Nagellack i april

April har inte direkt varit en fantastisk månad för mig och nagellack. Jag har haft nakna naglar eller överdrivet slitet lack ganska ofta, för just nu är jag tydligen inne i en period där det är tråkigt att ta bort nagellack. Ganska mycket ett krav för att måla nytt.
Fyra lack blev det, eller fem om jag tänker efter, men på fyra manikyrer. De flesta från H&M och två av dem i repris på grund av anledningar.

London Grace x Linda Hallberg, Simone
Jag började månaden med den här godingen från Linda Hallbergs samarbete med London Grace. Simone är en multikrom härlighet som har en vinröd bas och skimmer som skiftar färg från brunt till koppar till rosa. Lite som att gå omkring med en låga på naglarna.

H&M, Teal or no deal
Namnet på det här lacket har lite med innehållet att göra. För teal? Skulle inte tro det. Salviagrön däremot. Nästan lite dammig och dämpad. Bar det så klart på mammas födelsedag, för då vill jag ha hennes favoritfärg på naglarna.

H&M, Red over heals + H&M, Vanilla latte
Helgen efter mammas födelsedag var jag på bröllop minsann. Och jag hade en blus som är röd och beige, så jag tog upp de färgerna i min manikyr. Som jag så klart glömde fotografera fram tills det var dags att ta av den. 

H&M, Let's face the blue!
Lacket som sitter på just nu. Ett sommarhimmelblått lack med skimmer som skiftar i lila och grönt. Ännu ett vackert lack, så jag kommer nog få svårt att välja en favorit den här månaden. Tur att jag har några dagar på mig att tänka över saken.

Fredagsmys: Kycklingköttbullar (med ris och sötsur sås)

Kycklingköttbullar med en hint av det östasiatiska köket är aldrig fel. Jag har ett recept jag gärna använder (om än inte värst ofta), som går att piffa vidare med på flera olika sätt. Och bara för att vi den här gången åt dem med ris och sötsur sås behöver ingen annan göra det. Funderar på om det inte är dags igen ganska snart för en omgång, så att jag har något kul att göra köttbullsmackor med. Till exempel.
De kanske inte ser jätteroliga ut på bild, särskilt som jag hade börjar äta redan, men gott är det.

Asiatiska köttbullar

500 g kycklingfärs (eller annan färs, så klart)
1 fint hackad lök, eller liknande mängd finhackad salladslök
1 dl (panko)ströbröd
1 ägg
1,5 msk hoisinsås
1-2 msk sriracha, eller efter smak
1 tsk riven färsk ingefära
2 klyftor vitlök, finhackad eller riven
salt, peppar

Blanda alla ingrdienser till en slät smet. Forma köttbullar och lägg dem på en plåt med bakplåtspapper.
Stek köttbullarna i 200℃ 25-30 minuter.

Ät antigen precis som de är, eller pensla dem med lite hoisinsås när de kommer ut ur ugnen. 
Eller - gör en smarrig sås, ta en del av såsen och blanda med köttbullarna i en skål, och servera med resten av såsen. Precis så gjorde vi, den här gången med en sötsur sås. Receptet hittade jag här, och det smakade okej, men jag tyckte det saknades något och skulle nog ha lite soja eller mer salt om jag gör den igen. Annars var det på vippen att jag gjorde en apelsinsås. Alltså kan du göra precis vad som helst med de här smarriga köttbullarna. Jag har inte experimenterat klart.
Smaklig måltid!

Sett på TV: White collar, säsong 5

Spoilervarning på inlägg om TV.

Äntligen klar med den näst sista säsongen om bedragaren Neal Caffrey och hans polare på FBI, särskilt då handläggaren Peter Burke.  Bara en säsong kvar, och den har bara 6 avsnitt. Kunde som tur var börja titta direkt, eftersom den femte säsongen slutade med en rejäl cliffhanger.

Bildkälla Rotten Tomatoes

Även den här femte säsongen fick lösa upp den cliffhanger vi hamnade i när fyran tog slut. Peter arresterad för mord på en senator! Självklart är han oskyldig, men att bevisa det utan att på minsta sätt fläcka Peters rykte visar sig inte vara så lätt. Förrän det var det. Kändes lite väl lätt, faktiskt. Å andra sidan hamnade Neal i en rejäl soppa när han fixade fram bevisen för Peters frihet, och handlingarna i avsnitt ett låg som en skugga över säsongen. 
För här blir det utpressning för att begå massor av andra brott för att inte avslöja allt, och efter ett tag kommer Neal på att han gillar det. Återigen smids planer på att "ta pengarna och sticka", särskilt efter att Neal blir hypnotiserad och påverkad under hypnos i ett avsnitt. 
Neal får dessutom ett nytt kärleksintresse, i form av den naiva Rebecca. Fast jag såg igenom hennes fasad ganska snabbt. Kanske inte anade att det var hon som var säsongens big bad, men att hon inte var riktigt så hjälplös som hon verkade anade jag ganska snabbt.
Samtidigt har Peter chans på en stor befordran, han ska bara först. Sedan bär det av till Washington. Tveksamt dock om han och Elizabeth kommer iväg. Fast hon vill gärna flytta för hon får jobb på NAtional Gallery. Ganska stort kliv från att driva en cateringfima/partyfixarfirma, kan jag tycka. Men hon ska visst ha en bakgrund inom konstvärlden. Himla praktiskt med tanke på Peters jobb.
Förutom den övergropande handlingen i säsongen, så hinns det även med en massa andra fall. Allt från att lösa mordet på en FBI-agent till att leta efter stulna dinosaurieägg. Aldrig tråkigt på kontoret, och allt sånt där.

Bullet journal för maj

I år är maj inte vilken månad som helst, utan månaden då älskade maken fyller 50 år. Det ska vi så klart fira, och vi börjar med att han fick välja månadens washitejp. Till min förvåning valde han en knallrosa sådan, för han tyckte den var fin och han ville ha något blommigt. Rosa i maj alltså. Där fick jag fel, jag som trodde orange eller gul.

Som vanligt kommer allt vara som vanligt den här månaden också. Ny färg och washi, samma sorts sidor. Maj blev alltså blommigt rosa, med en washi som nästan tog slut den här gången, men lite finns kvar. Minns inte var jag köpt den, men troligen någonstans på Etsy.
Rosa fineliner från Stabilo, och rosa Tombow i färgen 703 Pink rose. Dessutom lite svart med Sakura Pigma Micron. Tror minsann jag bara använde 02 den här månaden.
Månadsöversikt, och plats för någon sorts reflektion.

