onsdag 31 januari 2018

Januarifavoriter

Har jag vant mig vid att skriva en åtta efter 201... än? Ja, nästan i varje fall. Den här första månaden av 2018 gick rätt så fort, men så har det varit en hel del aktiviteter den här månaden också, med födelsedagar och annat, så det kanske inte är så konstigt.
Men nu är det januaris sista dag och med det kommer mina favoriter under månaden som snart är förbi.



Bok: Det är väl kanske inte så oväntat när man läser om en favoritbok, att det är just den som varit månadens bästa bok. "Cloud Atlas" av David Mitchell alltså.

Fic: Satt hela dagen igår och stirrade in i datorn och läste en hel fic som jag bara hade tänkt börja lite på. Glömde liksom tid och rum av den. En Drarry-fic vid namn "The standard you walk past" av bafflinhaze.

Film: Jag lyckades gå på bio, även om det inte var den film jag allra helst hade velat se, för den hann sluta gå innan jag pallrade mig iväg. Men eftersom "The death cure" inte var bra, så är månadens bästa film "Locke". Kan fortfarande komma på mig själv med att tänka på den, och det måste ju betyda något.

Tv-program: Tittar fortfarande inte direkt på tv, men jag såg i varje fall "22.11.63" tillsammans med älskade maken, och den dög väl även om jag inte direkt tyckte den var tokbra.

Nagellack: Jajamensan. First class desires från OPI. Sitter fortfarande på, men det skall jag åtgärda under dagen för just nu ser det bedrövligt ut.


Hudvård: AHA 30% + BHA 2% Peeling solution från The Ordinary/Deciem. En illröd liten mask som svider som attan! Vill man vara fin får man lida pin och allt det där. Det här är en väldigt effektiv liten grej, huden blir pånyttfödd av den, men den känns. Rejält. You have been warned. Använder min ganska sällan, ungefär en gång i månaden, men det räcker bra så. Och till och med jag med min känsliga hy klarar av det, även om det stundtals känns som om huden brinner.

Upptäckt: Till och med jag kan gilla snö. Nämen va!? Jo, för ibland är det bara vackert, och ibland behövs det verkligen något som ljusar upp gråtrista januari. Sett mycket sol den här månaden? Nej, inte jag heller.

Extra speciell rolighet: En helt underbar promenad med älskade maken på ett av våra smultronställen.

Mitt eget favoritinlägg: "Förra årets bokslut" där jag gick igenom allt jag läst under 2017.

tisdag 30 januari 2018

Know that I am dynamite-Dagens


Låt: "Dynamite" med Sigrid.
Outfit: Leggins, tröja och kofta från H&M.
Smink: Nej.
Nagellack: Fortfarande First class desires från OPI. Lite slitet vid det här laget.
Doft: Vad det än var Chilipojken splashade på sig i morse.
Smycke: Nej.
Klocka: Nej.
Frukost: Te och smörgås och en ingefärashot.
Fika: Te och äpplemuffins.
Middag: Ugnspannkaka med lingonsylt och riven morot.
Pryl: Snöskovel.
Motion: Hundpromenad. Halkade bara omkull en gång... Snyggt blåmärke på häcken efter det.
Kvällsnöje: Tvätta håret. Och "Veckans brott"!
Att tillägga: Hmm... Nej.

måndag 29 januari 2018

"Det som inte dödar oss" av David Lagercrantz

Jag har träffat David Lagercrantz en gång och tyckte han var en mycket trevlig och sympatisk människa som var duktig på att bjussa på sig själv. Just då var han rykande aktuell med sin bok om Zlatan, och jag tycker väl att David Lagercrantz är den trevlige av de två. Inte för att jag träffat Zlatan, men det är ju mest för att jag inte vill.
Men! Nu var det inte det det här inlägget skulle handla om, utan min senast utlästa bok, skriven av just David Lagercrantz, men med karaktärer och atmosfär skapat av avlidne Stieg Larsson. Jag talar så klart om fortsättningen på "Millennium"böckerna.

Bildkälla Goodreads
Mikael Blomkvist känner sig trött och funderar på om han kanske inte ska lämna sitt livsverk, tidskriften Millennium, och göra något annat.
Lisbeth Sahlander å sin sida tar stora risker då hon deltar i en hackerattack mot NSA, till synes utan någon annan anledning än för att visa att hon kan. Men Lisbeth gör sällan något av en slump.
När så Frans Balder, en berömd professor, ringer Mikael och berättar att han har något stort att berätta om, så sätter sig Mikael i en taxi och beger sig mot Balders hus - mitt i natten.

Som vana läsare av mina bokinlägg vet vid det här laget, så tillhör inte kriminalromaner mina favoriter. Lite tvärtom faktiskt. Några av de få jag verkligen har tyckt mycket om är dock Stieg Larssons ursprungliga Millennium-trilogi. Så pass att jag varit emot att läsa de nya böckerna, hur trevlig jag än tyckte att David Lagercrantz var. Det som till sist fick mig att plocka upp den första boken i vad jag tror ska bli en ny trilogi, var lika delar älskade makens tjat, att punkten "Nordic noir" finns på min läsutmaning från PopSugar, och att jag ville läsa på svenska efter tre böcker på raken på engelska.
Jag tycker att David Lagercrantz har närmat sig ursprungsmaterialet med respekt och kunskap, att han satt sig väl in i karaktärerna och miljöerna och den allmänna känslan man redan fått i den ursprungliga trilogin. Jag var fullkomligt nöjd med var Stieg Larsson lämnade karaktärerna i "Luftslottet som sprängdes", inga cliffhangers att tala om, utan snarare en ljusning - framför allt för Lisbeth. Det var ändå väldigt trevligt att åter stifta bekantskap med dem, även om jag boken igenom såg Mikael Blomkvist framför mig i Mikael Nyqvists gestalt och kände mig lite sorgsen över det. Men på det hela taget - bra jobbat.

Sedan kanske jag inte gillar själva fallet så vidare värst mycket. Det känns onödigt tillkrånglat och för mig med endast basala datorkunskaper så var det dessutom svårt att förstå och sätta mig in i vad det egentligen handlade om. Nästan så jag kände mig korkad ibland, och det är knappast en härlig känsla.
Kan ju gissa vem som ska vara storskurk i den här trilogin också, men det är en spoiler så jag håller tyst.

Mitt betyg på "Det som inte dödar oss" blev 3/5.

söndag 28 januari 2018

Månadens nagellack - Januari

Nu är det ett år sedan jag lade ner min nagellacksblogg, och flyttade över de få nagellacksinlägg jag vill göra hit. Jag hamnade i någon sots tvångsspiral där jag kände att jag var tvungen att måla om naglarna jätteofta och lägga upp inlägg åtminstone varannan dag. Det slutade med att det inte var roligt längre. Men nu när jag bara skriver om lack lite då och då, som min lacksammanfattning sista söndagen i månaden, så tycker jag att det är mycket roligare igen. Jag hinner njuta av färgprakten på ett annat sätt, och det känns lugnare både för själen och ögat.
Inte för att det varit så värst mycket "färgprakt" just i januari - snarare ganska mörkt och murrigt, men det matchar på något sätt denna gråtrista vinter alldeles ypperligt.


Depend #5061 med namnet Galaxy Highway var det lack som jag firade in 2018 med. Inte alls blått som jag trodde det skulle bli, utan härligt smaragdgrönt. Lacket tillhör Depends Across the universe-kollektion där lacken fått en metallisk finish med silverglitter.
Älskade det här lacket, till jag tog av det och såg att det stainat naglarna. Inte mycket, och det försvann fort, men ändå. Stainade naglar är inte kul.


