torsdag 31 december 2015

Decemberfavoriter

Jamen det var ju roligt att vakna på årets sista dag och vara förkyld. Jag som ska på fest ikväll och hela alltet. Känner mig sådär peppad över det just nu, ärligt talat.

Det är inte bara 2015 som tar slut idag utan även december, och månaden avslutas traditionsenligt med ett inlägg om månadens favoriter. Idag är inget undantag.

Bok/fic: Bästa utlästa bok är ""Forever" av Maggie Stiefvater. Med tanke på att den andra boken jag läst ut den här månaden är en av de sämsta ever, så var det inget svårt val.
Månadens bästa fic får bli en Hartwin AU. "Who got the keys to my Bimmer" av Hartwinning.

Film: December var ännu en månad jag lyckades ta mig iväg till en biosalong. "Star Wars: The force awakens" var betydligt bättre än vad jag trodde den skulle vara och skickar kärleksfullt Star Wars vidare in i nästa generation. Störst behållning för mig var dock att snegla på älskade maken ibland. Han såg helt salig ut och jag tycker om när han är glad.




Tv-program: Jag har varit dålig på att titta på tv den här månaden. Jag pausade ju "Fringe" och har inte kommit på något annat jag vill maratontitta på heller. Men! Jag och Lilla E tittade ju på "Pride and prejudice" - en av de bästa tv-serierna någonsin.

Nagellack: Det har varit väldigt mycket nakna naglar den här månaden, jag har inte ens börjat lacka med Skyfall-kollektionen än. Har dock planer på att börja med den så fort det har blivit 2016 - tills dess passar jag på den här punkten.

Frisyr: Jodå, det hamnade en brun toning i mitt hår i varje fall - fastän jag sa att jag skulle sluta färga håret. Känner igen mig själv bättre i spegeln nu.

Kläder: Ge mig mysiga tröjor och mjuka byxor och ge mig dem nu! Och en pyjamas med rävar på såklart.


Upptäckt: Jag har kommit på en och annan sak om mig själv, men det är en karamell jag tänker behålla för mig själv i varje fall ett tag till.

Extra speciell rolighet: Att hitta biljetter till Adam Lambert under granen. Det hade jag verkligen inte väntat mig.Tack älskling!

Mitt favoritinlägg: "Läsarna i Plejaderna rekommenderar kanske inte..." Främst för att mitt gnäll där fick igång en bra diskussion bland mina bokcirkelsvänner och det nu har utlovats bot och bättring. Får se hur länge det håller.

Årets sista inlägg fullbordat, och med det vill jag så klart önska er ett gott nytt år med förhoppningar om att 2016 blir ett toppenår för oss alla. Kram på er!

onsdag 30 december 2015

Rädda dig själv från "Save me"

Året sista bok blev även årets sämsta. "Save me" av Jenny Elliot är till och med en av de sämsta böckerna jag någonsin har läst, och jag läste ut den endast av tre anledningar: 1. Jag har en punkt på min läsutmaning som jag ville pricka av som är att man ska läsa en bok av en författare med samma initialer som en själv. Jag skulle läst James Ellroy... 2. Jag har betalat riktiga pengar för den. Hade det här varit en fanfic hade jag slutat läsa den för läääääänge sedan. 3. Jag är jävligt envis ibland.

Bildkälla Goodreads
Cara bor med sin mamma i den lilla kuststaden Liberty i Oregon. Hennes stora intresse är valarna som simmar i havet där hon bor, och hon följer ofta med på valsafariturer. På en sådan tur ramlar hon i vattnet när en späckhuggare rammar båten, men hon räddas av nykomlingen David. Mellan Cara och David uppstår en förbindelse, men det visar sig snart att deras förbindelse är förbjuden.
Samtidigt som det nya skolåret börjar lär Cara känna ännu en nykomling i form av den mystiske Garren. Hennes bästa vän Rachel beter sig konstigt och vill helst vara med sin nye pojkvän och hans konstiga vänner. Dessutom får hon en stalker.

Vad är det då som är så dåligt med den här boken? Typ allt.
Personporträtten är så taffligt berättade att det enda jag vet är att David har gröna ögon och ett "lopsided smile". Det där sneda leendet är tydligen så viktigt att det måste nämnas minst en gång varje gång Cara ser eller tänker på David. De är sådana teflonkaraktärer - även när de gråter eller skrattar eller är rädda så är det som att allt bara flyter ovanpå och ingenting fastnar. De känns ungefär lika verklighetstrogna som Barbie och Ken.
Händelserna i boken är lika dåligt berättade de. Det här känns som ett utkast, fyllt av "sen så, sen så" som den värsta högstadieuppsats. Jag förstår dessutom inte varför det skulle blandas in en massa valar i den här texten. De är oskyldiga djur - låt dem vara!

Cara är så klart en fin flicka, och David är hennes första kärlek som hon verkligen känner något för. Självklart är hon oskuld, för det är fina flickor - och fina pojkar vill ta det sakta och inte ha sex de heller. Onda och sexiga människor som sysslar med häxkonst och låter sig besittas av demoner klär sig gärna i svart, och späckhuggare är demondelfiner. Bara så ni vet.
Det här är någon sorts kristen propaganda förklädd till en kärleksroman med övernaturliga inslag. Fylld med helt klart unkna värderingar anno 2015, som att kvinnans plats är i köket och man ska vårda sitt yttre och göra sig attraktiv för mannen.
Enda fördelen med den här är att den inte innehåller någon kärlekstriangel.

