Stockholm är min andra hemstad. Jag bodde där några år innan jag fick Stora J, och maken till vacker stad finns nog inte. Alla jag känner i Stockholm mår bra, ingen befann sig i närheten av händelserna, men innan man fått kontakt med folk var det en oro i kroppen. Tårarna igår var av lika delar lättnad som sorg. Idag gråter jag för att jag är stolt. Sådär stolt att man känner av det djupt i hjärtat.
Det var en konstig känsla i kroppen när jag vaknade i morse. Det kändes att jag hade gråtit, varit förtvivlad och ledsen. Men samtidigt så hoppfull och berörd ända in i själen över hur mycket vi hjälper varandra när behovet finns där. Att Stockholmarna så snabbt öppnade sina dörrar, skjutsade hem folk, bjöd på mat. Kramade om en främling. Tröstade, hjälpte och stöttade varandra.
Vi visar att mörkret inte kan vinna, för vi kommer aldrig låta ljuset slockna.
Mina tankar går till de som förolyckades igår och deras efterlevande. De som skadades, de som skakades av gårdagens händelser.
Allt ljus över er. Ta hand om varandra. Sprid kärleken.
