söndag 23 april 2017

"Sjunde juli" av Jill McCorkle

Jag väntar in fler betyg innan jag kan skriva om Plejadernas lilla träff igår, så jag skriver väl om senast utlästa bok istället.

"Sjunde juli" av Jill McCorkle har jag haft i min ägo så länge att det är telefonnumret hem till mina föräldrar jag har skrivit på pärmens insida. Jag har läst den minst fem gånger, säkert fler. Däremot var det ett bra tag sedan jag läste den sist, säkert 15 år eller mer. Den kan vara svår att få tag på i svensk översättning, men finns på engelska lite här och var, då heter den "July 7th".


Den sjunde juli 1983, straxt efter midnatt, dimper liftaren Sam Swett ner i småstaden Marshboro i North Carolina. Sam har lämnat New York för att ge sig ut på luffen och komma på vad det är han vill åstadkomma med sitt liv.
Granner Weeks ska fira sin 83:e födelsedag och ställer till med kalas. En man är orogen mot sin fru. Ett överklasspar håller en fest för ett brudpar. En man blir mördad. En oskyldig svart man anklagas för mordet. En katt blir överkörd. Ett barn föds. En polis flirtar med en servitris. Pojke möter flicka, eller om det är tvärtom.
Allt under en enda, dallrande het julidag i den amerikanska södern.

Det här är sådan där bok med många småhistorier som kan verka skilda från varandra, men som ändå hör ihop. Bokens nav är ändå, för mig, Sam Swett som är den karaktär som får både inleda och avsluta boken. Det är också han som genomgår en sorts inre resa. Han var redan på god väg, men under bokens - och dagens gång, så klarnar bilden allt mer för honom.

Något som jag hade glömt bort sedan sist, eller kanske helt enkelt lade mer märke till nu med lite mer livserfarenhet i bagaget, är de helt vardagliga rasmotsättningarna som genomsyrar boken. Det där n-ordet är ganska flitigt förekommande, och vardagsrasismen frodas. Allt ifrån polisen som blivit tråkad av kollegerna för att en gång ha räddat livet på en färgad man, och som nu glatt arresterar första bästa färgade person han stöter på, för mordet på en vit man, till att man inte riktigt kan förstå hur två personer av olika ras kan sitta och så obehidrat prata om rasmotsättningar när man själv försöker så ihärdigt att vara färgblind - utan att riktigt lyckas.
Nu är inte det här en vit makt-bok på något sätt, oavsett sydstatsflaggan på omslaget, men det var så det var på den här tiden och det visas upp som så det var samtidigt som det subtilt men bestämt visas att man inte ska döma hunden efter håren. Eller människan efter hudfärgen. Även om de flesta av bokens karaktärer är vita.
Temat är ändå att försöka bryta mönster, finna en plats där man kan höra hemma. En klassresa som inte alltid är eller har varit helt lätt att genomföra.
Boken genomsyras av en subtil humor och jag sitter ofta och ler när jag läser den här boken - den här gången också. Den är skriven på ett lättillgängligt sätt och går ganska fort att läsa.

Jag brukade påstå att "Sjunde juli" är en av mina favoritböcker, men med åren har min kärlek tydligen svalnat något. Mitt betyg den här gången blev ändå 5/5, men kanske mest av gammal vana. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och skulle gärna läsa något annat av Jill McCorkle, men jag vill minnas att jag älskade den mer förr. Så som det kan vara ibland.

Han minns när han åt M&M: han brukade sätta sig och öppna påsen och sortera karamellerna i olika högar innan han började äta; det fanns svarta, ljushyade svarta, indianer, kineser och marsmänniskor; det fanns inga vita M&M; det fanns ingen ras med brandgul hudfärg; de brandgula fick föreställa vita människor, inget annat val, men sedan kom det stora beslutet, vilken ras skulle man sluka först? Och så blev han äldre, men fortfarande fanns M&M, samma påsar, enda skillnaden var att indianerna hade blivit utrotade, utsorteraade ur samhället, eftersom de gjorde barnen hyperaktiva. Han brukade sortera upp dem, segregera dem, räkna ut procenttalet bland befolkningen, lägga tillbaka dem i påsen, integrera dem och sedan tog han upp dem en efter en och försökte gissa vilken ras det var som låg och smälte i hans hand innan han stoppade den i munnen. Sen började han på college och hans mamma skickade skokartonger inslagna i brunt papper, och i kartongerna brukade det ligga kakor, en check, tennissockor och M&M. Han brukade öppna ett hörn av påsen och hälla allihop i munnen, integrerade, homogeniserade. Hur gör ungarna nu för tiden? Det finns ju inga färger för puertoricaner, kubaner, indier, iranier. Det måste vara väldigt svårt att vara barn, väldigt svårt att segregera och och se skillnaderna, man får väl bara säga att de är M&M allihop, att de är människor allihop. Och så all den här skräpmaten: potatischips, majschips, kalorifattiga chips, mexikanska chips, räfflade chips, chips med löksmak, ostbågar i alla färger och smaker, dip med lök, dip med gräslök; det är så att man kan bli galen på hela skiten; det finns för många alternativ. "Du har så många alternativ, Sammy", hade hans pappa sagt med stolthet i blicken, men nycklarna till en ny bil i fickan. "På min tid var det bara att ge sej ut och ta det jobb man fick, det fanns inte mycket att välja på." Det är så att man kan bli galen på hela skiten.
"Kan jag stå till tjänst med nåt?" Rösten kommer från mannen bakom disken.
"Jag kan inte bestämma mig."

