Augustifavoriter

Augusti blev lite oväntat en ganska pissig månad. Vanligtvis är det en månad med många anledningar att fira. Två av barnen fyller år, samt en bästis, och flera andra vänner och släktingar. Sommaren brukar vara som finast, och en sorts vardag brukar infinna sig, med terminsstart och annat.
Men augusti 2026 kommer jag förknippa med döden, känns det som. För inte bara förlorade vi Dolly Parton och Tim Curry, och Norges kung Harald. Det var en skolattack också. 6 år sedan min pappa dog, 5 år sedan min älskade storebror dog. Och  - inom loppet av några timmar dog min morbror (mammas lillebror) och älskade makens farbror. Båda väntat, med sorgligt ändå.
Lägg där på att flytta hem Chilipojken från sin studieort, så kan vi summera en månad som känts lite... jobbig.
Kan jag hitta favoriter ändå? Vi får se.

Bok: "Svart hjärta" av Silvia Avallone.

Film: "Den vilda roboten"

TV: Säsong 7 av "The Rookie"

Nagellack: Av de två snarlika jag bar, var nog Depend #837 det finaste. Med minsta möjliga marginal.

Skönhet: För den inre skönhetens skull - ibland är det bra skönt att gråta ut.

Extra speciell rolighet: E och hennes sambo A har tingat kattungar! Så jag ska bli katt-mormor. Det har också varit roligt att samla familjen för att fira de där födelsedagarna. Alltid roligt att ses.

Favoritinlägg: Jag tog en liten stressrelaterad bloggpaus där, så jag har inte jättemycket att välja på. Väljer Det tog slut, mest för att det tog ett tag att skriva och det var skönt att tömma lådan. Än så länge inget nytt i den.

Nagellack i augusti

Jag som hade så pass stora planer för mitt lackande i augusti. Jag hade till och med plockat fram de lack jag ville använda, så här i slutet på sommaren, och gjort upp en liten plan (inne i huvudet). Men så hände massa saker, och lacka naglarna hamnade långt ner på prioriteringslistan. 
Av mina stora planer blev det två lack. Så kan det också gå. Det kommer gå hyfsat fort, med andra ord.

Depend, #837
Jag och nästanvita, det blev det mycket av i augusti. Det här Depend-lacket har en mjölkigt vit bas, men också ett skimmer som skiftar mellan rosa och (allra mest) guld. Bedrövligt att lacka med, men fint så jag står ut ändå.

H&M, Head in the clouds
Nästanvitt igen, men här är det den allra ljusaste rosa. Jag hade troligen behövt ett lager till för att få det riktigt täckande, men jag tröttnade på att måla efter tre. Mer jelly än kräm, så både nästanvit och nästancrelly. Jag skulle vilja påstå att det här är en dupe till Essies Ballet slippers, och det lacket har blivit en klassiker av en anledning.

Bullet journal för september

Snart dags att vända blad på väggalmanackan, och då gör jag nya sidor till min bullet journal. Jag har vetat länge att jag ville ha äppeltema i september, och så blev det.

En vanlig och en smal washitejp, samt ett ark med klistermärket. Allt det kommer från Willwa, som nyligen släppte flera nya roligheter = frestelsen är stor.
Pennorna är en Tombow dual brush i färgen 905 Red. Och två fineliners från Sakura Pigma micron PN i en röd och en svart nyans.
Inleder allt gör en månadsöversikt och mina kassaböcker. Vilket streck? Jag ser inget streck.....

Träningen och dagens uppdrag. Min lilla idé om att inte bara köra Yoga with Adriene rätt av, utan varva med andra pass, visade sig vara en bra idé. Hittills i augusti har jag bara hoppat över träningen 4 gånger. En gång för att jag inte hade minsta lilla lust, två gånger för det var så länge migränen höll i sig, och en gång för att vi hjälpte Chilipojken att flytta. Kommer sätta mig i helgen och göra en ny träningslista.

Humör och vanor på ena sidan. Månadsboken, som inte kommer vara en vampyrbok, och nagellacken på den andra sidan.

Ett veckouppslag. Har kommit fram till att jag inte saknar citaten ett enda litet dugg.

Oktober kommer bli lite favorit i repris, med spöken och grejer.

Det tog slut

Herrejisses vad jag har varit bra på att tömma diverse förpackningar sedan sis. Hela 16  stycken. Det var så mycket att jag delade upp dem på två bilder. Då ser det ut såhär.

