måndag 16 oktober 2017

Tre tomma no. 40

Tänka sig, redan 40 stycken tomma inlägg! Här kommer lite mer prylar som sorteras in i plaståtervinningen.


Depend. Nagellacksremover. Supersnabb. You are the one and only.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Kicks. Glowing beauty. Exfoliating & tingling mask. Ännu en favorit. Har såklart redan en ny inne i badrummet. Har till och med använt den där nya som jag har inne i badrummet. Den är min tredje tub, så kärleken är stor.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Ica Hjärtat. Ekologiskt cerifierad Handkräm. Oparfymerad. Ännu en av Ica Hjärtats oparfymerade produkter med en doft som inte tilltalade mig. När man associerar till kattpiss är det inte bra, helt enkelt. Annars var den bra, sjönk in i huden snabbt och kändes bra återfuktande. Men det var alltså liiite jobbigt att klämma ur hela tuben. Doften försvann dock ganska fort efter att krämen sjunkit in, men jag köper en annan nästa gång. Tomt just nu på badrumshyllan med andra ord, då den här alldeles nyligen tog slut.
Plaståtervinning.
Betyg 2/5

torsdag 12 oktober 2017

Well can't a dollar love a dime-Dagens


Låt: "Icecream girl" med Lloyd Cole.
Outfit: T-shirtklänning från Monki, yogabyxor från H&M, rävstrumpor från Kawaii Shop. När jag inte stått vid spisen, även en röd huvjacka från H&M.
Smink: Nej.
Nagellack: Nej. *skrietemoji*
Doft: Kanel.
Smycke: Nej.
Klocka: Nej.
Frukost: Flingor med sötmandel och mandel/havredryck, satsumas och Earl Grey.
Fika: Te och rån med jordnötssmör.
Middag: Teriyakilax med ris.
Pryl: Stekspade.
Träning: Nej.
Kvällsnöje: Plöja vidare i "Mr Mercedes" som vi ska Plejadprata om på lördag.
Att tillägga: Kände att det var länge sedan jag gjorde en dagens (augusti !), så varsågoda.

onsdag 11 oktober 2017

"Library of souls" av Ransom Riggs

Så där ja. Ännu en serie utläst. En jag inte kommer återkomma till, och som dessutom gjort mig osugen på att se filmen. Man kan väl lugnt säga som så att Miss Peregrine och hennes underliga barn inte var min tekopp.

Bildkälla Goodreads
I den tredje, och sista boken, måste Jacob och Emma försöka befria sina vänner och sin ymbryn ur wights fångenskap. Deras sökande för dem in i en skrämmande loop i Londons värsta slum under den victorianska eran. Här får de både oväntad hjälp och överraskande fiender. Och Jacob lär sig mer och mer att hantera sin förmåga att kontrollera hollows.

Jag hade väldigt svårt emellanåt att motivera mig själv till att läsa den här avslutande boken. Jag tyckte den var seg och ganska ospännande, även i de spännande delarna. Jag fick lite intrycket av att ingenting riktigt hände, fastän det hände saker precis hela tiden. De var bara kanske inte alltid relaterade till bokens huvudsyfte.
Mycket av handlingen går också ett steg fram och sedan ett eller två steg bakåt. Det är lite som att varje seger måste sluta med en brakförlust så att man hamnar åter på ruta ett. Jag kan bli galen på sådant.
Jag har även slutligen bestämt mig för att jag inte alls gillar fotografierna. Särskilt inte när det så ofta känns som att vissa passager skrivits enbart för att peta in ett foto eller sju. Det är som att berättelsen får illustrera fotot istället för att fotot illustrerar berättelsen, och rätt så ofta tillför fotografierna inte ett dugg, utan de snarare stoppar upp historiens gång. Jag satt vid ett flertal tillfällen och funderade på hur mycket kortare de här böckerna hade blivit utan detta ständiga inpetande av fotografier, särskilt som fotografierna ofte beskrivs i texten exakt så som de ser ut.

Nu är ju inte jag målgruppen för de här böckerna, och faktiskt sitter jag och känner mig lite smågammal under läsningens gång. Jag är inte värst tilltalad av berättarstilen heller. Både person- och miljöbeskrivningarna känns sådär, lite luddiga i kanten liksom.
Jag försöker ta till mig det stora budskapet i böckerna, att det är okej att vara annorlunda. I de här böckerna är det till och med så att de udda delarna är värdefulla, och man kan bli älskad oavsett hur annorlunda man än må vara. Förutom så klart att man måste gömma sig för icke-underliga i tidsloopar, men det är en annan femma. Men nej - inte ens det budskapet kan jag riktigt ta till mig, för det är stundtals väldigt dolt bland springande från wights och antika fotografier.

