Oktoberfavoriter

Halloween idag. Årets sämsta dag, om en som jag inte gillar hela den importerade grejen med en högtid som mest går ut på att skrämmas - i den variant som "firas" här. Har laddat upp med godis för eventuella besökare, men jag hoppas jag slipper dem.
Så just idag är ingen favorit, men jag har hunnit skaffa andra under månaden som gått.

Bok: Jag har gett högre betyg till en omläsning den här månaden, men ger ändå favoritplatsen till "Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren.

Film: Jag ska gå på bio imorgon. *le gasp* Fast den är ju i november, så oktobers favoritfilm blir "Three billboards outside Ebbing, Missouri". Eller "Captain Marvel". Jag tänker här komma med den impopulära åsikten att "Avengers: Endgame" var ganska dålig. Kasst avslut på en filmserie, liksom.

Tv-program: "Umbrella Academy". Sjusärdeles bra.

Nagellack: The dark mark från Pahlish. Jag har det fortfarande, fast det är bra slitet vid det här laget.

Skönhet: Något jag har varit dålig på den här månaden. Men The Ordinarys 100% Plant-Derives Squalane är alltid en favorit.

Upptäckt: Vackra höstlöv. Jag älskar hösten.

Extra speciell rolighet: Jag får gå på hundpromenader igen! Går just nu ut med Oskars dotter Camilla, som blev mormor tidigare i veckan. Alltså hade min älsklingshud blivit gammelmorfar om han varit i livet.

Favoritinlägg: Bullet journal för november. Bara för att jag är så nöjd med mina sidor.

Oktobers nagellack

Det är den tiden på månaden igen. Den tar snart slut och jag visar upp de nagellack jag har burit. Nio stycken hann jag med, inte illa.

A England, New romantic
Ett sjusärdeles snyggt lack som speglar en bit av min uppväxt. Mörkt violett med massor av holo.

H&M Beauty, Fandango
Bara jag som nynnar på "Bohemian rhapsody" av det här lacknamnet? Lack är inte riktigt så rött som på bilden, snarare en mörkt rosa. Den nyans rosa har precis innan det blir rött, ungefär.

A England, Je reviens (I will return)
Ljust syrénlila mad massor av holo. Ett lite grått stråk i det här lacket, och så himla vackert.

Pahlish, Niffler
Ken en sin Harry Potter så vet en vad en niffler är och att det här är ungefär det perfekta lacket för att representera den lilla varelsen. Mullvadssvart med flakes i guld - en nifflers favoritmetall.

Depend, #610
Depend slog till med en fin höstkollektion i år igen, med Tokyo street. Först att hamna på naglarna av de jag köpte blev det himmelsblå skimmerlacket med nummer 610.

Depend, #608
Om du redan har #568 så behöver du inte det här. Jag funderar på om det är exakt samma lack, men jag har bara gjort en flaskjämförelse så jag är inte säker. I flaskan är de dock skrämmande lika varandra med sina jätteorangea nyanser. Lite tomat över det. Och jag gillar ju det, så det var kanske inte så konstigt att jag knallade hem från affären med ett nästan likadant.

OPI, Cute little vixen
Jag gillar rävar, och vixen betyder rävhona. Det enda som krävdes för att det här lacket skulle få följa med mig hem. Magenta med guldskimmer.

Depend, #609
Ljust grått med diskret skimmer. Jag lyckades tyvärr sätta märken i det innan det hann härda.

Pahlish, The dark mark
Det här lacket var en superspecialare under förra årets Black Friday hos Pahlish, och kunde bara fås med på köpet om en handlade över en viss summa. Vilket jag alltså gjorde. Och tur är ju det, för titta vilken skönhet! Mörkt blålila jelly med massor av flakies som skiftar i alla möjliga färger, tydligast är grönt och blått men andra färger finns där i mixen.
Det lack jag bär just nu, och alltså sista lacket ut i det här inlägget.

"Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren

Jag har aldrig läst Elgelforsböckerna av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, men jag har läst deras egna romaner och det gör mig mer än lovligt nyfiken på vad de skapade tillsammans. Det känns som att det bara kan bli bra, och den succé som Elgelforsböckerna blev pekar ju på det.
Men nu handlar det här inlägget inte om sådant jag inte har läst, utom om sådant som jag har läst. "Norra Latin" är Saras första bok på egen hand (om jag inte är helt felinformerad) men hon har även skrivit mycket för teatern - och det märks.

Bildkälla Goodreads

Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppväxt på teatern och stod på scen första gången redan som barn. De har vitt skilda bakgrund, men nu ska de båda börja sina studier på Norra Latins gymnasium, på det högt ansedda teaterestetprogrammet.
Clea blir snabbt en självklar medelpunkt i klassen, men Tamar har svårt att finna sig tillrätta.
Norra Latin döljer dessutom många hemligheter, och har sin egen vandringssägen, den om Erling Jensen och en uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Och vad är egentligen sanningen bakom skolans fasader.

Jädrar i min lilla låda! Jag fastnade rätt så bra i den här lilla boken, vill jag lova. Eller, lilla och lilla, den är och nosar på 600-sidorssträcket, så så värst liten kanske den inte är. Men snabbläst. Satt med den mest hela tiden i söndags och blev mer och mer förälskad ju längre jag läste.
Boken har fantastiska miljöbeskrivningar. Stockholm blir som en extra karaktär här, och har en lite koll på hur Stockholm ser ut så ser en snart var personerna är, hur gatorna ligger. Det är ingen förskönande omskrivning av staden, det fula finns där också, som snöslaskiga gator och avstannad kollektivtrafik. Men ändå - mitt Stockholmälskade lilla hjärta fylls av längtan dit, även om jag inte direkt vill in på Norra Latin...
Boken berättas utifrån både Tamars och Cleas perspektiv i olika kapitel, och det är uppenbart vem som berättar vad. Inte bara för att kapitlen startar med deras namn, utan även för att de får olika röster. Det är spännande för mig att få deras båda perspektiv, både av händelser men också av varandra. Några fler perosners perspektiv tittar in ibland, men mest är det Tamar och Clea.
Boken är också rik på representation, på ett sätt som blir helt naturligt. Ingenting som känns konstlat eller ditlagt, utan det bara är. Som i verkliga verkligheten alltså. Här finns personer med utländsk härkomst. Ickebinära karaktärer. Rik representation av HBTQ+ personer. Det blir lika självklart här som att någon älskar Harry Potter.
Jag tycker faktiskt så mycket om den här riktiga världen i boken, att jag nästan tycker att berättelsen om Erling Jensen blir överflödig mellan varven. Nu är den ju inte den, snarare är den central och styr handlingarna i boken, men jag kände ibland att jag gärna hade stannat hos Clea och Tamar och inte följt med in i en mystisk magivärld. Så vissa delar av boken älskade jag inte, men jag älskade det mesta. Betyget blev 4,5/5.

