söndag 23 april 2017

"Sjunde juli" av Jill McCorkle

Jag väntar in fler betyg innan jag kan skriva om Plejadernas lilla träff igår, så jag skriver väl om senast utlästa bok istället.

"Sjunde juli" av Jill McCorkle har jag haft i min ägo så länge att det är telefonnumret hem till mina föräldrar jag har skrivit på pärmens insida. Jag har läst den minst fem gånger, säkert fler. Däremot var det ett bra tag sedan jag läste den sist, säkert 15 år eller mer. Den kan vara svår att få tag på i svensk översättning, men finns på engelska lite här och var, då heter den "July 7th".


Den sjunde juli 1983, straxt efter midnatt, dimper liftaren Sam Swett ner i småstaden Marshboro i North Carolina. Sam har lämnat New York för att ge sig ut på luffen och komma på vad det är han vill åstadkomma med sitt liv.
Granner Weeks ska fira sin 83:e födelsedag och ställer till med kalas. En man är orogen mot sin fru. Ett överklasspar håller en fest för ett brudpar. En man blir mördad. En oskyldig svart man anklagas för mordet. En katt blir överkörd. Ett barn föds. En polis flirtar med en servitris. Pojke möter flicka, eller om det är tvärtom.
Allt under en enda, dallrande het julidag i den amerikanska södern.

Det här är sådan där bok med många småhistorier som kan verka skilda från varandra, men som ändå hör ihop. Bokens nav är ändå, för mig, Sam Swett som är den karaktär som får både inleda och avsluta boken. Det är också han som genomgår en sorts inre resa. Han var redan på god väg, men under bokens - och dagens gång, så klarnar bilden allt mer för honom.

Något som jag hade glömt bort sedan sist, eller kanske helt enkelt lade mer märke till nu med lite mer livserfarenhet i bagaget, är de helt vardagliga rasmotsättningarna som genomsyrar boken. Det där n-ordet är ganska flitigt förekommande, och vardagsrasismen frodas. Allt ifrån polisen som blivit tråkad av kollegerna för att en gång ha räddat livet på en färgad man, och som nu glatt arresterar första bästa färgade person han stöter på, för mordet på en vit man, till att man inte riktigt kan förstå hur två personer av olika ras kan sitta och så obehidrat prata om rasmotsättningar när man själv försöker så ihärdigt att vara färgblind - utan att riktigt lyckas.
Nu är inte det här en vit makt-bok på något sätt, oavsett sydstatsflaggan på omslaget, men det var så det var på den här tiden och det visas upp som så det var samtidigt som det subtilt men bestämt visas att man inte ska döma hunden efter håren. Eller människan efter hudfärgen. Även om de flesta av bokens karaktärer är vita.
Temat är ändå att försöka bryta mönster, finna en plats där man kan höra hemma. En klassresa som inte alltid är eller har varit helt lätt att genomföra.
Boken genomsyras av en subtil humor och jag sitter ofta och ler när jag läser den här boken - den här gången också. Den är skriven på ett lättillgängligt sätt och går ganska fort att läsa.

Jag brukade påstå att "Sjunde juli" är en av mina favoritböcker, men med åren har min kärlek tydligen svalnat något. Mitt betyg den här gången blev ändå 5/5, men kanske mest av gammal vana. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och skulle gärna läsa något annat av Jill McCorkle, men jag vill minnas att jag älskade den mer förr. Så som det kan vara ibland.

Han minns när han åt M&M: han brukade sätta sig och öppna påsen och sortera karamellerna i olika högar innan han började äta; det fanns svarta, ljushyade svarta, indianer, kineser och marsmänniskor; det fanns inga vita M&M; det fanns ingen ras med brandgul hudfärg; de brandgula fick föreställa vita människor, inget annat val, men sedan kom det stora beslutet, vilken ras skulle man sluka först? Och så blev han äldre, men fortfarande fanns M&M, samma påsar, enda skillnaden var att indianerna hade blivit utrotade, utsorteraade ur samhället, eftersom de gjorde barnen hyperaktiva. Han brukade sortera upp dem, segregera dem, räkna ut procenttalet bland befolkningen, lägga tillbaka dem i påsen, integrera dem och sedan tog han upp dem en efter en och försökte gissa vilken ras det var som låg och smälte i hans hand innan han stoppade den i munnen. Sen började han på college och hans mamma skickade skokartonger inslagna i brunt papper, och i kartongerna brukade det ligga kakor, en check, tennissockor och M&M. Han brukade öppna ett hörn av påsen och hälla allihop i munnen, integrerade, homogeniserade. Hur gör ungarna nu för tiden? Det finns ju inga färger för puertoricaner, kubaner, indier, iranier. Det måste vara väldigt svårt att vara barn, väldigt svårt att segregera och och se skillnaderna, man får väl bara säga att de är M&M allihop, att de är människor allihop. Och så all den här skräpmaten: potatischips, majschips, kalorifattiga chips, mexikanska chips, räfflade chips, chips med löksmak, ostbågar i alla färger och smaker, dip med lök, dip med gräslök; det är så att man kan bli galen på hela skiten; det finns för många alternativ. "Du har så många alternativ, Sammy", hade hans pappa sagt med stolthet i blicken, men nycklarna till en ny bil i fickan. "På min tid var det bara att ge sej ut och ta det jobb man fick, det fanns inte mycket att välja på." Det är så att man kan bli galen på hela skiten.
"Kan jag stå till tjänst med nåt?" Rösten kommer från mannen bakom disken.
"Jag kan inte bestämma mig."

lördag 22 april 2017

Things are pretty good from here-Dagens


Låt: "Sign of the times" med Harry Styles.
Outfit: Allt från H&M, ungefär som vanligt. Kjolen och toppen är dock nya.
Smink: CC creme från Lumene, blusher från So Susan, ögonbrynspennor från H&M och Sumita Beauty, ögonskugga från H&M, mascara från Max Factor, läppenna från Lord&Berry.
Nagellack: Oh My Majesty! från OPI.
Doft: This is her från Zadig & Voltaire.
Smycke: Örhängen med glasögonprydda rävar från Claire's.
Klocka: Jaques Lemans F1 edition.
Frukost: Tropiskt smakande smoothiebowl med ananas, blåbär, banan, chiafrön och kokosmjölk. Toppade den med kokosflagor, pumpakärnor och quinoacrispies. Om jag drack te till? Självklart.
Fika: Te och morotskaka med Plejaderna. Gofika är ett måste när vi ses.
Middag: Nachotallrik med alla de godaste tillbehören.
Pryl: Sim-kort. Jag väntar på ett nytt så att jag kan börja använda min nya mobil.
Träning: Av skrattmusklerna.
Kvällsnöje: En film kanske? Ingen aning alls.
Att tillägga: Borde kanske måla om naglarna dock...

fredag 21 april 2017

FredagsFilmen: Dunkirk

En film jag har haft på min radar länge är "Dunkirk". Varför då? Jag som inte direkt brukar stå i kö för att se en film om andra världskriget, varför i hela friden vill jag se den här?
Christopher Nolan, är svaret på den frågan. Många av de filmer som slagit mig med häpnad de senaste 20 åren, har haft Christopher Nolan som manusförfattare och/eller regissör. Som "Memento", "The Prestige", "Dark night"-trilogin, "Inception och "Interstellar". I "Dunkirk" står han för bägge fiolerna.
Så jag hoppas på en film som är en visuell fröjd att se, även om det jag kommer få se lär vara stundtals väldigt otäckt.

Bildkälla Muddy stilettos

Filmen handlar så klart om evakueringen av de allierade trupperna från den Franska kuststaden Dunkirk, eller Dunkerque, som fransmännen skulle stava det. De allierade var vid det här laget omringade av de tyska trupperna och led svåra förluster. För att rädda soldaterna inleddes Operation Dynamo.