Nivea. Creme.
Köpte en liten burk i vintras för att se om jag mindes rätt från mina tonår - att det här är bra. Och det är det, för jag har köpt en stor burk nu för att ersätta den här. Jag har använt den på torra partier, som fotkräm, som handkräm, och som nattkräm. Den här och en annan har blivit en del av min natthudvårdsrutin, och helt eratt den nattkräm jag använde förut.
Betyg 5/5

Ica. Let's face it. Rengörande wash gel.
Ännu en grej jag köpte i julas, och sedan snabbt ställde undan igen för att min vinterhy sa nej. På sommaren funkade den dock helt okej, så jag kunde använda upp den. Kommer inte köpa den igen.
Betyg 1,5/5

Pixi. Skintreats. Rose tonic. Rose & elderflower nourishing toner.
Köpte den igen när den här flaskan tog slut, och den är en av två toners jag numera använder. Som sagt förut - jag försöker förenkla min hudvårdsrutin. Får jag inte för mig annat så kommer den säkert vara ett slående inslag, eftersom jag, om inte annat, är väldigt förtjust i rosdoften. Men det finns annat jag gillar med den också.
Betyg 4/5

It's skin. Honey firm & glow mask sheet. + Rose moisture & vitality mask sheet.
Två av favoriterna bland arkmasker, där den med honung jag är den jag skulle välja om jag bara fick använda en enda arkmask resten av mitt liv. 
Betyg (på båda) 5/5

Seche restore. Restoration thinner.
Nästan ett måste för lackälskaren. Tunnar ut lack som tjocknat, både Seche vite och färgade lack. Ersätter helt enkelt de kemikalier som dunstar när flaskan öppnas och får luft i sig. Håller länge, för så ofta använder jag den inte, men den är oumbärlig för mig.
Betyg 5/5

Essie. Strong start base coat.
Mitt nya favoritunderlack. Ska alltid på, för det skyddar nageln från lackpigment och annat. Har så klart köpt en ny.
Betyg 5/5

HTH. Deodorant. Aloe vera.
Letar efter ny deo efter åratal med Nuud, och det här var inte den nya bästa. Faktiskt kommer den här gå i miljöavfallet, för det mesta är kvar. Gör armhålan blöt lääääänge, och doftar milt tvåligt i e kvart ungefär innan lökdoften kommer krypande. Byh bye!
Betyg 1/5

Atrix. Intensive protection cream.
Klämt slut på två tuber, och ersatt båda två.
Betyg 5/5

Smuuti. Watermelon sun cream. SPF 50+ UVB/UVA PA++++. Watermelon extract &hyaluronic acid.
Favoriten bland solskydd för ansiktet just nu. Hittade en KÖP 2-deal när den här var på upphällningen, så nyllet är solskyddat ett tag till.
Betyg 5/5

Urtekram. Dare to dream. Ageless eye cream. Rose hip oil & daisy extract.
Jag har redan ersatt den här med en likadan, och jag tror de har ändrat formulan. Min nya känns mer krämig än den här. Betyder föhoppningsvis att den inta bildar som små kulor som stoppar upp flödet ibland. Förutom det är det en väldigt bra ögonkräm. För mig i varje fall.
Betyg 5/5

Rituals. The ritual of Jing. Relax. Soothing body cream.
Egentligen gillar jag Rituals grejer, förutom en sak - de doftar väldigt mycket. Och om man är doftkänslig är det inte det bästa. Så även om jag tycker om hur den här känns på kroppen, och faktiskt gillar doften, så är den för starkdoftande för näsan. Smörjde benen med den, för de är en hyfsad bit från näsan.
Betyg 3/5

Rituals. The ritual of Jing. Sleep. Dry oil for body & hair.
Nej, jag har inte haft den här i håret. Den fick ibland vara massageolja, men liksom krämen här ovan hamnade den mest på benen. Doftar gott, men oftast alldeles för starkt. Jag skulle dock kunna tänka mig att köpa den igen, för den var mysig att arbeta med.
Betyg 3,5/5

Hjärtat. pH 5. Dusholja. Oparfymerad.
Tog slut och ersatter illa kvickt av en ny likadan. (Ja, jag tycker den är bättre än ACOs duscholja.)
Betyg 5/5

ACO. Body lotion moist. Oparfymerad.
Är med nästan varje månad, för så älskad är den i det här huset.
Betyg 5/5

Sett på TV: The Rookie, säsong 7

Spoilervarning på TV-inlägg.

