måndag 30 april 2018

Aprilfavoriter

Vintern rasat ut! Hoppas vi. Det känns lite som att våren kom av sig, efter de där nästan märkvärdigt varma dagarna i mitten av april. Men än finns det hopp, även om just Valborg brukar ha ruskväder av gammal vana. Tror jag nöjer mig med majbrasa i öppna spisen i år också.

April bjussar så klart på favoriter, och de kommer här.

Bildkälla Goodreads

Bok: Har hamnat i ett litet mer normalt läsflöde den här månaden, och lyckats behärska mig till 6 utlästa böcker. Två av dessa fick en fyra i betyg, så jag väljer bland dem och utser "Hennes nya namn" av Elena Ferrante till månadens bästa bok.

Fic: Har jag läst den här månaden. Bäst har varit "Tea and no sympathy" av who_la_hoop. en Drarry-fic där Draco hamnar i en "Groundhog day"-liknande tillvaro när han experimenterar med en tidsvändare.

Film: Det blir ingen bio i april heller. Helt enkelt för att det inte går någon film vi vill se. Jag vet - det har precis gått upp en ny Avengersfilm, men jag är måttligt intresserad av allt Marvel och DC och kan gärna vänta till dvd-släppet. Den bästa filmen jag har sett den här månaden är faktiskt "Dunkirk", men det tyckte jag redan förra året när den blev årets bästa film för mig.

Tv-program: Älskade maken och jag har tittat klart på "Fargo" och värst mycket mer än så har det inte blivit. Förutom att "Westworld" och "The handmaid's tale" haft sina säsongspremiärer.



Nagellack: Läste man mitt inlägg från igår blir man inte förvånad över att jag tycker att Painstik från Polish Alcoholic var det snyggaste jag prydde naglarna med i april.

Skönhet: BitchBalm från LipGloss Bitch är ofta det enda jag pryder läpparna med. Älskar originalet med körsbär allra mest. Just nu är det rea på doften/smaken Vinterpäron, om du känner dig sugen. OBS! Ej sponsrad.

Upptäckt: Har väckt liv i min gamla nässköljare på grund av vill försöka skölja bort pollen. Och det hjälper faktiskt. Inte mot kliet i ögonen och tröttheten, men jag tcker det känns betydligt bättre i andningsorganen än vad det brukar göra när pollenhalterna smäller till som fyrverkerier så fort det blir lite varmt.

Extra speciell rolighet: Fira mammas och svärfars födelsedagar. Och även om jag självklart saknade henne galet mycket när hon var iväg, så är det ändå superkul att Lilla E fick spendera en vecka i Tyskland. Ungen växte en del av det, och jag menar inte på längden.

Mitt eget favoritinlägg: Fredagsmyset med bananbröd. För att bananbröd är gott!


söndag 29 april 2018

Månadens nagellack - April

Jag har 10 nagellack att visa er i det här inlägget, så det är väl bäst att vi sätter igång. Visas i den ordning jag bar dem, för jag har blivit riktigt duktig på att skriva upp dem.


Startade april med Jane Seymor från A England. Ett mörkt grönt lack, lite åt mörk mossa sådär, med guldskimmer och holodito. Tyvärr var det mulet och holot fastande inte på bild, men det finns där. Tjusigt hur som, tycker jag.


Från Depends Once upon a time-kollektion valde Lilla E att jag skulle bära #5071 med namnet Cinderella Glow. Det är rosa prismatiskt glitter i en lite korallrosa bas. Basen är bara svagt färgad, men det funkar att bära det på egen hand om man vill det. Annars är det meningen att man ska använda det ihop med en krämfärgad kompis från samma kollektion, men där fick jag bara tag på det gröna innan det försvann från min butik. Attans!


Why oh why spillde ni ner glitter i det här lacket? Annars hade Comet Closer från OPI varit ett ganska trevligt silverlack, lite åt foilhållet. Men det finns alltså någon sorts glitter i det, som inte syns alls utan mest ger en stundom knottrig yta. Antingen är det ett sandlack eller så är det inte det - inga sådana här halvmesyrer som bara blir fel. Mmmkay?


Blir nästan lite stum av beundran här. Igen. Älskar allt med det här lacket. Painstik från Polish Alcoholic är ett tomatrött jellylack som är fullt med rosalilaskiftande auroraskimmer. Swoon! Finns i skrivande stund fortfarande i Etsyshoppen om suget blir stort.


Kände för grönt och Chilipojken valde Christmas Gone Plaid från OPI av mina otestade gröna. Mörkt grönt krämlack. Gillade mina nagelband, som ni ser.


Jag letade egentligen efter ett annat China Glaze när jag stötte på Immortal och utbrast: Denna vill jag ha! Fast tyst, inne i huvudet, så att jag inte skulle skrämma katterna. Grå bas med blått skimmer. Precis vad jag behövde just då. Krympte tyvärr något alldeles otroligt på mina naglar, men det kan nog vara en kombination av ett inte direkt nytt lack och ett rätt så tjockt topplack. Tunnade det sistnämnda efter detta.


Jag har faktiskt inte köpt alla lacken fån Polish Alcoholics Star Trek-kollektion, så trekker jag är, utan nöjde mig med de tre jag tyckte såg finast ut. Live Long and Prosper hade jag dock köpt även om det varit asfult på grund av heter Live Long and Prosper. Nu är det dock riktigt, riktigt snyggt - lyllo mig. Ljust lila, lite åt syrénhållet, med grönt skimmer och röda miniflakies. Det gröna skimret ville inte riktigt fastna på bild dock, och det är ju synd.


Det var Peachy Keen jag egentligen letade efter när jag hittade Immortal här ovan i China Glaze-lådan. Undrar varför jag var så ivrig att måla med det? Pastellpersika, men ändå lite knallig, anar jag neonpigment här månne? Överjävlig att måla med, så klart. Orkade inte med det någon lång stund, då det såg ut som ett bergslandskap med toppar och dalar på naglarna. Var finare i mitt minne, helt enkelt.


Hello sheerness my old friend... Just Spotted the Lizard från OPI är en av alla dupes som dök upp efter att Chanel lanserade sitt Péridot. Multikromt som tydligast skiftar mellan grönt och guld, men även bjussar på glimtar av blått och koppar. Superskirt. Minns inte hur många lager det här var, men det var för få. Bald spots galore. Ändå supersnyggt.


Sista lacket ut denna månad. Sprung, även det från OPI. Hade också gjort sig förtjänt av ett eller två lager till, men här beror det mer på att jag upplever det som mikroglitter i en någorlunda klar bas. Eller så är det verkligen bara superskirt. Annars ser jag koppar, brons, rosa och guld här. Jättefint, tycker jag.

fredag 27 april 2018

Fredagsmys: Picklad rödlök

Lilla E har varit bortrest en vecka, på skolutbyte i Tyskland minsann. Hon kom hem igår, fullastad med marsipan från Lübeck och en längtan efter yoghurt. Innan hon åkte frågade vi vad hon ville ha för mat när hon kom hem, och valet föll på hamburgare. Mest för att hon vill ha pommes frites, men själva burgaren lockar den med. Särskilt om man kan lägga picklad rödlök på den.
Nu fick hon inte hamburgare igår, eftersom älskade makens/pappans jobb hade placerat honom på annan ort, men ikväll händer det. Så jag var tvungen att pickla lite mer rödlök. Ungefär det lättaste som finns.


