fredag 31 juli 2015

Julifavoriter

Juli är slut. Det gick fort. Kan bero på att älskade maken hade semester och vi har gjort en massa saker. Hälsat på bästisar, klappat nakenkatter, druckit rosé, tittat på rymdgrejer, besökt gravar, köpt nytt kylskåp, läst. Och så har jag varit arg den här månaden. Riktigt tokförbannad. Unfriendat folk på Facebook och hela konkarongen. Och tyvärr har jag mått ganska dåligt mentalt, vilket säkert varit en bidragande orsak till att jag varit så arg.
Men ljusglimtar finns det, och favoriter.

Födelsedagsbarn: Min svåger, min svärmor och min ena bästis.

Kläder: Det har ju inte direkt varit varmt den här månaden. Så jag har på ett litet ungefär bott i min högst älskade kofta som jag reafyndade på HochMs herravdelning för några månader sedan. Funkar som jacka, och morgonrock också. Enda stället jag inte har den på mig är i sängen. Än.



Film: Jag har varit på bio! Och sett "Jurassic world". Och eftersom jag gillade den får den bli månadens bästa. Och kom ihåg - den som pratar på bio förtjänar en läsk i knät.

Tv-program: Så lite tv den här månaden. Inte ens "Queer as folk" fast min box har anlänt nu, eftersom jag inte vill att barnen ska råka se någon av de mer ekivoka scenerna så ja, jag längtar till skolan börjar igen.
Det enda jag har sett på ordentligt är "My mad fat diary" och det är en så pass underbar serie att jag måste tycka den den här månaden. En serie som bör ses - tre korta säsonger av rent guld.



Bok/fic: Den här månaden har jag läst tre böcker som jag alla gav betyget 4/5 så nu blir det svårt. Tror ändå att jag utser "Mr Mercedes" av Stephen King som månadens bästa. King är ju alltid King...
Bästa fic blir Sterek-ficen "Seeing wolves where there are no wolves" av MellytheHun. Gillade att den tog tid på sig och att många av de problem jag har med Tenn Wolf blev belysta på ett bra sätt här. Och att den faktiskt på fullt allvar hjälpte mig med mina egna mentala problem.

Nagellack: Det har varit en bra månad för nagellack. Inte mindre än fyra lack har jag gett fullpottsbetyget 5/5, ett ville jag till och med ge 6/5, men det går ju inte. Månadens skönheter är Fotheringhay castle och Virgin queen, båda från A England, Lead vocals, me! från NCLA och Needful things från Gloss 'n sparkle.




Frisyr: Tonade det lite mörkare igen. Vill fortfarande ha det lite pastelligt rosa. 

Upptäckt:  Nakenkatter är mycket mysigare att ta på än vad jag trodde. Och varma!


Katten heter Steve och hon bor hos min bästis Eva i Norrköping.



Extra speciell rolighet: Hälsade äntligen på i min svägerskas och svågers sommarstuga - de har ju bara haft den i två år. Jättefint och bättre ska det bli. Och så fick jag krama på en av mina allra bästa vänner som det var alldeles för länge sedan jag såg och bästiskramar är det alltid extra speciellt roligt att få. Vi kramades när jag var i Norrköping och såg NASA-utställningen "A human adventure" som handlar om rymdkapplöpningen, månlandningarna och de fortsatta rymdresorna. Spännande för en scifi-nörd som mig.

Populäraste blogginlägget: Gissa? "Hur man gör ett glas absint på rätt sätt". Den här månaden också. Kommer skippa den här punkten snart om inget nytt händer känner jag.

Mitt favoritinlägg: Jag var lite extra arg ibland när jag skrev vissa inlägg, och när jag skrev inlägget "You look disgusting" var jag arg så jag kokade. Inte bara för att man får höra så mycket utseenderelaterad skit som tjej utan jag var en rejält upprörd feminist. Och feminist är alla med lite vett i skallen oavsett kön. Det handlar om jämlikhet, inte att något kön är "bättre" eller ska ha "mer makt". Superlätt att fatta om om har annat än ben mellan öronen.



onsdag 29 juli 2015

Namnbyte

Två inlägg på samma dag!? Det har ju inte hänt på superduperlänge! Och så är det - men nu har förändringens vindar blåst och jag vill bara påpeka det.

Jag har en längre tid känt mig rätt så jättetrött på att kalla mig för Mrs Data. Jag heter inte det liksom. Och även om jag fortfarande gillar Star Trek så är jag inte riktigt samma die hard-fan som döpte hela min internet-tillvaro efter karaktären Data, det där är nästan 20 år sedan trots allt.
Så, istället för att klippa av mig håret och gråta över det fem timmar senare - har hänt - så bestämde jag mig för att byta namn på bloggen. Det här är numera "Livet enligt Jenny". För det är ju det det är - mitt liv. Och jag heter Jenny.


Samtidigt passade jag på att byta namn på nagelbloggen till "Lackat enligt Jenny". Jag är fortfarande @mrs_data på Instagram dock, för orka bråka om det.


A stack of pancakes

Fick jag sova i natt då? Klart jag inte fick. Och sedan var jag tvungen att gå upp i svinottan, klockan åtta alltså, och vinka av minsta tjejen som ska på äventyr i huvudstaden med sin farmor. Hur tröstar man sig bäst då? Med pannkakor så klart!
Jag har varit på jakt ett tag efter ett recept på sådana där snygga fluffiga pannkakor, som man ofta ser dem i amerikanska sit coms. Efter att ha prövat och förkastat det ena receptet efter det andra, inklusive mina egna, så googlade jag helt enkelt. "Fluffy pancakes". Receptet jag hittade var det här, även om jag har  försvenskat det en aning, och jädrar i min lilla låda! Här var de! Som jag inbillat mig i varje fall - jag har aldrig varit i USA och ätit pannkakor där.