lördag 22 april 2017

Things are pretty good from here-Dagens


Låt: "Sign of the times" med Harry Styles.
Outfit: Allt från H&M, ungefär som vanligt. Kjolen och toppen är dock nya.
Smink: CC creme från Lumene, blusher från So Susan, ögonbrynspennor från H&M och Sumita Beauty, ögonskugga från H&M, mascara från Max Factor, läppenna från Lord&Berry.
Nagellack: Oh My Majesty! från OPI.
Doft: This is her från Zadig & Voltaire.
Smycke: Örhängen med glasögonprydda rävar från Claire's.
Klocka: Jaques Lemans F1 edition.
Frukost: Tropiskt smakande smoothiebowl med ananas, blåbär, banan, chiafrön och kokosmjölk. Toppade den med kokosflagor, pumpakärnor och quinoacrispies. Om jag drack te till? Självklart.
Fika: Te och morotskaka med Plejaderna. Gofika är ett måste när vi ses.
Middag: Nachotallrik med alla de godaste tillbehören.
Pryl: Sim-kort. Jag väntar på ett nytt så att jag kan börja använda min nya mobil.
Träning: Av skrattmusklerna.
Kvällsnöje: En film kanske? Ingen aning alls.
Att tillägga: Borde kanske måla om naglarna dock...

fredag 21 april 2017

FredagsFilmen: Dunkirk

En film jag har haft på min radar länge är "Dunkirk". Varför då? Jag som inte direkt brukar stå i kö för att se en film om andra världskriget, varför i hela friden vill jag se den här?
Christopher Nolan, är svaret på den frågan. Många av de filmer som slagit mig med häpnad de senaste 20 åren, har haft Christopher Nolan som manusförfattare och/eller regissör. Som "Memento", "The Prestige", "Dark night"-trilogin, "Inception och "Interstellar". I "Dunkirk" står han för bägge fiolerna.
Så jag hoppas på en film som är en visuell fröjd att se, även om det jag kommer få se lär vara stundtals väldigt otäckt.

Bildkälla Muddy stilettos

Filmen handlar så klart om evakueringen av de allierade trupperna från den Franska kuststaden Dunkirk, eller Dunkerque, som fransmännen skulle stava det. De allierade var vid det här laget omringade av de tyska trupperna och led svåra förluster. För att rädda soldaterna inleddes Operation Dynamo.


Jag får vänta till juli med att kunna se den, men har jag väntat så här länge kan jag vänta ett par månader till. Det här är sommarens måste-film för mig.

torsdag 20 april 2017

Säsongssammanfattning: SKAM, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Om det gick jättefort att se andra säsongen av "Skam" också? Ja. Aningen fler avsnitt som är aningen längre, men det går undan ändå. Särskilt när SVTPlay bara skickar en vidare in i nästa avsnitt per automatik tills säsongen tar slut.

Andra säsongens handling kretsar kring Noora. Och William.

Bildkälla Twitter screencaps
Eva, Vilde, Chris, Sana, Noora.
Favoritavsnitt: 2x08 "Du tänker bara på William". För de samtal Noora hade med Sana och Vilde. Gjorde mig lite varm i hjärtat.
Annars är det som sagt svårt att få till favoritavsnitt när de är så tätt sammanfogade. Och man ser alla 12 på raken...

Favoritkaraktär: Noora. Och Sana. Och kanske lite william bara därför att.

Favoritpar: Noora och William. Plötsligt förstår jag hypen. Synd då att Tomas Hayes, som spelat William, har valt att hoppa av serien så att det paret bara fladdrar ut i intet efter nu. Känns lite småsnopet.