Picklad rödlök

2 röda lökar
1 dl vatten
1 dl socker
½ dl ättika, 12%

Skala, dela och skiva rödlöken i halvmånar.
Koka upp vatten, socker och ättika och låt koka tills sockret lösts upp. Lägg löken i den varma lagen och rör om. När löken svalnat kan man hälla upp den i en burk med tättslutande lock.
Klar att äta efter 20 minuter, håller i kylskåpet minst två veckor.

Löken blir mer och mer knallrosa ju längre den får dra i lagen, vilket är en fröjd för ögat så väl som för gommen.

Det funkar så klart att lägga picklad rödlök på annat än hamburgare. Som på en sallad, en pizza, en macka eller bara som tillbehör till vilken maträtt som helst där man brukar vilja ha något litet inlagt vid sidan om.
Man kan säkert lägga in annan lök på samma sätt om man vill, men jag kör på rödlök eftersom den är ganska snäll i smaken som den är, samt att det blir sådan underbart färg av den.

Trevlig helg!

torsdag 26 april 2018

Tre tomma no. 52

Jag har visst smörjt in mig en del sedan sist.


Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Jomen den här har jag faktiskt gillat. Så pass att jag köpte en ny när den här tog slut. Mild, återfuktande, dryg och doftar i stort sett ingenting alls.
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Atrix. Soft protection cream. With aloe vera.
Att Atrix är mitt favoritmärke när det kommer till handkräm syns tydligt i det här inlägget. Varianten Soft är min "handväsks-handkräm", och jag bär ständigt med mig en tub i min sminkväska. Jag gillar att den absorberas snabbt av huden, sådär som man vill ha det om man sysslar med andra saker och vill bli okladdig snabbt. Annars funkar den ungefär som sin fetare kompis. Doften är annorlunda dock.
Jodå. Jag har en ny tub i handväskan.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Atrix. Intensive protection cream. With camomile.
Har en både i badrummet och i sovrummet i jättetuber. Den i badrummet spruttade jag slut på igår, och jag hade missat att den var på upphällningen så nu får jag traska in i sovrummet när jag vill handkräma mig. För mig är det här den klassiska handkrämen. Aningen fetare och tar en liten stund på sig in i huden. Väl där är den dock underbar. Jag upplever också att den skyddar huden, men utan en sådan där obehaglig hinna som vissa handkrämer kan ge. Min favorit, helt enkelt.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

tisdag 24 april 2018

"Morsning & goodbye" av Magnus Härenstam och Petter Karlsson

Jag förvånade min mamma när jag berättade för henne att jag satt och läste Magnus Härenstams biografi "Morsning & goodbye". Hon tyckte det var mer en bok som kunde intressera henne, då hon och han tillhör samma generation, de är till och med födda samma år. Men det är ju det här med hur man som svensk unge uppväxt på 70-talet hela tiden har haft Magnus och Brasse och Eva som följeslagare. De har präglat min barndom så pass att jag verkligen ville läsa om hur Magnus själv upplevde det, och det vet jag nu. Någorlunda.

Bildkälla Goodreads
"Morsning & goodbye" är en så kallad spökskriven bok. Den är i jag-form, och jag gissar att den baseras både på Magnus egna texter och långa samtal mellan honom och Petter Karlsson. Det är korta kapitel, många bilder och många minnen. Från hans barndom till hans ålderdom. Boken utgavs när Magnus fortafarande var i livet, men den pocketutgåva jag har läst är försedd med ett extra efterord skrivet av Petter Karlsson. Det där efterordet tog lite knäcken på mig, särskilt som det skrevs bara några dagar efter Magnus död.
Vi får följa Magnus från en ganska kärlekslös barndom till en ålderdom där han känner att han hamnat rätt. Det skrivs mycket om skoltiden och ungdomsåren, och där framkommer någon sorts rotlöshet - att han inte visste riktigt vad han skulle göra med sitt liv. Att han blev Magnus Härenstam med hela svenska folket verkar mest bero på en rad slumpartade händelser och möten.
För mig som ville ha mycket "Fem myror är fler än fyra elefanter" var det kanske i tunnaste laget. Det avhandlades väldigt fort, likaså hans relation med Eva Remaeus. Det skrivs mer om Brasse, men inte heller där riktigt så mycket som jag kanske hade velat, med tanke på hur länge de arbetade ihop. Det var ju bara det att de gjorde just det - arbetade ihop, och umgicks inte så flitigt privat.
Annars är det här en ganska naken och utlämnande livsskildring. Det är inget gullull eller tillrättaläggande för att framkomma i så bra dager som möjligt. Han är öppen med sina misslyckanden, men även med sina framgångar och succéer.

På det hela taget en väldigt lättläst och lättillgänglig bok, om en av våra mest folkkära nöjesprofiler. Jag gav "Morsning & goodbye" betyget 3/5.

måndag 23 april 2018

Säsongssammanfattning: Fargo, säsong 3

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Hittills finns det tre säsonger av "Fargo" att se, och dem har jag sett nu. Det finns planer på en säsong 4 som ska komma nästa år, men jag erfar av skvaller på internätet att det kan bli lite si och så med den saken. Manusförfattaren och tillika skaparen av serien har nämligen inte riktigt tid tt knåpa ihop en finurlig historia just nu, så det kan dröja ännu längre - eller det kan hända att det aldrig sker. Tiden får utvisa helt enkelt.

I den tredje säsongen är året 2010. Bröderna Emmit och Ray Stussy har en långvarig konflikt om ett arv. En konflikt som trappas upp när Ray förmår en man att försöka stjäla tillbaka ett frimärke från Emmit, ett frimärke han känner är hans. Förvirring uppstår dock och brottslingen tar fel på hus. Avgående polischef Gloria Burgle får fallet på sitt bord.
Samtidigt hamnar Emmit Stussys företag i klorna på minst sagt skumma typer.

Bildkälla Wikipedia
Favoritavsnitt: 3x08 "Who rules the land of denial?" När bussen med Nikki och mr. Wrench krashar, rymmer de in i skogen. De är dock förföljda av Yuri och Golem, och tar till drastiska metoder för att fly. De hamnar i en mystisk bowlinghall.
Vargas förgiftar Sy och Sy hamnar i koma, vilket gör det lättare för Vargas att ta över företaget. Emmit plågas av skuldkänslor efter Rays död och bestämmer sig för att erkänna.
3x10 "Somebody to love" Nikki och mr. Wrench lägger sig i bakhåll för Vargas och hans hantlangare. De får tag på pengarna, men Vargas kommer undan. Nikki ger pengarna till mr. Wrench och förklarar att hon bara vill ha tag på brodern - Emmit, för att hämnas Ray.