Fluffiga pannkakor

30 g smör
180 ml mjölk
2 msk vitvinsvinäger
1 ägg
125 g vetemjöl
2 msk socker
1 tsk bakpulver
½ tsk bikarbonat
½ tsk salt

Smält smöret och låt det svalna något.
Blanda mjölk och vinäger och ställ det åt sidan så att det får surna, cirka 5 minuter. Vispa sedan ner ägget i mjölken.
Blanda de torra ingredienserna i en skål. Vispa ner ägg- och mjölkblandningen lite i taget till en slät smet. Vispa ner smöret.
Grädda pannkakorna, cirka ½ dl smet åt varje pannkaka, i olja eller smör.

Just idag åt jag dem med en klick smör, lönnsirap och stekt bacon, men de är goda med bär, sylt, frukt eller vad du än tycker om. Man kan kanske behöva dra ner lite på sockret om man äter något sött till för att inte få en sockerchock.

Det blir ganska många pannkakor av den här smeten, jag brukar vara nöjd med 2-3 stycken. Man kan även steka dem i förväg och värma upp till frukosten. Eller göra smeten i förväg och förvara den i kylen över natten och steka färska pannkakor på morgonen. De här pannkakorna blir lite mer brödiga om smeten stått över natten, så nu har jag varnat för det - Lilla E var inte alls förtjust i dem när jag gjorde så.

tisdag 28 juli 2015

I got two hands a beating heart and I'll be alright-Dagens


Låt: "Girls chase boys" med Ingrid Michaelson. 
Outfit: Tröja och byxa från HochM.
Smink: Prövar en läppenna och n ögonskugga som jag fick i min sista Glossybox. Och så lite mascara.
Nagellack: Fotheringhay castle från A England.

Frisyr:  Tofs.
Doft: Vanilla touch från La Rive/HochM. HochM har gjort om sitt beautysortiment och jag är livrädd att den här ska ha försvunnit från hyllorna. Länge sedan jag besökte en fysisk butik med andra ord.
Smycke: Ringarna och röda blomformade örhängen.
Klocka: Nej.

Frukost: Overnight oats med chiafrön och blåbär toppad med kokosflagor, pumpakärnor och solroskärnor. Alltid te.
Fika: Te och födelsedagsfika.
Middag: Korv "Stroganoff" med ris. Blandad sallad.

Pryl: Nagelolja.
Sysselsättning: Inte mycket med tilläggen födelsedagsfika hos svärmor.
Träning: Hundpromenad.

Kvällsnöje: Sova tack.

Att tillägga: Känner mig väldig trött och matt i kroppen. Tror det får bli en tidig kväll för mig.

måndag 27 juli 2015

Feelin' blue

Jag har en mindre bra dag idag. De kommer ibland och jag har känt det krypa på ett tag nu. Det känns liksom som att jag druckit för mycket kaffe. Det är en orolig känsla i kroppen och jag känner mig rastlös och loj samtidigt. Sovit dåligt så klart - det gör jag alltid när det känns så här. Det är nämligen svårt att sova när kroppen är inställd på flykt.

Och så läser jag såklart. Och trillar på saker som så väl passar in på mina känslor. Samt en påminnelse om att ångestproblematik är något man måste lära sig leva med.

"When a rabbit in the woods sees a wolf, it panics. Its heart rate sky-rockets, its nervous system prepares for flight or fight and rabbits even defecate while they run, to make themselves lighter in order to move faster. Everything in their body instinctively tells them to run away from the danger of a wolf and it's completely natural. Anxiety is there to protect us. An anxiety disorder is when a person sees wolves where there are no wolves."*

Anxiety disorders aren't cured. They're just managed.*


*Från ficen "Seeing wolves -Where there are no wolves-" av MellytheHun

söndag 26 juli 2015

Funderar

Jag vill ha fler tatueringar. Jag vill öka på min braille-tatuering med fler ord, jag vill göra om Fladdris och jag vill ha en sleeve. Och jag vill ha mer färg.

Synd att tatueringar inte är gratis - kan en tycka.


fredag 24 juli 2015

I am unbeaten and I am unwon-Dagens


Låt: "The light" med Adam Lambert. Gör en fredagslåt på FB varje fredag och det här var dagens. Spellistan på Spotify finns här.
Outfit: Tröja från Ruth and circle, kjol från HochM.
Smink: Nej.
Nagellack: #448 från Depend.

Frisyr:  Eh... nej?
Doft: Golden flower deospray från Panos Emporio.
Smycke: Ringarna och örhängen med stenar i flera färger.
Klocka: Nej.

Frukost: Stekt ägg med bacon, hembakat bröd med björnbärsmarmelad, te.
Fika: Te och smörgås.
Middag: Falsk pekinganka.

Pryl: Hundpajspåse. Var degraderad till upplockare idag när Lilla E och hennes kompis A följde med på hundpromenaden och tog ett varsitt koppel.
Sysselsättning: Har mest läst faktiskt. Är på en sådan där fic som det känns både jobbigt att underbart att läsa. Bara lite till...
Träning: Hundpromenad.

Kvällsnöje: "Interstellar".

Att tillägga: Jag lovar, vi har förankrat hyllorna i väggen. Och ingen klättrar på dem...

onsdag 22 juli 2015

Maybe I played too safe-Dagens


Låt: "Things I didn't say" med Adam Lambert.
Outfit: Tröja och kjol från HochM.
Smink: Nej.
Nagellack: Lead vocals, me! från NCLA.

Frisyr:  Knut.
Doft: Coco sun deospray från Panos Emporio.
Smycke: Bara ringarna.
Klocka: Nej.

Frukost: Gröt med kanel, banan och lönnsirap, te.
Fika: Te och kex.
Middag: Korv och curly fries.

Pryl: Brevlåda.
Sysselsättning: Hundpromenad, läsa, spela, baka.
Träning: Hundpromenaden.

Kvällsnöje: Jag läser, herrarna i huset tittar på "Mad Max", lilla E spelar. 

