fredag 19 januari 2018

FredagsFilmen: La La Land

En av förra årets stora biosuccéer var "La La Land". Vann massor av fina priser, men som bekant inte en Oscar för Bästa film. Jag som gillar musikaler och bara hade hört gott om "La La Land" ville så klart väldigt gärna se den, och det blev en av de där filmerna från förra året som jag missade på bio. Men nu har jag sett den. Äntligen! Eller?

Bildkälla YouTube
Filmen handlar om Sebastian och Mia, båda bor i Los Angeles och hyser stora drömmar. Sebastian vill öppna en jazzklubb, och Mia försöker slå sig fram som skådespelerska. De går båda på nit efter nit och drömmen verkar vara avlägsen. Men mitt i all kamp så möts de, och ljuv musik uppstår - som sig bör i en musikal.


Alltså, ibland undrar jag om det är mig det är fel på. För jag förstår verkligen inte hypen över den här filmen. Den är vacker att se på, med underbart foto och en fantastisk färgsättning, och storyn i sig är väl lite småintressant med temat drömmar och vad man kan få offra för att se sina drömmar slå igenom, eller inte slå igenom.
Men i övrigt? Ganska långtråkig faktiskt. Och musikalnumren hade jag kunnat vara utan, främst för att jag tycker att sånginsatserna från Ryan Gosling och Emma Stone var direkt underväldigande. Jag tror jag klämmar i med mer magstöd när jag står och sjunger med samtidigt som jag lagar mat. Det hörs inte så bra ut, med andra ord.
Så nej, jag är inte imponerad, och så här i efterskott inte alls missnöjd över att jag inte slösade biobiljettpengar på den här.

torsdag 18 januari 2018

Tomma arkmasker

I början av december hade jag den stora glädjen att få plocka ut en present från Cactus. på min lokala paketutlämning. Hon hade nämligen godheten att beställa julboxen från Sheet Happens till mig, något som gjorde mig så glad att det kom en liten tår eller flera.
Nu har jag använt slut på de maskerna, med lite hjälp av Lilla E, och tänkte berätta lite vad jag tyckte om dem. Inte för att jag är någon expert, men jag vet väl vad jag gillar och så där.

Tomma arkmaskförpackningar sorteras som plastavfall.
På den här bilden fattas en mask, nämligen Skin79 Clean-on 2 step nose pack. Jag har nämligen inte så stora problem med pormaskar att jag tyckte att jag behövde använda den, så jag gav den till Lilla E som har betydligt större problem på den fronten. Hon gav den tummen upp, och häromdagen bad hon mig skaffa flera om jag skulle beställa från Sheet Happens igen, så det får väl anses vara ett bra betyg.

Aqua skin solution hyaluronic acid mask från Sally's Box var första masken ut att testat av mig, och den jag var mest nyfiken på. Jag gillade den, men älskade den inte, för passformen var sisådär. Den doftade gott dock, och innehöll mycket serum, så det räckte till halsen också. Rekommenderad tid är 20 minuter, men jag hade den lite längre. Då fanns det fortfarande kvar lite essens att klappa in i huden. Den efterlämnade en lite kladdig känsla, men inget som kändes alltför påfrestande.

Fresh garden aloe mask från Skin79 blev nästa mask på. Som torrboll med känslig hud så är jag ett stort fan av aloe, så jag var rätt så nyfiken på den här. Förutom en rätt så dålig passform, som liksom ville krypa in i ögonen, så var det här en trevlig bekantskap. Doften var trevlig, det fanns väldigt mycket serum kvar i förpackningen att kleta in sig i, och den känns härligt svalkande. Det serum som fanns kvar när jag tog av masken tog rätt så lång tid på sig att försvinna in i huden igen, och den känns ganska kladdig, men det kan jag leva med.

Benton snail bee high content mask kände jag lite skräckblandad förtjusning inför. Snigelslem och bigift låter liksom sådär lockande att lägga på ansiktet. Det här blev dock en av favoriterna ur den här lilla lådan. Passformen var som vanligt lite konstig, med underliga lappar vid ögonen som jag undrar om det är meningen att man ska fälla upp över ögonlocken om man blundar under maskandet? Inte mycket överskottserum, så masken hann torka till på de 20 minuter jag bar den. Inte något överkott att tala om, men en lite klibbig efterkänsla. Några timmar senare kändes dock huden pånyttfödd, och den känslan höll i sig ett bra tag.