Tre tomma no. 95

Det närmar sig slutet på det här formatet av tomförpackningsinlägg. Tveksamt om det räcker året ut innan jag når 100 stycken. Vi får se hur det går. Nummer 95 ser ut såhär.

Urtekram. Bodylotion. No perfume.
Har den tredje flaskan av den här lotionen står i badrummet just nu, så en kan lugnt påstå att jag gillar den.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Nuud. The carefree deodorant.
Skaffade en liten provtub av denna deodorant för massor av tid sedan. Det påstås att den ska räcka ungefär 6 veckor, men jag hade min ungefär den dubbla tiden. Hyfsat dryg liten sak alltså. Det är alltså en deodorant i krämform, som håller svettdoft borta 2-7 dagar beroende på dina personliga förutsättningar och hur svettigt det har blivit. På mig funkar den i varje fall. Jag brukar behöva omapplicera ungefär varannan dag, ibland mer sällan. Känslan är lite som att smörja in idominsalva i armhålan, ungefär samma konsistens. Den sjunker dock in hyfsat fort och gör sedan sitt jobb, som är att jag inte luktar svett.
Nackdelen är priset, men då den visat sig vara drygare än vad jag trodde så har jag ändå köpt på mig en ny omgång.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad dagkräm. Oparfymerad.
Det här med oprfymerat går som en röd tråd genom det här inlägget, märker jag. Så är jag förtjust i att bestämma själv om och när och hur jag doftar.
Eftersom det verkar som att Kicks tänker sluta med min favoritdagkräm, så är det den här jag har testat i stället, och eftersom jag har köpt en ny tub så gissar jag att det är den det kommer bli. Nackdelen är avsaknaden av spf, men det kan jag leva med (och applicera på annat vis).
Annars sjunker den in fint i huden, mjukgör och återfuktar lite lagom sådär, utan att kännas fet. En aning skum doft av svampskog, som dock försvinner fort.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

Säsongssammanfattning: The Tudors, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Om första säsongen var stundtals lite småseg, så är den här andra säsongen dess motsats. Så mycket intriger och ränkspel. Lögner, katastrofer och massor massor av politik och kyrka. Samt passion.

Bildkälla Nabilnet

Favoritavsnitt: 2x05 "His Majesty's pleasure" Fisher och More fortsätter förneka att kungen är kyrkans överhuvud och får sina straff för det.
2x07 "Matters of state" Henry är trött på att Anne lägger sig i rikets affärer, och på henne. Katarina dukar under för sin sjukdom.
2x10 "Destiny and fortune" Jädrar vad jag grät! Henry friar till Jane Seymour. Anne går mot sin död.

Favoritkaraktär: Jag har alltid fascinerats av Elizabeth I och hennes mamma, så Anne Boleyn var trevlig att få bekanta sig närmare med. Och så hatgillar jag såklart Henry VIII.

Favoritpar: Jag orkar inte det i den här serien. Kungens relationer är i fokus, och den ramsan kan jag ju: Divorced, beheaded, died. Divorced, beheaded, survived.

Bäst i säsongen: Att den inte snöar in sig helt på kungens sängkammarspel, utan även låter den omvälvande politiken på den här tiden ta sin rättmätiga plats. "Tudors" må vara en stundtals sexig serie, men den är väldigt historiskt korrekt (om än inte 100%).

Värst i säsongen: Alltså. Det är många som dör den här säsongen, och Katarinas död är den mest naturliga, även om den var genom sjukdom. Så det är en hel del avrättningar att sitta och snyfta till. Men allra jobbigast att se var en viss tortyrscen av en musiker. Så "värst" den här gången i bemärkelsen "jobbigast att titta på".

Övriga kommentarer: Jag gillar när jag hamnar i google-mode, eller bara bläddrar mig igenom Wikipedia för att fördjupa mig i personer och skeenden. Det händer ofta i den här serien. Ibland pausar jag till och med mitt i ett avsnitt för att jag vill ha ännu mer information än serien ger mig. Och för att få det historiska perspektivet på saker som i "Tudors" händer just nu. Det beskrivs kanske med den historiska åskådarens ögon, men inte alltid. Det kan vara bra att skaffa sig ett eget perspektiv också.

"The seven deaths of Evelyn Hardcastle" av Stuart Turton

Jag har sett att den här boken ibland heter "The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle" men så heter inte mitt exemplar. Det här är Stuart Turtons debutroman, och att han är inspirerad av Agatha Christie - det märks.

Bildkälla Goodreads

Varje kväll blir Evelyn Hardcastle mördad och varje morgon vaknar Aiden Bishop i en ny kropp för att försöka förhindra det. Han har hjälp av sina minnen från tidigare värdar och av den mystiska Anna, men han har även de som försöker hindra honom från att lösa sin uppgift och bli fri från godset Blackheath och dess mysterium.

Det här är ett låsta-rummet-mysterium med fantasytwist. Både kroppsbyten och tidsresor och ett mordmysterium i ett. Och det är en jätterolig idé, men jag tyckte ändå inte om den så värst.
Boken är förvisso lättläst, och jag lyckades inte lista ut vare sig vem eller varför, eller hur för den delen. Det är nämligen en hyfsat invecklad historia, eller rörig. Många misstänkta, många trådar att dra i, betydligt fler offer än Evelyn Hardcastle (vilket blir en logisk lucka) och ett slut som jag tycker inte riktigt knyter ihop säcken på ett tillfredsställande sätt.
Jag tycker som sagt att boken innehåller en och annat logisk lucka, och några av dem blir skrällande tydliga i slutet. Men det är spoilers, så jag säger inte mer än så.

Den här boken lämnade mig alltså med en känsla av "jaha", men den var ändå underhållande för stunden. Inget omvälvande, men kul ändå för en stund. Mitt betyg blev 3/5.

Bullet journal för november

Tänka sig att det redan är dags att visa sidorna för november. Jag har förvisso haft dem klara en dryg vecka, för när inspirationen faller in är det bäst att passa på. Jag valde att göra november grå i min BuJo. Tänkte att det säkert skulle matcha med vädret utanför.

