fredag 22 november 2019

FredagsFilmen: The favourite

Ännu en välnominerad film till detta års Oscars var "The favourite". I slutändan vann den en gyllene gubbe, och det var Olivia Colman som fick traska hem med en statyett för bästa kvinnliga huvudroll i sin roll som drottning Anne. Emma Stone och Rachel Weisz var båda nominerade för bästa kvinnliga biroll, men i ärlighetens namn är det här en film med tre kvinnliga huvudroller och en del manliga biroller.

Bildkälla Studio462
Det är tidigt 1700-tal och drottning Anne sitter på tronen. Det är dock hennes nära vän Sarah som i stort sett styr landet - samt drottningen, och hennes sjukdomar och hetsiga humör. England ligger i krig med Frankrike och Sarahs uppgifter blir allt fler. Då kommer Abigail som en frisk flökt, och hon ser sin chans att stiga i graderna och återfå den glans hon tidigare hade. Det som börjar med vänskap mellan Sarah och Abigail, förvandlas snart till maktkamp, rivalitet och kamp om drottningens gunst.


Jag gillade den här filmen skarpt. Den är rolig emellanåt, och har en del inslag av modernitet mellan varven (som vissa dansnummer som känns som en hip hop-video). Det är underhållande att se vänskap och rivalitet växa fram, och att få den här inblicken i historien. För att det är baserat på sanna händelser råder det ingen tvekan om, och "The favourite" ledde in mig på en Wikipediapromenad om engelska kungahuset - igen. Så klart är det skarvat en massa för underhållningens skull, så det är ingen historiskt korrekt film, men personerna vi ser har funnits i verkligheten.
Dessutom har filmen snyggt och intressant fotografi, stora peruker, kladdig make up, och underbara kostymer (nästan uteslutande svart/vitt på våra kvinnliga huvudroller). För att inte förglömma en massa kaniner, ankrace och en och annan ananas.


torsdag 21 november 2019

Bullet journal för december

Jag har precis gjort klart mina sista sidor för i år i min Bullet journal. En ny och fin står och väntar på att jag ska sätta pennan (eller pennorna) i den för 2020, men jag fortsätter klura på mina sidor lite till innan jag sätter igång.

Jag hade dåligt med inspiration inför den här avslutande månaden, men jag tycker ändå att det blev ganska bra. Om än inte perfekt, men när blir det någonsin det? Bra nog räcker fint åt mig.


Ursäkta murriga bilder, men vad göra när det är så grått? November 2019 kommer inte direkt gå till historien som en med många soltimmar, om en säger som så. Grått är väl okej det med, men det ställer till lite bekymmer när jag inte vill fotografera med blixt.
December var det - det enda jag hade bestämt var att jag skulle ha en washitejp med isbjörnar, inköpt för ändamålet. Men så hittade jag den där sicksackiga också, och plockade upp rött och blått som decembers färger.


Månadsuppslaget utan saker i vägen ser ut så här. Min plan var varannan dag med röd plopp och varannan med blå, men så gjorde jag fel och det fick bli lite hipp som happ istället.


Ordningen återställd från förra månadens omkastade layout. Här har vi kosing på ena sidan och plats för böcker och nagellack på den andra.


En rad om dagen, vanor och månadens bok på nästa uppslag. Jag har inte bestämt mig för vilken bok det ska bli än, men det lutar åt någon med historia- eller yoga-tema.


Bjussar "bara" på ett veckouppslag den här gången. Om ni undrar varför jag har ett pappa-citat såhär långt efter fars dag, så beror det på att världens bästa pappa, min alltså, fyller 80 år snart. Och det där citatet passar så bra på honom. Särskilt delen om att sjunga, vilket han gör ofta och gärna och hellre än bra. Mest till mammas förtret.
Så jag hoppas på en trevlig december, där jag får chans att krama mycket på min familj.

onsdag 20 november 2019

Tre tomma no. 97

Nya saker att slänga/återvinna.


Urtekram. Shampoo. Reparing. Nordic berries.
Andra flaskan jag och E tömt med gemensamma krafter. Flaska tre är på g i duschen.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

Ica. Ekologiskt certifierad nattkräm. Oparfymerad.
Jag har tappat räkningen på hur många av den här jag gjort slut på. Fyra? Kanske? Just den här tuben hade nog något problem i batchen. Inte för att den var dålig eller luktade skumt, men konsistensen lämnade lite att önska. Den var väldigt tjock, mer som en salva än en kräm. Lite jobbig att arbeta in på grund av det, men fungerade precis lika bra som förut. Inget jag blev avskräckt av alltså, utan en ny är påbörjad i badrummet. Med den konsistens jag är van vid.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Jayjun cosmetics. Anti-dust therapy mask.
En trestegs-rutin med arkmask, ja tackar jag! Först en rengöring som löddrade skönt och doftade ljuvligt, steg två är själva masken som hade bra passform och lagom med essens som sjönk in bra, men var aningen kladdig. Och så steg tre med en fuktkräm. Gillade den här skarpt, och kan absolut tänka mig ett omköp om jag någonsin hittar den igen.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

måndag 18 november 2019

Säsongssammanfattning: Russian doll, säsong 1

Spoilervarning på tv-inlägg, som vanligt.

En serie om en tidsloop, där personen måste dö för att loopen ska börja om. Och så gäller det att lista ut vad som gått snett och försöka rätta till det.
Det är lite av "Groundhog day" fast blodigare, mer sex och droger, lite läskigare och lösningen är en helt annan.

Bildkälla Flickering myth
Favoritavsnitt: Alla åtta. De är på dryga halvtimmen, så det går fort att titta och tycka om.

Favoritkaraktär: Nadia och Alan. Så klart

Favoritpar: Vänskapen som växer fram mellan Nadia och Alan. Romantiska par är det ont om.

Bäst i säsongen: En serie som har lite av det mesta. Skratt, förskräckelse, ett mysterium, vänskap, rädslor, självrannsakelse, lärdom.

Värst i säsongen: Jag kanske inte hängde med riktigt i slutet där, men det kanske ger med sig i säsong två.

Övriga kommentarer: För att det blir en andra säsong är bekräftat. Någon gång under 2020. "Russian doll" finns på Netflix. Utmärkt serie att sträck-titta på.

fredag 15 november 2019

FredagsFilmen: First man

Det börjar nästan bli lite av en tradition att jag skriver FredagsFilm-inlägg om filmen jag såg fredagen innan. "First man" såg jag således förra fredagen, och som E hade längtat!

Bildkälla Mashable
"First man" handlar så klart om mannen som var den första att landstiga på Månen - Neil Armstrong. Men även om hans fru, hans barn och hans vänner, och främst om rymdkapplöpningen och Gemini- och Apollo-uppdragen som ledde till att han blev den förste mannen på Månen.