Jag får vänta till juli med att kunna se den, men har jag väntat så här länge kan jag vänta ett par månader till. Det här är sommarens måste-film för mig.

torsdag 20 april 2017

Säsongssammanfattning: SKAM, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Om det gick jättefort att se andra säsongen av "Skam" också? Ja. Aningen fler avsnitt som är aningen längre, men det går undan ändå. Särskilt när SVTPlay bara skickar en vidare in i nästa avsnitt per automatik tills säsongen tar slut.

Andra säsongens handling kretsar kring Noora. Och William.

Bildkälla Twitter screencaps
Eva, Vilde, Chris, Sana, Noora.
Favoritavsnitt: 2x08 "Du tänker bara på William". För de samtal Noora hade med Sana och Vilde. Gjorde mig lite varm i hjärtat.
Annars är det som sagt svårt att få till favoritavsnitt när de är så tätt sammanfogade. Och man ser alla 12 på raken...

Favoritkaraktär: Noora. Och Sana. Och kanske lite william bara därför att.

Favoritpar: Noora och William. Plötsligt förstår jag hypen. Synd då att Tomas Hayes, som spelat William, har valt att hoppa av serien så att det paret bara fladdrar ut i intet efter nu. Känns lite småsnopet.

Bäst i säsongen: När Chris backade bilen och William klev ut. Och att Noora ringde Eva direkt när hon trodde att det var slut mellan mellan henne och William. Och hur tjejerna ställer upp så för varandra och backar varandra. Jag älskar det! En av de sakerna som gör att jag tycker det är tråkigt att vi aldrig kommer få en säsong med Vilde och en mad Chris.

Värst i säsongen: Nikolai. Fy f*n. Ville kliva in i tv:n och slå honom på käften.

Övriga kommentarer: Just nu känner jag mig faktiskt lite sorgsen över att veta att det endast kommer bli två säsonger till. Jag är lite sådär småkär i både serien som helhet och de olika karaktärerna. Jag kan förstå att man vill avsluta när man är på topp så att det inte blir en urvattnad sörja (*host* "Supernatural *host*), men att förstå och att vilja är två helt skilda saker ibland. Och jag vill liksom inte att det ska ta slut.
Nästa säsong är det Isak som är huvudperson. Har längtat lite efter det, för han var inte med så mycket i den här säsongen.

onsdag 19 april 2017

Säsongssammanfattning: Veronica Mars, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Tittandet på säsong 1 av "Veronica Mars" blev lite hattigt för mig. Först såg jag piloten, gillade och pausade allt tv-tittande i två veckor. Sedan såg jag ungefär till avsnitt sju, ramlade in i "Skam" och blev kär. Sedan tittade jag klart på resten av säsongen, och då rasslade det till rejält.
Lite som att komma in i bok, kom jag här in i en tv-serie. Det var lite startsträcka helt enkelt.

Handlingen kretsar kring Veronica Mars. en helt vanlig high school-student, om man bortser från att hon hjälper sin pappa på hans privatdetektivbyrå, och dessutom hjälper sina klasskamrater med diverse bekymmer. Samtidigt försöker hon lösa mordet på sin bästa vän Lilly, som skedde ett år tidigare.

Bildkälla Earn this
Favoritavsnitt: 1x07 "The girl next door". Veronica letar efter sin granne som plötsligt försvunnit, och får hjälp av sin pappa som dessutom anlitas av den försvunna flickans föräldrar. Samtidigt har Logan och Weevil kvarsittning tillsammans och inser att de har mer gemensamt än de trodde. Veronica får veta något om sin mammas förflutna, som även påverkar henne.
1x14 "Mars vs. Mars" Veronica och hennes pappa hamnar på olika sidor i en konflikt, där en en av hennes favoritlärare hotas av avsked efter att ha blivit anklagad av en elev för att ha utnyttjat henne sexuellt.
1x21 "A trip to the dentist". Veronica försöker pussla ihop vad som hände henne den natten hon blev drogad och våldtagen på en fest. En överraskningsfest för Logan bjuder på mer än en överraskning.
1x22 "Leave it to beaver". Veronica går under cover på en fest hos familjen Kane för att leta efter bevis i fallet om mordet på Lilly. Vad hon finner försätter henne i en stor fara.

Favoritkaraktär: Veronica.

Favoritpar: Här är jag spoilad, så jag vet vad som kommer hända. Alltså blev det lite svårt att tycka om något par sådär på riktigt, särskilt som det blev ganska mycket hattande fram och tillbaka mellan vissa. Så inget favoritpar. Än.

Bäst i säsongen: Resultatet på faderskapstestet.

Värst i säsongen: Fick man med varenda klyscha från high school-fimgenren? Jag tror baske mig det. Från cheerledern med den populära killen, till hur man sitter i matsalen. Nu älskar ju jag high schoolfilm, så att det är det "värsta" får gärna tolkas utifrån det.

Övriga kommentarer: "Veronica Mars" fick tre säsonger och häromåret kom en långfilm. Ska bli spännande att se vart det här leder.

tisdag 18 april 2017

"Simma med de drunknade" av Lars Mytting

Ibland får man en sådan där tokhyllad bok i händerna och tänker att "Yes! Nu ska jag ut på läsäventyr!" Och så sitter man där sedan med en utläst bok och känner sig lite snuvad på konfekten. Som fallet var för mig med "Simma med de drunknade" av Lars Mytting.

Bildkälla Goodreads
1971 händer en olycka i Authille i Frankrike, som dödar en ung man och en ung kvinna. Deras lille son Edvard saknas och ett stort sökande inleds. Några dagar senare hittas pojken i en kuststad 12 mil från olycksplatsen.
Han växer sedan upp med sin farfar, och farmor till hennes död, på deras lilla gård i Norge. Farfadern stred på "fel" sida under kriget och lider fortfarande konsekvenserna av detta. När farfadern dör börjar Edvard söka efter sanningen om sina föräldrars död, och sanningen om relationen mellan farfar och hans bror Einar.

Det här är en väldigt välskriven roman, som är väl researchad och som känns väldigt trovärdig stundtals. Jag drabbas även av lite reslust och vill nu åka till Shetland. Men...
Berättelsen griper aldrig tag i mig. Jag tycker det känns alldeles för omständigt berättat och det är ett sådant hattande fram och tillbaka mellan vissa individer att jag bara känner meh efter att tag. Dessutom med en kärlekstriangel = sak jag avskyr innerligt.
Det är ett slags driv i texten som tar mig vidare, men jag drabbas ändå lite av den där teflonkänslan och känner mig rätt så oberörd.
Det kan vara som jag är rätt så mätt på böcker om konsekvenser kring världskrigen, för det känns som att jag har läst många sådana på sista tiden, eller så var det här bara inte min sorts bok i största allmänhet.

Mitt betyg blev ändå 3/5, eftersom "Simma med de drunknade" inte är hopplöst trist och tråkig. Den var bara inte för mig. Något det tog mig ett bra tag att inse. Jag tror jag var halvvägs in i boken när jag erkände för mig själv att boken inte var så bra som jag hade hoppats och trott, att det här omöjligt skulle kunna bli en femma i betyg. Så kan det gå.

För mig var mamma en lukt. Mamma var en värme. Hon var ett smalben jag klamrade mig fast i. En fläkt av något blått; en klänning jag tror jag minns att hon hade. Jag intalade mig att hon sköt ut mig i livet med en bågsträng, och när jag formade minnena av henne visste jag inte om de blev riktiga eller sanna, jag bara gjorde henne sådan som jag trodde att en son skulle minnas sin mamma.
Det var mamma jag tänkte på när jag föll ner i saknaden i mig. Sällan pappa. Ibland undrade jag om han skulle ha varit som andra pappor i trakten. Män i hemvärnsuniform, i fotbollskor på oldboys-träningen, män som gick upp tidigt på helgerna för att hjälpa till i Saksums Jakt- och Fiskeförening. Men jag lät honom försvinna utan att känna någon ånger. Det tog jag, åtminstone i flera år, som ett bevis på att farfar försökte göra allt som pappor skulle göra, och att han faktiskt lyckades.

fredag 14 april 2017

Glad påsk!