Att tillägga: Projekt röra på fläsket går ganska bra. Om ni undrade.

tisdag 21 juli 2015

Från fanfic till bok, del 2 - "Go your own way"

Interlude press är ett förlag som specialiserat sig på att ge ut böcker med hbtq-tema som ofta har sitt ursprung i fan fiction. Jag har sedan tidigare läst "The bones of you" av Laura Stone som först var en Klaine-fic, precis som "Go your own way" av Zane Riley. "Go your own way" är till och med en av mina favoritfics med Klaine och jag har läst den två gånger förut. Eller är det tre? Jag känner alltså väl igen mig, men det gör ingenting för samtidigt som det är bekant är det så omskrivet att det känns helt nytt.

Bildkälla Goodreads
Will Osborne har bara ett år kvar på high school innan han kan få bege sig till college i New York och slippa småstadsmentaliteten som plågar honom. Han planerar att hålla huvudet lågt och glida igenom skolan så obemärkt som möjligt för sina plågoandar.
Redan första lektionen på läsåret dyker dock Lennox upp och Will tvingas inse att ingenting kommer bli sig likt. Lennox, med fotboja och ett dåligt rykte, är nämligen helt inställd på att göra Will till sin. Han hade kanske inte riktigt väntat sig att Will skulle vara så svårflörtad - eller att han skulle krypa in under hans pansar och hitta en annan Lennox är den tuffa fasad han valt att visa upp.

Som sagt var - det här är en av mina favoritfics från början coh jag är inte besviken alls över hur den är omgjord till roman. Faktiskt är den så bra att jag läste hela rasket på aningen mer än en dag, den var nämligen extremt svår att lägga ifrån sig.
Storyn är bekant för mig, men omständigheter i den har ändrats och den berättas på ett annat sätt, mer ur både Lennox och Wills synvinkel. Som läsare får man mer bakgrundshistoria redan från början, sådant som kom betydligt senare i ficen får man veta ganska snart här och det känns som att det bara är till fördel för berättelsen. Enda smolket i bägaren kan kanske vara att berättelsen är uppdelad - där boken slutar vet jag att det händer mycket mer i ficen och det är så att det här är första delen av minst två. Berättelsen har svällt betydligt så jag kan förstå uppdelningen men jag är ändå inte helt förtjust i den. Det känns lite rumphugget, men det kan så klart vara för att jag vet att det händer mer, mycket mer. Å andra sidan har jag ngot att se fram emot nu för del två ska jag ha, så är det bara. När den nu kommer. "Go your own way" har bara varit utgiven i någon månad så risken är att jag får vänta ett alldeles för lång tag till.
Det hade blivit toppbetyg för mig om jag fått hela berättelsen på en gång så jag kanske är lite orättvis som ger betyget 4/5. För vet man inte att det kommer mera kanske man är fullkomligt nöjd med slutet. Det var inte jag. Ändå är det väldigt välskrivet och lätt att läsa och komma in i.

The men kept trying the door, but it held. Their little eyes peered into the dark room through the hole where the doorknob had been. They couldn'r do anything else. Even his skinny arm wouldn't fit through the hole, and unless they had the strength to crack that pipe in half, he was safe. Sort of.
Lennox rushed back too the bathroom, lathed the window shut and locked the door. He hobbled into the bathtub and kept his pocketknife pointed toward the door. For a long time, the men continued to pound the door and windows. Lennox sat and listened, his grip on the knife so tight he was sure his fingers would crack.
Hours later, after Lennox dozed off, he was woken by a faint blip-blip-blip. He glanced down to see the red light on his ankle monitor flashing green. After a few seconds of blinking, it remained steady and bright, it's glow lighting up the bathtub. 
That was it then. He was on his own.

måndag 20 juli 2015

Återbesök i sagornas värld

Som sagt ligger jag efter lite i mitt skrivande om böckerna jag läst. Inte för att "A Grimm warning" legat i färdiglästhögen så värst länge, men jag har hunnit läsa ut en bok till sedan dess. Den bok jag ska börja på nu är dock ganska lång, så snart kommer det skrivas om andra saker än böcker här igen. Å andra sidan är ju böcker något av det bästa som finns, och det kan nästan aldrig bli för mycket av det goda. Om inte det goda är chips eller så.

Bildkälla Goodreads
"A Grimm warning" av Chris Colfer är den tredje boken i "The land of stories"-serien. Det kom en fjärde del för en dryg månad sedan, som redan sålt slut i sin första upplaga. Serien har dessutom seglat upp i topp som bäst sålda bokserie för barn och ungdom i USA före serier som "The Maze runner" och "Harry Potter". Så jo - det går bra för den där killen som drömde om att bli författare men råkade bli skådespelare ett tag först.
Sedan kan jag störa mig lite på att man klassar böckerna som "ages 8-12". Får man inte älska sagoböcker fastän att man är 44? Vavava? Jo, det får man. Även om man inte tillhör målgruppen.

I denna tredje bok om tvillingarna Alex och Conner försöker de båda vänja sig vid sina nya liv. Alex tränar för att ta efter farmors roll som Fairy Godmother i Sagovärlden, och Conner ska få res till Tyskland för att höra på en uppläsning av tre hittills okända sagor av Bröderna Grimm.
Två av sagorna känner han igen lite för väl, den tredje uppfattar han som en varning för att något hemskt ska hända i Sagovärlden. Något som bara han förstår och kan varna för. Vad som följer är en resa genom Europa och dimensionerna för att stoppa en fransk armé i deras erövringar och kanske öppna en portal mellan världarna så att Alex och Conner kan få träffas igen.

Mina favoritpartier i den här boken var för en gångs skull de som utspelade sig i vår värld. Miljöbeskrivningarna var väldigt bra och det var sjusärdeles trevligt att få följa med Conner på hans resa i Europa. Det lyser igenom  att Chris Colfer gillar vår världsdel kan vi väl säga.
Samtidigt händer det en massa i Sagovärlden som ständigt driver berättelsen framåt. Jag har tyckt att det varit lite jobbigt - som i hulkgråtit över - att Sagovärlden och vår värld skulle vara separerade när att portalerna är stängda, men nu när de öppnats igen är det bäddat för nya äventyr. Ser fram emot dem, och att få svaret på de frågor som den här boken väckte. Det var lite sådär så att jag tycker att det är jobbigt att den fjärde delen inte redan står i min bokhylla.

