"Emma" av Jane Austen

Det här var inte första gången jag läste "Emma", men eftersom jag läser om Jane Austens romaner i utgivningsordning så var det nu dags för "Emma". "Emma" blev även den sista av Jane Austens romaner att ges ut under hennes levnad. 

Bildkälla The StoryGraph

Emma Woodhouse har som nöje att para ihop sina vänner med varandra. Hon har just fått sin guvernant/sällskapsdam lyckligt bortgift med en herre i trakten, och nu faller hennes ögon på en elev på byns flickskola. Harriet Smith har ett okänt ursprung, men Emma tror sig kunna finna ett gott parti för henne. Under tiden händer det mycket i trakten kring godset som Emma bor i. Nya bekantskaper, och gamla. Utflykter, baler och jordgubbsplockning. Och Emma börjar tvivla på sitt beslut att aldrig själv gifta sig.

Jag hade ärligt talat en hel del problem när jag läste den här boken. Jag tyckte det var jobbigt med den omoderna engelskan, och kände att jag ofta tröttnade på att läsa. Så jag började lyssna istället, och då gick det galant. Ibland satt jag med med min egen bok, och ibland lyssnade medan jag gjorde annat. 
Eftersom det här var minst tredje gången jag läste "Emma" bestämde jag mig för att titta/lyssna lite närmare på relationen mellan Emma och hennes pappa den här gången. I de flesta filmadaptionerna framställs herr Woodhouse som en putslustig hypokondriker. Någon att fnissa lite åt och som Emma behöver navigera omkring för att få gå på bjudningar och annat. Men är det verkligen så oskyldigt som det verkar? Kan det inte vara så att Emmas beslut att aldrig gifta sig är grundat i att hennes pappa gör det omöjligt, genom att aldrig låta henne göra saker på egen hand utan att se till att hon är varm, inte utsätts för drag, och att han själv alltid har något att göra och någon att prata med? Emma pratar avundsjukt om att hon aldrig har sett havet, där hennes syster med familj spenderat några veckor. Emma har aldrig ens besökt Boxhill, som ligger endast sju miles bort. Hennes överbeskyddande pappa har helt enkelt inte vågat släppa lös henne. Till och med i bokens slut, när lyckan verkar vara som störst för Emma, inser hon att hon inte kan gifta sig och lämna hemmet så länge hennes far lever. Det blir mer tragiskt än putslustig hypokondriker då.
Annars är det lite som vanligt en vass samhällsskildring från Jane Austen. Om vikten av att hålla sig på sin plats i samhället och inte försöka klassklättra hur som helst. Visst finns det dråpliga situationer, och karaktärer både att älska, irritera sig på, och fullständigt avsky. Och så romantik. Så klart.

Mitt betyg på "Emma" står kvar, 4/5.