"Sjunde juli" av Jill McCorkle har jag haft i min ägo så länge att det är telefonnumret hem till mina föräldrar jag har skrivit på pärmens insida. Jag har läst den minst fem gånger, säkert fler. Däremot var det ett bra tag sedan jag läste den sist, säkert 15 år eller mer. Den kan vara svår att få tag på i svensk översättning, men finns på engelska lite här och var, då heter den "July 7th".
Den sjunde juli 1983, straxt efter midnatt, dimper liftaren Sam Swett ner i småstaden Marshboro i North Carolina. Sam har lämnat New York för att ge sig ut på luffen och komma på vad det är han vill åstadkomma med sitt liv.
Granner Weeks ska fira sin 83:e födelsedag och ställer till med kalas. En man är orogen mot sin fru. Ett överklasspar håller en fest för ett brudpar. En man blir mördad. En oskyldig svart man anklagas för mordet. En katt blir överkörd. Ett barn föds. En polis flirtar med en servitris. Pojke möter flicka, eller om det är tvärtom.
Allt under en enda, dallrande het julidag i den amerikanska södern.
Det här är sådan där bok med många småhistorier som kan verka skilda från varandra, men som ändå hör ihop. Bokens nav är ändå, för mig, Sam Swett som är den karaktär som får både inleda och avsluta boken. Det är också han som genomgår en sorts inre resa. Han var redan på god väg, men under bokens - och dagens gång, så klarnar bilden allt mer för honom.
Något som jag hade glömt bort sedan sist, eller kanske helt enkelt lade mer märke till nu med lite mer livserfarenhet i bagaget, är de helt vardagliga rasmotsättningarna som genomsyrar boken. Det där n-ordet är ganska flitigt förekommande, och vardagsrasismen frodas. Allt ifrån polisen som blivit tråkad av kollegerna för att en gång ha räddat livet på en färgad man, och som nu glatt arresterar första bästa färgade person han stöter på, för mordet på en vit man, till att man inte riktigt kan förstå hur två personer av olika ras kan sitta och så obehidrat prata om rasmotsättningar när man själv försöker så ihärdigt att vara färgblind - utan att riktigt lyckas.
Nu är inte det här en vit makt-bok på något sätt, oavsett sydstatsflaggan på omslaget, men det var så det var på den här tiden och det visas upp som så det var samtidigt som det subtilt men bestämt visas att man inte ska döma hunden efter håren. Eller människan efter hudfärgen. Även om de flesta av bokens karaktärer är vita.
Temat är ändå att försöka bryta mönster, finna en plats där man kan höra hemma. En klassresa som inte alltid är eller har varit helt lätt att genomföra.
Boken genomsyras av en subtil humor och jag sitter ofta och ler när jag läser den här boken - den här gången också. Den är skriven på ett lättillgängligt sätt och går ganska fort att läsa.
Jag brukade påstå att "Sjunde juli" är en av mina favoritböcker, men med åren har min kärlek tydligen svalnat något. Mitt betyg den här gången blev ändå 5/5, men kanske mest av gammal vana. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och skulle gärna läsa något annat av Jill McCorkle, men jag vill minnas att jag älskade den mer förr. Så som det kan vara ibland.
Han minns när han åt M&M: han brukade sätta sig och öppna påsen och sortera karamellerna i olika högar innan han började äta; det fanns svarta, ljushyade svarta, indianer, kineser och marsmänniskor; det fanns inga vita M&M; det fanns ingen ras med brandgul hudfärg; de brandgula fick föreställa vita människor, inget annat val, men sedan kom det stora beslutet, vilken ras skulle man sluka först? Och så blev han äldre, men fortfarande fanns M&M, samma påsar, enda skillnaden var att indianerna hade blivit utrotade, utsorteraade ur samhället, eftersom de gjorde barnen hyperaktiva. Han brukade sortera upp dem, segregera dem, räkna ut procenttalet bland befolkningen, lägga tillbaka dem i påsen, integrera dem och sedan tog han upp dem en efter en och försökte gissa vilken ras det var som låg och smälte i hans hand innan han stoppade den i munnen. Sen började han på college och hans mamma skickade skokartonger inslagna i brunt papper, och i kartongerna brukade det ligga kakor, en check, tennissockor och M&M. Han brukade öppna ett hörn av påsen och hälla allihop i munnen, integrerade, homogeniserade. Hur gör ungarna nu för tiden? Det finns ju inga färger för puertoricaner, kubaner, indier, iranier. Det måste vara väldigt svårt att vara barn, väldigt svårt att segregera och och se skillnaderna, man får väl bara säga att de är M&M allihop, att de är människor allihop. Och så all den här skräpmaten: potatischips, majschips, kalorifattiga chips, mexikanska chips, räfflade chips, chips med löksmak, ostbågar i alla färger och smaker, dip med lök, dip med gräslök; det är så att man kan bli galen på hela skiten; det finns för många alternativ. "Du har så många alternativ, Sammy", hade hans pappa sagt med stolthet i blicken, men nycklarna till en ny bil i fickan. "På min tid var det bara att ge sej ut och ta det jobb man fick, det fanns inte mycket att välja på." Det är så att man kan bli galen på hela skiten.
"Kan jag stå till tjänst med nåt?" Rösten kommer från mannen bakom disken.
"Jag kan inte bestämma mig."