För att dölja mina stainade naglar valde jag ett mörkt lack som nästa lack. Som #529 från Depend 02, Depends formula som ska vara mer syregenomsläpplig - och svårare att få tag på. Det här var så mörkt blått att det här som min bild visar var i dess ljusaste läge, ibland var det så mörkt att det såg svart ut. Och jag älskade det, så klart.


World on Fire från Polish Alcoholic såg ni häromdagen när jag sammanfattade höstkollektionen. Den knep bronsplatsen i det inlägget, ungefär samma färg som det har, plus en massa gyllene flakies.


Det har varit mycket OPI i januari, bara så ni är beredda. Snubblade nämligen på OPI för 20 kronor lacket på Rusta, och ett sådant kap kan man ju inte missa. Särskilt inte när man trillar på en sådan skönhet som vackert rödbetsfärgade Just Beclaus. För övrigt januaris färggladaste lack.


Nu kanske någon tycker att Well of Life från Polish Alcoholic, med sina mångfärgade flakies och sitt mångfärgade skimmer, skulle kunna vara januaris färggladaste, men se det tycker inte jag. För även om det är en hel regnbåge med färgsprak i det, så är det ändå den mörkgrå basfärgen som dominerar. Gör det inte mindre vackert, för det här är det hjärtögon på.


Från Iceland-kollektionen, alltså OPIs höstkollektion, kommer lacket Suzi and the Arctic Fox. Den som gissar att jag köpte det för ordet "fox" är med i namnet, gissar alldeles rätt. När ens rävbesatthet gått överstyr, kan vi väl säga. Sedan tycker jag att det är förbaskat tjusigt också, och tur är väl det. Mörkt, dammigt lila. En sådan dr svärtad nyans, som man ibland dessutom kunde inbilla sig att den var mörkaste marinblå. Den matchade mina mörkblå byxor i varje fall, fastän att jag vet att det är lila.


Och så kommer vi till sista lacket, det jag bär just nu och ganska nyligen fick påmålat. Även det är ett Rusta-fynd och liksom Just Beclaus här ovan kommer det från Gwen Stefanis OPI-julkollektion från 2014, som jag inte köpte något av då när det begav sig. Så jag kunde ha missat First Class Desires. denna mörklila skönhet med guldskimmer, och det hade ju varit synd, för jag tror minsann det här är januaris snyggaste lack. Kommer vi se på onsdag om det blev så.

fredag 26 januari 2018

FredagsFilmen: Locke

Visst. Jag ville se "Locke" för att Tom Hardy är med i den, men trodde jag verkligen att jag skulle tycka att den var så bra som jag verkligen tycker? Nej. För jag menar - hur spännande låter det med en film som består av att en person kör en bil från punkt a till punkt b? Inte värst va. Men se så jag bedrog mig! Någon thriller, som jag sett den beskrivas som, är det dock inte, men väl ett drama och en fantastisk rollprestation av Tom Hardy.

Bildkälla Flix
Ivan Locke är väldigt bra på sitt jobb som byggledare. På kvällen innan hans största utmaning i karriärer får han ett telefonsamtal som får honom att sätta sig i bilen och köra mot London. När kvällen började hade han ett jobb och en familj, vid resans slut kan han ha förlorat allt.


Jo jag vet. Trailern får det att se ut som en thriller, men tro mig - det är det inte. Det är förvisso spännande och intressant, och en och en halv timme gick förvånansvärt fort, men det är ingen thriller.
Det verkligt intressanta med den här filmen är att Tom Hardy är den enda skådespelaren vi ser i hela filmen. Alla andra är röster över telefonen (handsfree!) när Ivan Locke kör sin bil. Filmen är också i realtid, och inspelad i realtid. Den en och en halv timme som filmen pågår är med andra ord samma en och en halv timme som Ivan kör sin bil. Det här är onekligen en slice of life-film, på det mest utmärkta sätt.
Och ja - man får veta vart han är på väg och varför ganska tidigt i filmen, men det är en rätt stor spoiler, så jag säger inte mer än så. Se filmen i stället. Och sedan förstår ni varför jag gillar Tom Hardy så mycket också. Han är en utomordentligt bra skådespelare, med ett mycket bredare register än vad man kan tro. Han kan göra mer än skurkiga roller, så det så!

torsdag 25 januari 2018

"Cloud Atlas" av David Mitchell

Hittills i år har jag läst fyra böcker, varav tre har varit omläsningar. Jag gillar att jag de senaste åren har börjat om med omläsningar av böcker jag älskat/gillat/funnit utmanande, för man hittar ofta så mycket nytt, eller ändrar sin uppfattning - eller sin uppskattning.

Bildkälla Goodreads

"Cloud Atlas" är det nästan precis två år sedan jag läste förra gången, och den hamnade i topp tre över mina bästa böcker under 2016. Här har vi ett fall av kärlek som håller i sig. Nästan så att kärleken blev ännu större, till och med. Jag hittar massor av nya saker att tycka om. Små glimtar och hintar om hur berättelsen fortskrider. Ledtrådar till de andra berättelserna. Sambanden och sammanhangen. Det är så pass att jag halvvägs i läsningen börjar planera för hur jag tänker läsa boken nästa gång. Samt att jag började kolla efter "Cloud Atlas" inbunden, min pocket kommer inte hålla i all evighet, särskilt inte som jag har knäckt den i ryggen. Jag känner att det här är en sådan där bok som jag skulle kunna läsa om hur många gånger som helst, och ändå inte tröttna på, för det händer så mycket.

Nu är boken tyvärr inte av det lättlästa slaget, utan man kan behöva lite tid att hitta tempot och språket. Det är inte en bok jag kom in i på en gång, inte ens den här andra gången. Boken berättas i 6 olika delar, alla med olika huvudpersoner, olika format och olika språk. "Cloud Atlas" utspelar sig även under en väldigt lång tid, från 1800-talets mitt till långt in i en okänd och avlägsen framtid. Ändå är varje berättelse i samklang med de andra, något jag tyckte märktes ännu tydligare under den här omläsningen.

Betyget håller i sig, 5/5. Det här är en riktig pärla, och varför den inte finns översatt till svenska (eller någon annan av David Mitchells böcker) är för mig obegripligt.

Jag skrev mer utförligt om handlingen i mitt inlägg 2016, så jag hänvisar till det om ni vill veta mer.

tisdag 23 januari 2018

Tre tomma no. 46

Man kan ju tro att jag inte gör annat än tar slut på grejer just nu, och lite så är det eftersom jag har så mycket som sjunger på sista versen just nu. Som de här tre, som alla tog slut på samma dag.


