fredag 18 augusti 2017

Sista födelsedagen för i år-Dagens

Bildkälla Policy for play
Låt: Någon med Bowie. Because of reasons.
Outfit: Top och kjol från H&M. En leopardmönstrad och en röd. Ni får gissa vad som är vad.
Smink: Bidde inte det idag, på grund av är lat.
Nagellack: The Hot Kitsune från Darling Diva Polish. Det är ju holofredag!
Doft: Saltwater från FirebirdBathBody.
Smycke: Ringar.
Klocka: Rosefield i rosé med beige mockaband.
Frukost: Äggviteröra, det var meningen att den skulle vara en omelett men den gick sönder så jag pajade den helt. Rökt skinka. Stekta plommon. Te.
Fika: Cider och espressotårta. Så. Mätt.
Middag: Friterad kyckling, curly fries och olika dipsåser. Födelsedagsbarnet bestämmer middagen som vanligt.
Pryl: Fritös.
Träning: Inte det, nej...
Kvällsnöje: Fira födelsedag.
Att tillägga: Lilla E fyller alltså år idag. Hela 14 stycken till och med. Hon vill helst inte visa sitt ansikte på sociala medier, så då slipper hon det. Men hon är mammas hjärtegull och jätteduktig på att baka. Hon bakade sin egen tårta, till exempel. Dessutom gillar hon Bowie och på hennes önskelista stod en t-shirt med Ziggy Stardust. Så då fick hon det.
Grattis till mammas älskling!

Och nu är det inga fler födelsedagar i familjen förrän i januari. Puh!


Här är i varje fall hennes rygg, på ett av sommarens snyggaste foton. Solnedgång över Hjälmaren på väg hem från en dagstur till Nyköping.

torsdag 17 augusti 2017

What I eat in a day #16 - Yesterday

Som rubriken antyder - maten jag åt igår. Helt enkelt.


Jag började min dag med te och gröt. Vårt plommonträd tyckte att det var en bra idé att låta all frukt mogna prick samtidigt, så självklart toppade jag gröten med plommon. Samt kanel, pumpakärnor och hampafrön.
Jag brukar göra min egen grötmix också. Började med det efter att ha sett en hutlöst dyr "supergröt" på en butikshylla. Kollade vad den innehöll och gjorde min egen, betydligt billigare. 4 dl havregryn, 4 dl rågflingor (eller boveteflingor för det är också gott), 1 dl linfrön, 1 dl solroskärnor. Blanda och förvara i burk. Vid grötkok: 1 dl grötmix, en nypa salt och 2 dl vätska. Jag gör oftast min gröt på någon sorts plantmjölk, i det här fallet var det mandeldryck/mjölk. Det ger en väldigt krämig gröt som inte behöver extra mjölk i tallriken. Tycker jag i varje fall, men det där är ju en smaksak.


Till lunch gjorde jag ugnsbakad falafel enligt ett recept jag hittade hos Simply Quinoa. Till det grönkål masserad med olivolja, samt råris och sås som blev kvar från middagen dagen innan. Då åt vi kofta korma, alltså köttbullar i gräddsås - fast på indiska. Blev så där behagligt mätt av den här lunchen.


Till fikat fick jag för mig att jag ville ha någon typ av energiboll till mitt te, man kan skymta den där älskade randiga temuggen därnere. Och min vattenburk som jag dricker vatten fån hela dagarna. Med pyttelite inspiration från havrekakor gjorde jag dessa.
½ dl pecannötter, ½ dl havregryn, en knivsudd vaniljpulver, 2 dl russin. Mixa någon minut, tills det går att rulla bollar av "degen". Förvara i kyl.
Rolig grej - jag gillar inte havrekakor med russin för jag fullkomligt avskyr torkad frukt i bakverk. Usch och blä! Men om den torkade frukten, som i det här fallet russinen, inte har blivit uppvärmda, så tycker jag väldigt bra om den.
Nagellacket är för övrigt Wind of change från Polish Alcoholic. Om någon undrade.


Det var en av mina favoriträtter till kvällsmat - risotto med citronpesto. Till det grönsallad, tomat, oliver och ett litet glas vin, så att vi fick göra slut på sista slatten i flaskan.


Till efterrätt frossade vi i oss vattenmelon. På bilden är det Lilla E som tar för sig. Hon fyller 14 år i morgon. Herreminje vad jag känner mig gammal ibland...


Kvällssnacks blev det också. Några kuber ost, några skivor ugnstorkad pepperoni, några cornichoner. Kan vi prata om hur goda cornichoner är? Jättegoda! Ju.

onsdag 16 augusti 2017

Plejaderna om "Hjälten" av Dean Koontz

Nu blir det bokinlägg igen! Det är ju som att bloggen har förvandlats till en bokblogg, och lite så känns det för mig med. Mest beroende på att jag är galet oinspirerad just nu - men läser gör jag!

"Hjälten" av Dean Koontz var det inte bara jag som läste, utan hela mina förträffliga bokcirkel, det är den som heter Plejaderna som det syftas till i rubriken.
Jag säger förträfflig av en anledning - jag fick nämligen en försenad födelsedagspresent av dem, då den inte hann komma till träffen innan som var på min födelsedag. Och det var - en tavla av Juniper! Som jag har velat ha en sådan. Det kanske kom en liten lyckotår där. "Kanske".

Men för att återgå till "Hjälten", som var träffens samtalsämne med prio ett. Vi pratade så klart om annat också, för annars hade det inte varit vi...