Jag har tagit lite påskledigt. Går även att läsa som att jag just nu känner mig aningen oinspirerad, men det ger sig nog om jag får koppla av några dagar. Äta fyllda ägghalvor, dricka bubbel, titta på... snön?


Från min trädgård, 14 april 2017. glad påsk dårå! Och grattis på födelsedagen till min lilla mamma. 💗

onsdag 12 april 2017

Säsongssammanfattning: SKAM, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det kunde man ju ana att jag inte skulle kunna hålla mig borta från en tv-serie som tagit i stort sett hela jordklotet med storm. Så pass så att en amerikanska remake är på gång, vid namn "Shame". Gu' bevare att amerikanarna ska behöva läsa undertexter liksom.
Jag tittade alltså in på SVT Play igår, för att se om "Skam" kunde vara något att hänga i påskriset, nu när fjärde och sista säsongen har premiär i veckan, och innan jag visste ordet av hade jag sett hela första säsongen. Det går fort alltså. Avsnitten i säsong 1 är i varierande längd, där det längsta var 35 minuter och det kortaste på dryga kvarten.

"Skam" är uppdelad så att varje säsong har en ny huvudperson som vi får följa närmare. I den första säsongen följer vi Eva under hennes första år på gymnasiet.

Bildkälla Mediepodden
Chris, Vilde, Eva, Noora och Sana
Favoritavsnitt: Det är svårt att hitta sådana i den här typen av serien tycker jag, särskilt när man ser hela säsongen på ett bräde och allt liksom flyter ihop. Men jag hade favoritögonblick i 1x09 "Man är det man gör" när Eva äntligen får prata med Ingrid om vad som hänt mellan dem, samt avsnitt 1x10 "Jag tänker att du har blivit helt galen" där tjejgänget verkligen svetsas samman.

Favoritkaraktär: Man skulle ju kunna tro att det per automatik skulle bli Eva här eftersom säsongen är centrerad kring henne, och visst - jag gillar henne. Också. Men jag föll lite pladask för Sana. Liten aning mindre pladask föll jag för Noora och Isak. Roligt för mig då att det är kring dessa tre de kvarvarande säsongerna är centrerade.

Favoritpar: Jag passar på den.  Det enda egentliga förhållandet är det mellan Eva och Jonas, och de har sin beskärda del problem. Så går det som det går också.
Gillar hela vänskapsdynamiken bland tjejerna, men hittar inget romantiskt förhållande jag verkligen gillar. Det känns lite meh på den planen, den här säsongen i varje fall.

Bäst i säsongen: Helt självjävlaklart att Eva fick de där vännerna. Jag fullkomligt älskar hur de ställer upp för varandra, även om de inte alltid är sams.

Värst i säsongen: Kan inte komma på något alls faktiskt. Det här är bra.

Övriga kommentarer: Trots att Sverige och Norge är grannländer, så inser jag att det är mycket jag inte vet om livet i Norge. Russebuss till exempel, var jag tvungen att kolla upp vad det var. Google är min bästa vän ibland.

tisdag 11 april 2017

"Störst av allt" av Malin Persson Giolito

Med tanke på att jag säger att jag inte är så förtjust i kriminalromaner, så läser jag ju rätt så många kriminalromaner. Och nu har jag gjort det igen. Fast "Störst av allt" är kanske mer en advokatroman. Här har brottet alltså redan begåtts och det är dags för rättegång.

Bildkälla Goodreads
De rika och de utsatta möts sällan, men på Djursholms allmänna gymnasium möts de i klassrummet. Det handlar om fem tonåringar och en lärare som vill väl. Det slutar i en katastrof. Nio månader senare ställs 18-åriga Maja inför rätta.

Boken tar alltså sin avstamp i en rättegångs första dag, och vi får sedan följa med i den och i Majas tankar om det som hänt. Det är alltså Maja som står åtalad för ett brott, ett brott där skuldfrågan inte är helt lätt.
Det är ett annorlunda grepp att berätta romanen på, med brottstycken och tillbakablickar som i bokens slutskede ger en mer komplett bild av det som hänt. Det är dock aldrig så upphackat att man har svårt att hänga med i svängarna. Snarare är det så att nyfikenheten väcks och man vill få klarhet i vad som hänt. Det blir alltså lätt så att man sveps med lite och gärna vill fortsätta läsa.
Jag gillade sättet romanen var uppbyggd på. Jag hamnade inte i den vanliga lunken av "det har gått till så här" eller "x är mördaren". Det är inte solklart, och det tar ganska lång stund innan man får en klar bild för sig. Jag var osäker fram till sista meningen om hur det egentligen skulle sluta, och det är inte vanligt för mig när det gäller romaner som behandlar brott av något slag, jag brukar kunna lista ut både ditten och datten ganska snart.
Romanen känns alltså helt befriad från dessa mallar som så många böcker verkar vara skrivna efter nuförtiden, och det är härligt befriande att det är så. Jag gillar de där ögonblicken av a-ah! Alltså är det inte boken uppbyggnad eller handling som gör att jag ger det något svala betyget 3/5 till "Störst av allt". Jag vet inte riktigt vad det var som fattades för mig, men något var det. Eller så är det för att det är en kriminalroman = inte en favoritgenre, som sagt var.

Vid den vänstra bänkraden ligger Dennis, som vanligt iklädd reklam-T-shirt, stormarknadsjeans och oknutna gymnastikskor. Dennis är från Uganda. Han säger att han är sjutton, men han ser ut som en fet tjugofemåring. Han går på verkstadslinjen och bor i Sollentuna på en inrättning för sådana som han. Bredvid honom, på sidan, har Samir hamnat. Samir och jag går i samma klass eftersom han lyckades komma in på skolans specialutbildning i internationell ekonomi och samhällskunskap.
Vid katedern finns Christer, klassföreståndare och självutnämnd världsförbättrare. Hans kropp har vält ut över bordet och det droppar kaffe på hans byxben. Amanda sitter inte mer än två meter därifrån, lutad mot elementet under fönstret. För några minuter sedan var hon bara kashmir, vitt guld och sandaler. Diamantörhängena hon fick när vi konfirmerade oss glittrar fortfarande i försommarsolen. Nu skulle man kunna tro att hon är lerig. Jag sitter på golvet mitt i klassrummet. I mitt knä ligger Sebastian, son till Sveriges rikaste man Claes Fagerman.
Personerna härinne passar inte ihop. Sådana som vi brukar inte träffas. Kanske på en tunnelbaneperrong under en taxistrejk, eller i en restaurangvagn på ett tåg, men inte i ett klassrum.
Det stinker ruttna ägg. Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.

måndag 10 april 2017

Måndagsmotivation, del 23/?

Livet återgår till det normala efter fredagens händelser. För att det måste få göra det. För mig betyder det att jag försöker återgå till mina rutiner, göra det jag brukade göra innan fredag eftermiddag ställde allt på sin spets.
Det känns ändå lite poetiskt att det regnar idag, denna första vardag efter.

Jag är en sådan där människa som mår bra av att ha rutiner. Göra ungefär samma saker på ungefär samma tider - alla dagar. Just idag råkade jag ge mig själv en lite väl lång sovmorgon, men vi kan väl skylla den på att det är påsklov. Annars ser en morgon ut ungefär så här för mig.

