söndag 23 juli 2017

Tyst

Om ni tycker att jag bloggar sällan just nu så har ni alldeles rätt. Jag har bara inte riktigt lust att hänga vid en dator just nu, och då gör jag inte det. Lördagar har jag bestämt ska vara datorfria, men ofta slinker hela helgen med där, och ibland en och annan dag i veckan också.
Det här betyder också att jag inte ser mycket på tv heller, eller läser många fics. Jag myser runt mest. Älskade maken har semester och jag försöker spendera så mycket tid som möjligt med honom. Jag läser, sitter på altanen, yogar, mediterar, klappar katter, vattnar örtlandet, plockar hallon. Tar det rätt så lugnt alltså.
Jag kommer nog tillbaka lite mer frekvent igen när skolorna börjar igen. Fram till dess så blir det blogg när det blir. Inget jäkt. Ingen press.
Stanna upp och lukta på blommorna. Lite så.

Solnedgång över Hjälmaren. 18 juli 2017.

fredag 21 juli 2017

FredagsFilmen revisited: Dunkirk

Det var inte jättelänge sedan jag skrev om filmen "Dunkirk", exakt tre månader sedan faktiskt. Jag kallade den då för sommarens måste-se film, och det är en känsla som består nu när jag har sett den. Det här är en sådan där film som gör sig allra, allra bäst på stor duk för den maximala upplevelsen. Bor du i närheten av någon av de där tre 70mm-dukarna här i Sverige så skulle jag passa på att se den där. Det kommer bli en hisnande visuell upplevelse - tro mig.

Bildkälla Flickering myth
Filmen handlar om Operation Dynamo, en operation för att evakuera de brittiska soldater som blivit inringade av tyska trupper i den franska staden Dunkerque. Med hjälp av civila båtar och luftunderstöd lyckades man evakuera många fler än man hoppats på.
Det var en desperat kamp för överlevnad och för att komma hem. Vi får följa några soldater, både sådana som evakueras men även de som hjälper till med evakueringen.

Det här är en film med lite dialog, helt enkelt för att det inte behövs. Det är inga scener i konferensrum där det diskuteras strategier och evakueringsplaner, allt kommer oss tillhanda ändå. Och det är väldigt realistiskt och stundtals väldigt otäckt.
Vi följer kampen från tre olika perspektiv, i tre olika tidsrymder. Från stranden, från havet och från luften. Till slut vävs de samman, i sann Nolansk anda.

Jag har nu sett samtliga Christopher Nolans filmer, och jag har tyckt om dem allihop. De är visuellt hisnande och med vackert foto och ofta ett annorlunda sätt att berätta på. Det finns utrymme för mer att berätta även i "Dunkirk", men samtidigt slutar den på precis rätt ställe och på precis rätt sätt. Jag är väldigt glad att jag har sett den här filmen på bio, för det gjorde hela upplevelsen lite maffigare. Filmen hade säkert varit bra även på platt-tvn här hemma, men bio är ändå alltid bio och det är där film är bäst - enligt mig.

Älskade maken och jag var och såg filmen tillsammans med Chilipojken och Lilla E. Filmen har 15-årsgräns, men numera få yngre barn följa med på 15-årsfilmer i vuxet sällskap, vilket möjliggjorde för Lilla E:s närvaro. Vi som föräldrar vet att hon kunde klara av den, vilket hon också gjorde med bravur. Hon liksom jag satt dock och snyftade lite ibland för att det är sorgligt och hemskt med krig.


Jisses amalia. Jag vill se den igen. Jag som brukar undvika så kallade krigsfilmer som pesten satt fullkomligt hypnotiserad i biofåtöljen. Det här är fortfarande årets måste-film för mig, och jag är så glad att jag äntligen har fått se den.

Om jag nu får önska skulle jag gärna se att christopher Nolan regisserade nästa Bond-film också...

torsdag 20 juli 2017

Säsongssammanfattning: Outlander, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Det här tog tid, kan man väl lugnt påstå. Säsong två av "Outlander" var milt sagt inte lika bra som den första. Faktiskt så har jag tröttnat, och det känns i dagsläget tveksamt om jag kommer bry mig om säsong tre när den dyker upp i september.

