Det bästa med november är att få sätta upp utebelysningen och att börja mata småfåglar igen. Vi har haft besök av Pilfink, gråsparv, rödhake, blåmes, talgoxe, nötväcka, bofink, bergfink, svartmes och en massa andra fåglar. Väldigt roligt att stå och titta på genom fönstret, under de få dagsljustimmar vi har så här års.
Kan jag hitta andra favoriter också? Det ska vi ta reda på. Nu.
Bok: Jag har haft en ganska kass läsmånad i november och inte riktigt haft lust att läsa alls periodvis. Därför har det inte blivit så många böcker lästa. Av de jag avslutat har jag ändå tyckt allra bäst om David Mitchells "The bone clocks". Nästan lika bra som "Cloud Atlas", men bara nästan.
Film: Jag har också varit väldigt dålig på att titta på film i november. Faktiskt har det bara blivit en enda, men "Dune" är så pass bra att den fungerar finfint som favoritfilm. Den hade nog blivit det även om den haft konkurrens.
TV: "What we do in the shadows".
Nagellack: My happy bass från Essie. Jag gillar knasiga färger, så valet var inte så svårt.
Skönhet: Nu när det börjar bli kallt igen och huden reagerar därefter,så är mitt bästa skönhetsknep återfuktning. Inifrån i form av vatten och på utsidan i form av återfuktande produkter av alla de slag. För kroppen, nyllet, fötterna och händerna.
Extra speciell rolighet: Två av mina brorsbarn (trean var sjuk) kom till staden för att besöka sin farmor, som råkar vara min mamma. Första gången vi sågs sedan deras pappas begravning. Det var fint att få träffa dem, och god mat blev det också, trots att restaurangen gav oss fel take away-låda. Alla blev mätta. Vissa av oss mer än andra.
Favoritinlägg: What I eat in a day. Har lyckats hålla mig borta från småätandet ganska bra sedan jag började äta större och bättre frukostar. Gärna tillagade, dessutom. Även om soppa inte stått på frukostmenyn sedan dess.
Nagellacken i november är få. Endast fyra gånger har jag lackat på färgat lack. Dessutom är det väldigt få lack i otestade lådan just nu, och jag har ingenting jag väntar på att få in heller. Jag har nämligen lyckats hålla mig från att handla på Pahlish Black Friday i år, även om frestelsen var stor. Jag hoppas dock på att hitta lite a-England under granen, men dit är det ju ett litet tag till.
Till dess tittar vi väl på de där lacken jag verkligen lackade på - alla fyra.
OPI, Angels flight to starry nights Ett sådant där lack jag kände att jag bara måste ha, ungefär ända tills det kom hem till mig. Det är ju fint som snus, med sin isigt ljusblå färg och sitt spridda holo, men... Det känns som att jag sett det förut. Det känns som att jag redan äger ett precis likadant, men jag orkar inte ta reda på vilket det är. Så, set är väldigt fint, men inte värst unikt i mina ögon. Svårt att få ner holot på bild också, men det finns där. I massor.
Essie, Star struck a chord Inte alls vad jag trodde att det skulle vara. Jag gissade på ett vinrött lack med guldskimmer, men det är mer lila i verkligheten. Eller brunt. Brunlila. Låter ju sådär snyggt, men är finare än vad det låter som. Kanske lite mer åt kastanjhållet än det vinröda, men med en väldigt tydlig skiftning över i lila.
Cadillacquer, In a heartbeat Det sista av lacken jag fick i 50-årspresent av älskade maken. En hallonröd jelly med massor av flakies som både skiftar i färg och håller sig inom det rosaröda spektrat. Jag hade önskat att det var lite mörkare eller täckte lite bättre, så att det såg ut på nageln som det gör i flaskan, men jag är ganska nöjd så här också. Kanske inte riktigt så eldigt som jag hade hoppats, men väldigt fint ändå. Inte alls svårlackat trots alla flakies, men krävde lite armstyrka att ta bort sedan.
Essie, My happy bass Sista lacket ut och det som just nu finns på naglarna, om än väldigt slitet och jag borde verkligen ta av det. En väldigt mysko färg som ibland ser senapsgul ut, ibland ärtpurégrön och oftast något där emellan. Matchade min golden milk igår. Som sämst påmonner det om bebisbajs, som bäst är det en rolig gulgrön. Jag gillar det. Så klart. Jag brukar fastna för knasiga färger.
Att jag tränar yoga varje morgon tillsammans med YouTube-kanalen Yoga with Adriene, är absolut ingen hemlighet. Det är inte en vidare värst stor hemlighet att jag tränar annat också, i sällskap med just YouTube. Säga vad en vill om den kanalen, men här finns en uppsjö av träningsinspiration att hämta, om en bara orkar leta. Sökfältet är din bästa vän, om du vet vad du är ute efter. Korta pass, långa pass, mittemellan pass, mer eller mindre svettiga och jobbiga, med och utan utrustning, för hela kroppen eller fokuserar på en viss muskelgrupp. (Internet)Världen är ditt ostron - så att säga.
Eftersom jag använder mig av YouTube som en träningshjälp vareviga dag, så har jag så klart samlat på mig massor av olika pass som jag gillar, och idag tänkte jag dela med mig av dessa. Som inspiration, eller som en start. Let's go!
10-minute strong beginner's body workout. Ett kort men ganska intensivt pass, där en hantel är ett bra hjälpmedel. Popsugar Fitness har för övrigt massor av bra pass, så här finns det säkert något som passar. Ledaren här, Anna Renderer, är ett riktigt energiknippe, och jag har flera pass med just henne som jag gillar lite extra.