  • Jag försöker gå upp ganska tidigt, vilket inte är helt lätt för mig som alltid sett mig själv som en kvällsmänniska. Ganska tidigt är för mig inte senare än 7. Det beror lite på hur mycket jag måste hjälpa älskade maken med att få iväg barnen till skolan. 
  • Det första jag gör när jag kommit ut ur sängen, efter det där toalettbesöket, är att dra i mig vatten. Jag har numera en sådan där snuttig burk med lock som det sitter ett sugrör i, och jag dricker en full sådan burk varje morgon. Eftersom jag var nyfiken och mätte, så vet jag att det ryms 4 dl i den.
  • Sedan är det frukostdags. Ännu en av anledningarna till att jag tycker om att gå upp lite tidigare är att jag tycker om att äta frukost tillsammans med älskade maken. Och i viss mån mina morgon-zombie-barn. Jag dricker alltid te till frukost, men i övrigt försöker jag variera mig så att det är roligt med frukost. Ofta bestämmer jag kvällen innan vad jag ska äta, extra bra om man vill äta chiapudding eller overnight oats som ska förberedas, men ibland spontanar jag till det. Jag försöker dock att alltid ha en frukt eller grönsak till frukost, någon protein så klart, och gärna nötter eller frön. 
  • Efter frukost brukar det bli lugnt här hemma. Älskade maken åker till jobbet, barnen åker till skolan och jag dricker te och läser en stund. Planerar min dag lite. Och njuter av att det är tyst.
  • Jag har börjat med oilpulling, alltså att swischa runt kokosolja i munnen i ungefär 20 minuter. Det här gör jag innan jag borstar tänderna. Under de där 20 minuterna läser jag ofta lite till, eller kollar på datorn, eller passar på att tvätta mig och klä på mig.
  • Och så bäddar jag sängen. Efter att jag först har vädrat ur sovrummet. 
Så ser en typisk morgon ut för mig. Jag har tiden till det eftersom jag är egen företagare/arbetslös. De dagar jag jobbar blir det en kortare morgonrutin, och sängen brukar inte bli bäddad förrän jag kommer hem eller så blir det inte bäddad alls. Eftersom jag är en sådan där människa som föredrar att duscha på kvällen, så tar min morgonrengöring mindre än fem minuter. 

Rutiner alltså - inte kattskit direkt. Jag känner ofta en sorts oro i kroppen om jag har slarvat med min morgon. Eller min kväll för den delen, för jag har rutiner då med. Men det kan vi ta en annan gång.

Du då? Har du något du behöver göra varje morgon för att känna att dagen har startat?


Soluppgång från fönstret i Lilla E:s rum. Januari 2017.

lördag 8 april 2017

Stockholm

Det är svårt idag. Det sitter långt inne. Händelserna i Stockholm igår påverkar alla här i Sverige.

Stockholm är min andra hemstad. Jag bodde där några år innan jag fick Stora J, och maken till vacker stad finns nog inte. Alla jag känner i Stockholm mår bra, ingen befann sig i närheten av händelserna, men innan man fått kontakt med folk var det en oro i kroppen. Tårarna igår var av lika delar lättnad som sorg. Idag gråter jag för att jag är stolt. Sådär stolt att man känner av det djupt i hjärtat.

Det var en konstig känsla i kroppen när jag vaknade i morse. Det kändes att jag hade gråtit, varit förtvivlad och ledsen. Men samtidigt så hoppfull och berörd ända in i själen över hur mycket vi hjälper varandra när behovet finns där. Att Stockholmarna så snabbt öppnade sina dörrar, skjutsade hem folk, bjöd på mat. Kramade om en främling. Tröstade, hjälpte och stöttade varandra.
Vi visar att mörkret inte kan vinna, för vi kommer aldrig låta ljuset slockna.

Mina tankar går till de som förolyckades igår och deras efterlevande. De som skadades, de som skakades av gårdagens händelser.
Allt ljus över er. Ta hand om varandra. Sprid kärleken.


fredag 7 april 2017

Fredagsmys: Kanderade mandlar

Med tanke på hur lätt det är att göra egna brända mandlar är det nästan skrämmande att det tagit mig till nu att göra dem själv. Nu slipper jag vänta till årets julmarknad! Lyllo mig.
Fast det är klart, för mig är brända mandlar de där rosa med marsipan runt om. Härligt mjuksega saker. Det här är mer kanderade mandlar. Eller vilken annan nöt som helst. Eller en mix av olika nötter, för den delen. Omnomnom!



Kanderade mandlar

200 g mandlar (en påse)
1-1½ dl socker
1/4-½ dl vatten

Rosta mandlarna i en torr stekpanna. Lös upp sockret med vattnet i en kastrull eller stekpanna. Häll i mandlarna och rör hela tiden tills det börjar knäppa om mandlarna eller tills sockret börjar bilda kristaller runt mandlarna.
Häll upp på ett bakplåtspapper på en plåt, separera mndlarna från varandra. Låt dem svalna. Ät.

Trevlig helg!

torsdag 6 april 2017

Be still be calm be quiet now my precious boy- Dagens


Låt: "Lullaby" med The Cure. Nostalgitrippar lite bara.
Outfit: Klänning från H&M, leggins från Lager 157.
Smink: Som synes inte. Jisses vad glåmig jag ser ut.
Nagellack: Aspen från Zoya.
Doft: Bara jag.
Smycke: Strassörhängen från Esprit.
Klocka: Ingen idag.
Frukost: Sov länge idag så jag nöjde mig med yoghurt och granola. Och te!
Fika: Te, äpple med jordnötssmör.
Middag: Pasta med aubergine och mozzarella. En favoriträtt jag har.
Pryl: Champagneglas. Älskade maken och jag har Bubbly Thursday nämligen.
Träning: Promenad med lelle voffsingen.
Kvällsnöje: Blir nog bara lite läsning. Inte mer spännande än så.
Att tillägga: Det har hänt. Jag har börjat tvätta håret med schampo igen. Fast det var några dagar sedan sist, så icke nytvättat hår på dessa bilder. Däremot inoljat.

tisdag 4 april 2017

What I eat in a day #13 - Grönt

I fredags fick jag tummen ur och fotograferade min mat under dagen. När jag sedan tittade på bilderna såg det väldigt grönt ut. Inte grönt som i vegetariskt, utan grönt som i färgen grönt. Och eftersom det är bra att äta mat som inte bara är brun, så känner jag mig rätt så nöjd med det. #eattherainbow


Dagens grönaste måltid var helt klart frukosten. Åt nämligen en grön smoothiebowl som jag toppade med kokos, chiafrön och lite vindruvor. Till detta te - så klart.
Jag har ätit den här smoothien förut och då var den mycket godare än vad den var i fredags, och jag vet precis varför. Förra gången gjorde jag den på färska ingredienser, den här gången på frysta. Och det är spenat i den här. Jag vet inte vad det är med spenat för mig, men färsk går den utmärkt att äta. Har den varit fryst eller blivit stuvad så tycker jag att spenat är jätteäckligt. Så - note to self: använd färsk spenat nästa gång. Mmmkay?


Till lunch åt jag den där favoriten. Fräst grönkål toppad med stekt ägg och sriracha alltså. Eftersom det var kidneybönor kvar från middagen dagen innan så värmde jag på dem också tillsammans med grönkålen. Omnomnom.


Efterrätten var ett äpple. Åt det på vägen hem till den där hunden jag promenerar med. Jag äter allt på äpplet, utom pinnen. Äppelskrottet är en myt.
Nagellacket är Having a Big Head Day från OPI, om någon undrade.


Jag vet att jag fyllde på min temugg någon gång under dagen, men fick visst inte med det på bild. Det här är nämligen inte te, utan en kopp kaffe. Eller rättare sagt en kopp vaniljlatte. I en grön kopp, nota bene.
Till det ett av mina favoritsnacks - banan med jordnötssmör. Jag brukar toppa dem med sesamfrön, men här är det visst chiafrön som fått den äran.


Lilla E bakade shortbread. Kan vara så att en eller tre bitar shortbread slank ner i min mage. Jag älskar nämligen shortbread. Hon är en sådan fresterska, den där ungen jag har.


Till middag åt vi den kulinariska rätten dumplings och vårrullar från frysdisken på Ica. Till det stekte jag ris. Med ärtor i - mer grönt! Dessutom lite gröna blad och sriracha.


Det var ju fredag! Alltså en fredagsdrink i form av en Gimlet med is. Den är ljusgrön om man kisar lite och använder en hel del fantasi. På riktigt är den det i varje fall.
Jag hann lacka om naglarna i fredags också. Det här är Moonchild från H&M Beauty. Om någon undrade.