För mig är det här ingen höjdarserie, men det finns ändå något där som gör att jag inte avskyr böckerna. "Library of souls" gav jag betyget 2,5/5 och serien som helhet ger jag 3/5.
Jag tror säkert att en annan läsare än jag skulle älska de här böckerna, och tycka att de där fotografierna tillför det där lilla extra. Någonstans måste det ju vara så, eftersom böckerna blivit bestsellers, och det till och med har gjorts film av Tim Burton. Men jag känner mig lite snuvad på konfekten. Jag hade så höga förväntningar och jag känner mig nu faktiskt till och med lite besviken. Jag ville verkligen tycka om dem, men jag tycker mest att de var lite "meh". De missade målet för mig. Och så kan det få vara ibland.

"Be very, very certain that's what you want," said the boatman. "Innocent lambs like yourselves don't always return from Devil's Acre."
"We're sure", I said.
"Very good, then. But don't say I didn't warn you."
"Only thing is, we don't have three goldpieces," said Emma.
"Is that right?" Sharon tented his long fingers and let out a sigh that smelled like an opened tomb. "Normally I insist on payment up front, but I'm feeling generous this morning. I find your plucky optimism charming. You can owe me." And then he laughed, as if he knew we'd never live to repay him, and stepping aside he raised a cloaked arm toward his boat.
"Welcome aboard, children."

måndag 9 oktober 2017

Soundtrack of my life


David Bowie - Jump they say

When comes the shaking man
A nation in his eyes
Striped with blood and emblazed tattoo
Streaking cathedral spire

They say
They say
They say
he has no brain
They say 
he has no mood
They say
he was born again
They say
look at him climb
They say
"Jump!"

They say
"Jump!"

They say
he has two gods
They say
he has no fear
They say 
he has no eyes
The say
he has no mouth

They say hey that's really something
They feel he should get some time
I say he should watch his ass
My friend
Don't listen to the crowd
They say
"Jump!"

They say
"Jump!"

They say hey that's really something
They feel he should get some time
I say he should watch his ass
My friend
Don't listen to the crowd
They say
"Jump!" (Jump)

Got to believe somebody
They say
"Jump!"  (Jump)
Got to believe somebody
They say
"Jump!"  (Jump)
Got to believe
They say
"Jump!"  (Jump)
Got to believe somebody
Jump!  (Jump)
Got to believe 
Jump!  (Jump)
Got to believe somebody
Jump!  (Jump)
Got to believe 
Jump!  (Jump)
Got to believe somebody

Jump!  
They say
Jump!
They say
Jump!
They say
Jump!
They say
Jump!

fredag 6 oktober 2017

Namnsdag

6 oktober har Jenny namnsdag. Alltså jag. Alltså bloggen. Så grattis på namnsdagen lilla bloggen! Här får du en fin bild med en blomma på, som jag tog i Nyköping i somras. Själv ska jag tvätta. Tjoflöjt!


torsdag 5 oktober 2017

Nobelpriset i litteratur 2017

Det känns lite just nu som att det håller på att förvandlas till en bokblogg. Så läser jag väldigt mycket också, så det kanske inte är så konstigt. Just nu läser jag om "Mr Mercedes" för min bokcirkels skull, vilket är lite lustigt med tanke på att hon som valt boken vid ett flertal tillfällen sagt att hon inte tycker om Stephen King. Det här ska visst vara sista chansen för honom att få visa vad det är med hans författarskap som gör att jag och en till i cirkeln hyllar honom som en av våra favoritförfattare, och så han han andra fans i cirkeln också. Och med tanke på att "Mr Mercedes" mest är en kriminalroman, så kanske han lyckas nu.

Vad han säkert inte kommer lyckas med är att norpa till sig Nobels litteraturpris, som tillkännages idag klockan 13, även om jag så klart skulle bli väldigt glatt överraskad om så skedde.
Jag kommer skriva det här inlägget i två delar, och publicera det efter tillkännagivandet, och jag börjar med mina egna tankar och förhoppningar.

Jag tror inte att priset kommer gå till någon textförfattare i år. Jag tycker fortfarande att Bob Dylan var ett pissdåligt val förra året, men det är ju jag det. Jag tycker helt enkelt inte om Dylan - så enkelt är det. Jag har så klart många författare på den där listan över pristagare som jag tycker är mindre bra, eller direkt dåliga. Som Hemingway till exempel. Jag tycker inte om, helt enkelt. Det är inte min stil av litteratur, och jag förstår inte hur han kan vara så hyllad. Och jo - jag har läst mer än en av hans böcker så jag vet att det är hans sätt att skriva (och vissa teman) som jag inte gillar. Det är ju så det är, det är min åsikt och för mig är den "rätt", men för någon annan är den konstig eller "fel".