5-minute standing flat-belly workout Som den här lilla 5-minutersgrejen. Kul också med övningar för lilla magen som sker stående = inte en enda liten sit up att fasa för.
Yoga for abs - 6 minute abs workout Ett annat kanonpass för magen - med husfavoriten Adriene. Kort pass, men tro mig - det känns.
10 min toned arms workout Armövningar i 10 minuter. Hantlar behövs ibland, och du väljer själv din vikt. Ett snabbt pass igen, för det är ofta de jag gillar bäst. MadFit har även hon en hel massa goa pass att ta till. Allt från korta små riktade pass, till riktiga svettdrypare som tar hand om hela dig.
10 min booty workout Om du som jag har problem med knäna, så är det skönt att göra övningar som tar hänsyn till just dessa. Även om de riktar in sig på rumpan. 10 minuter med Pamela Reif, utan hopp och skutt, squats eller lunges, är precis min melodi när jag vill stärka upp gumpen, och på köpet benen. Win win. Även Pamela har flera pass som jag gillar lite extra, på sin kanal. Som det här cardiopasset - även det snällt mot knäna. Och grannarna i våningen under dig.
15 min full body stretch Det är ju himla bra att stretcha också, och just precis nu är det här jag lägger mitt fokus. Energinivån är låg nu när vintern är som mörkast, och för mig är det viktigt att ta hänsyn till det. Mady Morrison är min stretchdrottning, och det här passet som går igenom hela kroppen är mitt favoritstretchpass sedan jag hittade det för ett drygt år sedan.
Stretches for neck, shoulder & upper back pain relief. 10 min Ett annat absolut favoritpass med Mady. Har spridit det i övriga familjen också, och kan alltså få kalla sig en familjefavorit.
10 minute morning yoga for beginners Innan jag började yoga med Adrien, så var det det här passet jag gjorde varje morgon. Till slut så att jag kunde det utantill och gjorde det på egen hand. Jag tror jag fick ner tiden någon minut då också. Med andra ord är et inte ett svårt pass, och det går på ett skönt sätt igenom hela kroppen. Fst oavsett vad bilden visar så innehåller det inte en enda katt/ko.
Wind down yoga. 12 minute bedtime yoga Katt/ko förekommer dock här, i ett litet pass som passar ungefär när som helst på dagen och inte bara till läggdags. Ett mjukt och skönt pass som jag gjorde senast igår morse, för det är på morgonen jag tränar Yoga with Adriene.
Yoga for digestion. Yoga for when you overeat! Av någon anledning var det det här passet som låg uppe i torsdags, det vill säga lagom till Thanksgiving i USA. Nu gjorde jag det här passet på fastande mage, och matsmältningen kan behöva lite hjälp även när inte magen är tokfull. Och ja - Adriene har en bedårande liten hund som ofta är med på hennes pass. Han heter Benji. Ibland är det värt att yoga bara för att få titta på Benji.
Pranayama potion Sist ut bland mina tips kommer ett med stort fokus på andningsövningar, det som yogan kallar pranayama. En del mjuka övningar, och guidade andningsövninar. Jag blir alltid glad när jag ser det här passet i en månadskalender, och det händer så klart att jag gör det ändå. För det där med att andas - bra grejer.
Hoppas du hittade något du gillar. Och kom ihåg - du behöver inte göra allt lika bra/smidigt/lätt som den som presenterar videon. Gör det du kan och lämna det andra, ta tag där du når. Andas. Och ha det så kul!
Innan Scarlett Johansen och Chris Evans möttes i 20 miljader Marvel-filmer, så spelade de in en romantisk komedi tillsammans. Filmen "The nanny diaries"är baserad på en bok med samma namn, som jag inte har läst. Det känns dock som att det möjligen kan vara baserat på verkliga händelser. Kanske i så fall tagna till sin spets, men det osar lite egna erfarenheter om det här.
Annie vet inte riktigt vad hon ska göra nu när hon tagit sin collegeexamen. När hon räddar en liten pojke från att bli påkörd blir hon snabbt anställd av pojkens mamma som nanny åt honom. Mr X är upptagen med sitt arbete, och Mrs X spenderar sin tid med shopping och att socialisera sig. Det blir helt Annies jobb att ta hans om Greyer, och snart tar det upp all hennes tid. Familjens förra nanny blev raskt avskedad då hon dejtade för mycket, så det blir problematiskt när Harvardsnyggingen i samma hus, bjuder ut Annie på en dejt.
En liten lagom rolig komedi, med en gullig romans och en dos verklighet för familjen X. Sedan gör det sällan ont i ögonen att titta på Chris Evans heller....
För några år sedan var jag en ivrig anhängare av no poo, alltså att inte använda schampo. Då gjorde jag några inlägg om vilka metoder jag tvättade håret med (rågmjöl, bikarbonat, kastanj). Det senaste av de inläggen är från 2017, och numera använder jag nästan vanligt schampo och har hittat en rutin som jag tycker passar mig. Jag tänkte visa upp den lite närmare idag.
Hej och godmorgon! Det här här jag precis innan jag knatade upp till duschen för att tvätta håret. Jag tvättar håret ungefär av fjärde dag (däremellan åker det upp i knut när jag duschar) och innan jag kliver in i duschen borstar jag igenom håret ordentligt. På bilden har jag inte borstat det än, bara tagit ur det ur sitt fängelse/knuten jag snor upp det i när jag sover och tränar (och ofta annars också). Det var inte superskitigt den här gången, men jag tyckte ändå att det var dags.