Bäst i säsongen: När Chris backade bilen och William klev ut. Och att Noora ringde Eva direkt när hon trodde att det var slut mellan mellan henne och William. Och hur tjejerna ställer upp så för varandra och backar varandra. Jag älskar det! En av de sakerna som gör att jag tycker det är tråkigt att vi aldrig kommer få en säsong med Vilde och en mad Chris.

Värst i säsongen: Nikolai. Fy f*n. Ville kliva in i tv:n och slå honom på käften.

Övriga kommentarer: Just nu känner jag mig faktiskt lite sorgsen över att veta att det endast kommer bli två säsonger till. Jag är lite sådär småkär i både serien som helhet och de olika karaktärerna. Jag kan förstå att man vill avsluta när man är på topp så att det inte blir en urvattnad sörja (*host* "Supernatural *host*), men att förstå och att vilja är två helt skilda saker ibland. Och jag vill liksom inte att det ska ta slut.
Nästa säsong är det Isak som är huvudperson. Har längtat lite efter det, för han var inte med så mycket i den här säsongen.

onsdag 19 april 2017

Säsongssammanfattning: Veronica Mars, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Tittandet på säsong 1 av "Veronica Mars" blev lite hattigt för mig. Först såg jag piloten, gillade och pausade allt tv-tittande i två veckor. Sedan såg jag ungefär till avsnitt sju, ramlade in i "Skam" och blev kär. Sedan tittade jag klart på resten av säsongen, och då rasslade det till rejält.
Lite som att komma in i bok, kom jag här in i en tv-serie. Det var lite startsträcka helt enkelt.

Handlingen kretsar kring Veronica Mars. en helt vanlig high school-student, om man bortser från att hon hjälper sin pappa på hans privatdetektivbyrå, och dessutom hjälper sina klasskamrater med diverse bekymmer. Samtidigt försöker hon lösa mordet på sin bästa vän Lilly, som skedde ett år tidigare.

Bildkälla Earn this
Favoritavsnitt: 1x07 "The girl next door". Veronica letar efter sin granne som plötsligt försvunnit, och får hjälp av sin pappa som dessutom anlitas av den försvunna flickans föräldrar. Samtidigt har Logan och Weevil kvarsittning tillsammans och inser att de har mer gemensamt än de trodde. Veronica får veta något om sin mammas förflutna, som även påverkar henne.
1x14 "Mars vs. Mars" Veronica och hennes pappa hamnar på olika sidor i en konflikt, där en en av hennes favoritlärare hotas av avsked efter att ha blivit anklagad av en elev för att ha utnyttjat henne sexuellt.
1x21 "A trip to the dentist". Veronica försöker pussla ihop vad som hände henne den natten hon blev drogad och våldtagen på en fest. En överraskningsfest för Logan bjuder på mer än en överraskning.
1x22 "Leave it to beaver". Veronica går under cover på en fest hos familjen Kane för att leta efter bevis i fallet om mordet på Lilly. Vad hon finner försätter henne i en stor fara.

Favoritkaraktär: Veronica.

Favoritpar: Här är jag spoilad, så jag vet vad som kommer hända. Alltså blev det lite svårt att tycka om något par sådär på riktigt, särskilt som det blev ganska mycket hattande fram och tillbaka mellan vissa. Så inget favoritpar. Än.

Bäst i säsongen: Resultatet på faderskapstestet.

Värst i säsongen: Fick man med varenda klyscha från high school-fimgenren? Jag tror baske mig det. Från cheerledern med den populära killen, till hur man sitter i matsalen. Nu älskar ju jag high schoolfilm, så att det är det "värsta" får gärna tolkas utifrån det.

Övriga kommentarer: "Veronica Mars" fick tre säsonger och häromåret kom en långfilm. Ska bli spännande att se vart det här leder.

tisdag 18 april 2017

"Simma med de drunknade" av Lars Mytting

Ibland får man en sådan där tokhyllad bok i händerna och tänker att "Yes! Nu ska jag ut på läsäventyr!" Och så sitter man där sedan med en utläst bok och känner sig lite snuvad på konfekten. Som fallet var för mig med "Simma med de drunknade" av Lars Mytting.