Jag tror inte heller att priset kommer gå till amerikan i år, för det gjorde det förra året och det är sällan priset går till samma land två år i rad. Någonsin? Tror inte det.
Annars är min förhoppning, som varje år, att Joyce Carol Oates ska få det. Men jag tänker inte direkt hålla andan. I år heller.

Jag tror faktiskt vi ska vända blicken åt Afrika eller Asien i år. Och om vi gör det så hoppas jag på Haruki Murakami, men återigen - jag tänker inte hålla andan.
Jag gissar att priset kommer gå till en kvinnlig författare i år, nämligen, eftersom det verkar lite som att Akademin kör med någon sorts varannan damernas. Jag skriver "någon sorts" för självklart ligger dominansen på den manliga sidan. Av 113 pristagare har endast 14 varit kvinnor, och det är ju lite bedrövligt kan man tycka. Det har blivit bättre på senare år, men det kan så klart bli mycket bättre på den fronten. Som att ge alla Nobelpris i litteratur till kvinnliga författare i 20 år eller så. *wishful thinking*
För det finns massor av bra kvinnliga författare där ute som förtjänar ett pris. Som ovan nämnda Joyce Carol Oates. Margret Atwood känns högaktuell just nu, och även här känner jag att priset vore välförtjänt. Då har Atwood en liten aning större chans, eftersom hon kommer från Kanada till skillnad mot Oates USA. Men jag tror faktiskt riktigt på riktigt att det inte går åt det Nordamerikanska hållet i år.

Vi får se. Om några timmar vet vi.

* * * * *

Och priset gick till...

Kazuo Ishiguro. Så jag hade verkligen jättefel. Han är visserligen född i Japan så jag fick med Asien på ett litet hörn där, men han är bosatt i Storbritannien sedan länge. Mest känd är han kanske för "Återstoden av dagen", som jag har läst, och som dessutom är en utmärkt film med Anthony Hopkins och Emma Thomson. 
Det här tyckte jag var lite kul! Även om det är en han nu igen. För det här är en författare som är vida läst och inte undangömd i något litet hörn av litteraturvärlden. Han är dessutom med på min lista över böcker jag vill läsa med boken "Begravd jätte". Så ett litet jippi! från min sida.

Kazuo Ishiguro
Nobels litteraturpris 2017

söndag 1 oktober 2017

"Homegoing" av Yaa Gyasi

"Homegoing" heter "Vända hem" på svenska, och orkar man inte läsa en bok på engelska så tycker jag att det är en bra idé att plocka upp den på svenska istället. För det här - det är en bok som känns.

Bildkälla Goodreads
Två systrar. Den ena gifter sig med en vit slavhandlare. Den andra säljs som slav. Deras olika öden ger eko i generationerna som följer. Från Afrikas Guldkust till Amerikas söder, från missionsskolorna i Ghana till barerna Harlem. Det är berättelsen om en släkt, och om Amerikas tillkomst.

Boken har ett lite annorlunda upplägg, där vi får följa de två systrarnas familjer genom att varje person får ett kapitel att komma till tals. Det blir som nedslag i deras liv, där just de får vara i centrum. Man skulle kunna läsa de olika kapitlen som noveller, men tillsammans bildar de en släktkrönika, och en helhet som känns ända in i märgen. Det var liksom omöjligt att hålla distansen och inte bli berörd. Tecken på att det är bra skrivet. Boken kröp in under skinnet på mig och fullkomligt krävde min uppmärksamhet - och det fick den. Textmässigt känns den väldigt enkel, det är inga svulstiga beskrivningar eller högdragna ord, utan snarare enkelt berättat med små medel och lätta ord. Det kan ju vara därför boken tar sig riktigt långt in i själen också.

"Homegoing" fick självklart betyget 5/5 av mig, och jag rekommenderar den till alla.

Finally, once the murmuring had subsided, Peter raised his hand. "Mr. Agyekum, we cannot know which story is correct." He looked at the rest of the class, slowly understanding. "We cannot know which story is correct because we were not there."
Yaw nodded. He sat in his chair at the front of the room and looked at the young men. "This is the problem of history. We cannot know that which we were not there to see and hear and experience for ourselves. We must rely upon the words of others. Those who were there in the olden days, they told the stories to the children so that the children would know, so that the children could tell stories to their children. And so on, and so on. But now we come upon the problem of conflicting stories. Kojo Nyarko says that when the warriors came to his village their coats were red, but Kwame Adu says that they were blue. Whose story do we believe, then?"
The boys were silent. They stared at him, waiting.
"We believe the one who has the power. He is the one who gets to write the story. So when you study history, you must always ask yourself, Whose story am I missing? Whose voice was supressed so that this voice could come forth? Once you have figured that out, you must find that story too. From there, you begin to get a clearer, yet still imperfect, picture."