Aprilfavoriter

Dags för ännu ett Valborgsfirande, där vi möjligen gör en brasa i öppna spisen, men ge oss ut på galej? Nej tack. Planerar grillpremiär för i år, det kalla vädret till trots, och konstaterar att i år blev det ingen rabarberpaj till Valborg, vilket annars är ett av våra riktmärken för våren.

Och nu blir det favoriter!

Bok: Andra böcker har fått högre betyg, men ändå. Det är något särskilt med att ge sig ut med Roland igen. Så, "The gunslinger" av Stephen King.

Film: "Boyhood". Utan tvekan. Se den.

TV: "The assassination of Gianni Versace". Också känd som dan andra säsongen av American Crime Story.

Nagellack: Piece of heat från H&M Vegan & Natural. Det är något särskilt med ett riktigt bra rött lack.

Skönhet: Jag har redan nämnt nagelolja på den här punkten, och nu gör jag det igen. Mer specifikt Nail Food från Scratch Nails. Den från Apoliva var likvärdig till lägre pris, men den finns inte längre, så jag återvänder till en gammal favorit.

Extra speciell rolighet: Har haft flera stycken den här månaden. Påsk. Mammas födelsedag. Ett ensamt dygn (#thebliss). Svärfars födelsedag. Firandet av svärföräldrarnas Guldbröllop smäller nog ändå högst. 

Favoritinlägg: Min önskelista på saker att hålla i ordning på grejer med.

Aprils nagellack

Nu blir det ett kort inlägg igen,för jag har bara målat naglarna tre gånger i april. Jag försöker låta dem vila mellan varven, och håller dem korta. De återhämtar sig så sakteliga, men jag har lite bös som jag försöker låta växa bort.
I april var det de här tre lacken som fick den äran.

a England, Transylvania
Ett väldigt vackert blått hololack från Bram Stoker & The Count-kollektionen. En liten glimt av violett då och då.

H&M Vegan & Natural, Piece of heat
Ett helt vanligt rött krämlack, med utmärkta egenskaper. Täcker i stort sett på ett lager. Ett mer prisvärt alternativ till OPIs Coca-cola red, som är en av mina röda favoriter.
Mitt val för festligheter i samband med mina svärföräldrars guldbröllop.

Depend, #724
Ett ljust salviagrönt lack med skimmer. Väldigt besvärligt att lacka med, trots tre lager ser jag ändå både ränder och kalare fläckar. Kan inte påstå att jag förväntade mig så värst mycket mer med tanke på att det är hyfsat pastelligt, men lite synd på en så pass fin färg tycker jag ändå att det är.

Det var allt. Kanske blir fler lack i slutet av maj, vem vet.

"The Gentleman's guide to getting lucky" av Mackenzi Lee

För många år sedan läste jag min första bok om syskonen Montague och deras vilda äventyr i 1700-talets Europa. Vissa med lite mer fantasyelement än andra. Och när vart och ett av de tre syskonen hade fått varsin egen roman, så skulle det ju kunna vara slut där. Men si, det är det inte, för det har länge funnits en långnovell som utspelar sig straxt efter den första boken. Först bara som e-bok, men sedan även inbunden. Jag var dock inte snabb på att skaffa den, men när det väl vart gjort så tog det vare sig lång tid att flytta den till den prioriterade läshögen, eller att läsa den. 
Spoilervarning för bok 1 följer.

Bildkälla The StoryGraph

Monty och Percy är inte direktolyckliga över att vara strandsatt på Santorini. Nu när de inte längre döljer sina känslor för varandra utan har bestämt sig för att vara tillsammans, borde ju allt vara ett lyckligt kärleksrus.
Men det stora steget att vara intima med varandra, verkar ibland vara oöverstigligt. Att vara intim med den en älskar kan kanske vara läskigare än allt annat som hänt dem på deras resa.

En väldigt rar och tänkvärd bok. Monty brottas med sina stora känslor och de tar sig in i hans sinne och gör det mesta svårare än vad det kanske egentligen är. Det är många tankar och trauman att reda upp innan berättelsen når sitt slut. 
Som del i serien hade det inte alls varit fel att läsa den mellan bok 1 och 2, men så klart funkar den att läsa såhär i slutet också. Jag skulle dock inte ge mig på den på egen hand, för det är så mycket som hände i bok 1 som det tas för givet att jag som läser redan ska veta. Som Montys skada, och varför de ens befinner sig på Santorini i det sällskap som de är i.
Annars är den båda lättläst och snabbläst, men något annat var knappast att förvänta sig av en liten bok på straxt över 100 sidor, med många illustrationer mellan de olika små kapitlen.

Jag gav "The Gentleman's guide to getting lucky" 3/5 i betyg.

"The gunslinger" av Stephen King

Om jag inte räknat helt fel blir det här fjärde gången jag ger mig ut på resan mot Det Mörka Tornet med Roland Deschain och hans följeslagare. 
"The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed." kan möjligen vara en av mina favoritmeningar någonsin som inleder en bok. Eller som i det här fallet, en serie om sju böcker. Åtta om en räknar med följeslagarboken "The wind through the keyhole". Nio om vi också petar in novellen "The little sisters of Eluria", som finns med i novellsamlingen "Everything's eventual". Egentligen skulle jag ha börjat med den, nu när jag bestämt mig för att läsa om alla böckerna i rätt ordning, men jag sparar den till någon dag framöver när jag bara vill läsa något snabbt.