Filmen är inte riktigt så actionpackad som en kan tro av den här trailern. Faktiskt så överraskade den mig med att vara ganska lågmäld. Jag lade bland annat märke till att det inte var mycket filmmusik här, vilket särskilt är intressant då regissören Damien Chazelle tidigare gjort musikbaserade filmer som "Whiplash" och "Lalaland". Jag har absolut ingenting emot det, för den här filmen förmedlar sina känslor ändå.
Mycket i filmen är såklart sant, men det finns även en del som tillkommit av dramaturgiska skäl.
Helt klart en sevärd film, särskilt i år när det var 50 år sedan Neil Armstrong klev ner från den där stegen och blev historisk.

torsdag 14 november 2019

Soundtrack of my life


Simon and Garfunkel - The only living boy in New York

Tom, get your plane right on time
I know your part'll go fine
Fly down to Mexico
Do-n-do, do-n-do
Here I am
The only living boy in New York

I get the news I need on the weather report
Oh, I can gather all the news I need on the weather report
Hey, I've got nothing to do today but smile
Do-no-do, do-no-do-do
Here I am
The only living boy in New York

Half of the time we're gone but we don't know where
And we don't know where

Here I am

Half of the time we're gone but we don't know where
And we don't know where

Tom, get yor plane right on time
I know that you've been eager to fly now
Hey, let your honesty shine, shine,shine now
Do-n-do, do-n-do-do
Like it shines on me
The only living boy in New York
The only living boy in New York

Here I am

*

Bonus: favoritcovern


PigPen Theatre Co. - The only living boy in New York

onsdag 13 november 2019

"Wilder girls" av Rory Power

"Wilder girls" är en sådan där bok som plötsligt var överallt för några månader sedan när den först kom ut. Och då jag hörde att den skulle vara något av en ombearbetning av "Lord of the flies", fast här med flickor, så bestämde jag mig för att läsa den jag med. Om inte annat så har boken ett snyggt (och lite läskigt) omslag, och att jag gillar snygga omslag vet vi vid det här laget.

Bildkälla Goodreads
Raxters flicksola är avskärmad från omvärlden sedan smittan började. Föst dog lärarna, och sedan började flickorna drabbas när smittan nådde även dem och förvandlade deras utseenden. Nu väntar de innanför skolans stängsel på det botemedel de har blivit lovade, rädda att gå utanför grindarna där smittan härjat fritt i naturen och bland skogens djur.
Men när Hettys bästa vän Byatt försvinner, bestämmer sig Hetty för att söka reda på henne, oavsett vad det kan komma att betyda för hennes egen del.

Jodå, det finns en liten aning "Lord of the flies" här, men främst i miljön boken utspelar sig. Sedan är premissen en helt annan, och här har vi en unga vuxna, feministisk, HBTQ-inkluderande, science fiction-skräck-dystopi som utspelar sig i en snar framtid där klimatändringar påverkar skeendena. Lite högaktuell alltså.
Boken har ett vackert språk, och miljöskildringarna är fantastiska. Den var lagom läskig, vissa beskrivningar är hyfsat grafiska dock, så viss varning för det om du känner dig kräsmagad. Karaktärerna beskrivs lite mer flyktigt, men vi lär oss snabbt vilka vi kan lite på. Eller? Boken berättas utifrån både Hettys och Byatts perspektiv, men skillnaderna i berättarsätt ändras inte mycket. Däremot är deras respektive skildringar uppdelade i olika delar med namn efter vår ciceron, så det är aldrig någon risk att tappa bort sig. En av berättarna känns lite mer sympatisk än den andra, men jag säger inte vem för spoilers, men det lindas in så fint, och jag gillar när jag inte bara gillar mina berättare.
Tempot är lite av det långsammare slaget. Även när det är action jackson så känns det inte så stressat, som det kan göra i andra böcker, vilket jag uppskattade.
Jag uppskattar även att det här är en dystopi utan att vara en dystopi, för smittan är isolerad. Klimatförändringarna finns dock där ute, så vem vet?
Boken har ett ganska öppet slut, så det finns väl en chans (risk?) att "Wilder girls" får en fortsättning, men å andra sidan så är det inte så öppet att det känns som att det behövs en fortsättning. Avslutat, men det går - om vi säger som så.

Jag gillade den här. Ett lagom tidsfördriv. Lite verklighetsflykt, men ändå vissa saker att fundera på. Mitt betyg blev 4/5.

tisdag 12 november 2019

Plejaderna om "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" av Johannes Anyuru

I söndags mådde jag inte mitt bästa. Trött, småsnorig, aningen huvudvärk. Alla tecken på en förkylning utan att vara ordentligt sjuk. Det var på vippen att jag avböjde den planerade träffen med Plejaderna, men eftersom jag alltid har så trevligt på våra träffar, så bestämde jag mig ändå för att orka. Och det ångrar jag inte. Vem ångrar någonsin att få träffa sina bästa vänner?

Bildkälla Goodreads
Tre individer som svurit trohet till Daesh kliver in på en bokhandel. En konstnär och de som är där för att lyssna på hans föredrag, tas som gisslan. Men den unga kvinnan som ska filma dådet vänder sig till en av de andra och säger att något är fel. De borde inte vara där.
Två år senare besöker en författare kvinnan på den rättspsykiatriska klinik där  hon är inlagd. Hon ger honom en bunt papper där hon skrivit ner en osannolik berättelse om sig själv. Hon säger att hon kommer från framtiden.

"De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" vann Augustpriset 2017, och jag förstår verkligen varför. Det är en annorlunda berättelse, med flera olika verkligheter. Ett intressant (och i viss mån skrämmande) tankeexperiment.
Boken berättas i två olika tidslinjer - författarens och flickans. Det kan ibland vara lite förvirrande, och någon gång tappade vi bort vem det var som berättade vad. Det löste sig dock ofta ganska snabbt, när vi märkte att berättelsen inte höll för att längre tillhöra någon av de två, utan den andre. Förutom det, ett utmärkt stycke litteratur.
Språket är mycket vackert, även när det beskriver något svårt och otäckt. För det här är en ganska otäck dystopi, som tyvärr inte känns som att den ligger alltför långt borta från verkligheten. Nazismen skakar sitt fula nylle här, och det är lätt att dra paralleller till Nazityskland, komplett med getton och experiment på avhumaniserade människor. Sättet som folk ser på varandra, misstänkliggör varandra, och misstror varandra. "Det vi inte förstår kan vi inte tycka om".