Mitt betyg blev 1/5. Jag läste den så att ni inte behöver göra det.
Lämnar er med ett kort litet utdrag från sidan 213. Man blir lite trött.

Fortunately, Garren was coming over for Thanksgiving dinner, so Cara would have a chance to ask him for help. God willing, whatever he came up with would work.
That year, Cara was reminded of the holidays back when her grandparents had been around. Once again, a male figure was present during Thanksgiving dinner, to carve the turkey and serve the trimmings after the women spent most of the day cooking.

tisdag 29 december 2015

Årsfavoriter 2015

Dags för ännu en lista och ännu en sammanfattning över året som varit. Det här är min egen lista över vilka som varit mina favoriter under år 2015, decembers favoriter kommer som vanlig månadens sista dag.
Jag har funderat på att köra ännu ett år med dagliga uppdateringar, så det är inte omöjligt att det blir ökat tempo under 2016. Skulle generera fler Dagens om inte annat, och de inläggen brukar vara poppis.

2015 har varit ett sisådär-år för mig, så jag är tacksam för att det känns som att det gått fort. Hoppas på ett finare och bättre 2016. Men favoriter finns det alltid.

Bok: "Enzo och konsten att köra fort i regn" av Garth Stein. Tänk att en bok man väljer på grund av sin titel kan ge så mycket och vara så bra. Titeln jag syftar på är den engelska originaltiteln "The art of racing in the rain" - tycker fortfarande att det är en titel som väcker bilder inombords.

Film: Året slutade bra med massor av bio, i varje fall för att vara jag. Jag är bland annat väldigt nöjd med den senaste installationen i Star Wars-universumet med "The force awakens". Men för mig var den stora behållningen att se herr Bond på stor duk - det var alldeles för länge sedan för ett Bond-fan som mig själv. "Spectre" alltså. 
Hedersomnämnande till "Kingsman: The Secret Service". Vi har väl redan konstaterat att jag gillar brittiska spioner?



Tv-program: Mina stora behållningar från mina maraton-projekt är "Parks and recreation", "Merlin" och "Queer as folk". 
Jag är nöjd med att jag har tittat på "Buffy the vampire slayer" men någon favorit kommer den serien aldrig kunna bli. Kan jag få min geek-medalj nu tack?

Nagellack: Publicerade en Topp 20 över årets lack igår, som går att läsa här. I en enda bild ser dessa 20 favoritlack ut så här:


Frisyr: Jag var nöd och tvungen att kapa halva hårlängden efter att inte visat håret en frisörsax på en massa år och dessutom råkat bleka sönder det. Nu är det axellångt och brunt igen. Och lockigt - ordningen återställd.

Upptäckt: Det går alldeles utmärkt att hålla håret rent utan schampo. Just nu tvättar jag i och för sig med en sls-fri schampotvål/kaka, men sådant där pruttschampoo med massa sulfater och silikoner har inte rört mitt hår på hela 2015. Vi fortsätter så tycker jag.

Kläder: Jag har en ny favoritkofta, så är det ju. Annars har året mest spenderats i mjuka byxor, helst med galet mönster, och mysiga tröjor. Eller en och annan fin klänning.



Extra speciell rolighet: Eftersom jag älskar "Hamlet" var det på alla sätt underbart att se den pjäsen igen. Sedan att det skedde i sällskap med min BFF och att det var en föreställning på originalspråk med Benedict Cumberbatch i titelrollen gjorde inte saken sämre, men jag tycker fortfarande att Ofelia var bäst.
Och självklart var återträffen med gymnasieklassen väldigt rolig, såhär 25 år senare.

Mitt favoritinlägg: "Det här med att få tycka om sig själv". Känns fortfarande som en viktig grej att få sagt och det känns fortfarande lite läbbigt overkligt att jag vågade lägga upp den bilden på mig själv. Jag försöker fortfarande - det är inte lätt det där att ändra sin självbild.

söndag 27 december 2015

Risotto med citronpesto

Hur är det? Har ni tröttnat på julmaten än? Jag har det, så det är ju en himla tur att vi åt upp det sista av julskinkan på pizza igår. På samma pizza låg även den sista skvätten citronpesto som jag hade sparad i kylen. Jag har nämligen en ny favoriträtt - risotto med citronpesto. Allra godast om man blandar ut peston i risotton, men det är ju inte så snyggt på bild.
För att göra den här underbart goda rätten ännu trevligare så är den dessutom vegetarisk, om man inte har något emot ost och håller sig till grönsaksbuljong.