Det är inte lätt att få till fina bilder just nu, ändå stod jag i fönstret och fotograferade. Nåja, det är ju ändå grått. Min månadsöversikt ser ut som så här, och om jag får slå lite på min egen trumma så tycker jag faktiskt att det är snyggt. Jag tycker hela månaden blev snygg, om jag ska vara ärlig.

Jag har skiftat lite i min layout den här gången och det beror på att jag har planer på att inte läsa en bok i november, utan 24. Alla Tintins äventyr ligger i planen för november, och så många album behöver en helt egen sida. Jag lovade älskade maken för herrejössesmånga år sedan att läsa Tintin, och nu ska det alltså ske.
Pengar fick hamna på sidan bredvid, och ser ni? Lite blått också. Och lite rosa på washitejpen med dropparna.

När månadsboken blev böckerna, så var jag tvungen att skifta om lite annat också. En rad om dagen ser ut som vanligt, och vanorna likaså, men där bredvid är det meningen att jag ska få plats med logg för nagellack och böcker.

Som vanligt gjorde jag en och annan miss i mina veckouppslag, men jag tyckte ändå att de på de stora hela blev så pass bra att jag tänker visa upp alla fyra den här gången. Komplett med citat och gott om plats för anteckningar.

Snart dags för 2019 års sista månad, och sedan en ny bullet journal. Som redan är beställd och väntar på att jag ska hämta ut den på utlämningsstället. Och jag har sådana planer!

What I eat in a day #28 - När katten är borta...

Älskade maken har övergivit mig i några dagar för en konferens i huvudstaden. Med finmiddag och allt. Och hotellfrukost. Inte alls avundsjuk.... (jo, det är jag). Så jag passade på att äta lite gott jag med. Önskar bara att min aptit varit bättre, men jag har mått lite krassligt ett tag och aptiten har varit därefter. Fick i mig en del i varje fall.

Hoppade faktiskt över mitt citronvatten den här morgonen, för jag pallade inte med att pressa citron. Så slö kände jag mig alltså. Orkade däremot göra en smörgås med stekt ägg och avokado på rågbröd. Till det drack jag te och åt mina kosttillskott.

Lunchen var rester från middagen dagen innan. Lyllo mig var middagen dagen innan en jättegod gryta med linser och blomkål. Till detta ris och den andra halvan av frukostens avokado.

E frestade mig med salt- och vinägerchips när hon kom hem från skolan, så jag unnade mig en liten skål till eftermiddagsfikat. Balanserade upp det onyttiga i det med en clementin. Och så te så klart. Bananerna på bilden åts inte, men var gulliga ändå.

Dåligt ljus varning från och med nu. Det är inte alltid lätt under "den mörka årstiden". Middagen bestod i vart fall av kycklingburgare med pommes frites. Jag hade tomat, gurka och picklad rödlök på min och dippade frittarna i ketchup blandad med grovmalen svartpeppar. Och till det drack jag coca cola. För ibland kan även tisdagar behöva en extra guldkant.

Hade tänkt att äta mer frukt till mitt kvällste, men så föll blicken på godisskålen, så det blev lakrits istället. Passade bra till teet från Yogi tea, som innehåller bland annat fänkål, som ju har lite lakritstoner i sig.

Fyra frukostar - med chiafrön

Fjärde och sista (?) delen i min lilla frukostserie blir något av en fortsättning på vissa andra delar. Chiafrön är nämligen inte jättelätt att göra många olika saker med, men jag lyckades ändå hitta fyra olika recept, även om vissa är varianter på redan visade frukostar i den här följetongen.

Chiapudding är väl kanske det de flesta tänker på när de hör ordet "chiafrön". Jag med, och det här är något jag äter rätt så ofta. Det är jättelätt att variera chiapudding med olika smaksättningar, bär och annat, så om en bara klarar av konsistensen är det lätt att hitta en egen favorit.
Mitt grundrecept ser ut så här: 2 msk chiafrön, 1,5 dl mjölk (oftast kokosmjölk), 1 tsk lönnsirap, en nypa vaniljsocker. Mixa eller blanda väl, låt stå i kylskåp över natten. Toppa med valfria tillbehör, på bilden ovan är det mango, kokos och pumpakärnor.
För chokladpudding till frukost - blanda ner 1 msk kakao också.

Overnight chia-oats. Nära släkt med redan tidigare visad overnight oats. Med chiafrön blir det ännu mer mättande, och en ganska så fast historia.
1 dl havregryn, 1,5 msk chiafrön, 2 dl mjölk, 1 tsk lönnsirap (eller annan sötning). Blanda väl och låt stå över natten. Här serverad med kiwi och pumpakärnor.
Också den här är lätt att varuera efter vad en själv tycker om. Lite kakao kanske, eller kanel, eller kardemumma. Lite nötter eller frön. Och toppa med vad än du vill, eller inget alls.

Fattiga riddare. Det går att göra fattiga riddare utan att använda ägg. Kräver aningen mer planerande bara. För två skivor bröd använder jag den här blandningen.
1 msk chiafrön, 1 dl valfri mjölk, 1 tsk kanel, 1 krm vaniljsocker. Mixa i blender eller med mixerstav. Häll upp på en tallrik och låt stå en stund (eller spara i en burk i kylskåp över natten). Chiafröna måste ges chansen att geléa sig, och det tar en stund beroende på hur färska fröna är.
Doppa brödskivor i blandningen, stek  dem gyllenbruna på medelvärme. Här serverade med bara lönnsirap, för jag var lat. Åt frukten vid sidan om, men den hamnade inte på bild.

Chiasylt kan en ha till allt där sylt passar. Som här till yoghurt och granola. Passar även bra på pannkakor, fattiga riddare, gröt eller låtsas att den är chiapudding och ät den som den är. Här har jag gjort blåbärssylt, men använd det bär du tycker bäst om.
3 dl bär, 8 msk vatten, 4 msk chiafrön, 2 msk sirap (lönn, agave, vanlig - you do you). Mosa bären och blanda med övriga ingredienser. Häll upp på en burk och låt stå minst över natten innan du äter den.
Eftersom sylten inte kokas eller innehåller konserveringsämnen eller stora mängder socker, har den ingen jättelång hållbarhet. Så ät den fort, eller halvera receptet.

Här hittar dy fyra frukostar med ägg, fyra med havregryn eller fyra med frukt.

"The raven king" av Maggie Stiefvater

Omläsningen av Raven cycle är nu till ända. Nu ska jag bara tålmodigt (?) vänta på att första boken i Dreamer-trilogin hittar hem till mig någon gång i november. Jag har ju bara längtat efter den sedan jag hörde talas om den för några år sedan, så det ska nog gå bra (?) att vänta en stund till. Jag hoppar jämfota av iver, med enda ord.
Och för att förbereda mig för det har jag alltså läst om Raven-böckerna, och älskat dem ännu mer den här andra gången.

