söndag 23 april 2017

"Sjunde juli" av Jill McCorkle

Jag väntar in fler betyg innan jag kan skriva om Plejadernas lilla träff igår, så jag skriver väl om senast utlästa bok istället.

"Sjunde juli" av Jill McCorkle har jag haft i min ägo så länge att det är telefonnumret hem till mina föräldrar jag har skrivit på pärmens insida. Jag har läst den minst fem gånger, säkert fler. Däremot var det ett bra tag sedan jag läste den sist, säkert 15 år eller mer. Den kan vara svår att få tag på i svensk översättning, men finns på engelska lite här och var, då heter den "July 7th".


Den sjunde juli 1983, straxt efter midnatt, dimper liftaren Sam Swett ner i småstaden Marshboro i North Carolina. Sam har lämnat New York för att ge sig ut på luffen och komma på vad det är han vill åstadkomma med sitt liv.
Granner Weeks ska fira sin 83:e födelsedag och ställer till med kalas. En man är orogen mot sin fru. Ett överklasspar håller en fest för ett brudpar. En man blir mördad. En oskyldig svart man anklagas för mordet. En katt blir överkörd. Ett barn föds. En polis flirtar med en servitris. Pojke möter flicka, eller om det är tvärtom.
Allt under en enda, dallrande het julidag i den amerikanska södern.

Det här är sådan där bok med många småhistorier som kan verka skilda från varandra, men som ändå hör ihop. Bokens nav är ändå, för mig, Sam Swett som är den karaktär som får både inleda och avsluta boken. Det är också han som genomgår en sorts inre resa. Han var redan på god väg, men under bokens - och dagens gång, så klarnar bilden allt mer för honom.

Något som jag hade glömt bort sedan sist, eller kanske helt enkelt lade mer märke till nu med lite mer livserfarenhet i bagaget, är de helt vardagliga rasmotsättningarna som genomsyrar boken. Det där n-ordet är ganska flitigt förekommande, och vardagsrasismen frodas. Allt ifrån polisen som blivit tråkad av kollegerna för att en gång ha räddat livet på en färgad man, och som nu glatt arresterar första bästa färgade person han stöter på, för mordet på en vit man, till att man inte riktigt kan förstå hur två personer av olika ras kan sitta och så obehidrat prata om rasmotsättningar när man själv försöker så ihärdigt att vara färgblind - utan att riktigt lyckas.
Nu är inte det här en vit makt-bok på något sätt, oavsett sydstatsflaggan på omslaget, men det var så det var på den här tiden och det visas upp som så det var samtidigt som det subtilt men bestämt visas att man inte ska döma hunden efter håren. Eller människan efter hudfärgen. Även om de flesta av bokens karaktärer är vita.
Temat är ändå att försöka bryta mönster, finna en plats där man kan höra hemma. En klassresa som inte alltid är eller har varit helt lätt att genomföra.
Boken genomsyras av en subtil humor och jag sitter ofta och ler när jag läser den här boken - den här gången också. Den är skriven på ett lättillgängligt sätt och går ganska fort att läsa.

Jag brukade påstå att "Sjunde juli" är en av mina favoritböcker, men med åren har min kärlek tydligen svalnat något. Mitt betyg den här gången blev ändå 5/5, men kanske mest av gammal vana. Jag tycker fortfarande väldigt mycket om den och skulle gärna läsa något annat av Jill McCorkle, men jag vill minnas att jag älskade den mer förr. Så som det kan vara ibland.