Bildkälla Goodreads
Tim Carrier sitter vid en bar när en man misstar honom för någon annan och ger honom ett kuvert med pengar samt ett fotografi av en kvinna och hennes adress. Resten av pengarna ska han få när "hon är borta". En stund efter att denne man har lämnat baren, kommer en annan man in, som Tim ger pengarna och berättar att han ångrat sig, men att han kan behålla pengarna för besväret.
Tim beger sig så till kvinnan för att varna henne, men då har mördaren redan anat oråd och är dem på spåren. Vad som följer är en katt-och-råtta-lek med livet som insats.

Det börjar alltid bra när den som valt boken nästan ber om ursäkt för sitt usla val. Jo, det händer att ingen är nöjd, det här var ett sådant fall.
Boken har som plus att den är väldigt lättläst, men ungefär där slutar det. Anledningen till att den är så lättläst kan vara att språket är fullständigt futtigt och banalt. Dialogerna känns stolpigt uppställda, det är med miljöbeskrivningar och annat som irriterar mer än de tillför. Ingen av karaktärerna har någon utveckling att tala om, det känns som att den eventuella utveckling som varit redan har skett innan vi som läsare kommer i bilden. Den mest intressanta karaktären, mördaren, lämnas även han åt sitt öde. Där känner vi att vi gärna hade velat veta lite mer, men det får vi inte.
Boken är också ganska förutsebar, och jag blev exakt inget förvånad alls över hjältens bakgrund. Det blev lite sådär amerikansk patriotiskt att man riktigt såg den amerikanska flaggan vaja i bakgrunden - med Tim i sin superhjältecape poserandes framför. För han måste ju vara en superhjälte när bokens really bad villian berättar allt för honom. Så där som superskurkar gör i superhjältefilmer, det vet ju alla som sett "The Incredibles" att superskurkar gillar att hålla monologer. Motivet är för övrigt så långsökt att man baxnar.
Som om inte allt det vore nog så innehåller boken rena stav- och typfel. Ganska många dessutom, med konstiga meningsuppbyggnader och borttappade eller överflödiga ord i meningar. Superirriterande!
Men som sagt - den gick lätt att läsa, och jag har läst sämre böcker.

Betygen var av ytterst likartad karaktär den här gången, med en botten på 1 och en topp på 2,8 - för vissa av oss gillar att ge udda betyg. Medelbetyget blev 1,96/5. Jag skulle kunna vara snäll och avrunda det ytterligare uppåt till 2/5, men jag är inte snäll när det gäller den här boken.
Mitt personliga betyg var dock 2/5.

Stormarknadsklubben hade ett oemotståndligt pris på fyraliters majonnäsburkar, sex per kartong, och för en blygsam summa kunde man köpa tillräckligt många block med tofu för att bygga ett litet hus.
I sitt sökande efter en engångsmobil brydde sig inte Tim och Linda om att ta någon kundvagn. Kundvagnarna var tillräckligt stora för att kunna transportera en halt häst. Andra kunder hade fyllt sina vagnar med travar av toalettpapper, massvis med strumpbyxor, och enorma burkar med inlagd lök.
Ett yngre par styrde två vagnar med bedårande enäggstvillingar som satt med ansiktena bakåt i sina barnstolar, som om de hade fyndat två-barn-för-priset-av-ett i gång nio.
Ibland kände Tim sig orolig över att amerikanarna var så vana vid överflöd att de trodde att den här välståndsnivån och de här valmöjligheterna alltid hade varit standard utom i de mest outvecklade av världens hörn. Plötsliga nedgångar kan drabba samhällen där man inte känner till historien utan har inrett sina sinnen med enkel stereotyp reklam istället för sann komplexitet och fruktansvärd skönhet från ett känt förflutet.
De köpte en telefon som passade deras behov och en rakapparat till Tim. Kassörskan var tydligt förbryllad över att de bara skulle köpa två saker. Men hon gjorde inte mer än höjde ögonbrynen för att visa att hon inte tyckte om deras oamerikanska återhållsamhet.

måndag 14 augusti 2017

"The land of stories: An author's odyssey" av Chris Colfer

Inlägget kommer innehålla spoilers för serien "The land of stories". Läs vidare på egen risk.

Femte delen av sex i Chris Colfers serie om tvillingarna Alex och Conner Bailey och deras äventyr i sagornas och böckernas världar, heter "An author's odyssey". Till en början var jag rädd för att Chris Colfer skulle blanda in sig själv i berättelsen, men författaren som avses är istället Conner. Här dyks det ner i hans skoluppsatser, för att leja en armé som kan besegra den ondskefulla litterära armén som tagit makten i sagoböckernas värld med hjälp av tvillingarnas ondskefulle farbror Lloyd. Eller Den Maskerade Mannen, för det låter lite mer hotfullt.