Risotto

3 dl avorioris
1 schalottenlök
olivolja
1½ dl vitt vin - kan uteslutas
2 tärningar ekologisk grönsaksbuljong
ca 1 liter kokande vatten - jag brukar koka upp i vattenkokaren bara
1 klick smör
1 dl riven parmesan

Finhacka schalottenlöken och fräs den mjuk i en skvätt olivolja. Häll ner riset, rör om och låt riset bli blankt och aningen genomskinligt.
Häll över vinet och rör om hela tiden tills vinet kokat bort. Smula ner buljongtärningarna och häll över lite vatten, ungefär 1 dl åt gången och rör väldigt ofta, men man behöver faktiskt inte röra hela tiden. Häll på mer vatten allteftersom det kokar bort och fortsätt så tills riset fått önskad konsistens - mjuk, men ändå med en liten aning tuggmotstånd.
Risotton bör vara krämig, den ska påminna mer om risgrynsgröt än det där torra tjosanhejsanhet de kallade för risotto i skolbespisningen när jag var liten.
Ta risotton av värmen, rör ner en klick smör och parmesanosten och rör tills det har smält. Smaka av om den behöver mer salt. Ät genast!

Citronpesto

1 kruka basilika
rivet skal av 1 citron
1 skalad vitlöksklyfta
en näve valnötter eller pinjenötter
1 dl riven parmesan
olivolja

Plocka bladen av basilikan och lägg dem i en matberedare monterad med kniv, tillsammans med de övriga ingredienserna förutom olivoljan.
Kör igång och låt allt bli finhackat. Skrapa ner hacket från kanterna och häll på olivolja lite i taget och mixa igen. Fyll på med olivolja tills önskad konsistens uppstår, jag brukar använda aningen mindre än 2 dl olivolja till den här mängden, men det beror lite på. Smaka av med salt och kanske lite peppar.

Citronpeston är sagolikt god till risotton, som sagt, och funkar även på pizza märkte jag igår. De av mina barn som inte gillar risotto låter hälsa att den är supergod till pasta också. Jag skulle dessutom kunna gissa att den vore god att bre över vit fisk som sedan får steka färdigt i ugnen.
För vanlig pesto är det bara att utesluta citronskalet - så klart.
Överbliven pesto sparas i kylen i burk med lock, och gärna en skyla olivolja över.

fredag 25 december 2015

Pyjamasdagen 2015

När andra tycker att julafton med dess julskinka och julklappar är det bästa som finns, så sitter jag alltid och längtar till juldagen. Årets bästa dag, brukar jag påstå. För juldagen är pyjamasdagen i vår familj. Den ultimata slödagen.

Idag har jag spenderat hela dagen iklädd min julklappspyjamas med rävar på. Rävar! Och jag har druckit te ur min nya Q-mugg. Läst bok, läst fic, tittat på två filmer, gosat, ätit när jag varit hungrig, tittat på regnet, klappat katt. Haft det underbart härligt bara.

En annan sak jag hittade under granen - jag ska visst se Adam Lambert live i april. Alltså... Gissa hur glad jag är över det? Adam Lambert, 007-parfym och Q-mugg under samma gran. Bästa julen på en herrans massa år. Och därmed den bästa pyjamasdagen.

torsdag 24 december 2015

God jul-Dagens!


Låt: Valfri jullåt. Jag gillar personligen "När får vi klapparna?" med Lars Vegas Trio.
Outfit: Mönstrad kjol, svart linne och vit spetstopp - allt från HM. Minns inte var jag köpte strumpbyxorna, men gissar på HM där med.
Smink: CC creme från Luméne, brynskugga från Clinique, ögonskuggor från HM, eyeliner från Elisabeth Mott, mascara från L'Oréal, blusher från Sleek, läppstiftet är det skirt guldiga från Max Factors Star Wars-minikollektion.
Nagellack: Chancer från Butter London.

Frisyr: Sa ju att jag var brunett igen.
Doft: Vanilla touch från La Rive. Eftersom älskade maken önskade att jag skulle lukta "sådär vaniljkakigt" idag.
Smycke: Långa örhängen med strass från HM.
Klocka: Tissot PR100 i bi-colour med champagnefärgad tavla.

Frukost: Te och macka och godishus.
Fika: Allt julgodis som mamma ställer fram. Gissar/hoppas på bondkakor.
Middag: Julmat. Min svåger och jag ska säkert "slåss" om den gravade laxen, för det brukar vi göra.

Pryl: Godishus. Att räknas bland saker jag aldrig blir för gammal för. Som jag led d åren de inte fanns att få tag på. Men jag saknar barndomens mjölkkyssar.
Träning: Pass på den.

Kvällsnöje: Hoppas jag inte missar Karl-Bertil i år. Igen. Och julklappsöppning.

Att tillägga: God jul sötnötter!

onsdag 23 december 2015

There's something in the silence-Dagens


Låt: "Get ready for it" med Take That. Jodå. Har hittat tillbaka till ett gammalt guilty pleasure för att de gjort en så sjuhelsike peppigt bra låt till "Kingsman". En film som jag kanske har sett mer än en gång vid det här laget...
Outfit: Just nu pyjamas. Har varit självutnämnd köksslav idag.
Smink: Nej.
Nagellack: Årets jullack blir visst Chancer från Butter London.

Frisyr: Jo jag vet - jag skulle ju inte färga håret mer. Men jag saknade att vara brunett. Och så är det nytvättat också.
Doft: Julens alla.
Smycke: Ringarna.
Klocka: Nej.

Frukost: Te och macka.
Fika: Kaffe och pepparkaksboll.
Middag: Julmat. Kommer vara så less om ett par dagar...

Pryl: Hela jädra köket.
Träning: Promenad både med och utan hund.

Kvällsnöje: Så lite som möjligt.

