En hinner med en hel del på 80 år. Som att födas mitt in i ett världskrig och ha alla sina tidiga barndomsår i en tid av förvirring, ransonering och samhällsuppbyggnad. Han föddes hemma, och hans först säng var en sockerlåda som min farmor bäddade ner honom i. Så småningom fick han flytta in i en utdragen byrålåda. Det var inte ett rikt liv, men det var ett liv.
Pappa och mamma har alltid strävat efter att göra mitt och mina bröders liv till något mer än vad de växte upp med. Vi fick mer saker än vad de någonsin fick, men viktigast av allt var att vi fick deras tid. Att de lyssnade på oss, gav oss råd och kärlek.
Från min pappa har jag också fått glädjen att läsa. Han tog mig ofta med till biblioteket när jag var lite. Ibland kunde vi vara där i flera timmar. Han gick och tittade bland de skönlitterära böckerna och jag satt på barnavdelningen och läste Mumin i serieformat (och en och annan Tintin). Det var han som sedan ledde in mig på böcker skrivna för vuxna när jag var i högstadieåldern, och det var han som var först med att sätta en Stephen King i mina händer.
Han är fin, min pappa. Det är dock honom jag har varit allra mest osams med, och under många år kunde vi inte umgås alls utan att det blev gräl. Jag antar att det var en del av min frigörelse, men så här långt senare kan jag tycka att det var tråkigt att vi förlorade så pass mycket tid med att vara sura på varandra.
Men oavsett hur surt det varit mellan oss så jag jag alltid vetat att han (och mamma så klart) funnits där, och de har ställt upp på så mycket. Hjälpt mig med så mycket. Framför allt hjälpt mig att bli den jag är idag. Och kunnat säga när jag gör något bra och inte bara när jag gör något tokigt. De har älskat mig, helt enkelt, och det är väl ungefär det viktigaste en förälder kan göra.
Så grattis pappiluren, pappilupsen, pappisen, pappa, älskade far. Vi sågs igår, och vi ses igen idag. Då tar vi med oss den där tårtan som var det enda du önskade dig. 💕
Skål!