Här är alla produkter jag använder mig av. Vissa mer frekvent än andra. Ungefär var tredje eller var fjärde gång jag tvättar håret, så börjar jag med en skalpskrubb. Min favorit kommer från Budgie och heter rätt och slätt The apple cider scrub. Den här masserar jag in i hårbotten när jag tycker att den behöver lite extra vård. Om en tillsätter lite vatten efter skrubb, så blir det löddrigt och jag använder det som en första tvätt av håret. Skölj noga.
Därefter schampo, och jag har helt och hållet övergått till schampokakor här. Jag köper mina från Lush, och just nu alternerar jag mellan glansgivande och citroniga Montalbano, och Angel hair som är extra snäll mot en känslig hårbotten. Den här gången tvättade jag håret med Angel hair. Stryk helt enkelt kakan över håret (eller ner i hårbottnen) massera och skölj ur, eller jobba upp ett lödder mellan händerna först.
Inte värst ofta använder jag balsam, och då blir det den som råkar stå i duschen. Den sista tiden har det varit Riparizione från N.A.E. som stått där. Använde jag inte den här gången, men gör jag det masserar jag in lite i längderna och låter verka under tiden jag tvättar resten av mig, innan jag sköljer ur den.
Hårolja är en av mina favoritgrejer, och doften från Moroccanoil är helt oslagbar. Här i light-varianten, som ska passa sig bättre för ljusare hår. Och någon här börjar vitna/gråna rätt så rejält. En eller två pump masseras in i fuktigt hår. Går att använda i torrt hår också, för en liten pick me up mellan tvättarna.
Och sist - en hårinpackning. Det här använder jag ärligt talat av väldigt sällan. Mest om jag tvättar håret en helg, för jag är en sådan där som gillar att applicera inpackning i torrt hår och låta det verka läääänge innan jag tvättar håret som vanligt. Den här är i ärlighetens namn E:s, så om jag använder den betyder det att jag snottar från henne. Men hon snottar så mycket från mig att jag tycker det är okej. Faith in nature heter märket, och vi köpte den från Jordklok. Blev lite sugen nu, och jag har ju faktiskt en hårtvätt inplanerad i helgen...
Efter vanlig tvätt med schampokaka, och två pump med Morrocanoil. Det är kanske 80% torrt här, men jag är glad ändå, för mina lockar syns igen.
Årets sista månadsskifte närmar sig med stormsteg. Snart får jag börja öppna luckorna i min tekalender, och i min lakritskalender. 2021 är julen jag unnar mig, för det tycker jag att jag kan vara värd efter ett par kämpiga år. December betyder också nya sidor i min bullet journal, de sista i just den här. Våga vägra jultema, tänkte jag, och hittade en fin washi med rosor på att bli inspirerad av. Det ser ut lite som vanligt, men med andra färger. Och så är det novembermulet där jag bor, så ursäkta att det ser ganska mörkt och murrigt ut.
Startsida och månadsöversikt. Hade ju blivit snyggare om jag hade räknat rätt...
Ser nu att jag visst inte skrivit in rubrikerna i kassaboken. Nåväl, det hinner jag. Andra sidan är som vanligt till för månadens bok, där jag inte riktigt bestämt mig än, och nagellacken som kommer hamna på naglarna. Väl?
En rad om dagen på ena sidan, och på den andra samsas vanekollen och humöret.
Jag har visst glömt att skriva här med... Mina träningssidor. Dels den jag gör på egen hand, dels Yoga with Adriene. Jag kommer ta det ganska lugnt med träningen i december, för jag känner mig ganska trött, och i behov av att vara snäll mot mig själv. Det blir ofta så när mörkret kommer, att energinivån blir lidande, och jag tänker försöka ta hänsyn till det. Stretcha har jag däremot bara mått bra av, så jag kommer planera in mer sådant. Adriene har hintat om att det kommer jobbas med chakrasystemet och energiflöden i december, och det brukar jag tycka är kul. Hur kalendern blir vet jag dock först på söndag.
Förutom placeringen på citaten och tejpen så ser alla veckouppslagen likadana ut i december. Jag valde att dra de flesta strecken utan linjal, och det gick ofta bättre än förväntat.
Jag har beställt två olika bullet journals inför 2022, så jag vet inte än vilken det blir. Det enda jag vet är att det snart är dags att starta upp en ny, och det tittar vi så klart närmare på i december någon gång. Det är trots allt lite november kvar.
Det tog betydligt kortare tid att få en glutt av "Dune" än vad jag trodde när jag skrev om den i juli, för HBO Max hann knappt lanseras förrän vi hittade den i tablån - fullt tittbar utan en enda extra liten peng (*host* Disney+ *host*). Så den blev förra veckan fredagsmys för familjen. Jag hann inte läsa boken innan...
Paul Atreides är en ung man med många gåvor. Arvtagare både till sin fars imperium och sin mors lära hos Bene Gesserit, har han ett stort ansvar att axla. När hans familj får kejsarens uppdrag att framställa Spice, en medvetandevidgande drog, på den avlägsna ökenplaneten Arrakis, hamnar konflikten mellan familjerna Harkkonen, som hittills haft makten över Spice, och Atrides, på sin spets. När Arrakis anfalls flyr Paul och hans mor, Lady Jessica, ut i öknen. För att överleva i den fientliga miljön måste de få hjälp av planetens invånare, Fremen.
Det här är en väldigt snygg film, och väldigt långsam också. Inte så att den blev långtråkig, men det var inte direkt ett högt och vilt tempo, om en säger som så. Kanske att den imponerade mer än vad den engagerade, för den gjorde inte ont i ögonen att titta på en enda liten stund. Jag har hört att folk gnällt på både cgi-effekterna och musiken, men det måste vara ena riktiga gnällspikar. Som att Hans Zimmer kan göra kass filmmusik? Tror inte det va. Extra plus i kanten för en mångfaldig rollbesättning. Till skillnad från filmatiseringen från 1984 som var skrämmande helvit, så har vi här skådespelare av olika hudfärg och nationalitet bland annat två svenskar!). Känns helt rätt, både i dagens tankesätt (om en inte är ett rövhål) och i filmens anda. Det är ju trots allt flera olika planeter - varför skulle alla se likadana ut på dem?
