måndag 16 oktober 2017

Tre tomma no. 40

Tänka sig, redan 40 stycken tomma inlägg! Här kommer lite mer prylar som sorteras in i plaståtervinningen.


Depend. Nagellacksremover. Supersnabb. You are the one and only.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Kicks. Glowing beauty. Exfoliating & tingling mask. Ännu en favorit. Har såklart redan en ny inne i badrummet. Har till och med använt den där nya som jag har inne i badrummet. Den är min tredje tub, så kärleken är stor.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Ica Hjärtat. Ekologiskt cerifierad Handkräm. Oparfymerad. Ännu en av Ica Hjärtats oparfymerade produkter med en doft som inte tilltalade mig. När man associerar till kattpiss är det inte bra, helt enkelt. Annars var den bra, sjönk in i huden snabbt och kändes bra återfuktande. Men det var alltså liiite jobbigt att klämma ur hela tuben. Doften försvann dock ganska fort efter att krämen sjunkit in, men jag köper en annan nästa gång. Tomt just nu på badrumshyllan med andra ord, då den här alldeles nyligen tog slut.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

torsdag 12 oktober 2017

Well can't a dollar love a dime-Dagens


Låt: "Icecream girl" med Lloyd Cole.
Outfit: T-shirtklänning från Monki, yogabyxor från H&M, rävstrumpor från Kawaii Shop. När jag inte stått vid spisen, även en röd huvjacka från H&M.
Smink: Nej.
Nagellack: Nej. *skrietemoji*
Doft: Kanel.
Smycke: Nej.
Klocka: Nej.
Frukost: Flingor med sötmandel och mandel/havredryck, satsumas och Earl Grey.
Fika: Te och rån med jordnötssmör.
Middag: Teriyakilax med ris.
Pryl: Stekspade.
Träning: Nej.
Kvällsnöje: Plöja vidare i "Mr Mercedes" som vi ska Plejadprata om på lördag.
Att tillägga: Kände att det var länge sedan jag gjorde en dagens (augusti !), så varsågoda.

onsdag 11 oktober 2017

"Library of souls" av Ransom Riggs

Så där ja. Ännu en serie utläst. En jag inte kommer återkomma till, och som dessutom gjort mig osugen på att se filmen. Man kan väl lugnt säga som så att Miss Peregrine och hennes underliga barn inte var min tekopp.

Bildkälla Goodreads
I den tredje, och sista boken, måste Jacob och Emma försöka befria sina vänner och sin ymbryn ur wights fångenskap. Deras sökande för dem in i en skrämmande loop i Londons värsta slum under den victorianska eran. Här får de både oväntad hjälp och överraskande fiender. Och Jacob lär sig mer och mer att hantera sin förmåga att kontrollera hollows.

Jag hade väldigt svårt emellanåt att motivera mig själv till att läsa den här avslutande boken. Jag tyckte den var seg och ganska ospännande, även i de spännande delarna. Jag fick lite intrycket av att ingenting riktigt hände, fastän det hände saker precis hela tiden. De var bara kanske inte alltid relaterade till bokens huvudsyfte.
Mycket av handlingen går också ett steg fram och sedan ett eller två steg bakåt. Det är lite som att varje seger måste sluta med en brakförlust så att man hamnar åter på ruta ett. Jag kan bli galen på sådant.
Jag har även slutligen bestämt mig för att jag inte alls gillar fotografierna. Särskilt inte när det så ofta känns som att vissa passager skrivits enbart för att peta in ett foto eller sju. Det är som att berättelsen får illustrera fotot istället för att fotot illustrerar berättelsen, och rätt så ofta tillför fotografierna inte ett dugg, utan de snarare stoppar upp historiens gång. Jag satt vid ett flertal tillfällen och funderade på hur mycket kortare de här böckerna hade blivit utan detta ständiga inpetande av fotografier, särskilt som fotografierna ofte beskrivs i texten exakt så som de ser ut.

Nu är ju inte jag målgruppen för de här böckerna, och faktiskt sitter jag och känner mig lite smågammal under läsningens gång. Jag är inte värst tilltalad av berättarstilen heller. Både person- och miljöbeskrivningarna känns sådär, lite luddiga i kanten liksom.
Jag försöker ta till mig det stora budskapet i böckerna, att det är okej att vara annorlunda. I de här böckerna är det till och med så att de udda delarna är värdefulla, och man kan bli älskad oavsett hur annorlunda man än må vara. Förutom så klart att man måste gömma sig för icke-underliga i tidsloopar, men det är en annan femma. Men nej - inte ens det budskapet kan jag riktigt ta till mig, för det är stundtals väldigt dolt bland springande från wights och antika fotografier.

För mig är det här ingen höjdarserie, men det finns ändå något där som gör att jag inte avskyr böckerna. "Library of souls" gav jag betyget 2,5/5 och serien som helhet ger jag 3/5.
Jag tror säkert att en annan läsare än jag skulle älska de här böckerna, och tycka att de där fotografierna tillför det där lilla extra. Någonstans måste det ju vara så, eftersom böckerna blivit bestsellers, och det till och med har gjorts film av Tim Burton. Men jag känner mig lite snuvad på konfekten. Jag hade så höga förväntningar och jag känner mig nu faktiskt till och med lite besviken. Jag ville verkligen tycka om dem, men jag tycker mest att de var lite "meh". De missade målet för mig. Och så kan det få vara ibland.

"Be very, very certain that's what you want," said the boatman. "Innocent lambs like yourselves don't always return from Devil's Acre."
"We're sure", I said.
"Very good, then. But don't say I didn't warn you."
"Only thing is, we don't have three goldpieces," said Emma.
"Is that right?" Sharon tented his long fingers and let out a sigh that smelled like an opened tomb. "Normally I insist on payment up front, but I'm feeling generous this morning. I find your plucky optimism charming. You can owe me." And then he laughed, as if he knew we'd never live to repay him, and stepping aside he raised a cloaked arm toward his boat.
"Welcome aboard, children."

måndag 9 oktober 2017

Soundtrack of my life


David Bowie - Jump they say

When comes the shaking man
A nation in his eyes
Striped with blood and emblazed tattoo
Streaking cathedral spire

They say
They say
They say
he has no brain
They say 
he has no mood
They say
he was born again
They say
look at him climb
They say
"Jump!"

They say
"Jump!"

They say
he has two gods
They say
he has no fear
They say 
he has no eyes
The say
he has no mouth

They say hey that's really something
They feel he should get some time
I say he should watch his ass
My friend
Don't listen to the crowd
They say
"Jump!"

They say
"Jump!"

They say hey that's really something
They feel he should get some time
I say he should watch his ass
My friend
Don't listen to the crowd
They say
"Jump!" (Jump)

Got to believe somebody
They say
"Jump!"  (Jump)
Got to believe somebody
They say
"Jump!"  (Jump)
Got to believe
They say
"Jump!"  (Jump)
Got to believe somebody
Jump!  (Jump)
Got to believe 
Jump!  (Jump)
Got to believe somebody
Jump!  (Jump)
Got to believe 
Jump!  (Jump)
Got to believe somebody

Jump!  
They say
Jump!
They say
Jump!
They say
Jump!
They say
Jump!

fredag 6 oktober 2017

Namnsdag

6 oktober har Jenny namnsdag. Alltså jag. Alltså bloggen. Så grattis på namnsdagen lilla bloggen! Här får du en fin bild med en blomma på, som jag tog i Nyköping i somras. Själv ska jag tvätta. Tjoflöjt!


torsdag 5 oktober 2017

Nobelpriset i litteratur 2017

Det känns lite just nu som att det håller på att förvandlas till en bokblogg. Så läser jag väldigt mycket också, så det kanske inte är så konstigt. Just nu läser jag om "Mr Mercedes" för min bokcirkels skull, vilket är lite lustigt med tanke på att hon som valt boken vid ett flertal tillfällen sagt att hon inte tycker om Stephen King. Det här ska visst vara sista chansen för honom att få visa vad det är med hans författarskap som gör att jag och en till i cirkeln hyllar honom som en av våra favoritförfattare, och så han han andra fans i cirkeln också. Och med tanke på att "Mr Mercedes" mest är en kriminalroman, så kanske han lyckas nu.

Vad han säkert inte kommer lyckas med är att norpa till sig Nobels litteraturpris, som tillkännages idag klockan 13, även om jag så klart skulle bli väldigt glatt överraskad om så skedde.
Jag kommer skriva det här inlägget i två delar, och publicera det efter tillkännagivandet, och jag börjar med mina egna tankar och förhoppningar.