Nivea. Caring shower oil. Natural.
För en torrboll som mig så är det på riktigt jätteskönt att inte använda tvål i duschen, utan en duscholja. Huden blir inte lika uttorkad då, även om jag fortfarande behöver smörja mig efter duschen, så den tar inte bort just det elementet från rutinen.
Varje gång jag köper en Niveaprodukt så tänker jag att det ska bli sista gången, men känner jag mig själv rätt så kommer det bli fler gånger för att de är så lätta att få tag på. I just det här fallet tänker jag försöka låta bli för att jag inte gillar doften. Det luktar väldigt starkt och parfymerat om den här duscholjan, och doften sitter kvar ett tag vilket jag inte tycker om. På plussidan blir det dock inte värst halkigt i duschen, men nej - jag testar en annan duscholja nästa gång.
Plaståtervinning
Betyg 2,5/5

The Ordinary. Natural moisturizing factors + HA.
Är precis vad den heter, en fuktkräm. Som jag älskar! Tyvärr har jag ingen ny i badrummet just nu, utan använder annat som nattkräm för tillfället. Det är som nattkräm jag har använt den här raringen också. Det är en ganska tjock och dryg kräm, ett litet kläm på tuben räcker långt. Jag vill dock ha den här i den större tuben nästa gång, men den är slut på lager så jag väntar. Inte värst tålmodogt, men jag väntar.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

BitchBalm by Lipgloss Bitch. Summer edition, Cocos.
Lipgloss Bitch är en mycket trevlig blogg med fokus på skönhet. Och Helena, som driver bloggen, har även ett eget märke på läppvårdsprodukter som heter BitchBalm. Helt enkelt cerat i diverse doft. Det här är det tredje stiftet av hennes jag provat, och även det som tog slut först. Inte för att jag älskat den mest, för det är körsbär som jag har i handväskan, utan för att det har stått i badrummet och blivit använt oftast på grund av det. Vanilj gav jag till Lilla E för hon ville ha det - hon är galen i vanilj nämligen, nästan lika mycket som mig.
Jag har precis lagt en beställning på två nya cerat från BitchBalm, så man kan lugnt påstå att jag gillar dem.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

måndag 22 januari 2018

Fall 2017 från Polish Alcoholic

Blir man störtkär i något av de lack jag tänker visa nu, så kan jag ge glädjebeskedet att de i skrivande stund finns att finna på Polish Alcoholics Etsy-shop. Jag har precis målat på det sista av lacken i förra årets höstkollektion, och sitter nu och sneglar på vinterkollektionen som släpptes för någon vecka sedan. Jag vill ha några där, men inte all.

Men! Nu var det höstkollektionen vi skulle titta på, med inspiration från någon sorts online-spel, om jag fattat det hela rätt. Spelar ju inte sådant direkt, så jag har ingen aning. Jag köpte fullkollektion här, fastän det egentligen inta var meningen, eftersom jag inte kunde bestämma mig för vilka lack som jag inte skulle köpa. Och så var jag sur när jag beställde dem, och shoppade mig "lycklig".  Eh... Såatte...

Här är de i varje fall, i fallande ordning med den jag tycker är snyggast först.


Stolen Dreams har den där blålila färgen som inte vill fastna på bild riktigt. Den blir antingen för blå eller för lila, här är den för lila. Hela den här kollektionen innehåller flakies i mer eller mindre riklig mängd, och här är det rätt så rikligt med flakies i aquatoner.


Well of Life är det lack jag bär nu, och jag har väntat med det för att jag vill ha bra ljus till bilderna. Det är fortfarande inte optimalt, men nog 17 syns det hur tjusigt det här är ändå. Mörkt grått med ett grönt skimmer och små flakiesar som skiftar i alla möjliga färger, men mest rosa, guld och blått.


World on Fire höll på att inte få komma hem till mig, och det hade ju varit synd. Så blev det betydligt snyggare på än vad det såg ut att vara på bilderna i shoppen. Det här är en kopparnyans, kanske lite åt det orangea hållet, och så smockfullt med guldflakes.


En annan överraskning blev Rap Tap Tap som inte alls bara är ett svart lack med silverflakes, det har ett blått skimmer också. Sedan att det blå skimret inte ville fastna på bild var ju väldigt synd. I verkliga livet syntes det bra.


Howl of Kubrow skulle behöva bättre bilder i bättre ljus, för det är betydligt roligare än den grå sörja som det ser ut som här. Ett ljusare grått lack med småflakies i aqua- och koppartoner, samt ett mångfärgat skimmer, där jag tyckte att blå var lite extra framträdande.


Chains of Harrow visste jag med säkerhet att jag ville ha. Hade jag bara köpt ett lack från kollektionen så hade det varit det här. Så det är ju lite snopet att det var det jag tyckte mist om när det väl begav sig. Inte för att jag avskyr det, för det gör jag inte. Jag trodde bara att jag skulle bli mer kompis med basfärgen, men det var lite för lite orange och lite för mycket brun för att jag skulle bli tokkär i det. Det finns ett rosa skimmer i lacket också, men det är ytterst diskret. Och så guldflakies.

fredag 19 januari 2018

FredagsFilmen: La La Land

En av förra årets stora biosuccéer var "La La Land". Vann massor av fina priser, men som bekant inte en Oscar för Bästa film. Jag som gillar musikaler och bara hade hört gott om "La La Land" ville så klart väldigt gärna se den, och det blev en av de där filmerna från förra året som jag missade på bio. Men nu har jag sett den. Äntligen! Eller?

Bildkälla YouTube
Filmen handlar om Sebastian och Mia, båda bor i Los Angeles och hyser stora drömmar. Sebastian vill öppna en jazzklubb, och Mia försöker slå sig fram som skådespelerska. De går båda på nit efter nit och drömmen verkar vara avlägsen. Men mitt i all kamp så möts de, och ljuv musik uppstår - som sig bör i en musikal.


Alltså, ibland undrar jag om det är mig det är fel på. För jag förstår verkligen inte hypen över den här filmen. Den är vacker att se på, med underbart foto och en fantastisk färgsättning, och storyn i sig är väl lite småintressant med temat drömmar och vad man kan få offra för att se sina drömmar slå igenom, eller inte slå igenom.
Men i övrigt? Ganska långtråkig faktiskt. Och musikalnumren hade jag kunnat vara utan, främst för att jag tycker att sånginsatserna från Ryan Gosling och Emma Stone var direkt underväldigande. Jag tror jag klämmar i med mer magstöd när jag står och sjunger med samtidigt som jag lagar mat. Det hörs inte så bra ut, med andra ord.
Så nej, jag är inte imponerad, och så här i efterskott inte alls missnöjd över att jag inte slösade biobiljettpengar på den här.

torsdag 18 januari 2018

Tomma arkmasker

I början av december hade jag den stora glädjen att få plocka ut en present från Cactus. på min lokala paketutlämning. Hon hade nämligen godheten att beställa julboxen från Sheet Happens till mig, något som gjorde mig så glad att det kom en liten tår eller flera.
Nu har jag använt slut på de maskerna, med lite hjälp av Lilla E, och tänkte berätta lite vad jag tyckte om dem. Inte för att jag är någon expert, men jag vet väl vad jag gillar och så där.

Tomma arkmaskförpackningar sorteras som plastavfall.
På den här bilden fattas en mask, nämligen Skin79 Clean-on 2 step nose pack. Jag har nämligen inte så stora problem med pormaskar att jag tyckte att jag behövde använda den, så jag gav den till Lilla E som har betydligt större problem på den fronten. Hon gav den tummen upp, och häromdagen bad hon mig skaffa flera om jag skulle beställa från Sheet Happens igen, så det får väl anses vara ett bra betyg.

Aqua skin solution hyaluronic acid mask från Sally's Box var första masken ut att testat av mig, och den jag var mest nyfiken på. Jag gillade den, men älskade den inte, för passformen var sisådär. Den doftade gott dock, och innehöll mycket serum, så det räckte till halsen också. Rekommenderad tid är 20 minuter, men jag hade den lite längre. Då fanns det fortfarande kvar lite essens att klappa in i huden. Den efterlämnade en lite kladdig känsla, men inget som kändes alltför påfrestande.

Fresh garden aloe mask från Skin79 blev nästa mask på. Som torrboll med känslig hud så är jag ett stort fan av aloe, så jag var rätt så nyfiken på den här. Förutom en rätt så dålig passform, som liksom ville krypa in i ögonen, så var det här en trevlig bekantskap. Doften var trevlig, det fanns väldigt mycket serum kvar i förpackningen att kleta in sig i, och den känns härligt svalkande. Det serum som fanns kvar när jag tog av masken tog rätt så lång tid på sig att försvinna in i huden igen, och den känns ganska kladdig, men det kan jag leva med.