The Fairy Godmother pushed open the doors. Alex gasped and her eyes grew to twice their size. The room inside was unlike anything she'd ever seen. It was a dark and endless space that seemed to stretch for miles in every direction. Bright orbs of all sizes floated around them. It was like the whole galaxy had been squeezed into the room in front of them.
They steooed inside and shut the doors behind them. Laex wasn't sure how they were standing since there was technically no floor.
"This room has been here since the beginning of fairies," Grandma said.
"What are they?" Alex asked as the orbs flew around her.
"They're dreams, each and every one of them, " her grandma told her. "No matter how big or small the dream, a record of every wish or want can be found in this room."
"There are thousands - no, millions of them!" Alex said.
"Oh, yes, possibly more!" the Fairy Godmother said. "As you can see, even with all the fairies in the world it would be impossible to make every dream come true."

söndag 19 juli 2015

Mr Mercedes

Jag ligger efter i mitt bokskrivande. Jag har bestämt mig för att skriva något här om alla böcker jag läser, och just dagens ämne, "Mr Mercedes" av Stephen King, läste jag ut redan för en vecka sedan. Sådär så att jag har hunnit läsa ut en bok till sedan dess och är på god väg att avsluta ännu en. Det kommer bli mycket bok här ett tag framöver alltså.

Bildkälla Goodreads
För ett år sedan plöjde en stulen Mercedes igenom en folkhop utanför en jobbmässa. Åtta dog och många skadades. Gärningsmannen befinner sig fortfarande på fri fot.
Bill Hodges var utredare av Mercedes-massakern. Numera är han pensionerad polis och livet är minst sagt trist. Han är frånskild med en ansträngd relation till sin vuxna dotter och hans enda vän är tonårspojken Jerome som klipper hans gräsmatta. Bill funderar på att ta sitt liv.
Men det olösta fallet med Mercedes-mördaren ger honom ingen ro, och när mördaren själv tar kontakt med Bill bestämmer han sig för att utreda fallet på egen hand. Det blir en jakt där man inte alltid kan vara säker på vem som är jägaren och vem som är villebråd.

Det här är den första delen i en planerad trilogi om Bill Hodges och hans två kumpaner. De är lite mer av kriminalroman än vad man kanske är van vid från Stephen King. Här finns inte minsta lilla övernaturliga väsen, om man skulle ha svårt för sådana men varför skulle man ha det?
Just kriminalromaner tillhör inte min favoritgenre, men de jag gillar bäst brukar även berätta om gärningsmannen och jag blir inte besviken i det här fallet. Mercedes-mördaren kommer till tals väldigt mycket och han är lika välberättad som Stephen Kings karaktärer brukar vara.

Mitt betyg på "Mr Mercedes" av Stephen King blev 4/5. Den hade kunnat vara ännu lite mer spännande kanske, och när det inte är favoritgenren är det svårt att få full pott i betyget från mig

Hodges sits where he is for two minutes, four minutes, six, eight. Completely still. He holds the letter in his hand, looking at the Andrew Wyeth print on the wall. At last he puts the pages on the table beside his chair and picks up the envelope. The postmark is right here in the city, which doesn't surprise him. His correspondent wants him to know he is close by. It's part of the taunt. As his correspondent would say, it's...
Part of the fun!
New chemicals and computer-assisted scanning processes can pick up excellent fingerprints from paper, but Hodges knows that if he turn this letter in to Forensics, they will find no prints on it but his. This guy is crazy, but his self-assessment - one crafty perp - is absolutely correct. Only he wrote perk, not perp, and he wrote it twice. Also...
Wait a minute, wait a minute.
What do you mean, when you turn it in?
Hodges gets up, goes to the window carrying the letter, and looks out on Harper Road. The Harrison girl putts by on her moped. She's really too young to have one of those things, no matter what the law allows, but at least she's wearing her helmet. The Mr Tastey truck jangles by; in warm weather it works the city's East Side between school's out and dusk. A little black smart car trundles by. The graying hair of the woman behind the wheel is up in rollers. Or is it a woman? It could be a man wearing a wig and a dress. The rollers would be the perfect final touch, wouldn't they?
That's what he wants you to think.

lördag 18 juli 2015

Rödbetsblastpaj

Jag tycker gruvligt illa om att slänga sådant som går att äta. Också sådant som jag misstänker går att äta. Med tanke på att rödbetsblast ser precis ut som mangold så gissade jag att de var kompisar med varandra och därför borde vara ätliga. En snabb googling visade att så var fallet, så sist jag köpte ett knippe rödbetor tog jag tillvara på blasten också.
Rödbetorna skalade jag, klyftade och bakade i ugn med rapsolja, salt och peppar. Bland mina favoritsätt att äta rödbeta på.
Blasten såg rätt så trött ut så jag lät den sörpla i sig vatten några timmar innan jag sköljde den noga och torkade av den. Sedan var det bara att sätta igång!


Rödbetsblastpaj

blast från ett knippe rödbetor
1 klyfta vitlök
rapsolja
salt, peppar
2 plattor fryst smördeg
1 dl riven ost
2 ägg
2 dl grädd-/mjölkblandning

Börja med att hacka stjälkarna. De kan vara ganska hårda så låt dem fräsa själva en stund i lite rapsolja. Skär under tiden upp bladen och hacka vitlöksklyftan. Låt det fräsa med stjälkarna en stund, tills bladen sjunkit ihop och mjuknat, salta och peppra efter smak. Låt svalna.
Tina smördegsplattorna och kavla ut dem så att de täcker botten och sidorna på din valda form. Nagga bottnen. Lägg i rödbetsblasten och den rivna osten, jag använde västerbottenost och parmesanost.
Vispa ihop ägg med en blandning av grädde och mjölk. Jag struntade i att salta här eftersom osten är salt i sig och jag redan hade kryddat blastfräset. Häll stanningen över fyllningen och tillaga i 200 grader varm ugn 20 - 25 minuter eller tills stanningen stelnat och pajen fått vacker färg.