Bildkälla Goodreads
1971 händer en olycka i Authille i Frankrike, som dödar en ung man och en ung kvinna. Deras lille son Edvard saknas och ett stort sökande inleds. Några dagar senare hittas pojken i en kuststad 12 mil från olycksplatsen.
Han växer sedan upp med sin farfar, och farmor till hennes död, på deras lilla gård i Norge. Farfadern stred på "fel" sida under kriget och lider fortfarande konsekvenserna av detta. När farfadern dör börjar Edvard söka efter sanningen om sina föräldrars död, och sanningen om relationen mellan farfar och hans bror Einar.

Det här är en väldigt välskriven roman, som är väl researchad och som känns väldigt trovärdig stundtals. Jag drabbas även av lite reslust och vill nu åka till Shetland. Men...
Berättelsen griper aldrig tag i mig. Jag tycker det känns alldeles för omständigt berättat och det är ett sådant hattande fram och tillbaka mellan vissa individer att jag bara känner meh efter att tag. Dessutom med en kärlekstriangel = sak jag avskyr innerligt.
Det är ett slags driv i texten som tar mig vidare, men jag drabbas ändå lite av den där teflonkänslan och känner mig rätt så oberörd.
Det kan vara som jag är rätt så mätt på böcker om konsekvenser kring världskrigen, för det känns som att jag har läst många sådana på sista tiden, eller så var det här bara inte min sorts bok i största allmänhet.

Mitt betyg blev ändå 3/5, eftersom "Simma med de drunknade" inte är hopplöst trist och tråkig. Den var bara inte för mig. Något det tog mig ett bra tag att inse. Jag tror jag var halvvägs in i boken när jag erkände för mig själv att boken inte var så bra som jag hade hoppats och trott, att det här omöjligt skulle kunna bli en femma i betyg. Så kan det gå.

För mig var mamma en lukt. Mamma var en värme. Hon var ett smalben jag klamrade mig fast i. En fläkt av något blått; en klänning jag tror jag minns att hon hade. Jag intalade mig att hon sköt ut mig i livet med en bågsträng, och när jag formade minnena av henne visste jag inte om de blev riktiga eller sanna, jag bara gjorde henne sådan som jag trodde att en son skulle minnas sin mamma.
Det var mamma jag tänkte på när jag föll ner i saknaden i mig. Sällan pappa. Ibland undrade jag om han skulle ha varit som andra pappor i trakten. Män i hemvärnsuniform, i fotbollskor på oldboys-träningen, män som gick upp tidigt på helgerna för att hjälpa till i Saksums Jakt- och Fiskeförening. Men jag lät honom försvinna utan att känna någon ånger. Det tog jag, åtminstone i flera år, som ett bevis på att farfar försökte göra allt som pappor skulle göra, och att han faktiskt lyckades.

fredag 14 april 2017

Glad påsk!

Jag har tagit lite påskledigt. Går även att läsa som att jag just nu känner mig aningen oinspirerad, men det ger sig nog om jag får koppla av några dagar. Äta fyllda ägghalvor, dricka bubbel, titta på... snön?


Från min trädgård, 14 april 2017. glad påsk dårå! Och grattis på födelsedagen till min lilla mamma. 💗

onsdag 12 april 2017

Säsongssammanfattning: SKAM, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det kunde man ju ana att jag inte skulle kunna hålla mig borta från en tv-serie som tagit i stort sett hela jordklotet med storm. Så pass så att en amerikanska remake är på gång, vid namn "Shame". Gu' bevare att amerikanarna ska behöva läsa undertexter liksom.
Jag tittade alltså in på SVT Play igår, för att se om "Skam" kunde vara något att hänga i påskriset, nu när fjärde och sista säsongen har premiär i veckan, och innan jag visste ordet av hade jag sett hela första säsongen. Det går fort alltså. Avsnitten i säsong 1 är i varierande längd, där det längsta var 35 minuter och det kortaste på dryga kvarten.

"Skam" är uppdelad så att varje säsong har en ny huvudperson som vi får följa närmare. I den första säsongen följer vi Eva under hennes första år på gymnasiet.

Bildkälla Mediepodden
Chris, Vilde, Eva, Noora och Sana
Favoritavsnitt: Det är svårt att hitta sådana i den här typen av serien tycker jag, särskilt när man ser hela säsongen på ett bräde och allt liksom flyter ihop. Men jag hade favoritögonblick i 1x09 "Man är det man gör" när Eva äntligen får prata med Ingrid om vad som hänt mellan dem, samt avsnitt 1x10 "Jag tänker att du har blivit helt galen" där tjejgänget verkligen svetsas samman.

Favoritkaraktär: Man skulle ju kunna tro att det per automatik skulle bli Eva här eftersom säsongen är centrerad kring henne, och visst - jag gillar henne. Också. Men jag föll lite pladask för Sana. Liten aning mindre pladask föll jag för Noora och Isak. Roligt för mig då att det är kring dessa tre de kvarvarande säsongerna är centrerade.