Den av oss som lider av mycket utmattningssymtom och smärtor, orkade inte riktigt med den här boken. Hon tyckte den var hoppig, ologisk och att språket (om innehåller en hel del slang) var svårt att ta sig igenom. Så hon gav upp. Under vår diskussion klarnade dock en del även för henne, och på grund av det höjde hon sitt tänkta betyg - från 0 till 1.
Betygen låg i nästan hela skalan från 0-5 den här gången. Medelbetyget blev 3,4/5. Mitt betyg hamnade på 3,5/5. Det fattades något för mig för att jag skulle riktigt älska den. Det kan ha varit dagsformen, det kan ha varit att jag är lite allmänt trött på dystopier.

måndag 11 november 2019

Säsongssammanfattning: The Tudors, säsong 4

Alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

Så är ännu en tv-serie lagd till handlingarna, för den här fjärde säsongen av "The Tudors" är även den sista.

Bildkälla TVNZ
Favoritavsnitt: 4x01 "Moment of nostalgia" Henry är vansinnigt kär i sin tonåriga fru Catjerine, som han upplever föryngrar honom.
4x05 "Bottom of the pot" Henry får höra anklagelserna om Catherine och när saken undersöks närmare uppdagas många svek och lögner, och flera liv går till spillo.
4x10 "Death of a monarchy" En av Henrys bästa vänner dör. Kungen börjar allt oftare tänka på sitt frånfälle och vad han kommer att lämna efter sig, och ser tillbaka på sina äktenskap med andra ögon.

Favoritkaraktär: Henry. Jag kommer dessutom på mig själv att vara bra förtjust i Mary också, även om jag vet att hannes regim sedan inte blev så värst trevlig. Men här är hon det.

Favoritpar: Henry och Catherine Parr. Inte för att det verkar vara så värst med kärlek där, men dock en vänskap och en förståelse.

Bäst i säsongen: Jag tänker välja en enda scen här, för jag tyckte den var så förbannat snygg. Och det var i sista avsnittet när Henry närmar sig slutet och döden på en blek häst rider mot honom.

Värst i säsongen: Många avsked blir det. Vissa lite mer vidriga än andra.

Övriga kommentarer: Där satt den! Och det är klart att serien är avslutad nu, för Kungen dog ju, men jag hade gärna sett en fortsättning ändå. För det var ju ett jädra rabalder där ett tag, med en pojkkung som dog tidigt, Bloody Mary, Lade Jane Grey - och Elizabeth I. Det hade onekligen varit intressant att fördjupa sig i den här tiden lite mer, men å andra sidan så är jag nöjd så här ändå.

lördag 9 november 2019

Tre tomma no. 96

Det är ju inte superlångt kvar till jag har fyllt nummer 97 också, för så kan det gå om en plötsligt får hjälp att tömma sina förpackningar.


Depend. Nagellacksremover. Supersnabb.
Kommentarer överflödiga.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Natural olive secrets. Olive oil soap. Natural.
Andra tvålen av samma jag gjort slut på. Den här gången med hjälp av E, som även hjälper mig ta slut på den tredje som är i duschen just nu.
Pappersförpackning
Betyg 5/5

The face shop. Real nature. Red ginseng.
Jag fick klippa ett par extra snitt i hakpartiet, men förutom det så kan det här vara den arkmask som haft den allra bästa passformen hittills. Essensen hade lite läskig konsistens och färg, men sjönk in fint i huden utan att kännas kladdig. Alldeles perfekt med essens för en användning, så inget överflöd att spara den här gången. Kan tänka mig ett omköp. Mitt ansikte gillar ofta röd ginseng, och den här gången var inget undantag.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

fredag 8 november 2019

FredagsFilmen: Terminator - Dark Fate

Om ni har missat det så har den sjätte Terminator-filmen nyligen haft premiär. Just det, 6 stycken har det blivit. Min favorit är fortfarande tvåan, och den åsikten är jag inte direkt ensam om. (Trean kan vi väl låtsas om som om den inte finns?)
Jag gillar den här typen av adrenalinstinn actionrulle, så jag var inte den som drog fötterna efter mig när älskade maken föreslog ett familjebiobesök på höstlovet, och "Terminator: Dark Fate" blev sålunda förra veckans fredagsfilm.

Bildkälla IMDb
Världen gick aldrig under 29 augusti 1997. Men Sarah Connor har fortfarande ett jobb att utföra.
I Mexico City lever Dani ett vanligt familjeliv med sin pappa och sin bror. Allt ändras en dag när en kvinna som heter Grace räddar henne undan en till synes ostoppbar robot, som rest bakåt i tiden med det enda målet att döda Dani.


Jag har förstått det som att förståsigpåare har sågat den här filmen och att den floppat, men nu gäller det ju inte vad de tycker utan vad jag tycker.
Och jag gillar - mycket. En stor del i behållningen ligger såklart i att känna till filmserien, särskilt de två första filmerna, och den här kan med fördel ses som en uppföljare till dessa två.
Det är många starka kvinnor i den här filmen, och jag kan inte låta bli att undra om det är därför den sablats ner på, för filmer med starka kvinnor görs ofta det, av en eller annan skitdum anledning.
Det är ju hyfsat underbart att nästan 30 år efter T2 återigen få Sarah Connor som actionhjältinna, särskilt som Linda Hamilton faktiskt har åldrats, men det är krut i damen ändå. En actionhjältinna med rynkor och grått hår - ja tack!
Eloge även till Mackenzie Davis som Grace. Jag gillar henne en hel massa i vad jag sett henne i tidigare, och här slåss hon mot framtidsrobotar med bravur. Rav 9 är för övrigt hyfsat läbbig, och så där robotaktigt nollställd i ansiktet mest hela tiden.
E tyckte att Dani var lite sådär, och att hon framförde sina repliker lite stolpigt, och det kan jag hålla med om. Men så är det är inte meningen att vara en film med underbart skådespeleri - det är en actionrykare. Och som sådan tycker jag att den var väldigt sevärd.

torsdag 7 november 2019

Ack ja-Dagens

Låt: Intromusiken till "The Tudors"
Outfit: Svarta leggings och vit reafyndad t-shirt från H&M. Favoritkoftan från Vila.
Smink: ...
Nagellack: Gula #607 från Depend.
Doft: ...
Klocka: 17:46
Smycke: Ringar
Frukost: Te å macka.
Fika: Te och banan med jordnötssmör.
Middag: Pasta olio e aglio.
Pryl: Pläd.
Motion: ...
Kvällsnöje: Så lite som möjligt.
Att tillägga: Har frusit hela dagen och känner mig hängig. Har mått dåligt a la förkylning lite till och från en dryg månad nu. Skulle hellre vara sjuk "på riktigt" ett tag, och inte gå omkring och känna mig småvissen. Känns som något som inte riktigt bryter ut men samtidigt inte riktigt försvinner. Jobbigt.

tisdag 5 november 2019

Säsongssammanfattning: The Tudors, säsong 3

Som alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

Det är ju inte illa pinkat av en säsong med bara åtta avsnitt att hinna avhandla två av Henrik VIII fruar, samt påbörja nummer fem i ordningen. Samt ett och annat huvud som rullar och sådäe. Business as usual, med andra ord.

