"The bone clocks" av David Mitchell

En sak har visat sig tydligt vid läsningen av David Mitchells "The bone clocks" - det går inte riktigt att läsa hans böcker snabbt. Så enda anledningen att det tagit ett tag att läsa den här boken (förutom att den är 600+ sidor lång) är att den krävt lite tankeverksamhet.

Bildkälla Goodreads

Efter ett gräl med sin mamma bestämmer sig Holly Sykes för att rymma hemifrån. Sommaren 1984 är hon snart 16 år. Hennes rymning tar med henne ut på den engelska landsbygden, där underliga saker snart händer henne. Ett hastigt avgivet löfte kommer sedan påverka Hollys liv under de följande decennierna.

Under läsningens gång känner jag att det finns vissa likheter med "Cloud Atlas". Det är 6 olika berättelser, som alla för oss framåt i tiden. Berättaren skiftar mellan de olika berättelserna, men någonstans i dem hittar vi alltid Holly. Ibland är hennes roll viktigare än i andra berättelser, men hon blir bokens nav. De olika berättelserna är hyfsat fristående, och skulle kanske kunna läsas var för sig, om du bara vill läsa en av dem. Som en helhet gör de sig dock bäst lästa i kronologisk ordning, för de hör som sagt ihop via Holly.
Vi börjar alltså 1984, och sedan far vi framåt i tiden och gör nedslag i Hollys liv och omgivning. Boken slutar 2043, efter miljökatastrofen. 
Det är ingen upplyftande berättelse, även om det alltid finns en gnutta hopp där. Skit kommer hända, så att säga. Det är bara en fråga om när, och hur.
Alla våra berättare är kanske inte helt sympatiska, men de kan ändå ha försonande drag. När dessa visar sig är det dock inte alltid så lätt att veta. 
Det händer en del i Hollys liv, den där sommaren 1984, och svaret på vad det är som har hänt kommer långt senare i boken. Det gäller att ha en hel del tålamod som läsare. I den del som (nästan) allt förklaras är terminologin bitvis så förvirrande att jag till slut var tvungen att tala om för mig själv att släppa det och bara fortsätta läsa. Ibland är helheten viktigare än alla detaljer, och är det ord jag inte greppar kan jag ändå ofta greppa helheten. (Är för övrigt sant i all min läsning på engelska, jag stannar inte direkt upp och slår upp alla ord jag inte omedelbart förstår betydelsen av i en ordbok. Då skulle jag aldrig komma någonstans.)
Det är inte en lättläst bok, absolut inte snabbläst, men jag hade en ack så trevlig upplevelse när jag satte mig ner och läste, och bara försvann in i David Mitchells värld. 
För den som läst hans böcker tidigare, finns det en och annan karaktär att känna igen från dessa böcker. Personer som förekommit i periferin i en annan bok kan få en huvudroll här, och vise versa. Ett inte helt ovanligt grepp i böcker, men i just "The bone clocks" så spelar detta berättargrepp en ganska stor roll.

Jag gillade den här boken skarpt. Jag gillar hur den är berättad, jag gillar språket och uppbyggnaden av berättelsen som sakta för oss framåt mot målet. Jag gillade Holly väldigt mycket. Dessutom har min bok ett snyggt omslag.
Jag har pendlar en del i betyget under läsningens gång, men det har aldrig dippat under en trea. I slutet funderar jag mest på om den är en ny all time favourite, eller om den ska få en fyra. Till sist bestämde jag mig för att den visst det är en ny favorit, men att betyget får stanna på 4,5/5.

Något svenskt förlag borde verkligen snappa upp David Mitchells böcker. I mina ögon är han Nobelprisvärdig.