Favoritpar: Jag passar på den.  Det enda egentliga förhållandet är det mellan Eva och Jonas, och de har sin beskärda del problem. Så går det som det går också.
Gillar hela vänskapsdynamiken bland tjejerna, men hittar inget romantiskt förhållande jag verkligen gillar. Det känns lite meh på den planen, den här säsongen i varje fall.

Bäst i säsongen: Helt självjävlaklart att Eva fick de där vännerna. Jag fullkomligt älskar hur de ställer upp för varandra, även om de inte alltid är sams.

Värst i säsongen: Kan inte komma på något alls faktiskt. Det här är bra.

Övriga kommentarer: Trots att Sverige och Norge är grannländer, så inser jag att det är mycket jag inte vet om livet i Norge. Russebuss till exempel, var jag tvungen att kolla upp vad det var. Google är min bästa vän ibland.

tisdag 11 april 2017

"Störst av allt" av Malin Persson Giolito

Med tanke på att jag säger att jag inte är så förtjust i kriminalromaner, så läser jag ju rätt så många kriminalromaner. Och nu har jag gjort det igen. Fast "Störst av allt" är kanske mer en advokatroman. Här har brottet alltså redan begåtts och det är dags för rättegång.

Bildkälla Goodreads
De rika och de utsatta möts sällan, men på Djursholms allmänna gymnasium möts de i klassrummet. Det handlar om fem tonåringar och en lärare som vill väl. Det slutar i en katastrof. Nio månader senare ställs 18-åriga Maja inför rätta.

Boken tar alltså sin avstamp i en rättegångs första dag, och vi får sedan följa med i den och i Majas tankar om det som hänt. Det är alltså Maja som står åtalad för ett brott, ett brott där skuldfrågan inte är helt lätt.
Det är ett annorlunda grepp att berätta romanen på, med brottstycken och tillbakablickar som i bokens slutskede ger en mer komplett bild av det som hänt. Det är dock aldrig så upphackat att man har svårt att hänga med i svängarna. Snarare är det så att nyfikenheten väcks och man vill få klarhet i vad som hänt. Det blir alltså lätt så att man sveps med lite och gärna vill fortsätta läsa.
Jag gillade sättet romanen var uppbyggd på. Jag hamnade inte i den vanliga lunken av "det har gått till så här" eller "x är mördaren". Det är inte solklart, och det tar ganska lång stund innan man får en klar bild för sig. Jag var osäker fram till sista meningen om hur det egentligen skulle sluta, och det är inte vanligt för mig när det gäller romaner som behandlar brott av något slag, jag brukar kunna lista ut både ditten och datten ganska snart.
Romanen känns alltså helt befriad från dessa mallar som så många böcker verkar vara skrivna efter nuförtiden, och det är härligt befriande att det är så. Jag gillar de där ögonblicken av a-ah! Alltså är det inte boken uppbyggnad eller handling som gör att jag ger det något svala betyget 3/5 till "Störst av allt". Jag vet inte riktigt vad det var som fattades för mig, men något var det. Eller så är det för att det är en kriminalroman = inte en favoritgenre, som sagt var.

Vid den vänstra bänkraden ligger Dennis, som vanligt iklädd reklam-T-shirt, stormarknadsjeans och oknutna gymnastikskor. Dennis är från Uganda. Han säger att han är sjutton, men han ser ut som en fet tjugofemåring. Han går på verkstadslinjen och bor i Sollentuna på en inrättning för sådana som han. Bredvid honom, på sidan, har Samir hamnat. Samir och jag går i samma klass eftersom han lyckades komma in på skolans specialutbildning i internationell ekonomi och samhällskunskap.
Vid katedern finns Christer, klassföreståndare och självutnämnd världsförbättrare. Hans kropp har vält ut över bordet och det droppar kaffe på hans byxben. Amanda sitter inte mer än två meter därifrån, lutad mot elementet under fönstret. För några minuter sedan var hon bara kashmir, vitt guld och sandaler. Diamantörhängena hon fick när vi konfirmerade oss glittrar fortfarande i försommarsolen. Nu skulle man kunna tro att hon är lerig. Jag sitter på golvet mitt i klassrummet. I mitt knä ligger Sebastian, son till Sveriges rikaste man Claes Fagerman.
Personerna härinne passar inte ihop. Sådana som vi brukar inte träffas. Kanske på en tunnelbaneperrong under en taxistrejk, eller i en restaurangvagn på ett tåg, men inte i ett klassrum.
Det stinker ruttna ägg. Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.

måndag 10 april 2017

Måndagsmotivation, del 23/?