Favoritkaraktär: Poliserna fortsätter att vara favoriter, i varje fall de där smarta som kan förstå vart bevisen pekar. Som Gloria Burgle. Och Winnie Lopez.

Favoritpar: Nä. Eller kanske möjligen Ray och Nikki.

Bäst i säsongen: När Ewan McGregor spelar mot sig själv som bröderna Emmit och Ray Stussy.

Värst i säsongen: Att David Thewlis var så fruktansvärt vidrig som V.M. Vargas. Jag tycker mycket bättre om honom när han bjuder Harry Potter på choklad på Hogwartsexpressen och skrämmer bort dementorer. Professor Lupin - kom tillbaka!

Övriga kommentarer: Jag tyckte inte alls om den här säsongen lika mycket som de andra två. Jag hade svårt att engagera mig, och tyckte att det kunde bli lite väl spretigt emellanåt, och med bihandlingar som inte ledde någonvart - eller var totalt irrelevanta för berättelsen i stort. En scen i en viss bowlinghall har däremot bjussat på en hel del livliga diskussioner mellan mig och älskade maken, och vi tror att vi har listat ut det.

fredag 20 april 2018

FredagsFilmen: Baby Driver

På tal om filmer med bra soundtrack - "Baby Driver"! Till och med används musiken här som en rätt så viktig del i filmens handling, och det på ett sätt som jag verkligen älskar.

Bildkälla Wallpaper site
Baby kör flyktbilar åt rånare, något han blivit inlurad i av Doc som driver ett kriminellt nätverk. Han använder aldrig samma gäng två gånger.
När Baby tror sig äntligen vara fri från sin skuld, tvingas han dock in i en stöt som redan från början verkar vara dömd att misslyckas.


Som sagt, jag gillade den här filmen. Den har många tvister och tar ett par turer jag kanske inte riktigt hade räknat med. Ansel Elgort är härligt charmig som Baby, men för även med sig ett svart stråk, som inte riktigt passar med hans sockersöta namn.
Musiken används som ett extra verktyg i filmen, det känns som att soundtracket kunde ha sin egen plats i rollistan. Dessutom bjussas det frikostligt på snygga biljakter och snygg körning.
En rar liten kärlekshistoria hinner vi också med. Så klart.

Jag har hört rykten om en "Baby driver 2", huruvida det ligger någon sanning i dessa rykten vet jag dock inte. Det verkar inte vara något som utannonserats i varje fall, utan verkar mest vara något som det pratas om och finns förhoppningar om. Jag skulle inte klaga om det blev så.

torsdag 19 april 2018

What I eat in a day #22 - Cheat day

Egentligen har jag inget sådant som "fuskdagar" när jag äter, för jag följer ingen diet. Jag äter oftast det jag är sugen på, någorlunda när jag är sugen på det. Livet är för kort för att banta, typ. Eller följa någon diet typ LCHF/5:2/glutenfritt/plantbaserat/sockerfritt - you name it. Jag äter mat, helt enkelt. Det är mitt val och min kropp, så det är inget för någon annan att hetsa upp sig över.
Med det sagt, så försöker jag ändå äta någorlunda hälsosamt. Igår blev det inte helt och hållet så, och det är okej det med. Lite så här såg det ut.


Frukosten bestod av en liten skål kokosyoghurt, alltså vanlig naturell yoghurt som jag rört ner kokosflingor i. Toppade med min hemgjorda granola och lite extra hampafrön. Dessutom två mackor med ost och smörgåsgurka, och dagens enda kopp te - Earl Grey med mjölk. Också ner i magsäcken - D-vitamin och allergimedicin. Älskar våren, avskyr pollenallergin den tar med sig.


Lunchen blev tex mex-inspirerad, eftersom jag hade tortillachips kvar i skafferiet sedan senaste nachokvällen. Åt till det en ganska rejäl portion quinoa, och fräste ihop någon sorts varm salsa med schalottenlök, tomat och rödbeta som kryddats med tacokrydda. Toppade härligheten med ett skramlat ägg, picklad rödlök och koriander. Dag två jag åt just det, så det kan väl anses vara gott med andra ord.


Anledningen till att jag bara drack te till frukosten var den enkla att jag blev sugen på kaffe. Så jag gjorde mig en gofika med en kaffe med mycket mjölk, två bullar och några shortbread som Lilla E bakat. Kan hända att det slank ner fler shortbread sedan, som jag inte tog kort på. Kanske. Möjligen.


Till middag gjordes det korvgryta, och som vi brukar åt vi den med knäckebröd och senap till. Och gurka.


Eftersom jag varit sugen på chips ungefär hela dagen så föll jag till sist för frestelsen och snacksade i mig en skål. Men bara en skål! Inte illa med behärskningen där, för någon som med lätthet kan smälla i sig hela chipspåsen själv. Men jag var liksom nöjd efter den här skålen, så varför fortsätta moffa? Det är för övrigt dillchips, eftersom det är en favoritsmak.
Även under dagen - stora mängder vatten. Men det slapp ni se.

onsdag 18 april 2018

"Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante

Så har även jag tagit mig an den omtalade Neapelkvartetten av Elena Ferrante. Jag köpte på mig alla fyra böckerna på årets bokrea, och när jag är klar med dem är det tänkt att mamma ska ta över. Så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång, nu när jag äntligen var klar med mina andra två påbörjade bokserier.

Bildkälla Goodreads
Elena blir en dag uppringd av Lilas son, som undrar om hon vet var mamman är. Lila, Elenas väninna ända sedan bardomen, är nämligen försvunnen. Inte ett spår finns kvar efter henne. Inga kläder, inga personliga tillhörigheter - hon har till och med klippt bort sig själv ur foton. Elena tänker dock inte låta sin väninna falla i glömska så lätt, och bestämmer sig så för att sätta sig ner och skriva ner historien om hennes och Lilas liv.
Bok ett handlar om barndomen och tonåren.

Stundtals är boken lite långsam att läsa. Jag kände mig stundtals sömnig av den. Det betyder inte på något sätt att jag tyckte den var dålig, för den är intressant, men ibland känns det liksom sövande.
Det här kan mycket möjligt vara en memoar, som känslan ger - det är svårt att veta hur mycket som är sant i en bok som är skriven under en pseudonym. Men känslan är verklig, som att bokens berättare, som också heter Elena, mycket väl är författaren själv.