Han minns när han åt M&M: han brukade sätta sig och öppna påsen och sortera karamellerna i olika högar innan han började äta; det fanns svarta, ljushyade svarta, indianer, kineser och marsmänniskor; det fanns inga vita M&M; det fanns ingen ras med brandgul hudfärg; de brandgula fick föreställa vita människor, inget annat val, men sedan kom det stora beslutet, vilken ras skulle man sluka först? Och så blev han äldre, men fortfarande fanns M&M, samma påsar, enda skillnaden var att indianerna hade blivit utrotade, utsorteraade ur samhället, eftersom de gjorde barnen hyperaktiva. Han brukade sortera upp dem, segregera dem, räkna ut procenttalet bland befolkningen, lägga tillbaka dem i påsen, integrera dem och sedan tog han upp dem en efter en och försökte gissa vilken ras det var som låg och smälte i hans hand innan han stoppade den i munnen. Sen började han på college och hans mamma skickade skokartonger inslagna i brunt papper, och i kartongerna brukade det ligga kakor, en check, tennissockor och M&M. Han brukade öppna ett hörn av påsen och hälla allihop i munnen, integrerade, homogeniserade. Hur gör ungarna nu för tiden? Det finns ju inga färger för puertoricaner, kubaner, indier, iranier. Det måste vara väldigt svårt att vara barn, väldigt svårt att segregera och och se skillnaderna, man får väl bara säga att de är M&M allihop, att de är människor allihop. Och så all den här skräpmaten: potatischips, majschips, kalorifattiga chips, mexikanska chips, räfflade chips, chips med löksmak, ostbågar i alla färger och smaker, dip med lök, dip med gräslök; det är så att man kan bli galen på hela skiten; det finns för många alternativ. "Du har så många alternativ, Sammy", hade hans pappa sagt med stolthet i blicken, men nycklarna till en ny bil i fickan. "På min tid var det bara att ge sej ut och ta det jobb man fick, det fanns inte mycket att välja på." Det är så att man kan bli galen på hela skiten.
"Kan jag stå till tjänst med nåt?" Rösten kommer från mannen bakom disken.
"Jag kan inte bestämma mig."

lördag 22 april 2017

Things are pretty good from here-Dagens


Låt: "Sign of the times" med Harry Styles.
Outfit: Allt från H&M, ungefär som vanligt. Kjolen och toppen är dock nya.
Smink: CC creme från Lumene, blusher från So Susan, ögonbrynspennor från H&M och Sumita Beauty, ögonskugga från H&M, mascara från Max Factor, läppenna från Lord&Berry.
Nagellack: Oh My Majesty! från OPI.
Doft: This is her från Zadig & Voltaire.
Smycke: Örhängen med glasögonprydda rävar från Claire's.
Klocka: Jaques Lemans F1 edition.
Frukost: Tropiskt smakande smoothiebowl med ananas, blåbär, banan, chiafrön och kokosmjölk. Toppade den med kokosflagor, pumpakärnor och quinoacrispies. Om jag drack te till? Självklart.
Fika: Te och morotskaka med Plejaderna. Gofika är ett måste när vi ses.
Middag: Nachotallrik med alla de godaste tillbehören.
Pryl: Sim-kort. Jag väntar på ett nytt så att jag kan börja använda min nya mobil.
Träning: Av skrattmusklerna.
Kvällsnöje: En film kanske? Ingen aning alls.
Att tillägga: Borde kanske måla om naglarna dock...

fredag 21 april 2017

FredagsFilmen: Dunkirk

En film jag har haft på min radar länge är "Dunkirk". Varför då? Jag som inte direkt brukar stå i kö för att se en film om andra världskriget, varför i hela friden vill jag se den här?
Christopher Nolan, är svaret på den frågan. Många av de filmer som slagit mig med häpnad de senaste 20 åren, har haft Christopher Nolan som manusförfattare och/eller regissör. Som "Memento", "The Prestige", "Dark night"-trilogin, "Inception och "Interstellar". I "Dunkirk" står han för bägge fiolerna.
Så jag hoppas på en film som är en visuell fröjd att se, även om det jag kommer få se lär vara stundtals väldigt otäckt.

Bildkälla Muddy stilettos

Filmen handlar så klart om evakueringen av de allierade trupperna från den Franska kuststaden Dunkirk, eller Dunkerque, som fransmännen skulle stava det. De allierade var vid det här laget omringade av de tyska trupperna och led svåra förluster. För att rädda soldaterna inleddes Operation Dynamo.


Jag får vänta till juli med att kunna se den, men har jag väntat så här länge kan jag vänta ett par månader till. Det här är sommarens måste-film för mig.

torsdag 20 april 2017

Säsongssammanfattning: SKAM, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Om det gick jättefort att se andra säsongen av "Skam" också? Ja. Aningen fler avsnitt som är aningen längre, men det går undan ändå. Särskilt när SVTPlay bara skickar en vidare in i nästa avsnitt per automatik tills säsongen tar slut.