Livet återgår till det normala efter fredagens händelser. För att det måste få göra det. För mig betyder det att jag försöker återgå till mina rutiner, göra det jag brukade göra innan fredag eftermiddag ställde allt på sin spets.
Det känns ändå lite poetiskt att det regnar idag, denna första vardag efter.

Jag är en sådan där människa som mår bra av att ha rutiner. Göra ungefär samma saker på ungefär samma tider - alla dagar. Just idag råkade jag ge mig själv en lite väl lång sovmorgon, men vi kan väl skylla den på att det är påsklov. Annars ser en morgon ut ungefär så här för mig.

  • Jag försöker gå upp ganska tidigt, vilket inte är helt lätt för mig som alltid sett mig själv som en kvällsmänniska. Ganska tidigt är för mig inte senare än 7. Det beror lite på hur mycket jag måste hjälpa älskade maken med att få iväg barnen till skolan. 
  • Det första jag gör när jag kommit ut ur sängen, efter det där toalettbesöket, är att dra i mig vatten. Jag har numera en sådan där snuttig burk med lock som det sitter ett sugrör i, och jag dricker en full sådan burk varje morgon. Eftersom jag var nyfiken och mätte, så vet jag att det ryms 4 dl i den.
  • Sedan är det frukostdags. Ännu en av anledningarna till att jag tycker om att gå upp lite tidigare är att jag tycker om att äta frukost tillsammans med älskade maken. Och i viss mån mina morgon-zombie-barn. Jag dricker alltid te till frukost, men i övrigt försöker jag variera mig så att det är roligt med frukost. Ofta bestämmer jag kvällen innan vad jag ska äta, extra bra om man vill äta chiapudding eller overnight oats som ska förberedas, men ibland spontanar jag till det. Jag försöker dock att alltid ha en frukt eller grönsak till frukost, någon protein så klart, och gärna nötter eller frön. 
  • Efter frukost brukar det bli lugnt här hemma. Älskade maken åker till jobbet, barnen åker till skolan och jag dricker te och läser en stund. Planerar min dag lite. Och njuter av att det är tyst.
  • Jag har börjat med oilpulling, alltså att swischa runt kokosolja i munnen i ungefär 20 minuter. Det här gör jag innan jag borstar tänderna. Under de där 20 minuterna läser jag ofta lite till, eller kollar på datorn, eller passar på att tvätta mig och klä på mig.
  • Och så bäddar jag sängen. Efter att jag först har vädrat ur sovrummet. 
Så ser en typisk morgon ut för mig. Jag har tiden till det eftersom jag är egen företagare/arbetslös. De dagar jag jobbar blir det en kortare morgonrutin, och sängen brukar inte bli bäddad förrän jag kommer hem eller så blir det inte bäddad alls. Eftersom jag är en sådan där människa som föredrar att duscha på kvällen, så tar min morgonrengöring mindre än fem minuter. 

Rutiner alltså - inte kattskit direkt. Jag känner ofta en sorts oro i kroppen om jag har slarvat med min morgon. Eller min kväll för den delen, för jag har rutiner då med. Men det kan vi ta en annan gång.

Du då? Har du något du behöver göra varje morgon för att känna att dagen har startat?


Soluppgång från fönstret i Lilla E:s rum. Januari 2017.

lördag 8 april 2017

Stockholm

Det är svårt idag. Det sitter långt inne. Händelserna i Stockholm igår påverkar alla här i Sverige.

Stockholm är min andra hemstad. Jag bodde där några år innan jag fick Stora J, och maken till vacker stad finns nog inte. Alla jag känner i Stockholm mår bra, ingen befann sig i närheten av händelserna, men innan man fått kontakt med folk var det en oro i kroppen. Tårarna igår var av lika delar lättnad som sorg. Idag gråter jag för att jag är stolt. Sådär stolt att man känner av det djupt i hjärtat.

Det var en konstig känsla i kroppen när jag vaknade i morse. Det kändes att jag hade gråtit, varit förtvivlad och ledsen. Men samtidigt så hoppfull och berörd ända in i själen över hur mycket vi hjälper varandra när behovet finns där. Att Stockholmarna så snabbt öppnade sina dörrar, skjutsade hem folk, bjöd på mat. Kramade om en främling. Tröstade, hjälpte och stöttade varandra.
Vi visar att mörkret inte kan vinna, för vi kommer aldrig låta ljuset slockna.