Det här den första filmen i en tänkt serie om minst tre delar, som baseras på de två första böckerna i Dune-saga av Frank Herbert. Del två kommer troligtvis någon gång 2023.
Ibland får jag för mig att jag vill läsa precis allt av en viss författare. Senast i raden bland dessa är Rainbow Rowell, nu när jag läst "Fangirl" och den efterföljande trilogin om Simon Snow. Dags för nästa bok till tbr-högen - och sedan ner i läsfåtöljen med mig.
Alla på tidningen vet att någon läser deras mejl. Det hindrar inte kollegerna och vännerna Jennifer och Beth från att skriva personliga mejl på arbetstid till varandra. Lincoln är den som har till uppgift att läsa de mejl som fastnar i filtret. När Jennifers och Beths korrespondens hamnar där kan han inte låta bli att läsa, trots att det inte finns skäl till att skicka varningar till dem, och trots att han kanske inte borde. Han har bara blivit så fascinerad av Beth. Och när han väl inser att han fallit pladask för henne, så är det redan försent. Vad skulle han säga? "Jag är killen som läser dina mejl, och jag är kär i dig?" Kanske inte.
Mycket med den här boken gillar jag. Som den vänskap vi får bevittna mellan Jennifer och Beth. Hur Lincoln under bokens gång växer som person, och frigör sig alltmer och hittar sig själv. Jag har dock svårt att bortse från voyeurismen som genomsyrar hela boken. Hur Lincoln faktiskt gör ett väldigt stort intrång i Beths och Jennifers privatliv, när han mot bättre vetande fortsätter att läsa deras mejl. Han har hyfsat dåligt samvete för det, men han fortsätter ändå, och det gör att det känns lite stalker-ish. Är han verkligen en fin kille då, eller är han en "fin kille"? Det blir lite svårt att släppa. Förundras också över att Beth och Jennifer sitter och öser ut alla sina känslor i de här mejlen. Med tanke på att de faktiskt är bästa vänner, så känns det här mer som konversationer som skulle kunna hållas över telefon - eller ännu hellre öga mot öga. Boken utspelar sig mot en fond av millenniumskifte och Y2K-skrämslan som rådde då, och kanske såg klimatet på arbetsplatsen annorlunda ut då, gällande det ganska nya med intranät och jobbmejl. För själva grejen med att någon sitter och läser sina kollegors mejl känns inte så lite Big Brother. Boken är annars ganska lättläst och bitvis riktigt rolig. Det förekommer också en och annan rörande scen, särskilt i Lincolns relation med sin mamma. Men. Jag hade faktiskt önskat ett helt annat slut. Nu är ju det här feel good, och då är ett lyckligt slut att förvänta sig, så jag blev inte vidare värst förvånad över hur det blev i slutändan. Men. Ibland kanske personen som tjuvläst någons privata post because he lurvs her inte förtjänar att komma fullt så lindrigt undan. Så även om jag tyckte väldigt bra om vår huvudperson Lincoln, så hade jag ofta väldigt svårt för det han gjorde och hur han hanterade vissa situationer.
Den senaste tiden har jag varit en sådan där person som småäter hela. tiden. Inte bra för tänderna, midjemåttet eller mitt mående. En av bovarna i detta drama har med största säkerhet varit att jag blivit så väldigt dålig på att variera mina frukostar och äta något rejält som mitt första mål. Särskilt som jag tränar på morgonen - en kopp te och en rostmacka gör inte riktigt susen då. Jag har hört det här talesättet: Ät frukost som en kung, lunch som en prins och middag som en tiggare. Alltså att dagens första mål ska vara det största, och så äter jag absolut inte. Oftast tvärtom. Jag har tänkt att jag ska försöka ändra på det där, inspirerad av matvideos från andra kulturer. Och när samma tanke tydligen dök upp hos E, så kanske det ser ut som en konstig dag på tallriken, men jag mådde jättebra hela dagen, och smååt så lite som två skumtomtar, som jag inte tog bild på.
Efter dagens träning, där jag under tiden drack en kopp hett vatten (te utan te), var det dags att bryta fastan. Det gjorde jag med mat som E gjort, fast teet bryggde jag själv - Earl Grey med mjölk precis som vanligt. Till det E:s goda misosoppa, fullproppad med grönsaker och aromatiska smaksättare. Fråga mig inte hur hon gör den för det vet jag inte, jag vet bara att det blir gott när hon gör misosoppa, och jag gillar inte misosoppa annars. Även brödet är bakat av E. Ett surdegsbröd helt proppat med fröer. Hon kan hon, mammas lilla hjärta.
Älskade maken jobbar hemifrån några veckor till, så till lunch lagade jag någon sorts pastarätt till oss båda. Det är hasselnötter, tomat och grönkål tillsammans med brynt smör och riven parmesan. Till det några skivor salami (jag tog en till sedan) och på bild syns även "småcitrusen" jag år till efterrätt.
Hemkommen från min promenad med liten gullig hund, som var helt underbar trots mulet väder och att han rullade sig i bajs så att jag var tvungen att sanera både hund och sele med våtservetterna jag som tur var hade med mig, så drack jag en kopp Yogite. Smaken är Classic, och den vill jag ha rejält med mjölk till.