Bildkälla Goodreads

Sökandet efter Glendower närmar sig slutet. Mystiska krafter har börjat förstöra den magiska skogen Cabeswater, och med den allt magiskt omkring den. Inklusive dess magiker, dess drömmare och allt det som har drömts.
Men att väcka Glendower och be om hans tjänst kan rädda dem alla. Ganseys öde närmar sig.

Jo tjosan. Vad kan jag säga om Maggie Stiefvater och hennes böcker som jag inte redan har sagt? Jag älskar dem, och alldeles särskilt den här serien. (Vill du bara läsa bok av henne rekommenderar jag "The scorpio races"/"Dödsritten") Jag älskar mystiken, sättet det är skrivet på, miljöerna, karaktärerna. Hur jag får så självklara och tydliga bilder av skeendena. Hur alla ges en röst, en version, en egen berättelse. Hur säcken knyts ihop, hur frågor får svar och andra frågor ställs. Det känns lite som att vara förälskad - i böcker.

I torsdags läste jag dessutom ett inlägg på Maggie Stiefvaters blogg där hon beskriver sina hälsoproblem de senaste åren, och hur de påverkade hennes förmåga att skriva, bland annat denna sista bok i Raven cycle. Och det får mig liksom att tycka om den ännu mer, uppskatta den på ett helt nytt sätt. Hon förlorade sitt språk, men kunde ändå skapa något så fantastiskt vackert som avslutningen på en underbar serie. Jag är så tacksam för det, och för att hon slutligen fått en diagnos och kan börja leva igen.

Betyget? 5/5. Så klart.

FredagsFilmen: Three billboards outside Ebbing, Missouri

Förra helgen hade jag en sådan där spänningshuvudvärk som kändes som att någon höll på att klyva mitt huvud med en slö yxa. Jag trodde aldrig att jag skulle orka hålla koncentrationen uppe för att titta på kvällens valda mys-film, men jag fastnade totalt och satt kvar hela filmen. Ont hade jag, så där så det flimrade framför ögonen, men filmen var så bra att jag inte kunde gå därifrån.
Mys-film förresten, "Three billboards outside Ebbing, Missouri" är kanske inte direkt en mys-film. Temat är hyfsat allvarligt, och den här filmen skaver ungefär lika mycket som filmens titel är jobbig.

Bildkälla Amazon

Mildreds dotter har mördats och ingen har anhållits för mordet. I sin förtvivlan hyr hon tre stora vägskyltar där hon ifrågasätter stadens poliser, främst dess polischef Willoughby. När den strulige polisen Dixon blandar sig i ökar spänningarna i de motstridiga sidorna i den lilla staden.

Den här filmen har det mesta. En tragiskt botten som det ändå kan uppstå komiska situationer i. Förtvivlan, sorg, oväntade vänskapsband. Massor av trasiga personer. Ingen är sympatisk, men ändå sitter jag där och önskar dem gott. Det är en berättelse som inte kan få ett lyckligt slut, för tragedin har redan hänt. Men kanske kan det ändå komma någon liten ljusning.

Filmen vann två Oscar. Frances McDormand fick mycket välförtjänt en statyett för sin bästa kvinnliga huvudroll som den sörjande mamman Mildred, och Sam Rockwell gick hem med en guldgubbe för bästa manliga biroll som strulpolisen Dixon. Den var även nominerad till bästa film, men den vanns av "The shape of water".

Säsongssammanfattning: The Tudors, säsong 1

Alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

Det var väl på tiden att också jag satte mig ner och tittade på "Tudors". Inte nog med att jag tycker att Jonathan Rhys Meyers är drömmesnygg, jag är också nästan larvigt intresserad av det engelska kungahuset under den här perioden. Främst ligger mitt intresse hos Elisabeth I, men hennes pappa var ju onekligen en intressant snubbe han också. Och det är om honom och hans 6 fruar den här serien är centrerad. Samt så klart alla politiska och kyrkliga ränksmiderier som pågick.

Bildkälla
Sir Thomas More (Jeremy Northam), kardinal Wolsey (Sam Neill), William Compton (Kris Holden-Reid), Hertigen av Buckingham (Steven Waddington)
Mary Tudor (Bláthnaid McKeown), Katarina av Aragon (Maria Doyle Kennedy), Henrik VIII (Jonathan Rhys Meyers), Charles Brandon (Henry Cavill), Prinsessan Margaret (Gabrielle Anwar)
Anne Boleyn (Nathalie Dormer), George Boleyn (Pádraic Delaney)
Innan säsong 1 var slut var fyra av de här karaktärerna döda.

Favoritavsnitt: 1x01 "In cold blood" För att pilotavsnitt oftast är bra, och för att vi raskt kastas in i handlingen och det bara är att hålla i hatten och hänga med.
1x07 "Message to the emperor" Svettsjukan (aka pesten) bryter ut och ingen går säker från smittan.
1x10 "The death of Wolsey" Wolsey anklagas för förräderi mot kungen, i kölvattnet efter den fiaskoartade rättegången för upplösa kungens äktenskap. Den nye kanslern slår ner hårt på kättare, samtidigt som röster börjar höjas för att göra kungen till överhuvud över kyrkan, snarare än påven i Rom.

Favoritkaraktär: Svårt att inte fastna för seriens huvudkaraktär Henrik VIII.

Favoritpar: Är det någon idé att ha det i en serie som denna?

Bäst i säsongen: Det smygiga sättet att få in saker från den här tiden. Som att kungen sitter och komponerar lite på sin luta, och sedan får vi höra Greenslevees i bakgrunden i nästa scen, som han anses vara upphovsman till.

Värst i säsongen: När fakta blir fel. Som att Henriks båda systrar slås ihop till en... Inte så att jag blir jättestörd av det, men lite grann.

Övriga kommentarer: Avsnitt två innehåller den mest realistiska avrättningsscenen jag har sett hittills. Ingen värdighet i den döden inte, utan stor skräck. Mäktigt att se, och otäckt så klart.
Ibland tycker jag att den här första säsongen känns lite väl utdragen och småtrist, men den glimtar till stort däremellan och är förträfflig.