Månadsboken i maj kommer bli en Jane Austen. På samma sida även plats för nagellack, och på motsatta sidan hittar vi kassaboken för maj.

Vänder vi på bladet så hittar vi sidorna för själslig och kroppslig träning. Ibland samtidigt till och med. Nu i april har det gått riktigt dåligt med yogan, då programmet inte riktigt varit i min smak. Har ofta letat upp andra pass att göra än de angivna. Jag hoppas så klart att jag kommer tycka det är roligare i maj.

Vanor och humör. En rad om dagen. Inget nytt under solen, med andra ord.

Och slutligen - ett veckouppslag. Det första i maj, som börjar redan i april. 

(Plejaderna om) "Stöld" av Anne-Helén Laestadius

Senaste Plejadträffen var en av de där sällsynta som jag inte var med på. Prioriterade att spendera tid med Chilipojken innan han återvände till sin nya hemort, samt att jag var väldigt trött efter bröllopet dagen innan. Jag visste att jag troligen inte skulle kunna vara med på en träff i april, eftersom jag har haft mycket uppbokat på helgerna senaste tiden, och så blev det. Det viktigaste är ändå att värdinnan kan. Jag har ändå fått in alla betyg, eftersom det är jag som för bok över dem, så jag vet hur de ser ut i varje fall, även om jag inte vet vad som diskuterades. Jag antar att de hade det trevligt i varje fall, för det är det jämt när vi träffas. 

Bildkälla The StoryGraph

När Elsa är nio år skidar hon ensam ut till gärdet för att se renarna. Hon kommer då på en man med att döda hennes egen renkalv. Hon hotas och skräms till tystnad, och dödantet av renkalven blir bara ännu ett av alla nedlagda fall hos polisen.
Tio år senare älskar Elsa fortfarande allt med renarna, men som kvinna är det svårt att få delta i rendrivningen. Samtidigt har hon blivit alltmer medveten om det hat hon utsätts för bara för att hon är same. Alla fördomar, och folks illvilja mot samerna och deras renar. Hon vill ha till en förändring, men det är inte lätt när hennes handlingar hotar att göra dem illa som hon vill beskydda.

Boken innehåller ganska grafiska skildringar av djurplågeri, då tjuvjagade renar hetsas till döds på ett makabert vis. 
Annars var boken lättläst, och särskilt den inledande delen hade väldigt korta meningar. Så pass att jag kom på mig själv med att önska mig ett och annat kommatecken och lite mer komplexitet i texten. Det hade inte skadat om texten varit lite mindre drivande och istället bjudit in till att stanna upp och reflektera lite. För det här är en viktig berättelse, som förtjänar att reflekteras över. Jag vet själv en och annan person jag skulle vilja att den läste den här boken, just precis för att de har den jargongen mot samerna och renarna som framkommer här. Rent rasistisk, om jag ska vara ärlig. 
Jag älskade dock inte den här boken så mycket som jag hade hoppats på att jag skulle göra. Jag har velat läsa "Stöld" länge, men nu känner jag mig tveksam till om jag är sugen på att fortsätta läsa Sápmitrilogin. Kanske, kanske inte. Jag tyckte inte riktigt om karaktärerna i boken, och kunde till och med ha svårt att hålla isär dem. Jag tappade till och med greppet om Elsa en och annan gång. Boken tappade mig också på slutet. Jag hade gärna sett rättvisa skipas på ett annat sätt, men det kanske ligger alltför långt ifrån verkligheten. 

Mitt betyg på "Stöld" blev 3,5/5. Plejadernas medelbetyg hamnade på 3,7/5. Bra, men inte så fantastisk som jag hade hoppats på.

Love is in the air

Idag ska jag på bröllop minsann. Det är min äldste storebrors äldste son som gifter sig med sin flickvän sedan många år. Ska bli så roligt!
Gissar att faster (jag) kommer fälla en och annan tår, och somna ovaggad ikväll. 
 Jag antar att det är på grund av det bröllopet jag har haft en viss låt på hjärnan i flera veckor. En som är med på soundtracket till gårdagens fredagsfilm. "Love is in the air" med John Paul Young.

John Paul Young- Love is in the air

Love is in the air, everywhere I look around

Love is in the air, every sight and every sound

And I don't know if I'm being foolish

Don't know if I'm being wise

But it's something that I must believe in

And it's there when I look in your eyes

Love is in the air, in the whisper of the tree

Love is in the air, in the thunder of the sea

And I don't know if I'm just dreaming

Don't know if I feel safe

But it's something that I must believe in

And it's there when you call out my name

Love is in the air

Love is in the air

Love is in the sir, in the rising of the sun

Love is in the air, when the day is nearly done

And I don't know if you're illusion

Don't know if I see truth

But you're something that I must believe in 

And you're there when I reach out for you

Love is in the air, everywhere I look around

Love is in the air, every sight and every sound

And I don't know if I'm being foolish

Don't know if I'm being wise

But it's something that I must believe in

And it's there when I look in your eyes

Love is in the air

Love is in the air

Love is in the air

Love is in the air

FredagsFilmen: Strictly ballroom

Jag har redan skrivit om Baz Luhrmans lilla filmpärla "Strictly ballroom", men det är så pass länge sedan att det är värt att påminna om den igen. 
"Strictly ballroom" fick tillägget "De förbjudna stegen" på svenska biografer när den kom 1992. Det blev den första filmen i Baz Luhrmans Red curtain-trilogi, där de andra två filmerna heter "Romeo + Juliet" (1996) och "Moulin Rouge" (2001).

Bildkälla Google Play

Scott Hastings har dansen i blodet, och han har vunnit flera mästerskap. Nu börjar han dock tröttna på de strikta reglerna och vill införa sina egna steg i dansen, något som inte ses med vänliga ögon av domare, tränare eller danspartner. Scott står plötsligt utan partner inför den stora danstävlingen Pan Pacific Championship, när en elev på hans mammas dansskola, Fran, erbjuder sig att bli hans partner och att dansa hans förbjudna steg.
A life lived in fear - is a life half lived.

Jag älskar den här filmen! Skulle kunna se om den bara för den där sista paso doblen. Ni som vet, vet.
En romantisk komedi, för jo - jag skrattar, med en botten av att bryta sig loss ur inrutade mönster och våga vara den man är. Följa sitt hjärtats rytm.
Kan vara svår att hitta, då den inte är lika känd som sina två ridå-kompisar. Jag har turen att äga den.