Bildkälla Goodreads
Jag har verkligen gillat att hälsa på i Sagovärlden, och jag kommer säkert sakna den lite när jag läst sista boken, för jag kommer att läsa den. Colfer har byggt upp en lite myspysig värld om vad som händer efter sagornas slut, vad som händer i det där "ever after" som sagor ofta slutar med. Jag förutspår att det kommer vara seriens sista mening. Även älskade sagokaraktärer har här fått sidor som kanske inte alltid är smickrande, och de är inte så slätstrukna som de ibland kan vara i sagorna. Prinsessorna vill gärna lära sig fäktas, och prinsarna har inte alls något emot att passa barnen eller lära sig virka grytlappar.
Men! Den här boken känns bara som en enda lång transportsträcka. Det kommer komma en rejäl upplösning i sista boken, det anar man, men det känns som att de tre sista böckerna egentligen är en enda jättelång bok. Där de tre första böckerna kunde läsas rätt så fristående, så följer del 4-6 varandra så tätt att det knappt ryms ett andetag mellan dem.
Jag känner också mer och mer av att de här böckerna lämpar sig främst till unga läsare. Skulle helt klart rekommendera dem till mellan- och högstadieläsare, men är man äldre än så kan det lätt bli lite tradigt mellan varven.
Jag retar mig även stundtals på de moraliska övertonerna och hur förbaskat korrekt och präktigt det är. Lite äppelkindat käckt så där. Dessutom får jag intrycket av att Chris Colfer gärna vill hålla sina böcker så fläckfria som möjligt för att de ska få behålla sin läskrets i det där Kungadömet Av Överreaktioner som han kommer från. Eftersom jag följer Chris Colfer på sociala medier så vet jag att många skolor i USA har delar av serien på sin läsrepertoar, och för att få vara kvar där kanske man måste behålla alla karaktärerna som vita och heterosexuella? Vad vet jag? Jag saknar dock en minsta lilla antydan till något annat kärleksintresse än pojke/flicka, särskilt som författaren själv är öppet homosexuell och lever i ett flerårigt förhållande med en man. Vad jag drar mig till minnes just nu så finns det endast en (!) karaktär som har en mörkare nyans på huden är albylvit, och det är en av bikaraktärerna. Jag kan tycka att det är lite synd. Vänder man sig till unga läsare så kan det vara en bra idé att blanda in olika utseenden, ursprung och sexualiteter. Faktiskt.

Mitt betyg den här gången blev snittbetyget 3/5. Det var lättläst och jag hade lite trevligt några dagar och jag hatar det ju inte. Känner mig bara för gammal ibland.

Ja. Det var väl bara det. Sjätte delen släpptes i juli, men jag har inte skaffat den än. Jag ser dock fram emot den så att jag får veta hur det går i slaget om sagovärlden.

"Once again, it's a beautiful day to be a pirate," Auburn Sally said to her crew. "Ladies, lower the sales!"
The twins looked up, expecting the sails above them to come down and fill with the ocean air. Instead, Siren Sue peeked out of the crow's nest with a treasure chest full of scarves, jewlery, hooks and weapons. The other pirates gathered below her with hands full of gold coins.
"You heard the captain - time to lower the sales!" Siren Sue announced. "For a limited time, everything is half off! Scarves are two coins, earrings are four coins, necklaces are six coins and the rifles are eight coins! Get your accessiories while the sales are low!"
Siren Sue sold off the items to the pirates below until there was nothing lest in her chest. The women ogled their new purchases and showed them off to one another. It absolutely baffled Alex, and when she glanced at Conner, he looked just as confused as she did.
"I don't understand what's happening," he said. "I never wrote that."
"Did you mean to write lower the sails? Like the normal sails on a ship?" Alex asked. 
"Oops," Conner said. "I must have spelled it wrong."

söndag 13 augusti 2017

Tre tomma no. 37

Tre tomma saker som jag kommer lägga i plaståtervinningen så snart jag har skrivit klart detta.


ICA Hjärtat. Ekologiskt certifierat balsam. Oparfymerat. Ett lätt balsam som inte tynger ner mitt hår, är lätt att skölja ur och som gör håret aningens lättare att reda ut. Kommer inte få komma hem till mig fler gånger i just det här utförandet. Varför inte? Jo, ni vet det där med att parfymfritt inte betyder doftfritt? Det här balsamet luktar svamp. Jag skojar inte ens. Blä! Har samma balsam fast parfymerat uppe i duschen nu.
Plaståtervinning.
Betyg 1/5. Doften förtar allt det positiva med det här balsamet.

Kicks. Thirsty skin? Moisture night cream. Jag har gillat den här skarpt och den kommer högst troligt få flytta hem till mig fler gånger. Just nu använder jag dock en annan fuktkräm på kvällen.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Urtekram. Hand creme. Rose. Nu har vi provat oss igenom alla Urtekrams handkrämer. Vi önskar oss en större tub, för de här på 75 ml tar slut alldeles för fort. Men även om doften Rose kommer i stor tub, så är det inte den vi kommer köpa igen. Jag tyckte inte alls om doften på den här. Rosdoft är antingen hit eller miss och i det här fallet är det miss. Luktar som ett dammigt blomsterpotpurri. Näsan säger nej.
Plaståtervinning
Betyg 2/5

fredag 11 augusti 2017

Soundtrack of my life


Computer games - Every single night

People say
Don't let your emotions control you
Well how can that be
Without them I never could know you

When you're running wild
With a feeling like this can't get any better
You can lose your mind
But you better keep our bodies close together

Well I wanna feel
And I wanna see
We can work it out
Will you wait for me?
I got your back
Are you on your feet?
We can work it out
Will you dance with me?
Every single night

Live it up every single night
Help me live it up every single night
Everything gonna be alright
If we live it up every single night

Now I don't care
Much for complex calculation
And I can't be bothered
By any game that you call hesitation

Well I wanna feel
And I wanna see
We can work it out
Will you wait for me?
I got your back
Are you on your feet?
We can work it out
Will you dance with me?
Every single night