Jag tror inte att priset kommer gå till någon textförfattare i år. Jag tycker fortfarande att Bob Dylan var ett pissdåligt val förra året, men det är ju jag det. Jag tycker helt enkelt inte om Dylan - så enkelt är det. Jag har så klart många författare på den där listan över pristagare som jag tycker är mindre bra, eller direkt dåliga. Som Hemingway till exempel. Jag tycker inte om, helt enkelt. Det är inte min stil av litteratur, och jag förstår inte hur han kan vara så hyllad. Och jo - jag har läst mer än en av hans böcker så jag vet att det är hans sätt att skriva (och vissa teman) som jag inte gillar. Det är ju så det är, det är min åsikt och för mig är den "rätt", men för någon annan är den konstig eller "fel".

Jag tror inte heller att priset kommer gå till amerikan i år, för det gjorde det förra året och det är sällan priset går till samma land två år i rad. Någonsin? Tror inte det.
Annars är min förhoppning, som varje år, att Joyce Carol Oates ska få det. Men jag tänker inte direkt hålla andan. I år heller.

Jag tror faktiskt vi ska vända blicken åt Afrika eller Asien i år. Och om vi gör det så hoppas jag på Haruki Murakami, men återigen - jag tänker inte hålla andan.
Jag gissar att priset kommer gå till en kvinnlig författare i år, nämligen, eftersom det verkar lite som att Akademin kör med någon sorts varannan damernas. Jag skriver "någon sorts" för självklart ligger dominansen på den manliga sidan. Av 113 pristagare har endast 14 varit kvinnor, och det är ju lite bedrövligt kan man tycka. Det har blivit bättre på senare år, men det kan så klart bli mycket bättre på den fronten. Som att ge alla Nobelpris i litteratur till kvinnliga författare i 20 år eller så. *wishful thinking*
För det finns massor av bra kvinnliga författare där ute som förtjänar ett pris. Som ovan nämnda Joyce Carol Oates. Margret Atwood känns högaktuell just nu, och även här känner jag att priset vore välförtjänt. Då har Atwood en liten aning större chans, eftersom hon kommer från Kanada till skillnad mot Oates USA. Men jag tror faktiskt riktigt på riktigt att det inte går åt det Nordamerikanska hållet i år.

Vi får se. Om några timmar vet vi.

* * * * *

Och priset gick till...

Kazuo Ishiguro. Så jag hade verkligen jättefel. Han är visserligen född i Japan så jag fick med Asien på ett litet hörn där, men han är bosatt i Storbritannien sedan länge. Mest känd är han kanske för "Återstoden av dagen", som jag har läst, och som dessutom är en utmärkt film med Anthony Hopkins och Emma Thomson. 
Det här tyckte jag var lite kul! Även om det är en han nu igen. För det här är en författare som är vida läst och inte undangömd i något litet hörn av litteraturvärlden. Han är dessutom med på min lista över böcker jag vill läsa med boken "Begravd jätte". Så ett litet jippi! från min sida.

Kazuo Ishiguro
Nobels litteraturpris 2017

söndag 1 oktober 2017

"Homegoing" av Yaa Gyasi

"Homegoing" heter "Vända hem" på svenska, och orkar man inte läsa en bok på engelska så tycker jag att det är en bra idé att plocka upp den på svenska istället. För det här - det är en bok som känns.

Bildkälla Goodreads
Två systrar. Den ena gifter sig med en vit slavhandlare. Den andra säljs som slav. Deras olika öden ger eko i generationerna som följer. Från Afrikas Guldkust till Amerikas söder, från missionsskolorna i Ghana till barerna Harlem. Det är berättelsen om en släkt, och om Amerikas tillkomst.

Boken har ett lite annorlunda upplägg, där vi får följa de två systrarnas familjer genom att varje person får ett kapitel att komma till tals. Det blir som nedslag i deras liv, där just de får vara i centrum. Man skulle kunna läsa de olika kapitlen som noveller, men tillsammans bildar de en släktkrönika, och en helhet som känns ända in i märgen. Det var liksom omöjligt att hålla distansen och inte bli berörd. Tecken på att det är bra skrivet. Boken kröp in under skinnet på mig och fullkomligt krävde min uppmärksamhet - och det fick den. Textmässigt känns den väldigt enkel, det är inga svulstiga beskrivningar eller högdragna ord, utan snarare enkelt berättat med små medel och lätta ord. Det kan ju vara därför boken tar sig riktigt långt in i själen också.

"Homegoing" fick självklart betyget 5/5 av mig, och jag rekommenderar den till alla.

Finally, once the murmuring had subsided, Peter raised his hand. "Mr. Agyekum, we cannot know which story is correct." He looked at the rest of the class, slowly understanding. "We cannot know which story is correct because we were not there."
Yaw nodded. He sat in his chair at the front of the room and looked at the young men. "This is the problem of history. We cannot know that which we were not there to see and hear and experience for ourselves. We must rely upon the words of others. Those who were there in the olden days, they told the stories to the children so that the children would know, so that the children could tell stories to their children. And so on, and so on. But now we come upon the problem of conflicting stories. Kojo Nyarko says that when the warriors came to his village their coats were red, but Kwame Adu says that they were blue. Whose story do we believe, then?"
The boys were silent. They stared at him, waiting.
"We believe the one who has the power. He is the one who gets to write the story. So when you study history, you must always ask yourself, Whose story am I missing? Whose voice was supressed so that this voice could come forth? Once you have figured that out, you must find that story too. From there, you begin to get a clearer, yet still imperfect, picture."

fredag 29 september 2017

Septemberfavoriter

Jo, jag vet att det är en dag kvar på september. Men nu är det så att jag sedan några månader tillbaka har lördagsstängt, vilket betyder att lördagar är min datorfria dag och därmed kan jag inte blogga i morgon. Jag skulle så klart kunna tidsinställa ett inlägg, men jag gillar det där med att det syns att jag har lördagsstängt även i bloggflödet.
Så - en dag tidigare än vanligt tittar vi närmare på septembers favoriter.

Bildkälla Goodreads

Bok
: Tveklöst "Homegoing" av Yaa Gyasi. Kommer skriva om den lite närmare i början av oktober, den är ganska så nyss utläst.

Fic: Om jag läst om "Pet" av LadyVader igen? Jag har ju det.

Film: På grund av sjukdom och andra omständigheter har det tyvärr inte blivit något biobesök i september. Jag har sett film ändå, så klart, men ingen som utmärkt sig sådär så att jag kommer på den just nu.

Tv-program: Jag har varit jättedålig på att titta på tv också, den här månaden. Om vi inte räknar med Aktuellt. Jag har liksom inte ens börjat titta på vare sig "American Horry Story" eller "Brooklyn Nine-Nine". Har haft annat för mig.

Nagellack: Alltså. Jag är ju bra förtjust i Tiffany Case från OPI, det ska erkännas.



Upptäckt: Det spelar ingen roll hur gammal man är - är man sjuk vill man ha sin mamma hos sig. Så är det.

Extra speciell rolighet: En mysig kväll med goda drinkar i trevliga vänners sällskap.

Mitt eget favoritinlägg: "Måndagsmotivation, del 27/?". Jag känner att ett slut på min måndagsmotivationsserie närmar sig, men det här gillade jag att jag skrev.

onsdag 27 september 2017

"Hollow city" av Ransom Riggs

Det tar sig! Del två om Miss Peregrine's peculiar children är snäppet bättre och mer spännande än del ett. Tycker jag i varje fall.

Bildkälla Goodreads
3 september 1940. I del två lämnar barnen Cairnholm med Miss Peregrine, som är fast i sin fågelform. För att rädda henne beger de sig till London, världens mittpunkt för peculiars. Staden har dock härjats av wights och hollows, och det är en kamp mot tiden att komma i säkerhet. Inte bara från de faror som direkt hotar peculiars, utan även från fasorna från kriget som rasar.

Bok två slutar med något av en cliffhanger, men inte av så allvarligt slag att jag kände mig tvungen att slänga mig över bok tre. Jacob upptäcker nya saker kring sin förmåga, och hans insikter samt d olika gåtorna barnen löser, är för mig den stora behållningen med den här boken. Det är helt enkelt mer spännande i det här boken, som att författaren blivit lite mer bekväm med sin berättarroll och den berättelse han förmedlar.
Jag känner mig dock fortfarande lite tudelad till fotografierna. Jag är fullkomligt på det klara med att det är de som är berättelsen ursprung, men jag tycker fortfarande att de känns lite underligt ditlagda ibland. Som att man skrivit mer för fotografiernas skull än själva berättelsen. Inte alltid, men ibland. Jag kan också känna lite då och då att bilderna stör flödet i texten, men det är som det är med den saken.