Bildkälla Amazon
Favoritavsnitt: 3x04 "The death of a queen" Upproret har slagits ner och ledarna straffas, men även anhängarna till upproret straffas hårt. Henry gläds åt Janes graviditet, men förlossningen blir svår.
3x08 "The undoing of Cromwell" Henry tycker inte om Anne och vill ha äktenskapet upplöst. Hans blick faller på den mycket unga Catherine Howard. Cromwell hamnar i onåd hos kungen och möter sitt öde.

Favoritkaraktär: Mnja... Henry kanske.

Favoritpar: Eh.... Inget kanske.

Bäst i säsongen: Skildringen av upproret Pilgrimage of Grace. Det var ju inte helt smärtfritt för folket att religionen gjordes om, och jag gillar hur det skildras här. Även om utgången av det var lite släbbig.

Värst i säsongen: Att de bytte ut skådespelaren för Jane Seymour från Anita Breim i förra säsongen, till Annabella Wallis i den här. För jag gillar inte Annabelle Wallis - jag tycker helt enkelt inte att hon är bra. Så det var ju tur i oturen att Jane Seymour dog halvvägs in i säsongen, samt att hon inte sade så mycket i de avsnitt hon var med.

Övriga kommentarer: Inte den bästa säsongen. Saknar känslan som säsong två gav mig. Hoppas hitta den igen i den fjärde och sista säsongen.

måndag 4 november 2019

Vad jag läste i oktober

Det känns lite förvånande att jag har lyckats läsa sju böcker under en månad jag inte haft så stor lust att läsa. Har stött på en och annan bok jag hoppades mycket på som gjorde mig besviken, vilket kan ha något med saken att göra.
Böckerna jag läste är dessa, i ordningen uppifrån och ner.


"Makten" av Naomi Alderman. Den här boken gav mig en del dåliga vibbar. Intressant upplägg, men nådde inte målet för mig. Gav den betyget 2/5.

"Circe" av Madeline Miller. Jag hade skyhöga förhoppningar här, som tyvärr inte blev infriade. Gillade sättet den var skriven på mer än berättelsen. Betyg 3/5.

"The raven king" av Maggie Stiefvater. Omläsning av den sista boken i Raven cycle. Kärleken är stor här. 5/5.

"The seven deaths of Evelyn Hardcastle" av Stuart Turton. Rolig idé, sådär framfört. Rörig, fler logiska luckor än en adventskalender. Låsta-rummet-deckare och science fiction fantasy i en salig blandning. Jag gav den betyget 3/5.

"Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren. Spökhistoria med magi som utspelar sig på ett gymnasium bland teaterelever. Flög igenom den. Betyg 4,5/5.

"Kvinnan i svart" av Susan Hill. Ännu en spökberättelse. Inte värst otäck (rekommenderar filmen för mer skräck), men underhållande ändå och vackert skriven på ett sätt som påminner mycket om hur böcker skrevs förr i ti'n. Kort berättelse, som tog mig en halv evighet att läsa. Betyg 3/5.

"Yoga anatomy. Your illustraded guide to postures, movements, and breathing techniques" av Leslie Kaminoff. Änn en månadsläsning jag ångrade efter ett par dagar. Supertråkig faktiskt, och här hade det varit bra med gedigna kunskaper i anatomi innan, så en hade vetat vilka muskler och ben som avsågs i beskrivningarna. Här var illustrationerna det bästa, och de hade jag mycket utbyte av. Betyget blev 2/5. Bilderna höjde betyget, kan vi väl säga.

fredag 1 november 2019

"Kvinnan i svart" av Susan Hill

Halloween är över för den här gången, och jag spenderade dagen med att läsa ut en spökbok. Så mycket Halloweenstämning det blir i det här huset, och vi slapp dörrknackare så vi har massor av godis kvar. Nom nom.

Bildkälla Goodreads
En julafton blir advokaten Arthur Kipp påmind om sin egen spökhistoria, det som hände honom många år tidigare. Han sätter sig ner och skriver berättelsen om sin tid i den dimmiga kuststaden Crythin Gifford där han ska reda upp dödsboet efter Mrs Drablow, en enstöring som bodde i ett ensligt beläget hus på en ö som bara kan nås när det är ebb, annars är vägen översvämmad av tidvattnet. Arthur beger sig ensam till huset Ell March Manor, men snart börjar märkliga saker hända omkring honom.

Jodå, det här är så klart boken som filmen "The woman in black" är baserad på. En gotisk roman med mörka händelser i botten, men inte alls så otäck som alla blurbs på boken får det att låta som. Faktiskt så blev jag lite besviken av bristen på kalla kårar, söker du sådant är filmen att föredra.
Däremot gillade jag verkligen sättet boken är skriven på. Jag trodde det här var en roman från sekelskiftet 18-1900, men den kom ut så sent som 1983, något som förvånade mig. Stilen känns dock väldigt viktoriansk, och jag blev lite imponerad av att den lyckades hitta tonen från äldre böcker, samtidigt som den är hyfsat modern.
Den var dock svårplacerad i tid. Vid ett tillfälle förekommer ett årtal som är 190... och det här ska utspelas långt efter det, så gissningsvis 20- eller 30-tal. Det förekommer bilar, men samtidigt hästskjuts, så någon sorts brytpunkt däremellan. Skeenden i den känns däremot väldigt mycket som sent 1800-tal, så jag fick lite spunk på att det var så pass otydligt.

Om jag gör en jämförelse med filmen, så tycker jag faktiskt att filmen var den bättre av de två. Läskigare helt enkelt, och berättad på ett sätt som ger kalla kårar. Mycket skiljer sig också åt, kanske till och med det mesta. Namn och platser är som i boken, men det händer betydligt mer spooky saker i filmen än vad det gör i boken. Att kvinnan i svart är ond är det dock ingen tvekan om, vare sig i bokform eller i filmen. Bara på lite olika sätt.

Jag hade alltså hoppats på mer kalla kårar. Jag gillade sättet den var skriven på mer än själva berättelsen, men den var inte dålig för det. Lite medel bara, betyget hamnade på 3/5.