Live it up every single night
Help me live it up every single night
Everything gonna be alright
If we live it up every single night

And every single night I have a dream where I can find 
You underneath the lights smiling at me
And every single time I wake you kiss me to remind
Me in the dead of night smiling at me
Holding on to you (holding on to you, holding on to you)

Holding on to me (holding on to me, holding on to me)
Holding on to you (holding on to you, holding on to you)
Holding on to me 

People say 
Don't let your emotions control you

(Every single night)
(Every single)

Well I wanna feel
(Every single night)
And I wanna see
(Every single night)
We can work it out
(Every single night)
Will you wait for me?
(Every single night)
I got your back
(Every single night)
Are you on your feet?
(Every single night)
We can work it out
Will you dance with me?
Every single night

Live it up every single night
Help me live it up every single night (Every single night)
Everything gonna be alright
If we live it up every single night (Every single night)
Live it up every single night
Help me live it up every single night (Every single night)
Everything gonna be alright (Every single night)

onsdag 9 augusti 2017

Säsongssammanfattning: SKAM, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Den som väntar på något gott, och så vidare. Men nu har så även jag fått rumpan ur vagnen och tittat på den sista säsongen av "SKAM". Och hur sorgligt är det inte att det är just den sista säsongen? Vill ha den på dvd asap. Vill börja om från början med serien ungefär nu på direkten. Och så länge den ligger kvar på SVT Play kan jag ju göra det.

Fjärde säsongens huvudperson är Sana.

Bildkälla Frida
Favoritavsnitt: 4x05 "Om du är ledsen är jag ledsen" Sana misstänker att Sara underminerar henne i bussgruppen och döljer saker för henne. Alla vännerna ska träffas på en karaokefest.
4x07 "Vi måste hålla ihop" Sana skapar ett anonymt Instagramkonto för att misstänkliggöra Sara, vilket leder till stor osämja i bussgruppen. Isak och Sana har en viktig diskussion, en sådan där som man önskar att flera världsledare och sd-politiker kunde slå in i sina skallar.
4x08 "Skolans största losers". Sana avslöjar att det är hon som stått bakom Instagramkontot, och hon känner sig väldigt ledsen efteråt. Allt löser sig dock till det bästa. Eva firar sin 18-årsdag med en stor fest och Sana får veta sanningen om vad som hände mellan Noora och Yousef. Någon dyker oväntat upp.
4x10 "Tack för allt" I det sista avsnittet får vi följa flera av de återstående karaktärerna och få deras synvinkel på händelserna. Det är dags för Sanas Eid-fest.

Favoritkaraktär: Jag har ju varit svag för Sana genom hela serien, och jag är så glad att hon fick en egen säsong. Ska jag nämna någon mer blir det faktiskt Chris i den här säsongen.

Favoritpar: Det är fortfarande Isak och Even för mig, även om jag tycker att den spirande kärleken mellan Sana och Yousef är fin den med. För det är så jag ser den - som spirande. För det har liksom bara börjat mellan dem. Det skulle nog kunna bli episkt dem emellan. I mitt huvud är det det.

Bäst i säsongen: Förutom det fenomenala avslutningstalet till Sana, med äkta kommentarer från riktiga "SKAM"-fans, så hade jag väldigt stor behållning av att se Sanas syn på saker. Särskilt som mycket av det bottnar i hennes tro. Att det inte alltid är lätt att vara troende, att man kan tvivla och ifrågasätta men ändå ha viljan. Och att kanske förstå att det viktiga är inte vad man säger sig tro på utan hur man beter sig mot sin nästa och mot sig själv. Det var många diskussioner som jag hämtade en hel del från, där man fick olika synsätt och vinklar på diverse problem som kan uppstå.

Värst i säsongen: Instagramkontot. Jag fick lite ont i magen av det.

Övriga kommentarer: Även om jag tyckte att serien hade ett perfekt slut, så finns det ändå saker jag saknar. En säsong med Vilde och en med Chris ligger väldigt högt upp på den listan. Det var nästan lite fan service-varning på sista avsnittet också, där alla fick sina lyckliga slut. Även Sana, trots att Yousef var i Turkiet och inte var med personligen. Tyckte hans sms med orden "En dag ska jag ta med dig hit", räckte gott och väl för ett romantiskt avslut dem emellan.
Men som jag kommer sakna den här serien.

tisdag 8 augusti 2017

Sargent's vision från A England

Nämen vet ni vad! Nu har jag lyckats klämma iväg en ny kollektion med A England-lack. Ännu en gång med inspiration från en målning, den här alltså av konstnären John Singer Sargent.

"Carnation, Lily, Lily, Rose" av John Singer Sargent
Bildkälla Tate
När jag ser målningen kan jag tycka att det var synd att det inte blev något lack med färg från lyktorna, men det är en fin kollektion ändå.
Alla lacken har mer eller mindre holo, några av de nästan linjära slaget även om det ser mer splittrat ut på mina bilder. Lägger dem i den ordning jag tycker att de var tjusiga.


Symphony in green and gold var förhandstippad favorit redan när jag bara sett flaskbilder av lacken, och så har det också förblivit. Så ljuvlig och mjukt ljusgrön med ett blänk av guld och väldigt tydlig holoeffekt. Det blev också juni månads favoritlack.


