"Störst av allt" av Malin Persson Giolito

Med tanke på att jag säger att jag inte är så förtjust i kriminalromaner, så läser jag ju rätt så många kriminalromaner. Och nu har jag gjort det igen. Fast "Störst av allt" är kanske mer en advokatroman. Här har brottet alltså redan begåtts och det är dags för rättegång.

Bildkälla Goodreads

De rika och de utsatta möts sällan, men på Djursholms allmänna gymnasium möts de i klassrummet. Det handlar om fem tonåringar och en lärare som vill väl. Det slutar i en katastrof. Nio månader senare ställs 18-åriga Maja inför rätta.

Boken tar alltså sin avstamp i en rättegångs första dag, och vi får sedan följa med i den och i Majas tankar om det som hänt. Det är alltså Maja som står åtalad för ett brott, ett brott där skuldfrågan inte är helt lätt.
Det är ett annorlunda grepp att berätta romanen på, med brottstycken och tillbakablickar som i bokens slutskede ger en mer komplett bild av det som hänt. Det är dock aldrig så upphackat att man har svårt att hänga med i svängarna. Snarare är det så att nyfikenheten väcks och man vill få klarhet i vad som hänt. Det blir alltså lätt så att man sveps med lite och gärna vill fortsätta läsa.
Jag gillade sättet romanen var uppbyggd på. Jag hamnade inte i den vanliga lunken av "det har gått till så här" eller "x är mördaren". Det är inte solklart, och det tar ganska lång stund innan man får en klar bild för sig. Jag var osäker fram till sista meningen om hur det egentligen skulle sluta, och det är inte vanligt för mig när det gäller romaner som behandlar brott av något slag, jag brukar kunna lista ut både ditten och datten ganska snart.
Romanen känns alltså helt befriad från dessa mallar som så många böcker verkar vara skrivna efter nuförtiden, och det är härligt befriande att det är så. Jag gillar de där ögonblicken av a-ah! Alltså är det inte boken uppbyggnad eller handling som gör att jag ger det något svala betyget 3/5 till "Störst av allt". Jag vet inte riktigt vad det var som fattades för mig, men något var det. Eller så är det för att det är en kriminalroman = inte en favoritgenre, som sagt var.

Vid den vänstra bänkraden ligger Dennis, som vanligt iklädd reklam-T-shirt, stormarknadsjeans och oknutna gymnastikskor. Dennis är från Uganda. Han säger att han är sjutton, men han ser ut som en fet tjugofemåring. Han går på verkstadslinjen och bor i Sollentuna på en inrättning för sådana som han. Bredvid honom, på sidan, har Samir hamnat. Samir och jag går i samma klass eftersom han lyckades komma in på skolans specialutbildning i internationell ekonomi och samhällskunskap.
Vid katedern finns Christer, klassföreståndare och självutnämnd världsförbättrare. Hans kropp har vält ut över bordet och det droppar kaffe på hans byxben. Amanda sitter inte mer än två meter därifrån, lutad mot elementet under fönstret. För några minuter sedan var hon bara kashmir, vitt guld och sandaler. Diamantörhängena hon fick när vi konfirmerade oss glittrar fortfarande i försommarsolen. Nu skulle man kunna tro att hon är lerig. Jag sitter på golvet mitt i klassrummet. I mitt knä ligger Sebastian, son till Sveriges rikaste man Claes Fagerman.
Personerna härinne passar inte ihop. Sådana som vi brukar inte träffas. Kanske på en tunnelbaneperrong under en taxistrejk, eller i en restaurangvagn på ett tåg, men inte i ett klassrum.
Det stinker ruttna ägg. Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke.