"Circe" av Madeline Miller

"Circe" (eller "Kirke" på svenska) var den första boken jag hörde talas om som var skriven av Madeline Miller, så även om den inte var hennes första bok så kan den kanske räknas som hennes genombrott. "Circe" är tydligen väldigt populär, jag fick flera kommentarer om att det var den bästa boken när jag lade upp en bild av den på Instagram, och jag hade redan innan hört massor av bra saker om den. Lägg till det att jag redan läst och älskat hennes första bok "The song of Achilles" så förstår ni att mina förväntningar var skyhöga.

Bildkälla Goodreads

Circe föds som dotter till guden Helios, men hon liknar inte en gud och har svårt att finna sin plats i sin faders hus. Hon söker sig till människorna och upptäcker en samhörighet med dem. Hon börjar också med något som är förbjudet för gudarna, häxkonst. När hon så i svartsjuka utför magi så blir hon bannlyst till ön Aiaia. Där får hon möjlighet att förkovra sig i häxkonsterna.
Men hon kommer inte förbli ensam på ön. Resande kommer dit i både fredliga och onda avsikter, och det blir upp till Circe att försvara sig.

Kirke är kanske mest känd som kvinnan som bor på en ö som Odysseus hamnar på, där hon förvandlar hans manskap till svin. Den händelsen kommer ganska sent i boken, men det är därifrån hon är mest berömd och även så jag hade hört talas om henne i förväg.
För Kirke är som gudom odödlig, så berättelsen spänner över en enorm tid, som stundtals kan vara svår att få grepp om.

Jag kände igen mig i den här boken från "The song of Achilles" på så sätt att jag känner igen sättet den är berättad på. Texten känns ganska vemodig, och tempot är långsamt, även om det går snabbt. Det här var ingen bok jag bara kunde plöja igenom, utan den krävde lite tid och eftertanke.
Mitt problem med boken är dock att jag faktiskt inte gillar Kirke. Jag tycker att hon är ganska tråkig och mest går omkring och är lite jungfruligt lidande och tycker synd om sig själv. Jag hade hoppats på en lite mer jävlaranamma-kvinna, men det fick jag inte. Någon som kanske kunde ha fått vara självisk, förförisk och manipulativ gavs här motiv för alla sina handlingar, och en karaktär som jag tidigare upplevt som tämligen stygg blev här mest en fin och missförstådd flicka som aldrig fått kärlek eller uppskattning från sina föräldrar, särskilt inte pappa. Och jag tyckte inte riktigt om det. Jag hade velat ha något mer. Kirke kändes som skapad av slöjor och dimma och känslan ledsen, snarare än kött och blod och ben och känslan arg och sviken. Jag hade troligen tyckt bättre om henne som sådan, och det är ju lite jobbigt att läsa en hel bok om en karaktär som jag aldrig riktigt fastnade för eller tyckte om.
Däremot är jag fortfarande fullkomligt kär i det vackra sättet som Madeline Miller skriver på, och jag hoppas på många fler böcker från hennes penna. Det är vackert och bildrikt, med fina miljöbeskrivningar, och texten tog mig mer än en gång med på resor ner i google-träsket. För hur hörde det där ihop med det där? Och det där? Ja, ni vet hur det kan bli.

Handlingen får alltså inget toppbetyg av mig, men sättet boken är skriven på tar upp betyget något snäpp. I övrigt var jag ganska oberörd. Mitt betyg blev 3/5.