Mitt betyg höjdes med ett halvt snäpp från förra boken, och hamnade nu på 3,5/5.

I thought back to the stories my grandfather used to tell me. They were filled with wonder and adventure, but something deeper ran trough them, as well - a sense of abiding gratitude. As a kid I'd focused on Grandpa Portman's descriptions of a magical-sounding island and peculiar children with fantastic powers, but at heart his stories were about Miss Peregrine, and how, in a time of great need, she had helped him. When he arrived in Wales, my grandfather had been a young, frightened boy who didn't speak the language, a boy hunted by two kinds of monsters: one that would eventually kill most of his family, and the other, cartoonishly grotesque and invisible to all but him, which must've seemed lifted directly from his nightmares. In the face of all this, Miss Peregine had hidden him, given him a home, and helped him discover who he really was - she had saved his life, and in doing so had enabled my father's life, and by extension, my own. My parents had birthed and raised and loved me, and for that I owed them a debt. But I would never have been born in the first place if not for the great and selfless kindness Miss Peregine had shown my grandfather. I was coming to believe I had been sent here to repay that debt - my own, my father's, and my grandfather's, too.

(Hitta mig på Goodreads)

måndag 25 september 2017

Måndagsmotivation, del 27/?

I går kväll satt jag, älskade maken och Stora J kvar efter middagen och pratade lite. Stora J har äntligen tagit tag i vissa saker från sin skoltid, och ska börja gå hos en psykolog för att bearbeta saker som hände som hon har svårt att släppa taget om. Jag gjorde själv något liknande för några år sedan, när jag gjorde en massiv sorgebearbetning på hela min skoltid, framför allt den mobbing jag var utsatt för under hela min grundskoletid.
Vi började då prata om vikten av att kunna göra något konkret, att få verktyg för att kunna hantera när minnen bubblar upp och man får en tendens att sätta sig själv i en nedåtgående spiral av dåliga minnen och trassligt självförtroende.
En av de konkreta saker jag gör är att jag mediterar. Varje dag sedan lite mer än 100 dagar tillbaka sitter jag en kvart varje morgon och mediterar med hjälp av appen Headspace. Löööv it! Jsut nu håller jag till och med på med ett "program" på appen som handlar om just självförtroende och att stärka upp det. Ibland får man läxor. Som att under en dag stanna upp x antal gånger och vara lite snäll mot sig själv.

"Hur gör man för att vara snäll mot sig själv?" undrade Stora J, och tyvärr menade hon det på ett sätt som fick mig att förstå att hon verkligen inte visste. Och visst är det svårt.
Man är så förbonkat duktig på att vara snäll mot andra, att var snäll mot djur, att vara snäll mot planeten. Men vi själva? Jädrar vad vi kan vara elaka mot oss själva ibland. Vi kan vara så elaka mot oss själva att vi vet att om någon var så elak mot en vän så skulle vi bli asförbannade. Men vi själva ska visst kunna ta det? Jag säger nej till det.

Var snäll mot dig själv. Ge dig själv beröm för det där som du vet att du är duktig på. Du vet precis vad jag menar, men du vill inte erkänna det för dig själv - eller hur? Säg till dig själv nu att du är bra på det, för du får faktiskt tycka det. Du får till och med tycka att du är en riktig snygging. Jo, det är sant. Du får vara snäll mot dig själv. Du får känna dig duktig och värdefull. För det är exakt det du är.


söndag 24 september 2017

Månadens nagellack - september

Sista söndagen = dags att visa nagellack. Fick ingen eftersläntrare med mig från augusti, men med tanke på att det är snudd på en vecka kvar på september, så vore det väldigt konstigt om jag inte fick med något lack från september in i oktober.
Jag har varit dålig på att måla naglarna i september. Inte för att jag börjar brista i intresse, utan snarare för att jag inte riktigt har haft orken. Jag har varit rätt så hängig med en besvärlig förkylning, och att fixa tjusiga naglar har inte varit prioriterat ett dugg.
Men! Jag skrev upp dem i varje fall, så den här gången kommer de i rätt ordning.


Främst har jag försökt vara med på septembers Holofredagar, något som gått sådär här i slutet av månaden eftersom molntäcket här verkar vara väldigt tjockt...
I början på månaden lyckades jag dock vara med med det jättefina hololacket Lizard Belly från Glitter Gal. Ett riktigt mörkt grönt hololack med betydligt mer linjära regnbågar än vad mina bilder vill visa. Över lag tycker jag att min kamera ofta vill visa alla hololack som splittrade, oavsett hur linjära de är. Ja ja. I-landsproblem de luxe.


Jag följde efter med ett jullack från Essie. Getting Groovy var med i en liten jultrio från förra året, som jag mellandagsfyndade. Att det här har stått så länge otestat beror på att jag trodde det var tråkigt. Jag hade fel. Det är guld med en lite lätt bronsig och/eller smutsig ton, och inte allas så där tråkigt ljusguld som jag befarade.


Letade fram en höstfavorit från Polish Alchololic. Beta är ett senapsgult lack med splittrat holo, som inte vill synas alls här. Höstlövsgult. Jag älskar lite fulgula lack, så det här är precis i min smak. Har tyvärr utgått.


En annan sak jag verkligen gillar är grå nagellack. Jag tycker det ser lite sobert ut, lite lagom busigt men ändå stilrent. Som här med Cobblestones från H&M Beauty. Helt enkelt ett mellangrått krämlack. Inte unikt alls, men väldigt trevligt att bära.


Senaste Holofredagen jag var med på bar jag Marine Blue 3D/Holo från Glitter Gal. Tråkigt namn på ett väldigt tjusigt lack.
Sedan blev jag sjuk och orkade inte måla naglarna på över en vecka. Så kan det gå.


Just nu bär jag i varje fall ett favoritlack från OPI. Tiffany Case var med i deras Bond Girl kollektion, och alltså ett sandlack. Vanligtvis tycker jag inte alls om texturlack, men just de här sandlacken har jag inga problem med. Tiffany Case blev lite oväntat mitt favoritlack ur den här kollektionen. Jag tycker att det är tolsnyggt helt enkelt.

Det var ingen större variation på färgerna den här månaden, ser jag. Jag har köpt på mig lite lack från Depends höstkollektion, och har lite H&M Beauty står och väntar, men det är nog rätt så mycket blått och grönt där med. Ska försöka varva med lite mer rött och orange tror jag. Behöver det i mitt liv känner jag. Mer färg till folket, och så där.

onsdag 20 september 2017

TBR


TBR = To Be Read. Så här ser min lilla hög ut just nu, komplett med Megan Fox uppepå och Derek och Stiles som vaktar. Och ja - de ligger i storleksordning.
Den här högen är i ständig förändring, med böcker som tillkommer allteftersom jag skaffar dem eller får en brinnande lust att läsa om dem. I det senare fallet flyttas de i så fall från min bokhylla och in i TBR-högen som jag har på en hylla över sängen. Hur länge böckerna sedan får vara i den där högen vet man dock aldrig. Ibland kan det ta ett år eller mer, ibland hinner de knappt landa där. Det beror lite grann på hur sugen jag är just när jag läser ut en bok och ska välja en ny, eller vad tärningen väljer. För om jag inte kan bestämma mig slår jag tärning om det - sådan är jag!