Favoriten för juli blev lacket som fått namn efter målningen, Carnation Lily Lily Rose. Det här var en överraskning för mig, för jag trodde jag skulle tycka bättre om trean. Men här har vi ett fantastiskt vackert litet hololack, det ser nästan ut som moln på flaska. Skiftar i ljusaste syrenlila och ljusaste duvgrå.


Det var snudd på att favoritplatsen för juli kneps av Symphony in blue and silver. Är precis vad det heter - en symfoni i blått med flashar av silver och en liten, liten hint av grönt. Massor av holo, igen.


Nocturne är som A England-klassikern Lancelot, men med splittrat holo. Svart med en aning av rött och holodamm i det. Tyvärr tycker jag att holot försvinner in i den väldigt mörka basen. Jag hade förhoppningar om att Nocturne skulle hamna i toppen, men om man inte vill ha alla lacken i kollektionen så är det det här jag skulle hoppa över.

Överlag en väldigt trevlig kollektion, men jag är alltså inte jublande förtjust i Nocturne. Alla de andra tre är dock hjärtögon-vackra hela bunten. Upplevde formulan lite annorlunda på de här än vad den brukar vara. Jag behövde två lager till och med av Nocturne, och om jag inte missminner mig helt använde jag tre lager av de övriga tre färgerna. Inte för att jag hade något emot det, dock. Kanske skulle även Nocturne ha varit betjänt av att ha en liten tunnare formula så att holot hade kommit mer till sin rätt.

fredag 4 augusti 2017

Marvel's The Dark Tower

När jag läste "A little life" så ville jag inte ha den som sängdagslitteratur, men jag vill ändå läsa innan jag släcker lampan för natten. Det är mitt sätt att koppla av, helt enkelt, att läsa en liten stund.
Valet föll på att äntligen ta itu med att läsa Marvel's serie baserad på Stephen Kings The Dark Tower. Albumen har stått i min bokhylla sedan de gavs ut, men jag har alltså tagit tills nu på mig att läsa dem.



Serien består av fem album och är baserade på karaktärer ur The Dark Tower-serien. Främst berättas här historien om Roland i hans ungdom, och de händelser som ledde fram till att begav sig ut på sitt uppdrag för att nå Tornet. Det här är främst sådant som antytts i romanerna men inte berättats helt ut, förutom den första delen, "The Dark Tower: The Gunslinger Born", som i bildform visar den fjärde romanen i serien, "Wizard and glass".
Har man aldrig tänkt läsa romanerna spelar det så klart ingen roll, men annars är min rekommendation att man åtminstone har läst fram till del fyra innan man tar itu med de tecknade böckerna. Helst bör man dock ha läst hela serien, för det är stundtals spoilers galore i seriealbumen. Har man redan läst böckerna kan man också se små finurliga ledtrådar som anspelar på sådant som komma ska i Rolands liv.

Jag gillar verkligen berättelserna här, och älskar så klart att jag får veta mer om Rolands liv innan berättelserna i romanserien tar sin början. Dessutom får jag rysningar av välbehag över att man har behållit seriens inledningsfras: The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed.
Däremot är jag inte superduperförjust i bilderna. Det är så mycket skuggor och veck och hår som flyger omkring att jag faktiskt känner mig lite irriterad efter en stund. Att jag dessutom har svårt att se snabbt vem som är vem i bildrutan ibland, även bland de mest vanligt förekommande karaktärerna, känns lite problematiskt. De flesta känns även väldigt ålderslösa, som att alla är ungefär lika gamla, för man ser inte riktigt åldern i ansiktet. Det finns några undantag till den regeln, men berättelsen tar sin start när Roland bara är 14 år gammal, och han ser ungefär likadan ut i sista boken när det gått ungefär 10 år. Det finns bildrutor som är fantastiskt snygga, men de finns även de som man önskar kunde ha förvaltats, kanske inte bättre, men på ett annat sätt.

Mina betyg på albumen skiftade något, men jag bestämde mig för att ge serien i sin helhet betyget 4/5.

The Dark Tower: The Gunslinger Born 4/5 (baserad på romanen "Wizard and glass" som är en av mina favoriter i serien)

The Dark Tower: The long road home 3/5

The Dark Tower: Treachery 3/5

The Dark Tower: Fall of Gilead 4/5

The Dark Tower: Battle of Jericho Hill 5/5

torsdag 3 augusti 2017

Tre tomma no. 36

Det är spännande inne i badrummet just nu att se vilken av tre produkter som tar slut först. För när det sker kan jag göra nästa Tre Tomma. Den här har legat och väntat ett tag med andra ord. Oh well.


Dove. Go fresh. 48h Cucumber & green tea scent. Anti-perspirant/Anti-transpirant Deo.
Njä. Helt okej och kliar inte, men njä. Inga 48 timmars skydd här inte. Inte så värst anti-transpirant heller. Och den där fjärdedelen hudkräm som Dove påstår att de har i alla sina hudvårdsprodukter? Märker jag inte av alls. Smörjer mig som vanligt istället, så känns det bättre.
Har bytts ut med en annan av ett annat märke, med andra ord.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

Depend. Nagellacksremover. Supersnabb. I love you, always forever.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