Bildkälla Variety
Favoritavsnitt: 2x07 "Faith" Läkarna på L'Hopital des Anges kämpar för att rädda livet på både Claire och hennes för tidigt födda barn. Kung Louis ber Claire vara skiljedomare mellan två män som båda anklagas för svartkost. En av dem är hennes vän, den andra hennes fiende.
2x10 Prestonpans" Jaime leder sina män i en strid som kan ge Jakobiterna seger över britterna. Claires erfarenheter som sjuksköterska under Andra Världskriget kommer till väl till pass för att behandla de sårade.
2x13 "Dragonfly in amber" 20 år efter att Claire tvingades vända åter till sin egen tid genom stenarna, besöker hon återigen Skottland. Nu med sin dotter Brianna i sällskap. Hon besöker platser från sin tid med Jamie för att försöka få ett avslut. Under tiden gräver Brianna i historien om vad som hände hennes mor i Skottland innan flytten till USA. Ett återseende väcker både förtvivlan och hopp hos Claire.

Favoritkaraktär: Claire. Och Fergus, bara för att han var så göllig.

Favoritpar: Claire och Jamie. Någon som trodde något annat?

Bäst i säsongen: Vackra kostymer.

Värst i säsongen: Alla politiska intriger som var så sömnpillertråkiga att jag tröttnade både en och sjutton gånger. Dessutom - det här med att resa i tiden och sedan försöka ge sig på att ändra i historiska skeenden? tycker jag inte om. Och går inte. Fixed points in history, som Doktorn skulle säga.

Övriga kommentarer: Som jag saknat säsong ett! Den som totalt svepte bort mig med sin virvlande och himlastormande romans mellan Claire och Jamie. Som man våndades! Som man led! Som man var jublande lycklig! Och nu?
Det är ett dåligt tecken när jag börjar peta till datormusen för att se hur lång tid det är kvar på avsnittet - här gör jag det ständigt. Det är så mycket politik och intriger och ränkspel, som man så klart ändå vet är förgäves eftersom vissa historiska händelser verkligen har skett. Så det har känts som mycket jobb för något som ändå inte kommer leda någon vart, när man kunde ha lagt mer energi på annat. Som romantik till exempel.

måndag 17 juli 2017

Staycation

I år åker vi inte bort någonstans på älskade makens semester. Eller jo - det gör vi, för ibland åker vi bort över dagen, men vi kommer inte ha en enda övernattning någon annanstans än hemma. Vilket kanske bara är bra med tanke på att jag ofelbart sover som en kratta i någon annan säng än min egen.

Vi har vissa bestämda utflyktsmål nu i juli, och ett av dem var det följa-med-på-tvång vilket inte uppskattades helt av alla i familjen. Älskade maken och jag var dock obevekliga och packade in hela familjen, inklusive tjuriga Chilipojkar och en matsäck, i bilen och begav oss till Hampetorp för att ta färjan över till Vinön.
Jag har, trots 46 levda år varav nästan alla i Örebro, aldrig varit på Vinön. Förrän nu. På tiden kan man tycka. Och nu blir det bildspam!


Ser ni den gula lilla grejen? Färjan!


 Det tog ungefär 20 minuter att åka över till Vinön. Vill man kan man ta bilen, men vi valde att inte riskera att bli sittande i färjekö åt endera hållet och parkerade bilen i Hampetorp och upplevde ön till fots.


Så här ser det ofta ut när vår familj är ute och spatserar, vi hamnar liksom på kö. Här har vi precis börjat gå en vandringsstig som leder upp till badplatsen på öns norra sida.



Ibland såg det ut som om man befann sig på Öland eller Gotland i naturen. Vansinnigt vackert, och tur med vädret hade vi också. Lagom varmt och lite brisblåst.


Chilipojken skämtade om att han skulle sno en roddbåt och ro hem igen. Just den här tyckte han däremot såg lite osäker ut... Hans humör blev för övrigt bättre när vi väl var på ön och han började prata tv-spel med Stora J.



Ibland fick man klättra över stöttor.




När vi åt vår matsäck vid badplatsen förvandlades mina äldsta barn till hip-hoppare.


Älskade maken och Lilla E badade fotbad...


...tillsammans med livs levande badankor! Eller änder.



Jag förevigar vad som högst troligt är årets dopp för mig. Gillar man inte att bada i sjöar och hav tycker jag att man kan få slippa.