Mina tankar går till de som förolyckades igår och deras efterlevande. De som skadades, de som skakades av gårdagens händelser.
Allt ljus över er. Ta hand om varandra. Sprid kärleken.


fredag 7 april 2017

Fredagsmys: Kanderade mandlar

Med tanke på hur lätt det är att göra egna brända mandlar är det nästan skrämmande att det tagit mig till nu att göra dem själv. Nu slipper jag vänta till årets julmarknad! Lyllo mig.
Fast det är klart, för mig är brända mandlar de där rosa med marsipan runt om. Härligt mjuksega saker. Det här är mer kanderade mandlar. Eller vilken annan nöt som helst. Eller en mix av olika nötter, för den delen. Omnomnom!



Kanderade mandlar

200 g mandlar (en påse)
1-1½ dl socker
1/4-½ dl vatten

Rosta mandlarna i en torr stekpanna. Lös upp sockret med vattnet i en kastrull eller stekpanna. Häll i mandlarna och rör hela tiden tills det börjar knäppa om mandlarna eller tills sockret börjar bilda kristaller runt mandlarna.
Häll upp på ett bakplåtspapper på en plåt, separera mndlarna från varandra. Låt dem svalna. Ät.

Trevlig helg!

torsdag 6 april 2017

Be still be calm be quiet now my precious boy- Dagens


Låt: "Lullaby" med The Cure. Nostalgitrippar lite bara.
Outfit: Klänning från H&M, leggins från Lager 157.
Smink: Som synes inte. Jisses vad glåmig jag ser ut.
Nagellack: Aspen från Zoya.
Doft: Bara jag.
Smycke: Strassörhängen från Esprit.
Klocka: Ingen idag.
Frukost: Sov länge idag så jag nöjde mig med yoghurt och granola. Och te!
Fika: Te, äpple med jordnötssmör.
Middag: Pasta med aubergine och mozzarella. En favoriträtt jag har.
Pryl: Champagneglas. Älskade maken och jag har Bubbly Thursday nämligen.
Träning: Promenad med lelle voffsingen.
Kvällsnöje: Blir nog bara lite läsning. Inte mer spännande än så.
Att tillägga: Det har hänt. Jag har börjat tvätta håret med schampo igen. Fast det var några dagar sedan sist, så icke nytvättat hår på dessa bilder. Däremot inoljat.

tisdag 4 april 2017

What I eat in a day #13 - Grönt

I fredags fick jag tummen ur och fotograferade min mat under dagen. När jag sedan tittade på bilderna såg det väldigt grönt ut. Inte grönt som i vegetariskt, utan grönt som i färgen grönt. Och eftersom det är bra att äta mat som inte bara är brun, så känner jag mig rätt så nöjd med det. #eattherainbow


Dagens grönaste måltid var helt klart frukosten. Åt nämligen en grön smoothiebowl som jag toppade med kokos, chiafrön och lite vindruvor. Till detta te - så klart.
Jag har ätit den här smoothien förut och då var den mycket godare än vad den var i fredags, och jag vet precis varför. Förra gången gjorde jag den på färska ingredienser, den här gången på frysta. Och det är spenat i den här. Jag vet inte vad det är med spenat för mig, men färsk går den utmärkt att äta. Har den varit fryst eller blivit stuvad så tycker jag att spenat är jätteäckligt. Så - note to self: använd färsk spenat nästa gång. Mmmkay?


Till lunch åt jag den där favoriten. Fräst grönkål toppad med stekt ägg och sriracha alltså. Eftersom det var kidneybönor kvar från middagen dagen innan så värmde jag på dem också tillsammans med grönkålen. Omnomnom.


Efterrätten var ett äpple. Åt det på vägen hem till den där hunden jag promenerar med. Jag äter allt på äpplet, utom pinnen. Äppelskrottet är en myt.
Nagellacket är Having a Big Head Day från OPI, om någon undrade.


Jag vet att jag fyllde på min temugg någon gång under dagen, men fick visst inte med det på bild. Det här är nämligen inte te, utan en kopp kaffe. Eller rättare sagt en kopp vaniljlatte. I en grön kopp, nota bene.
Till det ett av mina favoritsnacks - banan med jordnötssmör. Jag brukar toppa dem med sesamfrön, men här är det visst chiafrön som fått den äran.


Lilla E bakade shortbread. Kan vara så att en eller tre bitar shortbread slank ner i min mage. Jag älskar nämligen shortbread. Hon är en sådan fresterska, den där ungen jag har.