Uppväxten sker i ett fattigt kvarter i Neapel, straxt efter andra världskrigets slut. Elena och Lila blir vänner genom konkurrens om vem som är bäst i klassen, och jag finner deras vänskap lite smått konstlad. Elena går ständigt med på Lilas påhitt, och verkar ha svårt att bryta sig fri, både från Lila och det kvarter hon växer upp i. Vänskapen präglas också av en stor del avund, tycker jag mig kunna ana. Lila är avundsjuk på att Elena får möjlighet att studera vidare, och till en början anstränger hon sig för att bli bättre än Elena i hennes skolämnen.
Lila vill ha en flykt från det invanda livet, präglat av inrutade könsroller och våld och med comorran ständigt lurande i vassen. Hennes chans var att få läsa vidare, men när det inte blev så försöker hon sig på en klassresa genom att tjäna pengar och försöka göra en klassresa uppåt.
Hela tiden ser Elena på och försösker efterlikna, utan att förstå att hon egentligen har fått det Lila helst vill ha - en utbildning som en väg att komma bort.
De båda väninnornas liv kommer ta vitt skilda  vägar, och det ska bli intressant att följa dem på deras vidare resa genom livet.

Lite sövande tempo alltså. Jag trodde det skulle vara en bok att flyga igenom, men jag orkade ofta inte läsa mer än några kapitel innan ögonlocken började kippa. Jag vet inte varför det är så, för samtidigt så tycker jag att "Min fantastiska väninna" är en mycket intressant bok, som jag kommer på mig själv med att sitta och tänka på ganska ofta. Det kan vara så att orden känns lite viktigare i den här boken än i vissa andra jag har läst på senare tid, de väger lite tyngre.
Slutet var riktigt abrupt, och hade jag inte vetat att det finns tre böcker till, så hade jag kanske till och med blivit lite sur över det. Det känns liksom rumphugget, som att det klipptes av mitt i en stegring till något som ska hända, kanske till och med något avgörande. Jag får känslan av att alla böckerna skrevs som ett enda superlångt manus, som sedan delades upp i fyra olika böcker, och det var här ett kapitel slutade, helt enkelt. Så jag blir sugen på att kasta mig över del två på en gång, men eftersom jag nästan aldrig läser serier så, för då har jag en tendens att tröttna och aldrig avsluta, så får den vänta minst en bok innan jag beger mig till Italien igen.

Mitt betyg på "Min fantastiska väninna" blev 3/5. Det kanske inte är en bladvändare, men den är ändå mycket intressant.

tisdag 17 april 2018

Spring is making promises outside-Dagens


Låt: "Little numbers" med BOY.
Outfit: Just nu, pyjamas.
Smink: Nej.
Nagellack: Christmas Gone Plaid från OPI.
Doft: Litte svettigt faktiskt, för jag glömde bort min deo i morse.
Smycke: Nej.
Klocka: Nej.
Frukost: Macka med ost och skinka, kokosyoghurt med granola, Earl Grey.
Fika: Citronte, äpple med jordnötssmör.
Middag: Pasta med kronärtskocka, broccoli och valnötter, liten sallad och ett glas vin.
Pryl: Gjutjärnspannan som jag rotade fram ur skåpet.
Motion: Hundpromenad och ett hemligt projekt.
Kvällsnöje: Lite tv, lite bok.
Att tillägga: Grattis på 70-årsdagen svärfar!

måndag 16 april 2018

Plejaderna om "Rosie Potters lyckliga liv efter detta" av Kate Winter

Vilken underbar helg det har varit! Sommarvärme i lördags, när jag firade min fina mamma på födelsedagen minsann. Och så en söndag med Plejaderna - kan det bli bättre? Tror inte det.
Vi mumsade på ananaspaj med vaniljglass, drack kopiösa mängder te, gjorde om vårt betygssystem och pratase, såklart, om Svenska Akademien och kaoset om råder där.
Personligen är jag jävligt förbannad på dem. Bar knytblus i fredags på grund av är Team Sara Danius. Lite förnyelse vore verkligen på sin plats. Vi kan ju börja med att skicka Hårras PEngdahl till Tjottahejti, så kan han sitta där och vara självgod. Han kan få sällis av sin "gentlemannapolare" Tjan-Klådd Arnnåt, så kan de sitta där och jämföra historier om hur de trycker ner kvinnor. De verkar vara bra på det.
Byt ut hela Akademien, och gör om så att man sitter en viss tid, eller i varje fall går i pension när man nått en viss ålder. Sitter på livstid... Så utbota dumt.

Vi i Plejaderna sitter inte på livstid, vill man hoppa av så får man det. Å andra sidan förvaltar vi inte ett av världens främsta litteraturpriser heller. Men vi kunde konstatera att om vi gjorde det, så skulle senast lästa bok inte få det.

Bildkälla Goodreads
Rosie Potter vaknar en morgon och vet genast att något är fel. Hon har en underlig känsla i kroppen, som säkert kan förklaras med all alkohol hon hinkade i sig dagen innan. Men det visar sig att hon är död, hålet i huvudet är ett säkert tecken på det. Blev hon till och med mördad? Och i så fall av vem? Högst upp bland de misstänkta hamnar straxt Rosies pojkvän, som visar sig vara en riktig svin. Rosie ger sig ut för att söka sanningen om sin död, och upptäcker snart att hon hyser känslor för någon. Men hur kan man ha ett kärleksliv när man är död?

Den här boken verkade så lovande. Rolig och lite må-bra, det var vad vi alla hoppades på. Och vi blev så besvikna! Det är inte roligt, även om det märks att det är meningen att det ska vara det. Möjligen att man log någon gång, men mest är det irriterande.
Ingen av karaktärerna är särskilt trevlig, inte ens Rosie som mest känns som en egotripp med rött hår. Och det är svårt att tycka om en bok när man känner att karaktärerna är till och med osympatiska, även de som inte är menade att vara det. Karaktärerna känns även rätt så barnsliga, även föräldrarna. Rosie och hennes umgängeskrets kändes inte som de tjugo-nånting som de är, utan mer som ett gäng högstadieungar som skapar stormar i vattenglas.
Det är lätt att läsa, otroligt bläddervänligt. Men det lämnar inget bestående intryck, bara ett par dagar efter läsningen hade jag glömt det mesta av handlingen och den känslan var jag inte ensam om. Teflonbok. Vi känner att den är rätt så dåligt skriven, och funderar på om författaren är mycket ung. Det känns nämligen lite som en skoluppsats. Idén är bra, men det är dåligt förvaltat.
Jag tyckte att epilogen var bland det bästa i boken, men det var jag ensam om. Det känns lite glättigt, men det gör å andra sidan hela boken. Det är som en blandning av "Ghost" och en dåligt skriven romance - minus sexet. (Jag avskyr uttrycket chick lit. Avskyr!)

