"Eleanor & Park" av Rainbow Rowell

Jag har läst ett gäng böcker av Rainbow Rowell vid det här laget, och de är ofta hit eller miss för mig. Hon skriver mest för unga vuxna, men "Eleanor & Park" är märkt som "not suitable for younger readers" på baksidan. Så har den blivit, vad som numera kallas för utmanad (bannad) i flera skolor i USA. För i USA är de tammefan inte riktigt kloka ibland. 
"Eleanor & Park" var hennes genombrottsroman (inte debut), och den handlar - inte helt oväntat - om Eleanor och Park som går på samma high school.

Bildkälla The Storygraph

Eleanor är ny i stan, och ny på skolan och i skolbussen. Hennes kaotiska familjeliv matchas av hennes illasittande kläder och hennes bångstyriga röda hår. Hon kunde inte sticka ut mer om hon så försökte, och Eleanor vill helst inte synas.
Park försöker också göra sig osynlig. Svarta kläder, hörlurar och näsan i en bok hjälper till. Men på den stökiga bussen till skolan är det bredvid Park som Eleanor slår sig ner, för hon ser honom.
Sakta lär de känna varandra. Genom serier, blandband och sena konversationer blir de vänner, och snart så mycket mer. 

Jag älskade inte den här boken. Jag gillade den, men hade lite tråkigt med den också. 
Boken utspelar sig 1986, vilket får mig att tro att Rowell tagit med mycket av sin egen uppväxt i texten. Om så är fallet beklagar jag, för det är inte ett lätt liv Eleanor lever. De vuxna i hennes liv är ganska urusla, jag var väldigt arg  på hennes mamma när jag läste, samt såklart styvpappan. Hon har inga vänner heller. Tills hon träffar Park. Han har det heller alltid så lätt, men han får ordentligt med mat i varje fall, och slipper vara rädd för vad han pappa kan ta sig till när han är på fel humör, vilket Eleanors styvfar ofta är. Och det är här jag kan tycka att det blir jobbigt att läsa, som i tråkigt. Jag förstår att det är något stort som är osagt i den här boken, men det dröjer så länge innan vi kommer fram till den stora upplösningen att när det väl kommer blir det nästan ett antiklimax. 
Mycket av boken känns det som att handlingen står och stampar. De gör ungefär samma saker, säger ungefär samma saker, det blir liknande konsekvenser. Det är en långsam uppfart till huset i fjärran, på ett ungefär. Slutet är ganska öppet, och det gillar jag. Hoppas att Rainbow Rowell aldrig skriver en fortsättning, för det känns som att "Eleanor & Park" behöver sluta så som, och där, den gjorde.

Bra skriven, fina och trovärdiga karaktärer, jag känner igen mitt åttiotal. En bra bok helt enkelt, men inte en av Rainbow Rowells bästa.

Jag gav "Eleanor & Park" 3/5 i betyg.