De här titlarna ligger i min TBR-hög just nu, uppifrån och ner:

  • "Mr Mercedes" av Stephen King. Den här boken är faktiskt nästa bok att läsas för Plejaderna, ni vet - den där bok/läsecirkeln jag är med i. Till allas förvåning faktiskt, eftersom hon som valde boken har uttryckt ett stort ogillande till Stephen Kings författarskap. Jag vet - THE HORROR! Nåja - hon valde denna då hon tänkte att hon skulle ge King en chans till.
    Jag har redan läst "Mr Mercedes" och hade kanske inte jättestor lust att läsa om just den av alla hans böcker. Den ligger alltså där i högen rätt så opriotiterad. Hinner jag så hinner jag, om inte annat så kanske jag skummar mig igenom den i varje fall.
  • "On Her Majesty's Secret Service" av Ian Fleming. Jag fortsätter så sakteliga att beta av Ian Flemings Bond-böcker. Eftersom pappsen inte hade alla böckerna i sin hylla skaffar jag dem själv numera numera, och då blir de på engelska. Föredrar dem så eftersom mycket gick förlorat i översättningen. Jag tror att de ska komma ut snart i nyöversättning. Kan behövas. Om en sägert.
  • "Homegoing" av Yaa Gyasi. Jag köpte den här boken i somras under en kampanj för engelska pockets på AdLibris, och det är den boken som har legat längst i TBR-högen just nu. Jag har nämligen funderingar på om den kanske blir mitt nästa val till Plejaderna, men jag funderar även på två andra titlar så vi får se. 
  • "Cloud Atlas" av David Mitchell. En av favoritböckerna från förra året. Jag älskade "Cloud Atlas" så mycket att jag funderade på att läsa om den direkt när jag hade slutat läsa den, då i februari 2016. Nu höll jag mig ända tills för några veckor sedan då jag drabbade av ett längt så stort att jag bara helt enkelt lade den i högen. Så den kommer bli omläst, men jag vet inte när, för i det här fallet kommer jag låta tärningen välja.
  • "The Tenant of Wildfell Hall" av Anne Brontë ligger så klart i högen för att jag vill läsa allt som systrarna Brontë skrev. Vet inte ett dugg mer om den än så, men eftersom allt annat de skrivit varit bra så har jag mina förhoppningar.
  • "Miss Peregrine's peculiar children" av Ransom Riggs. Hela trilogin i en pappbox. Det är därför jag är inne i bok två just nu. Hade jag inte köpt hela trilogin på ett bräde så hade jag slutat läsa efter "Miss Peregrine's home for peculiar children", för så himla bra tyckte jag inte att det var. Nämligen. Jag har å andra sidan bara sista boken kvar nu, och halva andra.
  • "The Gentleman's guide to vice and virtue" av Mackenzie Lee har jag hört så mycket gott om från diverse booktubers att jag inte kunde värja mig längre. En historisk YA med kärleksförvecklingar och rasproblematik, om jag förstått det hela rätt. Verkar väldigt spännande, to say the least.
Så. Det var min TBR det. Den här veckan... Vad läser du just nu?


tisdag 19 september 2017

"Elisabet - Anne Boleyns dotter, Gloriana" av Susan Kay

Jag börjar friskna till så smått. Har bara vaknat av hostattack en gång i natt, så det ser jag som ett tecken på att det är på väg åt rätt håll.
Jag har inte orkat med mycket alls under de här allra sjukaste dagarna, men jag har pallat med att hålla i en bok i varje fall. Så jag läste ut "Elisabet - Anne Boleyns dotter, Gloriana" häromdagen. En ganska omständlig titel och en superkass översättning av originaltiteln "Legacy".

Den här boken kan bli lite svår att få tag i. Jag har haft den i bokhyllan sedan tidigt 1990-tal, då jag köpte den eftersom jag älskar en av Susan Kays andra böcker, samt att jag gillar historia i allmänhet och alltid har varit fascinerad av drottning Elisabeth I. Så ja - jag fick lust att läsa om boken på grund av att jag tittade på "Reign". Mer historiskt korrekt här, men det är trots allt en roman, och i och med det har författaren tagit sig vissa konstnärliga friheter.

Bildkälla Goodreads
Boken berättar om Elisabeth Tudors liv, helt enkelt. Från födelsen till döden. Hennes kamp för att få tronen och behålla den, och hur mycket hon offrade för det. Boken berättas ut flera olika synvinklar, inte bara Elisabeths, och vi får se hr andra såg på henne. Eller troligen/kanske såg på henne.
Boken balanserar mellan att vara en roman och en biografi, och ibland spiller den över lite väl mycket åt det ena eller det andra hållet. Lite så att man önskade att författaren kunde ha bestämt sig för en av de två och sedan hållit sig där. Just i det här fallet hade det varit bättre att hålla boken som en roman, för när det börjar hagla årtal och datum kan det kännas ganska torrt och tråkigt med läsningen ibland.
Jag hade även svårt för de antydningar som görs om att Elisabeth skulle ha fått tronen och behållit den genom trolldom och förbund med djävulen, men det är sådant som i boken sker i andras funderingar kring henne, och det gick sådana rykten om Elisabeth under hennes regeringstid. För det är ju onaturligt med en kvinna som inte tänker gifta sig. Ett giftermål för Elisabeth hade inneburit att hon förlorat en stor del av sin makt, så jag ser det inte alls som något konstigt att hon förblev The Virgin Queen. Kanske lite mer sorgligt om det nu är så att hon aldrig fick dela sina bördor med någon.
Stort fokus i boken ligger på relationen mellan Elisabeth och Robert Dudley. Väldigt romantiskt blir det mellan varven, vill jag lova. Och det är här jag gärna hade velat se mer roman och mindre biografi, kanske. Jag shippar helt enkelt Bess och Robin, kan vi väl säga.
Det finns visst en miniserie från 2005 med Tom Hardy som Robert Dudley. Hur har jag kunnat missa den? Måste jag se!


Till största delen är det väldigt intressant om en väldigt intressant person. Boken gjorde mig väldigt nyfiken, och jag har haft Google och Wikipedia som mina bästa vänner när jag har blivit extra nyfiken på någon eller något och suttit och läst på mer ingående om personer, platser och händelser. Jag gillar när en bok väcker min nyfikenhet på det sättet.
Jag tyckte om den här boken den här gången också, men jag vill minnas att jag äskade den förra/första gången jag läste den. Jag hade lite småtråkigt bland alla turer och årtal och titlar ibland, helt enkelt. Mitt betyg den här gången blev 3/5.
Kanske mest läsvärd för den som gillar historiska romaner. Är man ute efter en biografi bör man hålla sig borta.
Undrar om det finns en liknande roman om Mary Stuart? Den skulle jag vilja läsa i så fall.

Elisabet tog på sig solhatten och smög iväg från det fullpackade huset, försökte undgå de inställsamma bugningarna och nigningarna som hälsade hennes ankomst och viftade tillbaka de hovdamer som fick bråttom att rusa efter henne som uppvaktning. Hon ville vara ensam de sista timmarna innan ödet drabbade henne, ensam för att tänka och minnas det förflutna.
Hon lämnade slottsgården genom valvbågen i mitten av loggian och fortsatte med drottninglik värdighet över gräsmattan framför palatset för att sedan ta vägen genom en välvd gång för att komma ner i parken. Så snart hon passerat portgången började hon springa som ett barn bort från det hon så hett eftertraktat i mer än tio år.
När hon inte kunde springa mer vände hon, och den avskyvärda känslan av plikt drabbade henne som en fiende.
"Jag ska bli drottning", skrek hon till det gamla huset som glödd rostrött på avstånd. "Jag ska göra som jag vill."
Du kommer att bli drottning. Och du kommer att göra det som England vill. Hon sjönk ihop under en stor ek och begravde sitt ansikte i händerna. Hon ville inte att hennes trontillträde skulle förenas med några villkor, men hon kunde inte slåss med sitt eget samvete. Hon visste vad hon var skyldig, och hon visste hur hon skulle betala. Hon skulle styra England, styra det ensam. Och England ensamt skulle styra henne.
Innebörden av ett ensamt majestäts oerhörda isolering blev uppenbar för henne när hon satt under den kala eken, en stolt ung tigrinna beredd att gå på jakt i full frihet genom Europas skogar, befriad fån människornas slaveri. Så hördes ett avlägset rop, och hon lyfte upp huvudet och tittade åt det hållet. Över den väldiga gräsmattan hade en stor folkmassa satt sig i rörelse. 
Det hade alltså hänt. Den långa lärotiden var över. 
Det hade hänt och hon var beredd. Hon stod framför dem och hörde William Cecils röst höja sig över folkmassans rop att drottningen var död. 
"Leve drottningen!"
Deras högljudda erkännande tystnade medan de stod kvar och väntade på att hon skulle tala. 
Då fick de till sin oerhörda häpnad bevittna hur hon knäböjde framför dem som om hon var en hednisk prästinna beredd att förrätta offer under en forntida ek. 
Mycket dämpat sade hon på latin: "Det är Guds vilja och vi ser det som ett underverk."
Den varma novembersolen fick hennes böjda huvud att flamma i rött. Ingen yttrade ett ord.
Och en efter en sjönk de människor som hade svurit att tjäna henne ner på sina knän runtomkring henne och böjde även de sina huvuden.

(Hitta mig på Goodreads)

fredag 15 september 2017

Sjukskriven

Jomen så klart. Jag hade tänkt börja mina yogaklasser den här veckan, och då har min kropp fått för sig att jag har en tradition. Det här är nog tredje eller fjärde gången jag har varit tvungen att ställa in första veckan för att jag blivit sjuk. Tur att jag tar betalt per gång och inte per termin...