Det känns som att det gått lång tid sedan jag senast tittade på poliserna i Los Angeles i form av "The Rookie", och tittar man i arkivet så är det mer än ett år sedan sist. Jag har så klart saknat mina poliser, men slängde mig ändå inte över de nya avsnitten när de dök upp på Disney+. De fick mogna ett tag. SOm fint vin. Eller vissa ostar...

Bildkälla Rotten tomatoes

Nolan är tillbaka på jobbet efter sin skottskada och kastas snabbt in i jobbet när jakten på de förrymda fångarna Oscar och Jason fortsätter. 
Två nya rookies välkomnas till stationen, och Celina närmar sig utbildningens slut. 
Det utbryter en brand under jakten på en seriemördare, och Lucy och Tim hamnar mitt i elden, vilket leder till ett bekännande av känslor. 
Nyla får känna på hur jobbigt det kan vara att vara en polis som är gift med en aktivist, när polisens arbete är skamfilat och misstron är hög. 
En influencer bussar sina fans på Wes - och Angela. Lucys rookie verkat ljuga om det mesta. Bailey begår ett stort misstag i sin rädsla för Jason. Några aprilskämt går alldeles för långt, och en smutskastningskampanj mot polisen riktar in sig på Nolan, samtidigt som han och Bailey undersöker möjligheten att få adoptera.

Jag kanske börjar tröttna en liten aning. Jag saknar det som en gång var charmen med den här serien - att utreda de brott som drabbar vanliga människor. Nu känns det mest som att det är högprofilerade brott som tar stora resurser. Två seriemördare i samma säsong måste vara något sorts rekord. Det känns alldeles för stort och uppblåst, och som att de starcars rookierna blir utkastade i hajvattnet lite väl hastigt och lustigt.
Jag är också innerligt trött på vissa bikaraktärer som tydligen måste vara med varje säsong. Monica Stevens, Oscar, Skip tracer Randy, Nolans bror och/eller hans flickvän Chastity. Samtidigt försvann Aaron hux flux, något som bara nämns lite snabbt i en replikväxling.
Men ändå. Serien har något jag tycker om. Kanske känns den lite mysigt välbekant? Jag kommer titta vidare med andra ord, när nu nästa säsong dyker upp så jag kan streama den.
"The Rookie" är förnyad för en säsong 9, som förväntas komma någon gång i början av 2027. När den kommer till Sverige är det däremot ingen som vet.

"Father material" av Alexis Hall

Nästan på pricken i fem år har jag läst London calling-trilogin av Alexis Hall. Väntan mellan bok två och tre blev nästan lite onödigt lång, och eftersom jag blev lite besviken på bok två efter den första boken (som kan läsas som ensambok) så var jag förväntansfull som sjutton för den här boken. Höll det? Vi får se.

Bildkälla The StoryGraph

Luc och Oliver gifte sig aldrig, men de lever i ett partnerskap i en förort till London - och de väntar tillökning! De ska nämligen till att adoptera en liten valp, Spud. Luc är som vanligt ett vandrande nervknippe över att ha ansvar för ett annat liv, medan Oliver är mer lugn och klartänkt.
Och när Spud flyttat in föds tanken på att öppna sitt hem och sina hjärtan ytterligare. Dags att fundera på om de har vad som krävs för att bli föräldrar.

500 sidor av den boken var ungefär 200 sidor för mycket. Och är det ens meningen att jag ska tycka om Oliver i den här boken? Han beter sig på ett sätt som bara Luc kan älska. 
Jag tröttnade snabbt på berättarstilen, med en tanke som direkt blir en replik. Sidokaraktärer som ska vara roligt originella, men som mest blir irriterande. Jag struntar fullkomligt i Lucs videokonferenser med sina kolleger, äventyr med bortskämde Saint som tror han ska kunna återförena sitt gamla punkband - med Lucs hjälp. CRAPPstonbury och alla putslustiga händelser kring den.
Men mest av allt tröttnar jag på Oliver och Luc, och det är ju synd när det är dem det handlar om. Steget från hundägare till fosterföräldrar är oroväckande kort. Så går det som det går också, när fosterbarnet Jaz levereras till dem - i handbojor.
Som sig bör blir det ett lyckligt slut ändå. Ärligt talat så var det epilogen som räddade upp betyget på den här boken.

