarade sig undan med blotta förskräckelsen, men ett tag där trodde jag att jag skulle få åka hem med tom transportbur och sörja min fina Schumi.

Extra speciell rolighet: Som vanligt att träffa Plejaderna, men också att Lilla E tog ur sin tandställning, att jag var på julmarknad ute på landet och att älskade maken och jag firade vår 18-årsdag.

Mitt eget favoritinlägg: Det där jag svarar på frågor om tv.

tisdag 29 november 2016

"End of watch" av Stephen King

Stephen King bestämde sig för att skriva en trilogi om den pensionerade polisen Bill Hodges, "End of watch" är den avslutande delen i den trilogin. De två första delarna skulle jag vilja kalla för ganska så typiska kriminalromaner, men den här avslutande boken känns mer Kingsk då det smyger sig in lite övernaturliga element.

Bildkälla Goodreads
Bill Hodges sitter i väntrummet hos sin läkare när hans mobil ringer. Det är hans gamla partner som vill att han ska komma och titta på ett fall. Martine Stover och hennes mamma har hittats döda i vad som verkar vara ett mord/självmord, men då Martine var ett av offren för Mercdesmördaren Brady Hartsfield är hennes fall av intresse för Hodges.
Vad som verkar vara ett lättlöst fall visar sig dock ha många frågor som kräver svar, och det mesta pekar på att Brady inte känner sig färdig med sitt påbörjade verk. Saken är bara den att Brady befinner sig på sjukhuset på avdelningen för kroniskt hjärnskadade i ett halvt katatoniskt tillstånd.

Den här sista delen var otroligt lättläst, jag tror jag drabbades av King-fiskkroken redan i kapitel ett. Man vill liksom veta - mer än en sak.

Ska man se till hela trilogin tycker jag att de håller jämn kvalitet och spänningsgrad, även om det varit tre ganska olika berättelser. De första två håller ihop som rena kriminalromaner, med separata fall som Hodges löser, och den tredje hör ihop med den första eftersom det rör sig om samma misstänkta gärningsman. Man skulle kunna se det som att andra boken, "Finders keepers", inte har någon del i trilogin som sådan då den första och tredje delen hör så tätt samman i handling. Man kan alltså hoppa över del två, men man bör ha läst första boken, "Mr Mercedes", innan man läser någon av de andra. Självklart tycker jag att man ska läsa hela trilogin, för det är den värd.

Mitt betyg blev 4/5 på "End of watch" och eftersom de andra två böckerna i trilogin fick samma betyg av mig betyder det att trilogin i sin helhet får betyget 4/5 den med. Inte bland Kings allra mest lysande böcker, men nog så bra, med andra ord.

'Does the name Martine Stover ring a bell?'
For a moment it doesn't, then it clicks in. On a foggy morning in 2009, a maniac namned Brady Hartsfield drove a stolen Mercedes-Benz into a crowd of job-seekers at City Center, downtown. He killed eight and seriously injured fifteen. In the course of their investigation, Detectives K. William Hodges and Peter Huntley interviewed a great many of those who had been present on that foggy morning, including all the wounded survivors. Martine had been the thoughest to talk to, and not only because her disfigured mouth made her all but impossible to understand for anyone except her mother. Stover was paralysed from the chest down. Later, Hartsfield had written Hodges an anonymous letter. In it he referred to her as 'your basic head on a stick.' What made that especially cruel was the radioactive nugget of truth inside the ugly joke.