Att tillägga: Dan före dopparedan. Fast jag längtar mest till fredag för då är det pyjamasdagen. Eller som jag kallar den - årets bästa dag.

söndag 20 december 2015

"Forever"

Lustigt att det tog forever att läsa boken "Forever". Tredje delen om vargarna i Mercy Falls av Maggie Steifvater var väldigt bra, men det tog mig över en månad att läsa den ändå. Anledningen? Den var jobbig att läsa. Inte jobbig som i att handlingen var jobbig, utan jobbig som i att texten var röd. Och gissa hur jobbigt mina stackars ögon tyckte det var att läsa röd text? Väldigt jobbigt visade det sig. "Shiver" och "Linger" hade också textfärg som matchade bokomslagen, men blå och grön text var det tydligen lättare att förlika sig med. Och när man tycker att det är ansträngande att läsa är det kanske inte just en bok man plockar fram när läslusten pockar, utan man klickar fram en fic istället. Man är alltså jag i det här fallet.

Bildkälla Goodreads
När Sam träffade Grace var hon en människa och han en varg. Nu är det Grace som är vargen och Sam som är människan. Sommaren är på väg och de yngre vargarna börjar skifta form allt oftare och Grace och Sam kan så smått börja planera en framtid igen.
Men så hittas en död flicka i skogen, sargad av vargar, och det bestäms att hela flocken ska skjutas. Sam, Grace, Isabel och Cole försöker desperat komma fram till en lösning för att rädda vargarna. En flytt eller ett botemedel. Ett farväl eller ett för evigt.

Precis som med de andra delarna i den här trilogin, för här var det fortfarande en trilogi, så fullkomligen älskar jag språket. Det är poetiskt vackert med känslosamma beskrivningar och ett nästan lite viskande lugn ibland. Texten tillåts stanna kvar på detaljer, brodera ut sig i känslor och sinnesförnimmelser. Man kan riktigt se dammet i solstrålarna och Sams papperstranor som rör sig i luftdraget. Jag älskar det och sjunker in i det. Samtidigt är det lätt att läsa, inte en massa svåra ord att fastna i. Min enda barriär, förutom den röda texten, har varit dikterna på tyska, men de översätts ju så det är inte direkt ett stort problem.
Uppskattade mer de olika personliga synvinklarna den här gången och de är exemplariskt utmärkta, precis som i de andra böckerna. Det går inte att missa vem det är som kommer till tals, och det är en sådan där grej som jag uppskattar och som det ibland slarvas med i andra böcker jag läst.
Mitt betyg på "Forver" blev 4/5, och jag tror minsann att det darrade en liten tår i en ögonfrans där på slutet. Mitt samlade betyg på hela trilogin blir också 4/5 och vill man läsa en finstämd kärlekshistoria, utan triangeldraman men med förhinder, så är de här böckerna att rekommendera.

Det finns som sagt en fjärde bok som har avstamp i de här böckerna. "Sinner" är beställd och på väg hem till mig. Det lilla jag har läst om den så verkar den dock handla mest om Cole och Isabel och utspelar sig inte i Mercy Falls, så kanske är det inte helt fel att säga att det blev en trilogi + en eller annan bok till i samma universum men ändå inte. Jag får återkomma om det när "Sinner" är utläst helt enkelt.

I woke up.
I blinked, my eyes momentarily mystified by the brightness of my bedroom light in the middle of the night. Slowly, my thoughts assembled themselves, and I remembered leaving the light on, thinking I wouldn't be able to fall asleep.
But here I was, my eyes uncertain from sleep, my desk lamp casting lopsided shadows from one side of the room. My notebook had slid partially off my chest, all the words inside off-kilter. Above me, the paper cranes spun on their strings in frantic, lumpy circles, animated by the air vent in the ceiling. They looked desperate to escape their individual worlds.
When it became obvious that I wasn't going back to sleep, I stretched my leg out and used my bare foot to turn on the CD player on the table at the end of my bed. Finger-picked guitar sounded through the speakers, each note in time with my heart. Lying sleepless in this bed reminded me of nights before Grace, when I'd lived in the house with Beck and the others. Back then, the population of paper cranes above me, scrawled with memories, had been in no danger of outgrowing their habitat as I slowly counted down toward my expiration date, the day when I'd lose myself to the woods. I'd stay awake long into the night, lost with wanting.
The longing had been abstract, though. I'd wanted something I knew I couldn't have: a life after September, a life efter twenty, a life with more time spent Sam than wolf.

fredag 18 december 2015

FredagsFilmen: Star Wars VII - The force awakens

När man valt att dela sitt liv med en älskad make som ä-ä-älskar Star Wars, så har man inte direkt missat att den sjunde filmen i serien hade svensk premiär i onsdags. Jag kommer se den i morgon med familjen, då jobb höll älskade maken borta från att se den redan på premiärdagen - han var liksom inte ens hemma.
I ärlighetens namn är jag inte superpepp på den här filmen. Visst, jag vill ju se den och bio är alltid kul, men jag tillhör de där som älskade del IV - VI, helst glömmer del I - III och här har jag känt mig lite skeptisk. Särskilt som det är J.J. Abrams som står för regi, del i manuset och del i produktionen. Jag vet att han lite allmänt hyllas, men jag minns allt vad han gjorde med Star Trek och det av Gene Rodenberry omsorgsfullt uppbyggda universumet. Så nej - jag hoppar inte jämfota av iver över "Star Wars VII: The force awakens" direkt.