Bildkälla The StoryGraph

Världen har gått vidare, och Roland är ensam kvar av revolvermännen som än gång fanns i mängder. Han är bunden av löften att verka i det godas tjänst, och för att göra det och rädda världen, måste han först få tag på den gäckande mannen i svart.
Rolands slutliga uppgift är att ta sig till det mörka torn som finns i mitten av alla tidsaxlar och alla universum, det som bär upp själva existensen. Hans långa resa över öknen och bergen är bara slutet på början av hans resa.

"The gunslinger" blev omarbetad efter att hela serien kom ut, och det här blev första gången jag läste den omarbetade versionen på engelska. Den funkade i sin första version också, men blev mycket bättre andra gången och passar nu bättre in med de övriga böckerna i serien.
Tempot är ganska långsamt, och på många sätt märks det att den här boken skrevs av en ganska ung man. Det känns på något sätt som att King försöker förmedla en mycket tuff och cool revolverman, som kan tänka sig att offra allt för att nå sina mål. Så är Roland baserad på Clint Eastwoods spagettivästerncowboys också. På det sättet kan det bli lite tråkigt ibland, när Roland mest går omkring och är cool. Han är inte helt lätt att tycka om i den här boken, men det ger med sig om en fortsätter läsa. Det är inte heller den bästa boken i serien, om du frågar mig, för det tycker jag den fjärde boken är. Om jag fullföljer mitt mål med en Dark Tower-bok i månaden, så kommer jag till den i juli. 
Den här boken är uppdelad i flera mindre delar, och några av dem skulle funka som noveller, särskilt den första. Här binds de dock ihop av personer och handlingar, men jag kan ändå inte riktigt ska av mig känslan av att de olika delarna från en början skrevs som korta utkast som sedan knutits ihop med varandra. Som sagt - det märks att han var ganska ung när han skrev den. (Han var 35 år när boken gavs ut första gången.)

Mitt betyg på "The gunslinger" blev 3/5.

Sett på TV: "Bridgerton", säsong 1

Spoilervaning utfärdad.

Jag tycker det är urlöjligt att den här serien heter "Familjen Bridgerton" på svenska, när bara"Bridgerton duger utmärkt, så jag kör på originaltiteln på den här Netflixserien.
Serien är baserad på en bokserie av Julia Quinn, som handlar om vart och ett av de åtta syskonen Bridgerton i Londons societet under tidigt 1800-tal. Och främst då deras kärleksliv. Jag har inte läst de här böckerna,och är inte jättesugen på att göra det heller, men eftersom serien har blivit så populär så ville jag också veta vad allt ståhej handlar om.

Bildkälla Collider

Säsong ett handlar om det fjärde äldsta barnet Bridgerton, den äldsta systern Daphne. Det här är hennes debutsäsong, alltså den tid då hon presenteras för hovet och i och med det räknas som giftasmogen. Då drottningen speciellt utser Daphne till säsongens diamant får hon många beundrare - vissa mer välkomna än andra.
Samtidigt återvänder hertig Simon till London för att ta hand om godset Hastings, nu när hans far avlidit och han övertagit titeln. Hertigen har svurit på att aldrig gifta sig, men saker kompliceras när han träffar Daphne. 
För att undkomma en särskilt enträgen friare bestämmer sig Daphne och Simon för att ingå en pakt. De ska låtsas vara förälskade för att hålla andra på avstånd. Och det går ju som det brukar, trots stora skillnader i viljorna och många hemligheter i bagaget.
Samtidigt har ett skvallerblad börjat ges ut, som skvallrar om societeten och alla kärlekskaruseller som förekommer där. Vem som döljer  sig bakom pseudonymen Lady Whistledown är det ingen som vet, men många försöker ta reda på det, ända upp i hovkretsar.
Och så finns det massor av andra syskon, och deras vänner att hålla reda på.

Annorlunda från böckerna är att serien här utspelas i någon sorts parallellvärld, där även färgade människor kan tillhöra de adliga. För en gångs skull är det inte enbart för att Netflix vill vara pk, utan det ses i serien som en viktig händelse och en upprättelse för färgade personer. En ny sorts möjlighet att ta sig fram i världen.
Annars är det ganska mycket historisk romance som följer utsatt manus till punkt och pricka. Så klart blir det lyckliga slut för alla de som förtjänar det. Lite tråkiga sexscener mellan Daphne och Simon där jag som så ofta förr frågar mig varför kyssar alltid låter så smaskigt högt på film och TV, och varför det ska vara ett sådant evigt högljutt flämtstönande under precis hela akten. Jag kanske börjar bli gammal, för jag tycker att de scenerna är ganska tråkiga.

Jag kommer se säsong två också, så klart. Och gissningsvis även de andra två som Netflix har beställt, när de nu kan tänkas dyka upp.

Sett på TV: The Mandalorian, säsong 3

Spoilervaning såklart.

Hela familjens nöje de senaste veckorna har varit att följa Din Djarin och Grogu på deras äventyr i en galax långt, långt borta. "The Madalorian", med andra ord. Säsong tre tog slut häromdagen, och säsong fyra kommer troligen någon gång nästa år.

Bildkälla Star Wars

Säsong tre tar vid där "The book of Boba Fett" slutade. Inte för att en egentligen behöver se Boba Fett-serien för att hänga med i handlingen i "The Mandalorian", mer än att Grogu nu är tillsammans med Din Djarin igen.
Efter att ha tagit av sin hjälm måste Din Djarin begå bot för att återigen kunna kalla sig för en äkta Mandalor. Enda sättet att göra det är dock att bada i Mandalors källa på hemplaneten, som förgiftats av kemiska bomber. Din Djarin bestämmer sig ändå för att försöka och upptäcker då att planeten faktiskt inte är så obeboelig som de fåtts att tro. Nu börjar arbetet med att återförena de olika mandaloriska klanerna och återvända till hemplaneten.