Fyra frukostar - med frukt

Den som trodde att jag glömt bort min lilla planerade serie om fyra frukostar, trodde fel. Det hade bara hamnat lite i skymundan och jag hamnade i en trist och repetitiv cykel med mina frukostar igen, lagom tills att jag bara hade några få kvar att göra för att komma upp i ytterligare fyra. Men nu är det gjort, och det var gott.
Den här gången ligger mitt fokus på att få med frukt i fruk(t)osten.

Yoghurtparfait. Varför det kallas för det vet jag faktiskt inte, för mig är en parfait en frusen dessert baserad på grädde. Men men. Och jag lovar att det är banan i den här, även om den inte syns jättebra. En frukostparfait är nämligen att en lägger lager av yoghurt, bär och granola lite tjusigt i ett glas och äter sig igenom sagda lager med sked. Här är det alltså banan varvat med naturell yoghurt och så min egen granola uppepå. För den här hade jag med mig på språng i min to go-mugg, och då varvar jag inte ner granolan på grund av att den blir soggig. Men så här var det gott. Eftersom den fick vänta ett tag och bananen var välmogen, så smaksatte den hela yoghurten så att jag fick bananyoghurt. Mums!
Går så klart att göra med vilken frukt eller bär som helst.

Banana split. Kanske inte direkt ett namn som förknippas med frukost, snarare en maffig och rätt så onyttig dessert. Vill en göra den nyttigare och mer frukostvänlig rekommenderar jag detta sätt.
Dela en banan på mitten längs med. Toppa med keso (eller yoghurt), nötter och frön efter smak (eller müsli). Mixa några bär med lite lönnsirap eller honung och ringla över. Här är det björnbär, men jag använder ofta blåbär eller hallon.

Smoothie bowl. Kanske det lättaste sättet av alla att få i sig massor av frukt i ett svep. Jag gör ofta min smoothie i just bowl-form, och serverar den med lite nötter och frön, ibland lite extra frukt eller bär. Vill en så kan en göra den extra tjock, genom att utesluta yoghurt eller annan spädning, och då blir det nicecream. Eller så tillsätter en mer yoghurt och får en mer drickvänlig smoothie. You do you.
Den här smoothien är inspirerad av min favoritsmoothie den gånger jag fikar på stans bästa smoothieställe (J.O.S.Baren på Drottninggatan i Örebro).
Mixa en banan, en rejäl näve frusna jordgubbar och 2 dl (vanilj)yoghurt till önskad konsistens. Toppa med valfria tillbehör. Ät och njut.

Bananpannkakor. Det finns en variant av bananpannkaka där en bara mixar ägg och banan och steker pannkakor av det. Jag tycker de är jätteäckliga. Äggröra med banansmak liksom - urk! Jag gör hellre så här, om jag har en prickig banan eller två över. Receptet avser en portion.
Mosa 1 banan. Mixa 1 dl havregryn till ganska fint havremjöl. Blanda detta och tillsätt sedan ½ tsk bakpulver och 3/4 - 1 dl valfri mjölk, beroende på hur tunn pannkakssmet du vill ha. Stek pannkakorna i smör eller olja någon minut på varje sida.
Jag åt mina (den här gången) med klickar av yoghurt och hallonsylt.

Här hittar du fyra frukostar med ägg, och fyra med havregryn. Fjärde och sista delen kommer troligen nästa vecka.

"Circe" av Madeline Miller

"Circe" (eller "Kirke" på svenska) var den första boken jag hörde talas om som var skriven av Madeline Miller, så även om den inte var hennes första bok så kan den kanske räknas som hennes genombrott. "Circe" är tydligen väldigt populär, jag fick flera kommentarer om att det var den bästa boken när jag lade upp en bild av den på Instagram, och jag hade redan innan hört massor av bra saker om den. Lägg till det att jag redan läst och älskat hennes första bok "The song of Achilles" så förstår ni att mina förväntningar var skyhöga.

Bildkälla Goodreads

Circe föds som dotter till guden Helios, men hon liknar inte en gud och har svårt att finna sin plats i sin faders hus. Hon söker sig till människorna och upptäcker en samhörighet med dem. Hon börjar också med något som är förbjudet för gudarna, häxkonst. När hon så i svartsjuka utför magi så blir hon bannlyst till ön Aiaia. Där får hon möjlighet att förkovra sig i häxkonsterna.
Men hon kommer inte förbli ensam på ön. Resande kommer dit i både fredliga och onda avsikter, och det blir upp till Circe att försvara sig.

Kirke är kanske mest känd som kvinnan som bor på en ö som Odysseus hamnar på, där hon förvandlar hans manskap till svin. Den händelsen kommer ganska sent i boken, men det är därifrån hon är mest berömd och även så jag hade hört talas om henne i förväg.
För Kirke är som gudom odödlig, så berättelsen spänner över en enorm tid, som stundtals kan vara svår att få grepp om.

Jag kände igen mig i den här boken från "The song of Achilles" på så sätt att jag känner igen sättet den är berättad på. Texten känns ganska vemodig, och tempot är långsamt, även om det går snabbt. Det här var ingen bok jag bara kunde plöja igenom, utan den krävde lite tid och eftertanke.
Mitt problem med boken är dock att jag faktiskt inte gillar Kirke. Jag tycker att hon är ganska tråkig och mest går omkring och är lite jungfruligt lidande och tycker synd om sig själv. Jag hade hoppats på en lite mer jävlaranamma-kvinna, men det fick jag inte. Någon som kanske kunde ha fått vara självisk, förförisk och manipulativ gavs här motiv för alla sina handlingar, och en karaktär som jag tidigare upplevt som tämligen stygg blev här mest en fin och missförstådd flicka som aldrig fått kärlek eller uppskattning från sina föräldrar, särskilt inte pappa. Och jag tyckte inte riktigt om det. Jag hade velat ha något mer. Kirke kändes som skapad av slöjor och dimma och känslan ledsen, snarare än kött och blod och ben och känslan arg och sviken. Jag hade troligen tyckt bättre om henne som sådan, och det är ju lite jobbigt att läsa en hel bok om en karaktär som jag aldrig riktigt fastnade för eller tyckte om.
Däremot är jag fortfarande fullkomligt kär i det vackra sättet som Madeline Miller skriver på, och jag hoppas på många fler böcker från hennes penna. Det är vackert och bildrikt, med fina miljöbeskrivningar, och texten tog mig mer än en gång med på resor ner i google-träsket. För hur hörde det där ihop med det där? Och det där? Ja, ni vet hur det kan bli.

Handlingen får alltså inget toppbetyg av mig, men sättet boken är skriven på tar upp betyget något snäpp. I övrigt var jag ganska oberörd. Mitt betyg blev 3/5.