Bildkälla 
30 år efter att rebellerna besegrade det galaktiska imperiet dyker ett nytt hot upp. The first order försöker styra galaxen och bara en grupp med udda hjältar verkar kunna stoppa dem, med hjälp av en motståndsrörelse.


Eller så tittar vi på när min nya idol Yolanda bakar en BB-8-tårta i "How to cake it". Jag vill äta robot...


torsdag 17 december 2015

Läsarna i Plejaderna rekommenderar kanske inte...

Vet ni vad jag gjorde i lördags? Jag var på bokcirkelträff minsann! Mitt ute i mörka skogen satt jag och åt citronmarängpaj och kladdkaka och drack te och beundrade valp och pratade om ditt och datt och fick lite huvudvärk eftersom jag var trött.

Men innan jag börjar skriva om boken vi avhandlade den här gången tänkte jag faktiskt gnälla lite på min högst älskade bokcirkel.
Vi har satt som regel att man får deltaga i mötet även om man inte har läst boken, men man får vara beredd på spoilers i så fall. Tyvärr känns det lite som att det där har satts lite väl mycket i system de senaste två åren eller så, och det är mer regel än undantag att det är en liten kärntrupp om tre läsare, där jag är inkluderad, som verkligen har läst boken och de andra har inte läst hela eller inget alls. Jag har full förståelse för att man kan ha annat i sitt liv som pockar på uppmärksamhet och att man kan hamna i lässvackor där man inte riktigt vill läsa en bok - jag har själv varit där. Men när det händer hela tiden blir jag lite trött och ledsen.
Syftet med en bokcirkel är ju just att man läser och pratar om en bok. Om det är fikat och umgänget som är det intressanta så känns det där med boken lite skit samma faktiskt. Plejaderna har blivit mer än fikacirkel än en läsecirkel och det var inte så jag vill ha det när jag grundade cirkeln. Alls. Jag ville diskutera litteratur.
Lördagens träff var inget undantag tyvärr, och det var först dagen därpå som jag insåg att samtalet hade så effektivt flyttats från boken det var meningen att vi skulle prata om, att jag aldrig riktigt fick sagt allt det jag vill ha sagt om boken. Så här i efterhand känner jag mer att jag var på adventsfika än en bokcirkelträff och det var ju inte riktigt meningen.
Jag ber alltså om lite skärpning på läsandet från deltagarna - annars ska vi kanske ses ändå och strunta i det här med boken och i så fall undrar jag om det finns någon som vill vara med i en ny bokcirkel med mig?

Bildkälla Goodreads

Boken vi pratade, lite, om i lördags var "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar" av Katarina Bivald. Den utspelar sig i den lilla staden Broken Wheel i Iowa. Dit kommer Sara från Sverige för att hälsa på sin brevvän Amy, som hon delar sitt litterära intresse med. När Sara väl når sin destination är det dock försent - Amy är död och Sara lämnas ensam i hennes hus.
Självklart är det dock en sådan där mysig liten stad där man tar hand om sina gäster, och snart sitter Sara där i en sorts bokhandel/bibliotek med alla Amys böcker. Runt omkring henne pågår andra livsöden, ofta sammanvävda med böcker. Kärlekspar bildas, kontakter återknyts, grannstaden får en välförtjänt näsbränna.
När Saras visum är på väg att gå ut får hennes nya vänner en alldeles fantastisk idé!

Till att börja med kan vi nog konstatera att cirkeln i stort är lite trött på genren. Ni vet den där romantiska feel good-grejen med en hjältinna som inte förstår hur söt och åtråvärd hon är, en hjälte som är lite bufflig men godhjärtad. Den vanliga blandningen av bikaraktärer som är lite småroliga men där det kanske hänt något tragiskt i det förflutna. Självklart är det dock lyckliga slut hela vägen igenom. Chick-lit kallas det visst, ett namn som jag faktiskt tycker hjärtligt illa om, och det har slutat vara min tekopp så pass att jag inte ens bryr mig om Marian Keyes längre.
Det som skiljer den här boken från andra i samma genre är den flitiga förekomsten av andra litterära referenser. Bland annat med spoilers på andra böcker och filmer... Ibland känns det även lite nedlåtande med så mycket referenser i böcker. Lite av att författaren anser att man bör veta vad hen talar om, och gör man inte det får man skylla sig själv. Det tas liksom lite för givet att man ska ha läst alla de där böckerna det refereras till så att man inte blir spoilad.
Boken är dock lättläst och lite lagom "bläddervänlig". Ingenting som stannar kvar i sinnet någon lång stund efteråt, om man nu inte blir lite småkär i någon av karaktärerna, som vår värdinna hade blivit.
Plejadernas betyg var en blandning av 2:or och 3:or och medelbetyget hamnade på 2,3/5.