Fika och mellis i ett! Vi hade ett par bruna bananer i fruktskålen, och en av dessa förvandlade jag till en smoothie tillsammans med lite hallon och kokosdryck. Earl Grey med mjölk i kattkoppen (från Lagerhaus), och två små kakor på ett fat.
Nu blev det kvällen! Och då äter vi kvällsmat. Den här gången ett recept vi gärna återkommer till för att det är så gott - Belugaplåt med chimichurri. Receptet kommer från "Portionen under tian: 300-kronors veckorna". Många goda recept i den. Vi tar dock mindre belugalinser än vad receptet föreskriver, och gör ungefär dubbelt upp av chimichurrin. Plåten var rensad när vi lämnade bordet.
Röjde upp i köket efter middagen och åt en sådan här tuggig godis med ingefära och mango. Och två skumtomtar.
"Jag känner väl inte doften av popcorn?" sa älskade maken lite pillemariskt. Mitt svar blev: "Nej, du känner doften av brända popcorn". För jo, jag åt poppisar till kvällsgodis igen. Orkade inte tänka ut något annat, men gjorde inte så mycket - redan innan jag brände en fjärdedel av dem för att jag samtidigt gjorde min golden milk och tydligen inte kunde multitaska. Golden milk är lätt att göra om allt finns hemma. En kopp valfri mjölk, en tesked gurkmeja, ett par varv på en svartpepparkvarn (behövs för att ta fram allt som är bra med gurkmeja och du känner ingen smak, promise) och en sked med honung. Hetta upp och servera. Gott med lite kanel i också, men det gjorde jag inte då.
Jag har säkert gjort av med en och annan Lush-grej utan förpackning också, men det kommer jag inte ihåg just nu. Dessutom har de som sagt inge förpackning och kan alltså inte vara tom, så från och med nu skippar jag dessa produkter här, Inga fler schampon alltså. Istället en hel drös med andra produkter, som ska sorteras som plastförpackning i de allra flesta fallen. Det blir många favoriter idag.
ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Nu igen. Betyg 5/5
Apolosophy. Cucumber Peel off mask. Uppfriskande. Jag som har känslig hud borde egentligen låta bli peel off-masker, men jag tycker de är lite roliga så ibland kan jag bara inte låta bli. Just den här luktar lite starkt, men det mattas av allteftersom masken torkar. Väldigt lätt att dra av, även där jag råkade slabba in den i hårfästet. Eventuella rester gick lätt att skölja bort. Kändes uppfriskande, precis som det står på påsen. Kommer säkert hitta hem till mig igen. Betyg 4,5/5
Burt's bees. Lipbalm. Coconut & pear. Har alltid mist två Burt's bees på gång, för de är mina favoritläppbalsam. Just nu i varje fall. Jag gillar att testa olika varianter, och den här med kokos och päron tyckte jag mycket om. Kan absolut tänka mig ett omköp. Betyg 5/5
Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad. Den här trodde jag skulle ta slut mycket tidigare än vad den gjorde, så jag kan med säkerhet säga att denna favorit är dryg, prisvärd och gör sitt jobb som återfuktare bra. Jag har självklart öppnat en ny. Betyg 5/5
The Ordinary. Hyaluronic acid 2% + B5 En av tre produkter från The Ordinary som jag alltid vill ha i badrummet. Jag hade med andra ord en ersättare stod och väntade i kulisserna tills när sista droppen av den här var uppslurpad. Allt utom pipettpumpen och korken är glas. Betyg 5/5
It's skin. Collagen. Nutrition mask sheet. Bra för mogen hud och ska hjälpa till att återställa en naturlig fuktbalans. Rikligt med en mjölkig essens, som jag "kurar" med överflödet av. Maken var väldigt täckande, tunn och följsam, men passformen var sådär med få slitsar och väldigt små hål för ögon och särskilt för munnen. Kan tänka mig att köpa den igen för hur huden kändes efteråt, dock.
Betyg 3,5/5
It's skin. Rose. Moisture & vitality mask sheet. För den som älskar rosdoft. Gör du inte det så bör du hålla dig långt från den här masken, för här är rosdoften påtaglig så länge masken verkar. Ganska tunn essens, så rinnvarning föreligger. Gott om essens över som jag använde som kur. Då försvann rosdoften så snart essensen torkat/sjunkit in. Den här masken gillade jag väldigt mycket och kommer högst troligt köpa igen. Betyg 5/5
Plejadträff med katt, blir det om en beger sig hem till gårdagens värdinna. Hon är nämligen kattälskare av stort slag, och föder upp katter. Den här helgen förekom det till och med parning, men det slapp jag se på nära håll - tack och lov. Annars var det te, tilltugg och skratt, precis som vanligt. Samt att vi gav vår åsikt om den valda boken, "Lisa och Lilly: en sann kärlekshistoria" av Mian Lodalen.
Lisa och Lilly träffas vid en hemlig dans. Ett drygt år senare hittas deras sammanbundna kroppar i Hammarby sjö. I Stockholm i början av det förra seklet, i en tid som på många sätt var ungdomarnas och arbetarnas, får vi följa Lisa och Lilly under deras sista år i livet. Baserad på verkliga personer och skeenden.
Vi var inte nådiga. Det här är viktiga berättelser att lyfta fram. Det är viktigt att berätta om orättvisorna i världen, både då och nu, både fakta och fiktion. Men att som här ta en verklig tragisk historia och göra den här soppan av den känns inte riktigt värdigt. Det känns orättvist mot verklighetens Lisa och Lilly att de blev de här platta karaktärerna - rentav tråkiga. För att inte säga korkade. Vi gillade inte alls hur de beskrevs och fattade inga sympatier för någon av dem. Tråkigt också att allt perspektiv kommer från Lisas håll och att Lilly aldrig får komma på tal.