Och kan vi bara ta en liten stund att titta på den vackra bokomslaget. Nästan så den får en extra stjärna bara för det.

torsdag 31 oktober 2019

Oktoberfavoriter

Halloween idag. Årets sämsta dag, om en som jag inte gillar hela den importerade grejen med en högtid som mest går ut på att skrämmas - i den variant som "firas" här. Har laddat upp med godis för eventuella besökare, men jag hoppas jag slipper dem.
Så just idag är ingen favorit, men jag har hunnit skaffa andra under månaden som gått.

Bok: Jag har gett högre betyg till en omläsning den här månaden, men ger ändå favoritplatsen till "Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren.

Film: Jag ska gå på bio imorgon. *le gasp* Fast den är ju i november, så oktobers favoritfilm blir "Three billboards outside Ebbing, Missouri". Eller "Captain Marvel". Jag tänker här komma med den impopulära åsikten att "Avengers: Endgame" var ganska dålig. Kasst avslut på en filmserie, liksom.

Tv-program: "Umbrella Academy". Sjusärdeles bra.

Nagellack: The dark mark från Pahlish. Jag har det fortfarande, fast det är bra slitet vid det här laget.



Skönhet: Något jag har varit dålig på den här månaden. Men The Ordinarys 100% Plant-Derives Squalane är alltid en favorit.

Upptäckt: Vackra höstlöv. Jag älskar hösten.

Extra speciell rolighet: Jag får gå på hundpromenader igen! Går just nu ut med Oskars dotter Camilla, som blev mormor tidigare i veckan. Alltså hade min älsklingshud blivit gammelmorfar om han varit i livet.

Favoritinlägg: Bullet journal för november. Bara för att jag är så nöjd med mina sidor.

onsdag 30 oktober 2019

Oktobers nagellack

Det är den tiden på månaden igen. Den tar snart slut och jag visar upp de nagellack jag har burit. Nio stycken hann jag med, inte illa.


A England, New romantic
Ett sjusärdeles snyggt lack som speglar en bit av min uppväxt. Mörkt violett med massor av holo.


H&M Beauty, Fandango
Bara jag som nynnar på "Bohemian rhapsody" av det här lacknamnet? Lack är inte riktigt så rött som på bilden, snarare en mörkt rosa. Den nyans rosa har precis innan det blir rött, ungefär.


A England, Je reviens (I will return)
Ljust syrénlila mad massor av holo. Ett lite grått stråk i det här lacket, och så himla vackert.


Pahlish, Niffler
Ken en sin Harry Potter så vet en vad en niffler är och att det här är ungefär det perfekta lacket för att representera den lilla varelsen. Mullvadssvart med flakes i guld - en nifflers favoritmetall.


Depend, #610
Depend slog till med en fin höstkollektion i år igen, med Tokyo street. Först att hamna på naglarna av de jag köpte blev det himmelsblå skimmerlacket med nummer 610.


Depend, #608
Om du redan har #568 så behöver du inte det här. Jag funderar på om det är exakt samma lack, men jag har bara gjort en flaskjämförelse så jag är inte säker. I flaskan är de dock skrämmande lika varandra med sina jätteorangea nyanser. Lite tomat över det. Och jag gillar ju det, så det var kanske inte så konstigt att jag knallade hem från affären med ett nästan likadant.


OPI, Cute little vixen
Jag gillar rävar, och vixen betyder rävhona. Det enda som krävdes för att det här lacket skulle få följa med mig hem. Magenta med guldskimmer.


Depend, #609
Ljust grått med diskret skimmer. Jag lyckades tyvärr sätta märken i det innan det hann härda.


Pahlish, The dark mark
Det här lacket var en superspecialare under förra årets Black Friday hos Pahlish, och kunde bara fås med på köpet om en handlade över en viss summa. Vilket jag alltså gjorde. Och tur är ju det, för titta vilken skönhet! Mörkt blålila jelly med massor av flakies som skiftar i alla möjliga färger, tydligast är grönt och blått men andra färger finns där i mixen.
Det lack jag bär just nu, och alltså sista lacket ut i det här inlägget.

tisdag 29 oktober 2019

"Norra Latin" av Sara Bergmark Elfgren

Jag har aldrig läst Elgelforsböckerna av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg, men jag har läst deras egna romaner och det gör mig mer än lovligt nyfiken på vad de skapade tillsammans. Det känns som att det bara kan bli bra, och den succé som Elgelforsböckerna blev pekar ju på det.
Men nu handlar det här inlägget inte om sådant jag inte har läst, utom om sådant som jag har läst. "Norra Latin" är Saras första bok på egen hand (om jag inte är helt felinformerad) men hon har även skrivit mycket för teatern - och det märks.

Bildkälla Goodreads
Tamar drömmer om att bli skådespelare. Clea är uppväxt på teatern och stod på scen första gången redan som barn. De har vitt skilda bakgrund, men nu ska de båda börja sina studier på Norra Latins gymnasium, på det högt ansedda teaterestetprogrammet.
Clea blir snabbt en självklar medelpunkt i klassen, men Tamar har svårt att finna sig tillrätta.
Norra Latin döljer dessutom många hemligheter, och har sin egen vandringssägen, den om Erling Jensen och en uppsättning av "En midsommarnattsdröm". Och vad är egentligen sanningen bakom skolans fasader.

Jädrar i min lilla låda! Jag fastnade rätt så bra i den här lilla boken, vill jag lova. Eller, lilla och lilla, den är och nosar på 600-sidorssträcket, så så värst liten kanske den inte är. Men snabbläst. Satt med den mest hela tiden i söndags och blev mer och mer förälskad ju längre jag läste.
Boken har fantastiska miljöbeskrivningar. Stockholm blir som en extra karaktär här, och har en lite koll på hur Stockholm ser ut så ser en snart var personerna är, hur gatorna ligger. Det är ingen förskönande omskrivning av staden, det fula finns där också, som snöslaskiga gator och avstannad kollektivtrafik. Men ändå - mitt Stockholmälskade lilla hjärta fylls av längtan dit, även om jag inte direkt vill in på Norra Latin...
Boken berättas utifrån både Tamars och Cleas perspektiv i olika kapitel, och det är uppenbart vem som berättar vad. Inte bara för att kapitlen startar med deras namn, utan även för att de får olika röster. Det är spännande för mig att få deras båda perspektiv, både av händelser men också av varandra. Några fler perosners perspektiv tittar in ibland, men mest är det Tamar och Clea.
Boken är också rik på representation, på ett sätt som blir helt naturligt. Ingenting som känns konstlat eller ditlagt, utan det bara är. Som i verkliga verkligheten alltså. Här finns personer med utländsk härkomst. Ickebinära karaktärer. Rik representation av HBTQ+ personer. Det blir lika självklart här som att någon älskar Harry Potter.
Jag tycker faktiskt så mycket om den här riktiga världen i boken, att jag nästan tycker att berättelsen om Erling Jensen blir överflödig mellan varven. Nu är den ju inte den, snarare är den central och styr handlingarna i boken, men jag kände ibland att jag gärna hade stannat hos Clea och Tamar och inte följt med in i en mystisk magivärld. Så vissa delar av boken älskade jag inte, men jag älskade det mesta. Betyget blev 4,5/5.

måndag 28 oktober 2019

Tre tomma no. 95

Det närmar sig slutet på det här formatet av tomförpackningsinlägg. Tveksamt om det räcker året ut innan jag når 100 stycken. Vi får se hur det går. Nummer 95 ser ut såhär.