Det var ju fredag! Alltså fredagssnacks i form av popcorn.

söndag 2 april 2017

Gösta Ekman

Min älskade make valde igår att inte tala om för mig att han sett, straxt innan vi skulle in på Cirkus för att se "The Phantom of the Opera", att Gösta Ekman gått bort. Han trodde att det kanske skulle förstört upplevelsen för mig. Han hade rätt.

Gösta Ekman är en del av min uppväxt, så klart. En sådan där som "alltid varit där". Jag såg honom livs levande en gång, när jag och min klass var i Stockholm för att se avgångseleverna på Stockholms dramatiska högskola framföra sina Departure-monologer hösten 2012. Han var där med sin hustru Marie-Louise Ekman, och jag blev så star struck att jag inte ens vågade hälsa på honom. Ett sådant där ögonblick att minnas.
Så ja - jag är ledsen i ögat idag. Tack för skratten, Gösta. Tack för din livsgärning.

Bildkälla Nöjesguiden
Gösta Ekman 28 juli 1939 - 1 april 2017


Min favorit med Gösta Ekman, och det vet alla som känner mig, är "Fröken Fleggmans mustasch", där han spelade rollerna som bankir Kurt S. Wresig och kommissarie Kolerik Wresig. 
"Jag är förgiftad!" 

lördag 1 april 2017

Soundtrack of my life


The music of the night

Nighttime sharpens, heightens each sensation
Darkness stirs and wakes imagination
Silently the senses abandon their defenses

Slowly, gently, night unfurls its splendor
Grasp it, sense it, tremulous and tender
Turn your face away from the garish light of day
Turn your thoughts away from cold, unfeeling light
And listen to the music of the night

Close your eyes and surrender to your darkest dreams
Purge your thoughts of the life you knew before
Close your eyes, let your spirit start to soar
And you'll live as you've never lived before

Softly, deftly, music shall caress you
Hear it, feel it secretly possess you
Open up your mind, let your fantasies unwind
In this darkness that you know you cannot fight
The darkness of the music of the night

Let your mind start a journey through a strange, new world
Leave all thoughts of the life you knew before
Let your soul take you where you long to be
Only then can you belong to me

Floating, falling, sweet intoxication
Touch me, trust me, savour each sensation
Let the dream begin, let your darker side give in
To the power of the music that I write
The power of the music of the night

You alone can make my song take flight
Help me make the music of the night


Och bara för att det är så att jag just idag (det är inte ett skämt) befinner mig i huvudstaden för att äntligen få se "The Phantom of the Opera" på scen igen - den svenska versionen. Minns den såklart bäst med Mikael Samuelsson, men Peter Jöback går inte av för hackor han heller.

Bildkälla Kulturbloggen

Nattens musik

Nattens tystnad, formar melodier
Mörkret skapar nya fantasier
Undertryckta drömmar, som stilla mot dig strömmar

Långsamt, vänlig, omsluts du av natten
Grip den, känn den, sjunk i djupa vatten
Vänd dig bort från allt som om dagen lyser kallt
Vänd dig till en mörk och sällsam melodi
Och kom till nattens lockande musik

Låt din blick bakom slutna ögon skåda allt
Som du anat men aldrig vågat se
Gör dig fri, låt dig lyftas högt mot skyn
Och en ny värld skall öppnas för din syn

Varligt, farligt smeker mina toner
Se dem, ge dem nya dimensioner
Omedvetet når du en värld du ej förstår
Som förklaras blott i drömmarnas logik
Försjunk i nattens hemliga musik

Ge dig hän till ditt innerstas mysterium
Låt dig lyftas långt bortom tid och rum
I mitt rike vars namn du inte vet
Blir du min för tid och evighet

Gömda, glömda slumrar dina minnen
Rör mig, hör mig, öppna alla sinnen
Överskrid en gräns till den högre existens
Till den kraft som ryms i tonernas mystik
Som ryms i nattens mäktiga musik

Bara du gör sången skön och rik
Hjälp mig skänka natten dess musik

fredag 31 mars 2017

Marsfavoriter

Så är månadens sista dag här, vilket betyder att jag tänker lista mina favoriter för den månad som gått. En månad då jag har stängt av datorn flera gånger flera dagar i sträck och bara haft det lugnt och skönt. En månad då jag pillat med bloggens utseende också. Jag tror jag är nöjd nu, men man vet aldrig - kanske ändrar den där headern tusen gånger till innan jag känner mig nöjd-ish.

Jag har varit trött i mars, men det skyller vi på pollen och omställningen till sommartid. Den där omställningen av tid kommer aldrig vara en favorit. Jag har annat som är det.

Bildkälla Goodreads
Bok: Blir ni förvånade om jag säger att det är "The Raven King" av Maggie Stiefvater? Inte? Bra. För det är den. Egentligen hela "The Raven cycle", men eftersom jag läste serien både i februari och i mars så räknar jag bara seriens sista bok idag. Man bör läsa alla fyra böckerna, men bok två och fyra var mina favoriter. Kommer säkert läsa om dem snart. Eller läsa någon annan av Stiefvaters böcker.

Fic: Den jag läser nu är väldigt bra, och väldigt lång. Ska jag säga en jag läst ut så blir det "Apparecium" av bleepobleep. En Teen Wolf/Harry Potter crossover som var lite småcharmig.

Film: *suck* Det känns som att den här punkten kommer bli årets sorgepunkt för mig, för trots att mitt mål var ett biobesök i månaden så har jag inte klarat av det den här månaden - heller. Och just nu är jag faktiskt besviken på riktigt över det. Ska det vara så svårt? Tydligen.
Jag har så klart sett en massa på film, men ingen som jag tycker är värd att utses till en favorit. Inte ens "The Danish girl". Förstår inte varför den fick så många Oscars-nomineringar, ärligt talat.

Tv-program: Eh... pass? För jag har liksom inte sett på tv nästan alls den här månaden. Har inte riktigt haft orken att ta till mig de få serier jag tittar på, som inte är i hiatus just nu. Hamnade i en tappad sug när båda favoriterna "Brooklyn Nine-Nine" och "Lucifer" gick på superlånga uppehåll. Kom tillbaka!

Kläder: Min älskade svärmor gav mig ett hemligt paket häromdagen. I det låg det två scarves med rävmotiv. Jag älskar rävar! #ijustlovefoxes

Nagellack: Om ni anade på min nagellackssammanfattning i söndags att jag är väldigt förtjust i Emerald city från H&M Beauty, så anade ni alldeles rätt. Har bara sett det i butik, inte on-line.
Edit 170405: Nu har jag sett det on-line också. 😉


Upptäckt: Har lyckats upptäcka den där "inre rösten" flera gånger den här månaden. Sätter det i samband med ett dagligt intag av yoga-övningar och meditation.

Extra speciell rolighet: Plejaderna! Så klart. Även om boken var sådär, så är det alltid så trevligt att ses och prata med varandra. Jag bjussade på marble brownies och minisemlor. Det var också roligt, för det var gott!

Mitt eget favoritinlägg: Har jag något sådant den här månaden? Det är väl i så fall det där om tv-serier jag inte har sett. Än.


torsdag 30 mars 2017

onsdag 29 mars 2017

Fem tv-serier jag skäms över att jag inte har sett

Alltså nej - egentligen skäms jag inte ett dugg över att det finns tv-serier jag har missat att se. Varför skulle jag det? Det är bara så att Seriedrottningen lade upp en video på YouTube med just det namnet häromdagen, med ordet "skäms" i alltså, och jag tyckte det var en rolig idé att ta över själv.

Jag tittar ju en hel del på tv, och har alltid gjort, men självklart finns det vissa serier som jag helt enkelt missat att titta på, av en eller annan anledning. Jag kommer alltså inte ha med serier här som jag sett bitar av och sedan släppt för att de inte riktig var något för mig, men som "alla" tittar på (hej "Game of Thrones"), utan sådana där jag känner att jag verkligen borde ta tag i det där.
Man kan alltså säga som så att de här fem serierna ligger på min ska-se-lista. Eller borde hamna där.