Snorar, hostar, halsont, ledvärk, feber, allmänt hängig och gnällig. Ska motionera liten hund, och se solen för första gången sedan i onsdags, men sedan är det jag som bäddar ner mig med en gigantisk kopp te, eller pappas förkylningsmedicin, en bok - om jag orkar läsa, och så tänker jag tycka alldeles förträffligt synd om mig själv. För det får man.

Vi ses på andra sidan.


Jag när jag är förkyld. Bejakar helt klart min manliga sida då.

tisdag 12 september 2017

"Miss Peregrines home for peculiar children" av Ransom Riggs

Jag har haft "Miss Peregrine"-böckerna på min radar rätt så länge. Redan då när det bara fanns en bok, tyckte jag att det verkade vara ganska spännande. Bilderna såg lite lagom mysrysiga ut, och jag förväntade mig lite mystik och kanske en aning otäckheter också.

Bildkälla Goodreads
När Jacobs farfar dör under jonstiga omständigheter, bestämmer sig Jacob för att följa i sin farfars fotspår. Med hjälp av farfaderns mystiska sista ord och några fotografier, hamnar Jacob på en avlägsen ö utanför Wales fastland. Till sin häpnad inser han att farfaderns berättelse kanske var sannare än vad han trodde, och att alla de fantastiska barn han hört berättats om alla har funnits i verkligheten. Kanske till och med fortfarande lever?

Det här är en jätterolig idé för en bok - att ta gamla foton som egentligen inte alls har något sammanhang och bygga upp en berättelse kring dem. Ofta funkar det till och med riktigt bra, men ibland känns det lite väl krystat. Som att ett foto bara skulle vara med i boken, fastän det egentligen inte tillförde något alls. Ibland var det till och med rätt störigt. Att varje foto dessutom fick en gel sida i anspråk gör också att texten ibland känns lite upphackad och mer som avbrott än illustration. Jag var alltså delad till fotografierna under läsningens gång, och det var ändå de som från början tilldrog sig mitt intresse.
Berättelsen är som mest intressant när Jacob är på upptäcksfärd, för att få veta vad hans farfar egentligen upplevde under krigsåren. Var det enbart en äldre mans fantasier, ett sätt för en judisk flykting att sätta perspektiv på de hemskheter som skedde omkring honom? Eller finns det kanske någon sanning där. Det är det där luskandet som känns mest spännande.

Den spännande upplösningen av boken upplevde jag som ganska tråkig. Jag satt och suckade och kollade hir många sidor jag hade kvar att läsa, jag vet inte hur många gånger. Fler än fem, i varje fall. Det blev helt enkelt lite väl mycket av jakt och flykt och ett gammalt foto och lite mer jakt och flykt, för att jag skulle tycka att det var värst spännande.
Nu har jag redan de andra delarna i den här trilogin, eftersom jag köpte dem i ett snajsigt litet paket, så jag kommer läsa de andra böckerna också. Om jag däremot inte hade haft dem i hyllan redan vete 17 om jag hade brytt mig om det.

Eftersom boken inte var jättetråkig får den dock 3/5 i betyg av mig. Spännande och kul det där med fotografierna, men jag hade alltså önskat mig ett annat upplägg med dem, och kanske någon form av kill your darlings där. Alla foton passade helt enkelt inte in i ramberättelsen.

I had just come to expect that my life would be ordinary when extraordinary things began to happen. The first of these came as a terrible shock and, like anything that changes you forever, split my life into two halves: Before and After. Like many of the extraordinary things to come, it involved my grandfather, Abraham Portman.
Growing up, Grandpa Portman was the most fascinating person I knew. He had lived in an orphanage, fought in wars, crossednoceans by steamship and deserts on horseback, performed in circuses, knew everything about guns and self-defence and surviving in the wilderness, and spoke at least three languages thet weren't English. It all seemed unfatomably exotic to a kid who'd never left Florida, and I begged him to regale me with stories stories whenever I saw him. He always obliged, telling them like secrets that could be entrusted only to me.

måndag 11 september 2017

Tre tomma no. 39

En del favoriter som tagit slut den här gången.



Kicks. Ready, set Glow! Vitamin C. Eye cream. Den här lilla godingen har varit en favorit sedan jag prövade den första gången, men rackarna vad odryg den är. Jag vill ha den i tub, så jag kan få bestämma själv hur mycket kräm jag vill ploppa ur varje gång, med den här pumpanordningen är det alldeles för lätt att överdosera. Jag tycker ständigt att det kommer ut ungefär dubbelt så mycket mot vad jag vill ha/behöver.
Utbytt mot en annan, men eftersom jag ändå gillar den här kanske den återkommer på repertoaren någon gång. Never say never etc.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5. På produkten. Förpackningen hjular jag inte över diret.

Seche Vite. Dry fast Top coat. Den här har jag nog aldrig visat förut, men är det överlack jag återvänder till om och om igen. Jag kanske testar något annat mellan varven, men jag återvänder alltid till Seche. Är vad det det heter - ett snabbtorkande överlack. Har tyvärr en tendens att tjockna rätt så bra, som det blir när snabbtorkande grejer kommer i kontakt med luft, vilket sker så fort man skruvar av korken. Thinner i samma serie är nästan ett måste om man vill komma till botten av flaskan. Här har jag slagit ihop slattar från två flaskor, och fick en flaska över.
Glas-/plaståtervinning. Hade det funnits produkt kvar hade det blivit miljöfarligt avfall dock.
Betyg 4,9/5. Kan inte riktigt ge fullpott på grund av det där med att det blir så tjockt...

ICA/Apotek Hjärtat. Ekologiskt certifierat schampo. Parfymfritt. Det är jag och några till i familjen som använder det här, och vi är redan en bit på väg i tub nummer tre. Jag börjar dock tröttna på det här, och upplever nu att det kliar en del i hårbottnen efter användning, så jag kommer nog att leta efter något annat nästa gång. Annars gör det rent, luktar just ingenting, men jag önskar mig fortfarande mer återfuktning - lockarna blir ganska frissiga med det här schampot, har jag märkt.
Plaståtervinning.
Betyg 3,5/5. Sjunkande alltså. Det fick 4/5 förra gången.

söndag 10 september 2017

Hans Alfredsson

Nu är de samlade i himlen, alla "Fröken Flegman"-deltagarna. Hans "Hasse" Alfredsson var den enda av dem som var kvar, men nu har även han gått bort. Sorgligt, så klart. En del av Sveriges humorelit och föregrundare finns inte mer. Men arvet efter honom finns kvar. Både de roller han spelade och de filmer han lämnade efter sig. Inte bara Fröken Flegman, utan så så så mycket mer.

Sov gott.

Bildkälla Sveriges Radio
Hans "Hasse" Alfredsson 
28 juni 1931 - 10 september 2017

fredag 8 september 2017

FredagsFilmen: Drive

En film som blev väldigt omtalad när den kom 2011, och som nästan rått kultstatus, är "Drive" med Ryan Gosling i huvudrollen. Och nu har jag också äntligen lyckats se den.
Jag tyckte den var sådär. Helt okej, lite långsamt tempo ibland, och med rätt så jobbigt våld. Men! Vilket fantastiskt soundtrack! Älskade det.

Bildkälla Reel Rundown
Driver (man får aldrig veta hans namn) är en stuntförare som försörjer sig med stuntjobb och jobb som mekaniker. Samt att han extraknäcker som förare av flyktbilar, för de som kan behöva en sådan.
Han blir vän med sin granne och hennes son, maken sitter i fängelse. När han friges lovar Driver honom att köra flyktbilen vid ett rån. Men något går fel och snart är Driver och alla han håller av i fara.


Filmen är regisserad och den danske regissören Nicolad Winding Refn, som slog igenom med filmen "Pusher" och nu senast har regisserat och skrivit manus till den omtalade filen "Neon Demon" som finns med på min vill-se-lista. Finns faktiskt en hel del av hans filmer på den listan...

torsdag 7 september 2017

Säsongssammanfattning: Reign, säsong 4

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Ännu en avslutad serie under bältet. Den fjärde och sista säsongen av "Reign" hattar mellan Skottland, England och Frankrike. Minst ett kungadöme för mycket för att jag skulle behålla intresset. Man borde ha lämnat Frankrike därhän när Mary kom till Skottland, men jag antar att rollerna som finns där var lite för poppis för att bara släppa. Nåja. Nu är det i varje slut, och kan man sin historia så vet man hur det slutade.