H&M. Cucumber and aloe. Cooling peel-off mask with passion flower ans lotus blossom. For tired skin. Jag gjorde det! Lyckades dela upp en portionsförpackning pee loff-mask  i två omgångar. Lade den lilla behållaren i en lufttät burk bara, så klarade den sig i åtminstone en vecka. Yay me! För när jag tycker jag har ett lagom tjockt lager av den här masken i nyllet, så tycker jag att det är alldeles för mycket kvar i behållaren för att kasta den, och det funkade alltså att spara till en gång till. Inte så tjockt lager då alltså.
Mycket trevlig mask. Luktar lite starkt och stickigt, men så innehåller den ju alkoholer också. Lämnar min hud fin och slät i varje fall, och det här är en av mina favorit peel off-masker.
Plaståtervinning på behållaren, pappersåtervinning på omslaget.
Betyg 4/5.
En bättre/smartare förpackning skulle höja betyget. Jag är inte förtjust i de här nya med en utstickande behållare. Påsarna de hade förut var bättre.

onsdag 2 augusti 2017

"A little life" av Hanya Yanagihara

Delar av mig ångrar att jag läste "A little life", delar av mig älskar att jag orkade ta mig igenom den. Det här är en sådan där fantastisk bok, välskriven på alla sätt och vis, som är en fröjd att läsa rent stilistiskt, men där handlingen fullkomligt kramar musten ur en.

Bildkälla Goodreads

Jag valde att läsa boken på engelska, men "Ett litet liv" finns utgiven på svenska också. Anledningen till att jag valde den på engelska är denna - det svenska omslaget gav mig ångest. Jag ville inte ha det liggande bredvid sängen eller på vardagsrumsbordet eller bära det med mig i väskan. Så jag valde bort omslaget mer än språket den här gången. Boken innehåller dock en hel del medicinska och tekniska termer som jag antagligen hade hängt med mer på om jag orkat med det svenska omslaget, men å andra sidan kanske det var lika bra att jag inte hängde med mer på vissa bitar.

Det här är en brutal bok. Den är inte särskilt grafisk i sina beskrivningar, men den är ändå brutal. Det är inte en örfil utan mer ett knytnävsslag i magen, eller flera. Jag har suttit och blivit äcklad, förfärad, glad, arg, ledsen och känt en sådan förtvivlan och hopplöshet under läsningens gång. Det är ett hårt liv han har levt, Jude, och det berättas på ett sådant sätt att man ibland blir helt överrumplad över brutaliteten när man får ett allt större och bättre begrepp över hans upplevelser. Det gör ont. Sista kapitlen av boken tog väldigt lång tid för mig att läsa eftersom jag grät så mycket. Jag känner att tårarna är väldigt nära nu. Det här är en bok som berör, långt efter att man läst ut den.
Det var på vippen att jag lade bort den. Halvvägs in i boken tittade jag upp på älskade maken och sade att jag inte visste om jag orkade mer. Men jag ville ändå veta. Vad som hade hänt, hur det skulle gå, om det kunde finnas någon form av läkning.
Ibland var jag tvungen att pausa. Lägga ifrån mig boken en stund, eller ibland flera dagar. Det hände till och med att dessa pauser kunde ske mitt i ett stycke, något jag aldrig gör annars, jag läser ut ett kapitel - så är det bara. Jag har inte klarat av att läsa den innan jag ska sova, för jag har inte velat ha med mig de bilderna in i sömnen. För några år sedan skulle jag aldrig ha klarat av att läsa den här boken,  så att jag gjorde det nu ser jag som ett friskhetstecken hos mig. Det har varit trigger-varning, eller squick-varning mer än en gång, om man säger som så.
"A litte life" är en sådan där bok som är fantastiskt bra på alla sätt och vis, men som jag ändå inte vet om jag kan rekommendera. Just för att den är så ångestladdad, och om man inte mår riktigt bra så ska man nog undvika den. Också om man har svårt med böcker där barn far illa.

Det är dock en fantastisk berättelse. Om en stark vänskap mellan fyra män: Jude, Willem, Malcom och JB. De är rumskamrater på college och deras vänskap är stark genom åren som följer. I motgång och medgång, genom förhållanden och karriärval. Navet i vänskapen är ändå Jud, med sitt mystiska förflutna. Något som har format honom och vars demoner fortsätter att förfölja honom in i det nya liv han försöker skapa för sig själv. Vissa murar kanske rämnar, men andra har han byggt alltför starkt för att de andra ska kunna riva dem.
Gemenskap är ett starkt tema i den här boken, att känna att man hör hemma. Både i vänskap och i familjer. Att ha någon som beskriver en som "sin". En sorts längtan och undran över vad livet egentligen är.
Boken berättas ur flera olika perspektiv, och på lite olika sätt beroende på vem som berättar. Huvudpersonen i de flesta berättelserna är dock Jude och i viss mån Willem. Malcom och JB förlorar sina berättarröster en bit in i berättelsen. Lite som i vanliga livet, där vissa personer påverkar mycket under vissa perioder i ens liv för att sedan kanske få en lite mer tillbakadragen roll. De finns fortfarande där, men lite mer i bakgrunden.
Karaktärerna är fantastiskt levandegjorda, utan att man gått in alltför noga på detaljer om utseende. Det är mer deras personligheter som får ta plats. Miljöbeskrivningarna är även de fantastiska. Man känner nästan att man går genom rummen tillsammans med Jude, eller någon av de andra. Man kan nästan känna dofterna och höra trafiken i New York, eller tystnaden i natten.

Mitt betyg på "A little life" blev 5/5. Jag var dock tvungen att fundera på det ett tag eftersom jag hade haft sådana problem med att läsa boken och den fick mig att stundtals må så fantastiskt dåligt. Men ändå - det är en otrolig bok, med ett fantastiskt persongalleri som man inte vill lämna. Det är en av de bästa böckerna jag har läst, samtidigt som det är en av de mest deprimerande och fruktansvärda böcker jag har läst. Läs den gärna, men på egen risk. Jag lämnar det så.