Benton snail bee high content mask kände jag lite skräckblandad förtjusning inför. Snigelslem och bigift låter liksom sådär lockande att lägga på ansiktet. Det här blev dock en av favoriterna ur den här lilla lådan. Passformen var som vanligt lite konstig, med underliga lappar vid ögonen som jag undrar om det är meningen att man ska fälla upp över ögonlocken om man blundar under maskandet? Inte mycket överskottserum, så masken hann torka till på de 20 minuter jag bar den. Inte något överkott att tala om, men en lite klibbig efterkänsla. Några timmar senare kändes dock huden pånyttfödd, och den känslan höll i sig ett bra tag.

Maskindom Aboriginal mask är nog den jag blev mest besviken på. Himla fin förpackning, men masken i sig var lite meh, jag trodde lite mer om den helt enkelt. Den innehåller dessutom ett första steg i maskningen i form av en lätt geléig toner i en separat rund ficka. Tog mig ett tag att fatta det... Masken i sig doftade medicinskt, och efter 25 minuter hade jag essens kvar i ansiktet att klappa in. Den efterlämnade ingen klibbig känsla alls, vilket är ovanligt. Passformen var däremot väldigt dålig. Alldeles för kort näslapp, och hålen vid ögonen och munnen var alldeles för små. Jag fick in essens i både ögonen och munnen vilket sved och smakade illa.

Sparade jag den bästa till sist? Kanske det. Manefit Honey nutrition + vitalizing mask är en mask jag provat förut, och jag kan verkligen tänka mig att köpa den igen. Passformen är lite smal, så de där "öronen" som masken har når inte fram till mina öron. Rekommenderad tid för den här masken är 10-20 minuter, men eftersom jag satt och läste råkade jag ha den på en halvtimme. Då hade den torkat till, trots att den var rejält blöt från början och det dessutom fanns mycket överskottsserum i förpackningen. Den här doftar precis vad den heter, som honung, men i motsats till honung så är masken inte alls kladdig efteråt, fastän att det fanns essens kavar att klappa in även efter min förlängda masksession.

Överlag trevliga masker, och jag kommer nog lägga en beställning på Sheet appens snart igen. Vissa av de här maskerna kommer jag köpa igen då.

onsdag 17 januari 2018

Tre tomma no.45

Dags igen. Jag känner mig lite under isen, så vi tittar bara på vad jag tömt sedan sist.


Coloran. Permanentfärgning för ögonbryn. Brunsvart.
Med tanke på att jag brukar kalla mig för ögonbrynsfåfäng, så är det kanske konstigt att jag är så dålig på att färga dem. Det har tagit mig flera år att tömma den här förpackningen, som egentligen kanske är max en årsförbrukning. Jag har å andra sidan varit tvärkass på att plocka brynen de senaste månaderna, så jag kanske inte är så ögonbrynsfåfäng längre, om jag tänker efter.
Den här har väl varit helt okej, men lite svår att verkligen få in i ögonbrynshåren med medföljande verktyg. Jag har använt en snedställd sminkpensel i stället så gick det bättre. Jag kommer köpa ögonbrynsfärg igen, men det blir nog inte den här.
Pappersförpackning på kartongen. Innehållet sorterades som metallavfall eller plastavfall.
Betyg 3/5

Batiste. Dry shampoo. XXL volume.
Eftersom jag tvättar håret sällan, så gillar jag att fräscha upp mellan tillfällena med ett torrschampo. Batiste är lite av en favorit, eftersom de är lätta att få tag på, men när den här lilla provflaskan tog slut så valde jag att testa ett annat märke då jag hittade ett för brunt hår. Tycker det kan vara lite störigt att göra håret ännu gråare med ett torrschampo, nämligen. Dessutom fanns det bara med så konstiga dofter, och jag vill ofta inte ha något alltför doftstarkt - särskilt inte i håret.
Plastförpackning på korken. Pystomma sprayflaskor sorteras som metall, annars är det miljöfarligt avfall. Den här är pystom, alltså den pyser inte ens om man trycker ner sprayanordningen.
Betyg 4/5

H&M Beauty. Pomegranate and mango. Pore-cleansing face mask with raspberry and vitamin E for tired skin.
Häromdagen delade jag och Lilla E på den här, jag tycker nämligen innehållet räcker till två ansikten, eller två tillfällen. Jag har köpt den här många gånger, och jag kommer säkert köpa den många gånger till. Jag gillar hur rengjord jag känner mig, och doften är underbar. Ät den inte bara, hur lockande doften än kan verka.
Pappersförpackning på omslaget. Bägaren är redan slängd i plastavfallet.
Betyg 5/5

tisdag 16 januari 2018

Sett på tv: 22.11.63

Min se-på-tv-svacka fortsätter. Om det inte vore för att älskade maken ville se serier som jag också egentligen vill se, så skulle det inte bli annat än nyheter och "Veckans brott" för mig.
"22.11.63" är en sådan serie. Finns på Viaplay med alla sina 8 avsnitt. Så ja - det är en miniserie vi talar om här, en som har ett par år på nacken, men det gör inget tycker jag.

Bildkälla BingeOut
Den här serien är baserad på boken "22.11.63" som är skriven av Stephen King. Jag har läst boken och den tillhör inte mina favoriter. Faktiskt hade jag svåra problem att komma igenom den och tyckte den var mer än lovligt seg.
Serien, och boken, handlar om Jake Epping som blir ombedd av en vän att färdas tillbaka i tiden för att stoppa mordet på John F. Kennedy i Dallas, just på titelns datum, 22 november 1963. Vännen, Al, har nämligen tillgång till en tidsportal i köket på sin diner, en portal som alltid för en till 21 oktober 1960. Hur lång tid man än spenderar i dåtiden, så har det bara gått två minuter i nutid när man väljer att återvända.
Al har själv försökt stoppa mordet, men då det förflutna inte vill ändras så gör det allt för att stoppa ändringarna, och Al har nu långt framskriden cancer som gör att han inte kommer hinna. Jake går mycket motvilligt med på att göra ett försök.

Hade jag inte läst boken innan hade jag antagligen tyckt mer om serien än vad jag gjorde. Jag tyckte serien var "sådär" med viss partier som var direkt irriterande och faktiskt bara långtråkiga bihandlingar som stoppade upp tempot. Bland annat tillkommer det en karaktär som här ges en betydande roll, som i boken i stort sett bara nämns i förbifarten.
Jag saknar även de inledande äventyren, när Jake försöker stoppa ett annat mord och en olycka, vilket han i boken återkommer till flera gånger. Grejen är nämligen den att om man återvänder till nutiden och sedan går tillbaka till 1960 igen, så har allt man gjorde förut nollställts. För bok-Jake tar det ett par försök innan han får till det.
I serien drar Jake direkt till Dallas, men i boken tar det honom ganska lång tid att hamna där. Mycket av boken utspelar sig dessutom i Jodie, där Jake arbetar som lärare och förälskar sig i kollegan Sadie. Jag saknad en hel del av det också, hur Jake var som vän och lärare, och inte bara som pojkvän och tilltänkt ändrare av historien.