Bildkälla Google 
Favoritavsnitt: 4x13 "Cop de grace". Jag har helt klart en förkärlek till avsnitt som berör riktiga historiska händelser. Som i "Coup de grace" som behandlar kuppförsöket mot Mary och mordet på hennes sekreterare David Rizzio.
4x16 "All it cost her" Serieavslutningen. De sista fem minuterna är helt klart mest sevärda, med snabba blickar tillbaka på de övriga säsongen, när Mary går mot sin avrättning.

Favoritkaraktär: Jag måste nog säga Mary, men jag hade även stor behållning av Elisabeth.

Favoritpar: Nej. Eller Mary och Francis, tillsammans igen på andra sidan. De var ju mitt otp för den här serien.

Bäst i säsongen: Som sagt - när det åtminstone snuddar vid sådant som verkligen hände.

Värst i säsongen: När det är så osannolikt att man känner behov av en skämskudde. Som att Elisabeth skulle ha haft flera älskare, och till och med gift sig i hemlighet - med en man som levde på 1800-talet? Jodå, jag googlade för att få veta om Gideon Blackburn hade någon verklig bakgrund, och det hade han. Fast i ett helt annat sekel. Sådant har jag haft väldigt svårt för hela seriens gång.

Övriga kommentarer: Jag visste att "Reign" hade blivit nedlagd långt innan säsongen visades i våras. Jag trodde att produktionsteamet också visste det, och skulle anstränga sig för att knyta ihop resten av Marys liv under den här säsongen. Men med tanke på att till och med sista avsnittet bygger upp till en cliffhanger, så börjar jag undra. Helat plötsligt är det "21 år senare" och Mary väntar på sin avrättning, på order av Elisabeth, utan att vi som tittare får någon vettig förklaring till vad som ledde dit. Kändes aningen snopet. Å andra sidan var de där sista minuterna dock så pass rörande att jag nästan fällde en tår. Nästan.

onsdag 6 september 2017

Soundtrack of my life


Mika - Hurts (remix)

How did we end up like this?
Under a burning sky
Some things are better unsaid
It's easier to lie

I'm pulling but my heart is on the wire
Don't need a thousand guards to lock me in
Doesn't take a fool to start a fire
Solitary spark and wars begin

You say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

I can't, I can't
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing words
That's how hearts get hurt

How did all it come to this?
We started off as friends
It makes it easier to leave
If we're strangers by the end

I'm pulling but my heart is on the wire
Don't need a thousand guards to lock me in
Doesn't take a fool to start a fire
Solitary spark and wars begin

You say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

I can't, I can't
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing words
That's how hearts get hurt

You say it's only words
And that it will get easier with time
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

You say it's only words
It doesn't matter if they're also mine
Nothing's only words
That's how hearts get hurt

I can't, I can't
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing all the words you said
I can't stop hearing words
That's how hearts get hurt

tisdag 5 september 2017

Säsongssammanfattning: The Handmaid's tale, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Var ska man börja? Med att säga att den här serien aldrig kommer att kunna sammanfattas med mitt vanliga lilla formulär. Det går inte att hitta något "favorit" och det mesta som händer i "The Handmaid's tale" går att klassa som "det värsta".
Jag nöjer mig med att den här serien är väldigt sevärd, och att det är spoilervarning galore under bilden.


Serien är en dystopisk skildring av en framtid mycket nära, om den inte redan är här. Miljöförstöringen har blivit så kraftig att stora delar av världen är omöjlig att bo på för att den är så förgiftad. Till följd av detta har befolkningsantalet sjunkit, främst för att så få barn föds. Många är sterila, och få graviditeter leder till födsel av friska barn.
Ur detta scenario föds Gilead. En stat som tagit makten och med hård hand delar in mänskligheten i fack efter vad de anses vara dugliga till. Denna stat leds så klart av gudfruktiga män, och kvinnorna är Fruar, Marta, Tant eller Tjänarinnor.
Offred är en tjänarinna. Hennes uppgift är att föda fram barn så att befolkningen ska kunna öka. Hon har plats hos familjen Waterford, och tvingas där delta i Cermonin.
Offred minns dock ett liv innan detta, där hon hade ett jobb på ett förlag, var gift med sin stora kärlek Luke, som hon har dottern Hanna med.

En av de jobbigaste sakerna med den här serien är just detta att Offred, eller June som hon egentligen heter, minns ett liv innan. Jag som inte har läst Margaret Atwoods bok som serien är baserad på, hade ingan aning om vad som väntade mig när jag började titta på serien. Jag trodde det skulle vara ett samhälle som "alltid funnits", där kvinnorna var vana vid att leva i sexuellt slaveri. Men så är inte fallet. Junes minnen av livet innan är väldigt färska, och vi får i flera tillbakablickar följa henne i livet innan Gilead, samt se hur hin drabbades när Gilead så sakta tog makten.
Det här är en fruktansvärt bra serie. Fantastiskt skådespeleri som känns ända in i märgen. Jag sitter och blir både glad, arg, ledsen och äcklad - ibland alltihop inom loppet av bara några minuter. För det är även en fruktansvärd värld som visas - en värld som jag tyvärr kan känna är aningen för nära inpå ibland. Det finns säkert män som tycker att den här typen av samhälle är en utopi och inte en dystopi. Inte alla män. Så var det sagt och ingen behöver bli kränkt.

Det är så fruktansvärt jobbigt att se alla övergreppen, man kan nästan känna smaken av skräck som omger framförallt Tjänarinnorna. Misshandeln, hjärntvätten, kuvandet, avrättningarna de förväntas utföra, våldtäkterna de utsätts för.
Det är så mycket att man får ont i magen ibland. Det här var en sådan där serie där jag behövde mentalt förbereda mig för att se varje avsnitt, eftersom jag inte visste vad jag hade att vänta mig. Jag visste bara att det troligen skulle bli jobbigt att titta på. Och det har det varit. Jobbigt och hjärtskärande, man ack så bra.

Serien är alltså baserad på en bok av författaren Margaret Atwood, och om jag förstått rätt så slutar säsong ett ungefär där boken slutar. Jag har som sagt inte läst boken, än, så jag kan ha förstått fel. Det är dock klart för en ny säsong, som kommer skrivas med Margaret Atwood som konsult, för att behålla hennes tankegångar kring boken. Hon har för övrigt varit med som konsult även den här första säsongen.

"The Handmaid's tale" har med rätta blivit mycket omtalad och hyllad. Den är nomonerad till 11 Emmy Awards, bland annat Elizabeth Moss för bästa kvinnliga huvudroll i rollen som Offred/June, och jag tror att hon har en stor chans att knipa den.

måndag 4 september 2017

"Röde Orm" av Frans G. Bengtsson

Någongång där i min gröna ungdom läste jag "Röde Orm" för första gången. Det här var alltså en omläsning för mig, sisådär 25 år senare. Vill man hårdra det så är "Röde Orm" egentligen två böcker: "Sjöfarare i Västerled" samt "Hemma och i Österled". Mitt ex, som jag har lånat av min pappa på obestämd tid = fått ta över, innehåller båda böckerna, är tryckt 1960 men... "Originalets text återges utan sammandrag eller förkortningar". Det betyder att jag hade en ingångssträcka där jag behövde vänja mig vid att läsa på gammalsvenska om ehuru de foro över haven.


Orm Tostesson är son till en hövding, och hamnar på havet av en slump. Hans första resa, den i Västerled, är den längsta och bjuder på mest äventyr. Och det är mest det böckerna handlar om, hur Orm och hans vänner hamnar i diverse situationer och sedan tar sig ur dem.
På plussidan kan jag känna att boken är väldigt historisk korrekt. Inte en enda hornförsedd hjälm i hela boken, till exempel. Det var nog såhär det i mycket gick till på den här tiden, när Sverige så försiktigt började kristnas.
På minussidan kan jag tycka att det blir lite väl tjatigt ibland. Det är ett evigt stridande och drickande av öl, kan jag känna. Och jag får en otäck känsla i kroppen när kvinnor, eller småflickor, behandlas som handelsvaror. Inte undra på att kvinnorörelsen har haft en lång väg att gå.
Boken känns rätt så rejält grabbig i tonen, som i att det är en man som skrivit för andra män. Lite sådär hö hö och dunk i ryggen. Manly men. Ni hänger säkert med på vad jag menar. Jag saknar ett mer vardagligt perspektiv, där man får följa livet som sådant, utan slagsmål, plundringståg och jakter efter skatter. Mer jordnära, om man så vill. Men nu är det väl så att ska man skriva en bok som utspelar sig under vikingatiden, så är det inte livet i land som känns mest spännande att skriva om, utan för oss som kom efter upplevs nog hela den perioden som ett enda långt plundringståg och litteraturen blir därefter. Jaja, det finns andra böcker att läsa om man vill ha ett kvinnligt perspektiv.