Lately, he had been wondering if codependence was such a bad thing. He took pleasure in his friendships, and it didn't hurt anyone, so who cared if it was codependence or not? And anyway, how was a friendship any more codependent than a relationship? Why was it admirable when you were twenty-seven but creepy when you were thirty-seven? Why wasn't friendship as good as a relationship? Why wasn't it even better? It was two people who remained together, day after day, bound not by sex or physical attraction or money or children or property, but only by the shared agreement to keep going, the mutual dedication to a union that could never be codified. Friendship was witnessing another's slow drip of miseries, and long bouts of boredom, and occasional triumphs. It was feeling honored by the privilege of getting to be present for another person's most dismal moments, and knowing that you could be dismal around him in return.

måndag 31 juli 2017

Julifavoriter

Ni vet ju redan att jag inte har hängt här vidare värst den senaste månaden. Tur att de flesta av mina favoriter inte är internetbaserade.



Bok: "A little life" av Hanya Yanagihara. 720 sidor ångest och hjärtekross. Fantastisk! Skriver mer utförligt om den om någon dag när jag har hämtat mig från gårdagens utläsning.

Fic: Har läst några stycken, men ingen av favoritstatus direkt. Förutom den där WIPen som uppdateras dagligen och som snart är inne på sitt 150:e kapitel...

Film: "Dunkirk". Precis allt jag hoppades på, och lite till.

Tv-program: "Game of Thrones". Inte för att jag har sett det, för det har jag inte. Men älskade maken och Chilipojken har plöjt alla säsongen i sommar, så det är mest det som har gått på tv:n här hemma. Själv har jag liksom inte ens börjat titta på sista säsongen av "SKAM" än. Måste nog göra det innan jag blir totalspoilad.

Kläder: Trivs inte i något jag har i garderoben just nu. Känner mig lite allmänt trött på mig själv.

Nagellack: Efter mycket rådbråkande med min arma lilla hjärna har jag bestämt mig för att utse Carnation Lily Lily Rose från A England till månadens favoritlack. Mest för att det överraskade mig så mycket.



Upptäckt: Jag fick upptäcka hur beroende man är av ström, vid ett strömavbrott. Kunde inte göra ett skvatt de där 4 timmarna det varade.

Extra speciell rolighet: Alla utflykter med älskade maken och barnen till diverse platser i vår närhet. Vinön, Nyköping, Skokloster, Sigtuna.

Mitt eget favoritinlägg: "Mid year book freakout". För att det handlar om böcker. Jag älskar böcker.


söndag 30 juli 2017

Månadens manikyrer - juli

Jag har verkligen varit superdålig på att lägga upp mina nagellack i marginalen den här månaden. Om ni ens tittar där, vad vet jag. Men det är ju så det är när man inte slår på datorn så ofta under flera veckor. Jag tror dock att jag har fotograferat alla, men de kommer inte visas i rätt ordning.
Jag har en eftersläntrare från juni också, men annars är det bara juli som gäller här, och eftersom månaden bara har en dag kvar så tror jag inte att det blir någon eftersläntrare in i augusti.


Det enda lacket som halkade efter från juni var det som blev juni månads favoritlack - det otroligt vackra Symphony in green and gold från favoritmärket A England. Det är precis vad det heter och bra mycket mer holo än vad mina bilder förmår visa. A England har överlag väldigt mjuka regnbågar som ofta fastnar på bild som mer scattrered än vad de verkligen är. Som här.


Eftersom jag inte var lika clever den här månaden och skrev upp lacken allteftersom jag bar dem, kommer de hamna här i någon sorts bokstavsordning. Det blir alltså mer A England nu, det här är Carnation Lily Lily Rose är ett helt ljuvligt lack. Ett mjukt färgat lack som skiftar från dimgrått till ljusaste lila. Fullsmockat med holo.


Den här veckans holofredag bar jag Symphony in blue and silver, också det ser ut precis som vad det heter. De här tre lacken kommer från A Englands senaste kollektion, Sargent's vision, och jag har ett lack kvar från den kollektionen att se fram emot.


Jag har burit många lack ur samlingen sedan jag slutade lackblogga. Kanske för att jag inte hetsar efter nya lack lika mycket.
En dag med blå naglar från A England-samlingen. Den mörkare accentnageln är Queen of Scots och det ljusare blå med flecks i turkost är Order of the Garter.


Nu kommer två lack jag inte trivdes så bra i, helt beroende på deras finish. Jag och frostiga lack är ofta inte kompisar, men det lär jag mig tydligen aldrig.
Ataraxia från H&M Beauty är ett skirt grågönt lack. Det ser snyggt ut på lite håll, men nej. Inte min tekopp.


Samma med Top Rock, även det från H&M Beauty. Nu skiftar det lite mer i färg dock, så jag kände mig aningen mer förlåtande. Ljusaste turkost med en lila skiftning.


Kände behov av lite Bond-lack, och eftersom jag länge hade planerat att bära Live and let die igen så fick det bli det. Mörkaste gröna med flecks i guld. Passar finfint i solen, men skönheten ville inet riktigt fastna på bild. Från OPIs Skyfall-kollektion.