Som lök på laxen har jag dessutom väldig svårt för James Franco. Jag vet inte vad det är med honom, men om tycker jag inte. Så då blir det ju lite tråkigt/jobbigt att se en serie där han är med i i stort sett varje scen, eftersom det är han som har huvudrollen. Jag är inte heller överförtjust i tidresegrejen. Blir alltid lite skeptiskt och trött när det ska till att ändras i riktiga historiska händelser, för här sitter jag med facit i hand och vet att JFK blev mördad den där dagen. "Fixed points in time", som Doktorn säger.
Så njä... Boken var inte en favorit, och serien är det ännu mindre. Men om man är intresserad av amerikansk historia, gillar "tänk om"-scenarion, eller är ett stort James Franco-fan, så kanske det är serien för dig. Det var inte serien för mig.

måndag 15 januari 2018

Plejaderna om "Vegetarianen" av Han Kang

Igår samlades Plejaderna hemma hos mig för att avhandla boken "Vegetarianen" av Han Kang. En bok vars baksidestext vi kände blåljög för oss, men ändå var intressant läsning.
Vi fikade så klart också, och pratade om massor av andra saker. Vi hade en trevlig eftermiddag, helt enkelt.

Bildkälla Goodreads
En dag bestämmer sig Yeong-hye för att sluta äta kött. Hennes val sätter igång en spiral av händelser då hennes köttälskande familj har svårt att acceptera hennes beslut. Hon lever i ett traditionellt äktenskap, men hennes beslut kullkastar allt. Det blir inte bara till en kamp om vad Yeong-hye väljer att äta, utan också en kamp om hennes kropp och hennes intellekt.

Här är anledningen till att vi känner att innehållet i den här äggkartongen inte var vad vi trodde - vi, eller jag som valt boken, trodde att boken skulle berättas från Yeong-hyes synvinkel och handla om en sorts revolt mot det samhälle och de traditioner hon hittills levt i. I stället får vi en berättelse i tre delar, där Yeong-hye själv aldrig kommer till tals. Vi får hennes berättelse genom maken, svågern och systern, och det är en sorglig historia som blir berättad för oss.
Att Yoeng-hye väljer bort kött är inte det viktiga, utan det är bara ännu en del i en sjukdom som antagligen har funnits i henne länge. Vi upplever henne som väldigt kuvad och misshandlad, och hennes ovilja mot kött är en sätt för henne att äntligen få en sorts makt över sin egen kropp. När detta inte accepteras så accelererar hennes (troligen) latenta sjukdom och hon tar till drastiska metoder för att stå fast vid sitt beslut.
Ju längre berättelsen fortskrider, desto mer bakgrund till Yeong-hye får vi, och i och med det en ökad förståelse. Hon har liksom aldrig fått äga sin egen kropp, andra har tagit den i besittning genom misshandel, tvång pch våldtäkt genom hela hennes liv. Det här är en mycket trasig människa, och ett mycket tragiskt människoöde.
Boken väcker även frågor inom oss. Vem är det egentligen som är sjuk, Yeong-hye eller samhället omkring henne? Varför har vi ofta så svårt att acceptera andras beslut om sina egna liv?

Min anledning till att välja "Vegetarianen" som läsning den här gången var att jag tycker att vi läst så mycket västerländsk litteratur. Bok- och läsmarknaden översvämmas nästan av böcker skrivna av vita män, och jag kan stundtals bli så trött på det. Det blir liksom ingen variation när det enda som erbjuds är är en världsbild skapad av "den vite mannen", eller för den delen böcker skrivna efter någon sorts mall efter vad bokförlagen vet säljer. Det är sorgligt att tänka att massor av den litteratur som idag är klassiker, aldrig skulle ha blivit utgiven om den skrivits idag, för att den kanske inte riktigt skulle tilltala "de stora massorna". Jag valde därför ganska omsorgsfullt en bok skriven av, och som utspelar sig i Asien, i det här fallet Sydkorea, och dessutom av en kvinnlig författare. Kunde vi kanske vidga våra vyer något, få en annan blick på världen? Och det kunde vi.
Det här känns faktiskt som en ganska viktig berättelse, om traditionella roller som krockar med människors fria vilja. Ett tydligt exempel på detta är att Yeong-hyes make anser att han ofta får skämmas för sin hustru och hennes val. Som att hon inte vill ha bh, då får han stå där med skammen när hennes bröstvårtor syns genom blusen. Eller när hon helt plötsligt vägrar att ens steka ägg åt honom, när hon förut gjorde så goda kötträtter.

Boken är uppdelad i tre delar, med en berättare per del. I den första är det maken som berättar om sin konstiga hustru som gick från att vara en foglig kvinna som gjorde som man sa åt henne, till den här konstiga varelsen som vägrar äta kött. Oerhört!
Del två, som är den som är allra jobbigast att läsa, berättas från svågern. Han har gripits av en väldigt olustig fascination av sin hustrus syster, och hennes val. Han är konstnär och med list och knep får han Yeong-hye att ställa upp som canvas för hans konst. Här är det på sin plats med en triggervarning, för det förekommer övergrepp i den här delen. Dels att han utnyttjar hennes redan bräckliga psyke, men även hennes kropp. Jag mådde illa på riktigt när jag läste den delen.
Sista delen är det Yeong-hyes syster som berättas, och det är även här vi får en annan sort förståelse och inser vidden av vad Yeong-hye har upplevt genom hela sitt liv. Det är så man få en känsla av att det inte kunde ha gått på annat sätt.

Romanen är kort och lättläst, även om det är ett jobbigt ämne och jobbiga saker som händer på sidorna. Snabbläsaren i sällskapet klarade av boken på två timmar, annars var väl två timmar per del det normala. Man kan alltså utan problem klämma iväg hela romanen på en ganska kort stund. Jag är mycket nöjd med mitt val. Jag kände när jag precis hade läst den, att den här kunde det bli livliga diskussioner om, och det blev det också.

Betygen var varierande, men höll sig ändå ganska bra i mittenfåran. 2,5/5 var det lägsta betyget, och så fick den ett par 4:or som skjutsade upp den till ett medelbetyg av 3,25/5. Mitt personliga betyg är 3/5.

fredag 12 januari 2018

"Twilight" av Stephenie Meyer

Om man har hängt med här i massor av år, så känner man till min besatthet av "Twilight". Jag älskade "Twilight"! Köpte böckerna på engelska och svenska samt i pocket med filmposteromslag. Köpte filmboxarna som kom med merchandise. Var på filmpremiärer. Köpte smycken, bokmärken, musmattor, parfymer, nagellack - fanns det så köpte jag det. Jag döpte för sjutton min katt till Cullen efter vampyr-familjen!
Men - jag har bara läst böckerna en gång. För massor av år sedan, sommaren 2010 om jag inte minns fel. Jag har tänkt läsa om dem länge, och nu var det dags. Skulle kärleken (eller besattheten) hålla i sig?

Bildkälla Goodreads
Bella flyttar från mamma i soliga Phoenix, till sin pappa i den regniga lilla staden Forks i norra Washington. Redan första dagen i sin nya skola lägger hon märke till Edward, en väldigt vacker pojke som det visar sig att hon har biologi tillsammans med. Det börjar dock dåligt mellan dem, då Edward är rent oförskämd mot Bella. Så småningom växer dock ett förhållande fram mellan dem, och Bella skräms inte alls av Edwards mörka hemlighet - att han och hans familj är vampyrer.

Nej. Det är inte lika bra den här gången. Jag stör mig som f*n på Bellas klumpighet. Hon beter sig som att hon skulle behöva hjälm för att gå till brevlådan! Glömma att andas och svimma för att man blir kysst? Vad sjutton... Hon framställs lite som Kirsten Stewarts ansiktsuttryck - blir liksom ett stirrande fån så fort hon ens tänker på Edward - vilket hon gör mest hela tiden, för det är det boken handlar om.
En annan sak som efter ett tag blir riktigt tröttsamt är det repetitiva användandet av ordet "cold". Edwards kalla händer/fingrar/läppar/andetag/kropp/hud/bröst... Alltså, det är bar. Vi förstår att han är kall och stel som en sten vid det här laget. Du har liksom bankat in det i skallen på oss.