Den här säsongen var sisådär. Mycket kändes som utfyllnad för att ta sig till säsongens spännande avslutning i de sista två avsnitten. Hade tid ägnats bara åt att berätta Din Djarins historia så hade säsongen varit ett eller tre avsnitt kortare. Jag vet att många tyckte att avsnitt tre var onödigt, eftersom det inte handlade om Mandalorians, utan om saker som händer på Coruscant. Det går ju dock att lista ut med lilltån att det som händer i det här avsnittet kommer tillbaka senare i säsongen, och så blev det också. Ett annat avsnitt som fått mycket på tafsen är säsongens sjätte. Och ja, det händer ju ingenting av vikt det här avsnittet, förutom precis i slutet. Felet här ligger absolut inte på gästskådespelarna Lizzo och Jack Black, som fått ta mycket däng försin medverkan, utan på det faktum att det här enbart är ett utfyllnadsavsnitt. Ibland kan det vara bättre att hålla berättelsen kort och koncis, och inte sprida ut den tunt över fler avsnitt.
Säsongen var väl okej,men om det inte blir bättre snart, så kanske jag tröttnar lika mycket på Star Wars som jag gjort på Marvel.

Bullet journal för maj

Sista rycket i april, och det firar jag med att knåpa ihop mina bullet journal-sidor för kommande månad. Som är maj - månaden då jag firar min bröllopsdag och älskade makens födelsedag, som i år inträffar på Mors dag, så jag antar att vi inte firar den i år heller.
Eftersom älskade maken fyller år fick han hjälpa mig välja hur sidorna skulle se ut. Då en av hans favoritfärger är gul så ville jag ha med den, även om det kan vara en svår färg på vitt papper. Nu har jag ingen gul washitejp, men väl guld, och gula pennor som kallas guld, så guld fick det bli. Och gult. Och en del orange. Och pyttelite svart.

Washin med guldblommor är faktiskt en av de första jag köpte. Pennorna är Zebra Mildliners i färgerna Gold och Apricot. Orange fineliner från Stabilo, gul från Adlibris.
Som vanligt startar månaden med en månadsöversikt.

Månadens bok och nagellack på ena sidan, kassabok för månaden på den andra.

En rad om dagen, vanekollen och humörkurvan.

Träningen för månaden. Kul att pricka av så det känns som att jag gör något.

Och första veckouppslaget. Alltid lika kul när månaden börjar på en måndag.

Det var allt. Nu ska jag vårda mina vårallergier.

Vad som tagit slut

Nu jädrar i min lilla låda har jag tömt grejer. Mycket har vi sett förut och kommer se igen. Allt, tror jag till och med.

Ica. Ekologiskt certifierad rengöringsmousse. Oparfymerad.
Ärligt talat börjar jag bli aningen trött på den här rengöring och skulle gärna testa något nytt. Ändå är det den här jag köper om och om igen,helt enkelt för att jag vet att den funkar och den är lätt att få tag på när jag handlar annat på Ica. Kombinerar med en annan på sminkdagarna, dock. Dubbelrengöring ärfina grejer.
Betyg 5/5

Depend. Nagellackremover. Supersnabb.
Kräver ingen presentation. Min ohotade favorit.
Betyg 5/5

Aco. Body lotion moist. Oparfymerad.
Kräver inte heller någon presentation. Köps om och om igen.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierat balsam. Oparfymerad.
Ännu en produkt som ofta hittar hem till mig av bekvämlighetsskäl. Okej, men inte wow. Har en ny i duschen.
Betyg 4/5

Atrix. Intensive protection cream.
Fun fact. Precis innan jag skrev just de här orden, smorde jag in händerna med just den här handkrämen, från tuben i badrummet som ersatte denna. Stor favorit.
Betyg 5/5

It's skin. Blueberry. Vitality & moisture. Mask sheet.
Ännu en favorit, den här gången bland arkmasker. Kommer absolut köpa igen om jag springer på den, men har ingen precis likadan i lådan.
Betyg 5/5

The Ordinary. AHA 30% + BHA 2%. Peeling solution.
En produkt från The Ordinary som jag helst inte vill vara utan. Någonsin. Svider lite i skinnet, men är effektiv som 17. Har självklart en ny.
Betyg 5/5

Atrix. Soft protection cream.
Den lite mildare varianten av favoriten här ovan, som sjunker in i huden snabbare. Brukar därför slinka med i handväskan, eller stå på skrivbordet. Eller både och.
Betyg 5/5

Allt tillplaståtervinningen, utom glasflaskan och pipetten till The Ordinary, som så klart återvinns somglas.

"Senseis portfölj" av Hiromi Kawakami

En ensam helg kan betyda att det finns tid att läsa ostört. Och när det då finns en liten nätt bok på 230 sidor i tbr-högen, så är det all tid som behövs.

Bildkälla The StoryGraph

Kontorsarbetaren Tsukiko träffar på sin före detta gymnasielärare i japanska. De är båda ganska ensamma, och trots en trettioårig åldersskillnad börjar de umgås med varandra. Tillsammans äter de, dricker sake och fördriver tiden. Med tiden växer bandet mellan dem sig starkare, och utvecklas till ett svårdefinierat förhållande.