Andra säsongens handling kretsar kring Noora. Och William.

Bildkälla Twitter screencaps
Eva, Vilde, Chris, Sana, Noora.
Favoritavsnitt: 2x08 "Du tänker bara på William". För de samtal Noora hade med Sana och Vilde. Gjorde mig lite varm i hjärtat.
Annars är det som sagt svårt att få till favoritavsnitt när de är så tätt sammanfogade. Och man ser alla 12 på raken...

Favoritkaraktär: Noora. Och Sana. Och kanske lite william bara därför att.

Favoritpar: Noora och William. Plötsligt förstår jag hypen. Synd då att Tomas Hayes, som spelat William, har valt att hoppa av serien så att det paret bara fladdrar ut i intet efter nu. Känns lite småsnopet.

Bäst i säsongen: När Chris backade bilen och William klev ut. Och att Noora ringde Eva direkt när hon trodde att det var slut mellan mellan henne och William. Och hur tjejerna ställer upp så för varandra och backar varandra. Jag älskar det! En av de sakerna som gör att jag tycker det är tråkigt att vi aldrig kommer få en säsong med Vilde och en mad Chris.

Värst i säsongen: Nikolai. Fy f*n. Ville kliva in i tv:n och slå honom på käften.

Övriga kommentarer: Just nu känner jag mig faktiskt lite sorgsen över att veta att det endast kommer bli två säsonger till. Jag är lite sådär småkär i både serien som helhet och de olika karaktärerna. Jag kan förstå att man vill avsluta när man är på topp så att det inte blir en urvattnad sörja (*host* "Supernatural *host*), men att förstå och att vilja är två helt skilda saker ibland. Och jag vill liksom inte att det ska ta slut.
Nästa säsong är det Isak som är huvudperson. Har längtat lite efter det, för han var inte med så mycket i den här säsongen.

onsdag 19 april 2017

Säsongssammanfattning: Veronica Mars, säsong 1

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Tittandet på säsong 1 av "Veronica Mars" blev lite hattigt för mig. Först såg jag piloten, gillade och pausade allt tv-tittande i två veckor. Sedan såg jag ungefär till avsnitt sju, ramlade in i "Skam" och blev kär. Sedan tittade jag klart på resten av säsongen, och då rasslade det till rejält.
Lite som att komma in i bok, kom jag här in i en tv-serie. Det var lite startsträcka helt enkelt.

Handlingen kretsar kring Veronica Mars. en helt vanlig high school-student, om man bortser från att hon hjälper sin pappa på hans privatdetektivbyrå, och dessutom hjälper sina klasskamrater med diverse bekymmer. Samtidigt försöker hon lösa mordet på sin bästa vän Lilly, som skedde ett år tidigare.

Bildkälla Earn this
Favoritavsnitt: 1x07 "The girl next door". Veronica letar efter sin granne som plötsligt försvunnit, och får hjälp av sin pappa som dessutom anlitas av den försvunna flickans föräldrar. Samtidigt har Logan och Weevil kvarsittning tillsammans och inser att de har mer gemensamt än de trodde. Veronica får veta något om sin mammas förflutna, som även påverkar henne.
1x14 "Mars vs. Mars" Veronica och hennes pappa hamnar på olika sidor i en konflikt, där en en av hennes favoritlärare hotas av avsked efter att ha blivit anklagad av en elev för att ha utnyttjat henne sexuellt.
1x21 "A trip to the dentist". Veronica försöker pussla ihop vad som hände henne den natten hon blev drogad och våldtagen på en fest. En överraskningsfest för Logan bjuder på mer än en överraskning.
1x22 "Leave it to beaver". Veronica går under cover på en fest hos familjen Kane för att leta efter bevis i fallet om mordet på Lilly. Vad hon finner försätter henne i en stor fara.

Favoritkaraktär: Veronica.

Favoritpar: Här är jag spoilad, så jag vet vad som kommer hända. Alltså blev det lite svårt att tycka om något par sådär på riktigt, särskilt som det blev ganska mycket hattande fram och tillbaka mellan vissa. Så inget favoritpar. Än.