Tre tomma no. 94

Nu börjar slattarna trilla in i en rasande takt, men jag har hunnit arkmaska också.

Kicks. Detox beauty. Clearing mud mask.
Kicks har gjort om hela sitt masksortiment, och den här favoriten finns inte att få tag på längre. Synd, tycker jag som nu måste leta reda på en ny rengörande och förhållandevis mild lermask som jag kan älska lika mycket som jag älskade den här.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Kicks. Ready, set, glow! Viamin C Day fluid SPF 25.
Den här dagkrämen verkar ligga lite i limbo. Den är inte bortplockad från webshoppen än, men har varit slutsåld där i flera månader och finns bara att hitta i ungefär fem butiker i hela Sverige, ingen av dem nära mig tyvärr. Jag har som tur är en liten resetub som jag tar till just nu, men det verkar tyvärr som att jag måste hitta en ny favoritdagkräm. Också. Tack för det, Kicks. Eller inte.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Holika Holika. Pure essence sheet mask. Avocado.
Jag gillar de här maskerna från Holika Holika. Dels för att de är buslätta att öppna (och lätta att tömma över överflödig essens i en burk från) men allra mest för att passformen på de här är typ den allra bästa för mig. Tunn och följsam och fullkomligt dränkt i en ganska tunn essens.
Doften är angenäm, essensen sjunker in bra i huden och känns inte alls klibbig. Sedan gjorde den kanske inte direkt några underverk på min hud, men just nu undrar jag om något gör det eftersom den är inne i en ganska reaktiv period. Skulle dock lätt kunna tänka mig att köpa den igen.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

Nobels litteraturpris 2018 och 2019

Lite som vanligt har jag ingen aning om vilka det är som fått Nobels litteraturpris. De få gånger jag har hört talas om pristagaren innan tillkännagivandet, eller till och med läst dem, har varit så få att jag inte ens behöver använda alla fingrarna på handen. Men så är det väl lite allmänt, ibland känns det som att Akademien njuter av att få medelläsaren att känna sig dum.

Inte för att jag känner mig dum, per se, för jag tycker gott att Svenska Akademien själva kan få stå för dum-fiolerna den här gången. Det har väl inte gått någon förbi att de har haft ett tämligen turbulent åt och medlemmar har droppat som flugor när väl möjligheten att avgå som ledamot uppstod. Tyvärr är det ett och annat stolpskott kvar i Akademien (ja, jag tittar särskilt på er Horace E., Kristina L. och Sture A.), och i varje fall mitt förtroende för sagda inrättning är rejält naggat i kanten. Jag tycker helt enkelt inte att Nobelpriset är lika kul lägre.

Jag är till exempel mer än lite ledsen över att dörren i år inte öppnades av Sara Danius, utan av den nya ständige sekreteraren efter hennes avgång, Mats Malm, även om han säkert är jättesnäll. Jag tycker också att det är superdupertoppenbra att det inte längre är enbart Svenska Akademien utan att det numera finns en Nobelkommitté, där vissa ovan nämnda personer inte ingår, men däremot några andra, från Akademien utomstående, personer.

Och de valde att fördela prisen så här.

Bildkälla Literary Hub

2018 års pris, som alltså delas ut ett år försent på grund av all turbulens i Akademien, går till den polske författaren (och psykologen) Olga Tokarczuk. Henne hade jag faktiskt hört talas om innan. Igår. När det började spekuleras om vem som möjligen kunde få priset.
Hon skriver främst romaner och noveller, men även poesi. Känner mig nyfiken här. Samt - en kvinna! Ta mig f*n på tiden!

Bildkälla DW

Årets pris, 2019, går så klart till en man. Österrikaren Peter Handke, som numera bor i Frankrike. Författare, översättare, filmregissör, manusförfattare. Är visst kontroversiell, och här är jag inte alls nyfiken på att läsa, men det kanske jag gör ändå.

Så. Lite som vanligt alltså. För mig okända. Vita. Européer. Men det var ju kul för dem!

Soundtrack of my life

Florence + The Machine - Big God

You need a big god

Big enough to hold your love

You need a big god

Big enough to fill you up

You keep me up at night

To my messages you do not reply

You know I still like you the most

The best of the best and the worst of the worst

Well, you can never know

The places that I go

I still like you the most

You'll always be my favourite ghost

You need a big god

Big enough to hold your love

You need a big god

Big enough to fill you up

Sometimes I think it's getting better

And then it gets much worse

Is it just part of the process?

Well, Jesus Christ, it hurts

Though I know I should know better

Well, I can make this work

Is it just part of the process?

Well, Jesus Christ, Jesus Christ, it hurts

(Jesus Christ, Jesus Christ, it hurts)

You need a big god

Big enough to hold your love

You need a big god

Big enough to fill you up

Shower your affection, let it rain on me

And pull down the mountain, drag your cities to the sea

Shower your affection, let it rain on me

Don't leave me on this white cliff

Let it slide down to the, slide down to the sea

Slide down to the, slide down to the sea

Säsongssammanfattning: The Umbrella Academy, säsong 1

Som alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

"Umbrella academy" är en originalserie från Netflix och den baseras på grafiska romaner (eller serieromaner om du hellre vill) av Gerard Way och Gabriel Bá. Jag har inte läst de albumen, så jag kan inte jämföra, men jag har läst på internätet att tv-serien är ganska trogen sin förlaga.

Serien (i båda bemärkelserna) handlar om Sir Reginald Hargreeves sju adopterade barn. De är alla födda samma dag 1989, av mödrar som inte var gravida när dagen började. Och de har alla övernaturliga krafter. Eller, alla utom en.
När de var barn var de en del av en brottsbekämpande liga (alla utom nummer sju), men när de växte upp splittrades de, om de ens överlevde. Nu samlas de igen för att begrava sin adoptivfar, och berättelsen kan börja.

Bildkälla The Papercut

Favoritavsnitt: Alla. Möjligen att det första var lite långsamt, men sedan gick det undan minsann.

Favoritkaraktär: Som vanligt fastnar jag för de där lite skadeskjutna karaktärerna, så Klaus. Sedan är jag ju alltid lite förtjust i Ellen Page, så Vanya.

Favoritpar: Tyckte faktiskt på riktigt att det var lite gulligt med Hazel och Agnes.

Bäst i säsongen: Att allt inte serverades på ett silverfat, utan att vi fick vissa saker berättade för oss på ett sätt som fick i varje fall mig att brista ut i a-ha! mer än en gång.

Värst i säsongen: Hmmm. How about ingenting.