Urtekram. Bodylotion. No perfume.
Har den tredje flaskan av den här lotionen står i badrummet just nu, så en kan lugnt påstå att jag gillar den.
Plaståtervinning
Betyg 5/5

Nuud. The carefree deodorant.
Skaffade en liten provtub av denna deodorant för massor av tid sedan. Det påstås att den ska räcka ungefär 6 veckor, men jag hade min ungefär den dubbla tiden. Hyfsat dryg liten sak alltså. Det är alltså en deodorant i krämform, som håller svettdoft borta 2-7 dagar beroende på dina personliga förutsättningar och hur svettigt det har blivit. På mig funkar den i varje fall. Jag brukar behöva omapplicera ungefär varannan dag, ibland mer sällan. Känslan är lite som att smörja in idominsalva i armhålan, ungefär samma konsistens. Den sjunker dock in hyfsat fort och gör sedan sitt jobb, som är att jag inte luktar svett.
Nackdelen är priset, men då den visat sig vara drygare än vad jag trodde så har jag ändå köpt på mig en ny omgång.
Plaståtervinning.
Betyg 5/5

Ica. Ekologiskt certifierad dagkräm. Oparfymerad.
Det här med oprfymerat går som en röd tråd genom det här inlägget, märker jag. Så är jag förtjust i att bestämma själv om och när och hur jag doftar.
Eftersom det verkar som att Kicks tänker sluta med min favoritdagkräm, så är det den här jag har testat i stället, och eftersom jag har köpt en ny tub så gissar jag att det är den det kommer bli. Nackdelen är avsaknaden av spf, men det kan jag leva med (och applicera på annat vis).
Annars sjunker den in fint i huden, mjukgör och återfuktar lite lagom sådär, utan att kännas fet. En aning skum doft av svampskog, som dock försvinner fort.
Plaståtervinning
Betyg 4/5

lördag 26 oktober 2019

Säsongssammanfattning: The Tudors, säsong 2

Som vanligt är det spoilervarning när jag skriver om tv.

Om första säsongen var stundtals lite småseg, så är den här andra säsongen dess motsats. Så mycket intriger och ränkspel. Lögner, katastrofer och massor massor av politik och kyrka. Samt passion.

Bildkälla Nabilnet
Favoritavsnitt: 2x05 "His Majesty's pleasure" Fisher och More fortsätter förneka att kungen är kyrkans överhuvud och får sina straff för det.
2x07 "Matters of state" Henry är trött på att Anne lägger sig i rikets affärer, och på henne. Katarina dukar under för sin sjukdom.
2x10 "Destiny and fortune" Jädrar vad jag grät! Henry friar till Jane Seymour. Anne går mot sin död.

Favoritkaraktär: Jag har alltid fascinerats av Elizabeth I och hennes mamma, så Anne Boleyn var trevlig att få bekanta sig närmare med. Och så hatgillar jag såklart Henry VIII.

Favoritpar: Jag orkar inte det i den här serien. Kungens relationer är i fokus, och den ramsan kan jag ju: Divorced, beheaded, died. Divorced, beheaded, survived.

Bäst i säsongen: Att den inte snöar in sig helt på kungens sängkammarspel, utan även låter den omvälvande politiken på den här tiden ta sin rättmätiga plats. "Tudors" må vara en stundtals sexig serie, men den är väldigt historiskt korrekt (om än inte 100%).

Värst i säsongen: Alltså. Det är många som dör den här säsongen, och Katarinas död är den mest naturliga, även om den var genom sjukdom. Så det är en hel del avrättningar att sitta och snyfta till. Men allra jobbigast att se var en viss tortyrscen av en musiker. Så "värst" den här gången i bemärkelsen "jobbigast att titta på".

Övriga kommentarer: Jag gillar när jag hamnar i google-mode, eller bara bläddrar mig igenom Wikipedia för att fördjupa mig i personer och skeenden. Det händer ofta i den här serien. Ibland pausar jag till och med mitt i ett avsnitt för att jag vill ha ännu mer information än serien ger mig. Och för att få det historiska perspektivet på saker som i "Tudors" händer just nu. Det beskrivs kanske med den historiska åskådarens ögon, men inte alltid. Det kan vara bra att skaffa sig ett eget perspektiv också.

fredag 25 oktober 2019

"The seven deaths of Evelyn Hardcastle" av Stuart Turton

Jag har sett att den här boken ibland heter "The 7½ deaths of Evelyn Hardcastle" men så heter inte mitt exemplar. Det här är Stuart Turtons debutroman, och att han är inspirerad av Agatha Christie - det märks.

Bildkälla Goodreads
Varje kväll blir Evelyn Hardcastle mördad och varje morgon vaknar Aiden Bishop i en ny kropp för att försöka förhindra det. Han har hjälp av sina minnen från tidigare värdar och av den mystiska Anna, men han har även de som försöker hindra honom från att lösa sin uppgift och bli fri från godset Blackheath och dess mysterium.

Det här är ett låsta-rummet-mysterium med fantasytwist. Både kroppsbyten och tidsresor och ett mordmysterium i ett. Och det är en jätterolig idé, men jag tyckte ändå inte om den så värst.
Boken är förvisso lättläst, och jag lyckades inte lista ut vare sig vem eller varför, eller hur för den delen. Det är nämligen en hyfsat invecklad historia, eller rörig. Många misstänkta, många trådar att dra i, betydligt fler offer än Evelyn Hardcastle (vilket blir en logisk lucka) och ett slut som jag tycker inte riktigt knyter ihop säcken på ett tillfredsställande sätt.
Jag tycker som sagt att boken innehåller en och annat logisk lucka, och några av dem blir skrällande tydliga i slutet. Men det är spoilers, så jag säger inte mer än så.

Den här boken lämnade mig alltså med en känsla av "jaha", men den var ändå underhållande för stunden. Inget omvälvande, men kul ändå för en stund. Mitt betyg blev 3/5.

torsdag 24 oktober 2019

Bullet journal för november

Tänka sig att det redan är dags att visa sidorna för november. Jag har förvisso haft dem klara en dryg vecka, för när inspirationen faller in är det bäst att passa på. Jag valde att göra november grå i min BuJo. Tänkte att det säkert skulle matcha med vädret utanför.