Pussel-Dagens

Låt: Lyssnat mycket på a-ha sista tiden, men har ingen särskild som snurrar runt i huvudet.
Outfit: Beige leggings, svart t-shirt, ibland svart huvtröja. Allt från H&M.
Smink: Testkör en mascara för att se om jag gjort ett fynd eller kastat 50 pengar i sjön.
Nagellack: Mycket slitet Teal or no deal från H&M. 
Doft: Vanilla touch från La Rive.
Läser: Tragglar vidare med "Tales of King Arthur and the Knights of the Round Table". Bara resten kvar. Sista skvätten av "Stöld" av Ann-Heléne Laestadius, som är samtalsämne för Plejadernas nästa cirkelträff.
Frukost: Earl Grey med mjölk. Äggröra, smörgås och vindruvor.
Middag: Kycklingköttbullar med ris.
Pryl: Pussel. Är ju så himla kul, och hyfsat avkopplande. Just nu 1000 bitar The world of Shakespeare. Vill ha fler pussel i den här serien, för kul!
Motion: Stretch, motionscykel, promenad.
Kvällsnöje: Läsa ut min bok. Kanske börja på en ny.
Att tillägga: Idag fyller min svärfar år. Och Schumi the cat fyller hon med (tror vi)(uppskattad födelsedag av vant öga). Hela 17 år! Mattes lilla pälskling.

Senast tömda

Bara tre tomma förpackningar sedan sist. Lite så jag blev förvånad själv över hur lite jag har gjort slut på. Å andra sidan tror jag inte att det kommer se värst mycket annorlunda ut nästa gång, för jag har inte så mycket som sjunger på slutversen i badrummet. Tror jag.

Ica. Ekologiskt certifierad kroppslotion. Oparfymerad.
Favoriten från ACO var fortfarande slut när det var dags att köpa ny lotion, så den här har hittat hem till oss i repris. Frågan är om jag kanske inte tycker aningens bättre om den här, till och med. För den kommer i en tub som är lättare att tömma, och för att den faktiskt är väldigt dryg. Annars är den en helt vanlig hudlotion. Kanske inte kommer byta helt och hållet, men ett prisvärt alternativ.
Betyg 5/5

The Ordinary. Retinol 1% in squalane.
Jag var 50+ när jag började använda retinol. Till skillnad från de där jätteunga tjejerna som håller på att förstöra sin hud med produkter som inte är till för dem... Märker jag någon skillnad? Kan jag inte påstå. Jag har ändå skaffat en ny likadan som den här, när den här började ge med sig, men kommer nog testa med en annan retinol (eller dylikt) när den här tagit slut.
Betyg 3/5

It's skin. Honey. Firm & glow mask sheet.
En riktig favorit bland arkmaskerna. Så pass att jag lyckades köpa dubbletter när jag maskshoppade senast. Det var kanske inte riktigt meningen, men det känns ändå bra att veta att det finns en till i samlingen. Skulle kunna köpa den här i bulk bara för att jag älskar doften så mycket. Fanns den som parfym skulle jag vilja ha den parfymen. Sedan är masken i sig härlig också. Sitter bra, kladdar inte, sjunker in fint. Doftar underbart. Förresten. Sa jag att den doftade gott? 
Betyg 5/5

Sett på TV: Resident Alien, säsong 1

Spoilervarning på TV-inlägg.

Det är ju synd att det bara är den första säsongen av "Resident Alien" som finns att se på Netflix. Råkar veta att den tredje säsongen precis avslutats annars, men den lär jag få vänta på. Får kanske göra som min svägerska och se om på det som finns, för det här är riktigt bra.

Bildkälla Prime Video

I den lilla staden Patience i Colorados berg, har stadens läkare precis blivit mördad. Tur då att en av stugorna vid sjön ägs av en välkänd läkare från New York, Harry Vanderspeigle. Han kallas in både för att undersöka den döda kroppen, och för att ta över den avlidne läkarens patienter tills en ersättare kan hittas.
Vad de inte vet är att doktor Vanderspeigle är död, och att en utomjording från en okänd planet har tagit över hans molekylära struktur. Men det finns de som kan se igenom Harrys kamouflage, och ser honom för den han verkligen är. En av dessa bor så klart i Patience.
Utomjordingen Harry kraschade på vår planet när han var utsänd att utföra ett uppdrag, och han är nu fast på Jorden medan han söker efter viktiga delar som föll av hans skepp. Men ju mer mänsklig Harry känner sig, desto svårare får han att utföra sitt uppdrag - att utrota hela mänskligheten.

Så pass rolig. Alan Tudyk är en riktig pärla som Harry. Han är annars kanske mest känd som röstskådespelare, men här får han en chans att briljera med allt han har. Även i andra roller är skådespeleriet top notch, och det är en så brokig och rolig skara individer vi får möta den här första säsongen, att det känns lite jobbigt att behöva vänta på fortsättningen. Men, men...

FredagsFilmen: The Wife

För några veckor sedan valde älskade maken och jag att se "The Wife" som kvällsmysfilm, då vi hade turen att hitta den på SVT Play, där den tyvärr inte längre finns tillgänglig.
Vi kände för en lite mer lågmäld film, där vi kunde få tänka lite. Att den dessutom delvis utspelar sig i Sverige gör inte saken sämre.
Filmen är baserad på en roman av Meg Wolitzer, som jag inte har läst.

Bildkälla Rotten tomatoes

Joan är gift med den hyllade författaren Joe Castleman. När de gifte sig lade hon sin egen författarkarriär på hyllan, och klev helt in i rollen som den stöttande författarhustrun. Nu har Joe tilldelats Nobelpriset i litteratur, och på resan till Stockholm för att ta emot priset, tar de med sig sin son.
Joe har alltid varit en kvinnokarl, något som Joan sett mellan fingrarna med. Men när en nyfiken författare, som ska skriva en biografi om Joe, ställer vissa frågor, finns det hemligheter som bubblar upp till ytan, och Joan börjar ifrågasätta vissa val hon gjort i livet.

Filmen innehåller dels nutidsskildringar från det att Joe får veta att han fått priset, fram till kvällen för utdelningen. Dels får vi tillbakablickar från när Joe och Joan träffades, och hur deras liv formats. 
Det är skickligt berättat, men vad annat kan man vänta sig när Glenn Close och Jonathan Pryce spelar de ledande rollerna. För regin står Björn Runge. 
Mycket sevärd film.