Övriga kommentarer: Det är klart att "Umbrella academy" får en andra säsong, men den lär vi få vänta på ett tag. Så jag gissar att jag kommer se om säsong ett närmare den nya säsongen, för - cliffhanger!

"Makten" av Naomi Alderman

"Makten", eller "The power" som den heter i original, har hyllats högt sedan den kom ut. Den kommer säkert att nå status som en modern klassiker, och räknas som en viktig feministisk bok. Hyllad av bland annat Margaret Atwood, och den har kallats vår tids "Tjänarinnans berättelse" (The handmaid's tale). Klart en blir nyfiken på sådana lovord.

Bildkälla Goodreads

Det börjar långsamt. Plötsligt kan unga flickor avge stötar med sina händer. Allt från små darrningar till dödande stötar. Kraften kan väckas hos äldre kvinnor, och snart är ingenting som det varit förut.
Allie, barnhemstjejen, slår sig fri och söker sin tillflykt i ett nunnekloster. Roxy är dottern till en gangsterboss, vars krafter snart visar sig vara nyttiga i familjeverksamheten. Margot, en amerikansk politiker, får kraften från sin dotter. Och så Tunde, mannen som bevittnar kraften och dess framfart över världen i sina reportage för CNN.

Det här var inte min tekopp.
Till en början älskade jag boken, tyckte att den var finurlig på alla sätt och vis. Sedan blev den mest obehaglig.
Den är välskriven, och tankeväckande, och känns på sätt och vis viktig. Ett inlägg om att makten ska fördelas lika, inte väga över åt ena eller andra hållet. Jag hade nog hoppats på något övernaturligt, något som skulle bli en tankeställare i nutid, men fick istället en ganska jobbig bild uppmålad där kvinnor beter sig mot män så som män beter sig mot kvinnor. Mer hämnd än förståelse, och denna ganska otrevligt gestaltad.
Jag hade även svårt för alla våra huvudkaraktärer. Den enda jag tyckte aningen om var Tunde, och då absolut inte hela tiden. Det finns glimtar av förståelse hos dem alla, men mest tycker jag att det blir ett sammelsurium av samma. Samma tankebanor, samma hämndbegär, samma rädslor, samma handlingar.
Mina tankar fördes ofta till George Orwells "Djurens gård" där något som till en början verkar bra, snart ballar ur och blir hemskare än vad det var innan.

För mig var "Makten" alltså en miss, men jag förstår varför den hyllas av andra. Mitt betyg blev 2/5.

Tre tomma no. 93

Jag trodde det skulle ta slut på slattar lite snabbare än så här, men vissa produkter är visst drygare än jag tror. Så i stället blir det tre tömda arkmaskförpackningar den här gången.

Helloskin Jumiso. Rich-Nourishment Sheet mask.
En på det stora hela trevlig mask, även om den inte bjussade på några underverk. Däremot riktigt med essens som jag sparade i en burk och kunde använda i nästan en hel vecka, så det blev en bra kur där. Doftade gott, kändes inte alltför kladdig, passformen dög. Plus för gullig förpackning.
Plaståtervinning
Betyg 3/5

A'pieu. Fruit vinegar sheet mask. Softening.
Jag gillade den här masken bättre, även om det var snålare med essens den här gången. Huden kändes mjuk och gosig efteråt, den doftade gott och var inte kladdig.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

JMsolution. Water luminous. Golden cocoon mask. Black.
Det enda som var svart här var förpackningen. Jag tyckte inte om den här masken - alls. Den var tjock och svår att forma efter ansiktet då den bara hade få och små slitsar, jag fick klippa upp extra. Dessutom doftade den starkt och parfymerat och essensen var tjock, kletig och liksom trådig. Så pass att jag undrade om den blivit gammal och dålig, men jag hittar inget bäst-före-datum på förpackningen, så jag vet inte om det är fallet. Det är sällan jag torkar av essens när jag har maskat klart, men här gjorde jag det.
Plaståtervinning
Betyg 1/5

Böckerna jag läste ut i september

Jag var lite splittrad i min läsning i september. Därför hann jag bara med fem böcker. Å andra sidan var ett par av de där böckerna duktigt tjocka, så det blev ändå dryga 2300 sidor i september, och det är ju inte direkt lite kan jag tycka.
Sidorna fördelades så här, med läsordning i fallande ordning.

"Harry Potter and the deathly hallows" av J.K. Rowling. Avslutande delen om Harry Potter. Jag gillade inte allt lika mycket i den här boken, men den fick ändå såklart betyget 5/5. Precis som serien i sin helhet.

"The seven husbands of Evelyn Hugo" av Taylor Jenkins Reid var mitt val att läsas för bokcirkeln Plejaderna. Ett bra val, skulle det visa sig. Medelbetyget blev 3,9/5, mitt personliga betyg var 4/5.

"Blue lily, lily blue" av Maggie Stiefvater är bok tre i min omläsning av The Raven Cycle. Jag tyckte bättre om den den här gången och höjde betyget ett snäpp, till 4/5.

"Ayurveda för kropp och själ" av Peter Ljungsberg och Eva Sanner var den bok jag hade som månadsläsning i september, dessutom den enda jag läste på svenska. Hoppsan. En bra startbok för den som är nyfiken på ayurveda, jag gav den betyget 3/5.

"Lethal white" av Robert Galbraith. Lite lustigt att jag både började och avslutade månaden med J.K. Rowling, om än under olika namn. Hade längtat efter att läsa den här fjärde boken om Cormoran Strike och Robin Ellacott, och bestämde mig för att sluta vänta på en svensk översättning, som inte verkar vilja komma. (Det ska visst komma en femte bok också, men ingen vet när än.) Mitt betyg blev 4/5 och "Lethal white" blev även den bok jag valde som favorit för september. I hård konkurrens.

"Lethal white" av Robert Galbraith

Katten är ute ute ur säcken gällande vem som döljer sig bakom pseudonymen Robert Galbraith. Det är J.K. Rowling, som ville ge sina deckarromaner en äkta chans att nå en publik utan att folk skulle tänka på Harry Potter hela tiden. I stället tänker vi på Cormoran Strike och Robin Ellacott. Den enbente detektiven och hans partner på firman. "Lethal white" är bok fyra om Cormoran Strike.

Bildkälla Goodreads

Cormoran Strike blir uppsökt på kontoret av Billy, en mentalt sjuk ung man som påstår sig ha bevittnat ett mord när han var barn. Innan Strike kan fråga mer försvinner dock Billy, och Strike står där med frågor han vill ha svar på.
När han säker svar på Billys berättelse hamnar han och Robin som undersökande detektiver i Parlamentet, och några andra spår leder dem till ett gods på den engelska landsbygden.
Samtidigt är Cormorans och Robins relation mer spänd än någonsin. Robin har visat sig vara en oumbärlig tillgång till firman, men privat är det mer komplicerat än så.