Bäst i säsongen: Resultatet på faderskapstestet.

Värst i säsongen: Fick man med varenda klyscha från high school-fimgenren? Jag tror baske mig det. Från cheerledern med den populära killen, till hur man sitter i matsalen. Nu älskar ju jag high schoolfilm, så att det är det "värsta" får gärna tolkas utifrån det.

Övriga kommentarer: "Veronica Mars" fick tre säsonger och häromåret kom en långfilm. Ska bli spännande att se vart det här leder.

tisdag 18 april 2017

"Simma med de drunknade" av Lars Mytting

Ibland får man en sådan där tokhyllad bok i händerna och tänker att "Yes! Nu ska jag ut på läsäventyr!" Och så sitter man där sedan med en utläst bok och känner sig lite snuvad på konfekten. Som fallet var för mig med "Simma med de drunknade" av Lars Mytting.

Bildkälla Goodreads
1971 händer en olycka i Authille i Frankrike, som dödar en ung man och en ung kvinna. Deras lille son Edvard saknas och ett stort sökande inleds. Några dagar senare hittas pojken i en kuststad 12 mil från olycksplatsen.
Han växer sedan upp med sin farfar, och farmor till hennes död, på deras lilla gård i Norge. Farfadern stred på "fel" sida under kriget och lider fortfarande konsekvenserna av detta. När farfadern dör börjar Edvard söka efter sanningen om sina föräldrars död, och sanningen om relationen mellan farfar och hans bror Einar.

Det här är en väldigt välskriven roman, som är väl researchad och som känns väldigt trovärdig stundtals. Jag drabbas även av lite reslust och vill nu åka till Shetland. Men...
Berättelsen griper aldrig tag i mig. Jag tycker det känns alldeles för omständigt berättat och det är ett sådant hattande fram och tillbaka mellan vissa individer att jag bara känner meh efter att tag. Dessutom med en kärlekstriangel = sak jag avskyr innerligt.
Det är ett slags driv i texten som tar mig vidare, men jag drabbas ändå lite av den där teflonkänslan och känner mig rätt så oberörd.
Det kan vara som jag är rätt så mätt på böcker om konsekvenser kring världskrigen, för det känns som att jag har läst många sådana på sista tiden, eller så var det här bara inte min sorts bok i största allmänhet.

Mitt betyg blev ändå 3/5, eftersom "Simma med de drunknade" inte är hopplöst trist och tråkig. Den var bara inte för mig. Något det tog mig ett bra tag att inse. Jag tror jag var halvvägs in i boken när jag erkände för mig själv att boken inte var så bra som jag hade hoppats och trott, att det här omöjligt skulle kunna bli en femma i betyg. Så kan det gå.

För mig var mamma en lukt. Mamma var en värme. Hon var ett smalben jag klamrade mig fast i. En fläkt av något blått; en klänning jag tror jag minns att hon hade. Jag intalade mig att hon sköt ut mig i livet med en bågsträng, och när jag formade minnena av henne visste jag inte om de blev riktiga eller sanna, jag bara gjorde henne sådan som jag trodde att en son skulle minnas sin mamma.
Det var mamma jag tänkte på när jag föll ner i saknaden i mig. Sällan pappa. Ibland undrade jag om han skulle ha varit som andra pappor i trakten. Män i hemvärnsuniform, i fotbollskor på oldboys-träningen, män som gick upp tidigt på helgerna för att hjälpa till i Saksums Jakt- och Fiskeförening. Men jag lät honom försvinna utan att känna någon ånger. Det tog jag, åtminstone i flera år, som ett bevis på att farfar försökte göra allt som pappor skulle göra, och att han faktiskt lyckades.

fredag 14 april 2017

Glad påsk!

Jag har tagit lite påskledigt. Går även att läsa som att jag just nu känner mig aningen oinspirerad, men det ger sig nog om jag får koppla av några dagar. Äta fyllda ägghalvor, dricka bubbel, titta på... snön?


Från min trädgård, 14 april 2017. glad påsk dårå! Och grattis på födelsedagen till min lilla mamma. 💗