"Emma" av Jane Austen

Det här var inte första gången jag läste "Emma", men eftersom jag läser om Jane Austens romaner i utgivningsordning så var det nu dags för "Emma". "Emma" blev även den sista av Jane Austens romaner att ges ut under hennes levnad. 

Bildkälla The StoryGraph

Emma Woodhouse har som nöje att para ihop sina vänner med varandra. Hon har just fått sin guvernant/sällskapsdam lyckligt bortgift med en herre i trakten, och nu faller hennes ögon på en elev på byns flickskola. Harriet Smith har ett okänt ursprung, men Emma tror sig kunna finna ett gott parti för henne. Under tiden händer det mycket i trakten kring godset som Emma bor i. Nya bekantskaper, och gamla. Utflykter, baler och jordgubbsplockning. Och Emma börjar tvivla på sitt beslut att aldrig själv gifta sig.

Jag hade ärligt talat en hel del problem när jag läste den här boken. Jag tyckte det var jobbigt med den omoderna engelskan, och kände att jag ofta tröttnade på att läsa. Så jag började lyssna istället, och då gick det galant. Ibland satt jag med med min egen bok, och ibland lyssnade medan jag gjorde annat. 
Eftersom det här var minst tredje gången jag läste "Emma" bestämde jag mig för att titta/lyssna lite närmare på relationen mellan Emma och hennes pappa den här gången. I de flesta filmadaptionerna framställs herr Woodhouse som en putslustig hypokondriker. Någon att fnissa lite åt och som Emma behöver navigera omkring för att få gå på bjudningar och annat. Men är det verkligen så oskyldigt som det verkar? Kan det inte vara så att Emmas beslut att aldrig gifta sig är grundat i att hennes pappa gör det omöjligt, genom att aldrig låta henne göra saker på egen hand utan att se till att hon är varm, inte utsätts för drag, och att han själv alltid har något att göra och någon att prata med? Emma pratar avundsjukt om att hon aldrig har sett havet, där hennes syster med familj spenderat några veckor. Emma har aldrig ens besökt Boxhill, som ligger endast sju miles bort. Hennes överbeskyddande pappa har helt enkelt inte vågat släppa lös henne. Till och med i bokens slut, när lyckan verkar vara som störst för Emma, inser hon att hon inte kan gifta sig och lämna hemmet så länge hennes far lever. Det blir mer tragiskt än putslustig hypokondriker då.
Annars är det lite som vanligt en vass samhällsskildring från Jane Austen. Om vikten av att hålla sig på sin plats i samhället och inte försöka klassklättra hur som helst. Visst finns det dråpliga situationer, och karaktärer både att älska, irritera sig på, och fullständigt avsky. Och så romantik. Så klart.

Mitt betyg på "Emma" står kvar, 4/5.

5 favoriter - Baka bröd

Det går i perioder det där. Ibland är jag latast bland lata och vi köper allt vårt bröd, och ibland blir jag tokig på att köpebröd är så tråkigt och överjäst och har så konstiga ingredienser att jag bakar allt själv. Just nu är jag inne i en baka-själv-period, där jag dock tillåter visst bröd att köpas, för jag kanske inte alltid haft framförhållning och/eller lust att baka ett särskilt bröd.
Jag önskar att jag kunde säga att jag bakade surdegsbröd igen. Men trots att jag har både en råg- och en vetesurdeg i kylen, så har jag misslyckats så mycket med dem att jag försöker samla nytt mod för att baka med surdeg igen. Under tiden gullar jag med surdegarna, så att jag inte ska behöva börja om från början helt när modet åter infinner sig. 
Nu när jag bakar själv igen har jag märkt att det är några sorters bröd som bakas oftare än andra. Det var inte lätt att välja fem favoriter för det, men de första fyra var plättlätta att lista ut. 

När E flyttade ut förra veckan krävde hon att få med sig receptet på frallorna jag har bakat regelbundet de senaste månaderna. Planerar faktiskt att baka dem igen senare idag. 
Receptet kommer från Lindas bakskola, och jag gör dem med vatten som degvätska, och oftast med hälften rågsikt, hälften vetemjöl. 

Ett bra portionsbröd är också bra att ha i bakarsenalen. Jag gillar särskilt foccacia, och det gör Chilipojken också, för när jag tvekade mellan två olika bröd till påskbuffén så nästan krävde han att det skulle bli foccacia. Och mamman ville göra sonen glad, så så blev det. Den här gången med bara salt och olivolja, så att det skulle passa bäst till maten. Allra godast pinfärskt, för det blir snabbt lite torrt. Eventuella rester går fint att frysa och ätas en annan dag. Också jättegott att göra grillmackor av.

Oturligt nog glömde jag bort att fotografera senaste omgången siktkaka. Kom på det lagom tills jag skulle sätta tänderna i den allra sista biten, som jag hade rostat och skulle äta med ost och tomat. 

Sist jag bakade hade jag en riktig bakdag. Vi börjar nu få slut på det italienska lantbrödet till höger på bilden, så det är därför jag behöver baka igen. Det är en väldigt snäll deg som jag ofta busar med, och använder olika mjölsorter och kryddningar på. 
Rostbrödet till vänster har jag inte bakat lika mycket eftersom det är hyfsat nytt för mig. Förut var rostbröd ett sådant där bröd som jag tycket vi ändå kunde köpa, eftersom det alltid är bekvämt med rostbröd i frysen. Som att det skulle vara krångligare att baka just rostbröd på egen hand. Receptet kommer från Köket, och är väldigt lätt att baka. Jag väljer dock att inte pensla med ägg, utan använder mjölk istället. Och när brödet kallnat helt skivas det och fryses. Så lätt som ingenting.

Snubblade på mållinjen gjorde lurdegsbröd, croissant, bagels och salladsbröd. Nästan så det räcker till en egen lista till.

Sett på TV: White collar, säsong 4

Spoilervarning på TV-inlägg.

Plöjde igenom de sista avsnitten av "White collars" fjärde säsong, då jag halkade efter lite i mitt tittande på grund av påsk, flytt och halsont. Nog för att jag kan se på TV när jag har ont i halsen, men inte cykla (då det kan vara skadligt för hjärtat) och det är ju på cykeln jag tittar på mina tv-serier. Motionscykeln, alltså. Men nu har det hänt. Bara två säsonger kvar.

Bildkälla Prime video

I slutet av förra säsongen valde Neal att fly från New York tillsammans med Moz och sin del av förmögenheten från konstskatten. Allt för att komma undan ett fängelsestraff, och livstids tjänstgöring i Washington DC med en chef han inte gillar.
Peter letar efter honom, och hittar honom på en paradisö där Neal lever loppan. Under den vackra ytan finns det däremot både korruption och elaka typer, varav en kan bli Neals fribiljett tillbaka till New York.