Jag älskade inte den här boken. Till och med fick jag lite dålig smak i munnen av den. Relationen mellan Tsukiko och mannen hon alltid kallar Sensei känns absolut inte sund. Lite får jag en känsla av grooming, även om de båda är vuxna. Dynamiken mellan dem är ändå ofta den av äldre respekterad lärare och elev,särskilt med det ständiga bruket av just "sensei". Sedan är det det här med att de dricker så mycket. Träffas de någonsin utan att bli fulla tillsammans? Jag tror minsann inte det, det är i varje fall inte de            mötena som beskrivs. De känns mest som två alkoholister som super ihop, och fattar ett och annat dåligt beslut tillsammans.
Tempot i boken var ganska långsamt, så även om den gick snabbt att läsa så kändes det inte alltid så.

Mitt betyg på "Senseis portfölj" blev 2/5.

(Plejaderna om) "Den hemliga våningen" av Kelly Bowen

Varför parentesen i titeln, kanske du undrar? Jo, av den enkla anledningen att jag inte var med på bokcirkelträffen i söndags, och därför inte vet vad som sades.
Jag var upptagen med att vara helt ensam hemma. Ja, förutom katten då, men hon skiter ju i mig. Älskade maken och barnen var i Stockholm på konsert, och när jag säger att jag har haft nedräkning sedan i höstas för en ensamhelg, så skojar jag inte ett dugg. Ja, jag är "lite" introvert av mig, och ägnade mitt ensamma dygn åt att ladda mina batterier. Jag kunde alltså gå på träffen, men jag ville inte.

En annan sak jag inte ville var att läsa ännu en bok om andra världskriget, men eftersom det var en sådan som var vald, så gjorde jag det ändå.

Bildkälla The StoryGraph

Lia har fått ärva en våning i Paris av sin mormor. En våning som hon inte visste existerade. När hon besöker den för första gången ligger dammet tjockt över interiören. Våningen är fylld av dyrbara kläder och massor av konst - och en hel del nazistpropaganda.
Estelle Allard lever ett tryggt liv tills dess att Tyskland invaderar Frankrike. Först när nazisterna ger sig på hennes vänner inser hon allvaret i situationen, och hon agerar snabbt för att hjälpa dem hon ser som sin familj.

Jag hade lite sms-kontakt med en av deltagarna som var där. Det var så jag fick betygen så jag kunde räkna ut ett medelbetyg. Tydligen möttes boken av ganska positiva omdömen, innan vi två haters gjorde våra röster hörda, för jag hade så klart skickat ett omdöme till henne.
Eftersom jag inte direkt var sugen på att läsa den här boken så kämpade den i uppförsbacke redan från början. Jag är som sagt innerligt trött på upplägget historiska romaner med en tidslinje då och en nu, där en gåta ska få sitt svar i det förflutna. Väldigt ofta är den historiska tiden under andra världskriget. Precis det upplägg som den här boken har, med andra ord. När det sedan är plättlätt att lista ut precis allt blir det aldrig värst spännande. Boken är kanske inte förutsägbar, men den är så övertydlig och presenterar handlingen på silverfat på ett sätt som gör att jag aldrig blir minsta lilla nyfiken och historien blir aldrig spännande. Hur ska den kunna bli det när jag redan fått allt presenterat för mig?

Det är bra miljöbeskrivningar. Kanske till och med för bra, för det frossas så i inredningsdetaljer och olika nyanser av grönska, att det känns som att författaren glömde bort att även beskriva sina karaktärer. Eller så var de bara ganska trista och tråkiga och platta ändå, för det enda som stack ut var att Gabriel hade tatueringar. Alla kvinnor var så klart ytterst kompetenta i allt de tog sig för och väldigt vackra. För det är de ju i den här typen av bok.
Självklart förekommer det doser av romantik också (även de gick att se på mils avstånd) och här faller det riktigt ordentligt. Det känns inte alls romantiskt eller passionerat, mest kliniskt. Som att det är ett nödvändigt ont för att föra boken vidare.
Det förekommer också väldigt konstiga ordval, som jag undrar om vi kan skylla på översättningen eller om det är författaren som kallar en utsikt för utblick. Och som tycker att en kan ha fjärilar under bröstkorgen. För det är ju inte alls samma sak som "i magen" som är vad som brukar sägas. Och var i helsefyr hade han gömt den där fiolen?
Slutet tappade mig helt. Det prickades av den ena lösningen efter den andra och alla småmysterier löstes och vi fick lyckliga slut precis överallt.
När det bästa med hela boken är att den tar slut, och författarens anteckningar sist i boken, då är det inte bra.

Mitt betyg på "Den hemliga våningen" blev 1,5/5. Plejaderna i övrigt var lite generösare, med högst en trea som betyg. Medelbetyget blev 2,3/5.

"Husband material" av Alexis Hall

För ett par år sedan läste jag den första boken i den här planerade trilogin, "Boyfriend material", som handlade om hur Luc och Oliver blev ett par. I den här andra boken klämtar bröllopsklockor, precis som titeln "Husband material" låter oss ana.

Bildkälla The StoryGraph

Det har gått två år sedan Luc och Oliver redda ut sina komplicerade känslor för varandra och blev ett par. Två underbara år, som borde leda upptill nästa steg på vägen. För när alla deras vänner verkar gifta sig och skaffa barn, så känns det så klart som nästa grej att göra även för dem. Men vägen till altaret kan ta krokiga vägar, med eller utan ballongbåge.