Mitt betyg på "Father material" blev 2,5/5. Jag misstänker att jag aldrig mer kommer läsa en bok av Alexis Hall. Om jag inte läser om "Boyfriend material", för den var i varje fall bra. 
Samlat betyg på hela trilogin blir 3/5. Ärligt talat skulle jag hoppa över de två sista böckerna, och bara läsa "Boyfriend material". 

FredagsFilmen: Paul

"Paul" var en sådan där film som inte blev favoritfilm den månaden jag såg den för att en annan film var bättre. Så hade det inte varit för "Project Hail Mary" så hade jag skrivit om "Paul" för länge sedan.

Bildkälla Filmaffinity

Graeme och Clive är serietidningsfantaster från England, som besökt Comic Con i San Diego. Innan de ska återvända till hemlandet beger de sig ut på en sorts pilgrimsresa, för att besöka bland annat Area 51.
Här träffar de på Paul, en förrymd alien, som bara vill hitta tillbaka till sitt skepp. Det visar sig inte vara det lättaste, då de får amerikanska myndigheter efter sig, liksom den strikt religiöse pappan till Ruth - en kvinna som bestämmer sig för att följa med vännerna på deras äventyr.

Fantastiskt rolig liten film. Nästan så att jag förväntar mig det när Simon Pegg och Nick Frost både skrivit manus och spelar huvudrollerna.
Finns att streama på Netflix, bland annat.

Sett på TV: Nunnan + Nunnan 25 år senare

Jag minns att jag såg dokumentärfilmen "Nunnan" för många år sedan, kanske redan när den kom 2007. Så när det förra året dök upp en ny dokumentär, nu en serie med två avsnitt, så ville jag se även den. Båda finns att streama på SVT Play.

Bildkälla Filminstitutet

När Marta är 19 år och nyligen tagit studenten, bestämmer hon sig för att bli nunna. Hon kliver in i Karmelitklostret i Glumslöv i Skåne, för att under bön och tyst arbete försöka bli ett med Gud.
Både filmen och den efterföljande serien följer Marta och hennes familj. Eftersom klosterlivet är så strängt, återknyter vi med Marta främst genom hennes familj. 
Jag tänkte det skulle vara en bra idé att se om den första filmen innan jag återsåg familjen och Marta, men det var kanske inte helt nödvändigt. Serien innehåller många klipp från den första filmen, och det mesta av filmmaterialet från klostret är hämtat därifrån. 
Serien känns nästan mest som att den handlar om Martas familj, och hur hennes beslut påverkat familjen - föräldrarna, syskonen och syskonbarnen.
Det handlar om kärlek, uppoffringar, Gud, bön och starka familjeband.

Jag är själv inte religiös, jag räknar mig faktiskt som ateist numera, men jag tycker ändå att det är fascinerande att följa Marta och hennes familj. Jag kanske inte tycker som de gör, men deras val har validitet, och de verkar alla vara fina människor - på sitt sätt.
Eftersom Martas val känns så främmande för mig, är det här en mycket intressant dokumentärserie. Jag kan varmt rekommendera den. 

Muffins med banan och valnötter

För 16 år sedan lade jag upp det här receptet på bananmuffins, då med choklad och ingen bild. Nu har jag bakat dem igen, fast kanske lite annorlunda, och jag har en bild den här gången. Favorit i repris, med andra ord.

Bananmuffins med valnötter

100 g smör
3 3/4 dl vetemjöl
1½ tsk bakpulver
½ tsk bikarbonat
2 ägg
1 1/4 dl gräddfil, filmjölk eller kärnmjölk*
2 dl socker
1 tsk vaniljsocker
2 medelstora mogna bananer
1 dl valnötter

Smält smöret, mosa bananerna, och hacka valnötterna. 
Blanda vetemjöl, bakpulver och bikarbonat i en skål. Vispa ägg, socker och vaniljsocker i en annan skål. Tillsätt först smöret, sedan gräddfil* och de mosade bananerna. Rör ner mjölblandningen tills det precis är blandat, och tillsätt sedan nötterna.
Fyll en smord muffinsplåt, eller muffinsformar till 2/3 med smeten. 
Grädda dem i 175℃ 30-40 minuter, prova med en stick. Täck plåten med folie om du tycker de tar för mycket färg.
Ät som de är, eller varma med lite smör.