Vill man kan man äta pajen som tillbehör till korv eller kyckling, eller så håller man det vegetariskt och äter dem med en sallad och/eller grillad halloumi.

PS. Den fina naggaren har Chilipojken tillverkat åt mig när de jobbade med luffarslöjd i skolan.

fredag 17 juli 2015

The most annoying human being I'd ever met-Dagens


Låt: "Timebomb" med Tove Lo.
Outfit: T-shirt, byxor och solglasögon från HochM, kofta från Lindex, skor från Mellerud..
Smink: Nej.
Nagellack: Virgin queen från A England.

Frisyr:  Fläta.
Doft: Amber and vanilla från HochM.
Smycke: Bara ringarna.
Klocka: Nej.

Frukost: Chiapudding, te.
Fika: Te och kaka.
Middag: Grillad karré med ugnsbakade rotfrukter.

Pryl: Mobiljävel. Den åker snart i väggen.
Sysselsättning: Handla, hundpromenad, läsa, vattna.
Träning: Hundpromenaden.

Kvällsnöje: Fredagsmys.

Att tillägga: Jag unnar mig datorfria dagar numera. Det är väldigt skönt för mig att låta hjärnan vila från allt brus som internet är. Det innebär att jag läser betydligt mindre fanfics och mer böcker, bland annat. Samt att ni ibland får se förinställda inlägg om jag bestämt mig innan för vilken dag som blir ledig. Eller så blir det bara tomt här helt enkelt. 
Dagens kommer dock fortsätta vara dagsfärska. Promise!

torsdag 16 juli 2015

Säsongssammanfattning: My mad fat diary, säsong 3

Som vanligt är det spoilervarning på säsongssammanfattningarna.

Hur sammanfattar man en säsong på endast tre avsnitt? Man gör det inte som man brukar i varje fall. Så det får i stället bli lite tankar jag haft kring de tre avsnitt som avslutat hela serien "My mad fat diary". Nu blir det inga fler avsnitt om Rae och gänget och som det slutade känns det som att det verkligen inte behövs. Det är avslutat fint och trovärdigt och hoppfullt, även om det så klart inte blivit till 100% som jag kanske önskat, men så är det med livet.

Bildkälla Channel4
En sak som varit svårt med den här serien när jag har gjort mina vanliga sammanfattningar, har varit att välja favoritavsnitt. Det gäller alla säsongerna av "My mad fat diary" för alla avsnitten har varit så innehållsrika och burit historien framåt och alla innehållit ledtrådar till Raes läkning. Och även om Rae varit min favorit genom hela säsongen så är det så skönt att hon varit så helt igenom supermänsklig och kärleksfullt gestaltad. Hon har stora fel och brister, hon har ett väldigt litet och bräckligt självförtroende och agerar ofta utifrån det så att allt blir kaos. Hon har mentala problem så det sjunger om det och hon är medveten om dem, men inte riktigt hemma  med dem än. Alltså blir det fel ibland.
Raes vänner, terapeuten Kester och mamman är de viktigaste i Raes liv - på ett sätt som gör att hon ibland försöker utplåna sig själv. Hon kan inte riktigt se att hon har ett eget värde och är omtyckt för den hon är.
I slutändan är det dock så att för att kunna läka ihop ordentligt kanske man behöver ägna sig åt sig själv, och det är det Rae behöver få komma fram till. Att hon är värd att tyckas om, till och med av sig själv. Och då kanske det inte längre finns någon plats för en pojkvän, hur mycket Finn än säger sig älska henne. Lösningen finns inte i en annan människa utan inom Rae själv.
Superfint avslut av serien till en akustiskt version av Radioheads "Creep". Sammanfattar egentligen serien rätt så bra, det här att man inte riktigt tror sig vara värdig andras omtanke och uppmärksamhet. Den här serien berör många svåra ämnen och för ett år sedan hade jag kanske inte riktigt klarat av att se "My mad fat diary" eftersom jag inte mådde värst bra då. Jag rekommenderar alltså lite mental kraft när man ser den här serien - för se den bör man.

onsdag 15 juli 2015

Soundtrack of my life


The 1975 - Heart out

Rushing in a small town
I forgot to call you
I'm running low on know how
With this beat I made for two

'Cause I remember that I like you
No matter what I found
She said, It's nice to have your friends round
But we're watching the television with no sound

It's just you and I tonight
Why don't you figure my heart out?
It's just you and I tonight
Why don't you figure my heart out?

Push your lack of chest out, look at my hair
Gotta love the way you love yourself
Your obsession with rocks and brown
And fucking the whole town's
A reflection on your mental health

'Cause I remember when I found you
Much younger than you are now
And once we started having friends round
You created a television of your mouth

It's just you and I tonight
Why don't you figure my heart out?
It's just you and I tonight
Why don't you figure my heart out?

You got something to say?
Why don't you speak it out loud,
Instead of living in your head?
It's always the same
Why don't you take your heart out,
Instead of living in your head?

It's just you and I tonight
Why don't you figure my heart out?
It's just you and I tonight
Why don't you figure my heart out?

fredag 10 juli 2015

FredagsFilmen: Jurassic world

Det har hänt. För första gången på en halv evighet, eller sedan i december, har jag varit på bio. Jajamensan. Det där som älskade maken och jag skulle göra en gång i månaden blev visst en gång per halvår... Nu får vi skärpa oss.

Skärpningen inleddes med att vi tog med de små barnen på "Jurassic world". Stora J hade redan sett den så hon bestämde sig för filmkväll med bästisarna i stället. Jag har sett de andra Jurassic-filmerna, de som heter Park i efternamn, på bio så det kändes lite som ett måste att klämma den här raringen på stor duk också. Om nu en genetiskt framavlad superdinosaurie med mycket tänder kan räknas som en raring.