Jag älskade den första boken så mycket att jag snudd på gav den en femma i betyg, så det var ju lite tråkigt att jag inte tyckte lika bra om den här. Ofta känns det som att Luc och Oliver inte ens tycker om varandra, för de grälar och bråkar ungefär lika mycket som de säger "I love you" - vilket är ofta. Jag tyckte helt enkelt inte att kemin mellan dem riktigt fanns där den här gången,och deras förhållande kändes inte alls lika naturligt som det gjorde i bok ett, mer som att de anpassar sig och inte riktigt vågar vara sig själva. Det är också ett jädra hang up på Lucs ex,och det han gjorde mot Luc när det tog slut mellan dem.Det blev liksom tjatigt att om och om igen läsa om Miles och hans svek. Nog för att det påverkat Luc i mycket, men det behöver liksom inte bankas in med slägga för att jag som läser ska förstå att det var hemskt för Luc,och att han efter det har svårt att lita på andra. Det framgår. Övertydligt.
Boken är egentligen ganska lättläst, men den var inte så kul. Jodå, det förekommer massa humor och dråpligheter, men när huvudkaraktärerna mest verkar vara på vresighetsskalan boken igenom, så blir det inte alltid så kul att läsa om det. Mycket svordomar, omen är känslig för det.
Boken är uppdelad i fem delar, och upplägget är precis detsamma som i filmen "Fyra bröllop och en begravning". Det förekommer alltså fyra bröllop och en begravning innan boken är slut, om en inte riktigt lika heteronormativt. Minns du handlingen i den filmen så kan du lista ut på förhand hur boken slutar, på ett litet ungefär. Nästa bok i trilogin (som troligen kommer hösten 2024) går under arbetsnamnet "Father material", så lyckligt slut är så klart att vänta. Lite som vanligt med humoristisk feelgood,även om vägen dit kan vara både angstig och kringelikrokig.

Mitt betyg på "Husband material" blev 3/5.

Fredagsmys: Mandelkaka

I år var det vi som var värdar för påskfirandet. Mat, dryck, ägg och godis. Så klart. Och så fika på det. E hade bakat Kärleksmums (som hon kallas Snoddas bara för att reta mig) och jag bakade en kaka med mandel och citron som blev så god. Tur det, eftersom den var lite av en chansning. 
Receptet är inte mitt, utan kommer från Allt om mat.

Mandelkaka 

3 dl mandelmjöl + till formen
1 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver

1 citron, skal och saft
2 ägg
2 dl strösocker
1 dl rapsolja (eller annan smakneutral olja)
50 g flagad mandel (en påse)
florsocker till garnering

Smörj en form med löstagbar kant, och bröa den med mandelmjöl. 
Blanda mandelmjöl, vetemjöl och bakpulver i en skål.
Tvätta citronen noga. Riv av det yttersta gula skalet, och pressa citronen i ett glas.
Vispa ägg och socker vitt och pösigt.
Vänd ner mjölblandningen, citronskal, 1 msk citronsaft och olja. Rör om tills allt precis blandats.
Häll smeten i formen och strö över flagad mandel.
Grädda kakan i 175 ℃, nedre delen av ugnen, cirka 25 minuter, prova med en sticka.
Låt kakan kallna.
Pudra över florsocker vid serveringen. God som den är, men ännu godare med en klick grädde till.

Sett på TV: Wellmania

Så klart är det spoilervarning.

Kanske är jag en aning besatt av Celeste Barber. I varje fall har jag precis plöjt igenom tv-serien där hon har huvudrollen, "Wellmania". Som en kanske kan ana av titeln så handlar serien mycket om välmående, det som ofta klumpas ihop under namnet wellness. Här med både humor och allvar i mixen.
Serien är baserad på en bok av Bridgid Delaney, som jag inte läst.

Bildkälla Netflix

Olivia Healy är en framgångsrik matskribent i New York, som nu har chansen att ta nästa steg på karriärstegen - att bli domare i realityserien "Banquette Royal". Men först ska hon hem till Australien och fira bästa kompisen Amy på födelsedagen. 
Välhemme drabbas Olivia av en hälsokris som gör att hennes greencard blir indraget. Hon har nu fyra veckor på sig att vända sitt ohälsosamma liv till ett bättre, och hon tar till alla medel för att fly Australien så snabbt som möjligt, oavsett vem hon trampar på för att nå sitt mål.

Gäller att hålla tummarna nu för att inte Netflix fimpar ännu en serie som avslutar sin första säsong med en cliffhanger, som ödet blev för "1899" (fortfarande skitsur över det).

Jag gillade den här lilla serien väldigt mycket. Den var rolig, och bjöd på massor av härliga karaktärer och relationer som jag gärna ser vidare på. Det finns en del allvar i botten, som varför Olivia handlar som hon gör, varför hon har så lätt att ta till alkohol och droger så fort det kniper lite. Det finns ett trauma där, och det har vi bara sneglat lite snabbt på än så länge. Det finns alltså massor av obesvarade frågor när säsongen tar slut, inte bara för Olivia utan för de i hennes omgivning, så jag hoppas innerligt på (minst) en säsong till. 
Wellnessbranschen får sig en och annan knäpp på näsan, men det mesta är faktiskt sådant som är nyttigt på riktigt. Metoden dit lämnar kanske lite att önska ibland, men det är ju så det skapas dråpliga situationer.

Hoppas på en säsong två alltså, men det är upp till Netflix, där "Wellmania" finns att streama.

Wishlist Wednesday - Ordning och reda

Ibland får jag smärre hjärnsmälta och tuppjuck över en sak som jag tycker är rörig. Och då vill jag röja upp i sagda röra, helst på en gång. Det finns dock röror jag levt med länge, för att de är dolda bakom en dörr eller i en låda, och bara väntar på Den Där Perfekta Grejen som ska göra organisationen till en bris. Lite som följande prylar. 