Det är inte lätt att få till fina bilder just nu, ändå stod jag i fönstret och fotograferade. Nåja, det är ju ändå grått. Min månadsöversikt ser ut som så här, och om jag får slå lite på min egen trumma så tycker jag faktiskt att det är snyggt. Jag tycker hela månaden blev snygg, om jag ska vara ärlig.


Jag har skiftat lite i min layout den här gången och det beror på att jag har planer på att inte läsa en bok i november, utan 24. Alla Tintins äventyr ligger i planen för november, och så många album behöver en helt egen sida. Jag lovade älskade maken för herrejössesmånga år sedan att läsa Tintin, och nu ska det alltså ske.
Pengar fick hamna på sidan bredvid, och ser ni? Lite blått också. Och lite rosa på washitejpen med dropparna.


När månadsboken blev böckerna, så var jag tvungen att skifta om lite annat också. En rad om dagen ser ut som vanligt, och vanorna likaså, men där bredvid är det meningen att jag ska få plats med logg för nagellack och böcker.


Som vanligt gjorde jag en och annan miss i mina veckouppslag, men jag tyckte ändå att de på de stora hela blev så pass bra att jag tänker visa upp alla fyra den här gången. Komplett med citat och gott om plats för anteckningar.




Snart dags för 2019 års sista månad, och sedan en ny bullet journal. Som redan är beställd och väntar på att jag ska hämta ut den på utlämningsstället. Och jag har sådana planer!

onsdag 23 oktober 2019

What I eat in a day #28 - När katten är borta...

Älskade maken har övergivit mig i några dagar för en konferens i huvudstaden. Med finmiddag och allt. Och hotellfrukost. Inte alls avundsjuk.... (jo, det är jag). Så jag passade på att äta lite gott jag med. Önskar bara att min aptit varit bättre, men jag har mått lite krassligt ett tag och aptiten har varit därefter. Fick i mig en del i varje fall.


Hoppade faktiskt över mitt citronvatten den här morgonen, för jag pallade inte med att pressa citron. Så slö kände jag mig alltså. Orkade däremot göra en smörgås med stekt ägg och avokado på rågbröd. Till det drack jag te och åt mina kosttillskott.


Lunchen var rester från middagen dagen innan. Lyllo mig var middagen dagen innan en jättegod gryta med linser och blomkål. Till detta ris och den andra halvan av frukostens avokado.


E frestade mig med salt- och vinägerchips när hon kom hem från skolan, så jag unnade mig en liten skål till eftermiddagsfikat. Balanserade upp det onyttiga i det med en clementin. Och så te så klart. Bananerna på bilden åts inte, men var gulliga ändå.


Dåligt ljus varning från och med nu. Det är inte alltid lätt under "den mörka årstiden". Middagen bestod i vart fall av kycklingburgare med pommes frites. Jag hade tomat, gurka och picklad rödlök på min och dippade frittarna i ketchup blandad med grovmalen svartpeppar. Och till det drack jag coca cola. För ibland kan även tisdagar behöva en extra guldkant.


Hade tänkt att äta mer frukt till mitt kvällste, men så föll blicken på godisskålen, så det blev lakrits istället. Passade bra till teet från Yogi tea, som innehåller bland annat fänkål, som ju har lite lakritstoner i sig.

tisdag 22 oktober 2019

Fyra frukostar - med chiafrön

Fjärde och sista (?) delen i min lilla frukostserie blir något av en fortsättning på vissa andra delar. Chiafrön är nämligen inte jättelätt att göra många olika saker med, men jag lyckades ändå hitta fyra olika recept, även om vissa är varianter på redan visade frukostar i den här följetongen.


Chiapudding är väl kanske det de flesta tänker på när de hör ordet "chiafrön". Jag med, och det här är något jag äter rätt så ofta. Det är jättelätt att variera chiapudding med olika smaksättningar, bär och annat, så om en bara klarar av konsistensen är det lätt att hitta en egen favorit.
Mitt grundrecept ser ut så här: 2 msk chiafrön, 1,5 dl mjölk (oftast kokosmjölk), 1 tsk lönnsirap, en nypa vaniljsocker. Mixa eller blanda väl, låt stå i kylskåp över natten. Toppa med valfria tillbehör, på bilden ovan är det mango, kokos och pumpakärnor.
För chokladpudding till frukost - blanda ner 1 msk kakao också.


Overnight chia-oats. Nära släkt med redan tidigare visad overnight oats. Med chiafrön blir det ännu mer mättande, och en ganska så fast historia.
1 dl havregryn, 1,5 msk chiafrön, 2 dl mjölk, 1 tsk lönnsirap (eller annan sötning). Blanda väl och låt stå över natten. Här serverad med kiwi och pumpakärnor.
Också den här är lätt att varuera efter vad en själv tycker om. Lite kakao kanske, eller kanel, eller kardemumma. Lite nötter eller frön. Och toppa med vad än du vill, eller inget alls.


Fattiga riddare. Det går att göra fattiga riddare utan att använda ägg. Kräver aningen mer planerande bara. För två skivor bröd använder jag den här blandningen.
1 msk chiafrön, 1 dl valfri mjölk, 1 tsk kanel, 1 krm vaniljsocker. Mixa i blender eller med mixerstav. Häll upp på en tallrik och låt stå en stund (eller spara i en burk i kylskåp över natten). Chiafröna måste ges chansen att geléa sig, och det tar en stund beroende på hur färska fröna är.
Doppa brödskivor i blandningen, stek  dem gyllenbruna på medelvärme. Här serverade med bara lönnsirap, för jag var lat. Åt frukten vid sidan om, men den hamnade inte på bild.

Chiasylt kan en ha till allt där sylt passar. Som här till yoghurt och granola. Passar även bra på pannkakor, fattiga riddare, gröt eller låtsas att den är chiapudding och ät den som den är. Här har jag gjort blåbärssylt, men använd det bär du tycker bäst om.
3 dl bär, 8 msk vatten, 4 msk chiafrön, 2 msk sirap (lönn, agave, vanlig - you do you). Mosa bären och blanda med övriga ingredienser. Häll upp på en burk och låt stå minst över natten innan du äter den.
Eftersom sylten inte kokas eller innehåller konserveringsämnen eller stora mängder socker, har den ingen jättelång hållbarhet. Så ät den fort, eller halvera receptet.