*Gräddfil har man kanske inte alltid hemma, och jag ghar dessutom väldigt sällan filmjölk i kylen - eller kärnmjölk för den delen. Det går dock att göra en hemmagjord variant. Blanda ca 1 msk vitvinsvinäger med vanlig mjölk till önskad mängd. Låt stå några minuter så att mjölken tjocknar och skär sig lite. Klart att använda!

Tut tut-Dagens

 

Låt: Har inte lyssnat på musik idag. Om man inte räknar bilradion, och då var den enda bra låten jag hörde "Die with a smile" med Bruno Mars & Lady Gaga.
Outfit: Brun top och rostbruna coulottes, från H&M.
Smink: Nej.
Doft: Nybakat.
Nagellack: Så pass slitet #837 från Depend. Åker straxt av. Ska bara skriva klart det här först.
Frukost: Yoghurt med honung, vindruvor och min hemgjorda granola. Te också, så klart.
Fika: Bananmuffins, Caramello-choklad och mer te.
Middag: Pasta med svamp.
Motion: Danspass, motionscykel och promenad. Vill man röra på sig lite lagom ansträngande, och kanske ta lite extra hand om ömma leder eller så, så kan jag varmt rekommendera kanalen Yes2next på YouTube.
Kvällsnöje: "Breaking bad"...
Att tillägga: Det är bra med goda vänner som äger ett släp man kan få låna vid behov. Och nu när Chilipojken flyttar hem igen så har vi ett behov. Tack tack tack.

"Överenskommelser" av Simona Ahrnstedt

Min tredje läsning av Simona Ahrnstedts debutroman "Överenskommelser", självklart som en del av min omläsning av böckerna om slottet Wadenstierna. Den första att ges ut, men den tredje i den kronologiska ordning jag valt att läsa om serien i. 

Bildkälla The StoryGraph

Året är 1880 när Beatrice Löwenström och Seth Hammerstaal träffas på Operan. Det blir deras första möte, men deras vägar korsas ofta efter den gången. Beatrice är föräldralös och lever med sin farbrors familj, där hon är hårt hållen, och hennes enda vän är kusinen Sofia. Seth har lyckats bygga upp sin egen förmögenhet, och är nu en av Sveriges rikaste män. Han äe skandalomsusad med många kvinnoaffärer, men när han möter Beatrice händer något inom honom.
Men Beatrice farbror har gjort en överenskommelse som hotar att krossa det som växer mellan Beatrice och Seth.

Det är alltid lika trevligt att träffa Beatrice och Seth igen. Resten av persongalleriet - kanske inte lika kul, nej. Valde att hoppa över vissa delar av boken den här gången, för att de är så jobbiga att läsa. Jag vet att de händer ändå.
Förutom att boken ibland kan bli lite otydlig i vems synvinkel vi tittar på berättelsen nu, så är det här från början till slut en helt underbar bok. Jag vet redan nu att jag kommer läsa den igen.

Mitt betyg på "Överenskommelser" är och förblir 5/5.

FredagsFilmen revisited: The Odyssey

Nu när jag har kommit över min bioskräck var det ganska givet att jag skulle se Christopher Nolans senaste alster på stor duk. "The Odyssey" skrev jag om redan i september förra året och i min mening var den värd all längtan. Filmen är såklart baserad på "Odysséen" av Homeros.

Bildkälla Fortress of solitude

Det trojanska kriget är slut och Agamemnons armé står som segrare efter nio långa år. Nu vill soldaterna hem igen, till sina väntande familjer. Odysseus kliver i båten för att ta sig hem till sin älskade hustru Penelope och sonen Telemachos, som bara var några år gammal när han gav sig av.
Resan hem blir dock inte så enkel som det var tänkt. Efter att ha förargat Poseidon blir resan allt mer farofylld, och Odysseus och hans besättning råkar ut för många äventyr, som alla inte överlever.
Hemma på Ithaca har Odysseus hustru Penelope fullt sjå med att hålla sina friare i schack. De vill att hon ska ta sig en ny make, så att Ithaca kan få en kung. Penelope vägrar dock ge upp hoppet om att Odysseus ska återvända, och tar till alla medel för att hålla dem ifrån sig.