Berättelsen tar oss på oändliga promenader på Stockholms gator, och det känns ofta som att vi mest får vägbeskrivningar till landmärken i Stockholm förr i ti'n. Berättelsen drunknar i all research, och alla markeringar om att vi befinner oss i Stockholm 1910-11 får ta så mycket plats att ingenting blir kvar. Hade allt detta skalats bort så hade det möjligen blivit en novell, som kanske hade varit intressant. Den här berättelsen hade gjort sig mycket bättre som en reportagebok, än att försöka ge liv och röst åt några unga tjejer som inte lämnat några egna ord efter sig, mer än sitt självmordsbrev.
Ingen av oss som läst klart boken tyckte om den. Vi tröttnade snabbt på språket och karaktärerna och de många vägbeskrivningarna och tidsmarkörerna. Boken känns på något sätt ofärdig. Vi saknar Lillys perspektiv, och ett efterspel efter självmordet. Ett självmord som vi tyckte kom väldigt abrupt, och som romantiserades på ett sätt som faktiskt blev ganska obehagligt. Den känns också repetitiv på ett sätt som gjorde att det kändes tjatigt. Samma sak kunde berättas två gånger, ungefär som att författaren glömt bort att hon redan berättat det. Vilket ökade på känslan av en bok som inte var riktigt färdig.
Våra betyg blev låga, för som en av oss sa: "den förtjänar faktiskt inga pluspoäng när en så pass viktig berättelse blir så här dålig". Vi kände att den blev onödig snaskig, i stället för att belysa en tragedi och en problematik som lever kvar än i våra dagar - även i vårt vackra land. Högsta betyget blev 2, det lägsta 0,5. Plejadernas medelbetyg blev 1,1. Mitt personliga betyg på "Lisa och Lilly" blev 1/5.
Andra Plejadboken i rad som vi tyckt illa om. Vårt hopp står till nästa bok, som är en kriminalroman och om det brukar vi tycka väldigt spritt beroende på hur förtjust en är i genren. Fast det blir först nästa år det.
En liten komedi som för de flesta av oss nog flugit en bra bit under radarn. Jag hade ingen aning om att en sådan här film existerade, förrän vi tittade på den för några veckor sedan. Det är en sådan där independent-film som inte fått höga betyg på IMdB. Mitt intresse var ganska svalt, så det var glatt överraskad som jag insåg att jag faktiskt gillade den här filmen.
Brooklynparet Jack och Su inser att de spenderar alldeles för mycket tid på sina telefoner. De beger sig till ett lite lyxigare lantställe för att stänga av alla sina kontakter med omvärlden under några dagar och bara ägna åt sig åt varandra och sin relation. Frånkopplade från omvärlden är de inte medvetna om att Jorden är under attack. Apokalypsen är här.
Låt: "Voices carry" med 'Til Tuesday. En gång i tiden felhörde jag den som "you're so scary". Vilket i och för sig passar ganska bra in på vad låten (och videon) handlar om. Outfit: Randig klänning och svarta leggings från H&M, ibland den gamla favoritkoftan från Vila. Smink: Inte idag heller Nagellack: Star struck a chord från Essie. Doft: James Bond 007 Pour femme. Smycke: Ringarna. Klocka: Inte idag heller Läser: Daglig dos av Shakespeare. Månadsboken är "Samhällets olycksbarn" av Victor Hugo. Och inför helgens Plejadträff läser jag "Lisa och Lilly" av Mian Lodalen. Frukost: Stor kopp te. Äggröra och rostat bröd. Fika: Mer te och så bananbrödet jag bakade i förmiddags på grund av bruna bananer. Middag: Sinatrapasta. Önskad av Chilipojken. Pryl: Yogamatta. Motion: Tvenne yogapass, samt en promenix med supersöt schnauzer. Kvällsnöje: Leda ett av de där två yogapassen. Klasskväll! Att tillägga: Inte mycket. Idag heller.
En sak har visat sig tydligt vid läsningen av David Mitchells "The bone clocks" - det går inte riktigt att läsa hans böcker snabbt. Så enda anledningen att det tagit ett tag att läsa den här boken (förutom att den är 600+ sidor lång) är att den krävt lite tankeverksamhet.
Efter ett gräl med sin mamma bestämmer sig Holly Sykes för att rymma hemifrån. Sommaren 1984 är hon snart 16 år. Hennes rymning tar med henne ut på den engelska landsbygden, där underliga saker snart händer henne. Ett hastigt avgivet löfte kommer sedan påverka Hollys liv under de följande decennierna.