Bildkälla The Tribune
Drygt 20 år efter att det första försöket med "Jurassic Park" slutade med ond bråd död och fiasko, har en ny park byggts på samma plats. Det är ett populärt turistmål, lite av Kolmården fast med dinosar, komplett med petting zoo och hela baletten. Hit skickas bröderna Zack och Grey för att hälsa på sin moster, som arbetar på anläggningen, medan föräldrarna försöker reda ut sin skilsmässa.
Moster Claire är dock strängt upptagen med att tillsammans med dinosaurieviskaren Owen undersöka om inhägnaden för den genetiskt framavlade skrämsel/dödsmaskinen Indominus Rex är tillräckligt säker för att börja släppa in åskådare. Ledtråd - det är den inte.


Och jo - det planteras för uppföljare. Klart sevärd dock, bättre och mer spännande an vad jag trodde den skulle vara.

torsdag 9 juli 2015

Plejaderna och "Familjen Wierd"

För ett par veckor sedan var det Plejadträff igen och dags att avhandla boken "Familjen Wierd" av Andrew Kaufman. Som vanligt fikade vi gott och hade trevliga samtal också - det finns anledningar till att alltid ser fram emot att vi ses.

Bildkälla Goodreads
Syskonen i "Familjen Wierd" har alla fått försignelser av sin farmor när de föddes. De var menade som välsignelser men har blivit förbannelser. Deras farmor ligger nu på sin dödsbädd och vill i sitt dödsögonblick lyfta bort försignelserna från sina barnbarn. Att samla alla syskonen på samma plats blir dock inte lätt eftersom de inte träffats på 8 år. Det faller på Angies lott att samla ihop sina syskon, hon som blev försignad med att alltid förlåta.

Det hade hysts förhoppningar om att det här skulle vara en feel good-roman i klass med "Sju jävligt långa dagar" av Jonathan Tropper. Sådär lite rolig men med en allvarlig underton. De förhoppningarna tycke vi kanske inte riktigt blev infriade.
Det är en lättläst berättelse och man märker att ambitionen att vara rolig finns där, men mer än så blir det liksom inte. Det är flamsigt och tramsigt och dåligt förklarat och man avslutar boken med väldigt många frågor i huvudet och inte så lite förbryllad över alla logiska luckor.
Boken är försedd med varningstext, som jag såg det. Någon tyckte att det var som att se en Wes Anderson-film att läsa den här boken och det stämmer bra. De är också ganska absurda och i mina ögon inte bra.
Mitt personliga betyg på boken blev 2/5 och det var vanligt att den fick det runt bordet också. Högst satta betyg blev 2,5 vilket gjorde att boken slutade på medelbetyget 2,25/5 från Plejaderna.

Nu dröjer det tills vi ses igen och det är kanske tur det för nästa bok är den tjockaste hittills i Plejadernas historia med sina nästan 600 sidor. Mer om det i slutet av augusti/början på september när vi träffats nästa gång.

Den sjunde april 2010, åtta och ett halvt år efter att Kent Wierd hade gjort sin första och enda touchdown, stod Angie Wierd ute i korridoren på fjärde våningen av Vancouvers allmänsjukhus och tjuvlyssnade när hennes farmor dikterade sitt skriftliga eftermäle. "Ditt liv kommer att vara fullt av sammanträffanden tills du inser att det inte finns några", sa farmor Wierd. "Varhelst du tittar kommer de att finnas där. Sammanträffande! Sammanträffande! Sammanträffande! Men det ögonblick du inser att det inte finns några sådana kommer de att försvinna för gott och du kommer aldrig mer att uppleva ett igen."
Angie försökte låta bli att kräkas. Korridoren, ja faktiskt hela sjukhuset, luktade som en doftgran. Men hennes farmors bisarra tal gjorde henne lika illamående som lukten av desinfektionsmedel. Att höra vad hennes farmor sade påminde henne om allt hon inte gillade med sin familj och varför hon hade undvikit all form av kontakt med dem i så många år.

onsdag 8 juli 2015

Känner mig arg, del 2

Lade ut det här inlägget på mitt Facebook-flöde för en stund sedan. Känner mig ganska osugen på sociala medier just nu.

Så här är det - allt det jag befarade med Facebook innan jag gick med har infriats och just nu är jag här av tre anledningar: för att spela vissa spel, för att hålla koll på gymnasieåterträffen och för att se om något händer i vissa grupper jag är med i. 
Jag är trött på att de inlägg jag skriver peppras med kommentarer som ska vara "roliga" eller som skrivs utan att personen som skriver tänkt med hela hjärnan först. Man kan vara snäll. Man kan låta bli att få andra att känna sig dumma och utpekade. Man kan vara en medmänniska. 
För er som inte vet kan jag berätta att jag de senaste åren tampats med en förbannat jobbig depression med panikångest, social ångest och väldigt dålig självkänsla. Jag har gått i terapi i lite mer än ett år för att få bukt med det och har nu haft ett halvår där jag nästan mått bra och börjat känna igen mig själv igen. Så kommer då vissa kommentarer som triggar igång mig igen, och när jag skriver triggar så menar jag det verkligen. Jag får hjärtklappning, adrenalinpåslag, andningsproblem och hela baletten. För att någon som kunde ha tänkt efter lite skulle vara rolig på min bekostnad.
Era "roliga kommentarer" hjälper till att öka min ångestproblematik.Just nu är jag så innerligt glad att jag har lagt ner så pass mycket arbete på min mentala hälsa som jag har gjort för annars hade jag snart varit tillbaka på ruta ett igen. Nu har jag i varje fall verktyg för att ta mig igenom och vidare, men det vore så mycket trevligare om jag inte skulle behöva använda dem. Om jag kunde få slippa göra andningsövningar för att någon ville få en billig poäng på min bekostad.


tisdag 7 juli 2015

Känner mig arg

Alltså - det är för jävla synd att man inte kan stänga av kommentarer på Facebook. För just nu sveper det tydligen en våg av idioti i mina inlägg. "Roliga" kommentarer som inte är roliga utan bara jävligt triggande för mig. Och vet ni - jag har inte riktigt lust med att ta det. Har inte riktigt lust med att känna ett halvårs bra mående och ett års terapiarbete försvinna ner i avloppet.