Jag mindes den här boken som mycket bättre. Jag tyckte den var helt okej den här gången också, men inte omvälvande på något sätt. En svensk klassiker, med ursvensk handling. Läsvärd bara därför.
Mitt betyg blev 3/5.

Nu hade rakade män börjat komma till Skåne, både från saxarnas land och från från England, för att predika den kristna läran. De hade mycket att tala om, och folk var först nyfiket och lyssnade gärna; och kvinnor funno det nöjsamt att doppas av främlingarna och få en vit särk till skänks. Men snart hade främlingarna ont om särkar; och folk upphörde att lyssna till deras predikningar, som föreföllo tröttsamma och föga trovärdiga; dessutom talade de ett hackigt tungomål, som de lärt sig i Hedeby eller på de västra öarna, och tedde sig därför barnsliga till förståndet.

(Hitta mig på Goodreads)

torsdag 31 augusti 2017

Augustifavoriter

Är det bara jag är har den här sommaren försvunnit snabbt? Hela året faktiskt, om jag tänker efter. Det känns som nyss som jag var på barnens skolavslutningar, och nu har de plötsligt börjat skolan igen? Va?
Å andra sidan - superskönt att få tillbaka rutinerna igen. Inte för att jag släppte mycket på dem under sommaren, men ni vet säkert vad jag menar. Det är på något sätt lite enklare att hålla rutinerna om man har en vardag att hänga upp dem på.

Det firas en del födelsedagar i augusti, så mycket tårta har det blivit. Den här Devils chocolate cake bakade Lilla E till sin storasysters födelsedag. Bland annat.

Bok: "The Scorpio races" av Maggie Stiefvater. En av endast tre böcker jag läst ut den här månaden. Har haft en liten det-mesta-svacka de senaste veckorna, men det där reder nog snart upp sig.

Fic: Jag har faktiskt läst nya fics den här månaden, och inte bara gamla favoriter. Och bland dem gillade jag faktiskt Stucky AUn jag läste ut igår, som är skriven av Rena, "Anatomy of a scandal".

Film: Jag har varit på bio även i augusti! Däremot blev jag galet besviken på "The Dark Tower". Jag vet inte vad jag hade hoppats på, men det var inte det här. Bokserien är ett mästerverk, med sju böcker samt ett par stand-alones, och många många referenser till Kings övriga verk, samt att det ofta finns mörka tornet-refenser i hans böcker, som man ser om man vet. Och filmen var bara ett mishmash och en besvikelse. Sju böcker berättade på under två timmar.
Jag som hade längtat så länge...

Tv-program: Det första som faller in i mitt huvud här är faktiskt inte den fjärde säsongen av SKAM, utan den serie som älskade maken och jag tittar på just nu. "The Handmaid's tale" är tv som drabbar. Jag måste ladda mentalt inför varje avsnitt, för jag tycker stundtals att det är så fruktansvärt jobbigt att se på, men samtidigt är det bra att jag inte vill missa en sekund. Se den, om ni inte redan gjort det.

Bildkälla Idobe

Kläder: Tror jag ska slopa den här punkten.

Nagellack: Känner mig lite underväldigad av de lacken jag burit den här månaden, nu när jag sitter och tittar tillbaka på dem. Snopet. Men jag trivdes nog allra bäst i The Hot Kitsune från Darling Diva Polish.



Upptäckt: Det finns foundations som inte känns som en stram och varm mask i nyllet efter några timmar! Problem man kan ha med en känslig och yttorr hy. Jag fick leta i en herrans massa år, men till sist hittade jag den - Serum foundation från The Ordinary. Lätt täckning. Typ my skin but better. Älskar den!

Extra speciell rolighet: Förutom döttrarnas födelsedagar, så självklart att få en present av mon älskade bokcirkel. Särskilt när presenten är en tavla av Juniper, the happiest fox. Visste ni att jag älskar rävar? Jag älskar rävar.

Mitt eget favoritinlägg: Jag har faktiskt inget. Har funderat lite på bloggens vara eller icke-vara den här månaden (igen) och mest känt mig tråkig. Men så är det ibland. Antar jag.

onsdag 30 augusti 2017

"The Scorpio races" av Maggie Stiefvater

Den som hängt med ett tag i mitt boksvammel vet så klart vid det här laget att jag fullkomligt älskar Maggie Stiefvater. Det är något med sättet hon skriver på som alltid fångar mig och väver in mig i en drömsk och poetisk resa via sidorna i en bok. Hon har blivit en av mina favoritförfattare, och hur mycket jag än försökte värja mig från att bara handlöst älska "The Scorpio races", och iställer läsa den lite mer kritiskt, så gick det inte. Jag fullkomligt älskade boken.

Bildkälla Goodreads
I början av varje november går Scorpio kapplöpningen på den lilla ön Thisby. De hästar som rids är dock inte öns vanliga ponnys, utan de capaill uisce som varje höst drivs upp ur havet kring Thisby i sin jakt på färskt kött. De magiska vattenhästarna fångas, tämjs och används i kapplöpningarna. Några ryttare överlever, andra har inte samma tur.
Sean är den man ska slå. Som fyrfaldig vinnare av Scorpioloppet äger han en nästan övernaturlig förmåga att förstå sig på capaill uisce - framför allt då den röda hingsten Corr.
Puck ville inte alls rida i loppet, men tanken på prissumman gör att hon ändå ställer upp, som den första kvinnan någonsin.

Ack ja. Var ska jag börja? Som alltid när det kommer till Maggie Stiefvaters böcker så nästan drabbas jag av det vackra språket. Det är en sådan poesi och varje ord känns valt med sådan omsorg att jag kommer på mig själv med att sitta och läsa så långsamt jag bara kan för att få njuta den där lilla stunden extra. Jag får så tydliga bilder inom mig att det nästan känns som att jag är där. Thisby är en påhittad plats, men ändå känns den så verklig att jag vill boka en biljett för att besöka denna stormpinade ö. Kanske inte på hösten när de där läbbiga vattenhästarna tar sig upp på stränderna, men annars. Allt känns så levandegjort. Man blir vän med både Puck och Sean. Man känner deras frustration över sin situation, men även triumfen i deras framgångar. De blir liksom ens egna små barn som man älskar och önskar allt gott.
Boken bär också på en tidlöshet. Man vet såklart när på året den utspelas, men inte vilket år det är. Det skulle kunna vara nu, eller då eller sedan. Och jag älskar den där känslan som det ger - nästan en sorts viktlöshet.
Maggie Stiefvater gillar att använda sig av mytologiska eller legendomspunna element i sina böcker. I den här boken är det alltså capaill uisce (uttalas visst copple ishka), eller kelpies som kanske är lättare att känna igen. Bäckahästen om du så vill. Här får de behålla sina magiska förmågor att fånga in människor och driva dem till havs, de får behålla sin blodstörst och sin hunger efter kött, och det är det som ger boken dess magi, ramen att hänga upp berättelsen på. Och det är gjort så bra och så kärleksfullt och med stor respekt för den ursprungliga mytologin.

"The Scorpio races" är en fristående bok och den fungerar bra som en sådan. Visst skulle jag gärna ha en fortsättning och få veta exakt vad som händer efter att boken är slut, men samtidigt så slutar den helt perfekt. Är man nyfiken på Maggie stiefvater, men inte har lust att börja läsa en av hennes serier, så rekommenderar jag alltså "The Scorpio races" med varmt hjärta. Boken finns översatt till svenska och heter då "Dödsritten". Huruvida det helt fantastiska språket överlever en översättning låter jag vara osagt, men jag har mina tvivel - tyvärr.

Jag försökte alltså värja mig när det gällde betygsättningen av "The Scorpio races". Jag hade en känsla av att jag inte kan ge allt som Maggie Stiefvater skriver en femma. Men om hon nu förtjänar det? Om nu den här boken grep tag i mitt hjärta och inte ville släppa taget? Klart den ska få högsta betyg. 5/5 alltså.