Under läsningens gång känner jag att det finns vissa likheter med "Cloud Atlas". Det är 6 olika berättelser, som alla för oss framåt i tiden. Berättaren skiftar mellan de olika berättelserna, men någonstans i dem hittar vi alltid Holly. Ibland är hennes roll viktigare än i andra berättelser, men hon blir bokens nav. De olika berättelserna är hyfsat fristående, och skulle kanske kunna läsas var för sig, om du bara vill läsa en av dem. Som en helhet gör de sig dock bäst lästa i kronologisk ordning, för de hör som sagt ihop via Holly. Vi börjar alltså 1984, och sedan far vi framåt i tiden och gör nedslag i Hollys liv och omgivning. Boken slutar 2043, efter miljökatastrofen. Det är ingen upplyftande berättelse, även om det alltid finns en gnutta hopp där. Skit kommer hända, så att säga. Det är bara en fråga om när, och hur. Alla våra berättare är kanske inte helt sympatiska, men de kan ändå ha försonande drag. När dessa visar sig är det dock inte alltid så lätt att veta. Det händer en del i Hollys liv, den där sommaren 1984, och svaret på vad det är som har hänt kommer långt senare i boken. Det gäller att ha en hel del tålamod som läsare. I den del som (nästan) allt förklaras är terminologin bitvis så förvirrande att jag till slut var tvungen att tala om för mig själv att släppa det och bara fortsätta läsa. Ibland är helheten viktigare än alla detaljer, och är det ord jag inte greppar kan jag ändå ofta greppa helheten. (Är för övrigt sant i all min läsning på engelska, jag stannar inte direkt upp och slår upp alla ord jag inte omedelbart förstår betydelsen av i en ordbok. Då skulle jag aldrig komma någonstans.) Det är inte en lättläst bok, absolut inte snabbläst, men jag hade en ack så trevlig upplevelse när jag satte mig ner och läste, och bara försvann in i David Mitchells värld. För den som läst hans böcker tidigare, finns det en och annan karaktär att känna igen från dessa böcker. Personer som förekommit i periferin i en annan bok kan få en huvudroll här, och vise versa. Ett inte helt ovanligt grepp i böcker, men i just "The bone clocks" så spelar detta berättargrepp en ganska stor roll.
Jag gillade den här boken skarpt. Jag gillar hur den är berättad, jag gillar språket och uppbyggnaden av berättelsen som sakta för oss framåt mot målet. Jag gillade Holly väldigt mycket. Dessutom har min bok ett snyggt omslag. Jag har pendlar en del i betyget under läsningens gång, men det har aldrig dippat under en trea. I slutet funderar jag mest på om den är en ny all time favourite, eller om den ska få en fyra. Till sist bestämde jag mig för att den visst det är en ny favorit, men att betyget får stanna på 4,5/5.
Något svenskt förlag borde verkligen snappa upp David Mitchells böcker. I mina ögon är han Nobelprisvärdig.
Häromdagen tyckte YouTube att jag skulle titta på en video med ett recept på kakor, och då de såg smaskiga ut så gjorde jag det. Jag har aldrig gillar när det är torkad frukt i bakverk, särskilt inte russin, så egentligen begriper jag inte varför jag blev så sugen på att baka just de här kakorna, men det blev jag. Så då gjorde jag det, och - jag älskar dem! Alla mått är i gram, men det går att hitta ursprungsreceptet i videon. Jag använde mig helt enkelt av en våg som jag nollställde mellan de olika ingredienserna. En våg är en himla bra grej att ha i köket, för övrigt.
Havrekakor med nötter och frukt
50 g tranbär eller russin 70 g valfria nötter (jag använde sötmandel, hasselnötter och pumpakärnor) 140 g havregryn 60 g mjöl 60 g (farin)socker 1 krm salt 50 g olja (inte olivolja) 60 g vatten
Blötlägg tranbären. Hacka nötterna till önskad storlek. Jag valde ganska finhackat. Mät upp och blanda havregryn, mjöl, socker och salt. Häll av vattnet från tranbären, krama ur dem och torka (någorlunda) torrt med hushållspapper. Rör ner oljan i grynblandningen och rör om så att allt täcks med oljan. Här kan det vara enklast att använda händerna. Tillsätt vatten, tranbär och nötterna och blanda till en deg. Klicka ut ca 24 kakor på en plåt, eller rulla bollar. Platta ut dem. Kakorna flyter inte ut så de kan ligga ganska tätt. Grädda kakorna mitt i ugnen i 170℃ 20-25 minuter, tills de är gyllene. Låt dem svalna på plåten så blir de extra knapriga. Jag lyckades underbaka mina, så de blev kanske inte jätteknapriga, men goda ändå.
Som alltid är det spoilervarning när jag skriver om tv.
Det var ett kärt återseende att fara till Staten Island och hälsa på i vampyrhuset igen. Säsong två slutade i ett blodbad, då Guillermo tog i rejält för att skydda sin mästare Nandor. Som ett led i detta finns det nu inte så många vampyrer kvar, så det blir våra vampyrvänner som behöver fylla vampyrrådets platser. Och Colin Robinson försöker ta reda på mer om energivampyrer.
Favoritavsnitt: 3x01 "The prisoner" Efter massakern på vampyrrådet, hålls Guillermo fängslad av Nandor, Colin, Laszlo och Nadia så att de kan bestämma vad de sak göra med honom. När de får veta att de blivit utnämnda till det nya vampyrrådet bestämmer de sig för att göra honom till sin livvakt, men först hypnotisera honom så att han aldrig ska skada dem. 3x09 "A farewell" Nandor bestämmer sig för att ta en super slumber, en sorts dvala där vampyrer kan vila i hundratals år. Colin Robinson tror att Nandor gör så för att slippa delta i hans 100-årskalas. Samtidigt ska huset få besök av det högsta vampyrrådet. Vi tar farväl av en kär vän.
Favoritkaraktär: Gillar dem alla, men Guillermo och Colin Robinson blir bara bättre och bättre.
Favoritpar: Finns inget annat än Laszlo och Nadia. Om vi inte ska räkna Nandors olika försök till romans, så klart.
Bäst i säsongen: Vänskapen som uppstår mellan Colin Robimson och Laszlo. De hinner med en hel del den bus här säsongen.
Värst i säsongen: Att en av dem dör. Eller?
Övriga kommentarer: Det blev klart med en säsong fyra redan innan säsong tre hade haft premiär. Och med tanke på var den tredje säsongen slutade så är ju det himla bra.