Så här känner jag för Facebook och de där som tycker de är så roliga hela tiden:


Sagt av Mickey Milkovich i "Shameless" men jag kunde inte hålla med mer.

Och ja - jag stänger ner mitt kommentarsfält på det här inlägget.

lördag 4 juli 2015

Ute på vift

I förrgår kom jag hem från en fyra-dagarsresa i min mammas fotspår. Och eftersom hon är uppväxt på landsbygden i Dalsland var det dit vi begav oss. Mamma var med som ciceron, och vi hälsade på alla mostrar och morbröder vi kom åt. 

Bered er på bildspam för nu kör vi!

Hårda bud i Mellerud. Älskade maken hade väldigt roligt åt den här skylten så den blev förevigad. Det var ungefär så här spännande det blev i Mellerud.


För mig var en av höjdpunkterna på resan att besöka kyrkogården. Det låter kanske konstigt, men eftersom jag aldrig träffade mina morföräldrar så är det alltid lite högtidligt och speciellt att besöka deras gravar. I den här kyrkan gifte sig dessutom mina föräldrar. Tyvärr var den låst så jag kunde inte kika inuti den, men jag har varit inne i den förut och den är väldigt vacker. Just den här byggnaden är daterad till 1600-talet, men kyrkan har anor ända från 1200-talet.


Så här vackra vägar åkte vi på i Dalsland. När vi åkte dit som barn vände sig alltid min mamma om när vi passerade gränsen mellan Värmland och Dalsland och sa till oss i baksätet: "Se nu barn så vackert det är här." Jag håller faktiskt med henne.


Vi övernattade tre nätter hemma hos min morbror som bor på landet utanför Brålanda med två hönor en en fotälskade katt vid namn Svante. Här är han på fotjakt under köksbordet, det är mina fötter som är offret.


Andra dagen åkte vi till Håverud för att åka en resa längs med Dalsland kanal. Så här vackert är det där.


Många slussar blev det under dagens lopp, och det här var den första. Chilipojken var på slutet så uttråkad att han funderade på att hoppa överbord, men vi andra hade en trevlig och meditativ resa.


Håverud är berömt för sin akvedukt, byggs på 1860-talet. Självklart åkte båten över den. When in Håverud liksom.


Undrar ni om det var trångt? Det var det. Här låg dessutom en väntande båt lite i vägen så "vår" båt fick dras förbi med rep. Kaptenen var inte glad...


Vissa slussar var i två nivåer när man tog sig uppför kanalen. Det skvätte bra när slussluckorna öppnades.


Dalslands kanal har bara 12 kilometer grävd kanal, allt annat är naturliga vattendrag och sjöar. Med tanke på hur rakt och fint det var just här misstänker jag att det här är en av de grävda partierna. Den gick mellan två slusslås. Killen till höger var vår hopp-i-land-kalle som säkrade båten och öppnade slussluckor och så.


Alltså - jag älskar kossor. Så jag blev inte ett dugg ledsen över att min morbror hade grannens kossor på besök i en av sina hagar. De var dock inte särskilt imponerade över mitt fangirlande. Som synes.


Dagen då mina allergier började leva rövare med mig och värmeböljan slog till på riktigt, var vi i Trollhättan. Älskade maken och Chilipojken besökte Saab-museet medan vi tjejer gjorde stan. Och jag fick veta att det var väldigt nära att jag hade blivit Trollhätte-bo. Mamma bodde här när hon och pappa förlovade sig och pappa sökte jobb där som han inte fick. Det var kanske tur det för annars hade jag inte träffat älskade maken. Ett "tänk om" som heter duga.
Jo, och så såg vi någon som testade vattentemperaturen med tån.


Syns det att jag mår ganska pestigt? Det här solgasset är inte alls bra för min vampyrbränna.


Nä jag är inte gravid, jag är lite tjock bara. Och så står jag på en sten ute i Vänern. Vi besökte Hjortens udde som hade hört var värt en omväg och det var den. Gillar att man inte ser land på andra sidan. Visar verkligen vilken rackarns stor sjö Vänern är.


Mer än så här badade jag inte. Dels hade jag ingen baddräkt med mig, dels var det så kallt att fötterna domnade. Kändes inte som en superbra idé att doppa hela kroppen då.


Det finns en fyr vid Hjortens udde också. Som synes.


Ostindiefararen var på väg upp till Vänern, det fick vi höra från dag ett men vi missade den hela tiden. På resan hem tittade vi dock in till Vänersborg en sväng. Vi hade hört rykten om att skeppet skulle ligga för ankar där några dagar för att masta påoch se - det gjorde det! Så nu har jag sett Ostindiefararen två somrar i rad. Förra året låg den i Göteborg när vi fräste förbi den med Paddan.


Årets slott blev Läckö slott. Mycket vackert och berömt för bland annat sina trädgårdar. Jag kan rekommendera en matpaus på Stallet, jättegod lite lättare mat och en Läckökringla jag önskar att jag hade köpt med mig några ex av.


Slottsgården. Det förbereddes scen för en "lättsam opera" som skulle ha premiär senare den här månaden. Om ni undrar vad trägrejen längst fram är.


Ett par bilder från den jättevackra trädgården. Här var inte jag med för min allergimedicin hade helt upphört att fungera här och jag mådde så dåligt att jag ville gråta. Var tvungen att hålla i mig i slottsväggarna för att inte ramla omkull när jag nös. Jag smällde iväg ett paket näsdukar den här dagen.


Jag hade dock bett älskade maken att ta några bilder så att jag kunde få en aning om hur fint det var. Typ så här fint.