It is the first day of November and so, today, someone will die.
Even under the brightest sun, the frigid autumn sea is all the colors of the night: dark blue and black and brown. I watch the ever-changing patterns in the sand as it's pummeled by countless hooves.
They run the horses on the beach, a pale road between the black water and the chalk cliffs. It is never safe, but it's never so dangerous as today, race day.
This time of year, I live and breathe the beach. My cheeks feel raw with the wind throwing sand against them. My thighs sting from the friction of the saddle. My arms ache from holding up two thousand pounds of horse. I have forgotten what it is like to be warm and what a full night's sleep feels like and what my name sounds like spoken instead of shouted across yards of sand.
I am so, so alive.

(Hitta mig på Goodreads)

söndag 27 augusti 2017

Månadens nagellack - augusti

Som jag trodde släntrade inget lack från juli in i det här inlägget, men jag räknar med minst ett lack från augusti i september månads sammanfattning. Om det jag har på nu inte är så trevligt att jag behåller det på nästan en hel vecka.
Sista söndagen i månaden visar jag nagellacken jag burit, traditionsenligt sedan januari i år. Och det här är faktiskt sista söndagen i augusti, så då antar jag att jag gör det. I någon sorts bokstavsordning, för i kronologisk ordning kan det inte bli då mitt minne inte är bra.


Nocturne från A England har jag redan visat i sammanfattningen av Sargent's vision. Det blev inte någon favorit, mest för att holot drunknade i en alldeles för mörk bas. Det är ändå snyggt, men saknade det där lilla extra.


Jag har varit ganska kass på att måla naglarna i augusti, utom när det kommer till holofredag. En sådan bar jag det magiskt vackra The Hot Kitsune från Darling Diva Polish. Det är en sådan där smickrande guldbeige nyans som ser diskret och trevligt ut tills solen träffar det. För då jädrar blir det regnbågar! De var svåra att fånga på bild dock. Lacket ingick i en Teen Wolf-kollektion jag var "tvungen" att ha.


Mer holo i form av sagolika Red 3D/Holo från Glitter Gal. Ett litet mer tegelrött lack med helt fantastiska regnbågar. Det här är ett sådant där hololack där man nästan inte ens behöver sol för att visa upp det i all sin skönhet, men sol hjälper alltid till lite extra.


Jag råkade upptäcka att det grå hololacket The Ghost shift från Phalish matchade mitt grånande hår riktigt bra. Lacket har dock betydligt mer regnbågar än mitt huvud. Lacket var del av en Doctor Who-kollektion jag var "tvungen" att ha.


Disco Inferno från indiemärket Polish Alcoholic är ett murrigt lila fullsmockat med glassflecks i olika färger och skiftningar. Mycket grönt och koppar händer där. Lätt att ta bort också, trots alla flakes.


Wind of Change, även det från Polish Alcoholic, var jag lite mer besviken på. Jag trodde det skulle vara mer blått ä vad det var. Nu var det en ganska mörk teal, och många av de där färgskiftande flakesen försvann tyvärr i en bas som jag upplevde som lite för mörk. Det är fortfarande snyggt, men inte så snyggt som jag hade hoppats.


Och så lacket jag bär idag. Pinking Out Loud från H&M Beauty är ett ganska mörkt rosa lack med rosa skimmer. Jag tycker mig även ana en liten orange skiftning i vissa ljus. Snyggt som tusan!

Och det var alla lacken för denna månad. Bara sju stycken. Så kan det bli ibland. Jag har inte alls haft lust att måla naglarna den här månaden, och burit mina lack lääänge och ibland haft nakennaglar flera dagar i rad. Så när jag säger att det finns en viss risk/chans att Pinking Out Loud ändå blir augustis sista lack, så menar jag det. Vi får se hur det blev, sista söndagen i september.

fredag 25 augusti 2017

Säsongssammanfattning: Lucifer, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Andra säsongen av "Lucifer" hade en jättelång hiatus i våras, och det var ju tråkigt på mer än ett sätt. Främst kanske för att jag då liksom tappade bort serien när den kickade igång igen, och helt enkelt glömde bort den - fram tills nu. Jag har haft en ganska lång svacka i mitt tv-tittande, där jag inte riktigt har haft lust att börja med någon ny serie, eller titta ikapp på sådana där jag halkat efter, och där hamnade "Lucifer" Aldrig så att jag funderade på att släppa serien helt dock, för jag gillar att hälsa på hos djävulen själv och spana in vad han hittar på där borta i änglarnas stad.

Bildkälla Spoiler TV
Favoritavsnitt: 2x06 "Monster" Lucifer har svåra skuldkänslor efter Uriels död. När Chloe och Dan utreder skjutningen på ett bröllop med zombietema, försöker Lucifer ställa sig i skottlinjen. Maze avslöjar sitt rätta ansikte för Trixie - tur att det är Halloween. Dr. Linda Martin tröttnar på att Lucifer "talar i metaforer" och ber honom visa sitt rätta ansikte. När han gör det får hon dock kanske lite mer än vad hon bett om.
2x12 "Love handles" Lucifer och Chloe utreder några mystiska giftmord där misstankarna snart riktas mot en professor som försöker bevisa att människan alltid tänker på sig själv i första hand. När Lucifer får veta att han och Chloe manipulerats att falla för varandra, bestämmer han sig för att konfrontera henne och avsluta deras relation, bara för att finna att hon lider av förgiftningssymptom.
2x14 "A good day to die" Hela teamet försöker desperat hitta att motgift för att rädda Chloe. Lucifer får Maze och Linda att stoppa hans hjärta så att han kan besöka Helvetet och få fram motgiftets komponenter från professor Carlisle. Att lämna Helvetet visar sig dock vara svårare än vad han trodde.
2x18 "The good, the bad and the crispy" Charlotte tvingar ur Linda sanningen om Lucifers plan. Amenadiel vill inte sätta samman svärdet, då han känner sig nära Gud igen, men när Charlotte hotar att döda en hel nöjespark sätter Lucifer samman svärdet och sänder Charlotte vidare. I ett försök att rädda Linda lyckas Amenadiel få tillbaka vissa av sina gudomliga krafter.

Favoritkaraktär: Lucifer.

Favoritpar: Inte det nej. Eller vänskapen mellan Maze och Linda.

Bäst i säsongen: Jag älskade att Lucifer, Maze och Amandiel berättade för Linda vilka de verkligen var, även om hon till en början var jätterädd för dem och inte ens vågade titta på dem. Det gjorde att deras relation senare blev så väldigt äkta.

Värst i säsongen: Skulle jag kanske tycka om den här serien ännu mer om man bytte ut Chloe och Trixie? Troligen.

Övriga kommentarer: Lucifer kommer tillbaka med en tredje säsong i oktober. Jag hoppas min "titta på tv-svacka" gått över till dess.

onsdag 23 augusti 2017

Plommonpaj

Det var ju en underlig och kall vår där, med snö och minusgrader långt in i månaderna som är viktiga för att få saker att växa och gro i naturen. Eller för fruktträd att blomma och sedan bli pollinerade så att de kan bära frukt. Det blir inte så mycket äpplen i år, men betydligt mer plommon. Även om rekordet från några år tillbaka, då trädet var så fullt av frukt att jag trodde grenarna skulle knäckas, nog är svårslaget.

Anyhow... Det blev plommon i år och alla plommonen mognade samtidigt. På ett litet ungefär. Så för att slippa traktens alla ungar klängandes som apor i trädet (grenar som knäcks är inte kul) så ställde sig älskade maken på stegen och länsade trädet på frukt. Och sedan dess har vi ätit plommon. Och fryst in plommon. Och funderat på att koka plommonmarmelad. Och bakat plommonpaj. För hur trött man än är på plommon - är de i en paj slinker det liksom ner ändå.


Plommonpaj

Tillräckligt med plommon för att täcka bottnen på din pajform
1 dl vetemjöl
3/4 dl socker
1 krm vaniljsocker
75 g smör

Kärna ur och klyfta plommonen och lägg dem i en pajform. Eller i portionsformar. Whatever floats your boat.
Blanda de torra ingredienserna och strö ut det över frukten. Hyvla över kylskåpskallt smör med en osthyvel, lägg ut smöret jämnt över fyllningen.
Grädda pajen i 200 grader varm ugn 20-25 minuter tills pajen blivit gyllenbrun och lite knäckig.

Allra godast lite ljummen med en skopa vaniljglass. Tycker jag. Funkar såklart med vaniljsås eller vispgrädde också.

Jag har inte testat att göra den här pajen med annan frukt än plommon, men kan tänka mig att det mesta skulle funka. Tänk bara på att hårdare frukt, som äpple, behöver skivas lite tunnare så att frukten hinner bli riktigt mjuk och gooey. Mums!