Vad Odysseus ska råka ut för på sin långa resa hem är egentligen ganska givet. Historien är känd sedan länge, och det är svårt att göra alltför fria tolkningar. I sann Nolansk anda är doch tidslinjen uppbruten, och handlingaen skiftar mellan äventyren Odysseus är med om, händelser från kriget, och vad som sker på hans hemmaö.
Förutom att folk bredvid mig inte kunde låta bli sina mobiltelefoner under filmens gång, så hade jag en väldigt trevlig stund i biosalaongen. Jag märkte knappt av att filmen var tre timmar lång, för den höll min uppmärksamhet hela vägen. 
Det är inte Christopher Nolans bästa film, men den ligger i toppskiktet. Helt klart värd popcornpengen.

Utläst i juli

Semestertider är lästider för många, men inte för mig. Jag höll ett hyfsat tempo och läste fem böcker i juli, men det var mycket annat som lockade på uppmärksamhet. Miniresor, utflykter, glassar och en utmattande värmebölja eller tre.
Fem böcker bör väl ändå anses som ganska normalt för mig, så jag känner mig nöjd med min prestation.

"Rakbladstårar" av S.A. Cosby handlar om två före detta fängelseinterner som inte har något gemensamt mer än att de vill sätta dit sins söners mördare. Sönerna var gifta med varandra, och blev skjutna på öppen gata. Boken berör både rasfrågor och HBTQ+-dito. Väldigt mycket våld, en del av det grafiskt. Betyget hamnade på 3/5

"Bygone badass broads" av Mackenzi Lee var en omläsning. Korta nedslag om 52 kvinnor som alla gjort avtryck i världen. Betyg 4/5

"This immortal heart" av Jennifer Saint kan enkelt beskrivas som mytologi goes romance. Här berättelsen om kärleksgudinnan Afrodit, och hur hon faller för krigsguden Ares. Inte helt trogen mytologin, men bra för det. Betyget blev 3,5/5.

"Våran pojke" av Mikael Yvesand valde jag som månadens favoritbok, även om det inte var den jag gav högst betyg. Den fick 3,5/5 i betyg av mig, men det var ändå något med dem som fängslade mig. Den var bra skriven, och en sådandär plöja-bok som jag blir så glad när jag hittar.

"The tale of the body theif" av Anne Rice är den fjärde boken i vampyrkrönikan och månadsboken för juli. Lestat får chansen att bli mänsklig för en dag, men blir lutad och hans riktiga kropp försvinner. Mycket grubblerier och bitvis lite långrandig. Ändå en av de bästa i serien, och betyget 4/5 är välförtjänt.

Sett på TV: Breaking bad, säsong 1

Spoilervarning på inlägg om TV.

Jag har blivit övertalad av yngsta barnet att se "Breaking bad", eftersom det enligt henne är "den bästa serien någonsin". Smällhöga betyg på IMDb bidrog så klart också till att jag ville se den. Så just nu är den min och älskade makens projekt. Wish us luck.

Bildkälla Genius

Walt White arbetar som kemilärare på en high school i Albuquerque, New Mexico, och extraknäcker på en biltvätt för att försörja familjen. Hans fru Skyler är gravid med deras andra barn, och sonen Walter Jr. har cerebral pares. Han har blivit nyfiken på stadens droghandel, då hans svåger ofta talar vitt och brett om olika tillslag han gjort som narkotikapolis. Walt följer med Hank på ett tillslag och ser en före detta elev, Jesse Pinkman, smita från brottsplatsen.
När Walt får veta att han har lungcancer i stadium III och kommer överleva ungefär två år, tar han till drastiska metoder för att säkra sin familjs försörjning när han går bort.
Han tar kontakt med Jesse och de bestämmer sig för att koka meth-amfetamin tillsammans.

Jag erkänner att jag inte alls tycker det här är vidare värst fantasiskt. Jag har lovat att ge serien en fortsatt chans, men den här typen av serie är ingenting som jag brukar tycka om. Jag har dock blivit lovad karaktärsutveckling som heter duga, om jag bara tar mig till säsong tre... Bara att bita ihop och traggla vidare.
Första säsongen var ganska kort, bara sju avsnitt, men min tveksamhet gjorde att det tog tid att titta. Jag känner att jag börjar bli tv-serietrött igen...