Väl hemma igen bestämmer Neal sig för att söka sanningen om sitt ursprung. Vem var hans pappa egentligen? Och vad var det som Ellen dolde så väl och som var värt att döda henne för?

En hyfsad säsong. Det är som vanligt minst en röd tråd genom säsongen, den här den om Neals ursprung och om hans pappa och korrupta poliser. Det var kanske inte jättesvårt att lista ut att Sam/James inte var den han utgav sig för att vara eller hade riktigt rent mjöl i påsen. Eftersom säsong fyra slutade med en rejäl cligghanger, med Peter i fängelse för mordet på senator Pratt, som James begick, så är det skönt att jag redan börjat titta på nästa säsong, så jag får veta hur det går. 
Lite som vanligt finns det avsnitt som är bättre än andra. Vissa känns som enbart utfyllnad för att få till säsongens 16 avsnitt, och de tillför inte den stora berättelsen mer än lite förströelse. Andra avsnitt är mer spännande och fulla med information som driver handlingen framåt. En bra mix, om än lite frustrerande när jag inte får svar riktigt i det tempo jag önskat.

FredagsFilmen: Speed

Sista filmmyset med barnen? Kanske. För ett tag framåt i varje fall. För Chilipojken har åkt hem till sig igen, och E har flyttat ut.
Sista filmen för hela familjen blev "Speed". En riktig 1990-talsklassiker minsann, som finns att hitta på Disney+.

Bildkälla Disney+

Jack och hans kollega har redan stoppat en bombman och utpressare i hans bana en gång. Nu vill han ha hämnd, och placerar en bomb på en stadsbuss i Los Angeles. Tillsammans med passageraren Annie, som efter en olycka även blivit bussens chaufför, måste Jack försöka detonera bomben. Om bussens hastighet understiger 80 km/h kommer bombens sprängas. En hastighet som försvåras av att köras på Los Angeles trafiktäta gator.

Jag gillade den här filmen redan när den kom 1994, och jag tycker den håller än. Den är spännande, och hat en bra skådespelarensemble. Särskilt så klart Sanda Bullock och Keanu Reeves. 
Finns alltså att se på Disney+, där det även går att se "Speed 2" som jag däremot inte alls är sugen på. Aldrig sett, kommer troligen aldrig se.

Baka baka liten kaka-Dagens

 

Vad då? Är det någon bakom mig, säger ni?

Låt: Älskade maken lyssnar på tungsynth på övervåningen, men själv har jag inget särskilt jag nynnar på. Just nu.
Outfit: Blå leggings, vit t-shirt, vit hoodie, allt från H&M.
Smink: Kände inte för det idag.
Nagellack: Baslack. Lackar om ikväll eller imorgon. Tror jag.
Doft: Nymålat.
Läser: Ångrar lite lätt månadsvalet "Tales of King Arthur and the Knights of the Round Table" av Thomas Malory, för att det är ganska tradigt att läsa på gammalengelska. Då är engelskan i Jane Austens "Emma", som jag också läser, lite mer lättillgänglig, även om språket inte är helt modernt där heller.
Frukost: Te med mjölk, en bit baguette med smör och en körsbärs-Bärry.
Fika: Te med mjölk. Anthon Berg Plommon i Madeira. Yum!
Middag: Chili med bröd.
Pryl: Gosiga filten. Som egentligen är ett överkast, men det struntar jag i.
Motion: Yoga, motionscykel, och som synes ovan - en promenad. Tagen precis innan snön började piska mig i ansiktet rejält.
Kvällsnöje: Slappa och slöa. 
Att tillägga: Har än så länge inte vant mig vid att inte ha hemmaboende barn. Kan i och för sig bero på att jag ändå träffat henne varje dag sedan dess. Saker kvar att hämta, hjälpa till med ditt och datt. Lite så.

Vad jag läste ut i mars

Mars var inte en lyckad läsmånad för mig. Har haft mycket huvudvärksproblem, och en sak jag aldrig är sugen på då är att försöka koncentrera mig på en text. Fyra böcker blev det, lite runt 1400 sidor. Ligger i fas med att nå årsmålet med 50 böcker, och det är väl alltid något. 
Utlästa uppifrån och ner.

"Number9dream" av David Mitchell är hans andra bok, och alltså den andra jag läser i min omläsning av hans böcker i utgivningsordning. Eiji har kommit till Tokyo för att söka sin okända far, men finner annat istället. Omläsningen höjde betyget till 4/5.

"Sommaren utan regn" av Maggie O'Farrell handlar om en far som försvinner under en värmebölja. Om familjehemligheter som kommer upp till ytan, när den irländska familjen samlas i ett sommarvarmt London 1976. Betyget blev 3,5/5

"Yogans renande kraft. Kriyor och andra holistiska detoxtekniker för hälsa och välbefinnande." av Swami Saradananda är den tredje boken med yogainriktning jag läser av samma författare. Lite fördjupning, fast mest lite påminnelser. Känner att just den här boken inte gav mig så mycket, utan mer är full av sådant som gör folk skeptiska mot yoga. Lite tvivelaktiga metoder här och där, som gränsar till kvacksalveri. Och det är ju synd. Har inte skrivit egna inlägg om de här böckerna, som alla läst som månadsböcker. Men ett betyg har den. 2/5.

"The fragile threads of power" av V.E. Schwab bjöd på ett kärt återseende då författaren återvänder till världar hon skapade i en tidigare trilogi - "Shades of magic". Här har det gått sju år sedan tidigare händelser. En revolutionär kraft vill störta kungen i Röda London, och Vita London har en ung drottning som påverkas av religiösa grubblerier. En hel massa gamla kära karaktärer, men också några nya som ska bli spännande att följa i kommande böcker. 
Betyget blev 4,5/5

En epok går i graven

Idag är dagen det händer. E hämtar nyckeln till sin alldeles egen lägenhet och flyttar ut. Det betyder att älskade maken och jag kommer ha huset helt för oss själva från och med nu. Barnfria. För första gången någonsin, eftersom jag redan hade J när vi träffades. Det har i stort sett aldrig varit bara jag och älskade maken. Hur gör vi ens? 
Antar att vi tuffar på som vanligt, och försöker vänja oss vid att vi har mindre disk, mindre tvätt och behöver handla mindre när vi veckohandlar. 
Det kommer säkert kännas tomt. Men samtidigt är jag så stolt och glad över mina barn. Hur självständiga och duktiga de är. Hur de är mogna och ansvarsfulla. Och vet att be pappa och mamma om hjälp om de behöver det. Mina älsklingar.