Ingen ordning, bara fem serier jag "skäms" över att jag inte har sett.

Bildkälla Digital Spy
Downton Abbey.
Det är inte het lätt att försöka hålla sig spoilerfri från en serie som "Downton Abbey", men jag har gjort tappra försök ändå. Jag vet alltså inte mycket alls om den här serien mer än att jag vill se den. Faktiskt är det så att jag har velat se den sedan allra första början, men då drabbades jag av någon sorts glömska. Serien blev alltså bortglömd i tv-tablån av mig, och det kanske jag skulle kunna skämmas över, men orka.
"Downton Abbey har legat skyhögt på min jag-ska-se-dig-lista väldigt länge nu. När jag väl ska få tummen ur är det dock ingen som vet.

Bildkälla Earn This
Veronica Mars.
Innan jag kan titta på "Downton Abbey" har jag nämligen bestämt mig för att jag ska titta på "Veronica Mars". Det här är en sådan där serie där jag i allra högsta grad frågar mig hur jag har kunnat missa den. Jag tänkte alltså sluta missa den från och med nu, då det här blir mitt nya maratonprojekt. Ska bara ha lust att sätta mig och titta på tv först - något jag inte riktigt haft ett tag.

Bildkälla Memory-Alpha Wikia
Deep Space Nine.
Att jag som ändå kallar mig en trekker inte har sett ett enda avsnitt av "Deep Space Nine" känns ändå faktiskt aningen pinsamt. Det känns som att jag borde ha sett den, men det har helt enkelt inte blivit av. Det beror högst troligt på att jag ramlade in i Star Trek-träsket ganska sent, och då var jag upp över öronen kär i "The Next Generation" och "Voyager". Det låg liksom inte som prio ett att se ännu en Star Trek-serie just då, och så har det förblivit.
Jag har hört blandade omdömen om serien genom åren, men jag känner på det stora hela att det här måste åtgärdas. Ganska snart faktiskt.

Bildkälla MovieWeb
Orange is the new black.
Alla har sett "Orange is the new black" utom jag. Och jag vill verkligen se den. Flyttar upp den lite på ska-se-listan tror jag.


Bildkälla e-daily
Lost.
En annan serie som det känns som att alla har sett utom jag är "Lost". Först var jag inte alls intresserad av att se den, sedan ville jag verkligen se den, sen så hörde jag att serien slutade dåligt och/eller konstigt så jag bestämde mig för att hoppa över den. Funderar nu på om jag inte borde ge den en chans i varje fall. På pappret verkar det vara en sådan där serie som jag skulle älska, och jag kanske skulle bli en av de där få som älskar slutet. Ska fundera på det...

Du då? Vilka serien känner du att du har missat?

tisdag 28 mars 2017

"Resan till mörkret" av Andrej Djakov

I november läste jag "Resan till ljuset" av Andrej Djakov, en bok man bör ha läst innan man ger sig i kast med "Resan till mörkret" då den har samma karaktärer och är en fortsättning på den boken.
För mig tog det oväntat lång tid att börja läsa den här boken, lite som ett resultat att det fanns så många andra böcker som pockade på min uppmärksamhet - samt att älskade maken hann först...

Bildkälla Goodreads
En katastrof utplånar kolonierna i Finska viken, endast några få sjömän klarar sig och tar sin tillflykt till St Petersburgs metro. De vill ha tag på de skyldiga, och sätter stor press på metrons befälhavare att hitta orsaken.
Stalkern Taran får i uppdrag att genomföra inspektioner för att hitta en möjlig gärningsman. När fostersonen Gleb försvinner ändras dock Tarans prioriteringar.

Vi börjar med det som är bra. Boken är lättläst. Det går på ingen tid alls att läsa den om man sätter sig ner en stund. Språket är inte tillkrånglat, och har man väl hittat rätt i terminologin så rasslar det på rätt så bra i lästakten, fastän att man kan fastna lite på vissa ryska ord och namn ibland. Stundtals kan det vara svårt att veta vem som är vem, eftersom många av karaktärerna kallas vid förnamn, efternamn och smeknamn beroende på vilket humör den som tilltalar är på. Det är tydligen vanligt i Ryssland, men för mig som inte är van vid det blir det lite snurrigt ibland. Huvudkaraktärerna är dock lätta att hålla ordning på, för där verkar det vara bara ett namn som gäller, och eftersom de är de viktigaste går det bra att bara skumma över namnen ibland.
Annars är det här en bok med väldigt repetitiv handling. Det gås en bit, slåss mot en mutant, gås en bit, slåss med någon oliktänkande, gås en bit, hamnar i en omöjlig situation, räddas mirakulöst, slåss lite, gås en bit. Skölj och upprepa. Det traskas också mycket på ytan i den här boken, och inte bara i metron. Ger upplägg för en hel massa överfall av konstiga mutanter. Alla blodtörstiga och har människa som favoriträtt.
En annan sak jag inte riktigt gillade var uppdelningen av boken. Nu är det en del för Taran, en för Gleb och en del som fokuserar på de båda. Eftersom de går förbi varandra nästan fånigt många gånger, men i helt skilda delar av boken, blir det lite hattigt med tidslinjen då. Som tur var tyckte älskade maken samma sak, så det är inte bara jag som är gnällig. Här hade jag hellre sett att de hade fått vartannat kapitel eller något liknande, så man slapp tänka bakåt för att få grepp om tiden. Det kändes också som att boken utspelades sig på betydligt mer tid än den vecka som det tydligen ska vara, mycket av det beror troligen just på detta hoppande på tidslinjen.

Om vi gör en liten jämförelse mellan de här böckerna och "Metro"-böckerna, så är det "Metro 2033" och polarna som är bäst. "Metro" utspelar sig i Moskvas tunnelbanesystem, "Resan till..." i St Petersburgs dito. De båda tunnelsystemen har ingen kontakt med varandra och de vet inte ens om det finns överlevande där, men de anar at det kanske möjligen finns det.
Ändå är livet i de olika tunnelsystemen märkligt k´lika varandra. I båda är patroner valuta, till exempel. Man kan ju undra hur två så skilda platser kom fram till just det betalningsmedlet. De äter och dricker ungefär samma saker också, där svampte verkar vara drycken nummer ett. Ungefär samma typer av fraktioner också - en allians, ett gäng religiösa fanatiker, superelaka veganer. Lite sådant där som sätter frågetecken i skallen på en.

Jag kände mig lite mätt på den här boken efter ett tag, och betyget blev därefter. "Resan till mörkret" får nöja sig med betyget 2/5.

Den här dagens olyckor tycktes inte vilja ta slut. Och nu kom Tjorty med flera dåliga nyheter på samma gång: attentatet, ultimatumet från sjöfolket på oljeplattformen, bråket mellan stationerna, där alla misstänkte alla... Vad måste ske för att konflikterna och de meningslösa offren äntligen skulle upphöra? Eller var de få överlevande fast beslutna att utplåna varandra? Vad hade de frihetsälskade öborna egentligen gjort för ont?
Frågor, frågor, frågor. Och för varje dag blev det allt svårare att förstå de vuxna och försvara deras handlingar. Detta absurda och meningslösa attentat var en besvikelse för Gleb.
Sjömännen på Babylon var inte ett dugg bättre än invånarna i Piter. Hämndens ansikte är förfärligt fult. Fanns det inga andra alternativ än att ge igen med samma mynt? Å andra sidan kunde man kanske inte förvänta sig överseende och förlåtelse - trots allt hade de i ett slag förlorat alla livsförutsättningar, sina hem och sina familjer...
När Gleb förstod hela vidden av tragedin stod han inte längre ut med människornas barbari. Mänskligheten hade inte förtjänat något bättre. Efter öarnas undergång var det bara att glömma en mer eller mindre dräglig framtid. En sådan fanns inte mer. Nu återstod bara det fruktansvärda och ovissa nuet. En utrotningshotad arts sista dödsryckningar...

måndag 27 mars 2017

Måndagsmotivation, del 22/?