Det rådde eldningsförbud på ön. Jag hoppas att engelsktalande förstod det. Jag hade lust att gå på den där skylten med rödpenna, men viss humor är det.


Efter en kaffe/glasspaus och lite vila vid det mysiga caféet var det så dags att åka hem igen.


Hej då Vinön!

fredag 14 juli 2017

FredagsFilmen revisited: The Book Thief

Mitt boktema fortsätter in i filmtemat med fredagsfilm. Filmen heter ju trots allt "The Book Thief", eller "Boktjuven" på svenska.
Filmen är så klart baserad på boken med samma namn som är skriven av Markus Zusak, en bok som jag ständigt höjer till skyarna och som jag räknar som en av mina bästa lästa böcker någonsin. Det här kommer bli en klassiker, sanna mina ord.

Bildkälla Roger Ebert
Med tanke på att böcker sällan blir lika bra på film var jag redan då, 2013, rädd för att filmen skulle bli i bästa fall medelbra.
Det speciella med boken är nämligen att den berättas av Döden, och det är alltså genom Dödens "ögon" vi får följa händelseförloppet med Liesl Memingers liv, och särskilt åren under andra världskriget när hon hamnar som fosterbarn hos familjen Huberman.
Det är Döden som berättar i filmen också, men inte alls lika ingående som i boken. Här är Döden enbart närvarande när hen besöker Liesls närmaste omgivning, och vi får inte alls följa henom i krigets fasor - det som gjorde boken så speciell och unik.
Filmen följer alltså enbart Liesl, fast i filmen heter hon Liesel. Nu är ju hon med om en del under sina år under kriget. Hon förlorar sin lillebror, hon lär sig läsa genom stulna böcker, hon finner vänner och själsfränder, hon är med och gömmer en jude - hon överlever.


Jag har varit rädd för att se den här filmen av flera anledningar, inte bara för att jag visste att den aldrig skulle kunna bli lika bra som boken, och det är den inte heller, utan också för att den här historien grep tag så hårt om mig redan när jag läste den första gången, och den har aldrig släppt greppet. Jag blir tårögd bara jag tänker på den. Och visst faller tårarna i slutet på den här filmen också, men inte för att filmen förmedlar budskapet så bra, utan för att jag minns hur det var när jag läste om det i boken.
Det fattas så mycket i adaptionen, mycket sådant som jag ville ha med. Skådespeleriet känns ofta ganska krystat med sina tillgjorda tyska brytningar och till och med mediokert skådespeleri, särskilt i barnrollerna som trots allt är de bärande. Filmen faller liksom platt för mig. Den skrapar bara på ytan av det djup som boken innehåller. Det är som att bara se ytan på en sjö och missa det fantastiska som finns där att se om man snorklar. (Inte för att jag gör det på grund av badkruka/tycker det är läskigt att ha vattenmassor över huvudet. Dyka? No thanks!)
Nu ångrar jag inte att jag har sett filmen, men jag tycker alltså inte att den var fantastisk. Det visste jag redan att jag inte skulle tycka, i och för sig.

Så - jag kanske inte rekommenderar filmen "Boktjuven" med varmt hjärta, men se den gärna för all del. Däremot tycker jag absolut att du ska läsa boken "Boktjuven" om du inte redan har gjort det.

torsdag 13 juli 2017

"Emma" av Jane Austen

Det här var inte en angenäm läsupplevelse för mig. Helt och hållet beroende på att "Emma" i den upplaga jag har i min ägo har yttepytteliten text. Dessutom tättskriven. Om man då som jag har börjat få med åren lite sämre syn, så kan det hända att boken ger en lite jobbig läsupplevelse. Lite sådär så att jag inte riktigt ville läsa, eftersom jag visste att det skulle bli ansträngande och ibland alldeles för koncentrationskrävande.
Så det tog sin tid. Men nu är det gjort!


Emma Woodhouse är en ung dam med en annorlunda hobby - hon tycker mycket om att blanda sig folks kärleksliv, något som inte alltid faller ut så väl som hon själv hade hoppats. Hon har själv bestämt sig för att aldrig gifta sig eftersom hon trivs så förträffligt tillsammans med sin hypokondriske pappa och sina vänner, som hon till viss grad kan manipulera som hon vill.
Hon bestämmer sig för att ta den unga Harriet under sitt beskydd, en flicka som bor på traktens internatskola och som Emma bestämt tror är oäkta barn till en gentleman. Till en sådan oslipad diamant vill Emma bestämt hitta en äkta man som passar både Harriets och Emmas status.