J saknas på den här bilden, men annars är det så här det känns. Små barn som släpper sig själva fria. Mammas hjärtan.

Marsfavoriter

Med tanke på att jag har trott att det redan är april i en vecka eller mer, så är det kanske bra att det är det imorgon. Söndag minsann, och påskdagen. Möjligen är det här inlägget tidsinställt i förväg. 
Och eftersom det är mars en liten stund till, så kollar vi närmare på vad jag har skaffat mig för favoriter den här månaden.

Bok: "The fragile threads of power" av V.E. Schwab. Jag trodde det var slut på den här världen och deras berättelser, men väldigt glad att jag hade fel i det.

Film: Har haft en lite fattig filmmånad. Tror jag tyckte bäst om "Wonka" av de jag såg.

TV: "Young Royals" sista säsong. The swoon!

Nagellack: The Veil från a Englands Ghosts-kollektion.

Skönhet: Mars var månaden jag äntligen gjorde det där som jag har tänkt göra i flera år. Skaffa mig en ny franstång. Hade glömt bort hur det var att ha ögonfransar som inte var spikraka. Fint som attan, är vad det är. Mycket nöjd.

Extra speciell rolighet: Förutom det självklara med mysig Plejadträff, påskfirande med alla jag tycker om och att fira min och älskade makens 25-åriga förlovningsdag (med migrän jag kräktes av, men annars så), så var det faktiskt väldigt roligt att äntligen få träffa E:s pojkvän på riktigt. Mycket trevlig människa, och jag är glad att mitt barn är glad. Och så där kär så att hon tindrar.

Favoritinlägg: Eftersom det var så roligt att alla vi i Plejaderna tyckte så mycket om "Uppdrag Hail Mary", så var det lite extra kul att få skriva om vår träff. 

"The fragile threads of power" av V.E. Schwab

För ungefär fem år sedan läste jag sista boken i "Shades of magic"-trilogin. Och där trodde jag att det skulle vara slut med berättelser från det här bokuniversumets fyra London, och de äventyr som Kell hamnat i. Jag hade fel. Upptäckte lite av en slump att V.E. Schwab påbörjat ännu en serie i samma värld. Hittills har en bok kommit ut i denna "Threads of power"-serie, och nu har jag läst den. Hur många böcker serien kommer innehålla vet jag inte, men gissar på en ny trilogi.

Bildkälla The StoryGraph

 
För sju år sedan höll den mörka magin från Svarta London på att sprida sig in i de andra världarna och förgöra dem, men stoppades av de förenade krafterna från tre antaris - Kell, Lila och Holland. Dörrarna mellan världarna förseglades, kanske för gott.
Nu regerar kung Rhys i Röda London, tillsammans med sin drottning, deras dotter och hans livs kärlek - Alucard. Men upproriska krafter i staden viskar om att störta kungen från tronen, och ge makten till någon annan, mer värdig. Och hoten blir allt allvarligare och verkar ha förgreningar ända in i palatset. När ett föremål stjäls, som kan vara väldigt farligt i orätta händer, tvingas kungens bror Kell och hans partner Lila, tillbaka till London för att försöka finna det.
I Vita London har en ny antari tagit tronen. Den unga drottning Kosika är inte rädd för att låta Londons gator bada i offerblod, sitt eget och andras, för att återväcka magin i landet. Men hennes sökande, och alltmer religiösa grubblande, gör att hon riskerar att gå för långt.
Samtidigt jobbar Tes i sin verkstad, där hon lagar magiska ting. En dag kommer en ny kund in, med ett objekt som behöver lagas. Då sätts hjul i rullning där Tes hamnar i centrum. Hon har makten att binda världarna samman, eller lösa upp banden mellan dem för gott.

Jag önskade flera gånger att jag antingen hade läst om "Shades of magic" eller åtminstone en synopsis på den, innan jag gav mig i kast med "The fragile threads of power". Även om det har gått en tid och i mycket har andra, nya, karaktärer i fokus, så är det ändå mycket jag inte minns, och som ibland gjorde att jag inte hängde med helt och hållet. Nu gick det himla bra att läsa boken ändå, och jag fann mig ganska snabbt tillrätta i Röda London och alla kära återseenden - och kanske ett eller annat inte så kärt.
Det handlar mycket om Kell och de andra, men aldrig så att jag kände att det var just de som är fokus för den här bokserien. Tes och Kosika är nya karaktärer, men det märks att de är mycket viktiga, och kommer ha ännu större roller i fortsättningen. Gissningsvis kommer det vara Tes som återigen räddar hela klabbet när serien närmar sig sitt slut.
Boken har en del ouppklarat när den tar slut, men inte på ett frustrerande cliffhanger-vis. Mer som en fingervisning på att det finns mer att berätta. Några av bokens mysterier får sin upplösning, och andra kvarstår. Som vem eller vilka som står bakom rebellupproret The Hand. Är det verkligen Holland som Kosika har offrat till? Och vad är det som kommer ske i Svarta London? Just de två sista tror jag mig ha gissat mig till, men jag kan så klart ha fel. 

Mitt betyg på "The fragile threads of power" blev 4,5/5. Hoppas nästa bok kommer snart.

Mars månads nagellack

Så var det dags igen. Jag kanske eventuellt målar om naglarna till helgens påskfirande, om jag får tid till det, men det visar jag i april i så fall. Nu när mars snart är slut kan jag konstatera att jag lite som vanligt målat naglarna fyra gånger, alla gånger med för mig nya lack, och de ser ut så här, i den ordning jag bar dem. 

H&M, Fancy in blue
Lyckades tyvärr inte få till en bättre bild än så här, lite mörk/mulen och oskarp. Så kan det gå. Men färgen syns ju ändå. En ljusare blå som är lite småknallig. Tiffanyblå? Rödhakeäggsblå? Något ditåt, men med mer j-anamma. Ett helt vanligt krämlack, som täckte bra på mina kortisar med två lager.

a England, The Veil
Min förhandstippade favorit i Ghosts-kollektionen, och den är precis så snygg som jag trodde den skulle vara. Ett tydligt stråk av kopparrosa, men också skiftningar i guldgrönt, även om inte just det syns på den här bilden, förutom en skymt i botten på flaskan. 
De här lacken är byggbara till full täckning, jag har tre lager på mina bilder. De består nämligen alla av en skir svart bas med kromatiska skimmer i. Inget holo i den här kollektionen. 

a England, Phantasm
Ännu en goding från Ghosts-kollektionen. Här skiftar skimret mellan en brungrön nyans och allra tydligast - lila. 