En sista bild då. Vad är det här för konstig utbyggnad på slottet kan en undra? Går man den guidade visningen får man veta. Det är dasset. Man sket rätt ut i det fria helt enkelt. Renligheten har gått framåt tackålov.

fredag 3 juli 2015

You look disgusting

Nyss hemkommen från några dagar där jag vandrat i min mors fotspår i Dalsland och Västergötland. 
Allergierna formligen exploderade samtidigt som värmen kom och jag har haft det riktigt jobbigt med attacknysningar, andnöd och rinnande ögon. Då känner man sig inte så vacker kan vi väl säga. Och så trillade jag på den här videon igår och blev lite ledsen. Som att det inte rinner ur mina ögon ändå liksom, nu började jag grina också.


För en som mig som fått höra sådana här kommentarer under min uppväxt, minus att jag slapp hudåkomman acne, så känns det här i hjärtat. Jag har tidigare uttryckt glädje över att jag inte växte upp med sociala medier. Den anonymiteten den bjuder på lockar fram många troll och tyvärr finns det de som inte orkar med de elaka kommentarer som vissa anser att de har tillåtelse att vräka ur sig när de gömmer sig bakom ett användarnamn. Jag är själv osäker på om jag hade funnits kvar om sociala medier funnits när jag växte upp, men det där är ett sådant där "om" som det känns bäst att inte fundera på alltför mycket.

Men - det är en sak jag vill påpeka lite extra från just den här videon. Det är de påståenden som kommer om att man inte kan lite på tjejer med make up, att man får "trust issues" av att tjejer sminkar sig, att det är falsk marknadsföring. Vet ni vad - de allra flesta sminkar sig för sin egen skull. För att det är kul, för att man vill känna sig söt, för att man vill dölja sin acne, eller ett ärr eller ett födelsemärke, för att man har ett intresse.
Om du tror att mina röda naglar och mina guldfärgade ögonlock är naturliga så... Alltså, jag är ledsen - men i så fall är det inte mig det är fel på utan din intelligens.
Dessutom kan mitt sminkade ansikte aldrig vara falsk marknadsföring för jag är ingen handelsvara. Jag marknadsför inte mig själv för ditt nöjes skull, för att du ska peta och bedöma och ha rätt att kommentera mig, mitt utseende och min kropp. Jag sminkar mig för att jag vill. För att jag vill känna mig lite extra söt någon dag. Och det har jag rätt till. För den enda som har rätten att bedöma och kommentera mitt utseende är jag själv. Min kropp och mitt utseende är mitt - inte ditt, för jag är ingen vara. Alltså kan jag aldrig någonsin syssla med falsk marknadsföring när jag sminkar mig.

torsdag 2 juli 2015

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

För att pricka av punkten "en bok din mamma rekommenderat" fick jag läsa deckare. Mamma är nämligen förtjust i sådana och särskilt förtjust har hon varit i Mons Kallentofts deckare om polisen Malin Fors.
Jag valde bland dem och det kanske inte var den smartaste idén jag någonsin haft att läsa den femte boken i serien först, för det känns att det har hänt saker i Malins liv som jag inte vet om men som jag antas veta om. Brottet som ska lösas i "Den femte årstiden" är det inga problem att hänga med i alls, och det var riktigt spännande stundtals. Och det är inte så att man inte fattar ett dugg om Malin och hennes kollegor för det förklaras ändå, men kanske lite mer i förbifarten och inte så ingående. Man hade säkert känt alla inblandade om man läst de andra böckerna först, men det är inte nödvändigt. Om jag ska vara kortfattad om den saken...

Bildkälla Goodreads
En dag i maj hittar en barnfamilj ett kvinnolik i skogen utanför Linköping. Liket är välbevarat och bär tydliga spår av tortyr. Polisen Malin Fors ser likheter med Maria Murvall, en kvinna som sitter okontaktbar på ett sjukhem efter att ha hittats med liknande skador flera år tidigare. Malin, som länge arbetat med Marias fall är fast besluten att få veta vad som har hänt kvinnorna, oavsett vart sanningen kan föra henne.

Det var ett bra driv i texten och det var lätt att läsa och mer än en gång hamnade jag i bara-ett-kapitel-till-tänket. Deckare är inte en favoritgenre för mig så det får väl räknas som ett gott betyg. Jag gav för övrigt boken 3/5 i personligt betyg. För även om jag tycker det var bra driv i boken så känns det som vanligt med deckare när det kommer till slutet - snabbt och lite undanröjt på något vis, som att man bara har velat få storyn undanstökad. Och det är ju lite synd på en förhållandevis bra uppbyggd historia att det känns som att intresset tappats på slutet.
Även här delas dessutom uttryckssättet med flera av de medverkande. Jag kan köpa de korta, nästan avhuggna meningarna hos en eller ett par av de som talar. Det blir nästan lite som poesi emellanåt och det hade passat utmärkt när den avlidna kvinnan kommer till tals, men när alla tänker på samma sätt blir det lätt lite jobbigt efter ett tag - det blir svårt att hålla isär vem som är vem till och med.
Lägg därtill till att jag hittade tre fel som känns väldigt onödiga. Sådana där som kunnat lösas om man tänkt till lite eller googlat. Eller korrekturläst ordentligt. Ingenting som störde berättelsen i sig, men det störde mig. Innerligt.

En bildörr öppnas på en grusplan framför en stor, gotisk villa omgiven av träd där vinden dansar genom täta lövverk.
Kvinnan som förs in i bilen är drogad. Någon har satt en kanyl i hennes arm och sprutat in ett medel som ska göra henne lugn. 
Hennes handleder bär märken efter kedjorna som hållit henne fängslad vid en vägg.
En svart väska med använda sedlar byter händer.
Bildörren stängs.
Bilen åker nerför en asfalterad gata, försvinner bort i ett okänt landskap där ett vatten ständigt skiftar utseende i ljuset. Sedan fortsätter bilen in i en främmande årstid.
Ett rum väntar på den unga kvinnan i den årstiden.
Rummet är skoningslöst.
Ett rum skapat av mörker och ljus.
Ett rum utan känslor.
Ett rum där döden och livet saknar skiljelinje.
Det rum där människan lyckas glömma att hon är människa.