Maskindom Aboriginal mask är nog den jag blev mest besviken på. Himla fin förpackning, men masken i sig var lite meh, jag trodde lite mer om den helt enkelt. Den innehåller dessutom ett första steg i maskningen i form av en lätt geléig toner i en separat rund ficka. Tog mig ett tag att fatta det... Masken i sig doftade medicinskt, och efter 25 minuter hade jag essens kvar i ansiktet att klappa in. Den efterlämnade ingen klibbig känsla alls, vilket är ovanligt. Passformen var däremot väldigt dålig. Alldeles för kort näslapp, och hålen vid ögonen och munnen var alldeles för små. Jag fick in essens i både ögonen och munnen vilket sved och smakade illa.

Sparade jag den bästa till sist? Kanske det. Manefit Honey nutrition + vitalizing mask är en mask jag provat förut, och jag kan verkligen tänka mig att köpa den igen. Passformen är lite smal, så de där "öronen" som masken har når inte fram till mina öron. Rekommenderad tid för den här masken är 10-20 minuter, men eftersom jag satt och läste råkade jag ha den på en halvtimme. Då hade den torkat till, trots att den var rejält blöt från början och det dessutom fanns mycket överskottsserum i förpackningen. Den här doftar precis vad den heter, som honung, men i motsats till honung så är masken inte alls kladdig efteråt, fastän att det fanns essens kavar att klappa in även efter min förlängda masksession.

Överlag trevliga masker, och jag kommer nog lägga en beställning på Sheet appens snart igen. Vissa av de här maskerna kommer jag köpa igen då.

onsdag 17 januari 2018

Tre tomma no.45

Dags igen. Jag känner mig lite under isen, så vi tittar bara på vad jag tömt sedan sist.


Coloran. Permanentfärgning för ögonbryn. Brunsvart.
Med tanke på att jag brukar kalla mig för ögonbrynsfåfäng, så är det kanske konstigt att jag är så dålig på att färga dem. Det har tagit mig flera år att tömma den här förpackningen, som egentligen kanske är max en årsförbrukning. Jag har å andra sidan varit tvärkass på att plocka brynen de senaste månaderna, så jag kanske inte är så ögonbrynsfåfäng längre, om jag tänker efter.
Den här har väl varit helt okej, men lite svår att verkligen få in i ögonbrynshåren med medföljande verktyg. Jag har använt en snedställd sminkpensel i stället så gick det bättre. Jag kommer köpa ögonbrynsfärg igen, men det blir nog inte den här.
Pappersförpackning på kartongen. Innehållet sorterades som metallavfall eller plastavfall.
Betyg 3/5

Batiste. Dry shampoo. XXL volume.
Eftersom jag tvättar håret sällan, så gillar jag att fräscha upp mellan tillfällena med ett torrschampo. Batiste är lite av en favorit, eftersom de är lätta att få tag på, men när den här lilla provflaskan tog slut så valde jag att testa ett annat märke då jag hittade ett för brunt hår. Tycker det kan vara lite störigt att göra håret ännu gråare med ett torrschampo, nämligen. Dessutom fanns det bara med så konstiga dofter, och jag vill ofta inte ha något alltför doftstarkt - särskilt inte i håret.
Plastförpackning på korken. Pystomma sprayflaskor sorteras som metall, annars är det miljöfarligt avfall. Den här är pystom, alltså den pyser inte ens om man trycker ner sprayanordningen.
Betyg 4/5

H&M Beauty. Pomegranate and mango. Pore-cleansing face mask with raspberry and vitamin E for tired skin.
Häromdagen delade jag och Lilla E på den här, jag tycker nämligen innehållet räcker till två ansikten, eller två tillfällen. Jag har köpt den här många gånger, och jag kommer säkert köpa den många gånger till. Jag gillar hur rengjord jag känner mig, och doften är underbar. Ät den inte bara, hur lockande doften än kan verka.
Pappersförpackning på omslaget. Bägaren är redan slängd i plastavfallet.
Betyg 5/5

tisdag 16 januari 2018

Sett på tv: 22.11.63

Min se-på-tv-svacka fortsätter. Om det inte vore för att älskade maken ville se serier som jag också egentligen vill se, så skulle det inte bli annat än nyheter och "Veckans brott" för mig.
"22.11.63" är en sådan serie. Finns på Viaplay med alla sina 8 avsnitt. Så ja - det är en miniserie vi talar om här, en som har ett par år på nacken, men det gör inget tycker jag.