Bildkälla Aubree originals

En av mina största källor till tuppjuck-över-oreda är min stadigt växande samling av washitejp. Jag behöver så klart inte en enda rulle till, men det är ju så roligt! Och finns med ungefär vilket mönster som helst,om jag får för mig något. Problemet är bara att mitt förvaringsutrymme för dem tagit slut. Ett förvaringsutrymme som dessutom var tänkt att vara temporärt. 
Förvaringen här ovan kommer tyvärr från Amazon, och jag säger tyvärr för att jag inte vill handla från Amazon. Men typ någon sådan här förvaring skulle jag vilja ha.

Bildkälla IKEA

När jag hittade den här fiffiga snurrbrickan till kylskåp så blev jag väldigt glad. Den är svaret på alla mina böner om att kunna skapa lite mer ordning i kylskåpet. Jag antar att jag inte är ensam om att ha en hylla med massor av burkar med sylt, gelé, inläggningar, oliver, jordnötssmör och alla andra saker som kommer i en burk. Och sedan står en där och rasslar runt på den där hyllan för att hitta den där inlagda ingefäran eller vad det nu är, som så klart hamnat längst bak. Tuppjuck. Får jag på det. Snurrad från IKEA skulle rädda mig från det där tuppjucket. Om det inte vore för att den ständigt är slut i lager. Såatte...

Bildkälla Emeli Björkman

En annan sak i köket som ger mig fullständigt tuppjuck är vårt skafferi. Det är så jädra jobbigt att jag helst inte vill öppna det, och jag blir alltid på lite surare humör när jag ser vilken oerhörd röra det är där. Alla djupa suckar och svordomar jag har dragit över att försöka få fatt på pastaburken eller mjölpåsen därinne. Så när skafferidörren rasade för några månader sedan var jag snabb att kolla in skafferilösningar på IKEA, men älskade maken lagade dörrfan. Inget nytt skafferi i sikte ännu, alltså. Fastän att jag klagar över skafferiet som fantasigubben i molnen glömde. Och ett sådant där stort skafferi som på bilden vet jag inte kommer på fråga, även om det vore den absoluta drömmen. Och så fina burkar och lådor att förvara alla matvaror i också. Så klart.

Bildkälla IKEA

Garderoben är ett annat ställe som ofta kan se rörigt ut. I min del av garderoben är det hyfsad ordning,och en del av det beror på att jag bara har en sorts galge, IKEAs träfärgade Bumerang-galge. Jag kan dock känna att jag är i behov av fler. Särskilt i hallen där det alltid är en ständig röra och ett sammelsurium av olika galgar på hatthyllan. Hallen är i behov av en helrenovering, och då hoppas jag att det kan bli lite mer ordning, och bara en sorts galge till skillnad från nu. 

Tillkommer lådor, burkar, hyllor, etiketter och allt annat som kan tänkas behövas för att skapa ett stressfriare hem. Med lite ordning och reda!

5 favoriter: På Instagram

Jo, jag vet. Jag brukar ju säga att det är obra att sitta med näsan i mobilen, eller annan skärm för den delen, men i dagens samhälle är det svårt att låta bli. "Alla andra", och så vidare. Jag brukar dock försöka begränsa mig och har mer än ett sätt att stoppa min framfart på mobilen. Som att den blir i gråskala klockan åtta på kvällen, och återgår i färg fem på morgonen - lagom till morgonmeditationen som jag har i en app på mobilen... Jag har två tidslås också. Dels begränsad tid på appar jag vet att de annars stjäl min tid, dels att samma appar helt enkelt stängs av sju på kvällen (och öppnar igen sju på  morgonen).
En av de appar jag har satt tidslås på är så klart Instagram, för där har vi en tidsbov som heter duga. Här kan jag sitta alldeles för länge och skrolla bland roliga klipp, och knappt märka att tiden går. Och när jag nu är inne på Instagram och kikar, så gillar jag de här fem kontona lite extra mycket, som alla har det gemensamt att de är öppna konton som inte tillhör någon av mina vänner, utan mer offentliga personer.

Bildkälla Deadline

Jag har skrivit förr om hur rolig jag tycker Celeste Barber är. Hon är en av mina största favoriter på hela internet, och bjussar frikostigt på sig själv. Hon tar bilder och filmklipp från kändisar och gör dem till sina egna, mer vardagsnära med en humoristiskt twist. 

Bildkälla Instagram

Mark Hamill behöver säkert ingen närmare presentation. Luke Skywalker i Star Wars, rösten som Jokern i Batman, och en massa roller utöver det,både i bild och som röstskådis. 
Han känns väldigt jordnära i sina inlägg, och är inte rädd för att ta ställning i diverse frågor. Just nu kampanjar han mycket för Ukraina. Han svarar också på frågor från fansen, och berättar gärna om saker som hänt bakom kameran under sina olika produktioner.

Bildkälla YouTube

Jauncydev, eller Jonny Devaney, är kontot som främst riktar sig till den som gillar hundar. Massor av filmklipp om hur änglarna skapar olika hundraser i samrådan med gud, hur olika hundraser beter sig i olika situationer, och ofta bilder på gulliga hundar - som samojeden Thor här ovan.

Bildkälla FB

Adrian Bliss gör även han humorklipp. Om vad som troligen (inte) händer i människokroppen, olika historiska skeenden, i sagornas värld och mycket annat.