Jag gav en av de där tvåorna, och det som räddade boken var hur lätt den var att ta sig igenom och att jag inte hatade den. Jag tyckte inte värst mycket om den heller, å andra sidan. Karaktärerna var så schablonartade och platta att jag inte tog till mig någon och vid flera tillfällen var tvungen att fundera på vem som egentligen var vem.
Det händer dessutom både en och tre ytterst osannolika saker. Hela grejen med att Broken Wheel vill behålla Sara och tar till alla möjliga knep utan att fråga vederbörande till exempel. Det ska säkert anses vara gulligt, men jag fick extremt dåliga vibbar av att andra människor ska bestämma över någon på det sätt som beskrevs här. Det är ju ändå vuxna människor det handlar om. Och få mig inte att börja när det gäller polisförhöret.... My gawd!
Men det som störde mig allra mest var bristen på språkbarriär och bristen på förståelse för det engelska språket. För den här boken utspelar sig i USA. Den är skriven av en svenska och huvudpersonen Sara är svenska, men den utspelar sig i USA. Ett land där det talas engelska. Så jag tycker att det är jättekonstigt att det inte förekommer några språkförbristningar alls mellan Sara och invånarna i Broken Wheel. Jag tycker det är jättekonstigt att Sara inte har några som helst problem med att kommunicera med vem som helst om vad som helst - hennes stora hinder är gasspisen.
Och när det i en konversation mellan två amerikanska personer talas om bisexualitet och den ena av parterna börjar undra vad blommor och bin har med saken att göra - då skrek jag faktiskt rakt ut. För på engelska uttalas inte bi som insekten utan som bye = hej då. Hade det här varit en översättning från engelska hade jag köpt det, nu blev jag mest arg. Korrläsning någon?

Märks det att jag är lite sur?
Summa summarum - Jenny rekommenderar inte "Läsarna i Broken Wheel rekommenderar".

För att säga emot mig själv så kommer jag inte läsa boken som valts till nästa träff. Men det beror på att jag redan har läst den minst tre gånger, den senaste gången bara för några år sedan, och den är ingen favorit.

onsdag 16 december 2015

2015 - inte det bästa året på planeten...

När året börjar närma sig slutet gör jag som jag brukar - tittar i backspegeln och summerar. I år tänkte jag dock börja några veckor i förväg med de sammanfattningar jag brukar roa mig, i stället för att skriva om dem några dagar i rad den sista veckan. Spridd glädje med andra ord.
Just den här raringen blir det fjärde året jag gör. Favoritinläggen kommer senare, ungefär som vanligt.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Åkte båt i slussar. Kan rekommendera en dagstur på Dalslands kanal. Fast man kanske inte ska ha med sig en supersur fjortis som inte fått lov att ta med sin surfplatta...

Höll du några av dina nyårslöften?
Det närmsta jag kom ett nyårslöfte var att jag skulle vara snäll mot mig själv. Det gick väl sådär.

Vilka länder besökte du?
Dalsland. Som ligger i Sverige...



Är det något du saknade 2015 som du vill ha 2016?
Jag extraknäcker lite numera och i och med det känner jag verkligen att det vore kul med ett jobb på lite mer än 10 timmar i månaden...

Vilket datum kommer du alltid att minnas?
13 november. Eller egentligen 14 november när jag vaknade och fick veta vad som hänt i Paris. Skit alltså. 

Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?
Mina vänner och min familj.

Vilket var ditt största misstag?
Att tro att jag var frisk.

Vilket var ditt bästa köp?
Just nu är det enda jag kommer på att jag lyckades få tag på hela Skyfall-kollektionen. Boxen med alla Bond-filmerna är inte heller tråkig.

Vad spenderade du mest pengar på?
Nagellack antar jag.

Vad gjorde dig riktigt glad?
Alltså - jag har haft svårt att känna mig riktigt glad ganska länge nu. Men normalt glad blir jag av att veta att folk omkring mig har det bra. 

Mådde du bättre eller sämre under 2015 än vad du gjort tidigare år?
Jag skulle nog säga sämre faktiskt, än 2014 i varje fall där jag kände att en vändning var på G. Jag har en aning om vad jag skulle kunna ha för diagnos och funderar på att söka psykologhjälp för att fastställa den.

Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?
Terapi och jobbsökande. Det sista har jag lite dåligt samvete av.

Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?
Försöka leva upp till andras förväntningar.

Blev du kär?
Jag firar 17 år med älskade maken i år, så jag är ju liksom redan kär. Men ibland när jag tittar på honom så känns det som att det exploderar fyrverkerier inom mig och det kanske kan räknas.

Vilket program var det bästa på tv?
"Queer as folk". Det är dock ingen ny serie så om jag ska säga en sådan säger jag "Outlander".



Hatar du någon som du inte hatade förut?
Jag brukar inte vara den som drabbas av hat gentemot en person, men mina känslor för Donald Trump vet jag inte hur jag ska kunna beskriva på annat sätt. Han skrämmer mig verkligen, och de som röstar på honom skrämmer mig de med.

Det bästa är att örnen tydligen heter Uncle Sam...
Vilken var den bästa boken du läst under året?
"Enzo och konsten att köra fort i regn" av Garth Stein. Tveklöst.

Önskade du dig något som du fick?
Har inte fått mina julklappar än, så om det vet jag intet. Hoppas stenhårt på Q-muggen, men jag håller inte andan. Ville ju verkligen ha Skyfall-kollektionen, och den har jag nu. Yay!