Boken/filmen har också fått välförtjänt kritik för Edwards beteende. Att Bella är en mö i nöd känns liksom inte så viktigt i sammanhanget. Att Edward ständigt villkorar deras relation och ställer krav på Bella, men hon inte får ställa motkrav är ett större problem. Han är ett kontrollfreak, och den isolering han utsätter Bella för, genom att vilja kontrollera hennes umgänge, är ett första varningstecken i ett förhållande ute i verkliga livet - inte något romantiskt. Och det här med att han stått i hennes rum och tittat på henne när hon sover sedan dag ett ungefär? Eeew....

Jag tycker dock att boken fortfarande är underhållande, och jag kommer fortsätta läsa serien. "Twilight" funkar dock som en ensambok, och man kan sluta här om man vill det.

Betyget sjunker så klart. Förra gången fick den inte överraskande 5/5, men nu får den nöja sig med 3,5/5. Tänk vad några år och lite livsvisdom kan göra.

torsdag 11 januari 2018

Soundtrack of my life



Annie Lennox - Why

Why, why

How many times do I have to try to tell you
That I'm sorry for the things I've done
But when I start to try to tell you
That's when you have to tell me
Hey... this kind of trouble's only just begun

I tell myself too many times
Why don't you ever learn to keep your big mouth shut
That's why it hurts so bad to hear the words
That keep on falling from your mouth
Falling from your mouth
Falling from your mouth

Tell me
Why, why

I may be mad
I may be blind
I may be vicously unkind
But I can still read what you're thinking
And I've heard it said too many times
That you'd be better off
Besides
Why can't you see this boat is sinking
(This boat is sinking, this boat is sinking)

Let's go down to the water's edge
And we can cast away those doubts
Some things are better left unsaid
But they still turn me inside out
Turning inside out
Turning inside out

Tell me
Why
Tell me
Why

This is the book I never read
These are the word I never said
This is the path I'll never tread
These are the dreams I'll dream instead
This is the joy that's seldom spread
These are the tears
The tears we shed
This is the fear
This is the dread
These are the contents of my head
And these are the years that we have spent
And this is what they represent
And this is how I feel
Do you know how I feel?
'Cause I don't think you know how I feel
I don't think you know what I feel
I don't think you know what I feel
You don't know what I feel

tisdag 9 januari 2018

Tre tomma no. 44

Äntligen tog jag mig i kragen och fotograferade de senaste tre tomma förpackningarna, så att det kan bli lite mer plats i skräplådan nu när det här kan slängas i plastsoporna.


Eufora. Beautifying serum.
Det här kan vara en av de äldsta produkterna jag har haft i badrummet, det är massor med år sedan jag fick tag på den här. Eufora är ett hårvårdsmärke som inte finns att få tag på i Sverige, och jag har prövat det enbart på grund av ett utökat kontaktnät som gör att jag fått tag i det via generalagenten i Storbritannien. Jag har gillat schampona mer än det här, då schampona är baserade på aloe vera och inte vatten! Beautifyng serum kallar sig själv för en "treatment oil for hair, skin and scalp" och jag blev uppmuntrad att testa den för min kliande hårbotten. Med tanke på att den innehåller väldigt mycket silikoner, så hamnade den alltså långt bak på badrumshyllan när jag no poo:ade. Och faktiskt är det inte som just skalpbehandling jag har använt den, utan som punktbehandling på torra hudpartier, och rätt så ofta på torra ben under vintern.
Jag kommer inte lägga en beställning på en ny, även om den varit helt okej. Gillar den diskreta doften också.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

Urtekram. Hand cream. No perfume.
Det här var ett felköp av mig. Jag trodde att jag plockade på mig handkrämen med aloe vera, men det var visst den oparfymerade. Och Urtekrams oparfymerade produkter har en doft som jag inte uppskattar. Enligt Lilla E påminner den henne om rått kött, och jag håller nog med henne om det. Så även om handkrämen i sig är okej på plussidan, så kommer den här nte hem till mig igen, för jag tycker helt enkelt inte om hur den doftar.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

Atrix. Intensive protection cream.
Den här däremot - den hittar hem till mig om och om igen. Jag gillar precis allt med den. Hur den känns på huden, dess långvariga effekt, doften (som påminner mig om mamma) och dess långvariga effekt. Enda lilla minuset skulle vara att den tar lite tid på sig in i huden, men då finns det en lite lättare variant av samma handkräm, som jag har i handväskan. Den här är ersatt av en likadan, och just nu är Atrix den enda handkrämen som går att finna i detta hus.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

måndag 8 januari 2018

"Vampire academy" av Richelle Mead

2018 tänker jag mig ska bli året då jag läser om en del serier. Jag har länge varit sugen på att se om min kärlek till "Twilight", "Harry Potter" och "Vampire academy" håller i sig, även efter att den första förälskelsen lagt sig och jag har blivit äldre och förståndigare.

Först i rad av dessa böcker blev (genom tärningskast) "Vampire academy". Jag läste den här serien 2011 och då fullkomligen älskade jag den. Serien som helhet gav jag 5/5 i betyg, och kallade serien för det bästa jag läst det året. De första böckerna lånade jag av Perny och läste på svenska, de sista köpte jag själv och läste på engelska. Den här gången väljer jag att läsa hela serien på engelska, med de snygga röda omslagen jag köpte på mig i den där vevan.


I den första boken etableras det en hel massa. Vi får tillbakablickar och vi får vampyrvärlden förklarad för oss så till den milda grad att det nästan känns som att få den inbankad i skallen.
Vår huvudperson, Rose, är en damphir - en sorts hybrid av människa och vampyr, som inte dricker blod och vars lott i livet oftast är att tjäna de riktiga vampyrerna. Rose tränar till att bli beskyddare åt sin bästa vän, Lissa. Lissa är moroi, den snälla sortens vampyr som dricker blod från donatorer, och en gång kommer dö. Och så har de magiska krafter och kan behärska ett av de fyra elementen. Damphirer skyddar moroi från strigoi, och här har vi de stygga vampyrerna - de som dödar för att det är skoj, på ett litet ungefär.
I första boken har Rose och Lissa rymt från St. Vladimirs skola, den som är Vampire Academy i de här böckerna. De har hållit sig borta i två år, efter att något eller någon på St. Vladimir har hotat Lissa. De blir dock redan i boken inledning upphittade och tillbakaförda till skolan, och sedan kommer en en hel massa etablerande, som sagt.
Det märks redan här att det är tänkt att bli en serie. Vi får lära känna många olika karaktärer, och vi ser snabbt vilka som är vänner och vilka som är fiender.
Det etableras också en del kärleksförbindelser, en del av dem med stora förhinder.

En sak som jag inte gillade på riktigt den här gången var sättet som man valt för att visa även vad som händer med Lissa, genom en sorts enkelriktad förbindelse mellan Rose och Lissa, som gör att Rose kan ta sig in i Lissa och se vad som sker genom Lissas ögon. Jag hade hellre haft ett flerpersonsperspektiv känner jag, eller kanske att boken inte var i jag-form, så att även Lissa hade kommit till tals på ett mer naturligt sätt. Det känns väldigt mycket som spioneri, och till och med något av ett övergrepp då Lissa inte kan bestämma, eller ens veta, när Rose kommer på besök. Jag har för mig att det blir snaskigare senare i serien.