Bildkälla Twitter

Jag gillar ju rävar. Och då känns det nästan som en nödvändighet att följa räven Juniper och alla hennes kompisar. För här finns det många djur minsann. Hundar, rävar, possums, ormar, skunkar, tvättbjörnar. Lite mer exotiska djur, som på ett eller annat sätt är räddade. Här bor de i ett stort reservat, tillsammans med matte som vigt sitt liv åt att ge dessa djur det bästa livet de kan få. 

Glad påsk!

Nu blir det livat och glatt, för jag ska bjussa familjen på påsklunch. Hoppas du också får en mysig påsk. Med eller utan söta påskharar.

Bildkälla Ica

 

FredagsFilmen: Boyhood

När jag fredagsfilmar på långfredagar brukar temat vara påsken, men inte den här gången. Häromdagen såg nämligen älskade maken och jag en film, som vi hade tänkt dela upp i två sittningar eftersom den är över 2 och en halv timme lång, men som vi bara tittade vidare på utan avbrott för att den var såpass bra. Jag brukar inte orka sitta uppe så länge på kvällen, men den här gången var det visst inga större problem.

"Boyhood" är inte en ny film. Den kom redan 2014, och är speciell för att det tog 12 år att spela in den.

Bildkälla YouTube

Pojken Mason bor med sin mamma och storasyster någonstans i Texas. Pappan har flyttat till Alaska och träffar inte barnen så ofta, men när han gör det är han en närvarande och kärleksfull pappa.
I filmen får vi följa Mason genom hans uppväxt, från det han börjar skolan, tills det är dags att börja på college. På vägen hinner mycket hända, både bra och dåliga saker.

Alltså. Den här filmen var så himla fin. Att det är samma skådespelare som vi följer genom 12 år, gör också att den känns väldigt äkta, när vi ser dem åldras naturligt framför våra ögon. Både Eller Coltrane som Mason och Lorelei Linklater som Samantha är riktiga fynd som barnen till Patricia Arquette och Ethan Hawke, mamma Olivia och pappa Mason sr. i den här filmen. Särskilt då Eller Coltrane som ändå är den vi följer närmast.
Det händer egentligen inte jättemycket, men filmen berättas med värme och omsorg om det lilla livet, och gör att filmen känns väldigt värd att se. Och inte bara för att den är filmiskt intressant med sina långa inspelningstid, utan för att den helt enkelt var bra. 
Richard Linklater vann Silverbjörnen vid filmfestivalen i Berlin 2014, för regin, och den var nominerad till en massa olika priser och vann en del av dem, bland annat en gyllene Oscarsstatyett till Patricia Arquette för bästa kvinnliga biroll.
Finns på HBO Max, bland annat.

I've got nothing to do today but smile-Dagens

Låt: "The only living boy in New York" med Simon & Garfunkel
Outfit: Blommiga byxor som jag fått av mamma, tshirt med Beatles från H&M, ibland en kofta från Vila. Och nya glasögon från Specsavers.
Smink: Mascara från L'Oréal, blusher från Pixi,läppstift från H&M. Kunde jag motstå ett läppstift i nyansen True Falu? Som synes icke.
Nagellack: Bara baslack. Från Essie.
Doft: Maroccanoils hårolja.
Läser: Månadsboken "Konsten att skära i kroppar" av Lindsey Fitzharris. Ska börja med "Husband material" av Alexix Hall, andra delen i London calling-serien.
Frukost: Citronte och mackor.
Fika: Te och knäckemacka.
Middag: Sinatrapasta. Alltså pasta med tomatsås.
Pryl: Gosig filt att ta en tupplur under.
Motion: Yoga och motionscykel. Har svårt att motivera mig för promenader just nu, så jag tar ett steg tillbaka. Saknar min promenadkompishund.
Kvällsnöje: Ingen aning.
Att tillägga: Inte direkt.

Sett på TV: The assassination of Gianni Versace

Spoilervarning råder.

Den andra säsongen av"American Crime Story" handlar om mordet på Gianni Versace, och de andra mord Andrew Cunanan begick innan detta.

Bildkälla vl media

Tidigt på morgonen 15 juli 1997 skjuts modeskaparen Gianni Versace till döds utanför sitt hem i Miami. Misstankarna faller snabbt på efterlyste mördaren Andrew Cunanan, som redan har begått fyra mord, och som antagits befunnit sig i staden. 23 juli valde Cunanan att ta sitt eget liv, och vi kan därför aldrig få veta varför han begick morden.
Serien försöker inte heller ge några svar. Den visar oss istället Versaces och Cunanas liv fram till det ödesdigra sista mötet, och vidare till Cunanans död. Serien berättas baklänges, med utgångspunkt vid mordet på Versace. Sedan får vi följa båda dramats innehavare i olika tidsnedslag i deras respektive liv. Mest fokus ligger dock på Andrew Cunanan, och vi får även se hans övriga mord i några avsnitt, med fokus på vart och ett av offren. Det blir lite sorgligt att se deras liv, när en vet att de redan är döda.
Offren får alltså en egen röst här, även om Cunanan försökte tysta dem.

Darren Criss vann en Emmy för sin roll som Andrew Cunanan, och den är han väl förunnad. Det här är långt ifrån Blaine i "Glee" och hans bakåtslickade hår. Criss bjuder på en sårbar och vilsen människa, men också en som inte riktigt kunde passa in, och hade svårt att känna sig älskad efter ett flertal svek genom uppväxten. Han spelar med bravur en person som inte vet hur han ska föreställa sig i olika sammanhang, och som ljuger och manipulerar tills det inte går längre. Det är då våldsspiralen tar vid.
Edgar Ramírez är porträttlik i sin roll som Gianni Versace. Han spelar Versace med en sårbarhet som känns. Hans relation till pojkvännen Antonio (Ricky Martin) och framförallt till systern Donatella (Penélope Cruz) visas med ömhet och kärlek, och det är svårt att inte tycka om någon av dessa personer - även om det framkommer tydligt att relationen mellan Antonio och Donatella var minst sagt frostig.