Önskade du dig något som du inte fick?
Som sagt - har inte fått julklapparna än. Och jag firade inte min födelsedag så då fick jag inte heller någonting. Men jag har velat äta betydligt mer chips än vad jag verkligen har gjort. Ibland ställer jag mig i chipshyllan och tittar längtansfullt.

Vilken var årets bästa film?
På bio är det "Spectre". På dvd är det "Kingsman". Jag har tydligen en svaghet för brittiska spioner.



Vilka var de bästa människorna du träffade?
Vännerna.

Hur skulle du beskriva din klädstil?
Varm och mjuk och helst i färg.

Vad fick dig att må bra?
Gos och bra böcker.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Oh my. Tyler Hoechlin. Daniel Craig. Gwedoline Christie. Colin Firth.



Vem saknade du?
Vännerna på annan ort.

Vilken var din bästa månad?
Augusti tror jag.

Finns det något du skulle kunna ha gjort bättre?
Självklart. Jag är långt ifrån perfekt.

Hur kommer nästa år skilja sig från 2015?
Väsentligt hoppas jag, men jag vet inte på vilket sätt.

söndag 13 december 2015

Sett på tv: Pride and prejudice

Alltid spoilervarning när jag skriver om tv. Men det här hoppas jag innerligt att ni har koll på ändå. Allmänbildning och allt sånt där.

Antalet gången jag sett tv-serien "Pride and prejudice" från 1995 - x. Som i att jag har ingen aning. Minst fem, säkert fler. Senaste gången var nu i veckan då jag smittade mitt yngsta barn med Mr. Darcy-bacillen. Jag är stolt.

Jag har inte på långa vägar sett alla filmatiseringar eller tv-versioner som finns av Jane Austens roman, men av det jag har sett är tv-serien om 6 avsnitt med Jennifer Ehle och Colin Firth i de bärande rollerna helt klart den bästa. Jag gillar filmen från 2005 med Kiera Knightly också, men ingenting kan mäta sig med kärleksfullheten och detaljrikedomen som finns i serien. Och det finns ingen - upprepar ingen - som kan slå Colin Firth som Mr. Darcy. My. God. Jag tror jag blev mer och mer kär i Darcy för varje avsnitt som gick tills jag var en dallrande hög på vardagsrumsgolvet efter hans dopp i dammen.

Bildkälla Fanpop
Favoritavsnitt: Alla 6.

Favoritkaraktär: Well - Elizabeth Bennet of course. Alla tiders romantiska hjältinna.

Favoritpar:  Duh! Elizabeth Bennet och Fitzwilliam Darcy. Finns det något annat?

Bäst: Detaljrikedomen och den kärleksfulla adaptionen av ursprungsmaterialet. Allt finns verkligen med från romanen. Rubbet!

Värst: Superirriterande karaktärer är Wickham, Lydia, Lady Katherine de Burgh och sjusärdeles superirriterande Mr. Collins. Man får liksom lite rysningar av idiotin. Väldigt bra skådespelat alltså, för det är ju meningen att man inte ska vara helt förtjust.

Övriga kommentarer: Det här är en måste-se-serie så har du inte redan gjort det bör misstaget rättas till omgående. Och så läser man boken också - för bövelen! Jag tror jag vet vad jag kommer välja till nästa gång jag väljer för bokcirkel...

fredag 11 december 2015

Fredagsmys: Taco sandwich

Någon mer än jag som tror att taco är fredagsmat i ungefär en tredjedel av de svenska hushållen? Jag har hört ryktas om att man i matbutiker får fylla på i tacohyllan mer än en gång när helgen närmar sig, och det är ett rykte jag tror på. Särskilt om man har barn för det verkar vara någon universalregel att ungar älskar tacos. 
Vi har ätit just tacos på just fredar vi också. Så där så att man nästan grinar ner i köttfärsröran för att man är så förbenat trött på det. Fram med alternativ alltså, och det var så jag hittade receptet på taco sandwich. Sedan att det tog ungefär ett år mellan hittandet av receptet och första - men inte sista - gången vi testade det - det är en annan femma.


Det ser roligt ut när man bara ställer fram en limpa bröd på bordet också. Serveras med valfria grönsaker. Originalreceptet hittade jag här, men jag gör om som jag vill som vanligt.

Taco sandwich

400 g köttfärs
valfri tacokrydda
1 limpa gott bröd - på bilden ett vanligt franskbröd
1 liten ask naturell färskost
1½ dl tacosås eller salsa i valfri styrka
sallad och skivad tomat
ost

Börja med att tillaga tacofärsen - fräs köttfärs och blanda i kryddan - precis som vanligt alltså.
Dela brödet på mitten på längden, gröp ur inkråmet. Spara inkråmet till att göra ströbröd eller krutonger, i det här receptet används det inte.
Blanda färskost med tacosås/salsa och bred detta på insidorna av brödet. Lägg sallad och skivad tomat på bottendelen av brödet, fyll på med tacofärsen, toppa med osten. Lägg på överdelen och servera. Skär skivor av brödet och jonglera upp det på tallriken bara.