Jag trodde att jag redan hade läst den här boken, men det undrar jag om jag har faktiskt. Det kan vara så att jag lurat mig att tro att jag läst boken eftersom jag har sett så många filmatiseringar av "Emma", både som film och som tv-serier. Jag har två tv-serier i dvd-samlingen, både den med Kate Beckinsale och den med Romola Garai i titelrollen.
Jag älskar verkligen de filmatiseringar jag har sett av "Emma", så jag tycker det är jättekonstigt att det litterära underlaget inte alls fångar in mig på liknande sätt. Nu kan ju det förvisso ha att göra med de rent fysiska läsproblem jag hade med boken, men jag tycker också att den känns lite... tjattrig. Nu är vissa av karaktärerna dessutom bra pratsamma av sig, på gott och ont, men det är inte bara när Miss Bates och Mrs Eliot har ordet som jag tycker det känns tjattrigt utan det är en lite övergripande känsla.
Karaktärerna är väldigt bra porträtterade. Jag fick tuppjuck på vissa personer i galleriet för att det var helt igenom jobbiga. Särskilt Mrs Elliot vill man be hålla käften ibland. Nog för att Miss Bates snackar mer, en hon kör i varje fall inte över personer. Boken ironiserar väl över den tidens rådande klasskillnader, särskilt när det kommer till umgängeskretsar och äktenskap. Det gäller att omge sig med, och gifta sig med, rätt personer så att man själv framkommer i så bra dager som möjligt.

Jag tycker ändå att det var en helt okej bok, även om jag upplevde den som ganska långtråkig mellan varven. Det finns andra Jane Austen jag tycker att man hellre kan läsa om man bara ska läsa en enda av hennes böcker i sitt liv, men om man vill följa en bortskämd övre medelklasstjej i början av 188-talet en stund, så kan Emma Woodhouse vara en trevlig bekantskap.
Mitt betyg påverkas ändå av mina lässvårigheter den här gången och hamnade till slut på 2,5/5

Emma Woodhouse, handsome, clever, and rich, with a comfortable home and a happy disposition, seemed to unite some of the best blessings of existance; and had lived nearly twenty-one years in the world with very little to distress or wex her.
She was the youngest of the two daughters of a most affectionate, indulgent father; and had, in consequence of her sister's marriage, been mistress of his house from a very early period. Her mother had died too long ago for her to have more than an indistinct rememberance of her caresses; and her place had been supplied by an excellent woman as governess, who had fallen little short of a mother in affection.

onsdag 12 juli 2017

"Det" av Stephen King

Om man är svensk så har man nog inte missat att det i år kommer upp en re-make av filmen "It", som baseras på Stephen Kings roman med samma namn. Att man inte missat det beror i så fall på att man är medveten om att Bill Skarsgård ska spela rollen som clownen Pennywise, eller Snåljåp som han heter i min översättning. Med detta i minnet, och med punkten "A book that's becoming a film in 2017" att pricka av, gav jag mig så i kast med att läsa om denna jättebok som jag inte hade läst sedan mina glada tonår.

Bildkälla Goodreads
Den lilla staden Derry i Maine har sedan begynnelsen drabbats av många olyckor och mord och katastrofer. De stora vågorna sker med ungefär 27 års mellanrum. Underligt nog verkar dessa skov av mord snart falla i glömska hos stadens invånare.
1957 får George Denbrough en pappersbåt av sin storebror Bill som han tar med ut för att segla med på de översvämmade gatorna. George blir det första offret för Det i en period av mord som når sin kulmen sommaren året därpå.
Det är Georges bror Bill som tillsammans med sina vänner inser att det som händer i staden inta kan förklaras med de vanliga metoderna, utan att något ondskefullt det drabbar Derry, något som verkar bo i kloakerna under staden. Det faller på barnen att oskadliggöra Det, och de svär på att återvända och göra om det om de inte har lyckats. 1985 börjar morden igen.