Eftersom du redan vet alla nyttorna med att dricka vatten, så ska jag inte tjata. För du vet redan att vatten är bra på att hålla huvudvärken borta, att vatten hjälper magen att fungera som den ska och ger en klarare och friskare hy. Du vet redan att vatten hjälper immunförvaret och hjälper till att skölja bort toxiner ur koppen. Du vet redan att man behöver återfukta båda utsidan och insidan.
Jag tänkte bara påminna om att det är dags att dricka ett glas vatten nu. Det ska jag göra.
Skål!

Bildkälla Memes

Bilden kommer förresten från ett mycket bra avsnitt från säsong fyra av "Doctor Who", som heter "Turn left". Så nu vet du det.

söndag 26 mars 2017

Månadens manikyrer - mars

Sista söndagen i månaden är det nagellacksdag här på bloggen. Eftersom det är hela fem dagar kvar på den här månaden räknar jag med att blir en eller två eftersläntrare som får visa upp sig i slutet av april. Ingen eftersläntrare från februari dock, så det här är bara mars-lack.


Betade av den senaste kollektionen från A England i mars. Som med det här gredelina hololacket Angel grace. Så himla tjusigt!


King Copethua kommer också från kollektionen Tennyson's romance. Lika holografiskt som lacket ovan, men här en svärtad grön. Very tjusigt!


The beggar maid är mer sparsmakat holo, i en grå bas som jag tyckte skiftade både i koppar och grönt. Väldigt vackert lack. Även det från kollektionen Tennyson's romance från A England.


På tal om vackra lack - missa inte den här godbiten! Emerald city från H&M Beauty är en underbar liten multikrom sak, som skiftar mest mellan smaragdgrönt och guld, men även med tydliga hintar av blått.


"Jag tycker du ska ha majsgula naglar" sade Lilla E en dag, och trodde antagligen att hon jävlades med mig. Jag plockade bara lugnt fram Corn maze från Model city, så var det gjort. Det är holo i det här lacket också, men ganska diskret och det ville som synes inte riktigt fastna på bild.
Jag köpte det här lacket för länge sedan och har faktiskt ingen aning om hurivida vare sig det eller märket finns kvar längre. Så är det med indie-märken.


Månadens bottennapp? Är man snäll så är Inside the ISABELLEtway från OPI mjölkchokladfärgat. Jag vet bara att jag inte tyckte om det. Alls. Hade det inte varit en del av ett minikit så hade jag aldrig köpt det.


Då tyckte jag betydligt bättre om syrénlila lacket I'm gown for anything, även det från OPI. En sådan där trivsamt lugnt nyans som känns vårig på något sätt.


Märkte ni att jag var borta några dagar i början på veckan? Inte? Bra. Det betyder att mina tidsinställda inlägg funkade som de skulle.
Då när jag inte var uppkopplad bar jag i varje fall det här lacket, I beleive in manicures som var en del av OPIs julkollektion 2016. Kollektionen heter "Breakfast at Tiffany's" och det här är just Tiffany-blått. Sådär så att det är konstigt att det här lacket inte fick kollektionsnamnet. Ljuvlig färg, som känns både pastellig och knallig på samma gång. Jag älskade att bära det.


Även Rich and Brazilian var en del av den där julkollektionen från OPI. En ljuvligt vinröd grej, med skimmer i lila och rött. Vampigt, om jag får säga det själv.


Cocktail lounge från Claire's, en sådan där prylaffär med lite allt möjligt krimskrams i, valdes av älskade maken på grund av namnet. Det är det jag pryder tassarna med just nu. Ett vinrött lack om man ser det lite på håll. Tittar man på det i lupp, vilket jag gjort, är det dock lila med rött skimmer. Känner att det var ett bra fynd av mig för en tia. Lite jobbigt att måla med bara, men man kan ju inte få allt.

lördag 25 mars 2017

Våffel-Dagens


Låt: Ingen särskild. Har nynnat lite på "Eine Kleine Nachtmusik" av W.A. Mozart om det gills.
Outfit: Leggins från Lager 157, linne, kjol och tröja från H&M.
Smink: CC creme från Lumene, blusher från Glossybox, ögonbrynspenna och ögonskuggor från H&M, ytterligare en ögonskugga från Nyx, mascara från Max Factor, läppstift från Idun minerals i färgen Jordgubbe.
Nagellack: Cocktail lounge från Claire's.
Doft: Rain från Marc Jacobs.
Smycke: Strassörhängen från Esprit.
Klocka: Superblingig sak från D&G.
Frukost: Chokladpannkakor, Earl Grey.
Fika: Våfflor med grädde och sylt, Anastasia-te från Kusmi. Lilla E och älskade maken hade fikat redo när jag kom hem från jobbelijobbet.
Middag: Pizza!
Pryl: Hårsnodd.
Träning: Inte än, men tänkte sätta mig och göra några snälla yogaövningar medan jag väntar på pizzan. En gång i månaden får man lov att lyssna på kroppen och ta det väldigt lugnt. Den gången i månaden är just nu för mig. Jag talar så klart om när man har mens.
Kvällsnöje: Älskade maken ska på galej, så det blir jag och barnen som hittar på något bus. Lilla E och jag planerar lite mys, få se om vi får med Chilipojken på det.
Att tillägga: Nä.

fredag 24 mars 2017

FredagsFilmen revisited: Hitchcock

I november 2012 undrade jag om det inte kunde vara trevligt att se en film om Hitchcock och hur filmen "Psycho" kom till. "Psycho" är för övrigt också med på min topplista, om ni undrade.
Filmen handlar alltså om Alfred Hitchcock och hans fru Alma Reville, deras relation och skapandet av en av de riktiga filmklassikerna - "Psycho".

Bildkälla 7em1
En film om en av mina favoritregissörer, med utmärkta skådespelare i ensemblen - kan det gå fel? Det kunde det inte. Jag fullkomligen älskade den här filmen. Den var kanske inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara, jag gissade på en lite mer bakom-kulisserna-film, men det var större fokus på relationen mellan Alfred och Alma. Att Hitchcock var notoriskt jobbig för sina kvinnliga skådespelare är känt sedan tidigare, men här får vi se hur Alma reagerade på hans kontrollbehov och stundtals riktigt taskiga beteende. Kändes faktiskt lite befriande att filmen inte var en massiv hyllning till en man som blivit en legend. Han må ha gjort fantastiska filmer, men hans metoder var väl sisådär, kan vi säga.
Anthony Hopkins i titelrollen är dessutom stundtals kusligt porträttlik. Han till och med pratar som Hitchcock, på det där lite lugna och nästan släpiga sättet. Lite så att man behövde gnugga sig i ögonen ett par gånger för att kunna se herr Hopkins där bakom masken.

Självklart satte jag den här filmen i händerna på min i högsta grad Hitchcock-dyrkande svägerska. Hon älskade den också, av ungefär samma anledningar som jag älskar den. Så ja - nu kan jag tipsa om den på riktigt.


torsdag 23 mars 2017

Tre tomma no. 29

Har haft en del förpackningar som känts lätta ett tag, och det visade sig att anledningen till att de var lätta var att de höll på att ta slut. Så kan det gå. Nummer 29 av Tre Tomma kommer här.


