torsdag 2 juli 2015

Den femte årstiden av Mons Kallentoft

För att pricka av punkten "en bok din mamma rekommenderat" fick jag läsa deckare. Mamma är nämligen förtjust i sådana och särskilt förtjust har hon varit i Mons Kallentofts deckare om polisen Malin Fors.
Jag valde bland dem och det kanske inte var den smartaste idén jag någonsin haft att läsa den femte boken i serien först, för det känns att det har hänt saker i Malins liv som jag inte vet om men som jag antas veta om. Brottet som ska lösas i "Den femte årstiden" är det inga problem att hänga med i alls, och det var riktigt spännande stundtals. Och det är inte så att man inte fattar ett dugg om Malin och hennes kollegor för det förklaras ändå, men kanske lite mer i förbifarten och inte så ingående. Man hade säkert känt alla inblandade om man läst de andra böckerna först, men det är inte nödvändigt. Om jag ska vara kortfattad om den saken...

Bildkälla Goodreads
En dag i maj hittar en barnfamilj ett kvinnolik i skogen utanför Linköping. Liket är välbevarat och bär tydliga spår av tortyr. Polisen Malin Fors ser likheter med Maria Murvall, en kvinna som sitter okontaktbar på ett sjukhem efter att ha hittats med liknande skador flera år tidigare. Malin, som länge arbetat med Marias fall är fast besluten att få veta vad som har hänt kvinnorna, oavsett vart sanningen kan föra henne.

Det var ett bra driv i texten och det var lätt att läsa och mer än en gång hamnade jag i bara-ett-kapitel-till-tänket. Deckare är inte en favoritgenre för mig så det får väl räknas som ett gott betyg. Jag gav för övrigt boken 3/5 i personligt betyg. För även om jag tycker det var bra driv i boken så känns det som vanligt med deckare när det kommer till slutet - snabbt och lite undanröjt på något vis, som att man bara har velat få storyn undanstökad. Och det är ju lite synd på en förhållandevis bra uppbyggd historia att det känns som att intresset tappats på slutet.
Även här delas dessutom uttryckssättet med flera av de medverkande. Jag kan köpa de korta, nästan avhuggna meningarna hos en eller ett par av de som talar. Det blir nästan lite som poesi emellanåt och det hade passat utmärkt när den avlidna kvinnan kommer till tals, men när alla tänker på samma sätt blir det lätt lite jobbigt efter ett tag - det blir svårt att hålla isär vem som är vem till och med.
Lägg därtill till att jag hittade tre fel som känns väldigt onödiga. Sådana där som kunnat lösas om man tänkt till lite eller googlat. Eller korrekturläst ordentligt. Ingenting som störde berättelsen i sig, men det störde mig. Innerligt.

En bildörr öppnas på en grusplan framför en stor, gotisk villa omgiven av träd där vinden dansar genom täta lövverk.
Kvinnan som förs in i bilen är drogad. Någon har satt en kanyl i hennes arm och sprutat in ett medel som ska göra henne lugn. 
Hennes handleder bär märken efter kedjorna som hållit henne fängslad vid en vägg.
En svart väska med använda sedlar byter händer.
Bildörren stängs.
Bilen åker nerför en asfalterad gata, försvinner bort i ett okänt landskap där ett vatten ständigt skiftar utseende i ljuset. Sedan fortsätter bilen in i en främmande årstid.
Ett rum väntar på den unga kvinnan i den årstiden.
Rummet är skoningslöst.
Ett rum skapat av mörker och ljus.
Ett rum utan känslor.
Ett rum där döden och livet saknar skiljelinje.
Det rum där människan lyckas glömma att hon är människa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tack för din kommentar.
Reklam och anonyma kommentarer kommer raderas. Så vill du ha ett svar - se till att skriva under.