Jag fick mitt ex i julklapp 1986, en jättebok på över 1000 sidor uppdelat i två volymer. Det här var långt innan jag började läsa King på engelska och på den tiden det ansågs lite ofint att läsa King - skräcklitteratur hittade man inte ens på biblioteket då, då det inte ansågs fint nog eller något. Att King inte ansågs som "fin litteratur" eller något liknande, märks tyvärr på översättningen. Det är ju inte utan att jag önskar att jag hade läst om den på engelska, jag stod ju trots allt och höll i just en sådan utgåva av boken på Science Fiction-bokhandeln för några månader sedan. Nåja. Jag sitter i varje fall och undrar stundtals om boken översatts av Google translate 20 år innan Google translate fanns. Det är ett flitigt användande av ordet apelsinfärgad i stället för orange, och någon sorts oförståelse för vanliga fraser och uttryck som bara känns helt fel när de översatts ordagrant till svenska, utan att i stället hitta dess svenska motsvarighet. Att clownen, Dets alter ego, kallas för Snåljåp är ett sådant lysande exempel. Jag önskar bara att Det kunde fått behålla sitt engelska namn, Pennywise.

Tafflig översättning till trots är "Det" ändå en bok som håller mitt intresse vid liv alla de 1188 sidorna. Slutet är kanske inte riktigt min tekopp, då jag tycker att det flippar ut i något sorts meh. Lite som att King inte hade riktigt klart för sig hur monstret skulle förklaras eller oskadliggöras. Anar jag lite sneglingar åt Lovecraft också? Jag har läst alldeles för lite Lovecraft för att kunna avgöra det, men jag anar ändå att det är så. Slutet innehåller även en scen som jag tycker är fruktansvärt obehaglig och rätt så onödig. Det rör sig trots allt om barn. Jag säger inte mer än så på grund av spoiler, men ni som läst boken vet säkert vad jag menar.

I grund och botten är "Det" en underbar berättelse om vänskap. Främst den som man har som barn under ett oändligt sommarlov, den där som man tror ska överleva allt. Boken är en hyllning till barndomen och de vänskapsband man knyter då, en hyllning till fantasin och nästan en varning om att undvika att bli en tråkig vuxen som glömmer bort att leka. Att inte glömma det som är viktigt, bara för att åren går och man ofelbart lämnar barndomen bakom sig.

Om man som jag är en van läsare av Kings böcker, så ser man massvis av paralleller och hänsyftningar till andra av hans verk här. Både sådana som redan var utgivna när det här boken skrevs i mitten av 80-talet, och sådana som skulle komma sedan. Älskare av "Det mörka tornet"-serien känner igen en sköldpadda, bland annat.

Jag tycker att "Det" är en ganska så fantastisk bok, förutom att den tappar lite i slutuppgörelsen för mig. Jag tycker inte att slutet är jättedåligt, men lite famlande och mycket sorgligt. En och annan älskling som hade behövt bli dödad. Så trots att "Det"greppade tag i mig redan i första kapitlet och gjorde det omöjligt för mig att lägga den ifrån mig, så får den inte fullpottbetyg. Däremot 4/5.
Läser jag om den igen (om 30 år!), så blir det dock på engelska.

Ben älskade biblioteket. Han älskade det därför att det alltid var så svalt där, även den hetaste dagen en lång, het sommar; han älskade dess lågmälda tystnad, som bara bröts av en och annan viskning, det svaga dunkandet när någon bibliotekarie stämplade böcker och kort, och prasslet när någon vände blad i tidskriftrummet, där gamlingarna satt och läste tidningar som var fästa vid långa käppar. Han älskade nyanserna och klangfärgen hos ljuset som föll snett in genom de höga, smala fönstren på eftermiddagarna och his det mysiga, varma ljuset från globerna som hängde i kedjor från taket och som kändes som allra mysigast på vinterkvällarna när vinden tjöt utanför. Han tyckte om lukten av böcker - denna kryddstarka, lätt fabulösa lukt. Det hände ibland att han gick in på vuxenavdelningen och tittade på alla dessa tusentals böcker på hyllorna och föreställde sig de världar av liv som fanns mellan deras pärmar, på samma sätt som han ibland när han gick gatan fram i den rökdisiga skymningen en eftermiddag i slutet av oktober, med solen som bara en besk, apelsinfärgad linje vid horisonten, kunde föreställa sig de liv som levdes innanför alla dessa fönster, med alla dessa människor som skrattade eller grälade eller ordnade blommor eller matade sina ungar eller sina sällskapsdjur eller sig själva medan de tittade på dumburken.