London Grace x Linda Hallberg, Bowie
Sedan Chanel lanserade sitt lack Péridot för en massa år sedan (2011?), så har det kommit massor av dupes på det. Massor. Bowie är en av dem. Så ja, jag köpte det för namnets skull. Så klart. Det har inte Péridots lilla stråk av blått, men i övrigt är det förvillande likt med sin skiftning mellan guld och grönt.
Lacket sitter på just nu, men risk för omlackning föreligger då det är en aning slitet vid det här laget.

Sett på TV: Young Royals, säsong 3

Spoilervarning på inlägg om TV.

Tredje och sista säsongen av "Young Royals" hade premiär på Netflix i mitten av mars, och jag var inte supersnabb på bollen, men jag behövde bara ducka för spoilers i en dryg vecka. Och nu är det slut. Känns bitterljuvt, men ändå som att serien slutade helt rätt.

Bildkälla X

 Säsong tre tar sin avstamp i en uppgörelse mellan Wilhelm och Simon, mot August, efter hans spridning av sexvideon med Wille och Simon. Under vistelsen på slottet bryter drottningen ihop, och under säsongens gång inser Wille mer och mer att kronan snart kan vara hans, om hans mammas ohälsa kommer hålla i sig. En krona han blir alltmer osäker på om han vill ha, särskilt som den påverkar även Simons liv så mycket.
Nu när Wille och Simon är ett officiellt par så får Simon tampas mycket med hatfulla kommentarer och skvaller, både på internet och ute i samhället. Det blir svårt att hitta vem han är nu, när hans minsta steg granskas i sömmarna. Dessutom är han osams både med sin mamma och med Sara. Sara känner sig å sin sida så utstött hemma att hon tillfälligt flyttar in hos sin pappa, som inte haft kontakt med på flera år. Hon försöker bestämma sig för hur hon ska göra med sin skolgång på Hillerska, och om det finns något sätt för henne att reparera vänskapen med Felice.
Felice försöker gå vidare efter att ha förlorat sin bästa vän, men något skaver inom henne. När hon blir intervjuad av skolinspektionen ser hon sin chans att berätta sin sida om förhållandena på Hillerska.
August är nöjd med sin blivande titel, och sin nya roll i successionsordningen. Han försöker få tillbaka Sara, som han kände att han kunde vara sig själv med, men hon är inte så intresserad. Dessutom ska han snart ta studenten, men när skolinspektionen bestämmer sig för att undersöka förehavandena på Hillerska närmare, så är det många av skolans studentförberedelser som ställs in, något som orsakar spänningar mellan skolledningen och eleverna.

Det här är en fin serie om ung kärlek och vänskap. Wille och Simon är så klart i fokus, men det pågår mycket omkring dem som också är värt att swoona över. Den här sista säsongen har karaktärerna verkligen vuxit upp och blivit mognare. De kan fatta stora beslut och stå för dem, men också se var de felat och försöka ställa till rätta. Som jag hoppades på slutade serien med många mer eller mindre läkta sår, och det kändes lyckligt och hoppfullt. Även om vägen dit absolut inte var spikrak.

BuJo för april

Den sista lilla veckan i mars, som avslutas med årets påskhögtid, är här. Det betyder att jag har gjort mina bullet journal-sidor för april nu. Traditionsenligt är de gröna på min mammas födelsedagsmånad, eftersom hon älskar grönt så mycket.

Jag velade länge kring vilken washitejp jag skulle använda, men slutligen föll valet på en från Sarah Frances med olika djur som lever på den Brittiska landsbygden. Det är lite grönt på den, i form av olika träd, och det matchade jag med fineliner från Stabilo och Tombow 195, Light green, dessutom lite svarta fineliners från Sakura Pigma Micron.
Månaden inleds med en månadsöversikt, och så kommer jag göra något med den mestadels tomma sidan. Så småningom.

Kassabok får husera på ena sidan av det här uppslaget. På den andra kommer nagellack samsas med månadsboken, om jag kommer på vilken jag vill läsa.

I mars råkade jag återgå till min förut ingrodda vana att ha träningssidorna precis innan veckouppslagen, och det har stört mig så pass mycket den här månaden att jag var väldigt noga med att peta in dem i mitten igen. Jag har märkt att det fungerar bäst så med mitt dagsflöde. Så - ordning återställd i april.

Ordningen också återställd med placeringen av en rad om dagen, vanor- och humörkollen. Känns så bra att ha fått till det rätt att suckar av välbehag har hänt.

Veckouppslagen ser alla likadana ut, förutom vilket citat jag valt. Första veckan i april flyttar yngsta ungen ut, som är en dotter, och därför fick det bli dottertema på citatet. Det betyder alltså att om en vecka är jag och älskade maken ensamma i huset. Kommer kännas tomt, men samtidigt fint.

Sett på TV: The Bear, säsong 2

Spoilervarning på TV-inlägg.

Så blev vi färdiga med den andra säsongen av "The Bear", den tredje kommer i sommar och det är också klart för en fjärde säsong redan nu. Efter säsong två har serien pepprats med olika priser, och det är ju kul. För det här är riktigt bra.

Bildkälla Just Watch

I slutet på säsong ett hittade Carmy och hans anställda en massa pengar som Michael (Carmys avlidne bror) gömt undan i tomatkonserver. Med hjälp av dessa bestämde de sig för att stänga den problemfyllda The Beef, och istället satsa på en finkrog, kallad The Bear. Carmy är ju trots allt prisbelönt kock som jobbat på flera finkrogar och haft Michelinstjärnor knutna till sitt namn.
Säsong två handlar om uppbyggandet av The Bear, från att riva ut och bygga upp igen, till en provöppning för familj och vänner. Däremellan hinner flera av restaurangens anställda ge sig ut på praktik och/eller utbildningar, riktat mot den roll de kommer få i det kommande köket, och vissa avsnitt koncentrerar sig kring dem. Under tiden hinns det också med privatliv. Sydney har sin relation med pappan, Carmy skaffar sig en flickvän, och Richie tampas med livet som frånskild småbarnsförälder. Dessutom massor av gästroller, både som kollegor och familjemedlemmar. Ett avsnitt handlar om en julmiddag många år tidigare, som inte slutade så bra, men i övrigt befinner vi oss i stressen av att öppna en ny restaurang.
Det kan bli gapigt och skrikigt och stökigt emellanåt. Risk föreligger också för att bli hungrig, då det lagas mycket mat som ser fantastiskt god ut. Och så finner vi att det inte alltid är så lätt att ha ett fungerande privatliv när jobbet är ett kaos.
Kan rekommendera den här serien varmt. Finns att streama på Disney+.