Jag har sagt det förut och nu säger det igen - oktober var en synnerligen tråkig läsmånad för mig. Mitt högsta betyg på hela månaden blev 3,5/5, och böcker som jag i förväg trodde att jag skulle älska, eller i varje fall tycka mycket om, föll långt innan målsnöret. Snopet. Det ledde så klart till att jag i perioder inte hade lust alls att läsa, och vissa dagar gjorde jag inte det. Årets mål om 60 utlästa böcker har jag ändå lyckats nå nu, på något mirakulöst sätt. Jag får hoppas att böckerna jag läser i november kommer tilltala mig mer (den jag nyss börjat läsa verkar lovande). Och så tittar vi en sista gång på oktoberhögen, utläst ordning uppifrån och ner.
"Fågeln som vrider upp världen" av Haruki Murakami blev månadens favoritbok då den drog på sig det högsta betyget med 3,5/5. Lite väl invecklad och tillkrånglad mellan varven, och alldeles för lång med tanke på hur lite som egentligen hände. Kändes ändå som en typisk Murakami-bok.
"Klubben för lyckliga slut" av Caroline Säfstrand lästes för bokklubben Plejaderna. Ingen av oss gillade den, med sina osympatiska karaktärer, dåliga livsval, konstigt upplägg och den där känslan av att den är skriven efter en mall. Jag gav den betyget 1/5, Plejadernas medelbetyg blev 1,7.
"Catherine House" av Elisabeth Thomas var en av de där böckerna jag hade förhoppningar över, den har ju trots allt jämförts med "Den hemliga historien" av Donna Tartt. Otur för mig då att den var ett sådant sömnpiller. Betyget blev 2/5.
"Hur mår fröken Furukura?" av Sayaka Murata började bra, men föll snart. En jättekort bok som lyckades med konststycket att ändå kännas repetitiv. Betyg? 2 så klart. Månadens vanligaste.
"One last stop" av Casey McQuiston. En av de böckerna jag längtat mest efter att få läsa i år. Jag ville verkligen älska den här boken. Jag ville så innerligt gärna falla handlöst för Jane och August och gilla tidsmysteriet på New Yorks tunnelbana jag med. Men det gjorde jag inte. Attans också. 2/5.
"Hjältar och monster på himlavalvet" av Maj Samzelius, i en samlingsvolym med alla fyra böckerna i en, var min månadsläsning för oktober. Jag har läst den förut, och jag har verkligen läst om grekisk mytologi förut. Här riktat mot stjärnbilderna, och det är ju alltid kul. Kärt återseende, men lite nja. Betyg 3/5.
2021 verkar vara året då jag ofta befinner mig i den grekiska mytologin. Och det är ju intressanta myter, som en kan känna igen i andra texter, så det känns inte direkt som slöseri med tid. Möjligen en känsla av att jag läst det förut, för det har jag. "Hjältar och monter på himlavalvet" sändes först som följetong i barnradion, men då folk ganska omgående bad att få även en bok, så hamnade texterna så småningom i just bokformat. Fyra böcker blev det, och det är dessa jag har läst i en samlingsvolym under oktober.
En sensommarkväll ute på ön i skärgården går tv:n sönder. Morbror Martin börjar då berätta historier för barnen, som handlar om stjärnbilderna. Om gudar, människor, hjältar och monster som alla hamnat på stjärnhimlen.
Stjärnhistorierna kommer med en ramberättelse, där morbror Martin berättar historier för barn som kanske till en början inte var så jätteintresserade. Intresset växer dock snart, och Martin får fortsätta berätta även kommande somrar under många år. Jag hade kanske möjligen kunnat tänka mig vara utan den där ramberättelsen. Inte för att den är dålig, men den är inte heller särskilt bra. Jag är inte här för att få veta hur barnen växer upp till exempel. Jag vill läsa om berättelserna bakom stjärnbilderna. Om det nu ska vara en ramberättelse, där de ofta pratar om var stjärnorna finns på himlen, så hade det varit passande med illustrationer som visar just dem, och hur vi kan hitta dem. Boken är rikt illustrerad, men då är inte stjärnbilderna som de ser ut på himlen med, och det kan jag tycka är lite synd. Det finns förvisso stjärnkartor med, av både den norra och den södra stjärnhimlen, men den ger mig ganska få ledtrådar om var på himlavalvet jag ska titta, särskilt om en inte kan en enda stjärnbild sedan innan. Inte för att jag gått ut och tittat direkt, men för mig som i stort sett bara känner igen Orion och Karlavagnen, hade det varit kul med en lite mer pedagogisk utpekning av stjärnbilderna jag precis läser om. Nu är det ju kul att läsa de här berättelserna ändå, oavsett deras stjärnbilder och position på himlen. Den grekiska mytologin är som bekant (?) en otrolig mängd sagor, av både det humoristiska och det rent tragiska slaget. Det var inte första gången jag läste de här berättelserna, inte ens första gången jag läste boken. Det är som att återse gamla bekanta. Möjligen att det kändes lite repetitivt, eftersom jag läst så mycket mytologi tidigare i år, men då får jag väl skylla mig själv som väljer att göra så. Jag kunde också störa mig på språket, och det livliga användandet av talspråk. Det känns väldigt förenklat, och ibland nästan lite vårdslöst. Nu är jag en äldre läsare än den tänkta publiken, men jag är en sådan där grinig person som tycker att det är viktigt att lära sig stava rätt från början, och då hjälps inte det av att böcker innehåller felaktiga stavningar, som "mycke" istället för "mycket", som exempel.
Mitt betyg på "Hjältar och monster på himlavalvet" blev 3/5.
1981 var årets julkalender "Stjärnhuset" som även den var baserad på den grekiska mytologin tolkad av Maj Samzelius. Här är det Mytha (Sif Ruud) som berättar för pojken Astro (Johannes Brost). Finns på SVT Play.