"Lethal white" blev min favoritbok för september, och även den sista boken jag hann läsa ut innan månadsskiftet. Vilket förvånade mig lite, för den är tjock, nästan 800 sidor, men ändå flög jag igenom den. De sista 200 sidorna läste jag på en dag, för det är så fast jag blir i de här romanerna.
Nu är det i ärlighetens namn inte så mycket fallet i sig jag tycker är spännande. I det här fallet tyckte jag kanske att det var lite väl snårigt och krångligt mellan varven, och jag hade bitvis svårt att hänga med. Det fick dock ett bra slut (som jag anade men ändå inte) och fallet och alla dess förgreningar känns ordentligt avslutat när boken är slut.
Nej, mitt stora intresse i den här bokserien är relationerna. Främst såklart den mellan Robin och Cormoran. Den är väldigt laddad och väldigt fin. Robin förstår Cormoran på ett sätt som få andra i hans liv gör, både den mentala statusen och hans skada, och hon är väldigt omhändertagande mot honom när det behövs, vilket han ibland kan muttra över.
Cormoran å sin sida ser verkligen Robin för den hon är - en kompetent och komplex person, som kompletterar honom väldigt bra i arbetet på firman. Och det finns så klart en annan känsla där i botten, men den vågar ingen av dem riktigt göra något med.

Som vanligt när det är J.K. Rowling som håller i pennan så blir det bra. Nej, det är inte Harry Potter den här gången heller, men sättet hon skriver på är ytterst fängslande. Det griper verkligen tag och väcker intresse för persongalleriet. Inte bara för huvudkaraktärerna, utan även för de trasiga människor som kommer i deras väg. Vittnena de intervjuar, de misstänkta de undersöker, klienterna, poliserna de samarbetar med (någorlunda), vännerna - och ovännerna - de har och får. Miljöerna är även de väldigt fina. Allt från Londons pubar till en lerig äng på den engelska landsbygden, och en galoppbana, ett gods och Brittiska Parlamentet. Det känns lite som att jag vill ge J.K Rowling en high five och säga "jolly good work there, old chap".

Mitt betyg på "Lethal white" blev 4/5. Hade själva fallet varit mer intressant så hade betyget blivit högre.

Plejaderna om "Evelyn Hugos sju äkta män" av Taylor Jenkins Reid

Mitt under återställandet av mitt bibliotek så läste jag även en bok. Nämligen den som jag hade valt som läsning för bokcirkeln Plejaderna, "Evelyn Hugos sju äkta män", eller "The seven husbands of Evelyn Hugo" som jag läste den. I söndags var det äntligen dags att träffas igen, och det var en livlig diskussion om en bok vi tyckte ganska lika om. Ja, och så gofika och allmänt skratt så klart.

Bildkälla Goodreads

Evelyn Hugo är en åldrande stor Hollywood-stjärna. Hon är känd för att vara tystlåten om sitt privatliv, och hon ger aldrig intervjuer. Men nu har hon donerat ett antal klänningar till ett auktionshus för att samla pengar till cancerforskning, och går med på en intervju för magasinet Vivant. Hon har et krav - intervjun ska göras av Monique Grant.
Monique är en ganska okänd skribent och alla förundras över Evelyns val. Men när intervjun börjar visar det sig att Evelyn har en agenda, och att hon valt Monique har sina skäl.

Boken är väldigt välskriven, och vi tyckte alla om den. Den känns skickligt berättad och det känns som att författaren får oss som läsare precis dit hon vill ha oss. Tycker vi inte om någon så är det för att det är så det är menat att vara. Det fluxar även i känslorna för våra huvudkaraktärer, Evelyn och Monique.
Evelyn är på alla sätt och vis den här bokens stjärna. Monique hinner en nästan glömma bort mellan varven, och en av oss valde långa avsnitt med Monique som ett bra ställe att sluta läsa för dagen på, kortare avsnitt som snabbt tog en vidare till Evelyn kunde dock orkas med. Och det är lite en bestående känsla i läsningen. Monique stör lite i berättelsen, och jag tror säkert att boken hade fungerat bra även utan hennes inblandning. Nu ger ju berättargreppet att Evelyn berättar sin historia för Monique boken ett annat berättarsätt, och en annan stil än att bara vara en fingerad biografi.
Å andra sidan känns det här så helt igenom äkta. Det finns stunder jag kunde glömma att jag satt och läste om en påhittad person, och istället kunde känna att precis så här var det. Precis de här skeendena fick en tampas med som skådespelare i Hollywood på den tiden, och i viss mån även idag. Hetsen att göra om sig själv, sitt utseende, sitt namn, kontrollen från studiorna. Hamnade man i onåd hos någon inflytelserik så kunde ens karriär vara över ganska snabbt.
Evelyn känns baserad på Marilyn Monroe, Rita Hayworth och Elizabeth Taylor. Deras jakt på en egen identitet i ett Hollywood som vill ha en enda sak - en stjärna.
Så det finns anledningar till Evelyn Hugo gifter sig sju gånger. Och det finns anledningar till att hon valt en låg profil privat. Men de kan jag inte tala om nu, på grund av spoilers.

Vi tyckte mycket om den här boken. Vi gillade sättet den var berättad på, och vi hade sympatier med Evelyn, även om vi inte alltid tyckte om henne eller det hon gjorde. Vi tyckte mycket om andra personer i Evelyns berättelse, såklart Celia, men allra mest Harry. Och så tyckte vi att Monique var lite tråkig och överflödig, även om vi förtår till fullo hennes närvaro i texten.
Gestaltningarna av karaktärerna var spot on, och även miljöbeskrivningarna känder väldigt äkta. Väldigt Hollywood, helt enkelt.

Vi gav samstämmiga betyg den här gången, nästan genomgående fyror fast en av oss gav betyget 3,7 för hon ger nästan aldrig "normala" betyg. Medelbetyget hamnade ändå på 3,9(5)/5. Mitt eget betyg, efter att jag funderat på det ett bra tag, blev 4/5. Jag funderade inte på att ge ett lägre betyg, snarare ett högre, men till sist var det här jag hamnade.

Med andra ord så är "Evelyn Hugos sju äkta män" en bok som alla Plejaderna tyckte om, och som vi med varmt hjärta kan rekommendera.