"The tale of the body theif" av Anne Rice

Vampyrkrönikan fortsätter, och i juli var det den fjärde boken, "The tale of the body theif", som stod på agendan. Även den en omläsning, och jag kom ihåg den som en av de bästa böckerna i serien. Den längsta också, med nästan 700 sidor. Tur att jag gav den en månad.

Bildkälla The StoryGraph

Lestat har blivit en av de starkaste vampyrerna. Han börjar dock tröttna på sin tillvaro och beger sig in i Gobiöknen för att söka döden genom solen. Hans försök misslyckas dock, och han finner sig grubbla över sitt liv och undra mer och mer över mänskligheten.
När han ges chansen att få byta kropp för en dag, och prova livet som människa igen, blir frestelsen för mycket och han går med på förslaget. Den magnifika kropp han bytt till sig visar sig dock vara väldigt sjuk, och mannen som tog Lestats kropp har ingen tanke på att återlämna den.
Lestat behöver hjälp från andra dödliga för att få möjlighet att återförenas med sin kropp igen, efter att hans allierade vampyrer vänt honom ryggen.

Det är som sagt en lång bok, och det hinner hända mycket. Det är mycket filosofiska och religiösa grubblerier, och också en stor dos moral. För vad innebär det för en vampyr att plötsligt vara människa igen? Är det värt det, för chansen att se solen igen? Och hur är man egentligen en människa, särskilt en god människa? Det är inte alltid så lätt, ska det visa sig.
Lestat begår många misstag, särskilt av sexuell natur, så en lite triggervarning för det. Jag kan också konstatera att Anne Rice är bedrövligt dålig på att skriva sex. Det kanske blir så om huvudkaraktären kallas sin penis gör sitt organ. Ungefär lika kliniska och trista blir sexskildringarna.
Bitvis är det svårt att tycka om Lestat i den här boken. Som människa känns han nästan överdrivet fumlig, gnällig och snudd på patetisk. Han fattar en del moraliskt tvivelaktiga beslut, både som människa och i sin vampyrskepnad. Men ändå, det är klart att man hoppas på att allt ska gå vägen för Lestat. Han är ju ändå trots allt - Lestat.

Jag gav "The tale of the body theif" 4/5 i betyg.

"Våran pojke" av Mikael Yvesand

"Våran pojke" är Mikael Yvesands andra bok, och den har blivit betydligt mer uppmärksammad än debuten "Häng city", till och med vunnit Sveriges Radios romanpris 2026.
Eftersom jag gillade "Häng city" ville jag så klart även läsa uppföljaren, och jag har en snäll mamma som gav mig den i födelsedagspresent, så det var bara att sätta igång.

Bildkälla The StoryGraph

Johan är sju år när han och hans familj flyttar till ett radhus. Han blir snart kompis med Danne och Tino, och senare även Eurotroll. Ibland händer det att Johan får besök i sitt rum på natten. Han kallar besökarna för ovänner, för de är inte hans vänner även om de kan se ut som dem. Johan växer upp, och en dag gör han något dumt, men livet går vidare.
När han flyttar hemifrån blir han granne med Jonna. Mystiska saker börjar hända i Jonnas lägenhet.

Den här boken är egentligen ganska normal - fram tills det att den inte är det. Vi följer Johan genom uppväxten. En ganska ensam och vilsen människa, ska det visa sig. Han går i skolan, han går på olika jobbkurser, han skaffar jobb. Mitt i detta helt vanliga liv händer något, men det verkar inte påverka honom vidare värst.
Men samtidigt i boken händer det underliga saker i skogen och i husen runtomkring. Det är spiongrejer, mystiska män, ett misstänkt mord eller tre, och en hemsökt Konsumbutik, som kanske har besökare från en annan dimension. En bikaraktär genomgår också en drastisk förändring.
Det är svårt att hålla sig spoilerfri, men liksom i "Häng city" händer det även i "Våran pojke" ett uppmärksammat mord, som har hämtat inspiration från ett autentiskt svenskt rättsfall. Det ligger liskom inbäddat i absurditeter. Det blir som en mix av uppväxtroman, true crime, science fiction, spionthriller och deckare. Postmodernism, helt enkelt. Det är massor av magisk realism, och vissa händelser drar mina tankar till Simon Stålenhag och hans science fiction/magisk realism-konst. SKulle den här boken illustreras vet jag konstnären för jobbet.
Boken var snabbläst och ganska kort, men det gäller att hänga med i svängarna.

Jag gav "Våran pojke" betyget 3,5/5.