När det var dags att betygsätta boken föll så en diskussion in om vår betygsskala. Den här bokcirkeln har nämligen läst en fruktansvärt dålig bok en gång, och när den skulle betygssättas ko vi fram till att vi inte fick gå lägre än 1. Det betyder alltså att rätt så dåliga böcker, som ändå är sjuttioelva gånger bättre än "världens sämsta bok", får en 2:a i betyg - ofta oförtjänt. Vi har alltså bestämt att lägsta betyg från och med nu är 0, vilket gör att "världens sämsta bok" fick det nya medelbetyget 0/5, då vi alla gav den 0. Vi ändrade på det betyget, men inget annat, eftersom den boken liksom sätter lägstaribban.

Betygen på "Rosie Potters lyckliga liv efter detta" är bättre, men inte jättebra. Som lägst fick den betyget 1 och som högst 2, medelbetyget blev 1,6/5. Mitt eget betyg blev 2/5. Satte det innan vi gjorde om skalan, men det får stå kvar som det är.

Som en kuriosa, eller så ni hänger med på hur det ser ut när jag och Plejaderna sätter betyg, så ser skalan numera ut så här:

  • 0 = jag avskyr/hatar den
  • 1 = jag tycker inte om den
  • 2 = den var okej
  • 3 = den var bra
  • 4 = jag tyckte mycket om den
  • 5 = jag älskade den

fredag 13 april 2018

FredagsFilmen: Atomic Blonde

"Atomic Blonde" är en sådan där film som hann försvinna från biorepertoaren innan jag riktigt hann fatta att den ens existerade. Rättade till det med att tvinga älskade maken att köpa den på skiva till mig när den hade släppts. Eller till oss, rättare sagt, för det här gillade vi båda två. Och de yngsta barnen också. (Stora J är sällan med på våra filmkvällar, av anledningar bara hon vet om.)

Bildkälla Geek Girl Authority
Under Kalla Kriget skickas agenten Lorraine Broughton från MI6 till Berlin för att utreda mordet på en annan agent och för att försöka återfinna en lista över dubbelagenter. Hon hinner knappt kliva av planet innan problemen hopar sig.


Den här filmen är så sjujävla bra! Om man gillar action, slagsmål, biljakter och bra soundtrack alltså. Och det gör ju jag. Den är visuellt väldigt tilltalande, och det är befriande att se Charlize Theron spöa skiten ur stora karlar iklädd minikjol och höga klackar. Och när hon får stryk själv - så blöder hon, och får sår och blåmärken. Ovanligt i en filmgenre där huvudrollsinnehavaren ofta kan ta emot hur mycket stryk som helst utan att få en skråma. Det gör det hela lite mer realistiskt alltså.
Även bra återskapande av 80-talsmiljöerna, och soundtracket är superbt! Dock är inte "Atomic" med Blondie med, vilket förvånade mig lite.
Filmen är baserad på ett seriealbum, och det syns ganska ofta i somliga filmsnuttar och vissa kameravinklar. Det är snyggt! *hjärtögon*

Filmen känns väldigt mycket som att den kommer vara den enda, men om de skulle bestämma sig för att göra en serie av den, så skulle jag se dem. Allihop. Här har ni en ny, kvinnlig Bond, om man så vill. Do it! Pretty please with a cherry on top?

torsdag 12 april 2018

Soundtrack of my life


BOY - Little Numbers

I'm waiting for your call and for the moon
To release me from the longest afternoon
I've re-arranged parts of my living room
But time is hard to kill since I met you

I'm looking at the cars that drive on by
While spring is making promises outside
Red cars are quite rare I realise
And then I wonder which colour you'd like

Seven little numbers
Baby, they could be a start
Seven little numbers
Baby, I know yours by heart

All the pretty things that we could be
I feel you in every heart beat
Where you ever in a dream that could come true
These numbers could be lucky for you

I watch the sky change to a darker blue
I can't think of another thing to do
And every song just makes me think of you
Because the singer sounds as if she was longing
As if she was longing too

Seven little numbers
Baby, they could be a start
Seven little numbers
Baby, I know yours by heart
Seven little numbers
Baby, they could make a change
Seven little numbers
Make a fire out of this flame

All the pretty things that we could be
I feel you in every heart beat
Where you ever in a dream that could come true
These numbers could be lucky for you

I read your name on every wall
On every wall, tell me
Is there a cure for me at all?
For me at all, tell me
I read your name on every wall
On every wall, tell me
Is there a cure for me at all, for me at all?

All the pretty things that we could be
I feel you in every heart beat
Where you ever in a dream that could come true
These numbers could be lucky for you

These numbers could be lucky for you
These numbers could be lucky for you


onsdag 11 april 2018

"Breaking dawn" av Stephenie Meyer

Kanske kan vi skylla lite på att vi renoverat vårt sovrum att det tog mig en halv evighet att läsa ut den sista delen av Twilight-kvartetten, men sanningen ligger nog mest i att den har varit såhåhå tråkig! Jag kommer med största sannolikhet bli spoilig i det här inlägget, så har du mot all förmodan missat vad som händer i Twilight-böckerna och vill hålla det så, kan det vara en bra idé att sluta läsa nu.

Bildkälla Goodreads
Edward och Bella gifter sig och åker på bröllopsresa, efter den ska Bella äntligen få det hon helst vill - att Edward förvandlar henne till vampyr.
Men något högst oväntat händer, och situationen blir allvarlig snabbt. Snart är det inte bara Bellas liv som är i fara, utan även hennes nya familjs och hennes vänners.

Var ska vi börja? Ska vi kanske ta det här med Bella? För jösses i min lilla låda vad jag irriterar mig på henne! Som människa är hon så klumpig att man himlar med ögonen. Går hon för fort snubblar hon ofelbart även på släta golv. Denna klumpighet gör att hon skyller allt ont/dumt/konstigt på sig själv - för Edward kan ju inte göra några fel. Oh nej, inte denna fullkomligt perfekta varelse. Bella är så självutplånande att det gör ont i ögonen att läsa det. Dessutom är hon så omedveten att det är löjligt. Om man blir utbjuden av fyra olika killar, exklusive vampyren man har ögonen på, så kanske man i varje fall borde börja få en liten aning om att man faktiskt är ganska söt, kanske till och med... vacker? Men nej då, inte Bella. Hon förnekar ständigt sin skönhet och förstår inte hur hon har kunnat fånga den underbare Edward. Ledtråd - ditt blod är tydligen hans "own brand of heroin". Och du är en jädra läckerbit. Om Bella är en mö i nöd? Behöver ni fråga? Ja, det är hon. Hon behöver räddar från James, från Victoria, från Volturi och kanske främst av allt från sig själv - i varje fall i sin mänskliga gestalt. Men inte ens som vampyr, en stark nyfödd dessutom, kan hon klara sig helt själv, utan hela familjen, vargarna och vittnena ska hjälpa henne att få leva vidare. Att få sitt lyckliga slut.
Vi fortsätter med Edward. Mästaren av manipulation och emotionell utpressning. Hans stalkerbeteende är inte romantiskt, det är läskigt. Står i ditt rum och tittar på dig när du sover? Inte okej - faktiskt. Lämnar dig för att "skydda" dig och lämnar dig i stället som ett öppet mål för vampyrer som vill dig ont? Inte romantiskt. Eller omtänksamt. Bara själviskt. Vilket bevisas ytterligare när han vid första aning om att Bella är död, drar till Italien för att ta livet av sig. Han blir förbannad över att Bella vill bli vampyr, och vägrar ta del i hennes förvandling. Om hon inte gifter sig med honom först. Och eftersom Bella inte vill gifta sig överhuvudtaget, är det lite taskigt att utsätta henne för den utpressningen. Och sedan är Alice rätt så taskig när hon utpressar vidare genom att tvinga fram ett stort bröllop när Bella inte vill ha det. Samtycke någon?
Vilket för mig in på Jacob. Det märks rätt så bra att han bara är 16 år, om man säger så. Bella förklarar ständigt att hon inte älskar honom som annat än en vän, men han tvingar ändå på henne en kyss. Något som hennes pappa - sheriffen - enbart tycker är roligt. Och sedan imprintar han på hennes nyfödda dotter. Fräscht.