FredagsFilmen revisited: Poor things

Jo men det gick ju att lista ut med lilltån att jag inte skulle komma iväg på bio den här gången heller, även om jag funderade på det när jag skrev om "Poor things" i början på januari. I stället gick filmen helt plötsligt att streama på Disney+, så filmvalet den helgen var lätt.

Bildkälla MovieWeb

Doktor Godwin Baxter har hittat en drunknad kvinna, och genom att transplantera en ny hjärna i henne har han skapat en sällskapsdam till sig själv. För att hjälpa till att föra protokoll över hennes framsteg anställer han en assistent, som snart förälskar sig i den vackra Bella.
Hon rymmer dock sin väg ut i världen med Duncan Wedderburn, och lär sig nya saker om världen omkring sig. Om dess skönhet och dess grymhet, och allt däremellan.

Numera vet vi att den här filmen kan stoltsera med ett par Oscars-gubbar. Bland annat fick Emma Stone sin andra Oscar för rollen som Bella Baxter, och jag kan hålla med om att hon är väldigt bra i sin roll. Filmen vann också för kostymerna, och även där känner jag att priset hamnade helt rätt, för särskilt Bellas kreationer är helt fantastiska. Även filmens miljöer är fantastiskt vackra, och rent visuellt är det här en underbar film, med sina steampunkmiljöer i mestadels glada färger.
Resten av filmen ger jag däremot inte mycket för. Det är mycket som känns som att det är med av ren chock value, alltså bara för att få publiken att haja till. Som alla djurhybrider, och allt skärande i lik. Djurhybriderna är ett kapitel i sig, och visar ett subtilt djurplågeri som inte kändes helt bra, ärligt talat.
Och så allt detta sex. Tydligen sker all frigörelse för Bella med det hon har mellan benen, och hon har således väldigt mycket sex, på olika platser i världen och med många olika människor. Om man tar bort allt det, vad blir då kvar? Bella ska vara en människa utan skam, som försöker göra gott, och bli fri och jämställd. Det är dock så pass lte med av den varan att budskapet drunknar lite i Bellas vilda eskapader. Som jag läste i en recension, hade jag velat se porr hade jag satt på en porrfilm.
Så. Väldigt vacker att se på, men inte bra minsta lilla. Faktiskt sämsta filmen jag sett hittills i år, så det var ju bra att jag inte slösade biobiljettspengar på den.

What I eat in a day #41 - Egentid

Förra veckan hade jag en dag som spenderades till största delen på egen hand. E jobbade, for till kompis och pep sedan iväg till pojkvännen för resten av kvällen, så jag tror jag såg henne en timme den dagen. Älskade maken jobbade, mellanlandade en stund och gav sig sedan ut på galej och kom hem först när jag låg och sov, så jo - rätt så mycket var jag ensam. Och jag älskade det, för ibland är en ensam kväll precis vad jag behöver. 
Och så åt jag mat. Det här.

Nu ser det kanske mycket ut med fyra mackor med äggsallad på till frukost, men det där är inte stora brödskivor, och det var bara ett ägg. Lite brödkanter, ett överblivet hårdkokt ägg, lite majonnäs och kryddor, så var det klart. Te med mjölk också, så klart.

Eftersom det inte var en gigantisk frukost så hann jag bli så pass hungrig efter min förmiddagsmotion att jag valde en second breakfast. Då en skål med jordgubbsfyllda havrekuddar med mjölk och en halv skivad banan.

Lunchen var inte heller jättestor. Det blev lite pasta med aubergine och mozzarella över från middagen kvällen före, och till det gjorde jag i ordning en sallad, och åt den andra bananhalvan som efterrätt.

Möjligen slank det ner fler dammsugare än den på bilden, men det finns det inga bevis på... Fikat var i varje fall te med mjölk, dammsugare och en Corny. Nästan så att jag kan låtsas att det inte var onyttigt.

Min kvällsmat var en pizza som jag helt enkelt värmde från frysen. Skinka, salami och champinjoner. God var den!

Till min filmkväll a la solokvist drack jag apelsinläsk från Sanpellegrino och smockade i mig en påse sourcream onion-chips. Bara för att jag kunde.

a England, Ghosts

Det känns nästan som en tradition numera, att a England släpper en eller flera kollektioner i slutet på året. Bra för mig, som kan önska mig i julklapp, dåligt för maken som nästan får magsår över om paketet ska hinna fram innan jul eller inte. Julen 2024 hann de fram, och jag hittade sju lack under granen från honom och E.
Fem av dem var hela kollektionen Ghosts. Inte ett enda holo, utan här handlar det om kromatiska skimmer i en skir svart bas. Går att använda ovanpå ett annat lack, förslagsvis ett svart, eller bygga upp på egen hand. Jag använde tre lager av samtliga lack, och här är de i den ordning jag bar dem.

Whispers känns som ett klassiskt lack bland de kromatiska. Lite skalbagge, så där. I den svarta basen finns här skimmer som skiftar från påfågelgrönt till lila, med en tydlig blå skiftning. Ungefär hur fint som helst.

Haunted har skimmer som jag mest av allt upplevde som antikguld, men det flashade över i mossigt grönt också.

The mist påminner lite om Whispers, men här är det enbart lila till blått. Möjligen med en gnutta teal.

The veil var min förhandstippade favorit. Det är mycket brons och/eller koppar här, men också en guldigt grön och en mörkare rosa nyans som tittar fram i vissa ljus. Mest av allt var det nog koppar, med dess egen kopparrosa ton.

Phantasm är det lack som åkte på sist, för det var det enda som var kvar efter att jag dragit upp de andra på måfå ur otestade lådan. Ser väldigt lila ut, men skiftar också över i en brungrön färg.

På det hela taget en väldigt fin kollektion, och jag har svårt att välja en favorit, så jag gör inte det. Har övriga lack i Archangels (fick två av dem i julklapp) och hela kollektionen (4) av Simeon Solomon's reverie på ingång. De är holo allihop, så det är tur vi går mot ljusare tider så att det är roligt att frossa i hololack.