Och när jag ändå höll på med Bond kunde jag väl lika gärna ha på mig On Her Majesty's Secret Service också. En ljust grå bas med miniglitter i olika dämpade färger, främst grå och blå toner. Även det från OPI, såklart.


Det finns de som tycker att vampiga lack ska bäras på hösten, men dit hör inte jag. Bordeaux från H&M Beauty är ett supersnyggt vinrött krämlack som håller sig inom den röda skalan. Nästan lite extra snyggt att ha på sommaren, kan jag tycka.


Jag fick en leverans lack från ett av mina favoritmärken i indie-svängen, Polish Alcoholic. Bland dem fanns det här gladgula lacket vid namn Funky Town. Holo, flakies som skiftar i färg men ofta är gröna. Jag älskar lack som är så här lite småknasiga. Älskar!


Jag hade länge suktat efter Mystical Dragon från Polish Alcoholic, och var så glad när jag hann få tag på det innan det försvann ur butiken. Mest grönt, men går åt tealhållet. Smockat med holo. *hjärtögon*


Förra helegn var jag på festligheter, och det firade jag med att bära ett av favoritlacken från China Glaze - Strawberry Fields. Visst är det vackert! Det är mer knalligt rosa irl och fullsmockat med guldskimmer.


Dagens lack är detta, även det framrotat från lååååångt in i samlingen.
Top Gun från BB Couture är ett matt lack, väldigt mörkt blått med ett blått skimmer som är dämpat om man behåller det matt, men som poppar till om man topplackar det, som jag har gjort med en accentnagel.

Jag har ett problem... Jag vet inte vilket lack jag ska utnämna till månadens favorit. Får fundera på det till imorgon.

tisdag 25 juli 2017

Open Art 2017, del 1?

Jag sätter ett frågetecken där, för jag är inte säker på att jag kommer ta mig upp på stan för att se andra halvan av Open Art.
För er som inte vet så kan jag berätta att Open Art är en biannual utställning som är utspridd i hela centrala Örebro. Många konstverk brukar befinna sig kring eller i Svartån.
Älskade maken och jag tog en tur upp på stan igår för att begrunda konstverken, och vi höll oss på den norra änden av centrala Örebro, samt tog avstickare in på Örebro Konsthall, Länsmuseet och konstcentralen på Norr. Sedan pallade inte mina fötter mer, så allting söder om Slottet får bli en annan dag. Hoppas jag.

Vi tog inte foton på allt vi såg, men en del bilder kommer här.




Ett av de mer omtalade konstverken har i år varit de här stolarna som står på Järntorget. Drygt 6000 donerade stolar är det visst som står i en torrlagd fontän. Torrlagd på grund av vattenbrist i Örebro, något som uppmärksammats i flera av konstverken.



Olaigatan har utanför Örebro Konsthall har stängts av för trafik och målats blå. Och där hittade jag den här snajsiga kameleonten med en väldigt spiralig svans.


Ett litet hus kanske? Är en del av ett projekt där konstnären gått runt med huset och övernattat i det lite här och var och sedan dokumenterat det. Väldigt spännande projekt.



Med det mycket passande namnet "Downward spiral". Man kan få sitta på kanten och titta ner i den, men det är inte en vattenrutchbana.


Jag gillade den här trassliga grejen. Tyvärr minns jag inte vad den heter, men den är belägen vid Slottet.


En stackare som satt och pimplade i täckjacka ute på ån. I bakgrunden syns en lycklig gul grej och i Slottsparken finns även ett träd som man bör lyssna på.


Inne på Länsmuseet föll jag rätt så handlöst för de två rummen som var inklädda i rött garn och papper. När man kommer på sig själv med att le vet man att man träffat på något speciellt. Jag har en förkärlek för konstverk man kan gå in i och uppleva från olika platser inom det.

Inne på museet kan man även se mer konst av utställarna som har sin konst utomhus, information om deltagande konstnärer och tanken bakom flera av konstverken. För dig som vill veta lite mer.


Så kan det gå! En Sputnik har visst kraschlandat på en Audi. Som en kommentar om allt rymdskrot som vi lämnat i omloppsbana kring Jorden antar jag. Vi är bra på att skräpa ner, vi människor. Överallt.


Ännu ett sådant där konstverk att gå in i, den här gången skapat av blommor. Det doftade ganska så fantastiskt, kan jag lova.

Om du har vägarna förbi Örebro  så är det värt att stopp för att kolla in konsten i Open Art. Utställningen pågår till mitten av september och allt är kostnadsfritt. Utom att parkera bilen...

söndag 23 juli 2017

Tyst

Om ni tycker att jag bloggar sällan just nu så har ni alldeles rätt. Jag har bara inte riktigt lust att hänga vid en dator just nu, och då gör jag inte det. Lördagar har jag bestämt ska vara datorfria, men ofta slinker hela helgen med där, och ibland en och annan dag i veckan också.
Det här betyder också att jag inte ser mycket på tv heller, eller läser många fics. Jag myser runt mest. Älskade maken har semester och jag försöker spendera så mycket tid som möjligt med honom. Jag läser, sitter på altanen, yogar, mediterar, klappar katter, vattnar örtlandet, plockar hallon. Tar det rätt så lugnt alltså.
Jag kommer nog tillbaka lite mer frekvent igen när skolorna börjar igen. Fram till dess så blir det blogg när det blir. Inget jäkt. Ingen press.
Stanna upp och lukta på blommorna. Lite så.

Solnedgång över Hjälmaren. 18 juli 2017.