Så nej, de här böckerna har inte varit bra, såhär några år senare och med en hel massa mer erfarenhet och livsvisdom och med #metoo i minnet. Ändå tyckte jag att "Breaking dawn" inte var totalt usel. Vissa bitar av den var till och med nästan lite bra. Men - var det tvunget att vara så långt? Det är så pass detaljerat att det känns som att man får varenda ögonblick av Bellas första dygn som vampyr serverat in i minsta lilla dammkorn och doftupplevelse. När det sedan är dags att möta Volturi är det bara en massa pratande där på ängen. Om ungefär samma sak. Om och om och om igen. Man kunde säkert ha redigerat bort 200 - 300 sidor och då haft en bok med lite tempo. Och en bok på 500 - 600 sidor istället för de här 750+ sidorna. Det hade varit att föredra.

Mitt betyg på "Breaking dawn" blev 2/5. Samlat betyg på hela serien blir 2,5/5. Man kan dock nöja sig med att bara läsa "Twilight". Den funkar fint som stand alone, det gör inte följande tre böcker.

Summa summarum, sedan tänker jag ställa tillbaka Twilight-böckerna på hyllan. Jag förstår verkligen inte vad det var jag tyckte var så bra med de här böckerna. Jag förstår inte min besatthet, min stora förtjusning. Alls. Men böckerna har fortfarande några av de snyggaste bokomslagen jag vet. De kan fortfarande få pryda min bokhylla och min tavla med omslagen får sitta kvar på väggen. Men läsa om dem? Aldrig mer.

tisdag 10 april 2018

Säsongssammanfattning: Fargo, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Tv-svackan fortsätter, men det är fortfarande ingenting jag hetsar upp mig över. Två serier jag följer med älskade maken kommer med nya avsnitt nu i april, och så tittar vi vidare på "Fargo" tillsammans. Mer än så bryr jag mig inte om just nu, känner jag.

I säsong två av "Fargo" är det år 1979. Kansasmaffian vill köpa upp familjen Gerhardts territorium. När familjens överhuvud får en stroke blir det maktkamp om bestämmanderätten, och hur man ska gå vidare med Kansas förslag. Mitt i skottelden hamnar det naiva gifta paret Peggy och Ed - hon frisörska, han slaktare. Och ett gäng lokala poliser med huvudet på skaft.

Bildkälla
Favoritavsnitt: Säger som i förra säsongssammanfattningen - alla. Man kastas snabbt in i handlingen och det händer så mycket hela tiden att det känns onödigt att separera dem från varandra.

Favoritkaraktär: Lou Solverson. Jag gillade honom som äldre redan i säsong ett, nu tokgillar jag honom.

Favoritpar: Lou och Betsy. Även om hon är lite av en bikaraktär så gillar jag henne så mycket att hon nästan, men bara nästan, är mer favorit än Lou.

Bäst i säsongen: Blinka och du missar det-hinten till filmen. Och jag tycker mig skönja förbindelser både med redan sedda säsonger, och sådana som komma ska. Älskar när det blir så där finurligt och liksom gömt, fast gömt helt öppet.

Värst i säsongen: Dodd Gerhardt var en synnerligen obehaglig karaktär. Värst, men på ett bra sätt, för ingenting är "värst" egentligen.

Övriga kommentarer: Har du inte sett "Fargo" än tycker jag att du ska se till att göra det. Det här är på riktigt bra tv. Ya betcha!

måndag 9 april 2018

Tre tomma no. 51

Here we go again.


Depend. Nagellacksremover. Supersnabb.
Ni har sett den förr, så ni vet att den är älskad här.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Cien. Aqua. Moisturizing mask. With aloe vera and jojoba oil.
Med tanke på vilket fynd det här är, så måste jag säga att det här är en förbaskat bra mask - särskilt med tanke på priset. Jag betalade 8 kronor för den här förpackningen på Lidl, och den räcker till två maskningar. 4 kronor masken alltså. Dessutom väldigt skön att ha på, och lätt att använda. Kommer jag köpa den igen? Ya betcha!
Plaståtervinning.
Betyg 4/5

Max Factor. Masterpiece Max. High volume & definition mascara.
Nästa mascara att hamna i soporna då den blivit gammal. Saker som händer när man inte sminkar sig så ofta, som vanligt med smink jag slänger alltså.
Skötte sig helt okej, men jag har svårt att bli kompis med sådana där piggiga silikonborstar. Jag vet inte varför, men jag har en benägenhet att blinka in dem i ögat. Och det gör ganska ont... Tror det hände fyra gånger med den här mascaratuben.
Plaståtervinning.
Betyg 3/5

fredag 6 april 2018

Fredagsmys: Bananbröd

Förra veckan hade jag ett gäng rätt så bruna och prickiga bananer i fruktskålen. Lilla E tyckte vi skulle göra bananbröd av dem, men "inte något veganskt eller nyttigt". Så då gjorde vi vanligt hederligt bananbröd, det som mest av allt är en mjuk sockerkaka med banansmak.

Det var gott. Jag hann inte ens fotografera den innan det mesta av den var borta och älskade maken hade bara denna  ynkliga lilla bit kvar att posera med.


Receptet hittade jag på internet, och siten påstår att det här är världens godaste bananbröd, och det kanske det faktiskt är. Jag har precis som vanligt valt att översätta receptet till svenska.