Kicks. Pure & Simple. Foaming face wash. Jag gillar löddrande ansiktsrengöringar, så är det ju. Kan kanske vara det där längtet efter lödder som fått mig att fundera på att börja med schampo igen, Möjligen. Pure & Simple har varit en trevlig rengöring och det doftar fräscht och gott, så det kanske blir ett omköp i framtiden. Just nu använder jag dock en annan som jag älskar, men man kan ju ha mer än en rengöring beroende på vad huden har för behov. Så ja - den här lille raringen ligger bra till för att hitta hem till mig igen.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Urtekram. Nourishing virgin coconut oil. Hand cream. Kom inte jag hem från affären med den här nyss? Och den är redan slut? Så tänkte jag när den här lilla tuben började prutta ut handkrämen. Men så tänkte jag efter lite. Det här är nämligen ingen stor tub, bara 75 ml att jämföra med de 125 ml som det är i den handkrämen jag brukar köpa. Dessutom har den stått i badrummet, vilket gjort att andra än jag använt den - ofta. Så ja, det var inte länge sedan den kom hem till mig, och nu är den slut efter att ha blivit flitigt använd.
Doften av kokos är mild och trevlig och inte alltför ihållande. Den sjunker in fort och är på alla sätt trevlig. Lilla E och jag har dock tänkt oss att testa fler varianter av Urtekrams handkrämer och sedan utse en favorit, så den här gången blev det inte omköp av just den här, utan en annan doft/funktion, men från samma märke.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Kicks. Glowing beauty. Exfoliating & Tingling mask. Jag älskar den här ansiktsmasken passionerat. Inte ens det där kittlandet/stickandet stör mig längre. Den här masken använder jag varje vecka, så ja - den är redan ersatt.
Doftar och ser ut som apelsinmarmelad, men jag skulle undvika att smaka på den. Tar bort döda hudceller. Huden känns som en babyrumpa efteråt. Prisvärd? Så jädra! Under femtiolappen på Kicks. Räcker länge.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

onsdag 22 mars 2017

Ny favoritlunch

Ibland så snöar jag fullständigt in på vissa maträtter. Just nu är det här min favoritlunch, så pass att jag äter den minst en gång i veckan, oftast fler.


Vad det är? Jo, en mycket enkel och mycket god kombination av fräst grönkål, stekt ägg, tomat, sriracha och en liten macka. Brukar bli en frukt som efterrätt också.

Gör som så: Strimla så mycket grönkål du vill ha. Fräs grönkålen i lite rapsolja, salta och peppra efter smak. Kålen är färdig när den blir blankt mörkgrön och börjar ta aningen färg. Lägg på tallrik.
Stek så många ägg du vill ha, salta och peppra. Allra godast blir det om gulan är rinnig tycker jag. Det är något med kombon grönkål och äggula som är mmmm. Lägg ägget på grönkålen. Skivad tomat och hårt bröd är gott till. Och så sriracha på ägget, tycker jag. Vill man inte slipper man så klart.

Tror jag vet vad jag ska äta till lunch nu. Det här var i söndags.

tisdag 21 mars 2017

"The Raven king" av Maggie Stiefvater

I lördags läste jag ut "The Raven cycle" och det var på vippen att jag bara gick in i "biblioteket" och tog fram den första boken i serien och började om direkt. Så bra tycker jag att serien varit.
Gillar man YA, vilket jag gör, så tycker jag absolut att man ska spana in den här serien. Vargarna i Mercy Falls är också en bra serie av Maggie Stiefvater, men jag tycker faktiskt att den här varit ännu bättre.

Bildkälla Goodreads
Ganseys mål att hitta Glendower närmar sig sitt slut. Tillsammans med Ronan, Adam, Blue och Noah har han sökt utmed kraftlinjen efter den plats där kungen ligger begravd, men tiden börjar rinna ut. Gansey vet att hans dagar är räknade. När Cabeswater, den magiska skogen, börjar förintas blir det mer bråttom än någonsin. Nu är det inte bara fara för Gansey, utan för allt det han håller av och allt det som Ronan drömt och håller av. Men stora uppdrag kan komma att kräva stora offer.

Det känns som att jag redan har sagt allt om vad jag tycker om den här serien i de tre andra inläggen jag skrivit. Det är ett vackert språk, det är många överraskningar, det är en underbar berättelse och jag vill inte säga farväl. Jag känner mig djupt involverad i de här kidsen och vill veta hur de har det. Det var så där så att jag behövde sätta mig för mig själv och bara titta ut genom fönstret en stund och inte tänka när boken var utläst. Det är en både glädjande och sorglig känsla, lite tom men ändå så full av någonting. Ni vet? Nej? Bara jag?
Nu verkar jag ha sådan tur att Maggie Stiefvater tänka skriva en trilogi om Ronan, drömmaren i de här böckerna. Men tanke på hur mycket jag tyckt om honom, strulpelle till trots, och hur pass intressant den karaktären är, så är det här nyheter jag välkomnar med varmt hjärta. Längtet är rätt så stort om jag säger som så.

"The Raven cycle" som helhet får självklart en lysande sol kring betyget 5/5, sådär som jag gör när något är lite extra bra. Även "The Raven King" får betyget 5/5.

When Gansey had gone to Wales to search for Glendower, he had stood on the edge of many fields like this, places where battles had been fought. He'd tried to imagine what it had been like to be there in that moment, sword in hand, horse beneath him, men sweating and bleeding. What had it been to be Owen Glendower, to know that they fought because you called them to?
While Malory had loitered on the path or hovered by the car, Gansey had strode to the middle of the fields, as far away as he could get from anything modern. He  had closed his eyes, tuned out the sound of faraway airplanes, tried to hear the sounds of six hundred years previous. The youngest version of him had borne tiny hope that he might be haunted; that the field might be haunted; that he might open his eyes and see something more than what he had before.
But he had not the slightest psychic inclinations, and the minute that began with Gansey alone in a battlefield ended with Gansey alone in a battlefield.
Now he stood there at the edge of the Virginia forest for perhaps a minute, until the very act of standing felt odd, as if is legs shook, though they didn't. Then he stepped in.

måndag 20 mars 2017

Måndagsmotivation, del 21/?

Att unna sig något. Visst ska man göra det. Egentligen tycker jag inte riktigt om uttrycket att man "unnar sig". På något sätt förknippar jag det med att man gör något man vet att man inte borde och ursäktar beteendet med att man "unnar sig". Man bantar hela veckan, men "unnar sig" på lördagarna. Eller man "unnar sig" en kanelbulle till fikat. Fast man borde låtit bli. För egentligen ska man ju gå ner några kilo.

Bildkälla The Odyssey online
Att "unna sig" blir så lätt förknippat med dåligt samvete. Jag tycker man ska försöka låta bli att ha dåligt samvete. Det är helt enkelt så här - vi är alla mänskliga. Vi kan begå fel och misstag. Gör vi dem mot någon annan kan det finnas skäl att be om ursäkt och kanske ha lite dåligt samvete för det, men gör vi det mot oss själva - finns det fog för det där dåliga samvetet då?
Om du till 99% äter bra och hälsosamt och dricker alla dina glas med vatten och motionerar regelbundet - är det då verkligen så himla farlig med den där bullen? Eller en trerättersmiddag med väninnorna och ett par glas vin till det? Eller en flaska bubbel med din bff och en massa fnitter? Har du "unnat dig" då? Eller har du bara levt lite?
I morgon är faktiskt en ny dag. Om idag råkade bli annorlunda än du tänkt dig, kost eller hälsomedvetet, så är det faktiskt inte hela världen. Det kommer en ny dag imorgon att ta nya friska tag på. Eller så kommer det en ny stund alldeles snart. Och man får äta bullar, man får dricka vin, man får äta gräddig efterrätt. Men om man försöker minska midjemåttet så ska man inte göra det varje dag.
Man får ha en dålig dag och inte vilja gå till gymmet/jogga 5 kilometer. Man får känna sig omotiverad. Man får inte vilja. Men om man försöker få bättre kondis så finns det kanske anledning att göra ändå. Eller att göra det om en liten stund och inte precis just nu. Eller i morgon. I morgon funkar också. Det är när "i morgon" fortsätter att bli "i morgon" i all oändlighet som det blir problem.

Eller så väntar vi bara till 13 oktober allihopa när det är "Treat yo self"-dagen, så som den instiftades i utmärkta humorserien "Parks and recreation". Den serien kan du unna dig - utan minsta lilla dåliga samvete.