Bildkälla BingeOut
Den här serien är baserad på boken "22.11.63" som är skriven av Stephen King. Jag har läst boken och den tillhör inte mina favoriter. Faktiskt hade jag svåra problem att komma igenom den och tyckte den var mer än lovligt seg.
Serien, och boken, handlar om Jake Epping som blir ombedd av en vän att färdas tillbaka i tiden för att stoppa mordet på John F. Kennedy i Dallas, just på titelns datum, 22 november 1963. Vännen, Al, har nämligen tillgång till en tidsportal i köket på sin diner, en portal som alltid för en till 21 oktober 1960. Hur lång tid man än spenderar i dåtiden, så har det bara gått två minuter i nutid när man väljer att återvända.
Al har själv försökt stoppa mordet, men då det förflutna inte vill ändras så gör det allt för att stoppa ändringarna, och Al har nu långt framskriden cancer som gör att han inte kommer hinna. Jake går mycket motvilligt med på att göra ett försök.

Hade jag inte läst boken innan hade jag antagligen tyckt mer om serien än vad jag gjorde. Jag tyckte serien var "sådär" med viss partier som var direkt irriterande och faktiskt bara långtråkiga bihandlingar som stoppade upp tempot. Bland annat tillkommer det en karaktär som här ges en betydande roll, som i boken i stort sett bara nämns i förbifarten.
Jag saknar även de inledande äventyren, när Jake försöker stoppa ett annat mord och en olycka, vilket han i boken återkommer till flera gånger. Grejen är nämligen den att om man återvänder till nutiden och sedan går tillbaka till 1960 igen, så har allt man gjorde förut nollställts. För bok-Jake tar det ett par försök innan han får till det.
I serien drar Jake direkt till Dallas, men i boken tar det honom ganska lång tid att hamna där. Mycket av boken utspelar sig dessutom i Jodie, där Jake arbetar som lärare och förälskar sig i kollegan Sadie. Jag saknad en hel del av det också, hur Jake var som vän och lärare, och inte bara som pojkvän och tilltänkt ändrare av historien.

Som lök på laxen har jag dessutom väldig svårt för James Franco. Jag vet inte vad det är med honom, men om tycker jag inte. Så då blir det ju lite tråkigt/jobbigt att se en serie där han är med i i stort sett varje scen, eftersom det är han som har huvudrollen. Jag är inte heller överförtjust i tidresegrejen. Blir alltid lite skeptiskt och trött när det ska till att ändras i riktiga historiska händelser, för här sitter jag med facit i hand och vet att JFK blev mördad den där dagen. "Fixed points in time", som Doktorn säger.
Så njä... Boken var inte en favorit, och serien är det ännu mindre. Men om man är intresserad av amerikansk historia, gillar "tänk om"-scenarion, eller är ett stort James Franco-fan, så kanske det är serien för dig. Det var inte serien för mig.

måndag 15 januari 2018

Plejaderna om "Vegetarianen" av Han Kang

Igår samlades Plejaderna hemma hos mig för att avhandla boken "Vegetarianen" av Han Kang. En bok vars baksidestext vi kände blåljög för oss, men ändå var intressant läsning.
Vi fikade så klart också, och pratade om massor av andra saker. Vi hade en trevlig eftermiddag, helt enkelt.

Bildkälla Goodreads
En dag bestämmer sig Yeong-hye för att sluta äta kött. Hennes val sätter igång en spiral av händelser då hennes köttälskande familj har svårt att acceptera hennes beslut. Hon lever i ett traditionellt äktenskap, men hennes beslut kullkastar allt. Det blir inte bara till en kamp om vad Yeong-hye väljer att äta, utan också en kamp om hennes kropp och hennes intellekt.