Här hittar dy fyra frukostar med ägg, fyra med havregryn eller fyra med frukt.

lördag 19 oktober 2019

"The raven king" av Maggie Stiefvater

Omläsningen av Raven cycle är nu till ända. Nu ska jag bara tålmodigt (?) vänta på att första boken i Dreamer-trilogin hittar hem till mig någon gång i november. Jag har ju bara längtat efter den sedan jag hörde talas om den för några år sedan, så det ska nog gå bra (?) att vänta en stund till. Jag hoppar jämfota av iver, med enda ord.
Och för att förbereda mig för det har jag alltså läst om Raven-böckerna, och älskat dem ännu mer den här andra gången.

Bildkälla Goodreads
Sökandet efter Glendower närmar sig slutet. Mystiska krafter har börjat förstöra den magiska skogen Cabeswater, och med den allt magiskt omkring den. Inklusive dess magiker, dess drömmare och allt det som har drömts.
Men att väcka Glendower och be om hans tjänst kan rädda dem alla. Ganseys öde närmar sig.

Jo tjosan. Vad kan jag säga om Maggie Stiefvater och hennes böcker som jag inte redan har sagt? Jag älskar dem, och alldeles särskilt den här serien. (Vill du bara läsa bok av henne rekommenderar jag "The scorpio races"/"Dödsritten") Jag älskar mystiken, sättet det är skrivet på, miljöerna, karaktärerna. Hur jag får så självklara och tydliga bilder av skeendena. Hur alla ges en röst, en version, en egen berättelse. Hur säcken knyts ihop, hur frågor får svar och andra frågor ställs. Det känns lite som att vara förälskad - i böcker.

I torsdags läste jag dessutom ett inlägg på Maggie Stiefvaters blogg där hon beskriver sina hälsoproblem de senaste åren, och hur de påverkade hennes förmåga att skriva, bland annat denna sista bok i Raven cycle. Och det får mig liksom att tycka om den ännu mer, uppskatta den på ett helt nytt sätt. Hon förlorade sitt språk, men kunde ändå skapa något så fantastiskt vackert som avslutningen på en underbar serie. Jag är så tacksam för det, och för att hon slutligen fått en diagnos och kan börja leva igen.

Betyget? 5/5. Så klart.

fredag 18 oktober 2019

FredagsFilmen: Three billboards outside Ebbing, Missouri

Förra helgen hade jag en sådan där spänningshuvudvärk som kändes som att någon höll på att klyva mitt huvud med en slö yxa. Jag trodde aldrig att jag skulle orka hålla koncentrationen uppe för att titta på kvällens valda mys-film, men jag fastnade totalt och satt kvar hela filmen. Ont hade jag, så där så det flimrade framför ögonen, men filmen var så bra att jag inte kunde gå därifrån.
Mys-film förresten, "Three billboards outside Ebbing, Missouri" är kanske inte direkt en mys-film. Temat är hyfsat allvarligt, och den här filmen skaver ungefär lika mycket som filmens titel är jobbig.

Bildkälla Amazon
Mildreds dotter har mördats och ingen har anhållits för mordet. I sin förtvivlan hyr hon tre stora vägskyltar där hon ifrågasätter stadens poliser, främst dess polischef Willoughby. När den strulige polisen Dixon blandar sig i ökar spänningarna i de motstridiga sidorna i den lilla staden.


Den här filmen har det mesta. En tragiskt botten som det ändå kan uppstå komiska situationer i. Förtvivlan, sorg, oväntade vänskapsband. Massor av trasiga personer. Ingen är sympatisk, men ändå sitter jag där och önskar dem gott. Det är en berättelse som inte kan få ett lyckligt slut, för tragedin har redan hänt. Men kanske kan det ändå komma någon liten ljusning.

Filmen vann två Oscar. Frances McDormand fick mycket välförtjänt en statyett för sin bästa kvinnliga huvudroll som den sörjande mamman Mildred, och Sam Rockwell gick hem med en guldgubbe för bästa manliga biroll som strulpolisen Dixon. Den var även nominerad till bästa film, men den vanns av "The shape of water".

torsdag 17 oktober 2019

Säsongssammanfattning: The Tudors, säsong 1

Alltid spoilervarning när jag skriver om tv.

Det var väl på tiden att också jag satte mig ner och tittade på "Tudors". Inte nog med att jag tycker att Jonathan Rhys Meyers är drömmesnygg, jag är också nästan larvigt intresserad av det engelska kungahuset under den här perioden. Främst ligger mitt intresse hos Elisabeth I, men hennes pappa var ju onekligen en intressant snubbe han också. Och det är om honom och hans 6 fruar den här serien är centrerad. Samt så klart alla politiska och kyrkliga ränksmiderier som pågick.

Bildkälla
Sir Thomas More (Jeremy Northam), kardinal Wolsey (Sam Neill), William Compton (Kris Holden-Reid), Hertigen av Buckingham (Steven Waddington)
Mary Tudor (Bláthnaid McKeown), Katarina av Aragon (Maria Doyle Kennedy), Henrik VIII (Jonathan Rhys Meyers), Charles Brandon (Henry Cavill), Prinsessan Margaret (Gabrielle Anwar)
Anne Boleyn (Nathalie Dormer), George Boleyn (Pádraic Delaney)
Innan säsong 1 var slut var fyra av de här karaktärerna döda.
Favoritavsnitt: 1x01 "In cold blood" För att pilotavsnitt oftast är bra, och för att vi raskt kastas in i handlingen och det bara är att hålla i hatten och hänga med.
1x07 "Message to the emperor" Svettsjukan (aka pesten) bryter ut och ingen går säker från smittan.
1x10 "The death of Wolsey" Wolsey anklagas för förräderi mot kungen, i kölvattnet efter den fiaskoartade rättegången för upplösa kungens äktenskap. Den nye kanslern slår ner hårt på kättare, samtidigt som röster börjar höjas för att göra kungen till överhuvud över kyrkan, snarare än påven i Rom.

Favoritkaraktär: Svårt att inte fastna för seriens huvudkaraktär Henrik VIII.

Favoritpar: Är det någon idé att ha det i en serie som denna?

Bäst i säsongen: Det smygiga sättet att få in saker från den här tiden. Som att kungen sitter och komponerar lite på sin luta, och sedan får vi höra Greenslevees i bakgrunden i nästa scen, som han anses vara upphovsman till.

Värst i säsongen: När fakta blir fel. Som att Henriks båda systrar slås ihop till en... Inte så att jag blir jättestörd av det, men lite grann.

Övriga kommentarer: Avsnitt två innehåller den mest realistiska avrättningsscenen jag har sett hittills. Ingen värdighet i den döden inte, utan stor skräck. Mäktigt att se, och otäckt så klart.
Ibland tycker jag att den här första säsongen känns lite väl utdragen och småtrist, men den glimtar till stort däremellan och är förträfflig.