Bananbröd

2 väl mogna bananer, eller 3 om de är små
60 gram smält smör
1 tsk bikarbonat
1 krm salt
1 ½ dl socker
1 ägg
2 tsk vaniljsocker
3½ dl vetemjöl

Smöra en brödform, värm ugnen till 175 grader.
Mosa bananerna i en bunke tills de blir släta, tillsätt det smälta smöret.
Rör ner bikarbonat och salt, sedan sockret, ägget och vaniljsockret. Rör sist ner mjölet till en jämn smet.
Vill man kan man ha i andra smaksättningar, som nötter eller hackad choklad. I så fall är det dags för det nu.
Häll smeten i formen och grädda i 40 - 50 minuter, beroende på storleken på din form. Kolla med en sticka så att kakan är klar.
Om man har en banan över kan man dela den på längden och lägga den lite tjusigt i formen ovanpå smeten, innan gräddning. Ser konditoriproffsigt ut, eller något.
Stjälp sedan upp kakan på ett galler och låt den svalna innan den äts. Receptmakaren tycker man ska låta den kallna helt, men tro mig - lite ljummet bananbröd till en kopp te är fina grejer det.

Trevlig helg!

torsdag 5 april 2018

Nagelvård

Det här inlägget har jag legat och ruvat på sedan i februari, det var då jag tog bilderna nämligen. Mina naglar var något längre då, men fortfarande i rätt så bedrövligt skick. Ungefär som nu alltså, men nu har jag ännu kortare naglar.
Jag är ganska slarvig med att vårda mina naglar ömt, särskilt med tanke på hur mycket jag plågar dem med removers och nagellack hela tiden. När jag anstränger mig ser det dock ut ungefär så här.


Prylarna jag använder mig av är en nagelfil i glas samt en orangepinne - även den i glas - som jag petar nagelbanden med och rensar lite. Båda dessa köpte jag när Edgy polish hade sin utförsäljning förra året, och eftersom Edgy inte finns kvar längre få man hitta sina glasverktyg på annat håll. Filar i glas brukar man kunna hitta lite överallt, men nagelpetarmojen har jag inte sett någon annanstans i det här utförandet.
Utöver det använder jag nagelbandsremover från Depend, nagelolja från Apoliva och ett baslack från Kicks (som jag inte är överförtjust i).


Det här är vad jag började med. Torra, flisiga och skiviga naglar, med ett och annat avslaget hörn. Dessutom torra och trasiga nagelband som hade fått härja fritt ett tag.
Steg ett blir alltså att forma om naglarna, helt enkelt fila ner dem till den längd och form som man vill ha. Därefter brukar jag mjuka upp nagelbanden med lite olja och nagelmassage i någon minut, innan jag försiktigt petar tillbaka nagelbanden.


Nagelbandsremover är till för att få bort död hud från naglarna. Använd den enligt anvisningar på förpackningen! efter att den verkat kan man rensa nagelplattan från avlagringar, och avsluta med att tvätta händerna med tvål för att neutralisera processen. Jag brukar även passa på att skrubba händerna lite med en nagelborste, min är med naturborst, samt sedan smörja in händerna och olja in naglarna ordentligt en gång till.


Avslutar gör jag med ett baslack. För att få fäste för det tar jag först bort kräm- och oljerester med lite äppelcidervinäger på en bomullsrondell.

Eller - ärligt talat avslutar jag med ett färgat lack och topplack, men det här är i varje fall grunden. Tar en halvtimme ungefär, beroende på hur länge på hur länge jag låter oljan gotta sig.

onsdag 4 april 2018

Vad jag läste i mars

Det var på gnällen, men jag lyckades ändå läsa ut 8 böcker i mars. Jag är ju inte klok! Eller så har jag en hobby. Just nu går det dock rätt trögt med läsningen, vilket dels beror på sådär spännande bok ("Breaking dawn") och dels på att vi renoverar sovrummet för fulla muggar. Idag är det tapetsering som gäller - snart inflyttning med andra ord.



Det fattas en bok på bilden, den jag hade lånat av pappsen och hunnit lämna tillbaka innan bilden togs.

"Blood promise" av Richelle Mead. Bok 4 i Vampire Academy-serien. Betyg 4/5.

"Det susar i säven" av Kenneth Grahame. För att pricka av en punkt på en läsutmaning. Mnja. Betyg 2/5.

"Mannen som sökte sin skugga" av David Lagercrantz. Som sagt, pappa har fått tillbaka den nu. Betyg 4/5.

"Spirit bound" av Richelle Mead. Del 5 i Vampire Academy. Betyg 3,5/5.

"Eclipse" av Stephenie Meyer. Del tre i Twilight Saga. Betyg 3/5.

"Last sacrifice" av Richelle Mead. Sista delen i Vampire Academy. Klappar mig själv på axeln för att jag läste ut en serie i mars, precis som jag hade bespetsat mig på. Betyg 4/5, vilket också är det samlade betyget för hela serien.

"A clockwork orange" av Anthony Burgess. Mer intressant för sitt språk än för sin story. Betyg 2,5/5.

"En annan" av David Levithan. Kompisbok till "Jag, En". Betyg 3/5.

tisdag 3 april 2018

"En annan" av David Levithan

I slutet av förra året läste jag David Levithans bok "Jag, En" om En som varje morgon vaknar i en ny kropp, och hur hela Ens tillvaro förändras när En förälskar sig i Rhiannon, som är flickvän till en av de kroppar En använder för en dag.
"En annan" är Rhiannons berättelse om samma händelser.

Bildkälla Goodreads
Vill man läsa hur Rhiannon upplever sina möten med En är det först en bra idé att läsa "Jag, En". Jag skulle faktiskt vilja påstå att det är ett måste, frågan är om man skulle ha så värst mycket i utbyte av "En annan" utan "Jag, En" i bagaget.

Jag gillade att få lära känna Rhiannon lite bättre, att få en annan inblick i hur hon tänker kring vissa frågor och delar av sin tillvaro. Särskilt sin relation med Justin, men även så klart hur hon ser på En och hens uppenbarelse - att försöka se bilföraren och inte bara bilen, som hon föreställer sig det.
Det tänks också en hel del mer på attraktion, och hur man tänker inför mötet med nya människor. Rhiannon vet aldrig hur En ser ut nästa gång hon träffar henom. Om En ska vara kille eller tjej, vit eller färgad, smal eller tjock, vacker eller ful eller alldaglig. Och det är inte alltid så enkelt att se förbi förpackningen, får hon erfara.

"En annan" är precis lika lättläst som sin kompisbok, och det var spännande att få följa Rhiannon, hennes möten med En, men också hennes liv utan En i närheten. Boken har ett ganska rejält cliffhanger-slut, så det känns bra att veta att det kommer en ny "En-bok" i serien någon gång under året, vad det verkar.
Jag gav "En annan" betyget 3/5.