Vi planerar att förädla den här rätten nästa gång. Ingen sallad i botten, lite krämigare köttfärsröra - vi brukar låta en ganska stor del av tacosåsen puttra ihop hela härligheten - samt att låta hela härligheten få en omgång i ugnen så att osten blir så där härligt smält. För som vanligt går det finfint att experimentera med recepten. Ofta kommer man på hur något gott kan bli ännu bättre när man äter det, och jag tror stenhårt på att det här skulle gå från gott till väldigt gott med en omgång i ugnen.

torsdag 10 december 2015

Sett på tv: Scream Queens

Spoilervarning när jag skriver om tv, som vanligt.

Jag kallar inte det här inlägget för en säsongssammanfattning den här gången, av den enkla anledningen att jag inte vet om det blir en andra säsong av "Scream Queens", och om det blir det kommer jag inte se den. Det här var nämligen rätt så uselt och dumt och jag tittade på hela säsongen bara för att jag ville veta vem/vilka som gömde sig bakom Red Devil-masken. Jag blev inte förvånad.


Favoritavsnitt: 1x01 "Pilot" Första avsnittet var riktigt lovande. En lagom blandning av humor och skräck och jag blev sugen på att titta vidare för det här verkade lovande, som en mix av "Glee" och "American Horror Story" på ett ungefär. En känsla som gav med sig ganska snart, så det här blir det enda avsnittet på den här punkten.

Favoritkaraktär: Dean Munsch. Och det är bara för att jag gillar Jamie Lee Curtis. Egentligen är alla karaktärerna väldigt dåligt porträtterade och babbliga och ointressanta.

Favoritpar:  Aldrig i livet.

Bäst i säsongen: Det är ju hyfsat bra musik i varje fall. Och att Jamie Lee Curtis gjorde sin mammas mest berömda scen i ett avsnitt, duschscenen ur "Psycho".

Värst i säsongen: Det är väl meningen att vissa saker i den här serien ska vara kritiska och peka på saker som är fel i samhället, men det drunknar liksom i allt det dumma. 

Övriga kommentarer: Har du inte sett den här serien så behöver du inte göra det heller. Ryan Murphy har gjort en del bra, som min favorit "Glee", men det här var ingen höjdare.

PS. Jag har bestämt mig för att pausa/sluta titta på "Fringe". Två avsnitt in på s3 kände jag bara ett stort 'nej' för att titta vidare. Just nu i varje fall. Storyn tar nämligen en vändning jag inte är förtjust alls i. Så har jag förstått att serien blev nedlagd på grund av sviktande tittarsiffror också. Kan det här vara anledningen? Skulle inte förvåna mig.

onsdag 9 december 2015

Soundtrack of my life


Olafur Arnalds, Arnór Dan - So far

So far from who I was
From who I love
From who I want to be

So far from all our dreams
From all it means
From you here next to me

So far from seeing home
I stand out here alone
Am I asking for too much

So far from being free
Of the past that's haunting me
The future I just can't touch

And if you take my hand
Please pull me from the dark
And show me hope again

We'll run side by side
No secrets left to hide
Sheltered from the pain

lördag 5 december 2015

Säsongssammanfattning: Fringe, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Just nu känns det lite som att jag tittar på "Fringe" bara därför att. Lite nörd-cred sådär. För jag har svårt att hålla fokus uppe ett helt avsnitt ibland på grund av ointresse. Men jag har ju hört att det ska vara bra så jag fortsätter väl, särskilt när säsongerna har cliffhanger-slut så att man bara måste titta vidare för att få veta hur det går.

Bildkälla Fanpop!

Favoritavsnitt: 2x09 "Snakehead" Jag gillar det här avsnittet främst för utvecklingen i förhållandet mellan Walther och Astrid. Själva kärnberättelsen med äckliga jättemaskar mådde jag mest lite illa av.
2x13 "What lies below" Olivia och Peter hamnar i karantän i en kontorsbyggnad där en man avlidit plötsligt och blodigt. Alla i huset kan vara utsatta för en smitta med ett enda mål - att sprida sig.
2x16 "Peter" I ett flashback-avsnitt får vi veta vad som egentligen hände med Peter 1985.
2x21 "Northwest passage" Peter har gett sig av och hamnat mitt i en mordutredning i en liten småstad. Morden verkar ha anknytning till Newton. Och så får han besök av någon från den andra sidan.

Favoritkaraktär: Fortfarande Walther, men jag har kommit på mig själv med att vara lite extra förtjust i Astrid den här säsongen. 

Favoritpar:  Det är väl meningen att man ska tycka att Olivia och Peter ska bli ihop, till och med Walther verkar shippa dem, men jag har ett brotp som favoritpar i den här serien och det är vänskapen mellan Walther och Astrid. 

Bäst i säsongen: -"Come on Asterix/Ostrich/Esther/Aster!" *djup suck* -"Astrid...." 
De få gånger Walther träffar rätt på Astrids namn är lätträknade. Och ofta hennes efternamn.

Värst i säsongen: Det där parallella universumet är inte värst spännande alltså. 
Och alla serier måste inte ha ett musikalavsnitt, just sayin'.

Övriga kommentarer: Förvirring total när det mitt i säsongen är ett avsnitt som har med en avskriven karaktär utan förklaring. Avskriven som i dödad några avsnitt tidigare. En googling senare fick jag veta att det var för att det var ett avsnitt som hade "blivit över" från säsong 1 som lades in i säsong 2 när det beställdes extra avsnitt. Bra jobbat...