Hittills har jag tyckt mycket bra om "American Crime Story", och jag skulle gärna se den tredje säsongen om jag fick tag på den.  Och säsong fyra (Studio 54?) när den nu kommer. De två första säsongerna finns i skrivande stund på Disney+. 

"Synth-Kids!" av Tomas Z Westberg

Det kan kanske anses vara lite konstigt att jag som svensk väljer att läsa en bok om en svensk subkultur som finns utgiven på svenska - på engelska. Men det var inte jag som valde det så, utan älskade maken, vars bok "Synth-Kids!" är. Den var tydligen svår att hitta på svenska i sin helhet, samt att han tyckte att det var roligare att beställa boken direkt från författaren. Han fick en snajsig pin på köpet också!

Bildkälla Goodreads

År 1985 är Tomas 13 år och söker sin egen identitet. Han fastnar för den nya elektroniska musiken som spelas på radio, och blir en synthare.
Tillsammans med bästa vännen Gunnarsson och flickvännen Emma dras han djupt in i en subkultur som kommer påverka resten av hans liv.

"Synth-Kids!" är den engelskspråkiga utgåvan av Westbergs båda serieromaner "Synthare!" och "Extrem!". Första boken/delen handlar om högstadietiden, och den andra delen om gymnasiet upp i vuxen ålder. Hur han trevande hittar sin egen identitet med musikens hjälp, och växer upp till en ung man med ett brett kontaktnät inom hela den svenska subkultur som det var/är att vara synthare.
Bilderna är lätta att få grepp om, och passar stilen väldigt bra. Det är inte svårt alls att hänga med vare sig i handlingen eller musiken. Boken är också full med bilder och foton från dådet begav sig, och det finns spellistor till de båda delarna med den musik som hela tiden går som en röd tråd genom romanen.
För mig som aldrig var helt inne i synthsubkulturen, men ändå hade starka band till folk som var det, är igenkänningen hög.Dessutom är författaren nästan lika gammal som mig, så mycket känns igen från hur en ens hittade ny musik och nya vänner. Det var så det var att vara tonåring/ung vuxen på 1980-talet. 
Kanske är "Synth-Kids" mest till för den som var med i svängen, men även för mig som aldrig helhjärtat var det fanns det alltså mycket att hämta. Fast! Örebro är faktiskt inte en "small Swedish village". Var inte då, är inte nu. Faktiskt ganska stor,med svenska mått mätt. Men är en stockholmare så är en...

Mitt betyg på "Synth-Kids!" blev 4/5.

Det jag läste i mars

Dagens datum till trots så är det inte ett skämt att jag läste ut 6 böcker i mars. Jag vet, jag är förvånad själv. Betyder det här att lässvackan ger med sig? Jag hoppas det.
Som vanligt är de utlästa i den ordning de ligger i högen.

"En saga" av Stephen King fick jag i julklapp av min mamma. Snäll mamma. Tyvärr var den inte en av Stephen Kings bästa. Den kändes till och med oinspirerad ibland. Ändå blev den mars favoritbok med 3,5/5 i betyg. Mycket tack vare Radar, schäfern som följer med Charlie på äventyr i en parallell värld som har mycket gemensamt med sagornas värld.

"Samlade noveller" av Edgar Allan Poe är en av anledningarna till att jag nu är ifatt med årets läsmål, och en av anledningarna till att det finns 6 böcker i den här högen. Jag läste en novell om dagen i tio dagar och gav dem betyg mellan 2 och 4. Medelbetyget blev då 3,25/5. I dagens ögon kanske inte jätteläskiga, mer 
lite kusliga och obehagliga kanske.

"Eleanor & Park" av Rainbow Rowell handlar om just Eleanor och Park, som träffas på skolbussen. Eleanor är ny på skolan och kommer från svåra hemförhållanden, Park försöker hålla sig i skymundan. Så klart uppstår kärlek. Utspelar sig 1986 och kändes självbiografisk på något sätt. Betyget blev 3/5.

"Min syster, seriemördaren" av Oyinkan Braithwaite var en kort och snabbläst bok. Handlar om Korede som blir indragen i sin lillasyster Ayoolas mord. När boken börjar har Ayoola precis begått sitt tredje mord på en pojkvän, och kan därmed kallas seriemördare. När hon börjar dejta föremålet för Koredes ömma längtan, bestämmer sig Korede för att försöka rädda honom. Betyg 3/5.

"Tao enligt Phu" av Benjamin Hoff var min månadsbok i mars. Egentligen alldeles för kort för det, boken hade vunnit på att läsas snabbare för att inte behövas kännas riktigt lika mycket som hackekorv som den nu gjorde. My bad. Boken försöker förklara taoismen utifrån karaktärerna  böckerna om Nalle Phu, med Phu som den ultimata utövaren av tao. Ännu en gång 3/5 i betyg.

"Elektra" av Jennifer Saint är hennes andra bok om kvinnor från den grekiska mytologin. Den här gången Clytemnestra, Cassandra och Elektra, som alla på ett eller annat sätt påverkas av kriget i Troja. Kunde kännas lite tjatig ibland (eller ofta), och vältrade sig i sorg, blod och hämnd. Så är det en tragedi också. Betyg 3/5, för sista gången i mars, för nu är det slut!