Till middag åt vi den kulinariska rätten dumplings och vårrullar från frysdisken på Ica. Till det stekte jag ris. Med ärtor i - mer grönt! Dessutom lite gröna blad och sriracha.


Det var ju fredag! Alltså en fredagsdrink i form av en Gimlet med is. Den är ljusgrön om man kisar lite och använder en hel del fantasi. På riktigt är den det i varje fall.
Jag hann lacka om naglarna i fredags också. Det här är Moonchild från H&M Beauty. Om någon undrade.


Det var ju fredag! Alltså fredagssnacks i form av popcorn.

söndag 2 april 2017

Gösta Ekman

Min älskade make valde igår att inte tala om för mig att han sett, straxt innan vi skulle in på Cirkus för att se "The Phantom of the Opera", att Gösta Ekman gått bort. Han trodde att det kanske skulle förstört upplevelsen för mig. Han hade rätt.

Gösta Ekman är en del av min uppväxt, så klart. En sådan där som "alltid varit där". Jag såg honom livs levande en gång, när jag och min klass var i Stockholm för att se avgångseleverna på Stockholms dramatiska högskola framföra sina Departure-monologer hösten 2012. Han var där med sin hustru Marie-Louise Ekman, och jag blev så star struck att jag inte ens vågade hälsa på honom. Ett sådant där ögonblick att minnas.
Så ja - jag är ledsen i ögat idag. Tack för skratten, Gösta. Tack för din livsgärning.

Bildkälla Nöjesguiden
Gösta Ekman 28 juli 1939 - 1 april 2017


Min favorit med Gösta Ekman, och det vet alla som känner mig, är "Fröken Fleggmans mustasch", där han spelade rollerna som bankir Kurt S. Wresig och kommissarie Kolerik Wresig. 
"Jag är förgiftad!" 

lördag 1 april 2017

Soundtrack of my life


The music of the night

Nighttime sharpens, heightens each sensation
Darkness stirs and wakes imagination
Silently the senses abandon their defenses

Slowly, gently, night unfurls its splendor
Grasp it, sense it, tremulous and tender
Turn your face away from the garish light of day
Turn your thoughts away from cold, unfeeling light
And listen to the music of the night

Close your eyes and surrender to your darkest dreams
Purge your thoughts of the life you knew before
Close your eyes, let your spirit start to soar
And you'll live as you've never lived before

Softly, deftly, music shall caress you
Hear it, feel it secretly possess you
Open up your mind, let your fantasies unwind
In this darkness that you know you cannot fight
The darkness of the music of the night

Let your mind start a journey through a strange, new world
Leave all thoughts of the life you knew before
Let your soul take you where you long to be
Only then can you belong to me

Floating, falling, sweet intoxication
Touch me, trust me, savour each sensation
Let the dream begin, let your darker side give in
To the power of the music that I write
The power of the music of the night

You alone can make my song take flight
Help me make the music of the night


Och bara för att det är så att jag just idag (det är inte ett skämt) befinner mig i huvudstaden för att äntligen få se "The Phantom of the Opera" på scen igen - den svenska versionen. Minns den såklart bäst med Mikael Samuelsson, men Peter Jöback går inte av för hackor han heller.

Bildkälla Kulturbloggen

Nattens musik

Nattens tystnad, formar melodier
Mörkret skapar nya fantasier
Undertryckta drömmar, som stilla mot dig strömmar

Långsamt, vänlig, omsluts du av natten
Grip den, känn den, sjunk i djupa vatten
Vänd dig bort från allt som om dagen lyser kallt
Vänd dig till en mörk och sällsam melodi
Och kom till nattens lockande musik

Låt din blick bakom slutna ögon skåda allt
Som du anat men aldrig vågat se
Gör dig fri, låt dig lyftas högt mot skyn
Och en ny värld skall öppnas för din syn

Varligt, farligt smeker mina toner
Se dem, ge dem nya dimensioner
Omedvetet når du en värld du ej förstår
Som förklaras blott i drömmarnas logik
Försjunk i nattens hemliga musik

Ge dig hän till ditt innerstas mysterium
Låt dig lyftas långt bortom tid och rum
I mitt rike vars namn du inte vet
Blir du min för tid och evighet

Gömda, glömda slumrar dina minnen
Rör mig, hör mig, öppna alla sinnen
Överskrid en gräns till den högre existens
Till den kraft som ryms i tonernas mystik
Som ryms i nattens mäktiga musik

Bara du gör sången skön och rik
Hjälp mig skänka natten dess musik