Betyget på "Vampire academy", den första av 6 böcker i den här serien, blev 3/5, samm betyg som förra gången..

fredag 5 januari 2018

FredagsFilmen: Call me by your name

På tal om gårdagens inlägg och min önskan om att se mer film på bio - av de filmer som går på bioduk i min stad just nu är jag allra mest sugen på att se den här:


"Call me by your name" är baserad på en roman av André Aciman. Jag har inte läst den, visste inte ens att filmen var baserad på en roman för 10 minuter sedan.
Filmen utspelar sig i Italien i början av 1980-talet, där den unge Elio upplever en speciell sommar. Hans far får under sommaren besök av en amerikansk forskningsassistent, som Elio lovar att visa runt i trakten.


Jag längtar till Italien, Italiens ljuva land. Där små citroner växa, de växa uppå strand.
Visste ni att jag älskar Italien? Får resfeber bara av trailern. Undrar just hur det skulle bli om jag lyckas komma iväg och se hela filmen?

torsdag 4 januari 2018

Målbild

Ett nytt år brukar innebära nya mål, så även för mig. Jag lovar alltså ingenting i år heller, men jag tänker sätta upp ett gäng mål för mitt inre. Hur lång tid det kommer ta att uppnå dem kan vi låta vara osagt, för jaghar ingen lust att stå där när 2018 blir 2019 och känna mig misslyckad över ett icke uppnått mål. Det finns som vanligt viktigare saker att hänga upp mig på.

Men först börjar jag med att titta på förra årets mål, och utvärdera lite hur det gick med dem. Tänkte jag.

  • Jag behöver bli av med min mage. Gick ju inte alls. Lite tvärtom faktiskt. Ska omformulera det målet och ta med det in i 2018.
  • Jag ska bli bättre på att tolka min kropps signaler. Gick ganska okej, så det känner jag att jag kan släppa.
  • Jag får bry mig om mitt utseende. Ett mål jag lyckades med, även om jag inte sminkade mig värst ofta, och även om jag aldrig gick till något proffs och fixade brynen, fick massage eller ansiktsbehandling. Jag har fått in en fin hudvårdsrutin dock, och tycker överlag att det där med hudvård är roligare nu.
  • Mer egentid med älskade maken. Har det blivit per automatik då barnen mest hänger på sina rum om kvällarna numera. Känns nästan som att jag bara har egentid med älskade maken, även om vi inte går på date direkt.
  • Mer bio. Målet var ett biobesök i månaden, och det blev det inte. 7 månader av 12 lyckades jag ändå sitta i en biofåtölj, och det är ju mer än hälften, så godkänt resultat men inte mer.
  • Äta mer vegetarisk mat. Avklarat med bravur. Så där så att det blivit en god vana. Det här var faktiskt det viktigaste målet för mig, och därför även det jag är mest nöjd med.
  • Läsa minst 35 böcker. 55 är minst 35...
  • Fler datorfria dagar. Har det absolut blivit sedan jag införde Lördagsstängt. Och ibland hänger fler dagar med av bara farten. Känns bara skönt på alla sätt och vis.
Årets mål då? Hur ser de ut? *tänktänktänk*
  • Hälsan. Jag behöver bli en bättre motionär och jag behöver uppenbarligen äta ännu bättre. Så att den där badbollen som växt fast på magen försvinner mer och mer. Skynda långsamt är fortfarande min melodi här. Eftersom jag vet att jag till 90% faktiskt äter bra, så känner jag att krutet skall läggas på mer rörelse. 
  • Bio. Jag satsar fortfarande på ett biobesök i månaden. Hoppas att det går bättre i år.
  • Läsa. Mitt mål på Goodreads i år ligger på 35 böcker, vilket jag inte tror blir några problem att fixa. Så får vi se sedan vad det blir utöver det.
  • Dator och sociala medier. Eftersom jag precis aktiverat mig på Facebook igen, så känner jag att det är bra med mina datorfria lördagar, så de kommer jag fortsätta med. Och inget FB på mobilen! 
  • Sinnet. Jag vill fortsätta med dagliga meditationer tillsammans med Headspace. Jag har hittills mediterat i något över 200 dagar, och jag upplever en så stor förändring i mig att det här är något jag vill fortsätta med forever and ever and ever.
Lite så. Checkar in vid halvårsskiftet och ger en rapport. Om jag kommer ihåg.


onsdag 3 januari 2018

Ja må han leva-Dagens


Låt: Ingen särskild, men jag har lyssnat på massor av musik hela förmiddagen när jag bakade. Bland annat Pavlovan och kakorna på bilden.
Outfit: Blommiga leggins från Ica Maxi, grå klänning och ibland mintgrön huvtröja från H&M.
Smink: Nix.
Nagellack: Tog precis av #5061 Galaxy Highway från Depend, så just nu bara baslack.
Doft: Sockerdimman ligger tät i huset idag.
Smycke: Inget alls.
Klocka: Ingen.
Frukost: Earl Grey med mjölk, två skivor rostat bröd med avokado och srirachamajonnäs, den ena även med ett stekt ägg på toppen.
Fika: Te. Chokladpavlova med hallon och chilichoklad, jordnötssmörkakor med choklad, kolakaka. Japp - det har varit kalas här idag.
Middag: Schnitzel med pommes frites och hemslagen bearnaisessås.
Pryl: Switch.
Träning: Bara en hundpromenad.
Kvällsnöje: Maska nyllet och tidig sänggång. Känner mig rätt så urlakad just nu.
Att tillägga: Hurra för Chilipojken som fyller 17 år idag! Mammas "lille" pojk.

tisdag 2 januari 2018

"Grimm" från Marchetti förlag

Låt oss få en sak klargjort redan från början - jag gillar oftast inte noveller. Jag föredrar berättelser där karaktärer och miljöer kan få breda ut sig, där man kan få lära känna dem ordentligt. Jag tycker sällan det hinns med i en novell. Sagor är det dock ofta annorlunda med, eftersom de så ofta är upplagda efter ett välbekant mönster. Hela vägen från "Det var en gång..." till "Snipp, snapp, snut, så var sagan slut". Man vet vad man ska få.



Jag inbillade mig alltså att en novellantologi baserad på sagor skulle vara noveller mer i min stil. Jag hade lite fel. För även om novellerna i "Grimm" är baserade på just Bröderna Grimms sagor, så är de fortfarande noveller. Ibland, eller ganska ofta, har jag till och med svårt att se vilken saga som inspirerat vilken novell. Det kanske är oviktigt i sig, men jag hade gärna sett att det varit tydligare. Som det var nu satt jag ibland och undrade mer över vilken saga det här skulle föreställa vara, än vad jag brydde mig om handlingen i novellen - och då hamnar man kanske lite fel.

I mitt tycke är de flesta av de här noveller i nivån "okej". Det där okejet i sig varierar sedan i att befinna sig i överkant eller underkant eller i neutralt läge. Av 29 noveller var det endast två som jag tyckte var riktigt bra, och som var tankeväckande på ett eget sätt.
"Råttfångaren från Hameln" av Yvonne Wærn, som ger an annorlunda vinkling av konflikten i Syrien, och varför människor flyr och hur en civilbefolkning drabbas.
"Tretton gåvor" av Viktoria Thurfjell, handlar om Törnrosa och hur de gåvor hon fick på sin dopdag påverkar hennes liv. Inte alltid som det var tänkt, kanske.