∾∾∾

Jag träffar En i bokhandeln igen. Idag är han en lite knubbig indisk tjej. Och jag skäms omedelbart för att jag tänker så, för att det är det jag lägger märke till först. Det är En. Jag är tillsammans med En. Fokusera på föraren, inte bilen.
När vi bestämmer oss för att ta en promenad i parken stirrar jag intensivt på Surita och föreställer mig att hon är en kille.Det är inte särskilt svårt. Om man stirrar tillräckligt länge på någons ansikte är det ganska lätt att föreställa sig att de tillhör de andra könet. Sen slutar jag och undrar varför jag håller på sådär. Jag skulle ju inte stirra på henne och föreställa mig att hon var vit.Det skulle vara sjukt. Men jag vill ändå tänka mig henne som en kille, tänka mig En som en kille därinnanför.
En del av problemet är ord. Det faktum att vi har olika ord för han och hon, honom och henne. Jag har aldrig tänkt på det tidigare, hur splittrande det är. Kanske skulle vi inte hänga upp oss så mycket på den skillnaden om det på engelska fanns ett enda pronomen för oss allihop.
En del av mig vill fråga En om det där, fråga: Är du en han eller en hon? Men jag vet att svaret är att En är både och, och varken eller, och att det inte är Ens fel att det engelska språket inte kan handskas med det.

∾∾∾

måndag 2 april 2018

BuJo april 2018

Aprils andra dag, och jag har precis börjat använda aprils sidor i min BuJo. Gjorde i ordning dem förra veckan medan älskade maken och Chilipojken satte upp nytt innertak i sovrummet. Just nu slipas väggarna inför tapetseringen, och jag passar på att ta en kopp te och blogga lite. Om min BuJo för april, så klart.


Samma gula Leuchtturm1917 som de andra månaderna. Temafärgen denna gång blev blå och jag använde en washitejp med van Gogh-motiv tämligen flitigt, för att piffa upp mina sidor.


Gjorde månadsuppslaget med lite större rutor än förra gången, så att det finns plats att skriva i dem. Det här är förvisso den sida jag använder minst av alla, men det är ändå trevligt att ha någon sorts försättsblad. I mars använde jag knappt månadsuppslaget alls, men då gjorde jag å andra sidan rutorna för små också. Bättre såhär. Som synes får ni se hur det ser ut innan jag fyller i saker, så här tomt är det inte längre.



Mitt vanliga uppslag för nagellack, böcker, filmer och bloggidéer som jag inte riktigt har plats för än. Rätt så ospännande uppslag, förutom för mig som älskar att fylla i det allt efter som.


Habits heter så klart vanor på svenska! Så numera har jag en vanemätare och en humörmätare. Har lagt den i ungefär den ordning jag gör saker under dagen, så jag får ett flöde när jag fyller i. Lade även till en punkt om alkohol, bara för att jag är lite nyfiken.


Min budgetsida ser ungefär likadan ut som förra månaden. Gav större plats till yogakontot, för det kände jag blev för litet förra månaden. Sparkontot blev betydligt mindre, men så gör jag bara en fast överföring dit varje månad, så jag behöver inte mer än så. Bara kul att hålla reda på. Jag har lagt upp det som en ekvation i ringen, känns nästan som att vara i skolan igen.


Min ursprungsplan var att göra den här månaden annorlunda, med ett uppslag till varje vecka. Redan när jag gjorde det här kände jag dock att just det här upplägget inte var något jag gillade. Jag funderade på att slänga det här uppslaget, men det får vara kvar. Som en varning till mig själv.


Sedan klantade jag mig på nästa uppslag också och gjorde dagrutorna för små! Blev ännu mer frustrerad på mig mig själv, men bestämde mig för att leka lite med det och göra rutorna större för varje rad. Jag är dock inte helt nöjd med mina veckouppslag faktiskt. De känns lite för oroliga. Får fundera på hur jag kan lösa det tills jag sätter mig och gör maj.

söndag 1 april 2018

Månadens nagellack - Mars

Årets aprilskämt får väl bli detta, att jag visar nagellacken jag bar i mars på aprils första dag. Vilket inte är något lur alls, för det är precis de här lacken jag bar i mars. Jag är inte mycket för det där med att luras om jag ska vara ärlig.

De nagellack jag bar i mars ser alltså ut såhär:


Först ut i mars var True Sight från Polish Alcoholic. Det här kommer från vinterkollektionen med inspiration från "Stranger Things", och jag har två lack till ur den kollektionen att visa upp i det här inlägget.
True sight är en multikrom bas som skiftar mellan brons och plommonlila, på ett litet ungefär. Det var tydligare i flaskan är på nageln. I detta simmar det ett mörkt blått skimmer och massor av färgskiftande flakies. Ganska tjockt att måla med, men rätt så trevligt ändå.


Jag fortsatte mars med mer lila. Här är det Rusta-fyndet I Carol About You från OPI. Jag erkänner gladeligen att det här är ett sådant där lack som jag fullkomligt älskar. Tydligen har jag en liten vrå av mitt lackhjärta som klappar extra hårt för lila krämlack. Att det här dessutom är perfektion att måla med gör ju bara saken ännu trevligare.


Efter några mörka lack är det alltid skönt att bryta av med något ljust. Som ljuvligt ljusgrå #547 från Depend. De kanske inte har så roliga namn på sina lack, men i övrigt så levererar Depend i kollektion efter kollektion. #547 är inte bara ljusgrått, utan innehåller dessutom ett skimmer som skiftar i guld och rosa. Så himla vackert! Låg bra till att bli månadens favorit, men jag valde ett annat som det. Ångrar mig nästan nu...


Kände för rött lack och plockade fram en av mina röda favoriter. Perceval var med i den allra första kollektionen från A England, och är en av anledningarna till att jag föll så handlöst för märket. Rött skimmerlack när det är som allra bäst.


Och här är lacket som jag utnämnde till mars månads favorit, Catherine Howard från A Englands Tudoresque-kollektion. Teal med det numera sedvanliga A England-holot. Gnistrade som en hel skattkista med juveler när man fick rätt ljus på det.


Dungeons & Dragons från Polish Alcoholic är betydligt snyggare irl än vad jag fick fram, ungefär som det ser ut i flaskan. Rätt så skirt dock, men lätt att måla i tunna lager. Sjöskumsgrönt med färgskiftande småflakies. Unicorn pigment, sägs det på hemsidan. Snyggt är det i vilket fall som helst.


Mörkrosa med skimmer från OPIs Skyfall-kollektion. Det här är You Only Live Twice, ett av lacken dom fick favoritstatus från den kollektionen.


Att The Upside Down har "Stranger Things"-inspo är ju inte svårt att lista ut med det namnet. Från Polish Alcoholics vinterkollektion det med. Mörkt vinröd bas med färgskiftande skimmer. Inte jättekul att måla med, men jättekul att titta på.


Redan i affären visste älskade maken att han skulle gilla #544 från Depend när jag väl fick det på nageln. Han hade rätt, och jag gillade det väldigt mycket jag med. Turkost med guldskiftningar. Vad kan bli fel?


Årets påsklack blev Always Bring a Banana från Pahlish. Det här är det perfekta gula hololacket. Endast två lager, och hur ofta kommer man undan med det med ett gult lack? Nästan aldrig, är svaret på den frågan. Sitter på just nu, och kommer få sitta kvar tills påsken är slut. Hoppas på lite mer sol så att jag kan ooh:a och aah:a över det lite mer.