Här är anledningen till att vi känner att innehållet i den här äggkartongen inte var vad vi trodde - vi, eller jag som valt boken, trodde att boken skulle berättas från Yeong-hyes synvinkel och handla om en sorts revolt mot det samhälle och de traditioner hon hittills levt i. I stället får vi en berättelse i tre delar, där Yeong-hye själv aldrig kommer till tals. Vi får hennes berättelse genom maken, svågern och systern, och det är en sorglig historia som blir berättad för oss.
Att Yoeng-hye väljer bort kött är inte det viktiga, utan det är bara ännu en del i en sjukdom som antagligen har funnits i henne länge. Vi upplever henne som väldigt kuvad och misshandlad, och hennes ovilja mot kött är en sätt för henne att äntligen få en sorts makt över sin egen kropp. När detta inte accepteras så accelererar hennes (troligen) latenta sjukdom och hon tar till drastiska metoder för att stå fast vid sitt beslut.
Ju längre berättelsen fortskrider, desto mer bakgrund till Yeong-hye får vi, och i och med det en ökad förståelse. Hon har liksom aldrig fått äga sin egen kropp, andra har tagit den i besittning genom misshandel, tvång pch våldtäkt genom hela hennes liv. Det här är en mycket trasig människa, och ett mycket tragiskt människoöde.
Boken väcker även frågor inom oss. Vem är det egentligen som är sjuk, Yeong-hye eller samhället omkring henne? Varför har vi ofta så svårt att acceptera andras beslut om sina egna liv?

Min anledning till att välja "Vegetarianen" som läsning den här gången var att jag tycker att vi läst så mycket västerländsk litteratur. Bok- och läsmarknaden översvämmas nästan av böcker skrivna av vita män, och jag kan stundtals bli så trött på det. Det blir liksom ingen variation när det enda som erbjuds är är en världsbild skapad av "den vite mannen", eller för den delen böcker skrivna efter någon sorts mall efter vad bokförlagen vet säljer. Det är sorgligt att tänka att massor av den litteratur som idag är klassiker, aldrig skulle ha blivit utgiven om den skrivits idag, för att den kanske inte riktigt skulle tilltala "de stora massorna". Jag valde därför ganska omsorgsfullt en bok skriven av, och som utspelar sig i Asien, i det här fallet Sydkorea, och dessutom av en kvinnlig författare. Kunde vi kanske vidga våra vyer något, få en annan blick på världen? Och det kunde vi.
Det här känns faktiskt som en ganska viktig berättelse, om traditionella roller som krockar med människors fria vilja. Ett tydligt exempel på detta är att Yeong-hyes make anser att han ofta får skämmas för sin hustru och hennes val. Som att hon inte vill ha bh, då får han stå där med skammen när hennes bröstvårtor syns genom blusen. Eller när hon helt plötsligt vägrar att ens steka ägg åt honom, när hon förut gjorde så goda kötträtter.

Boken är uppdelad i tre delar, med en berättare per del. I den första är det maken som berättar om sin konstiga hustru som gick från att vara en foglig kvinna som gjorde som man sa åt henne, till den här konstiga varelsen som vägrar äta kött. Oerhört!
Del två, som är den som är allra jobbigast att läsa, berättas från svågern. Han har gripits av en väldigt olustig fascination av sin hustrus syster, och hennes val. Han är konstnär och med list och knep får han Yeong-hye att ställa upp som canvas för hans konst. Här är det på sin plats med en triggervarning, för det förekommer övergrepp i den här delen. Dels att han utnyttjar hennes redan bräckliga psyke, men även hennes kropp. Jag mådde illa på riktigt när jag läste den delen.
Sista delen är det Yeong-hyes syster som berättas, och det är även här vi får en annan sort förståelse och inser vidden av vad Yeong-hye har upplevt genom hela sitt liv. Det är så man få en känsla av att det inte kunde ha gått på annat sätt.

Romanen är kort och lättläst, även om det är ett jobbigt ämne och jobbiga saker som händer på sidorna. Snabbläsaren i sällskapet klarade av boken på två timmar, annars var väl två timmar per del det normala. Man kan alltså utan problem klämma iväg hela romanen på en ganska kort stund. Jag är mycket nöjd med mitt val. Jag kände när jag precis hade läst den, att den här kunde det bli livliga diskussioner om, och det blev det också.

Betygen var varierande, men höll sig ändå ganska bra i mittenfåran. 2,5/5 var det lägsta betyget, och så fick den ett par 4:or som skjutsade upp den till ett medelbetyg av 3,25/5. Mitt personliga betyg är 3/5.