Som jag redan sagt i tidigare bokiga inlägg, så fick "Grimm" det lägsta betyget för 2017 med sitt 1,5/5. Eller som älskade maken sade: "Det var ju synd att du fick sluta året med en skitbok." Nu är ju inte "Grimm" det absolut värsta jag har läst i mitt liv, men när vissa noveller är så provocerande dåliga at man undrar om de valde att publicera precis alla noveller de fick in, så är det svårt för de där fåtaliga guldkornen at riktigt få glimma till.
Det finns en bok till, "Grimm Darker", som ska innehålla de mer skräckiga novellerna. Jag tror inte jag kommer läsa den, även om den låter aningen mer som något jag kanske skulle uppskatta. Däremot får jag lite känslan av att ifall man hade tagit guldkornen från "Grimm" och "Grimm Darker" så kanske, kanske man hade lyckats få ihop en novellantologi som inte till största delen är tråkig.

Men så gillar jag ju oftast inte noveller heller. För en novellälskare kanske det här är helt fantastiskt, vad vet jag?

måndag 1 januari 2018

Förra årets bokslut

Jädrar vad jag klämde iväg böcker under 2017 hörrni! Mitt mål på Goodreads var att jag skulle läsa 35 böcker, och det slutade på 55! Femtiofem! Jisses... Av dessa är fem stycken så kallade graphic novels och en är en novellantologi, men jag känner ändå att det har varit ett väldigt bra läsår. Särskilt som de flesta av böckerna jag har läst har varit bra. Jag har satt upp 35 lästa böcker som mål även under 2018.
Jag lyckades också pricka av 43 av 52 punkter på Popsugars läsutmaning för 2017. Jag kommer troligen göra även den i år, men jag har faktiskt bara kastat ett litet öga på den än så länge och den är inte uppsatt på väggen än.

Om man kollar på den allra sista sidan i min tämligen slitna och nu avslutade läsdagbok, så finner man min summering för 2017. Den ser ut såhär:

Antal böcker: 55
Klassiker: 9, inklusive 2 Bond-böcker
Herrar/damer: 25/25. Novellantologin och seriealbumen har medarbetare av alla könen.
Utländska/svenska: 43/9
Lästa på engelska: 25
Medelbetyg: 3,45



Bäst: "The Scorpio races" och Raven Boys-serien av Maggie Stiefvater. Känner att jag vill ha med "A little life" av Hanya Yanagihara här också. Det är nog den bok jag har tänkt mest på under året efter avslutad läsning, även om den hade sönder mig totalt. För något år sedan hade jag inte pallat med den, och det var knappt att jag klarade av att läsa ut den den här gången heller.

Sämst: Lägsta betyg gick till novellantologin "Grimm" som jag precis har läst ut. Kanske inte så oväntat, eftersom noveller sällan tilltalar mig så värst. Andra bottennapp var "Morden på Mangle street" av M.R.G. Kasasian, och jag rekommenderar väl inte heller direkt "IT-samurajernas makalösa irrfärder" av Anders Rosesund.
Sedan blev jag nästan lite förbannad över hur Charlaine Harris avslutade serien om Sookie Stackhouse. Det blev mest ett jädra dravel av alltihop, och det känns tyvärr så dåligt förvaltat av en underbart uppbyggd värld, med fantastiska karaktärer. Det blev mest våperier i slutändan.

Jag brukar göra en lista över de böcker jag har läst, med sina betyg och eventuella notiser om det är något extra med boken i fråga. I den ordning jag läst dem. Det här kommer bli långt - var beredda.

  • En förlorad värld - Evelyn Waugh. 4/5 Klassiker.
  • Purity - Jonathan Franzen. 4/5
  • Farväl till Berlin - Christopher Isherwood. 3,5/5 Plejaderna. Klassiker.
  • The Raven boys - Maggie Stiefvater. 4,5/5 Bok 1 i "Raven boys".
  • Gustavs grabb - Leif GW Persson 3/5
  • The dream thieves - Maggie Stiefvater 5/5 Bok 2 i "Raven boys".
  • IT-samurajernas makalösa irrfärder - Anders Rosesund. 2/5
  • Ställ ut en väktare - Harper Lee. 3/5
  • Blue Lily, Lily Blue - Maggie Stiefvater. 3/5 Bok 3 i "Raven boys".
  • Morden på Mangle street - M.R.G. Kasasian. 2,5/5
  • The Raven King - Maggie Stiefvater. 5/5 Bok 4 i "Raven boys".
  • Resan till mörkret - Andrej Djakov. 2/5
  • Life after life - Kate Atkinson. 4/5 Plejaderna.
  • Störst av allt - Malin Persson Giolito. 3/5
  • Simma med de drunknade - Lars Mytting. 3/5
  • Sjunde juli - Jill McCorkle. 5/5
  • Vilette - Charlotte Brontë. 4/5 Klassiker.
  • Holes - Louis Sachar. 3/5 
  • Deadlocked - Charlaine Harris. 1,5/5 Bok 12 i "Sookie Stackhouse".
  • En saga om tidens väsen - Ruth Ozeki. 4/5 Plejaderna.
  • Dead ever after - Charlaine Harris. 2/5 Bok 13 i"Sookie Stackhouse".
  • The spy who loved me - Ian Fleming. 3/5 Klassiker.
  • Kanske är det allt du behöver veta - E. Lockhart. 4/5
  • En halv gul sol - Chimamanda Ngozi Adichie 5/5
  • Det - Stephen King. 4/5 Klassiker
  • Bond om Bond - Roger Moore med Gareth Owen. 3/5
  • Emma - Jane Austen. 2,5/5 Klassiker.
  • A little life - Hanya Yanagihara. 5/5
  • The Dark Tower: The gunslinger born. 4/5
  • The Dark Tower: The long road home. 3/5
  • The Dark Tower: Treachery. 3/5
  • The Dark Tower: Fall of Gilead. 4/5
  • The Dark Tower: Battle of Jericho Hill. 5/5
  • Hjälten - Dean Koontz. 2/5 Plejaderna.
  • The land of stories: An author's odyssey - Chris Colfer. 3/5 Bok 5 i "TLOS"
  • Anna Karenina - Leo Tolstoj. 3/5 Klassiker
  • The Scorpio races - Maggie Stiefvater. 5/5
  • Röde Orm I-II - Frans G. Bengtsson. 3/5 Klassiker.
  • Miss Peregrine's home for peculiar children - Ransom Riggs. 3/5 Bok 1 i "Miss Peregrine".
  • Elisabeth - Anne Boleyns dotter Gloriana - Susan Kay. 3/5 
  • Hollow city - Ransom Riggs. 3,5/5 Bok 2 i "Miss Peregrine".
  • Homegoing - Yaa Gyasi. 5/5
  • Library of souls - Ransom Riggs. 2,5/5 Bok 3 i "Miss Peregrine".
  • Mr Mercedes - Stephen King. 3/5 Plejaderna.
  • Överenskommelser - Simona Ahrnstedt. 5/5
  • All the crooked saints - Maggie Stiefvater. 3/5 
  • On Her Majesty's Secret Service - Ian Fleming. 3,5/5 Klassiker.
  • Agnes Cecilia, en sällsam historia - Marie Gripe. 3/5 Klassiker
  • A Gentleman's guide to vice and virtue - Mackenzi Lee. 5/5
  • Färjan - Mats Strandberg. 3/5 Plejaderna.
  • The tenant of Wildfell Hall - Anne Brontë. 4/5 Klassiker.
  • Jag, En - David Levithan. 3,5/5
  • The eyes of the dragon - Stephen King. 4/5
  • A darker shade of magic - V.E. Schwab. 3,5/5
  • Lykttändaren - Pontus Ljunghill. 3/5
  • Grimm, en novellantologi - Red: Sofi Poulsen. 1,5/5